Etikettarkiv: F. W. Tornberg

Tornuret i Ahlafors fabriker – del 4.

Publicerad den av
Svara

Nu har vi provkört verket några dagar, främst för att kontrollera att gånghjulets tänder och gången fungerade som den skulle. Nu är det dags måla alla delar, rostbehandla och att göra allt klart. Sedan kontroll och montera verket på plats.

Lite ny färg på minuskalan.

Siffrorna renslipade. Zaponlackering som skydd för mässingen. Skivan har en lettring på kanten som underlättar när visarna ställs.

Målning av valshjul.

Det mesta målat och klart.

Valshjulet för gången. Fjädern till kontraspärren syns – den ger kraft till gången när klockan dras.

När alla delar målats är det dags att sätta ihop hela urverket.
Vi funderade på hur man bäst skyddar de nakna ståldelarna – ska de målas, oljas in – eller något annat?
Av en slump hittade jag på en film om renoveringen av the Great Clock of Westminster som nyligen färdigställts. I filmen berättar Keith Scobie-Young om hur hans företag Cumbria Clock Co Ltd fick uppdraget att renovera en av världens mest berömda klockor. Han berättar ganska ingående om själva renoveringen – och hur de konserverade ståldelarna som inte var målade – med Renaissance Wax. Det är ett mikrokristallinskt vax som fungerar på de flesta material som finns i en klocka, järn, mässing och trä. Framtiden får visa om det fungerar bra!
Filmen är verkligen intressant och sevärd, klicka här!


En film som visar slagmekanismen. Först kommer varningen.

Hela verket ihopsatt. Nu står det på gångkontroll i några veckor.

Dags för leverans!

Till vänster Johan Thorbjörnson från Svenska Stenhus som äger fastigheten.

Vi hade med grejer för att tvätta rent lodtrissorna, och de olika visarväxlarna.

Vi tvättar bort all gammal smuts och hartsad olja. I rännan löper vajrarna för loden.

Centralväxeln. Vid det högra kugghjulet ansluter den utgående axeln från urverket. Vid det vänstra kugghjulet saknas stången som driver visarna för den östra urtavlan. Man anar stängerna för södra och västra urtavlorna, vid den västra anas också visarväxeln.

Centralväxeln från en annan vinkel. Behov av rengöring.

En av visarväxlarna – här förvandlas den ingående minutstången till både minuter och timmar. Utväxlingsförhållandet i visarväxeln är 1:12.

Urtavlan från insidan, visarväxeln anas till höger.

Dags att fylla på rengöringsmedel.

Fick vi med oss allt? Man känner sig extra bredaxlad när man tar sig upp i spiraltrappan.

En spiraltrappa leder upp till tornet.

Pustar ut efter att rengöringen av alla växlar är klar. Dags att montera verket.

Urverket packas upp.

Urverket packas upp.

Glad att allt gått bra så här långt!

Rejäla bultar håller verket mot benen.

Två av benen på plats, två kvar.

Verket i position.

Allt i våg och i rätt postion. Dags att fästa benen i golvet.

Drar fast lageröverfallen till valshjulen.

Bultarna för benen dras åt.

Verket i våg och inpositionerat mot centralväxeln.

Gånghaken placeras in.

Haken på plats.

På höger sida syns centralväxeln. Tre stänger till urtavlorna utgår från denna – ytterligare en kort stång går in till urverket. I den korta stångens förlängning sitter minuttavlan på urverket. Nu börjar ett ganska tidskrävande arbete. Visarna ska synkroniseras så att de tre urtavlorna visar samma tid – verket ska ju också vara synkront gentemot visarna. Slaget måste också komma exakt på halv och hel. Detta är lättare sagt än gjort. Alla glapp som finns i konstruktionen måste tas upp innan man ser vad som händer. När visarna vrider sig på alla urtavlorna måste någon vara på utsidan och kolla synkroniseringen. Stängerna för visarna består av två mässingsrör som passar fint i varandra, de låses med en klämma. Man lossar klämman och justerar som man tror, drar åt, väntar på att alla glapp tas upp, observerar på utsidan osv tills allt stämmer.


Slaget fungerar!


Liten rundtur.


Jonathan drar upp gången.


Man får ta i lite extra när lodet för slaget dras upp.


Fåglarna kvittrar och klockan slår!

Därmed avslutar jag inläggen om tornuret.

Förutom oss på Verkmästarna har några elever från urmakarskolan i Motala som gjort praktik hos oss hjälpt till:
Axel Qvist
Anton Dyberg
Jani Saranen
Jonathan Oreskovic-Rönnbäck

Förutom mina bilder så har även Lotta Calmerberg bidragit med bilder i detta inlägg.

