Etikettarkiv: svarva

Marc Favre 150012 – en utmaning – del 3

Publicerad den av
Svara

Innan jag fortsätter med det sista av restaureringen/renoveringen av Marc Favre 150012 tänkte jag skriva lite om kort företaget Marc Favre & Cie/Marc Favre & Co.
I en intressant artikel längst ner på sidan berättar Eric Leskinen mer om Marc Favres kronometrar.

Kort historik

Företaget Marc Favre & Cie grundades omkring 1900 av just Marc Favre i Bienne/Biel. Namnet Favre är vanligt i Schweiz och det finns både flera företag där namnet Favre ingår och en mängd personer inom urmakeri med efternamnet Favre, så det gäller att hålla ordning på alla Favres. (Se källor längst ner på sidan.)

Annons från Marc Favre, i tidningen Féderation de l’Industrie Horlogère Suisse (FH) från 7. Juni 1922

I början av 1900-talet var fickur dominerande men företaget Marc Favre & Cie var tidiga med att tillverka högkvalitativa urverk för armbandsur. 1922 hade man flera urverk (många formverk) i storlek från 5 till 13 linjer i produktion. Alla med ankargång, några med breguetspiral. Se annons ovan.

Runt 1925 anslöt sig sönerna Robert-Marc Favre, Paul Favre och Jean Favre till företaget, där Paul tog över ledningen av företaget efter sin far.
Marc Favre avled den 29 december 1930 endast 55 år gammal.
Urfabriken var vid denna tid ansluten till Gruen Guild – senare Alpina Gruen Gilde SA och var, tillsammans med Aegler, Gruen, Lavina och J. Straub & Co., en viktig leverantör av urverk.

För att snabbspola lite i historien hoppar jag till att Marc Favre & Cie varit involverad i utvecklandet av många kända märken och urverk. Här nämner jag kort några:
Bulova, Gruen, Alpina, Universal Geneve, Omega.
Omegas verk 500, 550 och 600 är kanske några av de mest kända där grunden kommer från Marc Favre.

Som redan nämnts finns det mycket att läsa om Marc Favre & Cie, kolla länkarna längst ner på sidan om du vill läsa mer.

Verket monteras och görs klart

När alla delar som jag tillverkat var klara och testade i urverket återstod att snygga till ytor, lägga facetter och polera funktionsytor. Efter en diskussion beslöts att fjäderhuset skulle behålla sin yta av mässing, ingen förgyllning.

Fjäderhus och lock behandlades med Renaissance Wax som är ett mikrokristallint vax som används för metallkonservering. Man applicerar då en tunt lager vax med en trasa, eftertorka med en ren trasa, klart. Det skyddar bland annat silver, mässing och koppar från oxidering. Det fungerar även på organiskt material, till exempel trä, där det ger en fin lyster.

Fjäderhuset med det signerade fjäderhuslocket. Allt behandlat med vax mot oxidering.

I fjäderhusets lock ristar jag min signatur som visar att fjäderhuset är nytillverkat och inte original. Jag tycker att det är viktigt att man visar att delar är nytillverkade på något sätt så att en initierad person förstår att delen är nytillverkad och inte original. Ibland, om jag kan och det får plats, signerar jag med mitt eget märke och år, eller så visar jag med till exempel finish, långdragning, form, färg att här är något som inte stämmer mot originalet. Jag brukar även dokumentera om jag tillverkat någon del och skicka med till kunden. Ibland gör jag även, som nu, ett blogginlägg där allt blivit noggrant dokumenterat och beskrivet.

Platsen där balansens motsten ska sitta.

Börjar med att olja och sätta motstenarna på plats i verkbottnen.

En av motsternarna.

Fjäderhuset vaxat, fjädern ilagd – klart för att sättas in i verket.

Fjäderhuset på plats.

Vackert polerad driv.

Centrumhjulet.

Vackert polerade drivar.

Hela löpverket på plats.

Motstenen för gånghjulet oljas och sätts på plats.

Vackert utformad och polerade hake, lägg märke till den extra finessen med välvd yta på ovansidan av hakstenarna, helt onödig men snyggt.

Haken på plats, gången smörjs med Moebius 9415. Alla delar i gång, lager i verket och andra ytor där man vill förhindra att smörjmedlet sprider sig är epilamiserade.

Guillaumebalans, spiral med dubbla kurvor.

Nysvarvad balansaxel, vackert utförd stiftning av spiralen vid rulle och ytterfäste.

Balansskruvar i tre olika material: guld, platina och förgylld mässing. Guillaumebalans.

Ni som läste del 2 av Marc Favre noga kommer ihåg de två typer av kurvknän som nämndes. Långa knän och som här konventionella knän.

Ruckarmen.

Ruckstift i guld. Öppningen skall vara noggrant polerad och insidans ytor ska vara absolut parallella. Ruckstiften ska sitta så tätt att spiralen endast kan röra sig i höjdled och precis gå fritt sidledes.

Balansen på plats.

Uppdrag och visarställning ihopsatt.

Hela tavelsidan klar, nygjord krona.

Spärren i vila. Jämför med nästa bild.

Här ser man spärrens position precis innan den släpper och tickar fram ett steg. Ovanligt lång sträcka som spärrhjulet måste röra sig innan spärren börjar klicka.

Verket klart, dags för injustering.

På dessa tävlingskronometrar används endast sekund- och minutvisare.

En omfattande restaurering och renovering är klar!

Sida vid sida – tävlingskronometrarna 150012 och 150010, båda två fungerande numera.

Nedan följer Eric Leskinens intressanta berättelse om Universal Geneves kronometerkaliber 128 och Marc Favres kaliber 128-0 översatt från engelska av mig:

Kronometerkalibern Universal Geneve 128/Marc Favre 128-O

Den minsta armbandsurskalibern som vunnit ett pris i Neuchâtel-observatoriets tävlingar
Eric Leskinen, 2026

Universal Geneve som varumärke är kanske mest känt för sina kronografer, såsom Compaxserien, och automatiska urverk med mikrorotor, som använts i kända klockmodeller som Polerouter. Även om märket säkerligen tillverkat exakta armbandsur är det dock inte känt för kronometri, som många av sina konkurrenter. Varumärken som Omega tillverkade tiotusentals armbandsur som certifierats som kronometrar av de schweiziska officiella testningsbyråerna (BO), och senare av COSC. Vissa, som Omega, hade också långa och anrika kronometertävlingsregister vid observatorierna i Kew, Genève och Neuchâtel. Universal Geneve producerade till synes ett litet antal kronometrar från och med 1940-talet. Till exempel fick Universal Geneve 1945 och 1946 ett fåtal kronometercertifikat för klockor från testningsbyråerna i Le Locle respektive Bienne. År 1950 marknadsförde Universal Geneve kronometrar med de ”anmärkningsvärda kalibrarna 128 och 129 med 28 mm diameter” (sic). Intressant nog skriver företaget att kronometercertifikaten utfärdades av deras egen verkstad, och inte av de officiella testningsbyråerna.

Kalibrarna 128 och 129 från ”Official catalogue of Swiss Watch Repair 1949, part 2”.

Kalibrarna 128 och 129, som användes i företagets kronometrar, var de främsta manuellt uppdragna urverken som Universal Geneve erbjöd vid den här tidpunkten. De två kalibrarna skiljer sig endast åt vad gäller sekundvisaren, där kaliber 128 har en liten sekundvisare och 129 har en centrumsekundvisare. Urverken mäter 12½ linjer (28 mm) i diameter, med tjocklekar på 3,95 mm respektive 4,70 mm. Kaliber 129 är något tjockare på grund av de ytterligare komponenter som behövs för den centrala sekundvisaren. Kaliber 128 är den vanligaste av de två och kommer att vara i fokus för den här artikeln framöver.

Varför är kronometerkaliber 128 värd att undersöka och lyfta fram? Med tanke på Universal Geneves relevans som ett samlarmärke och Breitlings nyliga förvärv av märket, vilket har satt Universal Geneve på radarn för många, är det intressant att ta upp aspekter av märket som inte ofta tas upp någon annanstans – såsom deras korta period inom kronometri på 1940- och 1950-talen med en högkvalitativ manuellt uppdragen kaliber. En kaliber som senare också bevisade sitt värde i de extremt tuffa tävlingarna vid Neuchâtel-observatoriet. Värt att nämna är att den här artikeln inte kommer att ta upp de automatiska Polerouterkronometrarna kaliber 138SS eller Microrotor-kronometrarna kaliber 215 etc., trots att de tillverkades runt denna tid.

Universal Geneve marknadsför kronometrar med kal. 128 och 129, annons från 1950.

Förutom användningen i kronometrar användes kaliber 128 även av Universal Geneve i några av deras vanliga, mer eleganta klockor. Den fanns tillgänglig i flera versioner med varierande funktioner, såsom plan- eller Breguetspiral, Incabloc- eller Parechoc-stötskydd, 15 eller 17 stenar, och möjligheten att använda ett gånghjul med motstenar. Den högsta kvaliteten hade en Breguet-spiral, 17 stenar, Parechoc-stötskydd och ett gånghjul med motstenar. Valet att tillverka ett kronometerurverk med en diameter på endast 28 mm är intressant.

