Etikettarkiv: kronometer

Ångbåtsur – P. A. Laurén No 17, del 5.

Publicerad den av
1

Justerar lagerytorna på fjäderhuskärnorna.

Slipas och poleras.

Fjädervindaren fungerar lika bra att ta ut fjädrarna på ett säkert sätt som att sätta in dem.

Fjädrarna desarmerade.

Efter att ha polerat alla tappar och kontrollerat slitage var det dags för rengöring.

Delar på väg till badet.

Ett kort besök i ultraljudsvannan.

För att det inte ska bli några fläckar på mässingen torkar jag bort all vätska med en gammal och urtvättad handduk (i det närmaste ludd- och dammfri).

Rengjorda delar på värmefläkten.

Alla hjul på plats.

Man blir bländad av den vackert polerade mässingen.

Ångbåtsuret redo för leverans!

Efter att kunden fått ångbåtsuret fick jag ta del av lite mer information om uret som familjen hade.

För familjen startar berättelsen om ångbåtsuret ”Skåne” år 1867 i och med att fartyget ”Skåne” förliser, troligen på det ökända Falsterbo rev. (1831 startade fyrskeppsverksamhet på revet, men under långa perioder saknades fyrskepp, speciellt under vintrarna. Trots fyrskepp räknar man med 225 strandningar/förlisningar under perioden 1801-1860.)
Trelleborgs Dykeri- och rederibolag bärgade fartyget ”Skåne” och dess värdefulla last (30000Rdr). Ägare till bolaget var Carl Magnus Smith, han fick ångbåtsuret som ett tack för hjälpen med bärgningen.
Intressant är att ångbåtsuret sitter monterat i ett väggursfodral i trä.
Studerar man ångbåtsurets mässingsfodral finns ingen enkel anordning för att montera uret stabilt på en vägg. Det finns en mässingsögla placerad i stort sett i mitten på fodralets översida, sedan finns två ”öron” med två hål i varje placerade på glasringen – alltså på urets framsida. Det finns ingen anordning på urets rygg så som på de skeppsur (även från aktuell tidsperiod) vi känner, att skruva på en träskiva eller direkt i väggen. Mitt antagande är därför att träfodralet mycket väl kan vara original. En speciell anordning krävs för att kunna placera uret på en vägg. (Uret måste hänga för att kunna fungera bra.)

Ångbåtsur – P. A. Laurén No 17, del 4.

Publicerad den av
Svara

Efter att klockan gått ett tag märkte jag att den gick ganska mycket för sakta.

Jag provade att på vanligt sätt rucka den, men det var ändå inte tillräckligt. Trots att ruckarmen stod i max fortning saktade ändå klockan.

Jag testade därför att korta in spiralen för att få den att gå fortare.

Så här såg det ut från början, spiralen sticker ut ca en millimeter. Men tittar man på alla märken på ytterfästet förstår man att någon före mig haft samma idé.

Nu har jag flyttat in spiralen en bit. Provar gångresultatet igen, fortfarande för sakta. Flyttar en bit till, och en bit till, ytterligare en bit – nej det fungerade inte. Det blev inte mycket kvar av kurvan. Trots att breguetkurvan var kraftigt deformerad förstod jag att så här kort kan den omöjligt vara. Något annat måste vara fel. Jag var orolig för att det fortfarande skulle vara något fel i gången som orsakade detta. Felet var dock väldigt regelbundet. Jag provade detta genom att ta tiden på hur mycket felet var under en timma. Startade ett stoppur när klockan slog, väntade en timma och kollade. Upprepade detta vid flera tillfällen – alltid samma avvikelse. Då bör det inte vara något fel i gången som borde gett ett mer oregelbundet fel.

Jag studerade balansen och upptäckte två avvikande skruvar som skiljde sig rejält från de övriga stora skruvarna som förmodligen är i guld eller förgyllda. Stålskruvarna har kanske inte suttit där från början?

Den ena skruven var blånerad med en gänga som syns på insidan av balansringen, den andra skruven är blank och ser modernare ut, gängan syns inte på insidan.
När jag försökte skruva bort den kortare av skruvarna visade det sig att den var – VÄNSTERGÄNGAD – eh, inte okej. Helt klart någon som försökt tynga ner balansen.
(Men varför hade detta gjorts? Jag undrar… Har klockan gått rätt med dessa skruvar?)

Jag tog bort båda skruvarna och flyttade tillbaka spiralen till sin första position. Nu började det hända något!
Nu handlade gångfelet om några sekunder per dygn. Så skönt. Jag lät klockan gå en längre tid och den höll tiden bra.

Jag rengör och polerar bort märken efter skruvarna i balansringen.

Även här syns den svarta beckaktiga smutsen som jag sett spår av överallt.

Detantfäderns ände är fastklämd under ett stålbleck.

Skruven rengjord.

Svartaktigt klet även här.

Får fila och putsa bort den svarta smutsen.

Guldfjäderns ände ska rengöras.

Får justera guldfjäderns anspänning så att den ligger an mot detantens ände.

Nu var det äntligen dags att demontera resten av urverket. Dags att undersöka hur omfodringarna var gjorda. Skulle foder i foder ändå vara ok, eller skulle ingreppen vara felaktiga?

Allt eftersom jag tar bort de vackert blånerade skruvarna ser jag till att slipa bort halkmärken efter kassa skruvmejslar och blånera dem på nytt.

Tillfixad skruv.

Någon filat på hammarlyftarens arm.

Efter lite puts blåneras armen.

Fodring i fodring. Provar ingreppet och det fungerar fint.

Här var det dock kärvt! Ingreppet fungerar mycket dåligt.

Tittar man på hjulet syns det tydligt hur snett det sitter.

Här är hålet som behöver ändras.


Sätter upp det aktuella hjulparet i ingreppscirkeln och ställer in ingreppet så bra jag kan, tills inget rassel hörs. Man bromsar då det hjul som snurrar snabbast och känner och lyssnar på ingreppet.

Provar och ser hur mycket som är fel.

Man ser tydligt hur spetsen på ingreppscirkeln träffar på sidan av hålet.

Jag pressar ur den felaktiga fodringen och svarvar en passande plugg till hålet som jag nitar fast.

Gör sedan en rist med ingreppscirkeln i pluggen.

För att få hålet rätt måste jag sätta ytterligare en rist från det andra hjulparet.

Borrar hålet där ristarna möts. (Reporna var där innan.)


Nu fungerar ingreppet mycket bättre, detta var enda ingreppsfel jag behövde åtgärda.

Så här vackert utförd är fjäderhuskärnans avslutning.

Här har en vettvilling av värsta sort varit framme som försökt att öppna det andra fjäderhusets lock genom att slå på fjäderhuskärnan. Hur kan man göra så! Helt respektlöst och oförlåtligt!

Sätter upp kärnan i svarven för att ta bort bönhasarens (Googla om du inte vad vad en bönhas är, finns tyvärr alltför många sådana…) märken.

Svarvar planet plant och kanten rätt.

Sätter upp i trefoten för slipning och polering.

Planslipar.

Polerad.

Ett vackert par.

För att kunna skilja de båda fjäderhusen åt har Laurén märkt upp dem med små fint placerade prickar.

Givetvis har även locket och fjäderhuskärnan dessa små märken. Men marodörer har även här varit framme!

Hur många märken behövs? Vilket har du gjort?

Ytterligare märken som dessutom är helt onödiga! Här har man laddat på ordentligt och till och med ändrat formen på kanten. Tok!

Tyvärr kan man rada upp ytterligare exempel på smaklösa märken:

Trots att de båda bottenhjulen har helt olika storlek har någon ändå valt att sätta helt onödiga märken.

Hjulets konstruktion är väldigt smart. Man har valt göra driven fri från hjulet. En spärr blockerar hjulet när man belastar det genom att dra upp fjädern. Skulle något hända med fjädern, att den går av eller fästet går sönder frikopplas driven som då kan snurra. Därmed undgår man skador på hjul och drivar som med de kraftiga fjädrar som sitter i detta verk skulle kunna skadas allvarligt.

Här har ett nytt fjäderfäste tillverkats och nitats fast i fjäderhuset, men kan man inte fila bort och snygga till alla märken?

Jag fixar till det värsta i alla fall.

Nej nu får det vara slut på allt gnäll!
Men det är tråkigt att se när någon misshandlat vissa delar så här brutalt, det ska definitivt inte kunden behöva betala för eller andra urmakare behöva fixa till.

För dig som vill studera urmakeriets filosofi rekommenderar jag å det varmaste den Nederländske urmakaren Kalle Slaaps bok – Watchmaking Explained. I boken ger han många handfasta tips om hur man ska tänka när man tar sig an kunders reparationer, reparationstips mm. Mycket läsvärd!

Ett klockrent citat från boken:
”Most defects in a watch movement are created by ‘Watchmakers’ – not necessarily solved by them”.

Ungefär: ”De flesta problem i ett urverk är skapade av så kallade urmakare – de löses inte nödvändigtvis av dem”.

Tyvärr allt för sant…

Watchmaking Explained

Innan rengöringen av alla delar görs en sista justering av en nog så viktig detalj. Justera friktionen i vindfånget.

Någon har gjort en ny friktionsfjäder för vindfånget. Varför har man en friktion här och inte ett fast sittande vindfång?
Jag skulle vilja illustrera det genom att visa en filmsnutt från en tidigare renovering av ett tornur. Finns redan här på bloggen.

För att det inte ska bli tvärstopp när slaget är klart har man byggt in en friktion i vindfånget. Dels blir det en belastning i löpverket, dels kommer det hjul som stoppar slaget att studsa emot stopparmen. Det skapar onödigt ljud och skrammel.

Jag justerar bredden och tjockleken på fjädern tills slaget stannar mjukt och fint.

I sista delar rengör jag och sätter samman verket och gör klart renoveringen.

Ångbåtsur – P. A. Laurén No 17, del 3.

Publicerad den av
Svara

När strukturen för kraftöverföringen till gången är fixad är det dags att ta sig an de mer komplicerade åtgärderna i gångpartiet.

Jag tänkte börja med den korta och snett inborrade undre gånghjulstappen.

Kort darrig film som visar själva hjulets rundgång, som synes lite lätt skev.

Gånghjulet sett ovanifrån. Om man tittar mycket noga kan man se att några av tändernas vilytor – dvs den plana delen av tanden – inte är plan.

Undersidan med den snett inborrade tappen och den anlöpta driven.

Också den övre tappen är missfärgad och troligen påverkad av uppvärmning. Efter kontroll verkar den i alla fall inte vara sned.

Vad detta svarta beckaktiga är vet jag inte. Kanske bränd schellack? När mässing blir så här orangefärgad som man se på vissa delar av hjulet tyder det också på uppvärmning. Uppvärmningen kan gjort hjulet mjukt och skevt.

