Etikettarkiv: tillverka verktyg själv

Ångbåtsur – P. A. Laurén No 17, del 5.

Publicerad den av
1

Justerar lagerytorna på fjäderhuskärnorna.

Slipas och poleras.

Fjädervindaren fungerar lika bra att ta ut fjädrarna på ett säkert sätt som att sätta in dem.

Fjädrarna desarmerade.

Efter att ha polerat alla tappar och kontrollerat slitage var det dags för rengöring.

Delar på väg till badet.

Ett kort besök i ultraljudsvannan.

För att det inte ska bli några fläckar på mässingen torkar jag bort all vätska med en gammal och urtvättad handduk (i det närmaste ludd- och dammfri).

Rengjorda delar på värmefläkten.

Alla hjul på plats.

Man blir bländad av den vackert polerade mässingen.

Ångbåtsuret redo för leverans!

Efter att kunden fått ångbåtsuret fick jag ta del av lite mer information om uret som familjen hade.

För familjen startar berättelsen om ångbåtsuret ”Skåne” år 1867 i och med att fartyget ”Skåne” förliser, troligen på det ökända Falsterbo rev. (1831 startade fyrskeppsverksamhet på revet, men under långa perioder saknades fyrskepp, speciellt under vintrarna. Trots fyrskepp räknar man med 225 strandningar/förlisningar under perioden 1801-1860.)
Trelleborgs Dykeri- och rederibolag bärgade fartyget ”Skåne” och dess värdefulla last (30000Rdr). Ägare till bolaget var Carl Magnus Smith, han fick ångbåtsuret som ett tack för hjälpen med bärgningen.
Intressant är att ångbåtsuret sitter monterat i ett väggursfodral i trä.
Studerar man ångbåtsurets mässingsfodral finns ingen enkel anordning för att montera uret stabilt på en vägg. Det finns en mässingsögla placerad i stort sett i mitten på fodralets översida, sedan finns två ”öron” med två hål i varje placerade på glasringen – alltså på urets framsida. Det finns ingen anordning på urets rygg så som på de skeppsur (även från aktuell tidsperiod) vi känner, att skruva på en träskiva eller direkt i väggen. Mitt antagande är därför att träfodralet mycket väl kan vara original. En speciell anordning krävs för att kunna placera uret på en vägg. (Uret måste hänga för att kunna fungera bra.)

Ångbåtsur – P. A. Laurén No 17, del 4.

Publicerad den av
Svara

Efter att klockan gått ett tag märkte jag att den gick ganska mycket för sakta.

Jag provade att på vanligt sätt rucka den, men det var ändå inte tillräckligt. Trots att ruckarmen stod i max fortning saktade ändå klockan.

Jag testade därför att korta in spiralen för att få den att gå fortare.

Så här såg det ut från början, spiralen sticker ut ca en millimeter. Men tittar man på alla märken på ytterfästet förstår man att någon före mig haft samma idé.

Nu har jag flyttat in spiralen en bit. Provar gångresultatet igen, fortfarande för sakta. Flyttar en bit till, och en bit till, ytterligare en bit – nej det fungerade inte. Det blev inte mycket kvar av kurvan. Trots att breguetkurvan var kraftigt deformerad förstod jag att så här kort kan den omöjligt vara. Något annat måste vara fel. Jag var orolig för att det fortfarande skulle vara något fel i gången som orsakade detta. Felet var dock väldigt regelbundet. Jag provade detta genom att ta tiden på hur mycket felet var under en timma. Startade ett stoppur när klockan slog, väntade en timma och kollade. Upprepade detta vid flera tillfällen – alltid samma avvikelse. Då bör det inte vara något fel i gången som borde gett ett mer oregelbundet fel.

Jag studerade balansen och upptäckte två avvikande skruvar som skiljde sig rejält från de övriga stora skruvarna som förmodligen är i guld eller förgyllda. Stålskruvarna har kanske inte suttit där från början?

Den ena skruven var blånerad med en gänga som syns på insidan av balansringen, den andra skruven är blank och ser modernare ut, gängan syns inte på insidan.
När jag försökte skruva bort den kortare av skruvarna visade det sig att den var – VÄNSTERGÄNGAD – eh, inte okej. Helt klart någon som försökt tynga ner balansen.
(Men varför hade detta gjorts? Jag undrar… Har klockan gått rätt med dessa skruvar?)

Jag tog bort båda skruvarna och flyttade tillbaka spiralen till sin första position. Nu började det hända något!
Nu handlade gångfelet om några sekunder per dygn. Så skönt. Jag lät klockan gå en längre tid och den höll tiden bra.

Jag rengör och polerar bort märken efter skruvarna i balansringen.

Även här syns den svarta beckaktiga smutsen som jag sett spår av överallt.

Detantfäderns ände är fastklämd under ett stålbleck.

Skruven rengjord.

Svartaktigt klet även här.

Får fila och putsa bort den svarta smutsen.

Guldfjäderns ände ska rengöras.

Får justera guldfjäderns anspänning så att den ligger an mot detantens ände.

Nu var det äntligen dags att demontera resten av urverket. Dags att undersöka hur omfodringarna var gjorda. Skulle foder i foder ändå vara ok, eller skulle ingreppen vara felaktiga?

Allt eftersom jag tar bort de vackert blånerade skruvarna ser jag till att slipa bort halkmärken efter kassa skruvmejslar och blånera dem på nytt.

Tillfixad skruv.

Någon filat på hammarlyftarens arm.

Efter lite puts blåneras armen.

Fodring i fodring. Provar ingreppet och det fungerar fint.

Här var det dock kärvt! Ingreppet fungerar mycket dåligt.

Tittar man på hjulet syns det tydligt hur snett det sitter.

Här är hålet som behöver ändras.


Sätter upp det aktuella hjulparet i ingreppscirkeln och ställer in ingreppet så bra jag kan, tills inget rassel hörs. Man bromsar då det hjul som snurrar snabbast och känner och lyssnar på ingreppet.

Provar och ser hur mycket som är fel.

Man ser tydligt hur spetsen på ingreppscirkeln träffar på sidan av hålet.

Jag pressar ur den felaktiga fodringen och svarvar en passande plugg till hålet som jag nitar fast.

Gör sedan en rist med ingreppscirkeln i pluggen.

För att få hålet rätt måste jag sätta ytterligare en rist från det andra hjulparet.

Borrar hålet där ristarna möts. (Reporna var där innan.)


Nu fungerar ingreppet mycket bättre, detta var enda ingreppsfel jag behövde åtgärda.

Så här vackert utförd är fjäderhuskärnans avslutning.

Här har en vettvilling av värsta sort varit framme som försökt att öppna det andra fjäderhusets lock genom att slå på fjäderhuskärnan. Hur kan man göra så! Helt respektlöst och oförlåtligt!

Sätter upp kärnan i svarven för att ta bort bönhasarens (Googla om du inte vad vad en bönhas är, finns tyvärr alltför många sådana…) märken.

Svarvar planet plant och kanten rätt.

Sätter upp i trefoten för slipning och polering.

Planslipar.

Polerad.

Ett vackert par.

För att kunna skilja de båda fjäderhusen åt har Laurén märkt upp dem med små fint placerade prickar.

Givetvis har även locket och fjäderhuskärnan dessa små märken. Men marodörer har även här varit framme!

Hur många märken behövs? Vilket har du gjort?

Ytterligare märken som dessutom är helt onödiga! Här har man laddat på ordentligt och till och med ändrat formen på kanten. Tok!

Tyvärr kan man rada upp ytterligare exempel på smaklösa märken:

Trots att de båda bottenhjulen har helt olika storlek har någon ändå valt att sätta helt onödiga märken.

Hjulets konstruktion är väldigt smart. Man har valt göra driven fri från hjulet. En spärr blockerar hjulet när man belastar det genom att dra upp fjädern. Skulle något hända med fjädern, att den går av eller fästet går sönder frikopplas driven som då kan snurra. Därmed undgår man skador på hjul och drivar som med de kraftiga fjädrar som sitter i detta verk skulle kunna skadas allvarligt.

Här har ett nytt fjäderfäste tillverkats och nitats fast i fjäderhuset, men kan man inte fila bort och snygga till alla märken?

Jag fixar till det värsta i alla fall.

Nej nu får det vara slut på allt gnäll!
Men det är tråkigt att se när någon misshandlat vissa delar så här brutalt, det ska definitivt inte kunden behöva betala för eller andra urmakare behöva fixa till.