Tornuret i Ahlafors fabriker – del 3.

Publicerad den av
Svara

Under tiden som vi grejar med olika uppgifter inom urmakeridelen i projektet händer det lite andra saker.
Bland annat tar jag en tur till färgaffären som blandar till rostskyddsfärg i rätt blå kulör. Jag har sett ett Tornbergverk som är vitt, de övriga jag sett har en ljusblå färg. Det gick att se spår av en vit färg under den blå, men jag vet inte om den målats vit i original eller om det var ett rostskydd. Vi valde i alla fall den färg som verket hade när vi tog emot klockan.

Fundamentet till verket var sprucket. Det går att svetsa gjutjärn, men det är svårt och komplicerat. Efter rådfrågning av en smed – Jan-Erik Svensson – kom vi överens om att han skulle använda en gammal metod att laga sprickan. Han drog ihop fundamentet med ett spännband, tillverkade en vinkel, borrade hål och nitade ihop sprickan.

Bild från video, tre nitar på varje sida håller ihop fundamentet.

Nitarna och sprickan överspacklade.

Insidan av fundamentet efter målning. Blecket sluter tätt emot fundamentet. De sex nitarna kan anas.

Nästa större projekt var att fixa till hävarmen för slaget. Lagringen var väldigt sliten och hävytan alldeles randig och ful.

Hävytan renslipad och polerad.

Borrar upp hålet i hävarmen.

Svarvar en fodring.

Trycker in fodringen.

Axeln för hävarmen är svagt konisk.

Blir tvungen att tillverka en brotsch med rätt konicitet.

Efter härdning och anlöpning, slipas brotschen. Nu skär den fint i mässingen. Sista biten av fodringen fräser jag bort.

Mer slitage att åtgärda. Just denna yta gider på snapparhjulet. Ifallarfingret anas i mitten.

Delar i slagmekanismen som behöver fixas till. Klackar för stopp och varning syns till vänster.

Spärren för slagskivan hårt sliten.

Rejäla hack.

Svarvat till ny spärr, härdad och anlöpt, nitad på plats.

Ett av blecken i pendelfjädern var avbrutet.

Dags att ta isär beslagen och byta ut fjäderblecken.

Tagit isär beslagen för att kunna sätta in nya fjädrar i pendelfjädern.

Planfräser ytan för fjädrarna så att den blir plan och fin så att hela paketet blir stabilt när jag nitar ihop allt.

Tillverkat nya fjädrar av rostfri shims – tolkstål. Använder det gamla blecket som mall.

Svarvade till nya nitar, nitade och såg till att allt blev stabilt. Mässingen måste sluta absolut tätt emot ståblecken.

Fram till nu hade vi inte tagit isär hela urverket, vi hade endast plockat ut de delar som hade synliga fel. Så när de flesta felen var åtgärdade var det dags att plocka isär allt. Man ser på bilderna hur hårt allt är slitet och hur ingrodd all gammal olja och fett är. Det gröna är hartsad olja – den är hård och sitter som berget. Inte många lösningsmedel som biter på den, värme påverkar den mycket lite. Mer om detta längre fram.

Armen som går tvärs över verket är slagets utlösararm. Det stora hjulet längst ner till höger är slagskivan – den bestämmer hur många slag klockan ska slå.

Dessa två stift sitter på centrumaxeln, de löser ut halv- och helslagen. I centrum sitter medbringaren som ser till att alla visarna rör på sig. Ett mässingsrör med två slitsar sluter tätt om medbringaren – röret fortsätter sedan in i centralväxeln – som i sin tur driver de tre visarparen.

Slagskivan från sidan. Märken för varje timslag syns på kammarna – det är fingret som gjort dessa avtryck. Slag åtta och nio syns skarpa på bilden, man anar två, tre och fyra i bakgrunden.

Snapparen som för fram slagskivan ett snäpp för varje slag. Ett finger går ned mot slagskivan när urtaget i mässingsskivan passerar. Så länge fingret hindras av slagskivans olika långa kammar fortsätter klockan att slå. När armen faller ned i ett av urtagen stannar slaget. Urtaget är så långt att ett halvslag kan genomföras. Kammen för sju slag syns på bilden.

Armen tvärs över bilden har ett par stift åt höger som ser till att slaget ”varnar” samt stoppar när det ska.

Den L-formade delen till vänster sitter på axeln för vindfånget. Klacken stannar emot en stoppklack på utlösararmen. När slagverket ”varnar” rör sig slagverket en liten bit – avståndet mellan stopp- och varningsstift. Det gör att hjulen positionerar sig och är förberedda att slå, de kan inte röra sig bakåt. Om man inte har en varning kan slaget ibland missa att utlösas.