Här har jag just svarvat bort nitningen och lösgjort driven.

Det svarta syns även under putsens plats.

Jag tänkte behålla putsen som hjulet nitas på. Den såg ändå fin ut och det skulle gå att svarva ned planet något så att hjulet skulle kunna nitas på nytt.

Jag sätter upp en mässingsstång i svarven. Gör ett noggrant instick absolut i centrum. Mäter diametern över gånghjulets puts och väljer ett något större borr så att putsen går fritt i hålet. Jag borrar hålet ungefär lika djupt som driven är lång.

Här svarvar jag upp hålet så att jag kan tröga in driven på plats. Kontrollerar drivens rundgång med en mätklocka.


Man ser att tappens skuldra löper runt och fint, i kontrast till tappen!

Känner lite på den inborrade tappen med en tång, det visade sig att den lossade ganska lätt. Puh!

Har säkrat drivens position i mässningsstången med ett överflöd av snabblim. Om driven skulle lossa skulle det innebära mycket extra arbete.

Eftersom det sneda hålet var borrat med ett litet borr fanns det utrymme för att borra upp hålet till en större dimension. Det finns fortfarande kvar tillräckligt med material för att tappen ska sitta säkert, hålets kant ska hålla och inte brista. Här syns det också tydligt hur snett det gamla hålet var inborrat.

Sätter den grova tappen på plats. Man ser att det finns gott om gods på drivsidan.

Svarvar en ny längre tapp.

Kortar ned tappen för att få korrekt luft.

Tappänden polerad och fin.

Jag försöker att få bort det mesta av oxiden i driven med hjälp av olika polerpastor applicerade på en spritindränkt putspinne som löser polerpastan. Som synes är drivens ytor ganska sargade. Det kan möjligen härröra sig från härdning utan att skydda ytan. I original skulle driven vara mycket noggrant polerad och helt utan märken. Jag skulle kunnat slipa bort alla märken, men avstår för att inte deformera formen på drivtänderna. Jag provade ingreppet mot kronhjulet och jag tyckte att det ändå fungerade fint. Om det hade visat sig vara problem med ingreppet hade jag nog gjort en helt ny driv.

Nu har jag ett gånghjul med korrekt luft.

Här nitar jag hjulet. Efter det planriktar jag gånghjulet i krumcirkeln.

Prov av höjdluft.

Nästa steg är att rikta den böjda balanstappen.

En banan?

Nej en böjd balanstapp!

För att rikta tappen använder jag mig en hålskiva som medföljer steninpressaren för att kunna prova och mäta en tapps tjocklek. Det finns även ett speciellt verktyg för detta ändamål men dess hål var för små för denna balans.

Så här ser det ut när jag roterar balansen i hålet. Man studerar tappens rörelse som är som en upp- och nervänd kona. Vid högsta punkten trycker jag med ett verktyg ner balansringen och försöker böja tillbaka tappen.

Nu är det bara lite kvar!

Så här gör jag för att ta bort balansen från verktyget utan att skada tappen. Lyfter upp verktyget något över bänkskivan och knackar till med ett verktyg. Balansen hoppar ur hålet!

Lite kvar.

Här slutar jag. Tappen är något S-formad men borde ändå kunna fungera.

Nu sätter jag in alla delar i echappementet som skruvas fast i själva urverket, dags att prova om det fungerar!

Jippii tänkte jag! Allt fungerar! Balansen svänger fint och allt tickar på.
Men när den gått ett tag hörs ett litet missljud. Jag tittar och lyssnar, inget händer, men efter flera minuter hörs det igen. Något är fel. Jag kan ju se att gånghulständerna är skeva, men de ser ändå ut att gå fritt. Jag sätter upp videokameran och sätter igång att spela in. Återigen, efter flera minuter hörs ett missljud och jag ropar till!

Efter att jag ropat till fortsätter klockan att ticka på som om ingenting hänt.

Screenshot

Jag tittade igenom filmen noga och tog en skärmdump precis när missljudet hördes.

Screenshot

Närbild. Här ser man tydligt vad som hänt. Gånghjulstanden har hamnat på fel sida om vilstenen. För att lättare kunna ”orientera” mig har jag märkt vissa tänder med en tuschpenna.

I denna video har jag spelat in i slowmotion, här ser man tydligt impulsrullens oregelbundheter samt gånghjulets böjda och felaktiga tänder.

Nu följde en ganska lång process att försöka böja och rikta upp tänderna. Genom att använda kamerans slowmotionfunktion kunde jag rikta tand efter tand tills alla passerade säkert runt hela varvet.

Några filmer som visar processen på ingångssidan. Håll koll på luften mellan impulsrullen och gånghjulständerna.

Så här ser det ut på utgångssidan.

Det jag tittar efter är hur gånghjulstanden förhåller sig till impulsrullen på både ingång- och utgångssidan. Det måste finnas luft mellan tand och rulle.

Efter att jag blivit nöjd med riktningen av gångjulständerna, låter jag klockan gå med visare på för att se hur väl den håller tiden.
Under tiden sätter jag igång med dämpfjädern för slaget.

Det fanns två tomma hål för en dämpfjäder som aldrig? har funnits. Man brukar se märken om det suttit något tidigare. Här syns inget, bara de förberedda hålen. Men att det behövs en dämpning står helt klart. Se del 1 i denna följetong. Det är inte meningen att hammaren ska låta mer än själva slaget. Någon hade satt en liten plastplupp (se nedan) på en skruv som varken gjorde till eller ifrån.

Jag mäter avståndet mellan hålen och fräser ut en fot för dämparen.

Fräser till formen.

Formen är klar. Hål för skruv och styrtapp borrade. Återstår att borra hålet för tråden.

Provar positionen och förhållandet mot hammaren. Längst uppe till höger syns plastpluppen som någon satt för att resultatlöst försöka dämpa hammaren.

Svarvar och gängar en skruv till dämpfjädern.

Skruven sticks av.

Provar med den nygjorda skruven.

Efter härdning poleras och anlöps skruven till en vackert blå färg.

För att tråden ska bli hård hamrar jag ut den mot ett städ.

Nytillverkad dämpfjäder på plats.

Mer om injusteringen av gången och resten av verket följer i nästa del.

 

Ångbåtsur – P. A. Laurén No 17, del 2.

Publicerad den av
Svara

Renoveringen

Dags att sätta igång med renoveringen. Jag bestämmer mig för att först försöka få ordning på gångpartiet.

Jag tar bort den tjocka försilvrade, vackert graverade urtavlan. Efter det kommer man åt att ta bort finruckningsmekanismen.

Jag blockerar löpverket med en putspinne och lossar de fyra skruvarna för plattformen.

För att lättare kunna jobba med plattformen 3D-printar jag en enkel hållare för echappementet.

Nu är det dags att i tur och ordning ta itu med de fel jag upptäckt tidigare. Jag börjar med den övre stenfattningen för gånghjulet. Hur kan en sten som en gång fattats sitta löst i sin fattning?

När jag känner på stenen är den helt lös trots att kanten är nedvikt. Jag började fundera på om fattningen varit fylld med till exempel schellack som någon tvättat bort? Kollade i litteraturen och frågade kollegor om de hade hört talas om det men ingen hade sett det förut. Det verkar märkligt att stenarna skulle vara lösa ända från 1857, för då borde klockan alltid gått konstigt. Men just nu har jag ingen annan förklaring än att stenarna är dåligt infattade.

Tänkte berätta lite mer om infattade stenar innan jag går vidare med renoveringen.

Stenfattning

De mörka fläckarna är inneslutningar i den äkta rubinen.

Man ser märken efter svarvning av stenens form.

Innan de syntetiska rubinerna blev vanligt förekommande användes äkta rubin i lager och andra urdelar som krävde liten friktion och hög hårdhet. År 1903 revoultionerade Auguste Verneuil produktionen av syntetisk rubin med sin flamfusionsmetod. Den gjorde det möjligt att producera syntetiska rubiner i stor skala och till billigt pris. Från ca 1920-talet och framåt blev det allt vanligare med syntetiska rubiner i ur, idag används uteslutande syntetisk rubin i ur. Jag har tidigare skrivit om tillverkning och bearbetning av syntetisk rubin här.

Att sätta in ett syntetiskt rubinlager i ett ur tar bara någon minut. I princip borrar man bara ett cylindriskt hål med ca 1/100 mm mindre diameter än vad det lager har som man valt att använda. Sedan pressas stenen på plats. Det är enkelt att justera stenens position genom att pressa in den djupare eller lägre.
En äkta rubin är mycket skörare än en syntetisk rubin, skulle man använda samma metod och försöka pressa in en äkta rubin i ett hål skulle den spricka.
Man fattar in en sådan sten. Enkelt förklarat går det till så att man svarvar upp ett hål med en ansats i botten som stenen ska vila på, sedan svarvas ett spår med en tunn kant runt hålet som sedan kan vikas in över stenen som på så sätt hålls på plats.

Schweizisk typ av fattning. Bild från Das Fassen von Lagersteinen für Uhren.

Tysk – Glashütte – typ av fattning. Bild från Das Fassen von Lagersteinen für Uhren.

Engelsk typ av fattning. Bild från Das Fassen von Lagersteinen für Uhren.

Ovan visas de vanligaste typerna av fattningar för stenhål. Som synes kan den nedvikta kanten vara antigen på under- eller översidan av stenen. Här finns ingen enkel möjlighet att justera stenens position, det måste ske med svarven. Man måste vara oerhört skicklig i svarvningen så att stenen hamnar i korrekt position. Sedan ska kanten vikas ned så att stenen sitter fast, efter det justeras kanten och fattningen tryckpoleras. En lång och tidskrävande process som få behärskar idag.

Jag hade gärna öppnat fattningen för att se hur den var gjord, skulle också gärna studerat hur stenen var slipad, men risken för att skada både sten och fattning var för stor. Som sagt dessa stenar är sköra, att skada den vore en katastrof. Att sätta in en modern syntetisk rubin är inget alternativ. För att ytterligare förklara hur jag tänker måste jag delge er denna underbara text i min förmodligen bristfälliga men ändock översättning av Urmakarmästaren Schönecks text i ovan nämda bok:

Ibland har det väckts tvivel om huruvida skadade stenar, under reparationer, bör bytas ut med den befintliga infattningen, eller om den gamla infattningen i princip bör tas bort och en ny sten pressas in. Det kan inte råda mer tvivel om detta än till exempel när man byter hjul på en bil. Ingen skulle tänka på att byta ut ett svart hjul mot ett vitt och köra bilen med tre svarta hjul och ett vitt, även om detta inte skulle göra någon skillnad för bilens prestanda. På samma sätt är det inte acceptabelt att ta bort en infattning från ett ur med fattade stenar och att pressa in en ny sten, såvida inte den gamla infattningen är oanvändbar. 

