Etikettarkiv: byta stenhål

Stabilis 14689 – balans i bur, del 3

Publicerad den av
1

I denna sista del beskriver jag reparationen och de fel som jag blev tvungen att åtgärda.
Det första jag konstaterade var att det var något konstigt med balansen, det såg ut som att en tapp var avbruten. Konstruktionen tillät inte att enkelt lyfta ur balansen för att konstatera att så var fallet. Jag blev tvungen att plocka isär hela urverket för att se vad som var fel med balansaxeln och lära mig mer om hur verket var konstruerat. När allt var isär kunde jag se att balansaxeln var alldeles för kort. Någon hade slarvigt tillverkat en axel där speciellt den undre axeltappen var som en vevaxel, alla ytor var randiga och nitningen var hög och konstig. Jag måste svarva en ny balansaxel.
I ett ”vanligt” fickur kan man ta bort motstenarna och enkelt mäta hur lång balansaxeln skall vara. Här var den undre motstenen fast monterad i verkbottnen så det gick inte att mäta. Jag fick chansa lite på längden och öka på måtten något med den gamla axeln som förebild. Det undre hålet satt väldigt hårt och trögt, fick slipa till formen för att det skulle gå lätt att få bort. Det övre stenhålet var spräckt. När hålen var åtgärdade kunde jag anpassa balansaxelns mått tills den passade.
En del delar var rostiga, jag brukar vara försiktig när jag tar bort rost. Jag vill inte ändra på några ytor om jag inte måste. Därför brukar jag använda olika mejselformade verktyg i mässing eller nysilver för att ta bort löst sittande rost. På funktionsytor brukar jag använda ”snälla” slip- och polermedel.

Nu ska verket sättas ihop. Lägg märke till den märkliga ordningen att sätta ihop verket!
1. Hake och klove.
2. Gånghjul, sekundhjul och mellanhjul.
3. Balansen sätts i bryggan som därefter sätts i verket.
4. Centrumhjulet och fjäderhuset.
5. Resterande bryggor och klove.

I den moderna Leroyen som jag visade i förra inlägget har man tänkt igenom konstruktionen mer och gjort förbättringar så att det är lättare att arbeta med balansen.

Denna reparation var spännande och intressant, att få en inblick i den tekniska utvecklingen av problemet med att enkelt justera haltningen. Konstruktionen med den justerbara haltningen användes i några olika fickur med Stabilisverk samt i ett fåtal kronometrar från Longines. En spännande tanke är att undra varför Brun valde denna konstruktion framför den andra – som han också uppfann – den vi idag känner i alla moderna klockor. Skänker en tacksam tanke till Brun varje gång jag enkelt justerar haltningen med hans geniala uppfinning. Han fick själv aldrig uppleva det totala genomslag som hans konstruktion mycket senare fick.
Jag tänker på dagens konstruktion av haltningsmekanismen – det krävs en del efterforskningar för att se om det kan finnas kopplingar till Brun själv eller de företag som han var involverad i, till exempel Depollier eller Jurassienne. Har hittat liknande konstruktioner bland patent, till exempel gjorde en man som hette Richard Lange från Glashütte flera konstruktioner som liknade Bruns. Vem vet, jag kanske återkommer i frågan.

Chronomètre Lavina – tapptapp till hälften

Publicerad den av
Svara

Eric brukar vara exalterad när han gjort ett nytt fynd, men denna gång var det något extra!
Han hade fått tag på något så ovanligt som ett observatorietestat armbandsur där det som står på tavlan faktiskt stämmer.

Först lite om det ganska okända märket Lavina.
Fabrique d’Horlogerie Lavina grundades 1852 av Paul W. Brack och var baserat i Villeret och La Chaux-de-Fonds. Omkring 1910 registrerades Paul W. Bracks företag och varumärket Lavina i hans namn. Företaget producerade 15 och 19 linjers urverk och fick patent på en visarställningsmekanism som användes i alla urverk. 1916 köptes företaget av Dubois-Peseux och urverken såldes till en början under namnet ”Fabrique d’Horlogerie Lavina, Dubois-Peseux et Cie, Successeur de Paul Brack” och blev sedan ”Fabrique Lavina, Dubois-Peseux et Cie”. Därefter tillverkades urverk från 10½ till 20 linjer. Lavina arbetade också för företaget Gruen och var förmodligen också medlem i Alpina Gruen Gilde SA. Eftersom en bild av Lavinas fabrik användes i annonsen Alpina Green Guild. Denna bild av byggnaden har många likheter med fabriken av Manufacture d’Horlogerie Lavina.