En fin UG kal. 128 med breguetkurva, Incabloc stötsäkring, och gånghjul med motstenar.

De mest framstående kronometerurverken från denna tid var 30 mm i diameter, eftersom det var maximalt tillåtna storleken för armbandsur i observatorietävlingar. Detta innebär att de flesta konkurrenterna också använde 30 mm-urverk i sina vanliga produktionskronometrar. Även om den exakta anledningen till detta val inte är känd, är det sannolikt en kompromiss mellan precision och kanske praktisk användning, där ett 28 mm-urverk passar mindre klockor än ett ”fullstort” 30 mm-urverk. Herrklockor strax över 30 mm var vanliga under denna tid, och detta gjorde det möjligt för Universal Geneve att även utrusta dem med en kronometerkaliber. Såvitt jag vet designades – och möjligen tillverkades – alla urverk med enbart tidvisning som Universal Geneve använde under denna period av företaget Marc Favre.
Marc Favre i Bienne var en framstående designer och tillverkare av urverk, som specialiserade sig på formverk och kompakta urverk. Jag skulle dock vilja hävda att de mest framgångsrika urverken som Marc Favre tillverkade var runda kalibrar för herrklockor, och som användes av Universal Geneve, Gruen och möjligen Alpina. Till exempel designades den berömda manuellt uppdragna Universal Geneve kalibern 262 av Marc Favre, som betecknade den som kaliber 595 och även sålde urverket i sina egna klockor signerade ”Siegerin”. Ett annat exempel är den hammarautomatiska Universal Geneve kaliber 138 som också designades av Marc Favre.

Kronometerkalibrarna 128 och 129 var inga undantag, båda utvecklade av Marc Favre. De verkar dock ha tillverkats specifikt för Universal Geneve och användes, så vitt jag vet, aldrig av någon annan, inte ens av Marc Favre själva. Marc Favre måste ha varit särskilt stolt över kaliber 128. På 1950-talet valde Marc Favre att delta med ett antal sådana urverk i tävlingarna vid Neuchâtel-observatoriet. Värt att nämna är att detta är något som Marc Favre gjorde helt på egen hand, utan någon inblandning från Universal Geneve. Den version av 128 som deltog i tävlingarna kommer härmed att kallas 128-O, eftersom den, såvitt jag vet, saknar en känd officiell beteckning. Den skiljer sig från standardversionen, och dess varianter, som såldes till Universal Geneve i flera avseenden.
Förutom generellt bättre komponenter, såsom en gång av högsta kvalitet, är 128-O utrustad med en Guillaume-balans, ett utökat antal stenar till 19 stycken där även centrumhjulet har stenhål på båda sidor, inget stötskydd, en annan spärr som liknar den som användes på Peseux 260, och ett mycket högre fjäderhus, vilket innebär att denna version också är betydligt tjockare – 5,2 mm jämfört med 3,95 mm. Gångfjädern i 128-O är också dubbelt så bred – 3,2 mm jämfört med 1,6 mm i standardversionen. Detta innebär att hjulen i löpverket har längre axlar än i standardversionen (och delarna är inte utbytbara). Den ökade axellängden hos 128-O – cirka 1,2 mm – står i ungefärlig proportion till verkets ökade tjocklek. Inte heller balansaxeln och gånghaken är utbytbara mot delar från standardversionen, eftersom deras axeltappar är extremt tunna, vilket anstår en observatoriekronometer.
Oavsett vilka modifieringar som gjorts av tävlingsversionen var urverket fortfarande bara 28 mm i diameter och hade en icke försumbar nackdel. Även med ett högre fjäderhus och balans jämfört med standardproduktionsversionen var det fortfarande knappt 10 % mindre i diameter (28 vs 30 mm) jämfört med tävlingsurverken från de flesta andra tillverkare. 2 mm kanske inte låter mycket, men i den hårda världen av tävlingskronometrar, där hundradels sekunder gjorde hela skillnaden, var detta en stor nackdel.
Normen bland konkurrenter var att använda den maximalt tillåtna storleken på 30 mm för att maximera chanserna att uppnå toppresultat. Ett större urverk erbjuder i teorin bättre prestanda eftersom det möjliggör montering av en större balans och fjäderhus. De mest seriösa konkurrenterna använde specialbyggda tävlingskalibrar på 30 mm för att verkligen maximera storleken på balans och fjäderhus, såsom Zenith-kaliber 135, som byggdes från grunden som ett tävlingsurverk. Zenith 135 har ett indirekt drivet visarväxelhjul som gör att det kan placeras excentriskt, vilket gör att urverket kan hysa en större balans och ett större fjäderhus. Kalibern har också en lågprofilerad gånghjulsbrygga, vilket gör att balansen kan passera över den, vilket också möjliggör en större balans. Medan Marc Favre 128-O modifierades för observatorietävlingar, delar den fortfarande Universal Geneves löpverkslayout och allmän design, förutom att den är tjockare, med baskalibern Universal Geneve 128, vilket begränsar storleken på balansen och fjäderhuset.

Marc Favre observatoriekronometer 150012.

Även om vi inte vet hur många Marc Favre 128-O-urverk som anmäldes totalt, vet vi hur många framgångsrika deltagare det fanns.
Den första tävlingskronometern av Marc Favre som fick ett officiellt observatoriecertifikat var nummer 150008. Den justerades av den berömda frilansande reglören Werner-Albert Dubois och tävlade i observatorietävlingen i Neuchâtel 1951, där den placerade sig på 59:e plats av 79 framgångsrika deltagare med ett N-värde på 15,1 (ju lägre desto bättre).
Förmodligen inte helt nöjda med detta resultat, vände sig företaget istället till sin egen justeringsavdelning för nästa års tävling. I tävlingen 1952 anmälde företaget nummer 150012, ett urverk som justerats internt. Med ett Nvärde på 15,1 hade det, konstigt nog, uppnått exakt samma poäng som föregående års bidrag, vilket innebar att ingen egentlig förbättring gjordes. Med ett N-värde på 15,1 placerade sig 150012 på 48:e plats av 59 deltagare. Trots att det inte var en förbättring jämfört med 1951 var detta ändå, utan tvekan, ett respektabelt resultat. Företaget deltog inte med några urverk i tävlingen 1953 utan valde istället att fokusera sina ansträngningar på 1954.
År 1954 hade Marc Favre tagit hjälp av ännu en berömd frilansande reglör. Den här gången valde de Andre Jeanmairet, som vid den tiden också arbetade som chef för urmakarskolan i Le Locle, och som tidigare hade arbetat som justeringslärare och justeringsmästare på skolan. Från och med 1954 deltog urverken förvirrande nog inte längre med Marc Favre angiven som tillverkare, utan med Le Locles urmakarskola listad istället. För mig visar detta att Marc Favre hade överlämnat sitt tävlingskronometerprogram till Andre Jeanmairet, som nu själv tog över det fulla ansvaret.
Det första framgångsrika bidraget från Andre Jeanmairet detta år (1954) var urverk nummer 150002, som uppnådde ett N-värde på 18,7 och placerade sig på 51:a plats av 53. Bortsett från det okända antalet misslyckade bidrag, som uppenbarligen inte presterade särskilt bra, var detta det sämsta resultatet hittills. Andre gav inte upp, utan återvände 1955 och fick ytterligare två certifikat för framgångsrika kronometrar, nummer 150013 och 150010 med N-värden på 15,6 respektive 16,5. Dessa resultat placerade kronometer 150013 på 80:e plats och 150010 på 81:a plats av totalt 86 framgångsrika deltagare.
1956, det sista tävlingsåret för kaliber 128-O, uppnådde den sitt bästa resultat någonsin. De två framgångsrika kronometrarna från föregående år, nummer 150010 och 150013, återanmäldes. Medan 150013 uppnådde ett mediokert resultat med ett N-värde på 20 och en 96:e plats av 99, satte kronometer 150010 ett nytt rekord för kalibern. Med ett imponerande N-värde på 11,1 tog den ett tredje pris och en 46:e plats av 99. Det betyder att 128-O var den minsta armbandsurskalibern någonsin att vinna ett pris vid tävlingarna på Neuchâtel-observatoriet – exklusive de ”prime”-priser som introducerades 1963, vilka delades ut till kalibrar så små som 26 mm.
För transparensens skull bör det också nämnas att Zenith hade en framgångsrik 28,5 mm-kaliber som fick flera priser mellan 1948 och 1953. Men även om Zenith 28,5 mm-kalibern otvivelaktigt var mer framgångsrik, var den tekniskt sett fortfarande en större kaliber, om än bara med 0,5 mm, och storleken var allt i observatorietävlingar. Som tidigare nämnts markerade 1956 det sista tävlingsåret för Marc Favre 128-O. Den mest troliga förklaringen är att programmet lades ner permanent efter André Jeanmairets död 1957.

Den prisvinnande Marc Favre observatoriekronometern 150010 tillsammans trälådan där kronometern förvarades under testningen.