Längre fram i texten kan man läsa:

Den övergripande principen vid valet av stenar måste vara: ”Alla synliga stenar ska ha samma färg.” Största möjliga stenar används, vilket gör arbetet med dem betydligt trevligare, och de förbättrar också deras utseende. Stenarna på verksidan eller i klovar ska ha en fin mörkröd färg. Färgen på stenarna i verkbottnen är inte särskilt viktig.

Man förstår stoltheten i utförandet av en vacker fattning med en noggrant utvald sten i rätt färg.

Några vanliga former av fattningsstenar. För att underlätta fattningen har man en relativt stor facett.
Sten A kallas ”goutte” – droppform. B ”demi-glace” – halvspegel.
C ”glace” – spegel. D ”balancier” – balans, denna med oliverat hål.
C är den enklaste formen som brukar sitta i alla vanliga ur, A och B är de vackraste, sitter oftast i finare ur. Dessa stenar var 2-5 gånger dyrare än C ”glace”.

Ibland gjordes även den plana sidan som sitter inåt, välvd. Det har med kapillärkraften att göra – en välvd yta kan hålla mer olja i lagret och den drar sig in mot centrum.

Stenens facett är till för att man ska kunna vika ner metallen i fattningen mot den vinklade ytan så att stenen sitter fast och stabilt.

Liten snabb genomgång av hur man fattar in en sten. Schweizisk fattning.

1. Efter att positionen för hålet märkts ut borras ett hål något mindre än stenens diameter, ca 5/6. Sedan svarvar man upp hålet precis så mycket att stenen går fritt in.

2. Svarva insticket till ungefär halva djupet av fattningen.
För att underlätta nedvikningen gradas kanterna av.

3. Med hjälp av lite olja hålls stenen på plats. Låt svarven snurra sakta.
Smörj fattningsslutaren (i nysilver) med lite olja. Tryck ner kanten.

4. Överflödigt material svarvas bort till stenens plan. Med en fint polerad stickel snyggar man även till kanterna i insticket som lätt blir randiga under nedvikningen.

5. Arbetsstycket vänds och lackas upp. Försänkningen svarvas med en speciell halvrund stickel där den plana sidan vänds mot stenen. Försänkningen svarvas till ungefär dubbel storlek av hålet. Tänk på att behålla tillräckligt material så fattningen inte blir ostabil. Polera försänkningen.

Åter till renoveringen.

Så här ser fattningarna ut. För att böja ned kanten som håller stenen har man förmodligen satt upp bryggan i svarven. Sedan låter man svarven rotera snabbt samtidigt som man trycker ett kanten av ett spetsigt verktyg mot kanten som då viks ner mot stenen, samtidigt poleras kanten. Man ser tydligt den polerade ytan här.

Jag tillverkade ett par verktyg för att vika ner kanten.

Illustration för att visa utformningen på kloven för gånghjulet.

Jag ansåg det svårt att sätta upp kloven för att på ett bra sätt kunna trycka ned kanten i fattningen. Kloven är hög och det är kort avstånd mellan hålet och kanten på kloven. Tyckte att det för mig skulle bli ostabilt.

Man kan ana ränder i den plana ytan efter svarvningen av stenen. Kanske är flisorna som gått ur runt hålet också från tillverkningen där hålets borrande är särskilt svårt, där flisor ofta går ur.

Så jag tryckte helt enkelt ned kanten för hand. Det var ganska mycket som skulle tryckas ned och det tog relativt lång tid att få stenen att sitta stabilt i fattningen.

När jag kontrollerade hur gånghjulet fungerade med den nyinfattade stenen upptäckte jag den första överraskningen. Luften i kronhjulet / sekundhjulet var alldeles för stor. Eftersom ingreppet mot gånghjulet är vridet 90° mot kronhjulet är det viktigt att luften är liten så att ingreppet blir korrekt.

Här ser man att hela stenfattningen är lös, dessutom visade det sig av även stenen var lös i fattningen på samma sätt som i gånghjulskloven.

Slarvigt filade ytor.

Snett och vint.

Den skeva brickan ska riktas på stålplanet.

Planfilning och justering av kloven. Plastpåsen i skruvstycket skyddar mot repor och skav.

Här planfilar och riktar jag upp ytan för motstenen.

Nu sluter brickan tätt mot stenen.

Den vackert slipade motstenen för kronhjulet. Här har man valt en ovanlig, djupröd sten av hög kvalité till skillnad mot de mer rosa, vanligare stenarna.

Kontroll av kronhjulet så att det löper runt. Notera smuts, oxid, rost mm.

Rostiga skruvar på kronhjulet.

Kronhjulet efter rengöring.

Kronhjulet på plats.

Kronhjulet rengjort och polerat. Alla lager injusterade.

Källor:
Das Fassen von Lagersteinen für Uhren, Uhrmachermesister Herbert Schöneck, Deutscher Uhrmacherkalender 1941, S. 124 ff.
Ovanstående artikel ingår som bilaga i häftet Die Edelsteine und Ihre Bearbeitung für Uhrmacherei, Bijouterie und Industrie, Trincano, L. Detta utmärkta häfte finns att beställa i en faksimilutgåva hos Historiche Uhrenbücher.

Ångbåtsur – P. A. Laurén No 17, del 1.

Publicerad den av
Svara

Jag har publicerat en artikel i Svensk Urmakeritidning – Nr 1 mars 2026 om renoveringen av ångbåtsuret, men jag tänkte utveckla mig lite mer här i denna blogg.
(Du vet väl alla är välkomna som medlem i SUF – Sveriges Urmakareförbund, något som jag tycker alla med urmakeriintresse, företagare med anställd urmakare eller utbildade urmakare ska vara. För att urmakarskolan ska fungera och för att vårt yrke ska bevaras och blomstra även i framtiden krävs ett starkt urmakarförbund där gesällproven har en central betydelse. För att kvalitén på gesällproven ska garanteras bestäms och kontrolleras de av en yrkesnämnd som är tillsatt av Sveriges Urmakareförbund. Swisha 400:- till 123-0027532, ange din epost som referens. Du kommer att få tidningen samt inbjudan till öppet hus på urmakarskolan samt till middag på kvällen. I år 2026 går detta av stapeln i Motala lördagen den 18/4. Läs mer på SUF:s hemsida.)

Inledning

Jag blev kontaktad av en person som undrade om jag kunde hjälpa till med ett skeppsur av speciellt slag. Det hade nyligen varit på reparation hos flera urmakare men det fungerade ändå inte. Jag lovade att ta en titt för att se om jag kunde se vad som var fel.

Urverket på arbetsbänken.

Urtavlan var märkt med ”Skåne” och namnet P. A. Laurén, Stockholm. Fodral i mässing med en diameter av 180 mm. Glasringen sitter fast med en snillrik konstruktion av bajonettyp.
Verket var vackert med kraftiga verkbottnar i tjock polerad mässing, gångpartiet satt monterat i en plattform överst på verket. Även plattformen var vackert utförd i förgylld mässing, märkt med No 17, P. A. Laurén, Stockholm, 1857. Gångpartiet har kronometergång. Plattformen med gångparti kallas på svenska för ”echappement” som ju betyder gång på franska.
Vi uttalar det på vårt försvenskade sätt eʃapmaŋː – ungefär – e sjapp mang.

Dags att undersöka vad som var fel.

Kostnadsförslag

Enligt videon tickade verket på ganska bra (och högt vilket antyder att detantfjäderns inställning är för hårt ansatt), men vid närmare granskning ser man att balansringen hoppar och far, den undre tappen ser ut att vara böjd. Efter en stund stannade klockan.

Vid en snabb titt på verkbottnen sågs flera omfodringar där en fodring satts i en annan, som dessutom var ocentrerade i förhållande till varandra. Var detta medvetet eller?

Hammaren för slaget hade ingen dämpning och hoppade som en trumvirvel.

Jag beslöt mig för att titta närmare på gångpartiet.

Man kan ana den övre gånghjulstappen långt nere i hålet, vid en kontroll är höjdluften alldeles för stor.

Titta noga på filmen, ser du att även stenhålet rör sig?
Stenen sitter lös i sin fattning som är av en ovanlig sort. Kanske Lauréns egna fattning?
Har en bok om stenfattningar i klockor, där kan jag inte hitta exakt denna typ.
(Vill du läsa mer om stenfattningar? Gå med i SUF och läs artikeln i urmakartidningen!)

Här ser man att driven är blåanlöpt, det antyder att någon försökt borra in en tapp.

Tittar man noga ser man att tappen inte sitter i centrum av axeln. Rost.

Kontroll av rundgång av hjulet. Det ser inte så bra ut.

Näst på tur – balansen.
Undre balanstappen rejält böjd. Man antyder rost på balansskänkeln.
Intressant nog har gången inga stenar på balansen, utlösning- och impuls-ytor är i stål.

Breguetkurvan har en felaktig form, spiralen är rostig.

Spiralens plan är helt deformerat, håller man balansen vertikalt blir inte spiralen plan. Rost på spiralvarven.
Själva balansringen är också skev och deformerad.

Till slut blev det en lång lista av fel som behövs åtgärdas. Vad behövs mer?
Finns det ytterligare överraskningar? Ja, troligen när man ser hur en del av reparationerna utförts.

(Bönhasar
I Svenska akademins ordbok läser man, bönhas <mest vid beskrivning av äldre förhållanden> person som utövar (hantverks) yrke utan fackkunskaper ursprungligen utan att tillhöra visst skrå. Jämför – klåpare.)

