Etikettarkiv: tillverka reservdelar

Le Coultre minutrepeter – del 4

Publicerad den av
Svara

Ett fickur med minutrepetition tillverkat av Le Coultre.

Här följer en mastig och innehållsrik del 4.
Denna gång behandlar jag ihopsättningen av urverket, mer om funktionen och lite om boetten. Avslutar med ett oväntat fel.

Allt rengjort och epilamiserat.

På verkbottnen är de två klangfjädrarna fastskruvade.

Den gamla fjädern hade förlorat sin spänst. Hittade en fjäder med rätt bredd och tjocklek. Blev tvungen att anpassa längden samt göra ett nytt fäste.

För att räkna ut längden på en fjäder använder man denna formel:
L = π (D² – d²) / 8 x t
L = den teoretiska fjäderlängden.
D = diametern i fjäderhuset
d = diametern på fjäderhuskärnan
t = fjäderns tjocklek

När fjädern har korrekt längd ska den fylla halva utrymmet i fjäderhuset med fjäderhuskärnan på plats.
Innan jag borrar hål och filar det nya fästet provar jag fjädern i fjäderhuset med kärnan så att längden blir bra.

Bryter av fjädern där jag uppskattar att den har rätt längd. Provar i fjäderhuset och den verkar stämma. Rundar av kanterna och borrar ett hål.

Det går fint att borra i fjädern med ett hårdmetallborr.

Nu kopierar jag det gamla fästet.

Formen ok, lite finputs kvar. Böjer även till formen.

Fästet ser att kunna fungera. Nu ska fjädern läggas in med fjädervindan. Vevar inte in det sista varvet. Låter det vara utanför vindan så att jag kan kroka i fästet. Då vet jag att det hamnar på rätt plats och att det garanterat krokar i.

Fjäder och kärna på plats. Kärnan är gängad på axeln. Fjädern upptar lagom med utrymme, ca hälften av tomrummet.

Provar hur många varv kärnan snurrar utan stoppverket – sju. Sätter stoppet efter ett varv. Då blir fjäderns kraft som jämnast – första och sista varvet isoleras – svagast/starkast.

Löpverket sätts ihop.

Den konvexa sidan av vargtänderna har epicykloid form. Den konkava sidan görs så att den lämnar fritt utrymme för tandtoppen. Brukar användas i finare ur där kronhjul och spärrhjul har ungefär samma storlek och tandantal. Den konvexa sidan brukar vara polerad.

Motsten med bricka för haken.

Vackert utformad hake.

Balansen med breguetkurva, sprialen nu befriad från rost. Spiralen anoljad i bensin med en droppe olja i. detta för att förhindra fortsatt rostspridning.

Nu fungerar verket!

Balansen svänger fint.

Haken med sin motvikt som reglerar hastigheten på repeterverket. (Innan rengöring.)

Hjulet som stegar fram haken i en lagom takt för slaget. (Innan rengöring.)

Drivhjul med fjäderkärna (gängad på axeln) för drivning av repeterverket.

Delar av löpverket för repeterverket på plats.

Löpverksbryggan för repeterverket på plats.

Löpverket samt de två hammarna på plats. Fjädern för repeterverket är förspänd. Denna fjäder hade 1,5 varvs förspänning. Man får ändra förspänningen om slaget sackar för mycket på slutet av cykeln.

Här har jag börjat att sätta tillbaka delarna. Tänk på att känna på stolpen för timslagshammarna så att den är stabil. Det är mot denna som slagmekanismen vilar och som tar upp den förspända kraften från fjädern. Har placerat timslagskammen med driven så som jag tror kan vara lagom när uppdragskammen senare ska sättas i ingrepp.

Hammarlyftare på plats med dämpfjäder och de tunna returfjädrarna.

Axeln för hammarlyftarna sitter stabilt. Oljar med HP-1300 på axeln och lägger fett på fjädringarna.

Uppdragskammen placerad i ingrepp med timslagskammens driv.

Timstaffel på sitt stjärnhjul på plats.

Returfjäder för skjutknappen på plats.

Den långa fjädern tvärs över bilden hör till mekanismen ”allt eller inget” – ”tout au rien”. Om man inte fullföljer hela rörelsen av skjutknappen när man ska starta slaget ser denna fjäder till att hålla borta hammarlyftaren från timslagskammen så att klockan inte slår.

Detalj av de många delar som är monterade runt stolpen för timslaget. Det är mycket som händer just här! Och det fattas fortfarande några delar innan allt är på plats.

Kanske på sin plats att förklara hur ”allt eller inget”-mekanismen fungerar.

Armen ”a” har flera funktioner. Den är fjädrande och följer verkets form och är fastskruvad vid ”f”. Kvartslagskammen är lagrad vid ”b”, ”c” är en del av kvartslagskammen vars rundning stoppar slaget och vilar mot timslagslyftaren/hammaren. Formen vid ”d” gör att kvartslagskammen blockeras. ”g” beskriver timslagskammens rörelse. När kvartslagskammen nått sitt ändläge och slaget stoppar för den undan den fjäderbelastade (p) hammarlyftaren via stiftet ”e” så att timslagskammen går fritt. På uppdragskammen är ”k” fastskruvad. När slaget aktiveras flyttar sig kammen i riktning ”s” samtidigt som kammen ”k” lyfter armen ”a”. När skjutknappen har kommit till sitt ändläge har ”k” lyft armen ”a” tillräckligt högt för att spärrfunktionen vid ”d” ska släppa iväg kvartslagskammen. I och med att kvartslagskammen rör sig i riktning ”o” kommer fjädringen ”p” trycka fram hammarens stift ”e” så att hammaren hamnar i den streckade positionen och klockan kan slå. Om man däremot inte fullföljer rörelsen kommer enbart mekanismen att snurra men inget slag kommer att höras! Genialt. ”Allt eller inget”.

Dessa filmer är tagna före reparationen och visar ”allt eller inget”-funktionen. Det går snabbt men med textens hjälp ovan borde det gå att förstå den snillrika funktionen.

På dessa filmer ser man även ytterligare en funktion som timslagsstolpen har: den lyfter och släpper minutslagsspärren. Strax nedanför ”c” på skissen ovan är en tunn fjädring fastskruvad. Den fjädringen ser till att spärren ”M” faller in på rätt ställe i minutslagskammens sex (sju på skissen) tänder som driver minutslagskammen framåt vid slag.

När kvartarna är slagna fortsätter kvartslagskammen att röra sig. På kvartslagskammen är spärren ”M” fastskruvad. När det är dags för minuterna att slå har kvartslagskammen flyttat fram spärren så långt att den glider av från timslagstifet (som du anar vid den tunna spärrfjäderns fot) faller spärren ned i ”framdrivningständerna”. Beroende på var minutkammens ände hamnat på minutslagsstaffeln positionerar sig spärren på olika ställen, naturligtvis gäller detta också för själva minutslagskammarnas position gentemot hammarlyftaren. Minutslagkammen är fjäderbelastad och fritt lagrad i ett rör på kvartslagskammen.

Kvartslagskammen på plats. Man ser röret i centrum där minutslagskammen ska lagras.

Kvartslagskammen på plats.

Mitt begränsningsstift på sin plats.

Bara timhjulet kvar!

Ett första test!

Nu är det dags att sätta verket i boetten, allt är klart så här långt.

 

Jag upptäckte att skjutknappen tog ett litet skutt när jag förde den fram och tillbaks. Delvis dolt av skjutknappen upptäckte jag stötskador. Bucklor i boetten var orsaken.


I lite dämpat ljus framträder bucklorna tydligt.

Ett enkelt sätt att rikta bucklorna är att tälja till en passande putspinne.

Jag anpassar formen efter boetten så att putspinnens ände får så god anliggning som möjligt mot boetten.

Filar till formen så att den är jämn och fin. Sedan knackar jag på putspinnen tills bucklan försvunnit. Ibland får man slipa och polera ytan om skadan ska försvinna helt.