För dig som vill studera urmakeriets filosofi rekommenderar jag å det varmaste den Nederländske urmakaren Kalle Slaaps bok – Watchmaking Explained. I boken ger han många handfasta tips om hur man ska tänka när man tar sig an kunders reparationer, reparationstips mm. Mycket läsvärd!

Ett klockrent citat från boken:
”Most defects in a watch movement are created by ‘Watchmakers’ – not necessarily solved by them”.

Ungefär: ”De flesta problem i ett urverk är skapade av så kallade urmakare – de löses inte nödvändigtvis av dem”.

Tyvärr allt för sant…

Watchmaking Explained

Innan rengöringen av alla delar görs en sista justering av en nog så viktig detalj. Justera friktionen i vindfånget.

Någon har gjort en ny friktionsfjäder för vindfånget. Varför har man en friktion här och inte ett fast sittande vindfång?
Jag skulle vilja illustrera det genom att visa en filmsnutt från en tidigare renovering av ett tornur. Finns redan här på bloggen.

För att det inte ska bli tvärstopp när slaget är klart har man byggt in en friktion i vindfånget. Dels blir det en belastning i löpverket, dels kommer det hjul som stoppar slaget att studsa emot stopparmen. Det skapar onödigt ljud och skrammel.

Jag justerar bredden och tjockleken på fjädern tills slaget stannar mjukt och fint.

I sista delar rengör jag och sätter samman verket och gör klart renoveringen.

Ångbåtsur – P. A. Laurén No 17, del 3.

Publicerad den av
Svara

När strukturen för kraftöverföringen till gången är fixad är det dags att ta sig an de mer komplicerade åtgärderna i gångpartiet.

Jag tänkte börja med den korta och snett inborrade undre gånghjulstappen.

Kort darrig film som visar själva hjulets rundgång, som synes lite lätt skev.

Gånghjulet sett ovanifrån. Om man tittar mycket noga kan man se att några av tändernas vilytor – dvs den plana delen av tanden – inte är plan.

Undersidan med den snett inborrade tappen och den anlöpta driven.

Också den övre tappen är missfärgad och troligen påverkad av uppvärmning. Efter kontroll verkar den i alla fall inte vara sned.

Vad detta svarta beckaktiga är vet jag inte. Kanske bränd schellack? När mässing blir så här orangefärgad som man se på vissa delar av hjulet tyder det också på uppvärmning. Uppvärmningen kan gjort hjulet mjukt och skevt.

Här har jag just svarvat bort nitningen och lösgjort driven.

Det svarta syns även under putsens plats.

Jag tänkte behålla putsen som hjulet nitas på. Den såg ändå fin ut och det skulle gå att svarva ned planet något så att hjulet skulle kunna nitas på nytt.

Jag sätter upp en mässingsstång i svarven. Gör ett noggrant instick absolut i centrum. Mäter diametern över gånghjulets puts och väljer ett något större borr så att putsen går fritt i hålet. Jag borrar hålet ungefär lika djupt som driven är lång.

Här svarvar jag upp hålet så att jag kan tröga in driven på plats. Kontrollerar drivens rundgång med en mätklocka.


Man ser att tappens skuldra löper runt och fint, i kontrast till tappen!

Känner lite på den inborrade tappen med en tång, det visade sig att den lossade ganska lätt. Puh!

Har säkrat drivens position i mässningsstången med ett överflöd av snabblim. Om driven skulle lossa skulle det innebära mycket extra arbete.

Eftersom det sneda hålet var borrat med ett litet borr fanns det utrymme för att borra upp hålet till en större dimension. Det finns fortfarande kvar tillräckligt med material för att tappen ska sitta säkert, hålets kant ska hålla och inte brista. Här syns det också tydligt hur snett det gamla hålet var inborrat.

Sätter den grova tappen på plats. Man ser att det finns gott om gods på drivsidan.

Svarvar en ny längre tapp.

Kortar ned tappen för att få korrekt luft.

Tappänden polerad och fin.

Jag försöker att få bort det mesta av oxiden i driven med hjälp av olika polerpastor applicerade på en spritindränkt putspinne som löser polerpastan. Som synes är drivens ytor ganska sargade. Det kan möjligen härröra sig från härdning utan att skydda ytan. I original skulle driven vara mycket noggrant polerad och helt utan märken. Jag skulle kunnat slipa bort alla märken, men avstår för att inte deformera formen på drivtänderna. Jag provade ingreppet mot kronhjulet och jag tyckte att det ändå fungerade fint. Om det hade visat sig vara problem med ingreppet hade jag nog gjort en helt ny driv.

Nu har jag ett gånghjul med korrekt luft.

Här nitar jag hjulet. Efter det planriktar jag gånghjulet i krumcirkeln.

Prov av höjdluft.

Nästa steg är att rikta den böjda balanstappen.

En banan?

Nej en böjd balanstapp!

För att rikta tappen använder jag mig en hålskiva som medföljer steninpressaren för att kunna prova och mäta en tapps tjocklek. Det finns även ett speciellt verktyg för detta ändamål men dess hål var för små för denna balans.

Så här ser det ut när jag roterar balansen i hålet. Man studerar tappens rörelse som är som en upp- och nervänd kona. Vid högsta punkten trycker jag med ett verktyg ner balansringen och försöker böja tillbaka tappen.

Nu är det bara lite kvar!

Så här gör jag för att ta bort balansen från verktyget utan att skada tappen. Lyfter upp verktyget något över bänkskivan och knackar till med ett verktyg. Balansen hoppar ur hålet!

Lite kvar.

Här slutar jag. Tappen är något S-formad men borde ändå kunna fungera.

Nu sätter jag in alla delar i echappementet som skruvas fast i själva urverket, dags att prova om det fungerar!

Jippii tänkte jag! Allt fungerar! Balansen svänger fint och allt tickar på.
Men när den gått ett tag hörs ett litet missljud. Jag tittar och lyssnar, inget händer, men efter flera minuter hörs det igen. Något är fel. Jag kan ju se att gånghulständerna är skeva, men de ser ändå ut att gå fritt. Jag sätter upp videokameran och sätter igång att spela in. Återigen, efter flera minuter hörs ett missljud och jag ropar till!

Efter att jag ropat till fortsätter klockan att ticka på som om ingenting hänt.

Screenshot

Jag tittade igenom filmen noga och tog en skärmdump precis när missljudet hördes.

Screenshot

Närbild. Här ser man tydligt vad som hänt. Gånghjulstanden har hamnat på fel sida om vilstenen. För att lättare kunna ”orientera” mig har jag märkt vissa tänder med en tuschpenna.

I denna video har jag spelat in i slowmotion, här ser man tydligt impulsrullens oregelbundheter samt gånghjulets böjda och felaktiga tänder.

Nu följde en ganska lång process att försöka böja och rikta upp tänderna. Genom att använda kamerans slowmotionfunktion kunde jag rikta tand efter tand tills alla passerade säkert runt hela varvet.

Några filmer som visar processen på ingångssidan. Håll koll på luften mellan impulsrullen och gånghjulständerna.

Så här ser det ut på utgångssidan.

Det jag tittar efter är hur gånghjulstanden förhåller sig till impulsrullen på både ingång- och utgångssidan. Det måste finnas luft mellan tand och rulle.

Efter att jag blivit nöjd med riktningen av gångjulständerna, låter jag klockan gå med visare på för att se hur väl den håller tiden.
Under tiden sätter jag igång med dämpfjädern för slaget.

Det fanns två tomma hål för en dämpfjäder som aldrig? har funnits. Man brukar se märken om det suttit något tidigare. Här syns inget, bara de förberedda hålen. Men att det behövs en dämpning står helt klart. Se del 1 i denna följetong. Det är inte meningen att hammaren ska låta mer än själva slaget. Någon hade satt en liten plastplupp (se nedan) på en skruv som varken gjorde till eller ifrån.

Jag mäter avståndet mellan hålen och fräser ut en fot för dämparen.

Fräser till formen.

Formen är klar. Hål för skruv och styrtapp borrade. Återstår att borra hålet för tråden.

Provar positionen och förhållandet mot hammaren. Längst uppe till höger syns plastpluppen som någon satt för att resultatlöst försöka dämpa hammaren.

Svarvar och gängar en skruv till dämpfjädern.

Skruven sticks av.

Provar med den nygjorda skruven.

Efter härdning poleras och anlöps skruven till en vackert blå färg.

