
Doffe & Cie hur många har hört talas om dem?
De var efterträdare till A. H. Rodanet, urmakare för franska marinen kan man läsa på det inre boettlocket.
Själva reparationen såg vid en första anblick ut att vara en standardreparation men det skulle senare visa sig att den bjöd på framför allt en utmaning – en motstensbricka saknades.
Någon hade ersatt den saknade motstensbrickan med en motsten från ett modernt armbandsur, man kan även se att en av skruvarna är avbruten.
En av skruvarna var avbruten. Som tur var gick det fint att få bort den avbrutna delen.
Ganska enkelt att tillverka en ny – en stålbricka med tre hål. Men när jag studerat den motstensbricka som fanns kvar och provat den på den saknade brickans plats upptäckte jag att det inte var fullt så enkelt som jag först trott.
Tittar man noga ser man att hålen inte ligger på en rät linje.
Kontrollerar vinklarna med min mätlupp.
Försöker uppskatta med vilken vinkel hålen är förskjutna. Tittar man ännu mer noga ser man att även avståndet mellan själva motstenens hål och skruvhålen inte heller heller är på samma radie.
Börjar med att svarva ett instick så att jag kan borra hålet för motstenen.
När jag borrat hålet letar jag reda på en passande radiefräs för fräsa försänkningen.
Försänkningen klar.
Nu sätter jag upp vinkelsupporten med spindeln för borrning och fräsning. Med hjälp av indikatorklockan ställer jag in alla vinklar.
Med hjälp av en spets centrerar jag mot det borrade hålet i ämnet. Sedan kan jag med hjälp av skalan på supporten bestämma var hålet för skruvarna ska hamna.
Jag uppskattade förskjutningen av hålen till 5 grader. Jag tar hjälp av svarvens inbyggda delningsskivor för att borra hålet något förskjutet.
Hålen borras med 0,6 mm
Svarvar brickan till rätt ytterdiameter och slipar fram en fin yta.
Brickan avstucken, Nu slipar jag av undersidan.
Test av brickan i verket.
Som synes missade jag pricka in hålen på rätt radie.
Med hjälp av en fräs ”flyttade” jag hålen något. Sedan fräste jag ned för skruvens försänkning. Efter kontroll i verket härdade jag och anlöpte brickan. Sedan slipning, långdragning och polering.
Nu har jag även anpassat ett par nya skruvar och pressat in en motsten. Projekt motstensbricka är klart!
Nu var det dags att se över skruvarna. Några var rostiga, en var felaktig.
En rostig verkhållarskruv.
Före- och efterbilder.
Skruven för gånghjulskloven var för kort och anlöpt till lila. Kunden ville att jag skulle göra en ny så att alla skruvar var av liknande modell.
Råverket är tillverkat av Le Coultre, jag har upptäckt att skruvarna i Le Coultres verk ofta inte har ”vanlig” stigning utan – som jag tror – kan vara stigning i linjer. Det innebär att man måste ha gängverktyg med linjestigning. Som tur är har jag samlat på mig en massa äldre ”gängplattor” eller -järn.
Denna gängplatta fungerar till att skära en passande gänga.
Efter gängning sticker jag av skruven i rätt längd.
Jämför min nya gänga med en av de andra skruvarna.
När jag gör enstaka skruvar brukar jag lämna en spets kvar på skallen, den använder jag sedan när jag riktar in slitsfräsen för skruvskåran.
Min spets kluven på mitten och skallen har en skåra. Nu svarvar jag bort resterna av spetsen.
Skruven härdad och anlöpt, polerad och fin.
Nya skruven på plats i gånghjulskloven.
Ser du felet?
Avståndet mellan hålet i det inre fjäderfästet och fjäderns ände är för långt, fjäderhuskärnans hake har svårt att haka in i fjädern.
Axel och kärna är ihopgängade.
Man får sätta ett verktyg i hålen och vrida. Vilket håll?
Tänk att kärnan vill gänga fast åt samma håll som fjädern belastar. Alltså vrid åt motsatt håll – i detta fall motsols åt vänster.
Änden avkortad, fjädern krokar fast på ett säkert sätt.
Detaljbilder från reparationen
Nypolerad skruv och vacker gravyr.
Spärrhjul med vargtänder.
LeCoultre & Co har lämnat sitt märke under fjäderhusbryggan.
Verket delvis ihopsatt.
Gånghjul av bästa sort. För att hjulet ska bli så lätt som möjligt är själva hjulet nedsvarvat, längst inne vid driven och vid tandtopparna är hjulet tjockare.
Också haken är av högsta kvalité.
Guillaumebalans, spiralen har både inner- och ytterkurva.
För att inte deformera spiralen har stiftet för fastsättning vid rullen delvis filats plant. Lite rost på spiralen.
Samma sak här, stiftet för spiralen är delvis planfilat vid ytterfästet.
Gångpartiet.

Visarverket.

Alla motstenar på plats.

Reparationen klar.


Reparationen klar. Boetten är rengjord. Jag har varsamt tagit bort svart oxid så gott det går.
Så här skriver Eric om kronometern:
263,3 poäng. Denna franska kronometer fick fler än 260 poäng i 1910-års kronometertävling på observatoriet i Besançon. Vid tidpunkten för testningen var det den 8:e bästa kronometern som någonsin testats i antingen Besançon eller Genève. Bättre resultat än alla Vacheron Constantin eller Patek Philippe som testats dittills på något av observatorierna.
Väldigt få kronometrar fick fler än 260 poäng. Även om 300 poäng var det teoretiska maxresultatet, vilket representerade en felfri gång, var detta inte praktiskt möjligt att nå.
260 var nära det maxresultat som realistiskt kunde uppnås av en perfekt justerad kronometer med tanke på dåtidens observationsmetoder, instrumentfel, samt variationer i luftfuktighet och lufttryck. Omräknat till de olika poängsystem som användes fick den 260,6 Besançon-poäng, 263,3 Genève-poäng enligt gamla systemet och 840,5 enligt nya Genève-systemet (utav 1000). Dessutom fick den det otroliga resultatet N=2,43 i den franska marinens årliga däckskronometerstävling 1910.
Uret tillverkades av Doffe et Cie i Paris, som var A.H. Rodanets efterträdare, en mycket känd fransk urmakare. Doffe var ett kortlivat företag som tillverkade några av världens mest exakta kronometrar mellan 1910 och 1914. Denna kronometer, nummer 15398, justerades av legenden Georges Grogg och är baserad på ett 21-linjers råverk från LeCoultre. Den har en stor Guillaume-balans med guld- och platinavikter samt en stålspiral med både inre och yttre kurvor.
Boetten är ganska enkel i sitt utförande och ingenting nämns på den om kronometerns framgångar i tävlingarna vilket är intressant.
Något annat som bör nämnas är att Doffe inte hade någon filial i Besançon 1910. Detta innebar att de fick inte priser för sina kronometrar i den årliga tävlingen på observatoriet. 15398 skulle vanligen fått en guldmedalj för sin prestanda. Det innebar också att Doffe inte var nämnda vid namn som företag i resultatlistorna, utan istället bara står som ”X”.