Nu fungerar skjutknappen utan motstånd. Glidytan smörjs med bivax. Guld smörjes med bivax, även charnier och springfjäder. (När man trycker på knappen på ett savottnettfickur och håller fickuret horisontellt ska locket öppnas ca 45 grader om charnieret (gångjärnet) har korrekt friktion. Om locket flyger upp till 90 grader är charnierstiftet för löst insatt eller anpassat. Man får då lätt skador på stiftet eller rören. Det är små men tydliga skillnader på bra/dåligt jobb – bra eller dålig kvalité. ”Det är dom små, små detaljerna som gör’et”!)

Jag lät klockan gå med min testvisare på plats men utan tavla, jag ställde klockan rätt för kontroll. Strax upptäckte jag att klockan gick fel…
När jag provade verket i testapparaten gick det ”görbra” med – som jag tyckte – fin amplitud runt 300-310 grader i tavellägena och 270-280 i kronlägena, gångavvikelsen mellan de olika positionerna var endast några få sekunder! Trots detta gick klockan fel.
Varför?
Efter lite mer kontroll visade det sig att klockan fortade sig 30 sekunder per timma. Dessutom exakt 30 sekunder per timma! Det blir 12 minuter fortgång per dygn.
Mycket märkligt.
Vad är det som gör att en klocka går rätt eller fel? I detta fall – alldeles för fort.

Jag tänkte först att det kunde saknas en tand på ett hjul. Men hur skulle jag kunnat missat det? Jag var ju så himla noggrann med allt. Kontrollerade visuellt och med hjälp av alla mina bilder hittade jag inget fel på något hjul.
Kunde balansen prälla, galoppera eller svänga över? Om amplituden är för hög kommer liverstenen att slå emot haken på fel sida och klockan rusar, eller fortar sig helt okontrollerat. I testapparaten brukar detta visa sig som ”myrornas krig” dvs inget resultat, bara en massa prickar överallt. Man brukar till och med höra att klockan galopperar. Släpper man ner kraften upphör detta fel. I mitt fall gick klockan lika mycket fel under hela dygnet – alltså ingen prällning.

Kunde några konstigt filade balansskruvar ha något att göra med att klockan gick fel?

Nu gällde det att tänka metodiskt och grundligt.
Jag hade ju ruckat in klockan med svängningstalet 18000 svängningar – alltså går balansen rätt enligt 18000 svängningar. Är löpverket rätt? (Borde ju vara rätt på en sådan här gammal klocka som gått rätt tidigare?)
Som sagt – gå grundligt tillväga!
Hur räknar man ut om löpverket är rätt?
Fick leta lite i urläraboken för att finna den rätta formeln:

S = ti * gz * 2

Vad betyder det här?
ti = gångtidsverkets utväxling
gz = gånghjulets tandantal

Då använder man centrumdriven, mellan- och sekundhjulets
tandantal på både drivar och hjultänder samt
gånghjulsdriven. Sedan dividerar man hjultändernas produkt
med drivtändernas produkt.

Då fick jag fram talet 600.
600*15*2=18000

Alltså var löpverket korrekt beräknat! (Naturligtvis!)
Då återstår visarverket. Förhållandet mellan tim- och minutvisaren var alltid korrekt. Visarfriktionen?
Om visarfriktionen är för lätt saktar klockan – friktionen orkar inte hålla emot motståndet i visarväxeln och visarna. Men nu gick klockan för fort…
Det gick lagomt trögt att ställa visarna tyckte jag. När jag vred visarna baklänges gick det att stoppa balansen även när klockan var fullt uppdragen – precis som det ska.
För att kontrollera visarfriktionen får man kolla förhållandet mellan minutvisaren och sekundvisaren. Eftersom sekundvisaren/sekundhjulet sitter fast monterat och minutröret/visarfriktionen är rörlig kommer en avvikelse dem emellan att visa sig om visarfriktionen är för lätt. Så jag ställde sekund- och minutvisaren exakt på noll och lät klockan gå.
Då visade sig felet!
När ”mina” nytillverkade delar flyttade fram surprisen från 59 till noll minuter osv – hoppade minutvisaren fram 7,5 sekunder!!!
Den ”lilla” smällen orsakade detta STORA fel!
Kunde nästan inte tro att det var sant, men så var det!

När jag skulle ta bort låsbrickan för centrumaxeln noterade jag – redan när jag gjorde kostnadsförslaget – att brickan inte var helt nere i sitt bottenläge. Jag antog att det var så här den skulle sitta eftersom brickan var extremt hårt fastslagen på axeln.

Låsbrickan för centrumaxeln.

För att underlätta för framtida urmakare filade jag in två små spår i brickan så att det skulle vara möjligt att få tag om den med ett par lyftare.

Nu är det möjligt att lyfta bort brickan.

I och med att brickan sitter extremt hårt på centrumaxeln kändes det inte bra att slå ut axeln så som man brukar. Eftersom jag inte visste om centrumaxeln var stenlagrad vågade jag inte chansa att bara banka på! En spräckt sten skulle vara katastrof!

För att inte låsbrickan ska gå så himla trögt tar jag med hjälp av en brotsch upp hålet i låsbrickan en tusendel kanske. Nu har jag slagit ned låsbrickan maximalt! Klockan går rätt!

Med facit i hand – om jag hade läst mer noggrant i boken: Die Reparatur komplizierter Taschenuhren av Bruno Hillman – då hade jag kanske förstått betydelsen av kombinationen visarfriktion och surprisens fjäderbelastning!
Där står klart och tydligt att surprisens fjäderbelastning måste vara ganska lätt, den ska bara vara tillräcklig för att föra surprisen fram och åter på ett säkert sätt. Den är en källa till ovälkomna fel! Just precis vad jag råkade ut för…

Nu kunde jag pusta ut – klockan gick så himla bra! 🙂

Eftersom det inte finns så mycket skrivet på svenska om denna typ av ur har jag i dessa fyra inlägg försökt att skriva och beskriva så mycket som möjligt och så gott jag kan; verkets funktion uppdelat i olika sektioner, lite om dess inställningar, tillverkning av reservdelar och verktyg, och som vanligt mina tillkortakommanden! 🙂

I den sista delen – nr 5 – berättar jag lite om tillverkaren och det slutliga jobbet med boett och verk.

Referenser:
Text av Povel Ramel, Dom små, små detaljerna. 1947.
A Guide to complicated Watches, Lecoultre, F. 1985. ISBN 2-88175-001-X
Komplizierte Taschenuhren in der Reparatur, sammanställd av Stern, Michael 2012. ISBN 978-3-941539-30-3
Die Reparatur komplizierter Taschenuhren, Hillmann, B. Berlin 1924.
The Theory of Horology, Reymondin mfl. 1999. Wostepboken.
Antique Watch restoration Vol. 1, Perkins, A. B. 2012. ISBN 978-0-615-63360-2
Haandbog for Urmagere, del 3. Nordisk forlag for videnskap og teknik, Köbehavn 1948.

Le Coultre minutrepeter – del 3

Publicerad den av
Svara

Ett fickur med minutrepetition tillverkat av Le Coultre.

I detta inlägg ska jag berätta lite om hur jag justerade surprisen för att klockan ska slå minuterna på ett korrekt sätt och försöka förklara funktionen lite mer ingående, samt när jag tar isär verket.

För att klockan ska slå rätt tid finns tre olika kammar eller stafflar – en för timmarna, en för kvartarna och en för minuterna. Vid varje heltimma förs timstaffeln framåt av ett stift som sitter på kvartsstaffeln som i sin tur sitter på minutaxeln. Denna växling ska ske exakt på minuten 0. Dessutom ska surprisen fällas fram så att klockan också slår rätt minut, det vill säga – inget slag – minut 0. (På ett kvartsrepeterur har även kvartslaget en surpris – här fungerar själva staffeln som surpris eftersom den hänger ihop med surprisen för minuterna. När minutsurprisen fälls fram flyttas också kvartstaffeln. Surpris och kvartstaffel rör sig fritt på centrumaxeln, minutstaffeln är fixerad vid axeln.)
Det är alltså tre saker som ska hända exakt på sekunden – växling från
ex. 1:59:59 till 2:00:00.

Undersidan av paketet med stafflarna för kvartar och minuter och surpris. Man ser även stiftet som för timstaffeln framåt eller bakåt.