Hur beräknar man tid och pris för att kunna ge ett rimligt kostnadsförslag till kunden?
När jag får så här komplicerade reparationer brukar jag bryta ner renoveringen i olika delmoment, dessutom delade jag upp i ytterligare moment som kunde gå snett eller kräva extra mycket tid – ett slags värsta scenario:

  • Urverk – normal tidsåtgång. Demontering, åtgärda ”normalt slitage”, rengöring, epilamisering, montering, inställning av slag och gång. Tillverka hammardämpning.
  • Urverk – extra tidsåtgång. Med tanke på fodring i fodring; kontrollera och åtgärda eventuella ingreppsfel. Jag kunde se att det ena ytterfästet i fjäderhuset var omgjort och fult nitat. Hur är fjädrarnas skick? Kanske behöver de bytas, kanske låta tillverka nya om måtten är ovanliga. Andra dolda fel, rost, fula skruvar.
  • Gånghjul – normal tidsåtgång. Borra in en ny och längre tapp. Ta bort blåneringen. Rikta hjulet.
  • Gånghjul – extra tidsåtgång. Om det blir problem att sätta upp driven, få bort ocentreringen. Svårigheter vid nitningen av hjulet, kanske tillverka ny puts för hjulet. Svårigheter att rikta hjulet, tänder sneda och skeva etc. I allra värsta fall behöva tillverka ny driv, anskaffa fräs.
  • Stenfattning – normal tidsåtgång. Bara att vika ner fattningens kanter.
  • Stenfattning – extra tidsåtgång. Om det är fel på fattningen. Varför lossade ens stenen? Behövs nya verktyg tillverkas?
  • Detant – normal tidsåtgång. Rengöra från oxid, smuts och rost.
  • Detant – extra tidsåtgång. Vilskruven behöver omformas på grund av slitage. Guldfjäderns form och anspänning fel. Vil”stenen” sliten, justera position.
  • Balans och balansaxel – normal tidsåtgång. Rikta den böjda tappen. Jag beslöt mig för att låta balansens skevheter i stort sett vara.
  • Balans och balansaxel – extra tidsåtgång. Balanstappen går av när jag försöker rikta den – borra in tapp. I värsta fall svarva ny axel, ta bort impuls- och utlösar- ”stenar”. Kanske behöver tillverka verktyg för att kunna göra detta på ett säkert sätt utan att skada den extremt tunna utlösarstenen.
  • Spiral – extra tidsåtgång. Jag beslöt mig tidigt för att inte försöka rikta eller justera spiralen. När jag granskade spiralen noga i mikroskopet såg jag att rosten på några ställen trängt ner djupare i materialet. Att försöka rikta den skulle innebära stor risk att spiralen kunde gå av. (Jag har vid tidigare renoveringar av ur där rost varit inblandat konserverat/hämmat rosten att spridas genom att doppa den rostiga detaljen/föremålet i en tunn oljeblandning. Man tar då olja och löser i bensin som man sedan doppar i.) Efter att alla ovanstående punkter åtgärdats kanske ändå gångresultatet är kasst. Spiralen är rostig och deformerad, breguetkurvan är felformad. Kanske skulle jag även behöva räkna in en ny spiral.

När jag räknat ihop de olika tiderna hamnade jag på minst 60 timmar och i värsta fall upp emot 150 timmar om allt gick snett. Att det skulle bli en kostsam renovering stod klart.

Att förklara alla dessa moment för kunden är inte lätt. Kunden hade ju dessutom redan betalt två olika urmakare för någon form av reparation. Vem som gjort eller inte gjort vad var svårt för mig att bedöma, gammal eller ny reparation är också svårt att avgöra.
Jag försökte förklara hur jag tänker och beskrev med hjälp av bilder – desamma som ovan – vad som behövdes åtgärdas och vad som kunde hända i värsta fall.
Jag gjorde ett kostnadsförslag där jag skiljde de olika momenten och gjorde ett pris för varje där även värstascenariot var medtaget och skickade till kunden.

Lite om Pehr August Laurén.

Under tiden kunden funderade försökte jag ta reda på mer om vem P. A. Laurén var.
I boken Urmakare och klockor i Sverige och Finland står en mycket kort text om Laurén. Vid en sökning på nätet hittar man i stort sett ingenting, varken om personen, fabrikören eller de klockor han tillverkade. Hittade inte en enda klocka som sålts eller beskrivits i någon text. Med hjälp av det lilla jag visste fick jag reda på lite mer när jag sökte i diverse arkiv på nätet.

Pehr August Laurén föddes den 19 januari 1818 i Umeå. Hans föräldrar var guld- och silverarbetaren Jonas Laurén och Maria Pehrsdotter.
Han erhöll den 20 november 1844 Kommerskollegii tillstånd att i Stockholm driva urfabrik. Samma år fick han även burskap. Burskapet uppsades 1875. Att inneha burskap innebar att man blev borgare i staden med rätt att bedriva handel och hantverk.

20/5 1859 gifte sig Pehr August med Birgitta Christina Fröklin. Vad jag sett fick de inga barn. 1875 flyttar paret från Nicolai församling dvs Storkyrkoförsamlingen (Gamla Stan) till Norrtullsgatan 6. Per August Laurén dog som änkling i en ålder av 82 år den 13 juni 1900.

I Stockholms stadsarkiv under rubriken ”Personarkiv” finns ett eget arkiv för
Urfabrikör Per August Laurén  I beskrivningen av arkivet står det: De samlade arkivalierna, vilka av okänd anledning omhändertagits av hovurmakaren Linderoth, överlämnades i samband med vindsröjningen hösten 1938 till stadsarkivet, där de ordnats och förtecknats.
Stockholm den 14 juni 1940.
Arkivet omfattar 0,6 hyllmeter, där finns bland annat reparationsböcker, försäljningsböcker och olika böcker med bokföring. Så för den som vill veta mer finns det möjlighet att forska vidare.

I Sveriges Urmakareförbunds (SUF) samlingar finns föremål från Lauréns sterbhus.
I en katalog över Svenska Urmuseet från 1927 kan man läsa:
40 st urnycklar av messing (gamla modeller), Finicheringsmaskin med 6 linjaler,
2 ingripningscirklar (liten modell) 2 rullbänkar, Oroklämmare, sammansättare,
2 krumcirklar, 8 st gamla urboetter, En handsåg.
Bland det mer intressanta finns även: Skeppskronometerverk, Wiktor Kullbergs första arbete. (Här väcks mitt intresse. Varför hade Laurén Kullbergs första arbete? Under åren 1840-49 lärde och arbetade Kullberg hos kronometermakaren Viktor Söderberg. Kanske träffades Kullberg och Laurén hos Söderberg? Spännande frågor!).
Det finns även: Ångbåtsur, kronometergång, halvfärdigt.

Här är en bild av urverket som liknar No 17 fotograferat av Philip Andersson under arbetet med att packa ner samlingen.

Fortsättningsvis läser man: Resurs-verk, kronometergång, påbörjat.
En kronometergång, sign. P. A. Laurén, Sthlm, N:o 24, år 1860. (Här tänker jag att det kan vara samma typ av plattform som finns i nr 17 från 1857.) Toalett-ur, inläggning av pärlemor.

Man kan anta att vid vindsröjningen hos Linderoth som nämnts ovan fanns utöver dokument även olika saker som tillverkats eller samlats av Laurén. (En fråga jag ställer mig är om Laurén samarbetat eller rentav arbetat hos Linderoth efter att Lauréns burskap dragits in? Han var 57 år vid tillfället. Tja det är bara mina spekulationer, kanske framtida forskning kan berätta mer.)

Tyvärr är samlingen just nu nedpackad men i framtiden finns det möjlighet att också där kunna ta reda på mer om Laurén.

Norrtullsgatan norrut från Odenplan, ca 1910.

Efter en tid hade kunden bestämt sig för att låta mig renovera ångbåtsuret, mer om detta i nästa inlägg.
Jag benämner uret som ångbåtsur enligt förteckningen från urmakarförbundets samling. Men benämningen ångbåtskronometer förekommer även.
I boken om G. W.  Linderoths Urfabrik nämns att Linderoth tillverkade både skeppsur utan slagverk och ångbåtskronometrar med slagverk. Där visas utdrag ur Urfabrikens minnesskrift från 1916 (av John G. Linderoth) med ovanstående benämningar.
I ”Sveriges industri – dess stormän och befrämjare” läser man följande om
G. W. Linderoths Urfabrik:
Fabrikens första alster bestod af en bordpendyl med slagverk, urtafla af guld
med inlagda kulörta emaljer infattadt i fodral af silfver; sedan efterföljdes den
under de första åren af väggur, pendyler, fickur med cylinder och ankargång,
ångbåtsur, skeppskronometrar m. m.

Begreppet kronometer är förvirrande. Formellt är en kronometer ett instrument för noggrann tidmätning som officiellt testats vid ett observatorium. Vilken typ av gång som uret har spelar ingen roll, det är urets prestanda som mäts och kontrolleras. Att ha noggrann koll på tiden krävs för noggrann positionsbestämning till lands eller sjöss. Att man ofta använder kronometergången i kronometrar är dess fina egenskaper där största fördelen (i alla fall innan syntetiska oljor uppfanns) var att gången fungerade helt utan olja. Oljor förr i tiden hade en förmåga att härskna och bli tröga. Jag har skrivit mycket om kronometrar i tidigare inlägg här på bloggen för dig som vill veta mer.
Bland annat här finns en mer ingående förklaring.

Interiör från ett modernare fartyg. År 1963. Gävle Varv. M/S Nova. Kommandobrygga. Carl Larssons Fotografiska Ateljé AB (1893 – 2003) / Länsmuseet Gävleborg

Mer att läsa om renoveringen av ångbåtsuret Skåne P. A. Laurén no 17 följer i del 2.

Källor:
https://digitalastadsmuseet.stockholm.se/fotoweb/archives/5000-Alla-fotografier/Skiss/E_29825_0_0S.jpg.info#c=%2Ffotoweb%2Farchives%2F5000-Alla-fotografier%2F%3Fq%3Dnorrtullsgatan%25206

https://stockholmskallan.stockholm.se/post/9685

https://www.facebook.com/photo/?fbid=8803697193052531&set=gm.10162094476608431&idorvanity=44427853430
Norrtullsgatan norrut från Odenplan, ca 1910.
Vykort, DSSM gråark

Umeå stadsförsamlings kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/HLA/1010220/C/3 (1813-1851)

Adolf Fredriks kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/SSA/0001/F I/16 (1900-1902)

Adolf Fredriks kyrkoarkiv, Inflyttningslängder, SE/SSA/0001/B I a/10 (1872-1875)

Storkyrkoförsamlingens kyrkoarkiv, Utflyttningslängder, huvudserie, SE/SSA/0016/B II a/14 (1875-1878)

https://sok.riksarkivet.se/fritext/?Sokord=Per+August+Laur%c3%a9n&EndastDigitaliserat=false&page=1&postid=Arkis+EE76DAD0-A58B-4421-96CB-126CB73CC243&tab=post#tab

Boken G. W.  Linderoths Urfabrik, Lundin & Borgelin, tryckt 2008.
Boken Urmakare och Klockor i Sverige och Finland, Pipping, G., tryckt 1995.

https://runeberg.org/rhasvindus/2/0169.html
Sveriges industri – dess stormän och befrämjare / Del 2 / 169 (1894-1907)
Author: Herman A. Ring

https://digitaltmuseum.se/021017043267/ar-1963-gavle-varv-m-s-nova-kommandobrygga/media?slide=0

Sjömansrullor, Sjömanshuset i Göteborg, Riksarkivet i Göteborg
https://sok.riksarkivet.se/arkiv/sU8NHe5B9qwzFMNXUumpd0

gamlagoteborg.se, Göteborgs historia.