Snappartanden hade också ett stort slitage, denna yta reparerades med hjälp av svetsen.

 

Några hjul kvar.

Allt grönt är hartsad olja.

Alla axlar slipas rena från rost, hjulens mässingssidor slipas också rena och zaponlackas. De nakna ståldelarna behandlas med ”Renaissance Wax”.

Stiften på hävstiftshjulet var hårt slitna. Dessa stift lyfter hammaren som slår på slagklockan.

Alla stiften var numrerade.

Stiften var något koniska och anpassade var och en för ”sitt” hål. Vi slog ut alla stiften, slipade hjulets sidor och rengjorde.

Alla stift borttagna, hjulet rengjort. Alla stiften återmonterades med lite loctite på. Vi vred alla stiften 180 grader så att en ny yta blev verksam. Om 100 år kanske näste urmakare får byta alla hävstift.

Alla delar rengjordes i gammalt rengöringsmedel från vår rengöringsmaskin för armbandsur. Vi sparar förbrukat rengöringsmedel i dunkar som vi sedan lämnar på  återvinningscentralen. Det visade sig att gammalt Regulin fungerade väldigt bra för att lösa upp gammal hartsad olja. Men på vissa ställen krävdes ändå mekanisk borttagning av hårt ingrodd smuts. Till det använde vi olika typer av mässingsborstar.

Valshjulet för slaget. Man anar märken på tappen efter en chuck. Någon har satt upp axeln i en svarv. Vi använde mässingsshims mellan axel och chuck på de axlar där vi var tvungna att sätta upp i den större svarven.

Kontraspärrhjulet fiskas upp ur rengöringsbadet. Tunna nitrilhandskar skyddar händerna.

Borstning av hårt smutsade delar.

Valshjulet i badet. Den mesta smutsen borstades bort när delarna var nedsänkta i badet.

Smutsen släpper efter ett tag i badet.

Efter ytterligare tid löstes färgen upp.

Den enda delen vi hade lite problem med att få isär var valshjulet för slaget. Man ser en ring som ligger på själva hjulet, den ringen har ett genomgående hål som även går igenom axeln. I det hålet sitter ett koniskt stålstift som låser hela konstruktionen. Stiftet lossnade lätt men axeln satt hårt fast i låsringen, men det löste sig med hjälp av en träkloss på axeln och en större hammare. Alla andra delar lossade / gick isär väldigt fint utan att större kraft behövdes. När vi senare satte ihop alla delar var vi noga med att anolja delarna. Detta för att ingen rost ska uppstå och att det ska gå lätt att ta isär.

Tandborstning.

För att få bort den hårt sittande smutsen mellan tänderna använde vi en roterande mässingsborste.

All ingrodd smuts borta.

Ett sista dopp i rengöringsmedlet tar bort den sista smutsen. Därefter torkades hjulet av med papper, då fanns en tunn film av rengöringsmedel kvar vilket gav ett temporärt rostskydd innan slutrengöring, målning och rostskyddsbehandling.

De rengjorda delarna lades i plastpåsar. I mitten ser man det mässingsrör med två slitsar i var ände som överför kraft till visarnas centralväxel från urverket.

Benen ska rengöras.

På dessa ytor vilar verket.

Pendelns delar tas isär för rengöring och tillfixning.

Skivan för visarställning med minutindikationer.


Verket ihopsatt för gångkontroll.


Test för att se om de nya tänderna fungerar som de ska.

I nästa del skriver jag om det sista arbetet med urverket och monteringen i tornet.

Några länkar och källor:
Här beställer vi shims: https://www.empiro.se/
Jan-Erik Svensson, smed: https://www.sme-den.se/kontakt/

Tornuret i Ahlafors fabriker – del 2.

Publicerad den av
2

I förra inlägget beskrev jag hur vi identifierade de allvarligaste felen på tornursverket.
Denna gång handlar det mest om – gången!

Vi började med att göra iordning mellan- och gånghjulen. Har en bred polerfil för grova tappar, den planslipades och gjordes iordning för tappolering av rejälare slag. Först med diamantbryne, sedan med slippapper.

Planslipar polerfilen på ett diamantbryne först.

Skärper filen med ett 60 mic slippapper.

Mellanhjulet uppsatt i svarven för polering.

Snart snygg och fin.

Tappen polerad och fin.

Mellanhjulets driv renslipad och polerad.

Sidorna på hjulet slipas rena och behandlas med zaponlack för att skydda mässingen mot oxidation.