Stift för timstaffelns frammatning i fokus.

Stjärnhjulet med 12 tänder där timstaffeln sitter monterad flyttas fram varje timma av stiftet på kvartsstaffeln.

Här ser man hur stjärnhjulet för timstaffeln samt minutstaffeln är placerade i verket. Klockan ska slå minut 14. Lägg märke till att det finns streck för varje minut i verkets periferi samt punkter vid varje kvart.

Nr 9 är kvartsstaffeln, 10 minutstaffeln, 11 stjärnhjulet för timstaffeln, 12 är timstaffeln, 13 spärren för stjärnhjulet.

Jag letar fram en minutvisare med lagom längd för att nå ut till minutstrecken i verkets periferi. Sedan vrider jag fram visaren så att timman precis ska växla, låter klockan gå tills timman växlar. Då sätter jag visaren exakt på 0. Nu vet jag den exakta positionen för minut 0. Nu för jag visaren tillbaka tills timstaffeln växlar tillbaka en timma, sedan vrider jag fram den igen, då ska också surprisen föras framåt exakt när timstaffeln växlar, båda ska växla samtidigt. På samma sätt provar jag nu växlingen mellan minuterna 14-15, 29-30 och 44-45. Stämmer visaren mot minutstrecket?
På ”min” surpris är längden alldeles för lång, så nu justerar jag längden med en fin fil tills alla växlingar sker exakt på sekunden.
Man bör även ha i åtanke att det naturligtvis är trögare att växla både timstaffel och minutstaffel än enbart minutstaffeln. Jag fick därför ett fel på 10-15 sekunder vid 0, och 0-5 sekunders fel på 15, 30 och 45 minuter. Inte perfekt men för mig godkänt resultat.
Det blir en hel del tester och filande innan allt är bra!


Kontroll av att växling av tim- och minutstaffel sker samtidigt.


Test minut 59.


Växling från 59 till 00.


Växling från 00 till 01.

När jag var nöjd med resultatet av injusteringen av slaget var det dags att ta mig an den rostiga spiralen.

Så här såg den rostiga spiralen ut. Jag tvättade först spiralen i rengöringsmaskinen.

När spiralen var rengjord slipade jag till en mässingskorntång så att kanterna blev riktigt vassa och fina.

Sedan håller jag fast spiralen med en korntång samtidigt drar jag försiktigt mässingskorntången över rosten som allteftersom faller bort.

Jag granskar ytan i mikroskopet och konstaterar att största delen av rosten endast var på ytan. I samband med ihopsättningen av verket efter rengöringen droppade jag några droppar olja i bensin – sedan doppar jag ned spiralen i ”oljeblandningen”. Då får spiralen ett mycket tunt skikt av olja på ytan. Förhoppningsvis ska detta förhindra att rostprocessen fortsätter, i alla fall bromsas den.

I och med att arbetet med spiralen lyckades var nu verket klart för isärtagning. Alla synliga fel var nu åtgärdade.

Dags att plocka isär – allt – på en minut och 23 sekunder!

För att ha ett stöd när jag skulle sätta ihop mitt verk tog jag ett antal bilder – en för varje del jag tog bort. Jag tog även en hel del andra bilder under tiden jag tog isär verket. Kontroll av varje del som togs bort, justerade de små fel eller slitage jag fann, sedan lade jag varje del tillsammans med sin skruv i en plastlåda med många fack. Delarna är ofta individuellt anpassade och justerade, skruvarna anpassas till delen och kortas både på längd och vid skallen. Jag följde en viss ordning när jag lade ner delarna. Jag fotograferade sedan av lådan med delarna i alla facken för att veta i vilket fack respektive del låg. Vid rengöringen följde jag samma ordning och lade ner en del med skruv i ett fack i rengöringskorgarna, det blev ett antal körningar innan allt var rengjort. När jag sedan flyttade delarna från rengöringskorgen tillbaka till lådan med alla fack hade jag förberett små lappar av antirostpapper. En urdel och skruv tillsammans med antirostpapper i varje fack – då visste jag säkert att alla delar blivit rengjorda samt att ingenting skulle börja rosta. Om du sköljer delarna i bensin brukar det inte rosta, däremot sköljning i sprit kan starta rostprocess. Jag var lite extra försiktig eftersom en del delar hade spår av rost. Det är lätt hänt att det kan sätta igång att rosta om allt är noggrant rengjort och sköljt i sprit.

Nu är det dags att ta isär hela verket.

Fjäderhuset för repetermekanismen.

De två skruvarna i mitten används för att justera hammardämpningen. Man ser även tråden och haken som reglerar hastigheten på slaget.

Hammardämpningen. Koniska skruvändar justerar in rätt dämpning – så att inte hammaren ligger kvar mot tonfjädern.

Visarväxelhjulet borttaget.

Minutstaffel och centrumaxel borttaget.

Kammen för minutslaget borttagen.

Fyrkanten är fjäderhuskärnan för repeterverket. Under stiftet syns medbringaren som efter att timslaget är klart tar tag i det lilla stiftet så kvartar och minuter kan slå.

Tre kammar för kvartsslaget, justerade med kallsmide för att bli längre.

Alla delarna på kvartslagskammen.

Till höger syns fjäderhuskärnan för repeterverket, underst kammen för timslaget. Längst ned på bilden kammen som laddar upp fjäderns kraft via driven som nästan snurrar ett helt varv. Till vänster syns hävarmarna för slaget, två ovanpå varandra. Den under för timslaget. De kan löpa fritt på axeln som är fast. Längst till vänster syns dämpningsfjädern, på höger sida om stiftet sitter fjädern som trycker mot hammaren så att det blir tryck i slaget.

Armen som drar upp repeterverket genom skjutknappen på boetten.

Armen går ut från verket genom ett slitsat spår.

Kammen som laddar upp kraften i repeterverket.

Dubbla hammarlyftare i fokus till vänster. Returfjädrarna för hammarlyftarna borttagna. Timslagskammen passerar fritt förbi hammarlyftarna när slaget aktiveras. Timslagskammen rör sig motsols vid uppdragning/aktivering, när den sedan ska slå rör den sig medsols. Då tar hammarlyftarna i stiftet från hammaren som syns vid kl 8.

Hammarlyftare i fokus, till höger syns en av de tunna returfjädrarna för hammarlyftarna. På vänster sida syns underst returfjäder för hammaren, hammarens stift, dämpningsfjäder.

Fyller på med delar i asken under isärtagningen. Är mycket noga med att inte blanda delar och skruvar. Följer en ordning när jag ner delar i asken.

Hammarlyftare i centrum. På höger sida syns den tunna returfjädern gå in i ett hål på lyftaren. På vänstersidan syns stiftet för hammaren, bakom den syns örat på hammarlyftaren som kan passera fritt under dämparfjädern vid uppdrag.

Anslagsfjädern för att reglera farten på slaget sitter på verksidan.

Alla delar i asken under rengöringsprocessen. De små papperslapparna är antirostpapper som jag lagt i facket när delen är rengjord. Här är ca 2/3 av delarna rengjorda.

När alla delar var tillfixade med rost och slitage, rengjorda och klara för ihopsättning var det dags för epilamisering så att ingen oönskad spridning av oljan uppstår. För att kunna smörja de olika kammarnas tänder på ett bra sätt tillverkade jag två verktyg för detta ändamål. Ett enkelt men väldigt bra verktyg som bara smörjer topparna på tänderna. Det är ett skaft med en roterande rulle längst ut, allt tillverkat av mässing. Du gör den på några minuter i svarven.

Ett skaft i mässing med en roterande rulle längst ut. Du kan även använda den för att smörja tandtoppar på till exempel datumskivor. Till datumskivor använder jag fettet Glissalube B.

Tillverkade två när jag ändå höll på – en för olja och en för fett. Olika slipmönster för identifiering.

Preparerade ett skumgummi med i detta fall med fett, genom att rulla rullen mot skumgummit förs ett tunt lager av smörjmedel över på rullen.

Nu rullar jag den fettpreparerade rullen över tandtopparna på kammen för timslaget, det blir en liten droppe fett på varje tandtopp på precis rätt ställe, inget hamnar utanför, det finns ingen risk för klet, spridning eller att det blir för mycket. Snyggt och fint smord!