För att tråden ska bli hård hamrar jag ut den mot ett städ.

Nytillverkad dämpfjäder på plats.

Mer om injusteringen av gången och resten av verket följer i nästa del.

 

Ångbåtsur – P. A. Laurén No 17, del 2.

Publicerad den av
Svara

Renoveringen

Dags att sätta igång med renoveringen. Jag bestämmer mig för att först försöka få ordning på gångpartiet.

Jag tar bort den tjocka försilvrade, vackert graverade urtavlan. Efter det kommer man åt att ta bort finruckningsmekanismen.

Jag blockerar löpverket med en putspinne och lossar de fyra skruvarna för plattformen.

För att lättare kunna jobba med plattformen 3D-printar jag en enkel hållare för echappementet.

Nu är det dags att i tur och ordning ta itu med de fel jag upptäckt tidigare. Jag börjar med den övre stenfattningen för gånghjulet. Hur kan en sten som en gång fattats sitta löst i sin fattning?

När jag känner på stenen är den helt lös trots att kanten är nedvikt. Jag började fundera på om fattningen varit fylld med till exempel schellack som någon tvättat bort? Kollade i litteraturen och frågade kollegor om de hade hört talas om det men ingen hade sett det förut. Det verkar märkligt att stenarna skulle vara lösa ända från 1857, för då borde klockan alltid gått konstigt. Men just nu har jag ingen annan förklaring än att stenarna är dåligt infattade.

Tänkte berätta lite mer om infattade stenar innan jag går vidare med renoveringen.

Stenfattning

De mörka fläckarna är inneslutningar i den äkta rubinen.

Man ser märken efter svarvning av stenens form.

Innan de syntetiska rubinerna blev vanligt förekommande användes äkta rubin i lager och andra urdelar som krävde liten friktion och hög hårdhet. År 1903 revoultionerade Auguste Verneuil produktionen av syntetisk rubin med sin flamfusionsmetod. Den gjorde det möjligt att producera syntetiska rubiner i stor skala och till billigt pris. Från ca 1920-talet och framåt blev det allt vanligare med syntetiska rubiner i ur, idag används uteslutande syntetisk rubin i ur. Jag har tidigare skrivit om tillverkning och bearbetning av syntetisk rubin här.

Att sätta in ett syntetiskt rubinlager i ett ur tar bara någon minut. I princip borrar man bara ett cylindriskt hål med ca 1/100 mm mindre diameter än vad det lager har som man valt att använda. Sedan pressas stenen på plats. Det är enkelt att justera stenens position genom att pressa in den djupare eller lägre.
En äkta rubin är mycket skörare än en syntetisk rubin, skulle man använda samma metod och försöka pressa in en äkta rubin i ett hål skulle den spricka.
Man fattar in en sådan sten. Enkelt förklarat går det till så att man svarvar upp ett hål med en ansats i botten som stenen ska vila på, sedan svarvas ett spår med en tunn kant runt hålet som sedan kan vikas in över stenen som på så sätt hålls på plats.

Schweizisk typ av fattning. Bild från Das Fassen von Lagersteinen für Uhren.

Tysk – Glashütte – typ av fattning. Bild från Das Fassen von Lagersteinen für Uhren.

Engelsk typ av fattning. Bild från Das Fassen von Lagersteinen für Uhren.

Ovan visas de vanligaste typerna av fattningar för stenhål. Som synes kan den nedvikta kanten vara antigen på under- eller översidan av stenen. Här finns ingen enkel möjlighet att justera stenens position, det måste ske med svarven. Man måste vara oerhört skicklig i svarvningen så att stenen hamnar i korrekt position. Sedan ska kanten vikas ned så att stenen sitter fast, efter det justeras kanten och fattningen tryckpoleras. En lång och tidskrävande process som få behärskar idag.

Jag hade gärna öppnat fattningen för att se hur den var gjord, skulle också gärna studerat hur stenen var slipad, men risken för att skada både sten och fattning var för stor. Som sagt dessa stenar är sköra, att skada den vore en katastrof. Att sätta in en modern syntetisk rubin är inget alternativ. För att ytterligare förklara hur jag tänker måste jag delge er denna underbara text i min förmodligen bristfälliga men ändock översättning av Urmakarmästaren Schönecks text i ovan nämda bok:

Ibland har det väckts tvivel om huruvida skadade stenar, under reparationer, bör bytas ut med den befintliga infattningen, eller om den gamla infattningen i princip bör tas bort och en ny sten pressas in. Det kan inte råda mer tvivel om detta än till exempel när man byter hjul på en bil. Ingen skulle tänka på att byta ut ett svart hjul mot ett vitt och köra bilen med tre svarta hjul och ett vitt, även om detta inte skulle göra någon skillnad för bilens prestanda. På samma sätt är det inte acceptabelt att ta bort en infattning från ett ur med fattade stenar och att pressa in en ny sten, såvida inte den gamla infattningen är oanvändbar. 

Längre fram i texten kan man läsa:

Den övergripande principen vid valet av stenar måste vara: ”Alla synliga stenar ska ha samma färg.” Största möjliga stenar används, vilket gör arbetet med dem betydligt trevligare, och de förbättrar också deras utseende. Stenarna på verksidan eller i klovar ska ha en fin mörkröd färg. Färgen på stenarna i verkbottnen är inte särskilt viktig.

Man förstår stoltheten i utförandet av en vacker fattning med en noggrant utvald sten i rätt färg.

Några vanliga former av fattningsstenar. För att underlätta fattningen har man en relativt stor facett.
Sten A kallas ”goutte” – droppform. B ”demi-glace” – halvspegel.
C ”glace” – spegel. D ”balancier” – balans, denna med oliverat hål.
C är den enklaste formen som brukar sitta i alla vanliga ur, A och B är de vackraste, sitter oftast i finare ur. Dessa stenar var 2-5 gånger dyrare än C ”glace”.

Ibland gjordes även den plana sidan som sitter inåt, välvd. Det har med kapillärkraften att göra – en välvd yta kan hålla mer olja i lagret och den drar sig in mot centrum.

Stenens facett är till för att man ska kunna vika ner metallen i fattningen mot den vinklade ytan så att stenen sitter fast och stabilt.

Liten snabb genomgång av hur man fattar in en sten. Schweizisk fattning.

1. Efter att positionen för hålet märkts ut borras ett hål något mindre än stenens diameter, ca 5/6. Sedan svarvar man upp hålet precis så mycket att stenen går fritt in.

2. Svarva insticket till ungefär halva djupet av fattningen.
För att underlätta nedvikningen gradas kanterna av.

3. Med hjälp av lite olja hålls stenen på plats. Låt svarven snurra sakta.
Smörj fattningsslutaren (i nysilver) med lite olja. Tryck ner kanten.

4. Överflödigt material svarvas bort till stenens plan. Med en fint polerad stickel snyggar man även till kanterna i insticket som lätt blir randiga under nedvikningen.

5. Arbetsstycket vänds och lackas upp. Försänkningen svarvas med en speciell halvrund stickel där den plana sidan vänds mot stenen. Försänkningen svarvas till ungefär dubbel storlek av hålet. Tänk på att behålla tillräckligt material så fattningen inte blir ostabil. Polera försänkningen.

Åter till renoveringen.

Så här ser fattningarna ut. För att böja ned kanten som håller stenen har man förmodligen satt upp bryggan i svarven. Sedan låter man svarven rotera snabbt samtidigt som man trycker ett kanten av ett spetsigt verktyg mot kanten som då viks ner mot stenen, samtidigt poleras kanten. Man ser tydligt den polerade ytan här.

Jag tillverkade ett par verktyg för att vika ner kanten.

Illustration för att visa utformningen på kloven för gånghjulet.

Jag ansåg det svårt att sätta upp kloven för att på ett bra sätt kunna trycka ned kanten i fattningen. Kloven är hög och det är kort avstånd mellan hålet och kanten på kloven. Tyckte att det för mig skulle bli ostabilt.

Man kan ana ränder i den plana ytan efter svarvningen av stenen. Kanske är flisorna som gått ur runt hålet också från tillverkningen där hålets borrande är särskilt svårt, där flisor ofta går ur.

Så jag tryckte helt enkelt ned kanten för hand. Det var ganska mycket som skulle tryckas ned och det tog relativt lång tid att få stenen att sitta stabilt i fattningen.