Ibland visades dock byggnader större än i verkligheten. Denna fabrik står fortfarande på Rue Le Pontins i Villeret och har aldrig byggts ut. Den 14 juli 1937 döptes företaget om till Lavina SA.

Under andra världskriget tillverkades militärklockor tillsammans med märket Minerva, som också är baserat i Villeret, eftersom kapaciteten ensam inte räckte till för Wehrmachts behov. För att göra det lättare att importera klockor från Schweiz efter kriget registrerades märket ”Lavina” i USA. Emile Bourquin (1893-1986) arbetade för Lavina från 1909 och var produktionschef och firmatecknare fram till 1958. 1961 var J.A. Fiedler direktör. Från 1973 var ”Lavina Watch Case” en del av Holding Favre Leuba i Zug. 1986 etablerades även varumärket Lavina av Jaeger-LeCoultre och Saphir SA. Fabriken stängdes och företaget Vilesa, optiska läsare, tog över den tidigare Lavina urfabriken 1983.

Idag är Lavina AG baserad på Holbeinstrasse 25 i Zürich. 2009 flyttades företagets huvudkontor från Zug till Zürich. Syftet med företaget är design, utveckling, tillverkning, licensiering och försäljning av mekaniska och elektroniska klockor och klockor, solglasögon, parfym och andra lyxartiklar av alla slag, samt tillhandahållande av relaterade konsult-, lednings- och samordningsuppgifter.

I ovanstående annons/artikel från 1951 kan man läsa (fritt översatt):
”Vi ser från den rapport som upprättades av direktören för kantonobservatoriet i Neuchatel för 1950 att Manufacture d’Horlogerie Lavina S. A. i Villeret erhöll 3 certifikat i kategorin kronometrar som ska bäras som armbandsur. Detta resultat bör nämnas, för de tre aktuella kronometrarna utfördes av Lavina med egna grova urverk för serieproduktion. I själva verket var dessa urverk av 13″ kaliber 105 som för närvarande tillverkas av Lavinafabriken. För observatorietävlingarna är de olika urdelarna naturligtvis anpassade till kraven på hög precision, men vi vill insistera på denna punkt verket/kalibern förblir densamma. Det finns också något annat som bör betonas, eftersom vi talar om urdelar. De tre Lavina-kronograferna är försedda med Nivarox antimagnetiska spiraler och Glucydur-balanser, och dessa är de enda balanserna i denna kategori (naturligtvis inklusive de som Nivarox deponerat för olika tester) som inte är försedda med stålspiral och Guillaume-balans. När priset på de senare är känt måste det medges att Lavina ligger i framkant när det gäller resultat, för den observationsprecision som erhölls gjordes med hjälp av urdelar för serietillverkning, inklusive Nivarox-spiralen och Glucydur-balansen. De ansträngningar som Lavina har gjort i denna riktning är värda traditionerna i vår schweiziska urindustri och vi kan bara hoppas att denna fabrik kommer att få allt större framgångar i sina ansträngningar att uppnå precision.”

Något om verket och de saker som behövde åtgärdas.
Vid en första anblick av hela klockan och verket är det svårt att förstå att denna klocka är väldigt unik. Det enda som avslöjar är trycket på tavlan ”Chronomètre” men det kan ju stå på många tavlor och behöver inte betyda något.
Man ser att det är fler stenhål än vad som skulle varit standard om detta varit ett enkelt urverk. Även motstensbrickan och ruckarmen syns att det är något speciellt med – utförande och polering är riktigt vackert. Ni som läser mina inlägg här på bloggen kanske känner igen en Guillaumebalans vid det här laget. Har ju haft nöjet att laga ganska många klockor med sådana balanser. Finessen med Guillaumebalans är att den har extremt bra temperaturkompenserande egenskaper. Gångresultatet påverkas väldigt lite av temperaturskillnader som annars är ett stort problem om du vill ha ett ur som går rätt.

Enligt texten i annonsen ovan var de klockor som testades 1950 utrustade med Glycudurbalanser med Nivaroxspiral. I denna klocka har balansen blivit utbytt till Guillaumebalans, varför och när?