Smörjning av kammarna för timslaget.

Nu är allt klart för ihopsättning av verket, kontroll och montering i boett.
Mer om det i nästa del.

Förutom tidigare referenser vill jag även nämna:
Haandbog for Urmagere, del 3. Nordisk forlag for videnskap og teknik, Köbehavn 1948.
(Dessa tre danska handböcker är en ovärderlig källa för urmakaren. De beskriver många (kanske) bortglömda reparationstekniker, beskrivningar av hur man reparerar eller nytillverkar delar, samt beskrivningar av hur klockor funkar.)

Le Coultre minutrepeter – del 2

Publicerad den av
Svara

Ett fickur med minutrepetition tillverkat av Le Coultre.

Om att tillverka reservdelar. Hur man kan göra och hur jag gjorde.
Till reparationen behövde jag tillverka två delar; surpris och frammatararm.
Båda är tillverkade av stål, och särskilt surprisen har en komplicerad form som behöver vara exakt tillverkad för att fungera på korrekt sätt.
Eftersom jag har en CNC-fräsmaskin funderade jag på om jag kunde fräsa ut formen på delarna. Om jag lyckades skulle jag kanske kunna spara lite tid och arbete.
MEN, jag måste ha en ritning!
Jag svarvar till en mässingsstång där jag klämmer fast surprisen, jag kan sedan sätta upp den i rundmatningsbordet. Då kan jag rotera den och använda ett USB-mikroskop tillsammans med koordinatbordet för att mäta vinklar och avstånd. Uppgifter som jag behöver för att kunna göra en ritning.

Delen uppsatt i rundmatningsbordet.

Så här kan det se ut när jag mäter. Jag sparar skärmdumpar och antecknar måtten.

Konturen av surprisen uppritad i mitt CAD-program.

3D-modell

Så här kan det se ut när programmet som styr fräsen arbetar. Här är det enkelt program för att fräsa tänder på bilden. G-koden som krävs för att fräsa den komplicerade formen på surprisen är flera hundra rader lång.

0,4 mm stålämne upplimmat på en mässingsbit.

Jag har färgat plåten med en tuschpenna för att kunna se mina ristar för kunna centrera lättare. Fräser med en pinnfräs med 0,5 mm diameter.

När jag mätt upp surprisen var det dags att överföra mina resultat till en ritning. Jag gjorde ritningen medvetet lite större för att det skulle finnas material för att kunna justera med filning om det skulle behövas. Bland mina fräsar hittade jag en ask med några 0,5 mm pinnfräsar som jag tänkte använda.
Jag använder gamla bladmått som material, särskilt äldre bladmått är tillverkade av riktigt härdbart stål. Jag limmar upp ämnet på en mässingsbit som jag fäster i skruvstycket. Börjar med att fräsa hålen, sedan konturen – jag ställer in 0,1 mm fräsdjup. Första varvet gick fint, nu är det bara 0,3 mm kvar. En bit in på andra varvet går pinnfräsen av, jag sätter i en ny och kör igen. Också den gick av…
Någonting var fel, kanske klarar inte maskinen av de små toleranserna som krävs.
Jag beslöt att avbryta fräsningen och gå över till plan B.

Jag hade nu ett ämne med rätt form som var till hälften fräst på djupet.

Rätt kontur.

Borrar ett antal hål runt delen, sedan är det bara att fila!

Hälften kvar.

Sista fjärdedelen ska filas ut.

Nästan klart.

Lite putsning kvar.

 

Ett första prov visar att hålen stämmer och att konturen behöver justeras.

Min nya del underst, originalet överst.

Gammal och ny – sida vid sida.

Fäster ihop båda för att fila bort överflödet.

Dags att härda och anlöpa.

En bild på minutstaffeln tillsammans med den gamla surprisen.

Den nytillverkade surprisen för jämförelse. Jag har sparat lite material på ”tå, häl och sula” för att kunna justera växlingen exakt när frammatararmen är klar.

 

Efter några timmars arbete är surprisen så färdig som den kan bli just nu.
Om man tänker sig att surprisen ser ut som fyra stövlar, så har jag filat klart formen på hela delen förutom själva foten. Tå, häl och sula har överflödigt material. Det är längden på sulan som ska anpassas så att frammatararmen kan flytta fram surprisen exakt på sekunden för minuterna 0 – 15 – 30 – 45. Mer om detta senare.
För att kunna justera den exakt behöver jag även tillverka frammatararmen.

Jag tar först bort röret och det lilla stiftet för fjädringen på armen, sedan limmar jag upp den på ett ämne – 0,6 mm tjockt. Sedan gör jag på samma sätt som med surprisen, filar efter konturen, borrar hålen för stift och rör. När jag skulle gänga hålet för röret visade det sig att man inte använt samma gänga som vi använder idag och har i våra gängsatser. Jag kunde inte använda det gamla röret utan fick även tillverka ett nytt med en gänga där jag hade både gängtapp och snitt. Den gamla var mer fingängad. Jag försökte räkna gängor per millimeter och även tum men fick inget bra tal – gängan är i linjer! En linje är lika med 2,26 mm. Du känner säkert igen att man anger urverkens storlek i linjer. Damverk brukar vara 7 3/4 eller 8 3/4, herrverk 10 1/2 eller 11 1/2 och fickur 17 eller 19 linjer. Verket som denna artikel handlar om är 19 linjer, men fanns även i 20 linjer. (Se förra inlägget, reservdelslistan.)

Här ser man det fingängade röret och det lilla stiftet för fjädringen.

Frammatararmen upplimmad på ett bladmåttsblad 0,60 mm. Jag använder superlim till detta. När delarna ska separeras lägger jag dem i aceton som löser upp limmet.

Ena halvan klar. Nu ska hålen borras för rör och stift samt de hål som underlättar vid filningen.

Ena halvans kontur klar.

Hålen borrade.

Håller delen i skruvstycket och filar bort materialet mellan hålen.

Formen växer fram.

Nästan klar.

Konturen är färdig. Ny och gammal för jämförelse.

Ny och gammal för jämförelse.

Efter härdning och anlöpning var det dags att polera funktionsytorna på armen. Det är viktigt att ytorna är plana och att hörnet är skarpt.

Polering av den plana sidan. Uppsatt i trefoten. Polerar på 3M-papper som jag limmat upp på en glasskiva.

Polering med diamantpasta.

Poleringen klar.

Poleringen klar.

Armen långdragen, filade en facett som polerades. Polerade röret. Hela armen klar för montering i klockan.

Gjort försänkningar för skruvarna som håller kvartsstaffeln.

De nya delarna på plats. Kontroll.

Nu börjar det tidskrävande och mödosamma arbetet med att justera surprisen.

”Mitt” verk tillhör den första generationen av minutrepetrar. Senare generationers mekanismer har en funktion som är till för att minimera risken för slitage av den typ som fanns i mitt verk. För att vara bra förberedd läste jag några olika böcker i ämnet minutrepeter – jag upptäckte då en första enkel lösning för att ”isolera” frammatararmen. Det var en excenterskruv som placerats så att den hindrar frammatararmens rörelse. Eftersom jag har facit på alla generationer av lösningar funderade jag på om jag också kunde göra något för att minimera slitaget.

Illustration som visar en enkel form av isolering av frammatararmen. En excenterskruv placerad vid P som begränsar frammatararmen C rörelse.

Jag upptäckte ett delvis dolt hål – ett hål för ett styrstift för en brygga. Hålet var inte helt ”fyllt” utan det kanske skulle användas till något.

Ett hål lämpligt för en egentillverkad isolator?

Slipar till ett lämpligt ämne av blåstål som passar fint i hålet.

En fjädring får agera hållare till stiftet.

Med lite filning och slipning passar stiftet på ett bra sätt under fjädringen.

Ett första test med frammatararmen på plats. Ytterligare lite slipning behövs för att säkerställa funktionen av armen.

Nu har jag tunnat ut stiftet så att armens rörelse är begränsad men växlingsfunktionen är korrekt. Jag har inte ändrat något i klockans konstruktion, skulle man vilja återställa klockan i originalskick är det bara att ta bort stiftet.