Klicka för att komma åt 1979_2.pdf

Alphonse Pavid 2527

Publicerad den av
Svara

För ett tag sedan gjorde jag iordning en vackert utförd fickurskronometer från mästerreglören Alphonse Pavid i Genève.
Urverket sitter i en enkel testboett, balansaxeln och uppdragsaxeln var båda avbrutna.

Så här såg kronometern ut när jag fick den i min hand.

Uppdragsaxeln avbruten.

Övre balanstappen avbruten.

Eric berättar lite mer om Pavid och kronometern i ett inlägg på Instagram som jag med Erics tillåtelse kopierat. Följ Eric på Instagram @chronometersbyeric:

Alphonse Pavid 2527. Jag besökte klockmässan i Furtwangen, Tyskland, i augusti förra året. Även om jag hittade några fina armbandsur, var utbudet som alltid litet när det gällde observatoriekronometrar.
Men på en bricka med gamla urverk och slumpmässiga klockdelar hittade jag denna Pavid i en testboett som jag inte kunde motstå. Den var i ett bedrövligt skick, men min urmakarvän @anders.andersson13 gjorde sitt bästa, och nu kan ingen se att den hittades bland skrot.
Jag hade en aning om att den kunde ha varit observatorieklassad. Efter att ha kontaktat Genèveobservatoriet bekräftades min aning. Kronometer 2527 fick ett första klass-certifikat 1907 med 167,3 poäng, men kvalificerade sig inte för den årliga tävlingen. Även om det inte var ett toppresultat var den ändå respektabel. I rapporten från Genèveobservatoriet från 1894 gjordes en grov jämförelse mellan Kew A och Genève. Så konstigt som det kan låta, motsvarade ett Genève-poäng på 0 = 68,3 Kew-poäng och ett Kew-betyg på 80 = 110,7 Genève-poäng. Det är svårt att göra korrekta jämförelser mellan observatorier eftersom många faktorer skiljer sig åt, men denna förenklade jämförelse ger poängen lite sammanhang. Jag tolkar detta också som att ett betyg på 0 representerade olika saker vid de två observatorierna, och att det var stor skillnad mellan ett Kew A-betyg på, låt oss säga, 90 och 95.

Pavid 2527 är vackert finisherad (LeCoultre råverk) med ett gångparti av högsta kvalitet och en ovanligt lång ruckvisare med en mycket liten skala (som jag aldrig sett förut). Verk av Pavid är mycket sällsynta. Han justerade personligen alla sina verk, inklusive denna, vilket begränsade hans produktion. Trots att han var en av de bästa i Genève i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, med många observatoriepriser och komplicerade klockor i bagaget, är han tyvärr kanske mest känd för att ha arbetat för Albert Potter.

I en större (om A. Potter) artikel av Hans Weil kan man läsa:
Jean-Louis Alphonse Pavid föddes den 17 juni 1853 i Yverdon, Schweiz, son till urmakaren Louis Pavid och Emma Henriette, född Gaillard. Han utbildades troligen till urmakare i sin fars verkstad. Man tror att han arbetade i flera år på företaget Albert H. Potter & Cie. i Genève, med början omkring 1876. Det var ungefär vid denna tid som han gifte sig med Mathilde Louise Durand, och bara ett år senare föddes deras son – paret fick totalt fem barn. Deras son, Louis-Alfonse Pavid (1877-1913), blev också urmakare. Han emigrerade senare och öppnade en urbutik i Durban, Sydafrika. Hans yngre bror, Louis-Joseph Pavid, bosatte sig i Kairo, Egypten, som juvelerare.
I mitten av 1880-talet etablerade Alphonse Pavid sin egen verksamhet i Genève under namnet A. PAVID – precisionsurmakare och kronometermakare. Enligt ett originaletui var hans första adress Grand Quai 4. Fritz Piguet & Bachmanns verkstad låg på Grand Quai 2, så Fritz Piguet och Alphonse Pavid kände varandra mycket väl. Senare flyttade Alphonse Pavid till Grand Quai 16. Som en framstående reglör vann Alphonse Pavid ett flertal priser vid kronometertävlingarna i Genève.

Renovering

Här följer lite om reparationen:

Undre tappen riktas.

Bestämde mig för att börja med balansen. Den övre balanstappen var avbruten men även den undre var skadad och böjd. Testade att rikta den i Seitz tappriktningsverktyg. Man sätter den i ett lämpligt hål, roterar balansen, genom att försiktigt trycka ner balansringen där den står som högst kan man undan för undan rikta tappen.

Efter en omgång i riktverktyget är tappen rak och fin igen.

Tappen rak.

Tappen ska få en lätt touch i rullbänken. Men hur ser balansaxeln ut?!
Definitivt inte av Pavids hand, någon med mycket slö stickel har ändå lyckats svarva en ny balansaxel!

Dåligt instick men ändå plant och fint nitad bot balansringen.

Spiral- och liverrulle satt trots allt med fin friktion trots alla ränder och dåligt svarvade hörn.

Övre balanstappen avbruten.

Jag beslöt mig för att testa att borra in en ny tapp – det är något av en specialité för mig, har tränat och gjort många gånger förr.

Hål!

Axeln var hård men det gick som vanligt fint att borra med ett 0,20 mm hårdmetallborr.

När hålet är klart svarvar jag en passande ny tapp i blåstål. Brukar svarva på så sätt att tappen precis går in i hålet, precis innan den bottnar gör jag den svagt konisk ca 2/1000, svarvar en brottanvisning, pressar in tappen och bryter av. Sedan anpassas form och längd.

Nya tappen på plats, formas trumpeten och tappen poleras ned till rätt dimension.

Nya tappen klar.

Liverrullen ska sättas på plats, en tumregel – när du placerat rullen rätt ska avståndet mellan rullen och balansaxelns tallrik vara lika med liverrullens tjocklek – som synes!

Liverrullen redo att pressas ned.

Är avståndet för litet kanske rullen sitter för löst, vrider sig eller lossnar – är avståndet för stort kanske rullen spricker om du med för mycket kraft försöker tvinga ner rullen.

Balansen färdigställd med liverrulle, säkerhetsrulle och spiral på plats.

Del av uppdragsaxeln.

Mäter upp uppdragsaxeln enligt DCN:s system.

Hittar en lämplig kandidat som efter lite tillpassning fungerade i verket!

Ny fungerande uppdragsaxel på plats.

Dags att plocka isär verket och se om det kan vara vara något mer som behöver åtgärdas innan rengöringen.

Övre haktappen skadad.

Verkets ståldelar är delvis skadade av rost. Jag tippar på att något sådant även hänt med den övre haktappen som hade en ”utväxt”.

I Rollifit tappoleringsverktyg.

Fixar till tappen i Rolloifitrullbänken. Detta var det enda jag kunde hitta som behövde fixas till. Bra betyg efter 120 år!
Man undrar hur det kommer sig att ett sådant här kvalitetsverk av absolut toppklass dyker upp i en skrothög…

Rengöring och ihopsättning

Verket rengjort.

Vackert polerade drivar.

Vacker polering.

Spärr och spärrfjäder är delvis dolda.

Har jag räknat rätt består haken av nio delar!

Spegelpolering!

Spiralen snyggt stiftad vid innerfästet.

Det svampformade ytterfästet måste kunna röra sig fritt under täckbrickan. Låt balansen svänga och dra undan för undan åt skruvarna. Spiralen kommer då att centrera sig själv.

Mycket speciell ruckvisare – extra lång!

Less is more.

Handsågad skruvskåra.

Enkelt och vackert.

Det enklaste är det vackraste! Och bästa!!

Visarfriktionen sitter i den ruggade ytan nära ”knoppen”

Perfekt polerad driv.

Tack för denna gång!

Victor Kullberg 4035 – del 2

Publicerad den av
2

Victor Kullberg 4035, del 2.
Texten är delvis publicerad i Svensk Urmakeritidning Nr 1, mars 2025. Bloggdelen är kompletterad med fler bilder och utökad text med lite mer förklaringar till hur jag tillverkade stenarna till gången.

Inledning
Tänkte berätta om en renovering av en däckskronometer tillverkad 1882 av Victor Kullberg. Min kund hade ärvt kronometern av sin far som hade köpt den för länge sedan i London. Han berättade att den hade fungerat men att den nu stod helt still. Den hade också reparerats vid några tillfällen tidigare.

Besiktning av kronometern

Så här såg kronometern ut när jag först fick se den.

Kronometern har en kraftig silverboett. Urtavlan är ren och tydlig och har förutom de vanliga visarna även en gångreservvisare. När man trycker på knappen vid bygeln kan man öppna baklocket där man finner uppdragshålet. För att ställa visarna öppnar man framsidan, där kommer man även åt en spärr för att kunna fälla upp urverket.

Spärr under glasringen för att kunna fälla upp verket.

På bilden syns hur balansen ligger an mot verkbotten.

På bilden syns tydligt hur balansen ligger an mot verkbotten.

Här kan man se en halvcirkel där balansen legat emot verkbottnen och skavt.

Balansen lutade mycket åt ett håll – så mycket att den tog i verkbottnen. Jag kunde även se några andra märkliga saker.

Balanskloven var nedböjd.

Kullbergs stolthet – Maker to the admirality – var delvis bortslipat. Varför?…

Mycket som hänt på undersidan av kloven.

Balanskloven var nedåtböjd och förgyllningen var delvis bortslipad på ovansidan. När jag tog bort kloven syntes att någon filat ned framkanten så att kloven ytterligare skulle luta. Verket har kronometergång, kompensationsbalans med cylindrisk spiral. Balansaxeln såg ”hemmagjord” ut och var definitivt utbytt någon gång.

Impuls- och utlösarsten i dåligt skick. Här nedan följer några bilder för att illustrera hur två av gångens stenar var skadade.

Impulssten.

Notera även den slitna balanstappen. Trumpeten och tappen har fel form, ”hemmagjord” balansaxel.

Impulsstenen.

Skadad utlösarsten.

Detalj av den skadade utlösarstenen.

Skadad impulssten.

Vid en närmare granskning av impuls- och utlösarstenarna syntes att flisor gått ur stenarna, dessutom var de båda stålrullarna mycket repiga och delvis deformerade.
Detantfjäder, guldfjäder och vilsten såg fina ut. Den undre balanskloven var även den lutande och filad på.

Den undre balanskloven bar även den spår av nedfilning.