När jag kontrollerade hur gånghjulet fungerade med den nyinfattade stenen upptäckte jag den första överraskningen. Luften i kronhjulet / sekundhjulet var alldeles för stor. Eftersom ingreppet mot gånghjulet är vridet 90° mot kronhjulet är det viktigt att luften är liten så att ingreppet blir korrekt.

Här ser man att hela stenfattningen är lös, dessutom visade det sig av även stenen var lös i fattningen på samma sätt som i gånghjulskloven.

Slarvigt filade ytor.

Snett och vint.

Den skeva brickan ska riktas på stålplanet.

Planfilning och justering av kloven. Plastpåsen i skruvstycket skyddar mot repor och skav.

Här planfilar och riktar jag upp ytan för motstenen.

Nu sluter brickan tätt mot stenen.

Den vackert slipade motstenen för kronhjulet. Här har man valt en ovanlig, djupröd sten av hög kvalité till skillnad mot de mer rosa, vanligare stenarna.

Kontroll av kronhjulet så att det löper runt. Notera smuts, oxid, rost mm.

Rostiga skruvar på kronhjulet.

Kronhjulet efter rengöring.

Kronhjulet på plats.

Kronhjulet rengjort och polerat. Alla lager injusterade.

Källor:
Das Fassen von Lagersteinen für Uhren, Uhrmachermesister Herbert Schöneck, Deutscher Uhrmacherkalender 1941, S. 124 ff.
Ovanstående artikel ingår som bilaga i häftet Die Edelsteine und Ihre Bearbeitung für Uhrmacherei, Bijouterie und Industrie, Trincano, L. Detta utmärkta häfte finns att beställa i en faksimilutgåva hos Historiche Uhrenbücher.

Gironde No. 39411

Publicerad den av
Svara

Ett vanligt fickur i guld?
Nja inte riktigt.
Jag öppnar baklocket och läser på insidan:

CHRONOMÈTRE
No 39411
Bulletin de Réglage
de 1ère Classe
de l’Observatoire de Genève

Eric hade bett mig att göra en service på ett fickur i guld som vid en första anblick inte ser särskilt speciellt ut – men skenet bedrar!
Det är de små, små detaljerna som gör’et!
Detta urverk är fyllt med små små detaljer med finish av toppklass.

Jag bad Eric att skriva ner lite information klockans historia:

Louis Gironde, från Varennes-sur-Allier i Frankrike, var sist i ledet av de urmakare och företag som efterträdde Bernard Poitevin. Bernard var en känd schweizisk urmakare och etablissör från Le Locle, verksam ungefär mellan 1856 och 1881, specialiserad på komplicerade ur och kronometrar. Parisföretaget Bernard Poitevins efterträdare var i kronologisk ordning: Rizzoli & Deschamps från 1881 till 1883, Rizzoli och Deschamps gick sedan isär och Jean Rizzoli fortsatte ensam verksamheten fram tills 1892, då Louis Gironde tog över. Louis Gironde tog även över urmakaren Victor-Alexandre Lejeunes urgrossistverksamhet efter dennes död 1902. Lejeune var även känd för sitt arbete som reglör för kronometermakaren Theodore Leroy och som anställd vid företaget Oudin i Paris.
Likt företaget Bernard Poitevin och dess tidigare efterträdare, så fortsatte Gironde att fokusera på försäljning på den franska marknaden och fortsatte också att driva företagets pariskontor på 22 Rue Vivienne. Företagets urtillverkning var dock förlagd i Geneve och från företagets schweiziska ateljé importerades uren till Frankrike.

Under Girondes ledarskap fortsatte företaget att fokusera på komplicerade ur och kronometrar och kom att vinna guldmedaljer vid nationalutställningen i Geneve 1896 och vid världsutställningen i Paris 1900. Vad gäller kronometrar så var Gironde, till skillnad från de tidigare efterträdarna, en regelbunden deltagare vid kronometertävlingarna anordnande av observatoriet i Geneve. Mellan 1894 och 1904, så presterade 95 av företagets kronometrar som klarade testningen i första klassen tillräckligt väl för att också delta i de årliga tävlingarna. Av dessa så var den schweiziska superreglören Charles Batifolier ansvarig för reglaget av hela 83 stycken. Charles Batifolier var en av Schweiz mest framgångsrika reglörer och erhöll under sin aktiva tid fler än 1000 gångcertifikat i den mycket svåra första klassen på observatoriet i Geneve. Han arbetade med i princip alla namnkunniga urtillverkare i Geneve, så som Patek Philippe, Vacheron Constantin, Golay fils & Stahl och Louis Gallopin med flera.

Kronometer 39411 av Gironde var en av de som Charles Batifolier ansvarat för och tävlade på observatoriet i Geneve 1905. I tävlingen, så kom 39411 på plats 82 av 152 deltagare med 208,6 poäng och erhöll då prisnivån ”Mention Simple”, fritt översatt till ett enkelt omnämnande.

Råverket för kronometer 39411 är tillverkat av Husson Retor i Geneve och urverket är ett av 5 i serien 394xx som tävlade på observatoriet mellan 1900 och 1905.

 

Nu till renoveringen:

Verket fungerade och gick. Det var två saker som Eric önskade att jag skulle lägga lite extra tid på: den ena visaren var inte original, patentruckningen var lagad men såg inte så fin ut.
Jag började med patentruckningen.

Någon lagat den avbrutna fjädringen till patentruckningen. Skruven passar dåligt.

Fjädringen är hårdlödd.

Den lagade fjädern. Skruvens skalle för stor.

Med hjälp av Vallorbes putsfilar justerar jag formen på fjädern och lägger en ny facett runt kanten på fjädern.

Putsar bort svart oxid på kanterna.

Lackar upp fjädern på en mässingsskiva som jag fäster i trefoten. Slipar först ytan plan, till sist polering. Måste justera formen och lägga större facett på kanten så att märken försvinner.

Fjädern klar. Ny skruv tillpassad och polerad. En av skruvarna till motstensbrickan var ful, hittade en ny som jag anpassade och polerade änden på.

Patentruckningen och balanskloven klar.

Om man tittar noga på de första bilderna på svanhalsen ser man att den yttersta delen av den lagade fjädern inte är riktigt plan – den ligger inte an mot kloven på det sätt den bör göra. Själva lödningen är fint utförd, förmodligen utförd med ett guldlod.
Jag valde denna gång att lacka upp delen på en mässingsplatta, annars brukar jag använda snabblim. Men i och med att shellacken flyter när den är varm kan man justera delen enklare än med lim som biter ganska snabbt (även på de verktyg som du använder). Jag kunde justera planet på ett bra sätt även om fjädern inte var riktigt plan. Nu kunde jag slipa ner hela svanhalsen så att den blev helt plan, sedan var det lätt att polera den. Lite värme och fjädern lossnar, sedan tvätta ren i sprit.

Så här såg visarna ut. Timvisaren vackert formad, minutvisaren utbytt med oxiderad spets. Försökte hitta en snyggare utan resultat. Justerade formen och polerade istället av visaren.

Minutvisaren på plats. Blev rätt ok efter polering.

För att polera t. ex. en visare formar jag en putspinne.

Jag doppar pinnen i alkohol.

Alkoholen löser upp polerpastan som fastnar på pinnen. I detta fall vanlig röd krokuspasta till guld.

Brukar lägga visaren på ett hålplan.

Visarputsen är i mässing som inte är förgylld, den är tacksam att polera.

 

Några bilder från renoveringen av det vackert finisherade verket.

Så klart har en kronometer Guillaumebalans!

Så klart har en kronometer Guillaumebalans! Dubbla breguetkurvor.

Breguetkurva med ”långa” knän.

Balansaxeln var bytt tidigare. Liverrullen spräckt och fastsatt med shellack. Men allt verkade sitta där det skulle så jag lät den vara.

Om du vill läsa mer om vad en Guillaumebalans innebär har skrivit lite mer i ett tidigare inlägg.

Otroligt vackert! Man har verkligen lagt ner stor möda på utformning och finishering.

 

Undersidan är även den otrolig vacker med sina polerade och långdragna ytor.

Tunt och fint gånghjul.

Vackra poleringar.

Centrumhjul

Sekundhjul

Fjäderhuskärna med axel. Denna typ av konstruktion var vanlig i bättre kvalitetsurverk.

Fjädern läggs in i fjäderhuset. Stolpe för att avlasta fjäderfästet syns.

Fjädern på plats.