Vårt största bekymmer var det stora slitaget i gånghjulets driv. Hur går man tillväga för att lösa det och varför hade det uppstått?
Laga driven eller tillverka en ny?
Kollade upp vilken modul driven hade – 1,5 – Thornton i England har en drivfräs som kunde fungera.
Men vi har också en liten TIG-svets – PUK. Med hjälp av den kan man addera material, lägga på nytt material som blir ny yta i driven.
Att fräsa en så stor driv innebär flera problem för en mindre verkstad; måste köpa in lämpligt material, anskaffa en fräs, hur sätter man upp och svarvar till ämnet, hur härdar och anlöper man – många frågetecken.
Testade den senare metoden först – lägga på material med svetsen.

Djupa märken i driven.

Ett första lager av svetspunkter har lagts på. Materialet jag adderar med är blåstål. Använde blåstål i storlek 0,40 och 0,50 mm.

Slipar av topparna på svetspunkterna, sedan är det dags att fylla på ytterligare material tills ytan blir jämn och fin. Vår svets tillhör första generationen – på senare modeller kan man lägga svetspunkterna mer exakt och med ett jämnare flöde.

Driven klar, polering återstår.

När driven var klar var det tid att undersöka varför driven hade blivit så sliten. Måste testa ingreppet mellan gånghjulet och mellanhjulet – var centrumavståndet rätt?
Då sätter man upp hjulen i en ingreppscirkel – men…
Hur stora ingreppscirklar finns det?
Vår största var alldeles för liten. Vad göra?

Tillverkar ett mässingsrör.

Röret anpassas för gånghjulets axel.

Röret anpassat så att gånghjulet kan snurra fritt och glappfritt.

Klämde fast röret i svarvens support och satte upp mellanhjulet med en spännhylsa i svarven. Med hjälp av veven på supporten kunde jag sedan justera centrumavståndet tills jag fick bästa möjliga ingrepp.


Hittar det bästa centrumavståndet.

Mäter avståndet mellan axlarna.

Nu har jag måttet mellan axlarna, sedan mäter jag axlarnas diameter, dividerar med två och lägger till måtten på 63,3 mm. Sedan kontrollmäter jag i själva verket och jämför avstånden.

Det visade sig att mitt uppmätta centrumavstånd och det som fanns i klockan överensstämde, så någon justering behövdes inte. Man får väl betänka att klockan fungerat sedan 1906 med allt vad det innebär av smuts och partiklar i verket. Alla föroreningar bildar en smet av slipmedel som under årens lopp äter sig in i stålet. Får hoppas att den nya ytan vi gjort kommer att hålla i 100 år till!

Dags att åtgärda haken. Plocka isär alla delar, slipa och polera paletterna.

Hakbom och pendelförare, rengöring, slipning och polering.

Haken fastsatt med insexskruv. Original?

Hakpalett uppsatt i trefoten. Några drag mot slippappret visar att ytan inte är plan.

Några tag till så är den plan och färdig för polering.

Black polish som engelsmannen säger!

Eller spegelpolering som vi säger.

En palett polerad och klar, den andra väntar på sin tur. Notera det avrundade hörnet på den oslipade paletten.

Flera gånghjulständer var skadade och böjda. För att kunna rikta upp dem på ett bra sätt tillverkade jag en passbit som passade mellan två tänder (oskadade). Först grovriktade jag med en fin flacktång, sedan använde jag passbiten som mall. När alla tänder var riktade satte jag upp en mätklocka och kontrollerade så att alla tänder var lika långa. Det visade sig att två tänder var såpass skadade och korta att jag blev tvungen att fälla in nytt material.

Kontrollmätning.

Har märkt upp vilka tänder som behövde riktas. Slipade till en passbit som tolk och hjälp vid riktningen.

När alla tänder riktats provade jag gånghjul och hake i verket. Skulle de skadade tänderna fungera?
De visade sig att två tänder var alldeles för korta, fallet hamnade inte på vilytan utan på hävytan. Så kan man inte ha det!

Sätter upp en slitsfräs i fräsmaskinen. Tar hjälp av en USB-kamera för att rikta in fräsen.

Skär bort en del av tanden.

Spåret klart.

Löder in en mässingsbit.

En blivande ny tand.

Skär bort överflödigt material.

Nya tänder på plats.

Tandinfällningen klar.

Båda tänderna klara.


Ett första test för att se om de nya tänderna fungerar.

Test med pendel.

Det var allt för denna gång!

Tornuret i Ahlafors fabriker – del 1.

