Denna artikel publicerades i TID-SKRIFT årg. 12 – 2020 som ges ut av De Gamla Urens Vänner i Sverige.
http://www.degauvis.se/index3.html    http://www.dguv-gbg.se/

Några år efter att jag slutat urmakarskolan fick jag tillfälle att åka till Patek Philippe i Genève för vidareutbildning – eller ”stagiere”. Bakgrunden var att under utbildningen i Borensberg skulle man göra ett specialarbete, mitt ämne blev Patek Philippe. Jag skrev till dem ett antal gånger med olika frågor jag hade. När vi i skolan senare gjorde en resa till Schweiz – med bland annat besök hos Patek Philippe – tackade jag för de uttömmande svaren jag fått via brev. Varför inte passa på att fråga om det fanns möjlighet att senare komma ner för mer utbildning eller arbete?
Så det gjorde jag!
1985 fick jag brev från Patek Philippe – jag var välkommen ner för en utbildning.Kursen var upplagd så att jag fick gå igenom både reparation och produktion. Service, guld-, gravyr- och emaljarbeten, boettering av nya klockor samt kontor och butik låg alla på prestigeadressen Rue du Rhône 41.

Rue du Rhône 41.

Butiken på Rue Du Rhône 41.

Mjukstartade första dagen med att byta ett antal balansaxlar. Efter ett par veckors jobb i serviceverkstaden fick jag flytta till själva fabriken som på den tiden
(1964-1998) låg vid ”Jonction”, Rue des Pêcheries 2.

Från skolresan 1983. Fabriken vid Jonction, Rue des Pêcheries 2.

Från skolresan 1983.

Nu fick jag göra mer spännande saker och fick reparera klockor som jag bara drömt om!
Hur var det med språket? Det är franska som gäller, ett språk jag inte behärskade. Som tur var fanns en(!) person i fabriken som kunde engelska. Om det körde ihop sig ordentligt fick han tillkallas som tolk. Annars fick man använda papper och penna och rita. Fick börja med att justera hela gångpartiet på det mycket tunna verket 177 – endast 1,75 mm. Grunden till detta verk tillverkades av Frederique Piguet men modifierades av Patek Philippe.

Skiss av mästerurmakaren Pierre Dominietto som försökte lära mig gångjustering i den högre skolan.

Skiss av mästerurmakaren Pierre Dominietto som försökte lära mig gångjustering i den högre skolan.

Det är mycket att tänka på när gången skall ställas in på detta verk.
I produktionen är alla delar ”råa”. Det är första gången dina delar monteras i urverket. När vi fick urverken var hela löpverket och uppdraget monterat. Jag skulle sätta in haken och hakbryggan, justera alla lufter och ställa in gången på världens tunnaste verk!
Först justeras höjdluften för haken in så att den rör sig korrekt. Sedan kontrolleras hakstenen så att gånghjulstanden hamnar mitt på stenen. Detta justeras genom att skjuta hakens axel upp eller ner. Därefter kontrolleras så att hakgaffel och säkerhetskniv hamnar på rätt ställe gentemot balansen. För att justera detta böjer man haken uppåt eller nedåt. Sedan är det hornluftens tur, ställs in på Pateks kaliber genom att fila bort material i anslagsytorna. Svettigt jobb för en nybörjare! (sedan rhodineras verket) Till sist justeras vila och fall genom att flytta hakstenarna.

Liverstenen sitter direkt i balansen.

Liverstenen sitter direkt i balansen.
En anekdot från den tiden: min bänkgranne som jobbade med detta dagligen – att justera och ställa in gångar – gjorde naturligtvis många, många fler än vad jag lyckades med. För att få stabilitet när han jobbade högg han fast överkäkens framtänder i bänken, det hade bildats ett riktigt bett i bänkkanten!
Det tog honom bara någon minut för att kontrollera och göra de nödvändiga justeringarna. Efter en veckas träning kom jag upp i 15-20 verk om dagen…

Hake i två nivåer.

Hake i två nivåer.