Till slut återstår frågan varför. Varför valde Marc Favre att skicka in ett antal urverk i kaliber 128-O till Neuchâtel-observatoriet? Varför skicka in en 28 mm kaliber till de extremt konkurrensutsatta proven? Ville de bevisa kaliberns kvalitet för en potentiell köpare? För allmänheten? Urverken skickades in när kaliber 128 och 129 redan användes av Universal Geneve, så det gjordes troligen inte i ett försök att marknadsföra dem eller bevisa deras förmåga. Tyvärr är det en fråga utan ett tillgängligt svar och vi kan bara spekulera. Kanske ville Marc Favre visa att de kunde konkurrera på samma nivå som kronometrins jättar?

Urverket i kronometer 150010.

Marc Favre var ett ganska litet specialiserat företag som mest tillverkade urverk för andra. Det är möjligt att de ville få ut sitt namn och insåg att deras bästa kaliber, 128-O, var deras bästa alternativ.

Bilden ovan visar flera av Marc Favre-observatoriets kronometrar innan samlingen spreds bland samlare.
Jag är den lyckliga ägaren till båda kronometrarna 150010 och 150012, utan tvekan de två mest intressanta. Nedan följer en lista över kända exemplar. 150001 – Inget observatoriecertifikat
150004 – Inget observatoriecertifikat
150010 – 2 observatoriecertifikat
150012 – 1 observatoriecertifikat
150013 – 2 observatoriecertifikat
150015 – Inget observatoriecertifikat
150002 – 1 observatoriecertifikat
150008 – 1 observatoriecertifikat
150017 – Inget observatoriecertifikat (Såldes på Antiquorum 2020)

Källor:
Marc Favre

https://watch-wiki.org/index.php?title=Marc_Favre_%26_Co

https://watch-wiki.org/index.php?title=Favre

https://en.wikipedia.org/wiki/Renaissance_Wax

Marc Favre 150012 – en utmaning – del 2

Publicerad den av
Svara

Fjäderhuset är fixat men fortfarande återstår en hel del att göra.

Spärr och spärrfjäder

Nu står dessa delar på tur att tillverka: spärr och spärrfjäder.

Börjar med att göra en ritning på spärren.

Använder CamBam för att göra G-kod till CNC-fräsen.

Med modernt språk så tar jag min CAD-fil (ritning) till mitt CAM-program som omvandlar ritningen till G-kod som i sin tur styr min CNC-maskin.

Koden för att fräsa konturen på spärren.

1 mm ARNE-stål används som ämne.

När jag tillverkar delar i stål där jag behöver härdbart material använder jag Ground Flat Stock som jag beställer från ett Brittiskt företag. Det stålet fungerar precis som 20AP som levereras i rundstång. Tyvärr finns inte så tunt material som jag behöver i färdigt skick utan jag fräser ner materialet till rätt tjocklek från 1 mm som är den tunnaste varianten jag funnit. Då brukar jag först göra en fräsning som följer min kontur men med en ”sömsmån” en bit utanför den slutgiltiga konturen. På bilden ovan ser man att jag först fräst med denna extra mån, när jag sedan fräser efter den exakta konturen går fräsen fritt från kanterna. Om det är riktigt små detaljer jag ska fräsa ut och kanske använda en fräs som är 1 mm eller mindre brukar jag köra konturen i flera steg så att näst sista varvet blir exakt i mått, sista varvet fräser jag igenom undersidan så att delen kan lossas. Jag brukar fästa ämnet med superlim så att inte delen lossar innan all fräsning är klar. Beroende på hur små radier som behövs kan jag använda fräsar som endast är 0,5 mm diameter – radie 0,25 mm. Även här kör jag först med en grövre fräs och tar bara den slutliga fräsen på det sista varvet. Har upptäckt att det ger finast yta och hela fräsar!

Behövs skarpa hörn tas det enkelt bort med hjälp av en fin fil.
Det kan bli flera byten av fräsar och flera körningar för att göra en del. Lite tidsödande men i alla fall för min hemmabyggda och relativt billiga maskin fungerar detta bäst.
Man ska också tänka på att fräsens verksamma djup brukar vara dubbla diametern – så en 0,5 mm fräs kan bara fräsa 1 mm djup.

Så här blev det. Se på den vänstra detaljen. ”Tårtbiten” som är själva spärrtanden blev alldeles för liten och konturen blev heller inte så bra. Det visade sig att jag hade ett glapp i maskinen som plötsligt dök upp.

Det blev till att fixa till maskinen och justera glappet. Lärdom – kolla ibland att alla skruvar är åtdragna i maskiner, känn och kontrollmät ibland.

Fräste ut en ny spärr, härdade och anlöpte. Polerar den synliga ”tårtbiten”.

Svarvar en tapp i blåstål till spärrens ledade del.

Med hjälp av stansstället fäster jag tappen. Snyggar till formen med mina putsfilar. Sedan prov i verket med spärrhjulet monterat, det verkar funka.

Förr i tiden kunde man köpa ämne för tillverkning av fjädrar. Det fanns två typer av tråd – rund eller platt. Jag använder ett sådant platt ämne och böjer till en form liknar den spärrfjäder som hör till det andra Marc Favreverket som jag har i verkstaden.

Inte lika snygg böj som originalet men huvudsaken är funktionen. Fick ta ner bredden lite för att den skulle gå fritt mellan fjäderhusbryggan och spärrhjulet. Det är också viktigt att fjädern är plan för att få en god funktion, det är svårt att böja till en form utan att ändra planheten. Små detaljer som kan orsaka problem om man inte gör rätt.

Den nya spärren på sin plats. Här kan man fundera på den sektor i bryggan som frästs ut för spärrens rörelse. När ”tårtbiten” är i denna position och i ingrepp med spärrhjulet är spärrhjulet blockerat. När man drar upp fjädern kommer spärrhjulet i rörelse och spärren lyfts. Den lyfts nästan hela vägen genom sektorn i bryggan innan den går ur sitt ingrepp och spärrfjädern gör sitt jobb, ett klick hörs varje gång ”tårtbiten” passerar över en tand. Här rör sig spärren en sträcka som motsvarar ungefär sex tänder på spärrhjulet innan spärren börjar ”klicka”. Varför?
När fjädern är fullt uppdragen backar spärren tillbaka ca 40 grader (52 tänder i spärrhjulet = 360 grader/52 tänder = 6,92 x 6 = 41,53 grader) det gör att fjäderns ytterfäste avlastas som annars överbelastas och efter kort tid går av. (Om du lagar mycket väggur vet du att fästet ibland  ”käkas upp” av flexandet  vid varje uppdragning.) Ytterligare en sak som kan hända är att fjädern hamnar i ett blockerat maxläge som kan ge mer kraft till balansen än vad som behövs. Balansen kan börja prälla det vill säga svänga alldeles för mycket så att liverstenen slår i baksidan av hakens horn. Om man studerar spärr i olika urverk kan man konstatera att det finns flera olika kontruktioner. En del har ovanstående återförande konstruktion andra oftast äldre har inte den funktionen. Är fjäderhuset utrustat med ett stoppverk får man samma funktion även om orsaken till stoppverket är att jämna ut fjäderns kraft över hela verkets gångtid.
40 grader som i detta fall är ovanligt mycket, det brukar i allmänhet röra sig om 10-20 grader i de flesta verk.

Fortsätter till nästa åtgärd – balansen.

Balansaxel

Avbruten balanstapp.

Avbruten balanstapp.

”Ritning” till ny balansaxel.

Båda balanstapparna var avbrutna. Jag testade att borra in tappar så som jag brukar. Men här gick jag bet – första gången!
Materialet var glashårt och omöjligt att borra i, till och med med hårdmetallborr. Det har jag aldrig varit med om, har säkert borrat in över hundra tappar men alltid fått hål i axeln utan att löpa ur den.
OK, jag bestämmer mig för att svarva en ny axel.
Gör en enkel skiss och svarvar sedan en ny axel i blåstål. Blir inte lika hård som originalet men den kommer att fungera bra.

Den nya axeln nitas.

Balansen hel igen.

Något man sällan ser – guillaumebalans i armbandsurstorlek!

Ta en extra titt på balansen, du ser något väldigt ovanligt. Guillaumebalans med spiral med både inner- och ytterkurva, i armbandsurstorlek. Jag har skrivit om dessa mycket speciella balanser flera gånger i denna blogg, men en repetition kan vara på sin plats. Här förklarar jag lite mer om balansen och spiralen.