Publicerad den av
1

En dag ringde en person till företaget och frågade om vi kunde laga ett tornur. Verket satt i Ahlafors fabriker i Ale kommun. Det lät spännande, kunden hade tagit ned urverket från tornet och tagit bort en hel del smuts från verket.
De erbjöd sig att komma till oss med verket så att vi kunde inspektera det.

Så här såg verket ut när det kom till oss.

Så här såg verket ut när det kom till oss.

Verket var ett Tornberg, tillverkat 1906.

En lite mer noggrann undersökning. Man ser tydligt att några gånghjulständer var skadade och böjda.

Gånghjulet var kraftigt nedsmutsat av gammal olja och fett.

Den gamla oljan hade ”hartsat” som man sa förr, dvs blivit hård och seg som harts. Oljans smörjande egenskaper hade för längesedan gått förlorad och fungerade nu precis tvärtom. Den låg som ett klister på hjulet.

En en de skadade tänderna i gånghjulet.

Flera tänder var skadade. Eftersom allt gått trögt hade haken förmodligen inte förmått flytta på hjulet när man försökt starta klockan. Hakpaletterna hade kraschat emot tänderna och deformerat flera.

Ytterligare skador.

Gånghjulsdriven var full med gammal olja. Man kan ana ett slitage på drivtänderna under smutsen.

Helt rundade hörn på hakpaletten – slitage. Gångtypen är grahamgång. Ingångspalett.

Helt rundade hörn även på utgångspaletten – slitage. Gångtypen är grahamgång.

Gjutgodset i verkets fundament var sprucket.

Här ser man det kraftiga slitaget i gånghjulsdriven.

Flera ståldelar var slitna. Här jag vi tagit reda på stålets hårdhet. Var materialet härdat eller inte? Hur hårt? Det visade sig vara stor skillnad mellan de olika delarna.

Hävstiften för slaget var också mycket slitna.

Efter en ingående undersökning av urverket konstaterade vi att verket hade generella slitage som inte var speciellt allvarliga men det hade även några stora fel som skulle kräva mer omfattande reparationer eller nytillverkning av delar.
De största och mest allvarliga felen var:

  • Flera tänder på gånghjulet var böjda, slitna och deformerade. Driven var mycket nedsliten och skulle behöva åtgärdas.
  • Hammarlyftarens lager hade mycket stort slitage.
  • Hävstiften på hävstiftshjulet var slitna.
  • Verkets fundament var sprucket och behövde lagas.
  • Pendelfjädern var avbruten.

Verket var också otroligt smutsigt, vi provade att rengöra ett av hjulen för att få en uppfattning om tidsåtgången för enbart rengöringen.

Vi gjorde en grov uppskattning om tidsåtgång och försökte göra ett kostnadsförslag till kunden. Det är nästan lika svårt att beräkna tid som att utföra själva jobbet!
Att renovera tornur hör ju inte till vardagen precis.
Kunden accepterade vårt förslag. Det är väldigt kul att kunden ville satsa pengar på att renovera urverket istället för att sätta in något elektriskt verk.
Dags att sätta igång med arbetet!

Valshjulen fanns kvar i tornet. Vi gjorde en resa till Alafors för att hämta dem och samtidigt inspektera urtavlor, visarväxlar, loden etc.
En av lagerbockarna för ett av valshjulen var nytillverkad.
Några av rören för drivningen av visarna hade vissa skador på överföringsytorna.
Nu hade vi alla delar och visste mer hur vi skulle planera och gå vidare med jobbet.

Loden finns i våningen under verket.

Överföringen var utsliten på några av visarnas rör.

Centralväxeln för drivningen av visarna för de tre urtavlorna.

En av visarväxlarna. De är placerade precis bakom urtavlorna.

Valshjulen på verkstaden.

Lageröverfallen till valshjulen.

Innan jag visar mer av renoveringen tänkte jag berätta lite mer om byggnaden där tornuret är placerat och lite om tillverkaren av urverket – F. W. Tornbergs urfabrik.

Vintervy från sydost. Från boken Almedahlsföretagen genom tiderna.

Innan väveriet i Alafors började byggas 1854 fanns det bara jordbruk i närheten. Väveriets placering hade valts på grund av tillgången av vatten. Man valde att leda vatten i en rörledning från vattendrag i närheten via en damm. 1855 stod fabriken klar. Produktionen bestod av bomullsgarn.
Runt fabriken växte samhället Alafors så småningom fram. Det började med bostäder till tjänstemännen och arbetarna. Tre skolor byggdes, mindre verksamheter och butiker startades. Det bildades fackförening, nykterhetsförening, Elimförsamling och idrottsförening.