För att uttrycka sig milt hade någon eller några tyvärr gjort mindre bra ifrån sig. Skulle det vara möjligt att någonsin få denna kronometer i gångbart skick igen? Kände mig tveksam till det. Funderade på vad som hänt. Jag kan delvis förstå varför man böjer bryggorna – kanske hade någon gjort nya balanstappar på den gamla balansaxeln. Sedan har också den axeln gått sönder och man har gjort en ny axel efter den gamla för korta axeln. Men varför filar man av ovansidan?
Stenarna hade kanske gått sönder när man tagit bort rullarna eller när man försökt vrida på dem för att ställa in gången.
Provade att ta bort motstenen för balansen, det visade sig att det satt en lös chaton för balanshålet. När den lossade något ur sin fattning visade det sig att balansen faktiskt började röra på sig och den började ticka. Fick en idé att svarva en ny chaton där hålet satt ocentrerat så att balansen skulle bli planare.

Balansstenhålet var spräckt. Naturlig rubin.

Svarvade en ocentrerad ”testchaton” i mässing och pressade in en syntetisk rubin.

Det visade sig att min teori fungerade och verket tickade med denna lösning. Bara resten kvar – ny balansaxel, rikta upp klovarna och svarva en riktig chaton med schweizersvarven det trodde jag mig kunna men hur får man tag på nya stenar till gången? Det går inte att bara beställa, de måste tillverkas. Jag tillfrågade en person om han kunde hjälpa mig med det, det kunde han visserligen men han sa att jag skulle försöka själv först. Hur vet man att man inte kan om man inte har försökt? Efter diskussion med kunden kom vi överens om att han ville ha kronometern i ett fungerande skick med tillverkning av de delar som behövdes.

Renoveringen – tillverkning av nya stenar.
Vid några tillfällen har jag anpassat hakstenar om de varit för långa eller för höga. Det går fint att slipa dem på en fin diamantskiva som smörjs med fotogen. Man får vara försiktigt så att inte kanterna flisar sig, men det går att förebygga genom att först lägga en liten facett på den sida som ligger på ”utgångssidan”.
Var får man tag på syntetisk rubin? Vad kostar en sådan? Eller kan man använda en haksten eller en motsten som man slipar om?

Syntetisk rubin som den levererades till mig.

Efter lite efterforskning på nätet visade det sig att det gick att beställa rårubin från bland annat Indien och Thailand. Priset beror bland annat på vikt, klarhet, och storlek men stenen jag beställde hamnade på cirka 500: -.
Äkta rubin och safir består av korund – aluminiumoxid. Syntetisk rubin tillverkas av korund. Vid tillverkning av syntetisk rubin tillsätts även kromoxid för att få den röda färgen. (Tillsätter man järnoxid och titansyra får man syntetisk safir, andra tillsatser kan ge andra färger till exempel gul och blå.) Korund används även för tillverkning av smärgel till slippapper eller slipstenar.

Bild från: Die Edelsteine und Ihre Bearbeitung fur Uhrmacherei, Bijouterie und Industrie, Trincano, L.

Enkelt förklarat placeras aluminiumoxid- och kromoxidpulver överst i ett verkikalt rör. I toppen är en hammare monterad, den hamrar i en jämn takt. Hammaren slår på behållaren med pulvret. Hammarslagen gör att en liten mängd pulver faller i en jämn ström ner i en ugn där pulvret hettas upp till 1800–2000 °C. De små kornen blir då små vitglödande droppar. Dessa droppar faller sedan ner på en rost längst ner i röret och kyls ned. Vid avkylningen bildas kristaller. Den syntetiska rubinen byggs sedan långsamt upp i tunna skikt. Rårubinen blir ca 100-120 mm lång, ca 20 mm i diameter. När den säljs är den oftast halverad på längden.

Bearbetning
Diamant är det hårdaste naturmaterial som finns – den har hårdhet 10 Mohs. Rubin har hårdhet 9 Mohs. Mohs hårdhetsskala är en jämförande skala, till exempel är rubin dubbelt så hård som topas (8 Mohs) men diamant är fyra gånger så hård som rubin. Därför är diamant det mest lämpliga material för att bearbeta rubinen med. Det finns en uppsjö av olika verktyg med diamantbeläggning i olika finhetsgrader.

Byggde en enkel apparat för kunna såga upp rårubinen i skivor.

Min första ”skiva” av rårubin.

Med hjälp av kapskivan sågade jag en skiva av rubinstaven.
Nästa steg blev att dela skivan i mindre bitar, när jag fått en lämplig flisa var det dags att börja forma rubinbiten till en impulssten. En fördel med kronometergången är att stenarna har en ganska enkel form, funktionsytan är plan. Inga besvärliga vinklar som måste hållas. Impulsstenen har en rektangulär form som påminner lite om ankargångens haksten, men i stället för en plan hävyta har impulsstenen en radie.

Enkel hållare i mässing. Har fräst en liten vinkelrät kant som stenämnet vilar och styrs emot.

Jag klämde fast ämnet i en enkel hållare som jag tillverkat i mässing. Grovslipar fram en rektangulär form något större än måtten på min ritning. Slipningen gör jag i svarven på en fin diamantskiva som jag använder när jag slipar mina hårdmetallsticklar.

Lackar upp stenämnet i en mässingsbit. Man kan ana de olika stegvisa ansatserna i spåren.

Stenen har rätt bredd. Kanten polerad och klar.

Första steget. Anpassning av stenens bredd. Man ser tydligt att stenen inte är plan ännu.

För att slipa stenen till korrekt form med riktiga mått tillverkar jag ett enkelt verktyg. Det är en mässingsbit där jag fräser spår med olika djup. Impuls-stenen ska vara 0,8 mm bred, jag gör spår med 1,0 – 0,9 – 0,8 mm djup. Lackar fast ämnet i spåret med 1 mm djup och slipar sedan ner ena sidan, därefter vänder jag stenen så att jag får den nyslipade plana ytan nedåt och flyttar den till spåret med 0,9 mm djup. När den ytan är klar har jag två parallella ytor och en sten med 0,9 mm bredd. Lackar återigen upp stenämnet och slipar ner till 0,8 mm bredd som är det slutliga måttet.

Nu slipas och poleras planen för att stenen ska få rätt tjocklek.

Till sist gör jag radien på stenen.

Nu har jag en sten med korrekt bredd, nu formar jag tjockleken (0,3 mm) på samma stegvisa sätt. Avslutningsvis lägger jag en radie, anpassar längden och bryter kanterna.

Diamantpapper i olika grovlekar lägger jag på en glasskiva för att forma och till sist polera.

Första intrycket – ser bra ut!

Stenen med sin slutgiltiga form, till sist gör jag en liten kantbrytning. Tittar man noga ser man att små flisor gått ur kanterna. Se nedan.

Provar stenen i impulsrullen.

Nu skulle jag tillverka den mycket mindre utlösarstenen. Den skulle ha en kilform, dessutom några olika radier.

Originalstenens profil.

Den skadade impulsstenen. Notera att ytorna inte är parallella.

Min ritning av utlösarstenen.

Tillvägagångsättet för att göra utlösarstenen påminner om hur impulsstenen tillverkades. Här tillverkade jag några olika hållare i stål för att kunna slipa fram rätt radie. Slipade fram ett rektangulärt ämne först. Polerade den plana sidan först, sedan gjordes radien i bakkanten och så vidare.

Fräser några olika fördjupningar med olika djup i ett stålämne för att forma ovansidans radie.

Här ”skrotar” jag bort material med hjälp av en fin diamantskiva. Dränker in en tygbit fotogen för smörjning.

Ovansidans radie formad, stenens tjocklek rätt.

När man bearbetar hårda material som till exempel glas och rubin får man ofta problem med att det går ur flisor på ”släppsidan”. För att minska problemet kan man lägga en 45° facett. Sedan slipar fram till att facetten nästan försvunnit, med hela tiden minskande tryck. Man får fundera på vilket håll som är lämpligast att slipa ifrån. När man anser sig vara klar med formningen lägger man ytterligare en liten fin facett eller radie antingen med diamantpasta eller det finaste pappret. Se ovan på bilden av impulsstenen innan kanten är bruten. (Det är väldigt svårt att helt undvika att flisor går ur kanterna hur noga och försiktig man än är. Men med mycket övning går det bättre.)

Slutlig polering av ovansidan.

Kontroll av passformen i utlösarrullen.

Nu har jag två passande stenar i respektive rulle. Eftersom rullarna ganska illa hanterade justerade jag dem lite och polerade bort de värsta reporna.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det gick mycket lättare än jag trodde att forma rubinen. När jag lärt mig hur effektiva de olika diamantpappren var, hur fort de olika kornstorlekarna avverkade och så vidare kom jag snart underfund med hur jag skulle gå tillväga. För grovavverkning tycker jag att diamantskivan i svarven fungerade bäst, för att komma ner till mått använde jag 9 microns papper och för poleringen 3 mic och 1 mic. Köpte 200 mm rondeller utan lim som jag bara höll ned mot en glasskiva. Genom att jag lackade upp stenarna på en hållare tryckte hållaren ner pappret plant mot glaset. Det fungerade också att tejpa fast pappret. Väljer man papper med lim ger den en mer fjädrande yta som lättare böjer kanter och plan.

För att kunna gå vidare med att ställa in gången och prova om mina stenar fungerade var det bäst att rikta klovarna samt svarva en ny chaton för balanshålet. Även en ny balansaxel behövdes med rätt längd.
Mer om detta i del 3.

Källor:

Böcker att läsa mer om kronometergången:
Der Chronometergang, Irk. A.
Die Feinstellung der Uhren, Giebel & Helwig
Die Hemmungen der Uhren, Dietzschold, C.
Mechanische Uhren mit Fachzeichnen, Lehotzky, Ludwig
The practical watch escapement, Daniels, G.
The Ship’s Chronometer, Whitney, Anthony E.

Lite om rubinbearbetning:
Die Edelsteine und Ihre Bearbeitung fur Uhrmacherei, Bijouterie und Industrie, Trincano, L.
På nätet finns: L’art de travailler les pierres précieuses à l’usage de l’horlogerie et de l’optique, enseigné en dix leçons… / par N. Dumontier https://watchlibrary.org/en/details/BNF_bpt6k939096d_3

Material inköpt på eBay, sökord:
Rubin: Red Diffusion Ruby Facet Certified AAA
Diamantsågklinga: Diamond Lapidary Saw Blade Cutting Stone Disc
Diamantpapper: Diamond lapping film

Gironde No. 39411

Publicerad den av
Svara

Ett vanligt fickur i guld?
Nja inte riktigt.
Jag öppnar baklocket och läser på insidan:

CHRONOMÈTRE
No 39411
Bulletin de Réglage
de 1ère Classe
de l’Observatoire de Genève

Eric hade bett mig att göra en service på ett fickur i guld som vid en första anblick inte ser särskilt speciellt ut – men skenet bedrar!
Det är de små, små detaljerna som gör’et!
Detta urverk är fyllt med små små detaljer med finish av toppklass.