Guillaumebalans

Vid en första anblick ser en Guillaumebalans ut som en vanlig kompensationsbalans,
man får titta efter extra noga. Skruvarna är större, tillverkade i guld, några av dem är i platina, här fem stycken. Balansen är uppskuren en bit ut räknat från skänkeln – i detta fall två ”skruvbredder”. Men det som är det viktigaste, som man inte kan se med vanliga metoder är den speciella stållegeringen som ståldelen av balansen består av – den speciella Aniballegeringen som Guillaume uppfann. En kompensationsbalans kompenserar för temperaturförändringar. Den är tillverkad av bimetall – stål och mässing. Stål och mässing har olika temperturkoefficienter/utvidgningskoefficienter.
I värme expanderar stål mindre än mässing, det gör att den fria änden av balansen rör sig inåt, balansens verksamma diameter minskar vilket gör att klockan fortar, detta kompenserar för den minskade elasticiteten i spiralen vid en värmeökning. En vanlig, rätt justerad kompensationsbalans kompenserar för värmeskillnader på ett mycket effektivt sätt. Men en Guillaumebalans gör det i det närmaste helt perfekt!
Den kompenserar nämligen även för det så kallade sekundära felet. Att kunna kompensera för det sekundära felet är nyckeln till att få en kronometer att gå exakt.
Vad är då det sekundära felet?

När man testar en kronometers gång gör man det i kyla, rumstemperatur och värme, det brukar vara vid +4C, +20C och +35C. En vanlig kompensationsbalans kompenserar inte linjärt, det blir en topp någonstans. Då måste man ha någon form av hjälpkompensation som tar bort den toppen = det sekundära felet. Innan Guillaume kom på aniballegeringen (anibal är en förkortning av Acier au NIckel pour BALanciers) gjordes många snillrika konstruktioner av balanser, där den svenske urmakaren Victor Kullberg (verksam i London) särskilt utmärkte sig.
Guillaume fick 1920 års nobelpris i fysik för sin forskning om legeringar mellan nickel och stål. Han upptäckte bland annat den märkliga legeringen invar som fått stor betydelse inom urmakeriet för den speciella egenskapen att den har ytterst liten värmeutvidgning.

För att en balans ska få kallas Guillaumebalans krävs kombinationen av en bimetallbalans med mässing och den speciella stållegeringen anibal tillsammans med en stålspiral. Så en Guillaumebalans är ett system som består av både spiral och balans tillsammans.

Något om spiralen.
Spiralen har något så ovanligt som två breguetkurvor!
En traditionell övre/yttre samt en inre kurva.
Idealiskt vore att spiralens inre fästpunkt skulle sitta exakt i centrum av balansaxeln. Men man är ju tvungen att klippa av det innersta av spiralen och fästa den i en spiralrulle, enkelt uttryckt kan man säga att den inre kurvan kompenserar för detta. Om man har både en inre kurva och en ytterkurva tar man helt bort det som kallas ”Caspari-effekten”, dvs ett fel som uppstår i förhållandet mellan spiralens inre och yttre fästpunkter – spiralrulle och ytterfäste. Man kan säga att man genom dessa två kurvor tar bort alla fel/nackdelar som spiralen har. Nackdelar? Den inre kurvan är på grund av sin ringa storlek mycket svår att böja till korrekt form – är formen fel blir istället gångfelet större. Så det krävs en mycket skicklig reglör för att få spiralen att fungera så bra som möjligt.
Fördelen med den vanliga breguetkurvan jämfört mot en planspiral är att breguetkurvan gör så att den plana/undre delen av spiralen rör sig koncentriskt när den arbetar. En planspiral rör sig excentriskt. En breguetspiral får därför inga tyngdpunkter eftersom spiralvarven alltid har förhållandevis samma avstånd sinsemellan. (Det gör det enkelt att kontrollera om kurvan har korrekt form, man vrider balansen så att spiralen drar ihop/utvidgar sig, sedan jämför man avstånden mellan varven, har spiralen rört sig excentriskt åt något håll är kurvformen fel och man får justera. Finns flera exempel på det här i min blogg.) Den plana spiralen är endast koncentrisk i vila, när balansen rör sig utvidgar den sig mer på ena sidan än den andra. Således väger spiralen mer på den sida som är mer utvidgad än den andra ihopdragna sidan. Det påverkar gången väldigt mycket. Man hittar bara dubbla kurvor i riktiga precionsur där man lägger ner mycket arbete och kostnader för att få klockan att gå så rätt som möjligt.

För att kunna böja en breguetkurva krävs att spiralen har två plan. Genom att göra två knän på spiralen får man fram dessa två plan. För att göra dessa knän är det enklaste och allra vanligaste sättet att man med ett verktyg trycker spiralen mot ett mjukt underlag. Man böjer då spiralen i höjdled. Det är lätt förstå att materialpåfrestningen blir stor vid dessa knän – sammanpressning och sträckning. Det gör att området vid knät blir oelastisk = negativ påverkan av spiralen.

Konventionellt böjda kurvknän, ganska snäv vinkel.

Om man böjer spiralen sidledes blir övergången mjuk och fin, påfrestningarna blir inte lika stora och elasticiteten påverkas knappast. Man kan ibland se dessa kurvknän på finare ur, till exempel Patek Philippe.

Exempel på långa kurvknän. LIP-kronometer.

Exempel på långa kurvknän. LIP-kronometer.

Här syns tydligt skillnaden mellan planspiral och spiral med breguetkurva. Excentrisk respektive koncentrisk sammandragning/utvidgning.
De två undre raderna visar inre kurvor – kurva vid spiralrullen. De tre övre raderna visar ”vanliga” breguetkurvor där kurvan är uppböjd över den övriga spiralen – spiral i två plan.

Exempel på en guillaumebalans som har ”allt” – spiral med både inner- och ytterkurva samt låååånga kurvknän. Tippar på yttre 60-kurva och inre 45-kurva. Se ovan.

Tillverka en skruv

När balansen är klar blir nästa del att tillverka en ny skruv till fjäderhusbryggan.

Så ska den nya skruven se ut.

Svarvar i blåstål och skär en gänga.

Jag brukar låta skruven se ut så här.

Nästan klar, nu ska jag skära skåran.

Har ett antal olika slitsfräsar i hårdmetall från Schweiziska Wibemo. Denna fräser ett 0,15 mm spår.

Sätter

Sätter upp vinkelsupporten i svarven för att skära skruvskåran.

Här ser man tydligt varför jag sparat ”tutten” på änden av skruven. Jag ställer in fräsen så noga jag kan med hjälp av gott ljus och en stark lupp.

Först lite olja på slitsfräsen. Därefter skär jag ett spår tvärs över skallen, sedan vrider jag spindeln 180 grader och kör en gång till. Detta gör jag för att säkerställa att skåran hamnar exakt i mitten av skruvskallen. En skåra som inte är exakt i mitten kan vara mycket störande för ett känsligt öga, hellre det än samma bredd på skåran. En liten variation i bredden är svårare att upptäcka. En slitsfräs i hårdmetall är mycket styvare och har mindre tendens att böja sig är en ”vanlig” slitsfräs i verktygsstål.

Skallen polerad.

På sin plats i verket.

En speciell krona

Nu närmar sig slutet på tillverkningen av delar, det som återstår nu är kronan.

Bara räfflorna kvar.

Räknar räfflorna på den andra Marc Favre och sätter upp en fräs i 45 graders vinkel mot ämnet. Skriver ett enkelt program för att styra CNC-maskinen och fräser räfflorna på nya kronan.

En udda detalj på kronan är det spår som är infräst i ytteränden. Förmodligen är spåret till för att kunna dra upp fjädern med en skruvmejsel, det finns säkert en bra förklaring till varför man har spåret som jag inte vet om.

På plats i verket med uppdragsaxel och nygjord krona.

I nästa del berättar Eric historien om Marc Favre och Universal cal 128 och jag rengör och sätter samman Marc Favre 150012.

Källor:
Spiraler & Balanser, Sandström, S 1963
Traité de Construction Horlogère, Vermot . fl., 2021.
Touhrbillon, about my passion, Pahlow S., 2008.
Uhrentechnik, Eisenegger K., 2015.
Watchmaking, Daniels, G. 2011.
Watch adjustment, Jendritzki, H.1963

Marc Favre 150012 – en utmaning – del 1

Publicerad den av
Svara

Jag fick frågan:
-Hur svårt är det att göra ett fjäderhus till ett armbandsur?
-Jag vet inte för jag har aldrig provat!

Jag fick i min hand tre klockor – ett Universal armbandsur och två Marc Favre-ur i testboetter. Det ena av Marc Favreuren, 150012 saknade flera delar.

Fjäderhus, fjäderkärna, spärrhjul, spärr, spärrfjäder, spärrhjulsskruv, skruv till fjäderhusbryggan, skruv till hakklove, två verkhållarskruvar, uppdragsaxel, uppdragskrona och avbruten balansaxel kunde jag upptäcka vid en första koll.
När jag tagit bort tavlan saknades dessutom visarväxelhjulet!
Ja, onekligen en ganska lång lång lista på saknade delar…

Enligt Eric skulle Universal kaliber 128 vara liknande och vissa delar från det verket borde passa Marc Favren.

Marc Favre, tavelsida.

Universal kaliber 128, tavelsida.

Båda verken ovanpå varandra.

Naturligtvis hade Eric rätt!
Efter en jämförelse med det andra Marc Favreverket och Universal 128 visade det sig att uppdragsaxel, visarväxelhjul, spärrhjul och spärrhjulsskruv, skruv till hakklove kunde användas. Verkmästarna i Göteborg hade flera av delarna i lager.