27 mars 1905 startade en brand i fabrikens maskinlager som ödelade den gamla spinneribyggnaden, den brann ner till grunden. Man startade omedelbart återuppbyggnaden av fabriken där arbetarna fick hjälpa till. Redan i april 1906 stod den nuvarande byggnaden klar. Det var nu man byggde tornet där tornuret placerades. I våningen under tornuret finns en stor vattencistern. Man pumpade upp vatten till cisternen för att använda i den sprinkleranläggning som samtidigt byggdes. Säkerheten ökades betydligt och inga större bränder utbröt igen.
Spinneriets garntillverkning hade en kapacitet av 450 ton per år före branden, med de nya moderna maskinerna som installerades efter branden kunde årsproduktionen av garn ökas till 570 ton år 1907.
Det kan nämnas att under första världskriget drabbades man av råvarubrist, produktionen sjönk så mycket att man till slut blev tvungen att stänga fabriken under ett år. Arbetarna fick då ägna sig åt reservarbeten, till exempel att plantera skog eller att arbeta på bolagets jordbruk. Efter mer än hundra års produktion lades till slut fabriken ned 1966.

Sedan dess utnyttjas lokalerna till flera olika verksamheter, bland annat verkstäder och en färgfirma. Ahlafors bryggerier som brygger öl finns i byggnaden. De har tornet med tornuret i sin logotyp och har bland annat en ölsort som heter AM : PM.

Kanske blir det ett Tornbergöl i framtiden?

Tornet i juletid.

Tidig vår.

Höst.

Vy från östra sidan.

F. W. Tornberg

Fredrik Wilhelm Tornberg. Bild från SUOT 1972-12.

Fredrik Wilhelm Tornberg, född 12 juli 1838, död 10 maj 1893.
Tornberg fick burskap 1859, samma år etablerade han sig som urfabrikör och handlande i Stockholm. Tornberg specialiserade sig på tillverkning av tornur och järnvägsur.
Man hade butik och visningslokal vid Gustaf Adolfs torg 14 på hörnet av Regeringsgatan. 1914 revs den byggnaden och man flyttade till Regeringsgatan 6 där företaget fanns kvar ända fram till 1973 då uraffären stängdes.
Tornbergs söner Karl Fredrik (död 1899) och Sven (1883-1922) var båda urmakare och arbetade i faderns rörelse. Sven tog över rörelsen efter sin bror Karls död 1899.

I Sveriges Urmakeri och Optiktidning (SUOT) nr 12 från 1972 kan man läsa följande reportage om när firman Tornberg upphörde vid jultid 1972:

RIKSBEKANT URFIRMA UPPHÖR

F. W. TORNBERG offer för grusgroparna i City

Då ses vi vid Tornbergs klocka…
Hur många sådana träffar har inte arrangerats i Stockholm sedan 100 år tillbaka!
För att ta det versifierat enligt ett gammalt skaldestycke:

Då träffas vi ikväll – du kommer säkert ju?
Vid Tornbergs klocka står jag och väntar klockan sju…

Tornbergs klocka vid Nybroplan 1917. Stockholms stadsarkiv.

Nu måste SUOT rapportera den bedrövliga nyheten att den rikskända urfirman
F. W. Tornberg, grundad 1859, upphör i dessa dagar strax före jul. Företaget faller offer för omvandlingen och förödelsen på Nedre Norrmalm. Rörelsen läggs ner av den siste ägaren, urmakarmästaren Olof Selmer, som just i år kunde fira sitt 40-årsjubileum som ”Tornbergare”. Som 24-åring anställdes han i oktober 1932 efter att han genomgått Stockholms urmakarskola och fått sitt gesällprov belönat med silvermedalj.
Det har blivit omöjligt att driva en affärsrörelse här intill ruinhögarna och grusgroparna i City, suckade Olof Selmer när SUOT kom på en avskedsvisit i butikslokalerna Regeringsgatan 6, där skyltfönstren upptogs av stora plakat med texter som ”Total utförsäljning… Allt måste bort… Affären upphör…” Den affär – som alltid burit numret 1 i SUOF:s medlemsmatrikel.