Både spärr- och kronhjul är finisherade med samma teknik – ”Diamantage” det avser den frostade/slipade plana ytan.

Spärr- och kronhjulets vargtänder, vackert polerade facetter.

Diamantage kallas denna typ av finishering. (För att röra till det lite finns det i modernt urmakeri också en metod som kallas ”diamantage”. Då menas att man använder en diamant som skärverktyg vid fräsning eller svarvning. Man får då en helt blank yta. Det är vanligt på blanka dekorationskanter på urtavlor.)

En kort beskrivning av hur man förr i tiden gjorde dessa två typer av finishering. Yrkesmannen hade då två olika maskiner.
Man polerar först tändernas facetter. Man pressar då en vertikalt monterad träskiva i 45° mot tänderna på hjulet som är horisontellt monterat i maskinen. Genom att vinkla den roterande skivan något skapas en slags gänga av sig själv. Denna gänga gör så att tänderna matas fram automatiskt. Sedan lägger man på ett slip-/polermaterial på träskivan. Genom att skjuta träskivan från sida till sida poleras alla kanter på tanden. Svårigheten ligger i att få en jämnbred facett på hela delen av tanden – lika på alla tänder.
När poleringen är klar vidtar ”diamantage” eller slipning av hjulets översida. Man använder då annan maskin med en horisontellt fast monterad roterande zinkskiva mot hjulet som monterats vertikalt på en rörlig axel. Man lackade upp hjulet på en skiva med hjälp av shellack.
Man jobbar från hjulets centrum och utåt. Beroende på skivans vinkel mot hjulet kan man få olika mönster. På ovanstående hjul och i de flesta fall har man skivan vinkelrätt mot hjulet men det förekommer även ett slags snigelmönster. (T.ex på moderna Minervaverk.) Slipskivan styrs med hjälp av en skruv som kontinureligt bibehåller rörelsen över ytan. I början används en smärgelpasta för att slipa bort eventuella ojämnheter, man får jobba försiktigt så att inte de polerade tänderna skadas. Till sist använder man en slipskiva med diamantpasta på för att få den rätta lystern. Man vill ha en matt yta som kontrasterar mot de polerade tänderna.

Bygeln som man fäller ut när man ska ställa visarna hade ovanligt nog förgylld spets. Det tror jag inte jag sett förut.

Märkning på verket.

Motstensbrickor.

Gånghjul, hake och balans har var sin motsten.

Alla brickorna på sina rätta platser.

Kronometer No 39411

Verket ihopsatt och klart.

Tavelsidan klar.

Klockan klar.

Klockan klar.

Källor: Les Derniers artisans de l’Horlogerie, vol II, Carrera, Roland. Ett av två häften i en serie från 1976. Carrera har intervjuat flera hantverkare som kanske är de sista av sitt slag. De hade olika tekniker som sitt yrke och var specialister på sitt område.

Atmos kaliber 540

Publicerad den av
Svara

En bekant frågade mig om jag kunde få igång hans Atmos som stannat.
För många år sedan lagade jag flera Atmosur, på den tiden hade jag möjligheten att beställa reservdelar direkt från Jaeger Le Coultre. Men tiderna förändras och nu går inte detta längre.

Varför stannar ett Atmosur?
Från mina tidigare erfarenheter av Atmos vet jag:
– Fjäderns dras inte upp, brukar tyda på att bälgens gas läckt ut
– Att verket behöver rengöras (trots att man i princip inte smörjer några delar)
– Att klockan hanterats på ett ovarsamt sätt (ett glas kanske gått sönder, pendelfjädern gått av, någon försökt reparera verket utan tillräckliga kunskaper)

Vad var fel med detta ur?
Det första jag provar är om bälgen fungerar.
Bälgen är (eller ska vara) fylld med dikloretan eller etylendiklorid C2H4CI2
(på engelska ethylene chloride). Gasen får bälgen att expandera eller dra ihop sig vid temperaturförändringar. Därför placerar jag Atmos i kylskåpet några minuter. Det brukar sitta en prick på spärrhjulet, jag noterar positionen för att se om mekanismen fungerar.
Inget händer. Provar igen, inget. Klockan får stå någon vecka, fortfarande ingen rörelse.
Alltså fungerar inte uppdraget, då drar jag slutsatsen att bälgen är trasig.

Förr kunde jag skicka in den trasiga bälgen, då fick man en ny i utbyte. Hade för mig att man kunde skicka läckande bälgar för påfyllning till någon. Men min gamla kontakt fungerade inte längre. Då letade jag på EBay – det fanns nya bälgar att beställa!

Efter några veckor dök bälgen upp, det var dags för byte.

Först låser jag balansen med transportsäkringen, en spak vid klockan sex under urtavlan.
Därefter lossar jag den bakre foten, sedan de två stora skruvarna.
Handskar på, lyfter ut verket ur fodralet.
Jag känner på minutvisaren som är alldeles stum, visarfriktionen går mycket trögt. Som tur var försökte jag inte att med våld vrida på visaren!
Om du tittar noga ser du att centrumhjulet (med visarfriktionen) är i direkt ingrepp med gånghjulet. Mer om detta senare.
Jag plockar bort sifferring och tavelring. Till sist lyfter jag försiktigt bort visarna utan att vrida.

Jag tar bort behållaren med bälgen. Blev överraskad när fjädern och aluminiumskålen föll ut. Dessa delar ska sitta ihop i änden av kedjan. Varför var de lösa?
Behållaren med bälgen sitter fast i en bajonettfattning. Det går trögt att vrida den!
Det ska vara ca 25 mm från behållarens kant ner till botten av bälgen om bälgen är hel. Kontrollmäter och finner att avståndet är just 25 mm!
Om bälgen läckt hade avståndet varit mycket större, alltså är bälgen hel…
Det är något som inte stämmer.
Innan jag tog bort bälgen noterade jag att kedjan var slak, detta i kombination med den lösa fjädern borde gett mig svaret. Men, det var längesedan sist, en ny kaliber gjorde att jag inte fattade.
Testade i alla fall att sätta tillbaka delarna till uppdraget. När bälgen var hel kanske det bara var att sätta ihop så skulle klockan fungera igen?
När delarna sitter ihop så som på bilden ovan, ska man genom att trycka in aluminiumskålen kunna dra upp fjädern. Men om jag försökte att trycka blev kedjan slak och allt ville falla isär. Något fungerade inte som det skulle.
Tog bort urverket från stativet, det visade sig att uppdragshjulet med spiralfjädern och kedjehjulet satt fast!
Med hjälp av lite olja lyckades jag vrida hjulet tills det lossade. När jag väl fick bort hjulet från axeln var smörjningen som lim, hjulet gick nästan inte att rubba.

När jag nu satte ihop mekanismen löpte att fritt och fint!

Dags att ta isär urverket. Limmade på lite skumplast på verkringen för att inte göra märken på verket.
För att få isär verket behöver man lyfta av hjulen i visarväxeln.
Urverket delat.
Centrumhjulet med visarfriktionen, gånghjul och hake.
Notera de tunna tapparna på gånghjul och hake – fickursdimensioner.
När jag försökte vrida på visarfriktionen fick jag ta i – till slut släppte det med ett klick!
Det kändes som om den vore limmad ihop. När jag sedan vred kändes det knastrigt och oskönt. Olja hjälpte inte. Inte normal rengöring heller! Rengöringsmedlet hade inte löst upp det som fanns i hjulet. Till slut lyckades jag få bort allt knaster med diverse rengöringsmedel, och visarfriktionen kändes mjuk och fin.
Med fasa tänker jag på vad som kunde hänt om jag eller kunden försökt att ställa klockan (som för övrigt alltid ska göras med låst balans när den precis ska vända). Tänk om jag tagit i, då skulle antagligen den tunna gånghjulstappen gått av. Av en kollega fick jag höra att detta hade hänt på just denna kaliber. Men det var hans kund som gjort sönder både gånghjulstapp och en tapp på haken.
Verkbottnarna efter rengöring.
Fjäderhuskärnan bar också spår av fett som inte gick bort i rengöringen.
Jaeger Le Coultre måste använt sig av något konstigt smörjmedel i klockan.
Nu fick det bli väldigt liten mängd HP-1300 i uppdraget, fjäderkärnan och transporthjulet. Tre mycket små droppar 9415 på tre gånghjulständer, sedan skall resten vara torrt.
Jag ställer verket upp och ner för att kontrollera att haken står helt lodrätt. Annars kanske den måste vägas av.
Verket ihopsatt med visarna på plats.
Aluminiumskålen ska hamna på 45 mm avstånd från stativet – 6 länkar hänger fritt från kedjan.
Det är viktigt att kedjan inte är vriden.