Min version av isolator.

Stiftet klart.

Stiftet kläms / hålls på plats av fjädringen.

Mitt stift isolerar frammatararmen så att den endast är i kontakt med surprisen under ca 2-3 minuter per kvart – totalt 10-12 minuter per timma istället för ständig kontakt. I de modernare konstruktionerna vilar frammatararmen på surprisen endast när slagmekanismen är aktiverad.

Så kan den moderna konstruktionen se ut. Repetitionen aktiveras av H, skruven vid 5 lyfter armen M som i sin tur trycker frammatararmen C mot surprisen. Illustrationen visar när funktionen är aktiv.

Se föregående inlägg för fler bilder på ett verk med modern konstruktion.

I nästa inlägg ska jag förklara lite mer ingående om funktionen samt hur jag går tillväga när jag justerar surprisen.

Referenser:
Komplizierte Taschenuhren in der Reparatur. Verlag Florian Stern. Sammanställning av nio olika handböcker om komplicerade ur publicerade mellan åren 1903-1965.
ISBN 978-3-941539-30-3
A guide to complicateted watches, Francois Lecoultre. ISBN 2-88175-001-X
The Theory of Horology, ”Wostepboken”, Reymondin m fl.
https://www.verkmastarna.se/search.html?SEARCH=1&Search_Text=slippap
https://www.verkmastarna.se/product.html/diamantpasta

 

 

Le Coultre minutrepeter – del 1

Publicerad den av
4

Ett fickur med minutrepetition tillverkat av Le Coultre.

Blev kontaktad av en person som försökte få hjälp med reparation av ett fickur med repetition. Jag frågade hur man sätter igång repetitionen – genom en skjutregel på sidan av boetten eller genom att trycka ned en knapp vid pendanten – dvs vid bygeln. Den senare är en äldre typ av repeterur där själva repetitionen aktiveras via en kedja som drar upp fjädern till mekanismen, gången på dessa ur är ofta spindelgång.
(Ett äldre inlägg om denna typ av ur kan du se här) Denna äldre typ brukar ha kvartsrepetition medan de modernare även kan ha minutrepetition.

Äldre typ av repeterur med kedja.

Äldre typ av repeterur med kedja.

Jag lovade att se vad som var fel med klockan och om det var något jag kunde ta mig an. Det visade sig vara ett fickur i guld med minutrepetition.

Ett första titt på det fina fickuret.

Verket kan avnjutas genom ett glas på baksidan. Kvalitet som synes!

När jag sköt skjutregeln åt sidan hände ingenting med repetitionen, när jag drog upp fjädern så svängde balansen. Alltid något!
Tavla och visare togs bort så att jag kunde se repetitionsmekanismen. Jag kunde se att oljan beckat så allt gick trögt, lite ny olja på de rätta ställena och vips – repetitionen startade! Timmar, kvartar och minuter slog lite segt mot slutet.

Men efter lite studier av verket upptäckte jag en hel del rostpartiklar. Det brukar betyda att något gått torrt och att stål har slitits.

Det fanns koncentrationer av partiklar på några speciella ställen. Det mesta hade hamnat på kanten av fjäderhuset.
Jag såg ganska snart vad som hade hänt – frammatararmen för surprisen samt själva surprisen hade kraftiga slitage.

Slitage på axeln för frammatararmen.

Jag ska senare förklara lite mer ingående hur själva mekanismen fungerar men det som ska hända är att frammatararmen ska föra fram surprisen exakt på sekunden, då måste övergångshörnen vara skarpa och inte – som nu – rundslitna. Filmen nedan beskriver hur lång tid växlingen tar.

För att ta bort ”minutröret” med alla olika kammar ska en låsring lossas som är trögad på centrumaxeln. Det var lättare sagt än gjort för den satt som berget. Fick ta i rejält för att få den att lossna. Till slut fick jag i alla fall bort den och kunde mer noggrant granska surprisens slitage.

Efter ytterligare granskning upptäckte jag att spiralen var delvis rostig.
Vad jag kunde se så var det mest ytrost som borde gå att ta bort. Men spiralen kan ju vara försvagad av rosten, så med otur kan den gå av eller inte fungera som den ska.

Jag har lite erfarenhet av sådana här minutrepeterverk med betoning på lite, när jag gjorde min praktik på Patek Philippe i Genève för 100 år sedan gjorde jag service på ett liknande ur samt ett ur med Grande Sonnerie och jag har även lagat andra ur med kvartsrepetition.

Eftersom min erfarenhet är begränsad frågade jag några vänner som jobbat/jobbar med ur med denna komplikation vad de skulle gjort i min situation?
BYT frammatararm och surpris blev svaret från båda!
OK, bara att ta reda på hur man beställer:
Ehh få se nu – del nr 234 och 242 borde funka. Bara att beställa!

Nja, skämt åsido så enkelt är det naturligtvis inte med ett antikt ur!

Vad gör man?
Skulle det kanske gå att forma om nya ytor, till exempel genom filning?
Eller, göra nytt?
Det kanske skulle gå att fila men om jag filar i de delar jag har – om något blir fel eller går snett – hur gör jag då? Ingen mall att fila efter existerar då, kan bli riktigt illa.

Efter att ha läst denna devis i en av mina böcker bestämde jag mig för att tillverka nytt. Kanske kunde jag utnyttja min CNC-fräsmaskin för att fräsa ut formen?

Jag bedömde att jag skulle kunna klara av att göra det som krävdes, det var dags att fundera på ett kostnadsförslag.
Hur lång tid skulle det ta att dels tillverka delarna, dels renovera själva klockan?
Att renovera själva fickuret utan komplikation räknade jag med en viss tid – denna tid antog jag blir ett fast pris, sedan funderade jag på själva minutrepetermekanismen med alla delar i fungerande skick också det ett fast pris, till sist gjorde jag ett rörligt pris på tillverkning av delar samt om det inte skulle fungera att få bort rosten från spiralen – då skulle jag bli tvungen att räkna in och göra en ny spiral. Totalt trodde jag – om inget oförutsett skulle inträffa – att tidsåtgången skulle bli ca 40 timmar – en veckas jobb.
Med detta som utgångspunkt gjorde jag ett kostnadsförslag som jag presenterade tillsammans med några förklarande bilder för kunden.
Efter några dagar hade kunden bestämt sig – jag vill gärna att du sätter igång med renoveringen!

Innan jag beskriver hur jag gick tillväga med renoveringen och tillverkningen av de delar som behövdes tänkte jag beskriva lite förenklat vad en minutrepeter är och hur den fungerar.

Mekanismen i viloläge på en modern minutrepeter med ”isolatörmekanism”. denna typ är den mest förekommande i nyproducerade ur.

Här är fjädern i mekanismen uppdragen, släpper man skjutregeln kommer verket att börja slå.

Hur mycket är klockan? Först slås timmar, sedan antal kvartar, sist minuterna.

Åtta

Åtta plus tre kvartar – 8.45

Åtta+45+6 minuter = 8.51 eller nio minuter i nio.

Minutstaffel samt dold bakom den finns surprisen, här i ”neutralt” läge.

Surprisen aktiv, redo först och främst för slaget 0 minuter.

Med denna bild vill jag visa nödvändigheten av en surpris. Vid 34 ser man fingret som bestämmer antalet minutslag. För att fingret ska kunna passera ända ner till sin lägsta position som är 14 minuter, behövs en anordning som ger fri passage förbi minut 0. Längden på minut 0 på staffeln är väldigt kort, skulle den haft korrekt längd skulle fingret stoppa på 0 och inte kunna passera ner till nivån för 14.

12 är timstaffeln, den matas fram av ett stift på undersidan av ”minutröret”. 9 är staffeln för kvartar.

Mekanismen för slaget av kvartar. 29 och 30 är hamrarna som slår slagen. Tre + tre tänder på 25 ger dubbelslagen.

I senare delar ska jag visa hur jag tillverkar delarna som behövs samt förklara lite mer hur den komplicerade mekanismen fungerar.