Träffpunkt sedan 1873

Tornbergs klocka – ett riksbekant begrepp. I förstone hörde den samman med bilden av Gustav Adolfs torg. Det var 1859 som Fredrik Wilhelm Tornberg efter läroår hos Stockholmsurmakaren C. A. Wassberg – öppnade affär i Celsingska huset Regeringsgatan 1, samma kvarter som hyste det anrika Hotel Rydberg med den berömda baren. Först 1873 uppsattes det fyrsidiga skylturet (av Tornbergs egen tillverkning) i själva hörnan ut mot torget. Där fungerade klockan i nära 40 år som träffpunkt för både unga och gamla

På förhösten 1914 måste firman maka sig upp till Regeringsgatan 6 för att i kvarteret mot torget ge rum för Skandinavbankens palats. I 6:an har Tornbergs sedan dess residerat – men det gamla skylturet följde med till den nya adressen. I början av 20-talet var uret dock så slitet att det ersattes med en replik (av firmans egen tillverkning). Denna råkade 1960 ut för olycksödet att slås ned av en grävmaskin. Varpå firman fick ett nytt skyltur av mera ordinär modell.

I ny gestalt 1916

Men ”Tornbergs klocka” som institution måste ju bestå trots firmans flyttning. Det insåg också stadens myndigheter och upplät plats på Nybroplan för en ny klocka. Här uppsattes 1916 den klockpelare, som nu blev ny mötesplats för stockholmarna. Och där står ”Tornbergs klocka” alltjämt kvar. I pelarens sockel finns en lucka in till urverket, som varje onsdag dragits upp genom firmans försorg.
Hur det hädanefter kommer att bli med pelarklockan på Nybroplan vilar i gudarnas knän.
Verket är hårt förslitet efter 56 års tjänst i ur och skur, konstaterar Olof Selmer och anser att uret borde elektrifieras.
Ytterligare en ”Tornbergs klocka” uppsattes i början av seklet på en järnstolpe ute på Djurgården, närmare bestämt mitt för mynningen av Allmänna Gränd och nedanför Hasselbacken. En halkig vinterdag på nyåret 1926 blev denna klocka omkullkörd av en slirande droskbil – och den tätnande trafiken tillät inte att den sattes upp igen.

Gammal fin tradition

Firman Tornberg var på sin tid också känd tillverkare av tornur, signalur, väggur och andra större ur. Denna rörelse drevs till ca 1920.

Grundaren Fredrik Wilhelm Tornberg gick ur tiden 1893 och var då vice ordförande i Stockholms Urmakare Societet. Han hade vunnit anseende som en skicklig yrkesman både praktiskt och teoretiskt; bl. a. medverkade han vid översättningen till svenska av en tysk bok betitlad ”Förstudier för urmakare” och utgiven 1871.

F. W. Tornberg efterlämnade flera barn, av vilka äldste sonen Karl Fredrik inträdde i firman men avled 1899 vid 32 års ålder. Yngste sonen Sven, f. 1883, fick sedermera stå för rörelsen. Strax efter första världskrigets slut råkade företaget i svårigheter, och 1922 avled Sven Tornberg. Redan 1920 hade firman övertagits av urmakare Knut (Kurt) Bergström från Härnösand. Denne drev företaget till sin död 1945, varefter Olof Selmer blev innehavare.

Den Tornbergska firman har under sin 113-åriga tillvaro alltid åtnjutit högt anseende, och detta har Olof Selmer vetat att hålla vid makt under sina 27 år som företagets ledare. För honom måste det nu kännas vemodigt att nödgas nedlägga rörelsen.

– Jag har alltid strävat att upprätthålla Tornbergs gamla fina traditioner: precision, kvalitet och perfekt service, säger hr Selmer. Detta tror jag också att våra kunder värdesatt.

Men förhållandena har blivit mig övermäktiga. Tyvärr återstår intet annat än att ”lägga upp”. Men, tillägger han med ett litet leende, hemma i Enskedevillan tänker jag inte alldeles lägga verktygen på hyllan. Alltid skall det väl finnas något att göra för en gammal yrkesman.

Poesi kring Tornbergs klocka

Nybroplan med Tornbergs klocka. Foto från 15 augusti 1925. Upphov: Okänd. Spårvägsmuseet

Att ”Tornbergs klocka” under alla år varit en omhuldad institution i Stockholm framgår bl. a. av de mer eller mindre poetiska skaldestycken, som ägnats uret ifråga. Här till en början ett prosabidrag av ingen mindre än Hjalmar Söderberg, som i ”En Stockholmskrönika” i Svenska Dagbladets julnummer 1900 skildrade hur han efter hemkomsten från en Parisvistelse satt och filosoferade på Rydbergs Café tills det var dags att betala kaffet och gå ”ut i staden, ut i julsnön”:

– Den första ledstjärna du ser skymta genom snötjockan är Tornbergs klocka, Stockholms klassiska rendez-vous för herrar, som ämna sig ut att festa… Du stannar ett ögonblick under klockan försänkt i grubbel öfver hvart du skall ta vägen…