Undersökte om någon av mina hjulfräsar kunde fungera.

Fjäderhuset från Marc Favre 150010 tillsammans med min minsta fräs.

Jag räknade på vilken modul fräsen skulle ha – M 0,15, jag hade en lämplig fräs!

Tänkte att jag börjar med att tillverka själva fjäderhuset och fräsa tänderna. Men allra först gjorde jag de ritningar som behövdes. Allt blev ju betydligt enklare när jag hade en förebild som jag kunde kopiera.

Borrar ett centrumhål och svarvar ämnet till 13,08 mm.

Svarvar till ett ämne av mässingsstång. Använder man stång får man en hård och fin mässing lämplig till hjul.

Använder ett USB-mikroskop för att ställa in höjden på fräsen mot en centreringsspets.

Nästa steg är att sätta upp fräsen i fräsmaskinen och se till att allt är centrerat och går runt och fint.
Skriver ett enkelt program till CNC-maskinen som styr fräsen och delningen.
Det kan se ut så här för att fräsa 84 tänder:

g00
m03 s3000 (Startar frässpindeln med 3000 varv)
g00 z00 x00 y00 a00 (nollställer alla fyra axlar/koordinater till noll = startpunkt. Z=höjd, X=längd, Y=djup, A=grader på rundmatningen.)
M98 P1001 L84 (kör program 1001 84 gånger = tandantalet)
m05

O1001 (program 1001)
g00 y -3.4 (flyttar ut fräsen 3,4 mm från fräsämnet så att fräsen kan passera fritt)
g01 f50 y00 (nu djupmatas fräsen med hastigheten 50 till koordinaten 0, till rätt position för att fräsa)
g01 f50 x14.0 (längdmatning i hastighet 50 till position 14 mm in i ämnet, första tandmellanrummet fräses)
g01 y -3.4 (nu flyttas fräsen ut 3,4 mm från ämnet)
g00 x00 (nu flyttas längdmatningen till nollpunkten)
g91
g00 a4.28571429 (här vrids ämnet 4.28571429 grader, redo för nästa tand)
g90
M99

I verkligheten ser det ut så här:

Fräst första varvet.

Tar det sista.

Fräsningen klar.

När fräsningen av tänderna var klar återstod att följa min ritning för fjäderhuset och svarva till formen.

Svarvningen klar. En kontroll i verket.

Nästa steg var att svarva locket.

När man svarvar ett så här tunt ämne som ett fjäderhuslock får man använda en speciell teknik, det går inte att bara sticka av med ett stickstål.

Har slipat ett speciellt svarvstål för ändamålet. (Använde samma när jag svarvade ur insidan av fjäderhuset.) Lägger ner mycket tid på att polera svarvstålet på diamantpapper för att ytan ska bli så fin som möjligt. Kanten på locket och kanten på fjäderhuset svarvas med 1° – 4° konicitet beroende på vem man frågar.

4 graders lutning på kanterna blev det ungefär.

Hålen brotschade till lagom storlek, test med fjäderhuskärnan från 150010. Det som återstår med locket är att fräsa det lilla urtaget i kanten så att man kan sticka ned ett verktyg vid öppning. Nu har jag ett fjäderhus med lock, återstår att göra det klurigaste, fjäderhuskärnan.

Börjar med att borra och gänga hålet för spärrhjulsskruven.

Provar så att skruven passar.

Jag har gjort en liten markering vid fjäderhakens placering, svarvar ansatser för fjäderhusbryggan och för fjäderhuset.

Provar mot bryggan.

Alla längdmått klara, ansatser svarvade.

Fräser i svarven med en liten fin pinnfräs.

Första planet fräst.

Fyrkanten formad.

Fräser bort det sista.

Provar med spärrhjulet.

För att fräsa innerfästets hake lägger jag ett shims mellan en av chuckens backar och svarvämnet.

Man kan ana shimset i chucken. Märker även positionen med tusch på back och ämne.

Jag flyttar ut fräsen en liten bit mot mig, sedan fräser jag ett spår tvärs över ämnet. Eftersom jag flyttat ut fräsen kommer haken att luta något så att fjäderns fäste dras in mot kärnan. Sedan fräser jag bort materialet på sidorna så att jag får fram själva haken. Till sist snyggar jag till kanten. Jag frikopplar svarvspindeln och vrider den för hand för att fräsa bort materialet på sidorna om fästet.

En enkel film som visar de olika stegen.

Sidvy.

Svarvar det sista.

Jag mäter noga hela tiden.

Svarvningen klar.

Fjäderhuskärnan härdad.

Provar.

Provar med bryggan på.

Kontrollerar luften.

Provar i fjäderhuset.

Provar i fjäderhuset.

Ett första test, hjulen snurrar fint och utan störning. Provar sedan med bara fjäderhuset och centrumhjulet om ingreppet känns bra. Då bromsar man det ”snabba” hjulet och snurrar det långsamma. Det snurrar fint utan knaster eller störningar. Perfekt!

Allt fungerar!

Efter härdning och anlöpning putsar jag av de frästa ytorna och polerar lagerytorna.

Jag var rädd att förstöra fjäderhuset genom att skära ett ytterfäste eller på ett annat sätt göra ett fäste. Därför valde jag att tennlöda in en nagel som får bli det nya fästet.
Väntar med ytbehandlingen av själva fjäderhuset tills resten är klart.

Nu har jag svaret på frågan!

Det gick ju bra att göra ett komplett fjäderhus!

Mer om resten i del 2.

Källor:
Traité de Construction Horlogère, Vermot . fl., 2021.
Touhrbillon, about my passion, Pahlow S., 2008.
Uhrentechnik, Eisenegger K., 2015.
Watchmaking, Daniels, G. 2011.

Fjäderhuskärna med twist

Publicerad den av
Svara

En kund undrade om jag kunde hjälpa till att reparera eller tillverka nya fjäderhuskärnor.

När jag fick kärnorna i min hand kunde jag konstatera att båda två var illa hanterade. Bestämde mig för att tillverka ett par nya.

Har man en bra svarv av modell större än urmakarsvarv är det inga större problem att göra en fjäderhuskärna. Har man dessutom möjlighet att fräsa är det ännu lättare. Är väl egentligen inte så mycket att skriva om, har man ovanstående hjälpmedel vet man hur man gör. Jag tänkte ändå visa hur jag brukar göra.

Kapar först till två ämnen att jobba med.

Det kan ibland vara svårt att hitta härdbart material att jobba med i större dimension. Då kan man göra själva kärnan i t. ex. mässing. Då blir det även enklare att härda.

Jag använder de gamla kärnorna som mallar och tar måtten från dem.

Jag kan även kopiera inställningarna från svarven när jag jobbar.

Ibland tar jag en bild på skalan, då blir den ännu lättare att kopiera.

Snabbt sätt att svarva i vinkel.

Jag använder en speciell metallmärkningspenna för att lättare se t. ex. ristar.

Svarvningen klar, kärnan passar.

Sätter upp frässpindeln i svarven för att kunna borra och fräsa.

För att hålla spärrhjulen på plats ska det vara ett borrat hål i fyrkantsdelen. För att snabbt hitta centrum på den runda axeln fräsen jag ett litet plan.

Nu är det lätt att pricka in borret i mitten av axeln.

Hål rakt igenom.

Fräser fyrkanten.

Fyrkant och hål klart.

Borrar ett hål för fjäderhaken. Det finns flera möjligheter att tillverka innerfästet. Detta tycker jag är snabbast och enklast. Man kan välja att behålla skruvens form eller att göra en fyrkantig stång som man gängar in och sedan filar fram formen på. Så klart kan man även först svarva bort material på ömse sidor om fästet som man sedan fräser fram. Allt handlar om tid och vad kunden är beredd att betala för.

Borrar och gängar hålen för fästet. Lagerytorna fint slipade. Dags för härdning.

Doppar i såpa för att minska glödskal.

Härdning och sedan anlöpning till blått – ca 300 grader.

Skruven ska bli fjäderfäste.

Slipar ner skruven. Sätter för säkerhets skull en svetsloppa för att den inte ska vrida sig.

Fett på de nya fjädrarna.

Allt klart.

Polerar änden på fyrkanten så ser det snyggt ut för kunden.

 

ImHof 948 – ett verk med slag

Publicerad den av
Svara

Kort historik

1888 började konstnären Frédéric Imhof, att tillverka urtavlor. Hans företag växte så småningom till ett familjeföretag – Imhof. Det blev känt för att producera eleganta och högkvalitativa konstnärliga bordsklockor och mekanismer. Hans son, Arthur Imhof, grundade Manufacture de Pendulettes d’Art Arthur Imhof S.A. 1924, integrerade urverksproduktion och expanderade företaget internationellt.

Företagets ursprung kan spåras tillbaka till Frédéric Imhof, en skicklig konstnär som började designa urtavlor för andra tillverkare.

Verksamheten expanderade, och Frédérics son, Arthur, tog så småningom över och drev dess tillväxt.

År 1924 grundade  Arthur Imhof formellt Manufacture de Pendulettes d’Art Arthur Imhof S.A. i La Chaux-de-Fonds, Schweiz.