Kedjan får inte vara vriden. Kedjan är ingen vanlig gökurskedja! Det är en lödd stålkedja. Går den av måste den bytas. Spiralfjädern ska ha 2,5 varvs förspänning.

Testar uppdraget igen, drar upp fjädern. När fjädern är fullt uppdragen händer det inget när man trycker in aluminiumskålen.

Det är mycket viktigt att liverrullen snurrar absolut fritt.

Alla delar på plats, kontroll av klockans funktion.

Kontrollerar gången, syns smörjningen? Får balansen upp amplitud?

Kontrollerar så att amplituden ökar.
Under några dagar kontrollerar jag att uppdraget fungerar. Noterar positionen på pricken.
Till sist tillverkar jag ett litet verktyg för att ställa ruckvisaren i 0-position.
Filar till en bit mässingstråd som jag fäster i ett träskaft.
Mellan ruckarmen och stativet sitter ett tandat hjul där ruckarmen är fäst genom en friktion. Genom att blockera det tandade hjulet kan man flytta ruckvisaren till 0-läge.

En fungerande Atmos.

Tornuret i Ahlafors fabriker – del 3.

Publicerad den av
Svara

Under tiden som vi grejar med olika uppgifter inom urmakeridelen i projektet händer det lite andra saker.
Bland annat tar jag en tur till färgaffären som blandar till rostskyddsfärg i rätt blå kulör. Jag har sett ett Tornbergverk som är vitt, de övriga jag sett har en ljusblå färg. Det gick att se spår av en vit färg under den blå, men jag vet inte om den målats vit i original eller om det var ett rostskydd. Vi valde i alla fall den färg som verket hade när vi tog emot klockan.

Fundamentet till verket var sprucket. Det går att svetsa gjutjärn, men det är svårt och komplicerat. Efter rådfrågning av en smed – Jan-Erik Svensson – kom vi överens om att han skulle använda en gammal metod att laga sprickan. Han drog ihop fundamentet med ett spännband, tillverkade en vinkel, borrade hål och nitade ihop sprickan.

Bild från video, tre nitar på varje sida håller ihop fundamentet.

Nitarna och sprickan överspacklade.

Insidan av fundamentet efter målning. Blecket sluter tätt emot fundamentet. De sex nitarna kan anas.

Nästa större projekt var att fixa till hävarmen för slaget. Lagringen var väldigt sliten och hävytan alldeles randig och ful.

Hävytan renslipad och polerad.

Borrar upp hålet i hävarmen.

Svarvar en fodring.

Trycker in fodringen.

Axeln för hävarmen är svagt konisk.

Blir tvungen att tillverka en brotsch med rätt konicitet.

Efter härdning och anlöpning, slipas brotschen. Nu skär den fint i mässingen. Sista biten av fodringen fräser jag bort.

Mer slitage att åtgärda. Just denna yta gider på snapparhjulet. Ifallarfingret anas i mitten.

Delar i slagmekanismen som behöver fixas till. Klackar för stopp och varning syns till vänster.

Spärren för slagskivan hårt sliten.

Rejäla hack.

Svarvat till ny spärr, härdad och anlöpt, nitad på plats.

Ett av blecken i pendelfjädern var avbrutet.

Dags att ta isär beslagen och byta ut fjäderblecken.

Tagit isär beslagen för att kunna sätta in nya fjädrar i pendelfjädern.

Planfräser ytan för fjädrarna så att den blir plan och fin så att hela paketet blir stabilt när jag nitar ihop allt.

Tillverkat nya fjädrar av rostfri shims – tolkstål. Använder det gamla blecket som mall.

Svarvade till nya nitar, nitade och såg till att allt blev stabilt. Mässingen måste sluta absolut tätt emot ståblecken.

Fram till nu hade vi inte tagit isär hela urverket, vi hade endast plockat ut de delar som hade synliga fel. Så när de flesta felen var åtgärdade var det dags att plocka isär allt. Man ser på bilderna hur hårt allt är slitet och hur ingrodd all gammal olja och fett är. Det gröna är hartsad olja – den är hård och sitter som berget. Inte många lösningsmedel som biter på den, värme påverkar den mycket lite. Mer om detta längre fram.

Armen som går tvärs över verket är slagets utlösararm. Det stora hjulet längst ner till höger är slagskivan – den bestämmer hur många slag klockan ska slå.

Dessa två stift sitter på centrumaxeln, de löser ut halv- och helslagen. I centrum sitter medbringaren som ser till att alla visarna rör på sig. Ett mässingsrör med två slitsar sluter tätt om medbringaren – röret fortsätter sedan in i centralväxeln – som i sin tur driver de tre visarparen.

Slagskivan från sidan. Märken för varje timslag syns på kammarna – det är fingret som gjort dessa avtryck. Slag åtta och nio syns skarpa på bilden, man anar två, tre och fyra i bakgrunden.

Snapparen som för fram slagskivan ett snäpp för varje slag. Ett finger går ned mot slagskivan när urtaget i mässingsskivan passerar. Så länge fingret hindras av slagskivans olika långa kammar fortsätter klockan att slå. När armen faller ned i ett av urtagen stannar slaget. Urtaget är så långt att ett halvslag kan genomföras. Kammen för sju slag syns på bilden.

Armen tvärs över bilden har ett par stift åt höger som ser till att slaget ”varnar” samt stoppar när det ska.

Den L-formade delen till vänster sitter på axeln för vindfånget. Klacken stannar emot en stoppklack på utlösararmen. När slagverket ”varnar” rör sig slagverket en liten bit – avståndet mellan stopp- och varningsstift. Det gör att hjulen positionerar sig och är förberedda att slå, de kan inte röra sig bakåt. Om man inte har en varning kan slaget ibland missa att utlösas.

Snappartanden hade också ett stort slitage, denna yta reparerades med hjälp av svetsen.

 

Några hjul kvar.

Allt grönt är hartsad olja.

Alla axlar slipas rena från rost, hjulens mässingssidor slipas också rena och zaponlackas. De nakna ståldelarna behandlas med ”Renaissance Wax”.

Stiften på hävstiftshjulet var hårt slitna. Dessa stift lyfter hammaren som slår på slagklockan.

Alla stiften var numrerade.

Stiften var något koniska och anpassade var och en för ”sitt” hål. Vi slog ut alla stiften, slipade hjulets sidor och rengjorde.

Alla stift borttagna, hjulet rengjort. Alla stiften återmonterades med lite loctite på. Vi vred alla stiften 180 grader så att en ny yta blev verksam. Om 100 år kanske näste urmakare får byta alla hävstift.

Alla delar rengjordes i gammalt rengöringsmedel från vår rengöringsmaskin för armbandsur. Vi sparar förbrukat rengöringsmedel i dunkar som vi sedan lämnar på  återvinningscentralen. Det visade sig att gammalt Regulin fungerade väldigt bra för att lösa upp gammal hartsad olja. Men på vissa ställen krävdes ändå mekanisk borttagning av hårt ingrodd smuts. Till det använde vi olika typer av mässingsborstar.

Valshjulet för slaget. Man anar märken på tappen efter en chuck. Någon har satt upp axeln i en svarv. Vi använde mässingsshims mellan axel och chuck på de axlar där vi var tvungna att sätta upp i den större svarven.

Kontraspärrhjulet fiskas upp ur rengöringsbadet. Tunna nitrilhandskar skyddar händerna.

Borstning av hårt smutsade delar.

Valshjulet i badet. Den mesta smutsen borstades bort när delarna var nedsänkta i badet.

Smutsen släpper efter ett tag i badet.

Efter ytterligare tid löstes färgen upp.

Den enda delen vi hade lite problem med att få isär var valshjulet för slaget. Man ser en ring som ligger på själva hjulet, den ringen har ett genomgående hål som även går igenom axeln. I det hålet sitter ett koniskt stålstift som låser hela konstruktionen. Stiftet lossnade lätt men axeln satt hårt fast i låsringen, men det löste sig med hjälp av en träkloss på axeln och en större hammare. Alla andra delar lossade / gick isär väldigt fint utan att större kraft behövdes. När vi senare satte ihop alla delar var vi noga med att anolja delarna. Detta för att ingen rost ska uppstå och att det ska gå lätt att ta isär.