Referenser i detta inlägg:
The Theory of Horology, ”Wostepboken”.
Komplizierte Taschenuhen in der Reparatur, ISBN 978-3-941539-30-3

Eric Leskinen, hjälp med Le Coultre beställningsformulär
Miho Shirai och Clas-Henrik Pihl, råd och tips.

Ekegrèn / Koehn 70089 – del 2

Publicerad den av
1

Urtavlan på klockan är signerad med H. R. Ekegrèn, men klockan är tillverkad av Edouard Koehn – hur kommer detta sig?
Varför signerade Koehn sina klockor med Ekegrèn?
Vem var Ekegrèn?
Vem var Edouard Koehn?
Jag och Eric Leskinen ska försöka svara på några av dessa frågor i texten vi samarbetat om nedan.

Henri Robert Ekegrèn var en av de mest kända urmakarna i Genève på sin tid.

Henrich Robert Ekegren (Henri Robert Ekegrèn) föddes i Köpenhamn 26 november 1823, han var son till urmakare Daniel Ekegren, f.1794 d 1877. Även H. R. Ekegrens farfar Nils Ekegren, f.1754-d.1826 var urmakare, verksam i Karlshamn.
Fadern Daniel flyttade till Köpenhamn och gifte sig med danskan Johanne (f. Groot). Daniel Ekegren jobbade hos kronometermakaren Urban Jürgensen i Köpenhamn.

Ekegrèn gick i lära hos Jules-Frédéric Jürgensen (Schweizisk/dansk kronometermakare), Henri Golay (Urmakare i Genève), Joseph-Thaddeus Winnerl (österrikisk kronometerfabrikör verksam i Paris) och Adolph Lange (gick i lära hos Winnerl, grundare av A. Lange & Söhne i Glashütte).

Som artonåring erhöll Ekegrèn 1841 ett bidrag från danske kungen för att gå i lära hos Jules Jürgensen i Le Locle. Henri-Robert talade fem språk – svenska, danska, tyska, engelska och franska.

1842-45 arbetade han i Köpenhamn hos Jules Jürgensens bror, kronometerfabrikör Louis Urban Jürgensen. Under denna tid lärde Ekegrèn känna Victor Kullberg, Sveriges kanske mest kände urmakare.

Anlände till Genève 1847. Arbetade först med Henri Golay, sedan i 10 år med Golay-Leresche.

1857 grundade han företaget Ekegren & Westermann tillsammans med sin affärspartner Ferdinand Westermann i Genève. De specialiserade sig på konstruktion av kronometrar. Ekegrèn anställde en ung man, Louis Chevalier, som hade gått på urmakarskolan i Genève. Chevalier stannade hos honom i trettiosju år.

1862 lämnade Westermann av hälsoskäl företaget, som har varit känt som H.R. Ekegrèn urhandel. Ekegrèn vann flera guldmedaljer på olika världsutställningar och Han var en berömd kronometertillverkare i Schweiz, och hans produkter var bland de bästa Genève-klockorna på den tiden.

Henri Robert Ekegrèn är mycket känd för kvaliteten på sitt arbete, såsom sina konstruktioner av specialkalibrar med fin finish, och har även specialiserat sig, förutom fickurskronometrar, på tillverkning av tunna och extra tunna klockor och kronografer. Hans talang ledde till att han deltog i ett flertal världsutställningar där han vann guldmedalj flera gånger, som i Paris 1867, i Wien 1873 (kuriosa: under utställningen i Wien delades 25572 medaljer ut) eller i Philadelphia 1876 (kuriosa: det var på denna utställning som Alexander Graham Bell först visade sin telefon och Heinz ketchup fick provsmakas av allmänheten för första gång.) samt Paris 1878.
Den första kronometertävlingen vid observatoriet i Geneve hölls 1872 och Henri Robert Ekegren kom att vinna flertalet av de tidiga tävlingarna. År 1875 fick han första seriepris för tillverkare för sina åtta inlämnade fickkronometrar efter att ha erhållit ett genomsnitt på 141 poäng. 1877 fick han återigen ett vid kronometertävlingen i Genève, denna gång för en fickkronometer som fick 191 poäng av 250. Den sistnämnda hade själv reglerats av Henri Robert Ekegrèn.
Framgångarna höll dock i sig och fram till 1891 var företaget Henri Robert Ekegrèn en flitig deltagare i kronometertävlingarna på observatoriet. Majoriteten av kronometrar reglerades av Henri Robert själv, men han kom även att ta hjälp av andra framstående Geneve-baserade reglörer, såsom Andreas Hillgren (möjligen med svenskt ursprung?), Alexis Favre och G.-M. Grandjean. Företaget vann flertalet priser, såväl för individuella kronometrar som för inlämnade kronometrars genomsnittspoäng – så kallade seriepriser. Ett bra exempel är den kronometer justerad av A. Hillgren som vann ett första pris och placerade sig på andra plats år 1882 med 208,3 poäng.

Ledamot av kommissionen för urmakarskolan i Genève (1866-1878).

1874 presenterade Ekegrèn en olja som han lär haft patent på. En kommitté experimenterade med den nya oljan 1888 vid Société des arts de Genève och fastställde till slut att den var den bästa som någonsin har producerats fram till den dagen.

Henri Robert Ekegrèn sålde sin verksamhet till Edouard Koehn 1891, men han fortsatte att arbeta i detta företag till sin död. Till hans ära signerade Koehn de bästa klockorna med H.R. Ekegrèn. Företaget levererade även klockor till olika andra företag som Tiffany & Co.

Henri Robert Ekegrèn dog 1896 vid 72 års ålder.

En kronografmekanism som Ekegrèn fick patent på i USA 1869

Till vänster Henri Robert Ekegrèns / Eduard Koehns företag idag Bucherer, bredvid byggnaden av Holland America Line, senare Universal Genève och idag Chanel. Sedan följer byggnaden av Patek Philippe och Hotel de Paris idag en ny byggnad där Hermes håller till.

 

Så såg denna plats (Quai Général-Guisan 26) ut vid ett besök i Genève juni 2011.

EDOUARD KOEHN SR
1839 – 1908

Edouard (Eduard, Edward) Koehn föddes i Tyskland 1839, son till Karl Koehn, leverantör till hovet i hertigdömet Sachsen-Weimar-Eisenach. Från 1859 studerade han vid urmakarskolan i Genève. Efter utbildningen började han som anställd urmakare hos Patek Philippe 1861.

En av grundarna av Patek Philippe – Antoine Norbert de Patek led av anemi. Hans sjukdom förvärrades och 1875 kände sig Patek tvungen att utse en efterträdare för att förhindra att hans livsverk – Patek Philippe & Cie – utsattes för fara. Herrarna Cingria, Rouge och Koehn – tre anställda – tillförde kapital i företaget och blev delägare i företaget, som nu hade fem delägare. Detta skulle snart visa sig vara en framtidsinriktad lösning. Den 1 mars 1877 dog Antoine Norbert de Patek vid 65 års ålder. Sonen Léon var bara 20 år gammal och ville inte gå med i företaget. Han avstod från alla rättigheter mot ett årligt apanage på 10 000 franc och levde på denna livränta som en rentier tills han gick bort 1927.
Under sitt femtonåriga partnerskap gjorde Koehn många resor till Amerika och lyckades utse många företag som agenter av Patek-Philippes klockor. Koehns imponerande personlighet och hans tekniska kunskap skapade förtroende hos alla som han kom i kontakt med.

År 1891 slutade Edouard Koehn på Patek Philippe för att istället förvärva firman H.R. Ekegren. Edouard Koehn önskade nämligen ett mer personligt inflytande över urproduktionen än han kunde få på Patek Philippe. Efter förvärvet stannade Ekegren kvar som chef för tillverkningen. Den kvalitetsmedvetenhet som Edouard fått under de många åren på Patek Philippe kom att tydligt återspeglas i de produkter han designade och tillverkade själv. 1892 förbättrade han den retrograda visningen som uppfanns av Abraham-Louis Breguet i det schweiziska patentet nr. 4746.