Under Arthurs ledning expanderade företaget och produktionen ökade, man integrerade urverkstillverkningen och började exportera klockor globalt till marknader i Amerika, Asien och andra länder.

Bordsur på roterande sockel med fyra funktioner: tid, temperatur, luftfuktighet och lufttryck.

Imhof fokuserade på att skapa högkvalitativa konstnärliga bordsur även kallade stilur (Pendulettes d’Art) och mer prisvärda produkter såsom reseväckarur och vanliga väckarklockor. Man fick ett gott rykte för sina eleganta och konstnärliga klockor.
Företaget levererade urverk till mer prestigefyllda varumärken och tillhandahöll sina högkvalitativa 8-dagars urverk för klockor tillverkade av tillverkare som Boucheron, Bucherer, Cartier och Tiffany.
Företaget är känt för ett brett utbud av produkter, inklusive världsklockor från 1960-talet, dekorativa slagverk med automater och skrivbordsset i modern stil, ofta med invecklade detaljer som handemaljerade urtavlor och utarbetade förgyllda mässingsfodral.

Här ser vi grundaren Arthur Imhof i sällskap med Gerard Bauer, ordförande för FH, under firandet av Imhofs 50-årsjubilieum.

Reparationen

En kund hade lämnat in ett urverk som satt i ett stilur. Urtavlan var märkt med Bucherer och verket var av Imhofs fabrikat. Imhof är kända för sina väckarur, men de tillverkade även ur med olika komplikationer. Verket i detta ur med kaliber 948 är utrustat med en slagmekanism. Klockan slår hel- och halvslag.

Ganska snart upptäckte jag att verket blivit utsatt för misshandel av en ”så kallad urmakare”. Jag upptäckte många fel och slitage, men även tidigare reparationer av någon med kunskap. På ovanstående bild ser man att hakstenen är flyttad uppåt parallellt med haken.

Här ser man att verket är ”rengjort” men inte tillräckligt.

Jag gjorde ett kostnadsförslag där jag försökte få med alla fel som jag hittade, tog extra höjd för dolda fel som jag vet brukar komma när jag tar isär mer. Detta är särskilt viktigt att tänka på om du ser att någon annan varit före dig som inte har ordentlig kunskap.
Kunden godkände kostnadsförslaget – dags att sätta igång.

Jag började med att ta bort den avbrutna skruven för fodralets baksida/klangskålen.

Borrar ur den avbrutna skruven.

När jag har ett hål i skruven går det fint att skruva bort den avbrutna biten.

När jag började att ta isär verket upptäckte jag denna bussning som satt löst.

Slagverkets delar. Stora hack i verkbottnen samt hjulet under utlösaren för slaget.

Verket isärtaget.

Gammal ingrodd olja.

Motstenen till vindfånget var lös.

Antagligen den lösa motstenen som orsakat den krokiga tappen.

Riktar tappen med mitt speciella verktyg.

Tappen är rak igen!

Vindfånget kommer att fungera. Som alltid med vindfång är det viktigt att kontrollera friktionen mellan axeln och själva vindfånget. Vindfånget ska kunna vrida sig något när slaget stoppar.

Istället för att försöka lyfta utlösaren med risk att skada minuthjulet och lyftaren använder jag en stans mot axeln. Som synes har någon varit före mig som inte använt den metoden.

Sätter upp hjulet och svarvar plant och slipar fint.

Som följd av den brutala behandlingen med att försöka få loss utlösaren har även axeln böjts.

Fortsätter i svarven och riktar den böjda axeln.

Mer jobb i svarven för att fixa till det här. Förstår inte vad som hänt här men det är inte snyggt i alla fall!

Svarvar rent och plant.

Provar med visaren.

Reparerar gängan.

Nu hamnar minutvisaren i rätt position.

Nästa problem att ta sig an är det slitna gångpartiet. Man ser tydligt hur tandens hävyta är deformerad, dessutom oregelbundet.

En kombination av slitage och justering. Man kan ana märken av en fil.

Tandens hörn – övergångshörnet, skall vara skarpt och inte – som här avrundat.

Kraftiga slitage på hakstenen. Men istället för att byta sten har någon flyttat stenen i höjdled.

Rejäla märken av slitage.

Både in- och utgångsstenarna hade stort slitage.

Sätter in nya stenar. Testar med detta först. Hade jag haft ett nytt gånghjul hade jag naturligtvis bytt det, men jag letade hos leverantörer och på nätet men hittade inget. Om inte tandtopparna redan varit ”grejade” med hade jag kunnat polerat topparna. Då sätter man upp hjulet i svarven och sätter en fin polerskiva mot topparna. Med hjälp av delningsskivan flyttar man fram tand för tand och polerar topparna en efter en. Det skulle varit ett sista alternativ om inte klockan skulle gå bra och balansen svänga med bra amplitud. Men det visade sig senare att den ändå fungerade ok så jag lämnade hjulet så här.

Det är meningen att man ska kunna ta ut fjäderhuset när det övriga verket fortfarande sitter ihop. Man ser märken i verkbotten efter fjäderhuskärnan när man försökt få ut fjäderhuset. När jag själv försökte få in/ut fjäderhuset kände jag att det här går alldeles för trögt, varför?

Jo änden på fjäderhuskärnan var slarvigt avstucken från fabriken så en liten tapp stack ut ca 0,5 mm på undersidan. Man kan ana den efter att jag slipat och polerat änden. Med denna korrigeringen går det lätt och fint att sätta in och ta ut fjäderhuset, kärnan har marginal mot botten och poleringen gör att inga ytterligare märken skapas.

Uppenbarligen har reparatören inte förstått att axeln för visarväxelhjulet INTE är gängad utan inpressad. Inget är dock så skadat att det stoppar funktionen.

Funktionen för utlösning av slaget fungerade sådär. Antagligen berodde detta på  misshandlande delar som jag beskrivit ovan. Armen ska falla ner exakt på minut 00 och 30. Här vandrade utlösarmen sakta nedåt.

När armen till slut nådde botten på utlösarhjulet hade det gått flera minuter.

Sätter upp armen i skruvstycket och filar till formen.

Armen justerad så att den kan falla ned på rätt sätt.

Slitage på hävstiftshjulet för slaget.

Här jag bockat slagarmen lite så att den verkar på återstoden av de slitna tandtopparna.

Nu är alla delar på plats och injusterade så att slaget fungerar som det ska.

Bara det sista kvar, åt vilket håll ska den sitta?

Reparationen klar.

Källor:
https://clockdoc.org/gs/handler/getmedia.ashx?moid=49126&dt=2&g=1
https://www.watchprosite.com/independents/imhof-a-heritage-a-legacy/16.1630401.16572866/
https://www.mikrolisk.de/show.php?site=280
https://www.ecrater.com/p/15203647/arthur-imhof-clock-company-50-year?srsltid=AfmBOoq4_rJ5FsPWSXCMPR5vWQ5IbFNatsjy7PHe4ikpKhmTPaDqsq0_

Klicka för att komma åt 19410724.pdf

Lite om cylindergången – del 2

Publicerad den av
Svara

Illustration som fint visar cylinderns hävytor och dess vinklar.

Renovering av bordsur

Vid kontroll av balansen såg jag tydligt att en av cylindertapparna var väldigt sliten, cylinderns insida var också sliten. Eftersom som bordsuret har ett echappement blir balansens position statisk så endast ena halvan av tappen var sliten.


Balansen i svarven.

Här ser man hur den övre tappen var sliten.

Man kan ana ett mörkt streck både inuti och på utsidan av cylindern, även ett litet slitage på hävytan.

Ytterligare problem upptäcktes med gånghjulet och dess lagerhål som båda var spruckna.

Hur reparerar man detta på bästa sätt?
Som framgick i del 1 av detta inlägg går det ju att få bort den slitna tappen genom att ta bort tampongen. Det är en sak – att sedan passa in en ny tampong det är något annat. Den ska dels passa fint i cylindern, den ska ligga jämns med cylinderns kant när den är inpressad korrekt, sedan måste totala längden och tappens tjocklek anpassas.
Eftersom även gånghjulets tapp behövdes bytas beslöt jag att borra in tappar i båda när jag ändå hade alla grejer framme vid svarven.

Balansen centreras med hålskivan i svarven.

Tappen bortslipad, centrering och instick svarvas så att borret styr exakt i mitten.

Lite olja på hårdmetallborret.

Ett hål istället för tapp.

Svarvar till en passande tapp, pressar fast med lite Loctite. (Man ser tydligt slitaget på cylindern.)

Ny tapp på plats.

Tappändan polerad.

Tappen polerad och klar.

Gånghjulet tas om hand på samma sätt. Bortsvarvning och centrering av tapp.

Hålet borras.

Hålet borrat.

Ny tapp anpassad. Lägg märke till att jag svarvat en brottanvisning på vänstra sidan av den nya tappen. Om tappen skulle gå av oavsiktligt är det meningen att den ska gå av här. Därför gör jag alltid en brottanvisning först.

Ny tapp på plats, polerad och klar.