Eric berättar följande om klockan:
Lavina nummer 63 var en av 6 Lavina-kronometrar att erhålla ett gångcertifikat för armbandsurverk i tävlingarna på observatoriet i Neuchatel mellan 1949 och 1952. Observatorietestningen var en del av marknadsföringen för Lavinas då nya 13-linjers urverk, kaliber 105. 1949 fick Lavina sitt första gångcertifikat med en kronometer med kaliber 105. Detta exemplar var utrustat med en Guillaume-balans och urverkets reglage utfördes av Lavinas kronometriavdelning. Året därefter, 1950, erhöll tre kronometrar utrustade med Glucydur-balans och Nivarox-spiral gångcertifikat. Reglage för dessa utfördes av Alfred Hofer fils från Saint-Imier i ett samarbete med företaget Nivarox, för vilka Alfred annars ofta arbetade som reglör. Som går att läsa på reklambladet om kalibern från 1950 var syftet att visa hur väl kaliber 105 presterade på observatoriet med samma typ av balanshjul och spiral som i Lavinas serieproducerade ur. 1951 fick Lavina och Alfred Hofer fils ytterligare ett gångcertifikat samt företagets enda observatoriepris. Efter 1951 upphörde samarbetet med Alfred och Nivarox och 1952 fick Lavina sitt sista gångcertifikat från observatoriet i Neuchatel. Denna gång var återigen Lavinas egna kronometriavdelning ansvariga för reglaget. Likt den kronometer som testades 1949, så användes nu en Guillaume-balans istället.
Lavina nummer 63 var en av de 3 tre kronometrarna med Glucydur-balans och Nivarox-spiral som testades och fick certifikat 1950. Med ett N-värde på 16,5 kom det på plats 41 av totalt 55 kronometrar som klarade den mycket krävande testningen för armbandsur på observatoriet 1950. I tävlingen ställdes Lavina-kronometrarna mot bland annat Omega 30mm, Zenith 135 och Peseux 260-kronometrar från ett flertal tillverkare, exempelvis Ulysse Nardin.
Efter samarbetet med Alfred Hofer fils omarbetades vissa kronometrar av Lavinas kronometriavdelning för omtestning på observatoriet, varav nummer 63 var en av dessa och som då också gavs en Guillaume-balans och stålspiral. Tyvärr nådde de omarbetade kronometerverken inga framgångar på observatoriet och de kom istället att boetteras i och säljas.

När jag tagit isär verket upptäckte jag två större problem. Det ena var en väldigt kort tapp på mellanhjulet det andra var en spräckt sten. En följd av den spräckta stenen var en skada på balanstappen.

Börjar med mellanhjulets tapp.
Man ser ibland hjul där urmakaren löst problemet med av en avbruten eller skadad tapp på samma sätt som var fallet med denna Lavina. Istället för att borra in en tapp har man svarvat en kort stump som ny tapp. Om jag råkar ut för att det inte finns ett nytt hjul att bara byta, brukar jag borra in en ny tapp. Med dagens fina borr i hårdmetall finns egentligen inget problem med att borra in en ny tapp.
Jag ville återställa hjulet så pass mycket att jag kunde pressa tillbaka stenhålet till sin ursprungliga position och göra en längre tapp så att hjulet återfick sin luft.
Det första man bör fundera på är hur sitter hjulet fast vid driven?
I detta fall var inte hjulet nitat utan fastpressat på axeln.
Hade hjulet varit nitat hade det varit lättare.
Principen är att svarva ned den befintliga axeln så att jag kan passa till ett ej genomborrat rör över axeln där jag kan svarva en ny tapp. I detta fall fick jag borra först med ett litet större borr eftersom jag inte kunde svarva ned den befintliga axeln alldeles intill hjulet, då hade hjulet lossat från axeln. Sedan ytterligare ett hål där jag anpassar axeln så att jag kan pressa fast röret med presspassning. Jag skulle också kunnat lämna den befintliga axeln orörd och pressat på ett grövre rör, men jag ville gärna tunna ner axeln så att den skulle likna den gamla axeln så mycket som möjligt. Nu kunde jag svarva ner röret till en tiondel över den gamla axelns mått. För att få fram avståndet mellan verkbottnen och bryggan använde jag ett gammalt fint verktyg. Det användes främst på cylinderurens tid, men det fungerar fint idag också. Om alla hjul ligger på samma nivå kan man ju också enkelt mäta ett annat hjul eller om hjulen ligger på olika nivå kanske man kan mäta nivåskillnaden med ett blad- eller skjutmått.

Det trasiga stenhålet var enkelt att byta. Den deformerade balanstappen var dessutom lite böjd. Jag skar bort den ”värsta” biten med en safirfil, sedan formade jag om tappänden – allt i rullbänken. Någon hade tryckt upp grader på undersidan av balanskloven, när jag tog bort dessa blev luften bra trots att axeln blivit något kortare.