Under företagets nya ledarskap fortsatte deltagandet i kronometertävlingarna, i alla fall ett par år. Mellan 1891 till 1894 deltog Edourd Koehn som företag i tävlingarna vid observatoriet i Geneve, både med ur justerade av Edouard själv och av Henri Robert Ekegren. För tävlingen 1894 justerades även företagets kronometrar av J. Golay-Audemars, senare känd som reglör för Patek Philippe, och L. Cattelain. Varför 1894 kom att bli slutet för företagets långa tradition av kronometertävlingar är svårt att svara på. Henri Robert dog 1896, alltså kort därefter, och kanske fanns där en koppling? Kanske slutade de när Henri Robert var för gammal för att själv deltaga?

År 1891 fick 24 ur från Edoaurd Koehn ett gångcertifikat från observatoriet i Genève. Av dessa fick 11 ett tillräckligt gott resultat för att kvala in till den årliga kronometertävlingen och vann således också antingen ett pris eller en utmärkelse. Samtliga 11 kronometrar hade justerats av antingen Edouard eller Henri Robert själva. De fem bästa kronometrarna det året hade en genomsnittspoäng på 209,66 poäng av 300 möjliga och företaget vann då ett tredje seriepris för tillverkare, strax bakom Patek Philippe och Alexis Favre, som vann första respektive andra seriepriserna.
Kronometer 70089 som detta inlägg handlar om justerades av Edouard Koehn och var en av företagets fem bästa kronometrar det året. Med 208,8 poäng fick det ett individuellt tredje pris från observatoriet och var företagets näst bästa.

Koehn var mest känd för sina mycket tunna klockor.

Företaget levererade även klockor till Tiffany & Co. Företaget tillverkade kompasser för den brittiska armén under första världskriget.

Eduard Koehn dog 1908, hans son Eduard Koehn Jr tog över verksamheten och fortsatte att driva den till omkring 1933. Ledamot av kommissionen för urmakarskolan i Genève från oktober 1912. Enligt uppgift överlevde företaget Edouard Koehn lågkonjukturen på 30-talet och Edouard Koehn Jr. tog istället över ansvaret för Vacheron Constantins serviceavdelning.

Bilder från ihopsättningen av urverket.

Källor på nätet om Ekegrèn:
Utställningen i Paris 1867
Världsutställningen i Wien
Intressant läsning av E. Favre-Perret där han kritiserar hur de utländska tillverkarnas kronometrar jämfördes med de amerikanska på världsutställningen 1876 i Philadelphia.
Ytterligare läsning om Philadelphiautställningen 1876.
Patentritning och beskrivning 1869
Artikel i Tidskrift 2017, P. Borgelin
Släktforskarsida
Patent
Patent
Observatoriet i Genève
Artikel om Ekegrèn
https://bge-geneve.ch/iconographie/personne/henri-robert-ekegren
https://bge-geneve.ch/iconographie/oeuvre/icon-p-1947-362
https://watch-wiki.org/index.php?title=Ekegr%C3%A8n,_Henri_Robert
https://www.hautehorlogerie.org/en/watches-and-culture/encyclopaedia/famous-watchmakers/s/henri-robert-ekegren/
https://www.e-periodica.ch/digbib/view?pid=gen-001%3A2007%3A55%3A%3A406referrer=search#406

Källor på nätet om Koehn:
Koehn, Eduard – Watch-Wiki
Ed Koehn – Edouard Koehn | NAWCC Forums

Tryckta källor:
It’s about time. Paul M. Chamberlain, 1978. ISBN 0 9000470 81X
(Verkar vara denna bok som de flesta som skrivit om dessa båda urmakare använt som källa.)
Urmakare och klockor i Sverige och Finland. G. Pipping, E. Sidenbladh och E. Elfström. Norstedts förlag.

Ekegren / Koehn utan kronhjul – del 1

Publicerad den av
1

Eric hade med sig två klockor, båda såg risiga och smutsiga ut. Det ena verket var komplett, det andra saknade kronhjul. Skulle det vara möjligt att kronhjulet från det kompletta verket kunde passa i Ekegrenverket?

Ekegrenverket utan kronhjul och trasigt spärrhjul.

Ekegrenverket utan kronhjul och trasigt spärrhjul vid en första anblick.

Det var ganska lätt att lossa bryggan för kronhjulet och flytta över hjulet, det visade sig vid en snabbtitt att det nog skulle gå att använda med lite modifikationer.
Detta räckte för att jag kunde göra ett försök att reparera detta fina verk. Trots det risiga skicket kunde jag se att under all smuts och oxid fanns ett verk av yppersta kvalité.
Här följer en beskrivning av hur jag gick tillväga för att anpassa kron- och spärrhjul till Ekegrenverket.
I del två visar jag lite mer av verket och Eric berättar mer om Ekegren och Koehn.

När jag fått ordning på kronhjulet och spärrhjulet var det dags att ägna sig åt resten av verket. Uppdragsaxeln saknades också, så en ny skulle tillverkas. Och som vanligt dyker det upp problem som jag inte räknat med.

P. Gill & son, Aberdeen – tillverka en grahamhake

Publicerad den av
Svara

För cirka ett år sedan tillverkade jag en hake till ett golvur jag fått av en god vän. Bakgrunden är golvuret inte hade fungerat på många år, fodralet hade vält och var sprucket. Eje – som var urmakare hade låtit tillverka ett nytt gånghjul efter det hade inte klockan fungerat. Han hade skickat det gamla gånghjulet till urmakarskolan och bett dem tillverka ett nytt. Tydligen hade något blivit fel, det gamla hjulet hade han inte fått tillbaka.
Baserat på måttuppgifter i verket, haken och gånghjulet – gjorde jag en ritning över grahamgången. Det visade sig att så som delarna var nu kunde inte verket fungera. Testade att göra flera ritningar med ändrat centrumavstånd, nytt gånghjul till den gamla haken, men så som haken var tillverkad och det befintliga centrumavståndet skulle det inte heller fungera med ett nytt gånghjul. Vet inte hur klockan fungerat innan gånghjulet byttes, men enligt mina böcker hur en grahamgång skall vara konstruerad stämde inte måtten. Min lösning var att göra en ny hake till det nytillverkade gånghjulet, det skulle fungera även med centrumavståndet mellan gånghjul och hake.
Tänkte att detta kunde bli ett intressant arbete för mig och min CNC-maskin som jag precis börjat att lära mig.
Första utmaningen var att rita upp haken i CAD-programmet, sedan göra en fil till fräsningen i CAM-programmet, till sist fräsa ut hakens form med CNC-fräsen.
Nästa utmaning blev att tillverka paletterna. Valde en stång av Sandvik AP-20 som är ett fint stål som går lätt att härda och få hårt. Fräste ut ett platt ämne som jag sedan böjde mot mitt stålplan som visade sig ha en bra radie. Justerade formen så att den passade i spåret i den nya haken. Härdade och anlöpte paletterna. Provade hårdheten med mina hårdhetsfilar så att de blev riktigt hårda. Sista utmaningen blev att få rätt vinkel på hävytan. Tillverkade ett verktyg som passade i hålet för försättaren. Sedan kunde jag använda min diamantskiva och slipa in paletten. Nollställde gradskivan på mitt verktyg mot diamantskivan, flyttade sedan hela verktyget tills jag fick rätt vinkel. Sedan var det översyn av verket och laga fodralet som gällde.
Klockan har funkat i över ett år nu, så jag måste gjort rätt.

Stabilis 14689 – balans i bur, del 3

Publicerad den av
1

I denna sista del beskriver jag reparationen och de fel som jag blev tvungen att åtgärda.
Det första jag konstaterade var att det var något konstigt med balansen, det såg ut som att en tapp var avbruten. Konstruktionen tillät inte att enkelt lyfta ur balansen för att konstatera att så var fallet. Jag blev tvungen att plocka isär hela urverket för att se vad som var fel med balansaxeln och lära mig mer om hur verket var konstruerat. När allt var isär kunde jag se att balansaxeln var alldeles för kort. Någon hade slarvigt tillverkat en axel där speciellt den undre axeltappen var som en vevaxel, alla ytor var randiga och nitningen var hög och konstig. Jag måste svarva en ny balansaxel.
I ett ”vanligt” fickur kan man ta bort motstenarna och enkelt mäta hur lång balansaxeln skall vara. Här var den undre motstenen fast monterad i verkbottnen så det gick inte att mäta. Jag fick chansa lite på längden och öka på måtten något med den gamla axeln som förebild. Det undre hålet satt väldigt hårt och trögt, fick slipa till formen för att det skulle gå lätt att få bort. Det övre stenhålet var spräckt. När hålen var åtgärdade kunde jag anpassa balansaxelns mått tills den passade.
En del delar var rostiga, jag brukar vara försiktig när jag tar bort rost. Jag vill inte ändra på några ytor om jag inte måste. Därför brukar jag använda olika mejselformade verktyg i mässing eller nysilver för att ta bort löst sittande rost. På funktionsytor brukar jag använda ”snälla” slip- och polermedel.