Gånghjulets tappar klara.

Byter ut de trasiga stenarna.

För balanstapparna gäller att hålet skall vara 1/6 större än tappens tjocklek. = 16%. 0,16+16%=0,18 mm.

Polering av cylindern och gånghjulständerna

Man ser på bilden ett mörkt spår på utsidan av cylindern.

Även insidan har spår av slitage. Svårt att få fina bilder men i mikroskopet syns det tydligt. Man ser även att hävytorna i cylindern är skadade.
För att polera dessa ytor använder jag klippta remsor av de diamantpapper jag beskrivit tidigare när jag jobbade med bearbetning av rubin. Det går ju även fint med smala remsor av slippapper. Remsorna fäster jag på en sticka. För insidan och hävytorna använder jag lite diamantpasta på en putspinne. På samma sätt gör jag även med funktionsytan på gånghjulständerna.

Nya ytor på cylinder och gånghjul.

Spiralen behöver riktas.

Spiralen justerad, det sista görs i verket. Prällningsstiftet syns klockan sex.

Klockan klar för leverans!

Källor – se del 1 och https://anderstestarblog.com/2025/03/30/victor-kullberg-4035-del-2/

Om tappinborrning har jag skrivit flera gånger i denna blogg. Sök i sökrutan.

Föredrag

Publicerad den av
1

Under hösten 2024 blev jag inbjuden till Göteborgs Stadsmuseum att hålla ett föredrag om mitt yrke urmakare. Museet hade en mindre utställning i foajén under rubriken – Gesällskap. De yrken som presenterades var: bokbindare, urmakare och hattmakare.
I samband med utställningen hölls tre föredrag – ett för varje yrke.

Jag gjorde en Powerpointpresentation anpassad för både fackfolk och intresserad allmänhet. Hela föredraget spelades in, men tyvärr gick något snett så filmen blev inte så bra.

Nu i vår dök ett nytt tillfälle upp att visa mitt föredrag – Spring Craft i Trollhättan. Det är ett smidesevent där årets tema var ”Smeden och tiden”.
Vi spelade in alla föredrag som hölls under eventet, även mitt.
Eftersom jag själv är engagerad i Spring Craft hade jag möjligheten att i efterhand redigera filmerna och fixa till dem lite.

Alla faktafel i föredraget är givetvis mina egna!
Här är mitt föredrag (ca 60 minuter):

Ekegrèn / Koehn 70089 – del 2

Publicerad den av
1

Urtavlan på klockan är signerad med H. R. Ekegrèn, men klockan är tillverkad av Edouard Koehn – hur kommer detta sig?
Varför signerade Koehn sina klockor med Ekegrèn?
Vem var Ekegrèn?
Vem var Edouard Koehn?
Jag och Eric Leskinen ska försöka svara på några av dessa frågor i texten vi samarbetat om nedan.

Henri Robert Ekegrèn var en av de mest kända urmakarna i Genève på sin tid.

Henrich Robert Ekegren (Henri Robert Ekegrèn) föddes i Köpenhamn 26 november 1823, han var son till urmakare Daniel Ekegren, f.1794 d 1877. Även H. R. Ekegrens farfar Nils Ekegren, f.1754-d.1826 var urmakare, verksam i Karlshamn.
Fadern Daniel flyttade till Köpenhamn och gifte sig med danskan Johanne (f. Groot). Daniel Ekegren jobbade hos kronometermakaren Urban Jürgensen i Köpenhamn.

Ekegrèn gick i lära hos Jules-Frédéric Jürgensen (Schweizisk/dansk kronometermakare), Henri Golay (Urmakare i Genève), Joseph-Thaddeus Winnerl (österrikisk kronometerfabrikör verksam i Paris) och Adolph Lange (gick i lära hos Winnerl, grundare av A. Lange & Söhne i Glashütte).

Som artonåring erhöll Ekegrèn 1841 ett bidrag från danske kungen för att gå i lära hos Jules Jürgensen i Le Locle. Henri-Robert talade fem språk – svenska, danska, tyska, engelska och franska.

1842-45 arbetade han i Köpenhamn hos Jules Jürgensens bror, kronometerfabrikör Louis Urban Jürgensen. Under denna tid lärde Ekegrèn känna Victor Kullberg, Sveriges kanske mest kände urmakare.

Anlände till Genève 1847. Arbetade först med Henri Golay, sedan i 10 år med Golay-Leresche.

1857 grundade han företaget Ekegren & Westermann tillsammans med sin affärspartner Ferdinand Westermann i Genève. De specialiserade sig på konstruktion av kronometrar. Ekegrèn anställde en ung man, Louis Chevalier, som hade gått på urmakarskolan i Genève. Chevalier stannade hos honom i trettiosju år.

1862 lämnade Westermann av hälsoskäl företaget, som har varit känt som H.R. Ekegrèn urhandel. Ekegrèn vann flera guldmedaljer på olika världsutställningar och Han var en berömd kronometertillverkare i Schweiz, och hans produkter var bland de bästa Genève-klockorna på den tiden.

Henri Robert Ekegrèn är mycket känd för kvaliteten på sitt arbete, såsom sina konstruktioner av specialkalibrar med fin finish, och har även specialiserat sig, förutom fickurskronometrar, på tillverkning av tunna och extra tunna klockor och kronografer. Hans talang ledde till att han deltog i ett flertal världsutställningar där han vann guldmedalj flera gånger, som i Paris 1867, i Wien 1873 (kuriosa: under utställningen i Wien delades 25572 medaljer ut) eller i Philadelphia 1876 (kuriosa: det var på denna utställning som Alexander Graham Bell först visade sin telefon och Heinz ketchup fick provsmakas av allmänheten för första gång.) samt Paris 1878.
Den första kronometertävlingen vid observatoriet i Geneve hölls 1872 och Henri Robert Ekegren kom att vinna flertalet av de tidiga tävlingarna. År 1875 fick han första seriepris för tillverkare för sina åtta inlämnade fickkronometrar efter att ha erhållit ett genomsnitt på 141 poäng. 1877 fick han återigen ett vid kronometertävlingen i Genève, denna gång för en fickkronometer som fick 191 poäng av 250. Den sistnämnda hade själv reglerats av Henri Robert Ekegrèn.
Framgångarna höll dock i sig och fram till 1891 var företaget Henri Robert Ekegrèn en flitig deltagare i kronometertävlingarna på observatoriet. Majoriteten av kronometrar reglerades av Henri Robert själv, men han kom även att ta hjälp av andra framstående Geneve-baserade reglörer, såsom Andreas Hillgren (möjligen med svenskt ursprung?), Alexis Favre och G.-M. Grandjean. Företaget vann flertalet priser, såväl för individuella kronometrar som för inlämnade kronometrars genomsnittspoäng – så kallade seriepriser. Ett bra exempel är den kronometer justerad av A. Hillgren som vann ett första pris och placerade sig på andra plats år 1882 med 208,3 poäng.

Ledamot av kommissionen för urmakarskolan i Genève (1866-1878).

1874 presenterade Ekegrèn en olja som han lär haft patent på. En kommitté experimenterade med den nya oljan 1888 vid Société des arts de Genève och fastställde till slut att den var den bästa som någonsin har producerats fram till den dagen.

Henri Robert Ekegrèn sålde sin verksamhet till Edouard Koehn 1891, men han fortsatte att arbeta i detta företag till sin död. Till hans ära signerade Koehn de bästa klockorna med H.R. Ekegrèn. Företaget levererade även klockor till olika andra företag som Tiffany & Co.

Henri Robert Ekegrèn dog 1896 vid 72 års ålder.

En kronografmekanism som Ekegrèn fick patent på i USA 1869

Till vänster Henri Robert Ekegrèns / Eduard Koehns företag idag Bucherer, bredvid byggnaden av Holland America Line, senare Universal Genève och idag Chanel. Sedan följer byggnaden av Patek Philippe och Hotel de Paris idag en ny byggnad där Hermes håller till.

 

Så såg denna plats (Quai Général-Guisan 26) ut vid ett besök i Genève juni 2011.

EDOUARD KOEHN SR
1839 – 1908

Edouard (Eduard, Edward) Koehn föddes i Tyskland 1839, son till Karl Koehn, leverantör till hovet i hertigdömet Sachsen-Weimar-Eisenach. Från 1859 studerade han vid urmakarskolan i Genève. Efter utbildningen började han som anställd urmakare hos Patek Philippe 1861.

En av grundarna av Patek Philippe – Antoine Norbert de Patek led av anemi. Hans sjukdom förvärrades och 1875 kände sig Patek tvungen att utse en efterträdare för att förhindra att hans livsverk – Patek Philippe & Cie – utsattes för fara. Herrarna Cingria, Rouge och Koehn – tre anställda – tillförde kapital i företaget och blev delägare i företaget, som nu hade fem delägare. Detta skulle snart visa sig vara en framtidsinriktad lösning. Den 1 mars 1877 dog Antoine Norbert de Patek vid 65 års ålder. Sonen Léon var bara 20 år gammal och ville inte gå med i företaget. Han avstod från alla rättigheter mot ett årligt apanage på 10 000 franc och levde på denna livränta som en rentier tills han gick bort 1927.
Under sitt femtonåriga partnerskap gjorde Koehn många resor till Amerika och lyckades utse många företag som agenter av Patek-Philippes klockor. Koehns imponerande personlighet och hans tekniska kunskap skapade förtroende hos alla som han kom i kontakt med.