Tandborstning.

För att få bort den hårt sittande smutsen mellan tänderna använde vi en roterande mässingsborste.

All ingrodd smuts borta.

Ett sista dopp i rengöringsmedlet tar bort den sista smutsen. Därefter torkades hjulet av med papper, då fanns en tunn film av rengöringsmedel kvar vilket gav ett temporärt rostskydd innan slutrengöring, målning och rostskyddsbehandling.

De rengjorda delarna lades i plastpåsar. I mitten ser man det mässingsrör med två slitsar i var ände som överför kraft till visarnas centralväxel från urverket.

Benen ska rengöras.

På dessa ytor vilar verket.

Pendelns delar tas isär för rengöring och tillfixning.

Skivan för visarställning med minutindikationer.


Verket ihopsatt för gångkontroll.


Test för att se om de nya tänderna fungerar som de ska.

I nästa del skriver jag om det sista arbetet med urverket och monteringen i tornet.

Några länkar och källor:
Här beställer vi shims: https://www.empiro.se/
Jan-Erik Svensson, smed: https://www.sme-den.se/kontakt/

Le Coultre minutrepeter – del 3

Publicerad den av
Svara

Ett fickur med minutrepetition tillverkat av Le Coultre.

I detta inlägg ska jag berätta lite om hur jag justerade surprisen för att klockan ska slå minuterna på ett korrekt sätt och försöka förklara funktionen lite mer ingående, samt när jag tar isär verket.

För att klockan ska slå rätt tid finns tre olika kammar eller stafflar – en för timmarna, en för kvartarna och en för minuterna. Vid varje heltimma förs timstaffeln framåt av ett stift som sitter på kvartsstaffeln som i sin tur sitter på minutaxeln. Denna växling ska ske exakt på minuten 0. Dessutom ska surprisen fällas fram så att klockan också slår rätt minut, det vill säga – inget slag – minut 0. (På ett kvartsrepeterur har även kvartslaget en surpris – här fungerar själva staffeln som surpris eftersom den hänger ihop med surprisen för minuterna. När minutsurprisen fälls fram flyttas också kvartstaffeln. Surpris och kvartstaffel rör sig fritt på centrumaxeln, minutstaffeln är fixerad vid axeln.)
Det är alltså tre saker som ska hända exakt på sekunden – växling från
ex. 1:59:59 till 2:00:00.

Undersidan av paketet med stafflarna för kvartar och minuter och surpris. Man ser även stiftet som för timstaffeln framåt eller bakåt.

Stift för timstaffelns frammatning i fokus.

Stjärnhjulet med 12 tänder där timstaffeln sitter monterad flyttas fram varje timma av stiftet på kvartsstaffeln.

Här ser man hur stjärnhjulet för timstaffeln samt minutstaffeln är placerade i verket. Klockan ska slå minut 14. Lägg märke till att det finns streck för varje minut i verkets periferi samt punkter vid varje kvart.

Nr 9 är kvartsstaffeln, 10 minutstaffeln, 11 stjärnhjulet för timstaffeln, 12 är timstaffeln, 13 spärren för stjärnhjulet.

Jag letar fram en minutvisare med lagom längd för att nå ut till minutstrecken i verkets periferi. Sedan vrider jag fram visaren så att timman precis ska växla, låter klockan gå tills timman växlar. Då sätter jag visaren exakt på 0. Nu vet jag den exakta positionen för minut 0. Nu för jag visaren tillbaka tills timstaffeln växlar tillbaka en timma, sedan vrider jag fram den igen, då ska också surprisen föras framåt exakt när timstaffeln växlar, båda ska växla samtidigt. På samma sätt provar jag nu växlingen mellan minuterna 14-15, 29-30 och 44-45. Stämmer visaren mot minutstrecket?
På ”min” surpris är längden alldeles för lång, så nu justerar jag längden med en fin fil tills alla växlingar sker exakt på sekunden.
Man bör även ha i åtanke att det naturligtvis är trögare att växla både timstaffel och minutstaffel än enbart minutstaffeln. Jag fick därför ett fel på 10-15 sekunder vid 0, och 0-5 sekunders fel på 15, 30 och 45 minuter. Inte perfekt men för mig godkänt resultat.
Det blir en hel del tester och filande innan allt är bra!


Kontroll av att växling av tim- och minutstaffel sker samtidigt.


Test minut 59.


Växling från 59 till 00.


Växling från 00 till 01.

När jag var nöjd med resultatet av injusteringen av slaget var det dags att ta mig an den rostiga spiralen.

Så här såg den rostiga spiralen ut. Jag tvättade först spiralen i rengöringsmaskinen.

När spiralen var rengjord slipade jag till en mässingskorntång så att kanterna blev riktigt vassa och fina.

Sedan håller jag fast spiralen med en korntång samtidigt drar jag försiktigt mässingskorntången över rosten som allteftersom faller bort.

Jag granskar ytan i mikroskopet och konstaterar att största delen av rosten endast var på ytan. I samband med ihopsättningen av verket efter rengöringen droppade jag några droppar olja i bensin – sedan doppar jag ned spiralen i ”oljeblandningen”. Då får spiralen ett mycket tunt skikt av olja på ytan. Förhoppningsvis ska detta förhindra att rostprocessen fortsätter, i alla fall bromsas den.

I och med att arbetet med spiralen lyckades var nu verket klart för isärtagning. Alla synliga fel var nu åtgärdade.

Dags att plocka isär – allt – på en minut och 23 sekunder!

För att ha ett stöd när jag skulle sätta ihop mitt verk tog jag ett antal bilder – en för varje del jag tog bort. Jag tog även en hel del andra bilder under tiden jag tog isär verket. Kontroll av varje del som togs bort, justerade de små fel eller slitage jag fann, sedan lade jag varje del tillsammans med sin skruv i en plastlåda med många fack. Delarna är ofta individuellt anpassade och justerade, skruvarna anpassas till delen och kortas både på längd och vid skallen. Jag följde en viss ordning när jag lade ner delarna. Jag fotograferade sedan av lådan med delarna i alla facken för att veta i vilket fack respektive del låg. Vid rengöringen följde jag samma ordning och lade ner en del med skruv i ett fack i rengöringskorgarna, det blev ett antal körningar innan allt var rengjort. När jag sedan flyttade delarna från rengöringskorgen tillbaka till lådan med alla fack hade jag förberett små lappar av antirostpapper. En urdel och skruv tillsammans med antirostpapper i varje fack – då visste jag säkert att alla delar blivit rengjorda samt att ingenting skulle börja rosta. Om du sköljer delarna i bensin brukar det inte rosta, däremot sköljning i sprit kan starta rostprocess. Jag var lite extra försiktig eftersom en del delar hade spår av rost. Det är lätt hänt att det kan sätta igång att rosta om allt är noggrant rengjort och sköljt i sprit.

Nu är det dags att ta isär hela verket.

Fjäderhuset för repetermekanismen.

De två skruvarna i mitten används för att justera hammardämpningen. Man ser även tråden och haken som reglerar hastigheten på slaget.

Hammardämpningen. Koniska skruvändar justerar in rätt dämpning – så att inte hammaren ligger kvar mot tonfjädern.

Visarväxelhjulet borttaget.

Minutstaffel och centrumaxel borttaget.

Kammen för minutslaget borttagen.

Fyrkanten är fjäderhuskärnan för repeterverket. Under stiftet syns medbringaren som efter att timslaget är klart tar tag i det lilla stiftet så kvartar och minuter kan slå.

Tre kammar för kvartsslaget, justerade med kallsmide för att bli längre.

Alla delarna på kvartslagskammen.

Till höger syns fjäderhuskärnan för repeterverket, underst kammen för timslaget. Längst ned på bilden kammen som laddar upp fjäderns kraft via driven som nästan snurrar ett helt varv. Till vänster syns hävarmarna för slaget, två ovanpå varandra. Den under för timslaget. De kan löpa fritt på axeln som är fast. Längst till vänster syns dämpningsfjädern, på höger sida om stiftet sitter fjädern som trycker mot hammaren så att det blir tryck i slaget.

Armen som drar upp repeterverket genom skjutknappen på boetten.

Armen går ut från verket genom ett slitsat spår.

Kammen som laddar upp kraften i repeterverket.