Vid firmans flyttning 1914 skaldade tidningspoeten Charley (bevarat klipp anger ej ur vilken tidning hans opus är hämtat) fritt efter Tegnér en drapa, varur här några strofer:

Dig jag sjunger en sång,
dig celebrast bland ur.
Huru säker din gång
var i ur och i skur
där i hörnet du satt
både dagar och natt.
Du ju fyrbåken var
för de mötande par –
många älskande tu,
ibland man, ibland fru,
som ej voro minsann
gifta just med hvarann…

I Aftonbladet skaldade signaturen S:t E:son 1930 bl. a. följande:

Hon kom från Norr, jag kom från Norrbro,
och under Tornbergs klocka rendez-vous vi stämde varje afton klockan sju…

Under klockans tid på Nybroplan fick den en gång flytta några meter från sin ursprungliga plats eftersom ”myndigheterna tyckte att den stod i vägen för trafiken”. Men, berättades det i en kåserande artikel i Aftonbladet, den var inte så svår att flytta för gubbarna gick bara före och Tornbergs klocka gick efter…” Det där sista var en dålig och elak vits för Tornbergs klocka har alltid haft stadgat rykte om sig att osvikligen visa korrekt tid.

Från 1873 till hösten 1914 låg. F.W. Tornbergs Urhandel på hörnet Gustav Adolfs torg och Regeringsgatan. Tornbergs klocka var en stockholmsk träffpunkt. I bakgrunden Arvfurstens Palats (utrikesdepartementet) och gamla Riksdagshuset. Fotot taget 14 september 1914 kort före firmans flytt till Regeringsgatan 6. Bild från Wikipedia

F.W. Tornbergs Urhandel. Bild från Wikipedia

Interiör från Urutställningen 1902. Bild från Urmakaren.se

Reklam för F.W. Tornbergs Urhandel. Bild från Wikipedia

”Farväl till alltihopa…” Siste innehavaren av firman Tornberg, Olof Selmer, lägger ned rörelsen efter sina 40 år i företaget. Bild från SUOT 1972-12.

Till skillnad från Tornberg finns mycket skrivet om Tornbergs största konkurrent –
G. W. Linderoths Urfabrik. För dig som vill läsa mer kan man till exempel nämna boken – G. W. Linderoths Urfabrik av J. Lundin och P. Borgelin.
Jag antar att själva tillverkningen av tornur och stationsur skedde på liknande sätt hos båda tillverkarna.
Min erfarenhet är att Linderoths tornursverk är betydligt vanligare än Tornberg i Sverige. Av en norsk kollega har jag fått höra att det är precis tvärtom i Norge. Kanske exporterade Tornberg mer av sin produktion. Kan det ha något att göra med att Sverige och Norge var i union mellan 1814 och 1905?
I Finland är endast ett tornur av Tornbergs fabrikat känt, det sitter i Rådhuset i Kristinestad (Enligt Wikipedia).

Tornbergs klocka vid Nybroplan. Dramaten i bakgrunden.

Klockan stannat på 11.56…

Klockan vid Nybroplan i Stockholm gick endast rätt två gånger per dag vid ett besök i februari -23. Den hade stannat på 11.56. Tråkigt!
De styrande i staden borde se till att klockan sätts igång!

Tornberg var även kreativ på ett annat sätt – i augusti 1886 han fick han i USA patent på en roterande tandborste!
Borstade tänderna vertikalt både på in- och utsidan.

 

Nästa inlägg kommer att handla om renoveringen av urverket.

Källor på internet:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Fredrik_Wilhelm_Tornberg
https://stockholmskallan.stockholm.se/post/29406?fbclid=IwAR1zD2sy8s3nbRPxX3xr8sMD1d15QlbLdOt0kEUxLdDqnl9nFX-C-x-Zlng
https://stockholmskallan.stockholm.se/post/13531
https://stockholmskallan.stockholm.se/sok/?q=tornberg
https://patents.google.com/patent/US347900

Klicka för att komma åt Urutst%C3%A4llningen-1902.pdf

Historia

Ahlafors Spinneri

Tryckta källor:
G. W. Linderoths Urfabrik. J. Lundin & P. Borgelin. 2008. ISBN: 978-91-633-2115-3
Urmakare & Klockor, G. Pipping. Norsteds förlag.
Almedahlsföretagen genom tiderna. En minnesskrift vid Almedahls fabrikers 100-års jubileum. (Bok) 1946.

Muntlig källa:
Erik Ödegård, urmakarmästare. Sarpsborg, Norge.

Tack till Clas-Henrik Pihl som skannade SUOT 1972 till mig!