Jag bad Eric att skriva ner lite information klockans historia:

Louis Gironde, från Varennes-sur-Allier i Frankrike, var sist i ledet av de urmakare och företag som efterträdde Bernard Poitevin. Bernard var en känd schweizisk urmakare och etablissör från Le Locle, verksam ungefär mellan 1856 och 1881, specialiserad på komplicerade ur och kronometrar. Parisföretaget Bernard Poitevins efterträdare var i kronologisk ordning: Rizzoli & Deschamps från 1881 till 1883, Rizzoli och Deschamps gick sedan isär och Jean Rizzoli fortsatte ensam verksamheten fram tills 1892, då Louis Gironde tog över. Louis Gironde tog även över urmakaren Victor-Alexandre Lejeunes urgrossistverksamhet efter dennes död 1902. Lejeune var även känd för sitt arbete som reglör för kronometermakaren Theodore Leroy och som anställd vid företaget Oudin i Paris.
Likt företaget Bernard Poitevin och dess tidigare efterträdare, så fortsatte Gironde att fokusera på försäljning på den franska marknaden och fortsatte också att driva företagets pariskontor på 22 Rue Vivienne. Företagets urtillverkning var dock förlagd i Geneve och från företagets schweiziska ateljé importerades uren till Frankrike.

Under Girondes ledarskap fortsatte företaget att fokusera på komplicerade ur och kronometrar och kom att vinna guldmedaljer vid nationalutställningen i Geneve 1896 och vid världsutställningen i Paris 1900. Vad gäller kronometrar så var Gironde, till skillnad från de tidigare efterträdarna, en regelbunden deltagare vid kronometertävlingarna anordnande av observatoriet i Geneve. Mellan 1894 och 1904, så presterade 95 av företagets kronometrar som klarade testningen i första klassen tillräckligt väl för att också delta i de årliga tävlingarna. Av dessa så var den schweiziska superreglören Charles Batifolier ansvarig för reglaget av hela 83 stycken. Charles Batifolier var en av Schweiz mest framgångsrika reglörer och erhöll under sin aktiva tid fler än 1000 gångcertifikat i den mycket svåra första klassen på observatoriet i Geneve. Han arbetade med i princip alla namnkunniga urtillverkare i Geneve, så som Patek Philippe, Vacheron Constantin, Golay fils & Stahl och Louis Gallopin med flera.

Kronometer 39411 av Gironde var en av de som Charles Batifolier ansvarat för och tävlade på observatoriet i Geneve 1905. I tävlingen, så kom 39411 på plats 82 av 152 deltagare med 208,6 poäng och erhöll då prisnivån ”Mention Simple”, fritt översatt till ett enkelt omnämnande.

Råverket för kronometer 39411 är tillverkat av Husson Retor i Geneve och urverket är ett av 5 i serien 394xx som tävlade på observatoriet mellan 1900 och 1905.

 

Nu till renoveringen:

Verket fungerade och gick. Det var två saker som Eric önskade att jag skulle lägga lite extra tid på: den ena visaren var inte original, patentruckningen var lagad men såg inte så fin ut.
Jag började med patentruckningen.

Någon lagat den avbrutna fjädringen till patentruckningen. Skruven passar dåligt.

Fjädringen är hårdlödd.

Den lagade fjädern. Skruvens skalle för stor.

Med hjälp av Vallorbes putsfilar justerar jag formen på fjädern och lägger en ny facett runt kanten på fjädern.

Putsar bort svart oxid på kanterna.

Lackar upp fjädern på en mässingsskiva som jag fäster i trefoten. Slipar först ytan plan, till sist polering. Måste justera formen och lägga större facett på kanten så att märken försvinner.

Fjädern klar. Ny skruv tillpassad och polerad. En av skruvarna till motstensbrickan var ful, hittade en ny som jag anpassade och polerade änden på.

Patentruckningen och balanskloven klar.

Om man tittar noga på de första bilderna på svanhalsen ser man att den yttersta delen av den lagade fjädern inte är riktigt plan – den ligger inte an mot kloven på det sätt den bör göra. Själva lödningen är fint utförd, förmodligen utförd med ett guldlod.
Jag valde denna gång att lacka upp delen på en mässingsplatta, annars brukar jag använda snabblim. Men i och med att shellacken flyter när den är varm kan man justera delen enklare än med lim som biter ganska snabbt (även på de verktyg som du använder). Jag kunde justera planet på ett bra sätt även om fjädern inte var riktigt plan. Nu kunde jag slipa ner hela svanhalsen så att den blev helt plan, sedan var det lätt att polera den. Lite värme och fjädern lossnar, sedan tvätta ren i sprit.

Så här såg visarna ut. Timvisaren vackert formad, minutvisaren utbytt med oxiderad spets. Försökte hitta en snyggare utan resultat. Justerade formen och polerade istället av visaren.

Minutvisaren på plats. Blev rätt ok efter polering.

För att polera t. ex. en visare formar jag en putspinne.

Jag doppar pinnen i alkohol.

Alkoholen löser upp polerpastan som fastnar på pinnen. I detta fall vanlig röd krokuspasta till guld.

Brukar lägga visaren på ett hålplan.

Visarputsen är i mässing som inte är förgylld, den är tacksam att polera.

 

Några bilder från renoveringen av det vackert finisherade verket.

Så klart har en kronometer Guillaumebalans!

Så klart har en kronometer Guillaumebalans! Dubbla breguetkurvor.

Breguetkurva med ”långa” knän.

Balansaxeln var bytt tidigare. Liverrullen spräckt och fastsatt med shellack. Men allt verkade sitta där det skulle så jag lät den vara.

Om du vill läsa mer om vad en Guillaumebalans innebär har skrivit lite mer i ett tidigare inlägg.

Otroligt vackert! Man har verkligen lagt ner stor möda på utformning och finishering.

 

Undersidan är även den otrolig vacker med sina polerade och långdragna ytor.

Tunt och fint gånghjul.

Vackra poleringar.

Centrumhjul

Sekundhjul

Fjäderhuskärna med axel. Denna typ av konstruktion var vanlig i bättre kvalitetsurverk.

Fjädern läggs in i fjäderhuset. Stolpe för att avlasta fjäderfästet syns.

Fjädern på plats.

Både spärr- och kronhjul är finisherade med samma teknik – ”Diamantage” det avser den frostade/slipade plana ytan.

Spärr- och kronhjulets vargtänder, vackert polerade facetter.

Diamantage kallas denna typ av finishering. (För att röra till det lite finns det i modernt urmakeri också en metod som kallas ”diamantage”. Då menas att man använder en diamant som skärverktyg vid fräsning eller svarvning. Man får då en helt blank yta. Det är vanligt på blanka dekorationskanter på urtavlor.)

En kort beskrivning av hur man förr i tiden gjorde dessa två typer av finishering. Yrkesmannen hade då två olika maskiner.
Man polerar först tändernas facetter. Man pressar då en vertikalt monterad träskiva i 45° mot tänderna på hjulet som är horisontellt monterat i maskinen. Genom att vinkla den roterande skivan något skapas en slags gänga av sig själv. Denna gänga gör så att tänderna matas fram automatiskt. Sedan lägger man på ett slip-/polermaterial på träskivan. Genom att skjuta träskivan från sida till sida poleras alla kanter på tanden. Svårigheten ligger i att få en jämnbred facett på hela delen av tanden – lika på alla tänder.
När poleringen är klar vidtar ”diamantage” eller slipning av hjulets översida. Man använder då annan maskin med en horisontellt fast monterad roterande zinkskiva mot hjulet som monterats vertikalt på en rörlig axel. Man lackade upp hjulet på en skiva med hjälp av shellack.
Man jobbar från hjulets centrum och utåt. Beroende på skivans vinkel mot hjulet kan man få olika mönster. På ovanstående hjul och i de flesta fall har man skivan vinkelrätt mot hjulet men det förekommer även ett slags snigelmönster. (T.ex på moderna Minervaverk.) Slipskivan styrs med hjälp av en skruv som kontinureligt bibehåller rörelsen över ytan. I början används en smärgelpasta för att slipa bort eventuella ojämnheter, man får jobba försiktigt så att inte de polerade tänderna skadas. Till sist använder man en slipskiva med diamantpasta på för att få den rätta lystern. Man vill ha en matt yta som kontrasterar mot de polerade tänderna.

Bygeln som man fäller ut när man ska ställa visarna hade ovanligt nog förgylld spets. Det tror jag inte jag sett förut.

Märkning på verket.

Motstensbrickor.

Gånghjul, hake och balans har var sin motsten.

Alla brickorna på sina rätta platser.

Kronometer No 39411

Verket ihopsatt och klart.

Tavelsidan klar.

Klockan klar.

Klockan klar.

Källor: Les Derniers artisans de l’Horlogerie, vol II, Carrera, Roland. Ett av två häften i en serie från 1976. Carrera har intervjuat flera hantverkare som kanske är de sista av sitt slag. De hade olika tekniker som sitt yrke och var specialister på sitt område.

Ekegrèn / Koehn 70089 – del 2

Publicerad den av
1

Urtavlan på klockan är signerad med H. R. Ekegrèn, men klockan är tillverkad av Edouard Koehn – hur kommer detta sig?
Varför signerade Koehn sina klockor med Ekegrèn?
Vem var Ekegrèn?
Vem var Edouard Koehn?
Jag och Eric Leskinen ska försöka svara på några av dessa frågor i texten vi samarbetat om nedan.

Henri Robert Ekegrèn var en av de mest kända urmakarna i Genève på sin tid.

Henrich Robert Ekegren (Henri Robert Ekegrèn) föddes i Köpenhamn 26 november 1823, han var son till urmakare Daniel Ekegren, f.1794 d 1877. Även H. R. Ekegrens farfar Nils Ekegren, f.1754-d.1826 var urmakare, verksam i Karlshamn.
Fadern Daniel flyttade till Köpenhamn och gifte sig med danskan Johanne (f. Groot). Daniel Ekegren jobbade hos kronometermakaren Urban Jürgensen i Köpenhamn.

Ekegrèn gick i lära hos Jules-Frédéric Jürgensen (Schweizisk/dansk kronometermakare), Henri Golay (Urmakare i Genève), Joseph-Thaddeus Winnerl (österrikisk kronometerfabrikör verksam i Paris) och Adolph Lange (gick i lära hos Winnerl, grundare av A. Lange & Söhne i Glashütte).

Som artonåring erhöll Ekegrèn 1841 ett bidrag från danske kungen för att gå i lära hos Jules Jürgensen i Le Locle. Henri-Robert talade fem språk – svenska, danska, tyska, engelska och franska.

1842-45 arbetade han i Köpenhamn hos Jules Jürgensens bror, kronometerfabrikör Louis Urban Jürgensen. Under denna tid lärde Ekegrèn känna Victor Kullberg, Sveriges kanske mest kände urmakare.