Dubbla hammarlyftare i fokus till vänster. Returfjädrarna för hammarlyftarna borttagna. Timslagskammen passerar fritt förbi hammarlyftarna när slaget aktiveras. Timslagskammen rör sig motsols vid uppdragning/aktivering, när den sedan ska slå rör den sig medsols. Då tar hammarlyftarna i stiftet från hammaren som syns vid kl 8.

Hammarlyftare i fokus, till höger syns en av de tunna returfjädrarna för hammarlyftarna. På vänster sida syns underst returfjäder för hammaren, hammarens stift, dämpningsfjäder.

Fyller på med delar i asken under isärtagningen. Är mycket noga med att inte blanda delar och skruvar. Följer en ordning när jag ner delar i asken.

Hammarlyftare i centrum. På höger sida syns den tunna returfjädern gå in i ett hål på lyftaren. På vänstersidan syns stiftet för hammaren, bakom den syns örat på hammarlyftaren som kan passera fritt under dämparfjädern vid uppdrag.

Anslagsfjädern för att reglera farten på slaget sitter på verksidan.

Alla delar i asken under rengöringsprocessen. De små papperslapparna är antirostpapper som jag lagt i facket när delen är rengjord. Här är ca 2/3 av delarna rengjorda.

När alla delar var tillfixade med rost och slitage, rengjorda och klara för ihopsättning var det dags för epilamisering så att ingen oönskad spridning av oljan uppstår. För att kunna smörja de olika kammarnas tänder på ett bra sätt tillverkade jag två verktyg för detta ändamål. Ett enkelt men väldigt bra verktyg som bara smörjer topparna på tänderna. Det är ett skaft med en roterande rulle längst ut, allt tillverkat av mässing. Du gör den på några minuter i svarven.

Ett skaft i mässing med en roterande rulle längst ut. Du kan även använda den för att smörja tandtoppar på till exempel datumskivor. Till datumskivor använder jag fettet Glissalube B.

Tillverkade två när jag ändå höll på – en för olja och en för fett. Olika slipmönster för identifiering.

Preparerade ett skumgummi med i detta fall med fett, genom att rulla rullen mot skumgummit förs ett tunt lager av smörjmedel över på rullen.

Nu rullar jag den fettpreparerade rullen över tandtopparna på kammen för timslaget, det blir en liten droppe fett på varje tandtopp på precis rätt ställe, inget hamnar utanför, det finns ingen risk för klet, spridning eller att det blir för mycket. Snyggt och fint smord!

Smörjning av kammarna för timslaget.

Nu är allt klart för ihopsättning av verket, kontroll och montering i boett.
Mer om det i nästa del.

Förutom tidigare referenser vill jag även nämna:
Haandbog for Urmagere, del 3. Nordisk forlag for videnskap og teknik, Köbehavn 1948.
(Dessa tre danska handböcker är en ovärderlig källa för urmakaren. De beskriver många (kanske) bortglömda reparationstekniker, beskrivningar av hur man reparerar eller nytillverkar delar, samt beskrivningar av hur klockor funkar.)

P. Gill & son, Aberdeen – tillverka en grahamhake

Publicerad den av
Svara

För cirka ett år sedan tillverkade jag en hake till ett golvur jag fått av en god vän. Bakgrunden är golvuret inte hade fungerat på många år, fodralet hade vält och var sprucket. Eje – som var urmakare hade låtit tillverka ett nytt gånghjul efter det hade inte klockan fungerat. Han hade skickat det gamla gånghjulet till urmakarskolan och bett dem tillverka ett nytt. Tydligen hade något blivit fel, det gamla hjulet hade han inte fått tillbaka.
Baserat på måttuppgifter i verket, haken och gånghjulet – gjorde jag en ritning över grahamgången. Det visade sig att så som delarna var nu kunde inte verket fungera. Testade att göra flera ritningar med ändrat centrumavstånd, nytt gånghjul till den gamla haken, men så som haken var tillverkad och det befintliga centrumavståndet skulle det inte heller fungera med ett nytt gånghjul. Vet inte hur klockan fungerat innan gånghjulet byttes, men enligt mina böcker hur en grahamgång skall vara konstruerad stämde inte måtten. Min lösning var att göra en ny hake till det nytillverkade gånghjulet, det skulle fungera även med centrumavståndet mellan gånghjul och hake.
Tänkte att detta kunde bli ett intressant arbete för mig och min CNC-maskin som jag precis börjat att lära mig.
Första utmaningen var att rita upp haken i CAD-programmet, sedan göra en fil till fräsningen i CAM-programmet, till sist fräsa ut hakens form med CNC-fräsen.
Nästa utmaning blev att tillverka paletterna. Valde en stång av Sandvik AP-20 som är ett fint stål som går lätt att härda och få hårt. Fräste ut ett platt ämne som jag sedan böjde mot mitt stålplan som visade sig ha en bra radie. Justerade formen så att den passade i spåret i den nya haken. Härdade och anlöpte paletterna. Provade hårdheten med mina hårdhetsfilar så att de blev riktigt hårda. Sista utmaningen blev att få rätt vinkel på hävytan. Tillverkade ett verktyg som passade i hålet för försättaren. Sedan kunde jag använda min diamantskiva och slipa in paletten. Nollställde gradskivan på mitt verktyg mot diamantskivan, flyttade sedan hela verktyget tills jag fick rätt vinkel. Sedan var det översyn av verket och laga fodralet som gällde.
Klockan har funkat i över ett år nu, så jag måste gjort rätt.

Stabilis 14689 – balans i bur, del 3

Publicerad den av
1

I denna sista del beskriver jag reparationen och de fel som jag blev tvungen att åtgärda.
Det första jag konstaterade var att det var något konstigt med balansen, det såg ut som att en tapp var avbruten. Konstruktionen tillät inte att enkelt lyfta ur balansen för att konstatera att så var fallet. Jag blev tvungen att plocka isär hela urverket för att se vad som var fel med balansaxeln och lära mig mer om hur verket var konstruerat. När allt var isär kunde jag se att balansaxeln var alldeles för kort. Någon hade slarvigt tillverkat en axel där speciellt den undre axeltappen var som en vevaxel, alla ytor var randiga och nitningen var hög och konstig. Jag måste svarva en ny balansaxel.
I ett ”vanligt” fickur kan man ta bort motstenarna och enkelt mäta hur lång balansaxeln skall vara. Här var den undre motstenen fast monterad i verkbottnen så det gick inte att mäta. Jag fick chansa lite på längden och öka på måtten något med den gamla axeln som förebild. Det undre hålet satt väldigt hårt och trögt, fick slipa till formen för att det skulle gå lätt att få bort. Det övre stenhålet var spräckt. När hålen var åtgärdade kunde jag anpassa balansaxelns mått tills den passade.
En del delar var rostiga, jag brukar vara försiktig när jag tar bort rost. Jag vill inte ändra på några ytor om jag inte måste. Därför brukar jag använda olika mejselformade verktyg i mässing eller nysilver för att ta bort löst sittande rost. På funktionsytor brukar jag använda ”snälla” slip- och polermedel.

Nu ska verket sättas ihop. Lägg märke till den märkliga ordningen att sätta ihop verket!
1. Hake och klove.
2. Gånghjul, sekundhjul och mellanhjul.
3. Balansen sätts i bryggan som därefter sätts i verket.
4. Centrumhjulet och fjäderhuset.
5. Resterande bryggor och klove.

I den moderna Leroyen som jag visade i förra inlägget har man tänkt igenom konstruktionen mer och gjort förbättringar så att det är lättare att arbeta med balansen.

Denna reparation var spännande och intressant, att få en inblick i den tekniska utvecklingen av problemet med att enkelt justera haltningen. Konstruktionen med den justerbara haltningen användes i några olika fickur med Stabilisverk samt i ett fåtal kronometrar från Longines. En spännande tanke är att undra varför Brun valde denna konstruktion framför den andra – som han också uppfann – den vi idag känner i alla moderna klockor. Skänker en tacksam tanke till Brun varje gång jag enkelt justerar haltningen med hans geniala uppfinning. Han fick själv aldrig uppleva det totala genomslag som hans konstruktion mycket senare fick.
Jag tänker på dagens konstruktion av haltningsmekanismen – det krävs en del efterforskningar för att se om det kan finnas kopplingar till Brun själv eller de företag som han var involverad i, till exempel Depollier eller Jurassienne. Har hittat liknande konstruktioner bland patent, till exempel gjorde en man som hette Richard Lange från Glashütte flera konstruktioner som liknade Bruns. Vem vet, jag kanske återkommer i frågan.