År 1891 slutade Edouard Koehn på Patek Philippe för att istället förvärva firman H.R. Ekegren. Edouard Koehn önskade nämligen ett mer personligt inflytande över urproduktionen än han kunde få på Patek Philippe. Efter förvärvet stannade Ekegren kvar som chef för tillverkningen. Den kvalitetsmedvetenhet som Edouard fått under de många åren på Patek Philippe kom att tydligt återspeglas i de produkter han designade och tillverkade själv. 1892 förbättrade han den retrograda visningen som uppfanns av Abraham-Louis Breguet i det schweiziska patentet nr. 4746.

Under företagets nya ledarskap fortsatte deltagandet i kronometertävlingarna, i alla fall ett par år. Mellan 1891 till 1894 deltog Edourd Koehn som företag i tävlingarna vid observatoriet i Geneve, både med ur justerade av Edouard själv och av Henri Robert Ekegren. För tävlingen 1894 justerades även företagets kronometrar av J. Golay-Audemars, senare känd som reglör för Patek Philippe, och L. Cattelain. Varför 1894 kom att bli slutet för företagets långa tradition av kronometertävlingar är svårt att svara på. Henri Robert dog 1896, alltså kort därefter, och kanske fanns där en koppling? Kanske slutade de när Henri Robert var för gammal för att själv deltaga?

År 1891 fick 24 ur från Edoaurd Koehn ett gångcertifikat från observatoriet i Genève. Av dessa fick 11 ett tillräckligt gott resultat för att kvala in till den årliga kronometertävlingen och vann således också antingen ett pris eller en utmärkelse. Samtliga 11 kronometrar hade justerats av antingen Edouard eller Henri Robert själva. De fem bästa kronometrarna det året hade en genomsnittspoäng på 209,66 poäng av 300 möjliga och företaget vann då ett tredje seriepris för tillverkare, strax bakom Patek Philippe och Alexis Favre, som vann första respektive andra seriepriserna.
Kronometer 70089 som detta inlägg handlar om justerades av Edouard Koehn och var en av företagets fem bästa kronometrar det året. Med 208,8 poäng fick det ett individuellt tredje pris från observatoriet och var företagets näst bästa.

Koehn var mest känd för sina mycket tunna klockor.

Företaget levererade även klockor till Tiffany & Co. Företaget tillverkade kompasser för den brittiska armén under första världskriget.

Eduard Koehn dog 1908, hans son Eduard Koehn Jr tog över verksamheten och fortsatte att driva den till omkring 1933. Ledamot av kommissionen för urmakarskolan i Genève från oktober 1912. Enligt uppgift överlevde företaget Edouard Koehn lågkonjukturen på 30-talet och Edouard Koehn Jr. tog istället över ansvaret för Vacheron Constantins serviceavdelning.

Bilder från ihopsättningen av urverket.

Källor på nätet om Ekegrèn:
Utställningen i Paris 1867
Världsutställningen i Wien
Intressant läsning av E. Favre-Perret där han kritiserar hur de utländska tillverkarnas kronometrar jämfördes med de amerikanska på världsutställningen 1876 i Philadelphia.
Ytterligare läsning om Philadelphiautställningen 1876.
Patentritning och beskrivning 1869
Artikel i Tidskrift 2017, P. Borgelin
Släktforskarsida
Patent
Patent
Observatoriet i Genève
Artikel om Ekegrèn
https://bge-geneve.ch/iconographie/personne/henri-robert-ekegren
https://bge-geneve.ch/iconographie/oeuvre/icon-p-1947-362
https://watch-wiki.org/index.php?title=Ekegr%C3%A8n,_Henri_Robert
https://www.hautehorlogerie.org/en/watches-and-culture/encyclopaedia/famous-watchmakers/s/henri-robert-ekegren/
https://www.e-periodica.ch/digbib/view?pid=gen-001%3A2007%3A55%3A%3A406referrer=search#406

Källor på nätet om Koehn:
Koehn, Eduard – Watch-Wiki
Ed Koehn – Edouard Koehn | NAWCC Forums

Tryckta källor:
It’s about time. Paul M. Chamberlain, 1978. ISBN 0 9000470 81X
(Verkar vara denna bok som de flesta som skrivit om dessa båda urmakare använt som källa.)
Urmakare och klockor i Sverige och Finland. G. Pipping, E. Sidenbladh och E. Elfström. Norstedts förlag.

Ekegren / Koehn utan kronhjul – del 1

Publicerad den av
1

Eric hade med sig två klockor, båda såg risiga och smutsiga ut. Det ena verket var komplett, det andra saknade kronhjul. Skulle det vara möjligt att kronhjulet från det kompletta verket kunde passa i Ekegrenverket?

Ekegrenverket utan kronhjul och trasigt spärrhjul.

Ekegrenverket utan kronhjul och trasigt spärrhjul vid en första anblick.

Det var ganska lätt att lossa bryggan för kronhjulet och flytta över hjulet, det visade sig vid en snabbtitt att det nog skulle gå att använda med lite modifikationer.
Detta räckte för att jag kunde göra ett försök att reparera detta fina verk. Trots det risiga skicket kunde jag se att under all smuts och oxid fanns ett verk av yppersta kvalité.
Här följer en beskrivning av hur jag gick tillväga för att anpassa kron- och spärrhjul till Ekegrenverket.
I del två visar jag lite mer av verket och Eric berättar mer om Ekegren och Koehn.

När jag fått ordning på kronhjulet och spärrhjulet var det dags att ägna sig åt resten av verket. Uppdragsaxeln saknades också, så en ny skulle tillverkas. Och som vanligt dyker det upp problem som jag inte räknat med.

Stabilis 14689 – balans i bur, del 3

Publicerad den av
1

I denna sista del beskriver jag reparationen och de fel som jag blev tvungen att åtgärda.
Det första jag konstaterade var att det var något konstigt med balansen, det såg ut som att en tapp var avbruten. Konstruktionen tillät inte att enkelt lyfta ur balansen för att konstatera att så var fallet. Jag blev tvungen att plocka isär hela urverket för att se vad som var fel med balansaxeln och lära mig mer om hur verket var konstruerat. När allt var isär kunde jag se att balansaxeln var alldeles för kort. Någon hade slarvigt tillverkat en axel där speciellt den undre axeltappen var som en vevaxel, alla ytor var randiga och nitningen var hög och konstig. Jag måste svarva en ny balansaxel.
I ett ”vanligt” fickur kan man ta bort motstenarna och enkelt mäta hur lång balansaxeln skall vara. Här var den undre motstenen fast monterad i verkbottnen så det gick inte att mäta. Jag fick chansa lite på längden och öka på måtten något med den gamla axeln som förebild. Det undre hålet satt väldigt hårt och trögt, fick slipa till formen för att det skulle gå lätt att få bort. Det övre stenhålet var spräckt. När hålen var åtgärdade kunde jag anpassa balansaxelns mått tills den passade.
En del delar var rostiga, jag brukar vara försiktig när jag tar bort rost. Jag vill inte ändra på några ytor om jag inte måste. Därför brukar jag använda olika mejselformade verktyg i mässing eller nysilver för att ta bort löst sittande rost. På funktionsytor brukar jag använda ”snälla” slip- och polermedel.

Nu ska verket sättas ihop. Lägg märke till den märkliga ordningen att sätta ihop verket!
1. Hake och klove.
2. Gånghjul, sekundhjul och mellanhjul.
3. Balansen sätts i bryggan som därefter sätts i verket.
4. Centrumhjulet och fjäderhuset.
5. Resterande bryggor och klove.

I den moderna Leroyen som jag visade i förra inlägget har man tänkt igenom konstruktionen mer och gjort förbättringar så att det är lättare att arbeta med balansen.

Denna reparation var spännande och intressant, att få en inblick i den tekniska utvecklingen av problemet med att enkelt justera haltningen. Konstruktionen med den justerbara haltningen användes i några olika fickur med Stabilisverk samt i ett fåtal kronometrar från Longines. En spännande tanke är att undra varför Brun valde denna konstruktion framför den andra – som han också uppfann – den vi idag känner i alla moderna klockor. Skänker en tacksam tanke till Brun varje gång jag enkelt justerar haltningen med hans geniala uppfinning. Han fick själv aldrig uppleva det totala genomslag som hans konstruktion mycket senare fick.
Jag tänker på dagens konstruktion av haltningsmekanismen – det krävs en del efterforskningar för att se om det kan finnas kopplingar till Brun själv eller de företag som han var involverad i, till exempel Depollier eller Jurassienne. Har hittat liknande konstruktioner bland patent, till exempel gjorde en man som hette Richard Lange från Glashütte flera konstruktioner som liknade Bruns. Vem vet, jag kanske återkommer i frågan.