Den sista åtgärden blev att justera tavlan som var ocentrerad, det var risk att tim- och sekundvisaren kunde ta i tavlan.

Movadofickur med lagerproblem

Publicerad den av
2

Lars hade bett mig se över ett Movadofickur. Vid en första snabbtitt verkade det ganska bra, förutom kronan som var sliten.
Efter lite närmare inspektion på verkstaden upptäckte jag att en lagersten var sprucken och spiralen såg konstig ut. Inga större problem så det var bara att sätta igång.

Letade först reda på en ny passande krona. Därefter tittade jag närmare på spiral och balans. Spiralen hade varvfel, breguetkurvan var inte plan samt formen var fel. Riktade först varvfelen – dvs avstånden mellan spiralvarven som inte var lika. Sedan gjorde jag kurvan plan, sist riktades kurvformen. Även ruckstiften justerades och riktades. Balanstapparna var lite slitna, de fick poleras i rullbänken.
Gaffeln på gånghaken hade märken av slitage, den fick poleras. Först fick jag dock ordna till min polerfil som är välanvänd och hade blivit sliten.
Sedan var det löpverkets tur, alla hjulen kontrollerades och tapparna inspekterades – centrumhjulet var rejält slitet. Det gick fint att polera bort alla märken men nu glappade hjulet lite väl mycket i hålet. Beslöt mig därför att sätta in en sten istället för det slitna mässingshålet.
En av stenarna i löpverket var sprucken. Tryckte sönder den med ett verktyg – öppnade fattningen – med det speciella verktyget – och satte in en ny sten av syntetisk rubin. Innan det fanns syntetiska lagerstenar använde man äkta rubin. Dessa stenar var mycket sköra och gick inte att pressa in, utan de sattes fast i en fattning. Med hjälp av svarv eller ett speciellt skärande verktyg gjordes fattningen. Man vek sedan över en kant – med hjälp av ett speciellt verktyg – över stenen. Jag brukar – om det finns möjlighet – att fatta in även den moderna stenen. Det ser snyggare ut och man förstör inte fattningen. Då mäter jag först öppningen och ser om det går att använda en standardiserad sten. Sedan pressar jag ner stenen med steninpressaren om det behövs annars viker jag bara över kanten med mitt verktyg.
En sten till balansen var lös, så den fattade jag om när jag ändå var i farten. Kronhjulet skars rent från grader så att det inte skulle skära in i verkbotten.
Allt klart för rengöring!

Verket sattes ihop och oljades – men verket gick väldigt dåligt…
Vad var fel?
Balansen svängde fint men helt plötsligt stannade den, jag kunde se att balansen stannade mot hakens horn. Felet låg någonstans i gångpartiet. Hur kontrollerar man gången?
Först tar jag bort balansen. Sedan kontrollerar jag gången. Tittar på hur gånghjulstanden faller mot vilytan på hakstenen – vila 1 – den skall vara ungefär en grad. Detta skall vara lika på båda stenarna. Sedan skall haken ha en liten fri väg innan den vilar mot anslagsstiftet – vila 2. Detta skall också vara lika på bägge sidor. Om det ser riktigt ut är gången OK.
Sedan sätts balansen tillbaka och hornluften kontrolleras. Man vrider då balansen så att liverstenen står mitt för hornet – då skall haken gå att röra litegrann. Också detta skall kontrolleras och vara lika på bägge sidor.
Sist kontrollerar jag knivluften. Då vrider jag balansen så att luften mellan den lilla rullen- säkerhetsrullen – på liverrullen och hakens säkerhetskniv kan kontrolleras. Den skall vara liten och samma på båda sidor. Här var felet! Alldeles för stor luft! Då är kniven för kort.
I detta fall bestod kniven av ett inpressat mässingsstift i haken. (Som det brukar.) Jag kunde med hjälp av en stans trycka kniven utåt mot hakgaffeln så att jag fick korrekt knivluft. Ibland går det att platta/sträcka kniven något, ibland får den bytas, ibland får hela haken bytas. Ett ovanligt fel som man undrar hur det uppstått? Hur har klockan gått innan? Detta justeras på fabriken, normalt behöver man som urmakare inte justera detta.

Nu gick klockan! Men hur? Bra men fel!
Plus 256 sekunder – över 4 minuter per dygn – lite väl mycket!
Fick ta fram mina reglagebrickor och tynga ner balansen något.
Några brickor senare gick klockan som den skulle – håller tiden fortfarande!

Som alltid när man lagar gamla klockor – överraskningar väntar!