Att vi alla kan göra misstag – även den bäste – fick jag erfara eller rättare sagt höra en dag när jag satt och trixade med gånginställning. Ett förfärligt ljud hördes, tänk dig att du drar en metallbit över ljudtungorna i en speldosa mycket snabbt, sedan det franska kraftuttrycket MERDE! Det blev helt tyst i rummet, jag vände mig om och jag såg M Dominietto slänga ner sitt arbete i bänklådan, han tog av sig rocken och försvann – i några dagar. Han höll nämligen på och jobbade med ett fickur med inbyggd speldosa. Istället för cylinder hade den en roterande plan skiva med en massa stift monterade som rörde vid ljudtungorna. Han hade gjort det fatala misstaget att inte släppa ner fjädern innan han tog isär verket!
Men klockan blev klar till slut och kan nu beskådas på Patek Philippe Museum.Nästa steg blev nu ur med komplikationer. Fick börja med att ta isär och sätta ihop den perpetuella kalendern på en klocka tre gånger. Sedan en kronograf – samma procedur. Därefter ett verk med båda delarna, kronograf och evig kalender.
Sedan fickur med kvarts- och minutrepetition.

Komplicerade ur, från skolresan 1983.

Till sist kom min läromästare Max Berney med ett fantastiskt fickur och visade mig. – det hade allt! Så kallad Grande Complication, det vill säga förutom allt ovanstående, kronograf evig kalender, minutrepetition även självslag. Man ställer in med en knapp på sidan då slår klockan varje heltimma av sig själv.

Interiör från verkstaden för komplicerade ur.

Från avdelningen komplicerade ur.

Jag trodde att han bara ville visa detta komplicerade mästerverk, men det visade sig att jag skulle reparera den.
Urverket var smart uppbyggt med moduler i olika våningar. Varje skruv med tillhörande del, tex en fjäder, lades ner i en plastask med en massa fack. En skruv med sin del i varje fack. Till slut hade jag fem plastlådor med 96 fack i varje full med delar. Alla delar inspekterades noga, mest för att upptäcka rost. Ofta får dessa mycket värdefulla klockor bara ligga i ett kassaskåp, till slut börjar de rosta. Så det blev mycket slipande och polerande under några dagar.
M Berney tillverkade snabbt några nya fjädringar till mig när några allt för rostiga fjädringar behövde ersättas. För att kontrollera att fjädringen blev korrekt satte han fjädern i en klove som han sedan höll mot bänken, knäppte med nageln mot fjädern för att höra om fjädern hade rätt ton. Innan han satte igång knäppte han ihop händerna och vred dem utåt tills det knakade samtidigt som ha sa: – Abra kadabra.

Sista tiden, en månad, tillbringade jag på reglageavdelningen under ledning av Maurice Dufour. Han var en mycket behaglig och lugn man. Rätt man på rätt plats kan man säga. Han lärde mig allt om hur en spiral skall riktas och hur ett bra reglage skall utföras.

En Gyromaxbalans som någon ödelagt vid en tidigare ”reparation”. Fastlimmade vikter, en vikt saknas.

En ödelagd Gyromaxbalans från en reparation på ett PP-ur.

Ibland stängdes butiken helt, då var det en viktig kung eller kund som ville strosa runt och shoppa i lugn och ro. Chefen bjöd ibland på fika om affärerna gått särskilt bra.

Pendulette les Dauphines

Pendulette les Dauphines.

Under tiden jag var hos PP färdigställdes ett specialbeställt bordsur till en kund. Det var tillverkat av 3125 gr guld,
1086 gr silver en 2,5 karats diamant var visarmutter.
Man kunde och kan troligen fortfarande gå in till Patek Philippe och be att de tillverkar just den klocka eller annat guldsmedsarbete man själv vill ha.

En glada tillverkad i guld vid Patek Philippes ateljé.

Rovfågel tillverkad i guldsmedsateljén hos PP.

Interiör från butiken på Rue du Rhône 41.

Interiör från butiken på Rue du Rhône.

Interiör från reparationsverkstaden. Svarvare och urmakare sida vid sida.

Svarvare och urmakare på rad. Serviceavdelningen på Rue du Rhône.

Jag ska heller inte glömma att nämna telefonmannen som kom en gång i veckan och hälsade artigt på alla i rummet innan han tog upp en trasa och rengjorde luren och putsade bakelittelefonen på alla avdelningar.Tiden gick fort och det blev så småningom dags att resa hem med många nya erfarenheter i bagaget. Efter några år ringde det en person från Patek Philippe och frågade om jag ville komma ner och bygga eviga kalendrar, men det är en annan historia.
Du hittar min blogg om urmakeri på:
anderstestarblog.wordpress.com