Nu ska verket sättas ihop. Lägg märke till den märkliga ordningen att sätta ihop verket!
1. Hake och klove.
2. Gånghjul, sekundhjul och mellanhjul.
3. Balansen sätts i bryggan som därefter sätts i verket.
4. Centrumhjulet och fjäderhuset.
5. Resterande bryggor och klove.

I den moderna Leroyen som jag visade i förra inlägget har man tänkt igenom konstruktionen mer och gjort förbättringar så att det är lättare att arbeta med balansen.

Denna reparation var spännande och intressant, att få en inblick i den tekniska utvecklingen av problemet med att enkelt justera haltningen. Konstruktionen med den justerbara haltningen användes i några olika fickur med Stabilisverk samt i ett fåtal kronometrar från Longines. En spännande tanke är att undra varför Brun valde denna konstruktion framför den andra – som han också uppfann – den vi idag känner i alla moderna klockor. Skänker en tacksam tanke till Brun varje gång jag enkelt justerar haltningen med hans geniala uppfinning. Han fick själv aldrig uppleva det totala genomslag som hans konstruktion mycket senare fick.
Jag tänker på dagens konstruktion av haltningsmekanismen – det krävs en del efterforskningar för att se om det kan finnas kopplingar till Brun själv eller de företag som han var involverad i, till exempel Depollier eller Jurassienne. Har hittat liknande konstruktioner bland patent, till exempel gjorde en man som hette Richard Lange från Glashütte flera konstruktioner som liknade Bruns. Vem vet, jag kanske återkommer i frågan.

Lite mer om tappinborrning

Publicerad den av
Svara

Har gjort två inborrningar av balanstappar på senare tid, tänkte berätta lite om hur jag tänkt och hur jag gjorde. Har skrivit om detta tidigare men det skadar inte att upprepa, en användbar metod som i alla fall jag har ett ökat behov av. Reservdelar tar slut, eller är väldigt dyra – det går förhållandevis snabbt och enkelt att borra in en tapp och det blir ekonomiskt både för mig och mina kunder.
En balanstapp brukar ta ca 3 timmar att göra klar, tappar till vanliga löpverkshjul går fortare.

Den första var ett bordsur – Jaeger Le Coultre cal 250 – en del kallar verket banjo. Kaliber 250 har stötsäkrad balans, det finns även en äldre typ – kaliber 210, den har fasta stenar för balansen.
På båda dessa kalibrar är det vanligt att balanstapparna slits mycket.
Alla mina balansaxlar till dessa verk hade tagit slut. Jag letade lite på internet men kunde inte hitta någon axel. Det är lätt att bli fast framför datorn istället för att jobba, särskilt när man som jag inte är så bra på hitta där. Något som jag kan rätt så bra är att borra in tappar, så istället för att lägga timmar på nätet och sedan vänta veckovis innan grejerna kommer, paket som fastnar i tullen etc etc så beslöt jag mig för att sätta mig vid svarven.
Med rätt utrustning går det relativt snabbt att sätta in en ny tapp.
Här följer lite om hur jag gick tillväga:


Nästa projekt var ett echappement där kunden själv försökt sig på att vara urmakare. Följden av detta var en avbruten balanstapp, förstörd liverrulle och en spiral i kaos. Jag tog till rejält när jag gjorde kostnadsförslaget som kunden accepterade. Inget drömjobb precis, men fullt genomförbart.

Man behöver bra och nyslipade sticklar. Hårdmetallsticklar fungerar bäst. Likaså behöver du bra hårdmetallborr av rätt storlek. Till svarven behöver du tillsatsen för tappinborrning.
Börjar med balanstappen.

Leroy 4740 – vem tog besticken? Del 2.

Publicerad den av
Svara

Del 2.

I del 1 beskrev jag lite om hur jag tillverkade en saknad del av haken i en fin Leroykronometer.
Jag valde att fälla in en bit i den befintliga haken, ett rimligt alternativ både med hänseende till kunden och med min kunskap och de maskiner jag har tillgång till.
Med hjälp av min CNC-fräsmaskin kunde jag fräsa ut formen någorlunda snabbt, sedan formade jag resten för hand.

I denna typ av fina ur är hakstenarna inslipade av en gångriktare. När jag satte tillbaka stenarna räckte det med att trycka in dem i botten och sedan fixera dem – gången är redan inställd. Detta i motsats till moderna ur där urmakaren måste flytta hakstenarna för att ställa in gången rätt. Nästa moment blir att justera in anslagen. Här fick jag fila av sidorna på min tillverkade del tills gången gick igenom – enkelt uttryckt tills gånghjul och hake tickade fram. Denna klocka har inga anslagsstift utan anslagen är en del av verkbottnen. När jag justerat anslaget så att gånghjulstanden faller in på vila 1, sedan kontrollerat så att det fanns även dragning till vila 2 – då var det dags att börja forma hornen på haken. Då filade jag hornets yta tills liverstenen kunde passera fritt med luft och säkerhet. När jag i detta skede drog upp verket för att ge kraft fram till gånghjulet och satte fart på balansen gav haken tillräcklig kraft för att balansen skulle röra på sig utan spiral. Nu justerade jag längden på säkerhetskniven. Då vrider man balansen så att liverstenen går fritt ifrån haken. Då ska kniven ta i den lilla rullen på liverrullen, det skall vara lagom luft mellan lilla rullen/kniven/anslaget. Du kan se bilder och hur jag ställer in gången i ett annat inlägg genom att klicka här.

När haken var klar och klockan gick var det dags att ägna sig åt resten av verket.
Det enda fel jag upptäckte var att en verkhållarskruv var utbytt och en ny tillverkas.

Efter rengöring, epilamisering och ihopsättning var det dags att kontrollera hur klockan gick. Försökte rucka klockan men när jag ruckat till maximal saktning gick klockan bra. Det ser ju konstigt ut att ruckarmen står helt snett ut från kloven (se näst sista bilden), men denna balans har ju två justerskruvar för ruckning så det ska gå fint att justera dem något. För att sakta ner balansen behövde jag skruva ut skruvarna något. Testade att vrida ett varv på först den ena skruven sedan den andra.
KATASTROF!
Skruvskallen gick av!
Hur är det möjligt?
Man vrider ju mycket försiktigt på dessa skruvar, men den gick bara av…
Kanske var den skadad på något sätt, amputerad på samma vis som haken, vet inte.
Nackhåren reser sig – vad göra?

Denna skruv är troligen tillverkad av guld, att göra en sådan med rätt vikt, gänga etc är svårt. Skulle det vara möjligt att på något sätt fästa skallen i den avbrutna biten? Testade att vrida den gängade biten av den avbrutna skruven men den gick inte att rubba. Kanske kunde jag förbinda de båda delarna med ett stift, men dimensionerna är ju så små!
Ett borr 0,15 mm visade sig göra jobbet. Borrade först ett hål i den gängade biten som satt kvar i balansen – det gick bra – hålet hamnade bra i mitten. Satte skruvskallen i svarven och borrade hålet. Fortsatte i svarven med att göra ett passande stift. Sedan var det ”bara” att trycka ihop alla delar med lite Loctite. Det lyckades!
Testade i balansvågen så att inte balansens tyngdpunkt förändrats, men den var bra.
Puh!

Ett roligt och intressant projekt där jag funderade många timmar på hur jag skulle lösa problemet på bästa sätt. Det hade varit spännande att få veta vad som hänt med det saknade ”besticket”…

Klicka på småbilderna!