Anlände till Genève 1847. Arbetade först med Henri Golay, sedan i 10 år med Golay-Leresche.

1857 grundade han företaget Ekegren & Westermann tillsammans med sin affärspartner Ferdinand Westermann i Genève. De specialiserade sig på konstruktion av kronometrar. Ekegrèn anställde en ung man, Louis Chevalier, som hade gått på urmakarskolan i Genève. Chevalier stannade hos honom i trettiosju år.

1862 lämnade Westermann av hälsoskäl företaget, som har varit känt som H.R. Ekegrèn urhandel. Ekegrèn vann flera guldmedaljer på olika världsutställningar och Han var en berömd kronometertillverkare i Schweiz, och hans produkter var bland de bästa Genève-klockorna på den tiden.

Henri Robert Ekegrèn är mycket känd för kvaliteten på sitt arbete, såsom sina konstruktioner av specialkalibrar med fin finish, och har även specialiserat sig, förutom fickurskronometrar, på tillverkning av tunna och extra tunna klockor och kronografer. Hans talang ledde till att han deltog i ett flertal världsutställningar där han vann guldmedalj flera gånger, som i Paris 1867, i Wien 1873 (kuriosa: under utställningen i Wien delades 25572 medaljer ut) eller i Philadelphia 1876 (kuriosa: det var på denna utställning som Alexander Graham Bell först visade sin telefon och Heinz ketchup fick provsmakas av allmänheten för första gång.) samt Paris 1878.
Den första kronometertävlingen vid observatoriet i Geneve hölls 1872 och Henri Robert Ekegren kom att vinna flertalet av de tidiga tävlingarna. År 1875 fick han första seriepris för tillverkare för sina åtta inlämnade fickkronometrar efter att ha erhållit ett genomsnitt på 141 poäng. 1877 fick han återigen ett vid kronometertävlingen i Genève, denna gång för en fickkronometer som fick 191 poäng av 250. Den sistnämnda hade själv reglerats av Henri Robert Ekegrèn.
Framgångarna höll dock i sig och fram till 1891 var företaget Henri Robert Ekegrèn en flitig deltagare i kronometertävlingarna på observatoriet. Majoriteten av kronometrar reglerades av Henri Robert själv, men han kom även att ta hjälp av andra framstående Geneve-baserade reglörer, såsom Andreas Hillgren (möjligen med svenskt ursprung?), Alexis Favre och G.-M. Grandjean. Företaget vann flertalet priser, såväl för individuella kronometrar som för inlämnade kronometrars genomsnittspoäng – så kallade seriepriser. Ett bra exempel är den kronometer justerad av A. Hillgren som vann ett första pris och placerade sig på andra plats år 1882 med 208,3 poäng.

Ledamot av kommissionen för urmakarskolan i Genève (1866-1878).

1874 presenterade Ekegrèn en olja som han lär haft patent på. En kommitté experimenterade med den nya oljan 1888 vid Société des arts de Genève och fastställde till slut att den var den bästa som någonsin har producerats fram till den dagen.

Henri Robert Ekegrèn sålde sin verksamhet till Edouard Koehn 1891, men han fortsatte att arbeta i detta företag till sin död. Till hans ära signerade Koehn de bästa klockorna med H.R. Ekegrèn. Företaget levererade även klockor till olika andra företag som Tiffany & Co.

Henri Robert Ekegrèn dog 1896 vid 72 års ålder.

En kronografmekanism som Ekegrèn fick patent på i USA 1869

Till vänster Henri Robert Ekegrèns / Eduard Koehns företag idag Bucherer, bredvid byggnaden av Holland America Line, senare Universal Genève och idag Chanel. Sedan följer byggnaden av Patek Philippe och Hotel de Paris idag en ny byggnad där Hermes håller till.

 

Så såg denna plats (Quai Général-Guisan 26) ut vid ett besök i Genève juni 2011.

EDOUARD KOEHN SR
1839 – 1908

Edouard (Eduard, Edward) Koehn föddes i Tyskland 1839, son till Karl Koehn, leverantör till hovet i hertigdömet Sachsen-Weimar-Eisenach. Från 1859 studerade han vid urmakarskolan i Genève. Efter utbildningen började han som anställd urmakare hos Patek Philippe 1861.

En av grundarna av Patek Philippe – Antoine Norbert de Patek led av anemi. Hans sjukdom förvärrades och 1875 kände sig Patek tvungen att utse en efterträdare för att förhindra att hans livsverk – Patek Philippe & Cie – utsattes för fara. Herrarna Cingria, Rouge och Koehn – tre anställda – tillförde kapital i företaget och blev delägare i företaget, som nu hade fem delägare. Detta skulle snart visa sig vara en framtidsinriktad lösning. Den 1 mars 1877 dog Antoine Norbert de Patek vid 65 års ålder. Sonen Léon var bara 20 år gammal och ville inte gå med i företaget. Han avstod från alla rättigheter mot ett årligt apanage på 10 000 franc och levde på denna livränta som en rentier tills han gick bort 1927.
Under sitt femtonåriga partnerskap gjorde Koehn många resor till Amerika och lyckades utse många företag som agenter av Patek-Philippes klockor. Koehns imponerande personlighet och hans tekniska kunskap skapade förtroende hos alla som han kom i kontakt med.

År 1891 slutade Edouard Koehn på Patek Philippe för att istället förvärva firman H.R. Ekegren. Edouard Koehn önskade nämligen ett mer personligt inflytande över urproduktionen än han kunde få på Patek Philippe. Efter förvärvet stannade Ekegren kvar som chef för tillverkningen. Den kvalitetsmedvetenhet som Edouard fått under de många åren på Patek Philippe kom att tydligt återspeglas i de produkter han designade och tillverkade själv. 1892 förbättrade han den retrograda visningen som uppfanns av Abraham-Louis Breguet i det schweiziska patentet nr. 4746.

Under företagets nya ledarskap fortsatte deltagandet i kronometertävlingarna, i alla fall ett par år. Mellan 1891 till 1894 deltog Edourd Koehn som företag i tävlingarna vid observatoriet i Geneve, både med ur justerade av Edouard själv och av Henri Robert Ekegren. För tävlingen 1894 justerades även företagets kronometrar av J. Golay-Audemars, senare känd som reglör för Patek Philippe, och L. Cattelain. Varför 1894 kom att bli slutet för företagets långa tradition av kronometertävlingar är svårt att svara på. Henri Robert dog 1896, alltså kort därefter, och kanske fanns där en koppling? Kanske slutade de när Henri Robert var för gammal för att själv deltaga?

År 1891 fick 24 ur från Edoaurd Koehn ett gångcertifikat från observatoriet i Genève. Av dessa fick 11 ett tillräckligt gott resultat för att kvala in till den årliga kronometertävlingen och vann således också antingen ett pris eller en utmärkelse. Samtliga 11 kronometrar hade justerats av antingen Edouard eller Henri Robert själva. De fem bästa kronometrarna det året hade en genomsnittspoäng på 209,66 poäng av 300 möjliga och företaget vann då ett tredje seriepris för tillverkare, strax bakom Patek Philippe och Alexis Favre, som vann första respektive andra seriepriserna.
Kronometer 70089 som detta inlägg handlar om justerades av Edouard Koehn och var en av företagets fem bästa kronometrar det året. Med 208,8 poäng fick det ett individuellt tredje pris från observatoriet och var företagets näst bästa.

Koehn var mest känd för sina mycket tunna klockor.

Företaget levererade även klockor till Tiffany & Co. Företaget tillverkade kompasser för den brittiska armén under första världskriget.

Eduard Koehn dog 1908, hans son Eduard Koehn Jr tog över verksamheten och fortsatte att driva den till omkring 1933. Ledamot av kommissionen för urmakarskolan i Genève från oktober 1912. Enligt uppgift överlevde företaget Edouard Koehn lågkonjukturen på 30-talet och Edouard Koehn Jr. tog istället över ansvaret för Vacheron Constantins serviceavdelning.

Bilder från ihopsättningen av urverket.

Källor på nätet om Ekegrèn:
Utställningen i Paris 1867
Världsutställningen i Wien
Intressant läsning av E. Favre-Perret där han kritiserar hur de utländska tillverkarnas kronometrar jämfördes med de amerikanska på världsutställningen 1876 i Philadelphia.
Ytterligare läsning om Philadelphiautställningen 1876.
Patentritning och beskrivning 1869
Artikel i Tidskrift 2017, P. Borgelin
Släktforskarsida
Patent
Patent
Observatoriet i Genève
Artikel om Ekegrèn
https://bge-geneve.ch/iconographie/personne/henri-robert-ekegren
https://bge-geneve.ch/iconographie/oeuvre/icon-p-1947-362
https://watch-wiki.org/index.php?title=Ekegr%C3%A8n,_Henri_Robert
https://www.hautehorlogerie.org/en/watches-and-culture/encyclopaedia/famous-watchmakers/s/henri-robert-ekegren/
https://www.e-periodica.ch/digbib/view?pid=gen-001%3A2007%3A55%3A%3A406referrer=search#406

Källor på nätet om Koehn:
Koehn, Eduard – Watch-Wiki
Ed Koehn – Edouard Koehn | NAWCC Forums

Tryckta källor:
It’s about time. Paul M. Chamberlain, 1978. ISBN 0 9000470 81X
(Verkar vara denna bok som de flesta som skrivit om dessa båda urmakare använt som källa.)
Urmakare och klockor i Sverige och Finland. G. Pipping, E. Sidenbladh och E. Elfström. Norstedts förlag.

Ekegren / Koehn utan kronhjul – del 1

Publicerad den av
1

Eric hade med sig två klockor, båda såg risiga och smutsiga ut. Det ena verket var komplett, det andra saknade kronhjul. Skulle det vara möjligt att kronhjulet från det kompletta verket kunde passa i Ekegrenverket?

Ekegrenverket utan kronhjul och trasigt spärrhjul.

Ekegrenverket utan kronhjul och trasigt spärrhjul vid en första anblick.

Det var ganska lätt att lossa bryggan för kronhjulet och flytta över hjulet, det visade sig vid en snabbtitt att det nog skulle gå att använda med lite modifikationer.
Detta räckte för att jag kunde göra ett försök att reparera detta fina verk. Trots det risiga skicket kunde jag se att under all smuts och oxid fanns ett verk av yppersta kvalité.
Här följer en beskrivning av hur jag gick tillväga för att anpassa kron- och spärrhjul till Ekegrenverket.
I del två visar jag lite mer av verket och Eric berättar mer om Ekegren och Koehn.

När jag fått ordning på kronhjulet och spärrhjulet var det dags att ägna sig åt resten av verket. Uppdragsaxeln saknades också, så en ny skulle tillverkas. Och som vanligt dyker det upp problem som jag inte räknat med.