Etikettarkiv: krona

Marc Favre 150012 – en utmaning – del 3

Publicerad den av
Svara

Innan jag fortsätter med det sista av restaureringen/renoveringen av Marc Favre 150012 tänkte jag skriva lite om kort företaget Marc Favre & Cie/Marc Favre & Co.
I en intressant artikel längst ner på sidan berättar Eric Leskinen mer om Marc Favres kronometrar.

Kort historik

Företaget Marc Favre & Cie grundades omkring 1900 av just Marc Favre i Bienne/Biel. Namnet Favre är vanligt i Schweiz och det finns både flera företag där namnet Favre ingår och en mängd personer inom urmakeri med efternamnet Favre, så det gäller att hålla ordning på alla Favres. (Se källor längst ner på sidan.)

Annons från Marc Favre, i tidningen Féderation de l’Industrie Horlogère Suisse (FH) från 7. Juni 1922

I början av 1900-talet var fickur dominerande men företaget Marc Favre & Cie var tidiga med att tillverka högkvalitativa urverk för armbandsur. 1922 hade man flera urverk (många formverk) i storlek från 5 till 13 linjer i produktion. Alla med ankargång, några med breguetspiral. Se annons ovan.

Runt 1925 anslöt sig sönerna Robert-Marc Favre, Paul Favre och Jean Favre till företaget, där Paul tog över ledningen av företaget efter sin far.
Marc Favre avled den 29 december 1930 endast 55 år gammal.
Urfabriken var vid denna tid ansluten till Gruen Guild – senare Alpina Gruen Gilde SA och var, tillsammans med Aegler, Gruen, Lavina och J. Straub & Co., en viktig leverantör av urverk.

För att snabbspola lite i historien hoppar jag till att Marc Favre & Cie varit involverad i utvecklandet av många kända märken och urverk. Här nämner jag kort några:
Bulova, Gruen, Alpina, Universal Geneve, Omega.
Omegas verk 500, 550 och 600 är kanske några av de mest kända där grunden kommer från Marc Favre.

Som redan nämnts finns det mycket att läsa om Marc Favre & Cie, kolla länkarna längst ner på sidan om du vill läsa mer.

Verket monteras och görs klart

När alla delar som jag tillverkat var klara och testade i urverket återstod att snygga till ytor, lägga facetter och polera funktionsytor. Efter en diskussion beslöts att fjäderhuset skulle behålla sin yta av mässing, ingen förgyllning.

Fjäderhus och lock behandlades med Renaissance Wax som är ett mikrokristallint vax som används för metallkonservering. Man applicerar då en tunt lager vax med en trasa, eftertorka med en ren trasa, klart. Det skyddar bland annat silver, mässing och koppar från oxidering. Det fungerar även på organiskt material, till exempel trä, där det ger en fin lyster.

Fjäderhuset med det signerade fjäderhuslocket. Allt behandlat med vax mot oxidering.

I fjäderhusets lock ristar jag min signatur som visar att fjäderhuset är nytillverkat och inte original. Jag tycker att det är viktigt att man visar att delar är nytillverkade på något sätt så att en initierad person förstår att delen är nytillverkad och inte original. Ibland, om jag kan och det får plats, signerar jag med mitt eget märke och år, eller så visar jag med till exempel finish, långdragning, form, färg att här är något som inte stämmer mot originalet. Jag brukar även dokumentera om jag tillverkat någon del och skicka med till kunden. Ibland gör jag även, som nu, ett blogginlägg där allt blivit noggrant dokumenterat och beskrivet.

Platsen där balansens motsten ska sitta.

Börjar med att olja och sätta motstenarna på plats i verkbottnen.

En av motsternarna.

Fjäderhuset vaxat, fjädern ilagd – klart för att sättas in i verket.

Fjäderhuset på plats.

Vackert polerad driv.

Centrumhjulet.

Vackert polerade drivar.

Hela löpverket på plats.

Motstenen för gånghjulet oljas och sätts på plats.

Vackert utformad och polerade hake, lägg märke till den extra finessen med välvd yta på ovansidan av hakstenarna, helt onödig men snyggt.

Haken på plats, gången smörjs med Moebius 9415. Alla delar i gång, lager i verket och andra ytor där man vill förhindra att smörjmedlet sprider sig är epilamiserade.

Guillaumebalans, spiral med dubbla kurvor.

Nysvarvad balansaxel, vackert utförd stiftning av spiralen vid rulle och ytterfäste.

Balansskruvar i tre olika material: guld, platina och förgylld mässing. Guillaumebalans.

Ni som läste del 2 av Marc Favre noga kommer ihåg de två typer av kurvknän som nämndes. Långa knän och som här konventionella knän.

Ruckarmen.

Ruckstift i guld. Öppningen skall vara noggrant polerad och insidans ytor ska vara absolut parallella. Ruckstiften ska sitta så tätt att spiralen endast kan röra sig i höjdled och precis gå fritt sidledes.

Balansen på plats.

Uppdrag och visarställning ihopsatt.

Hela tavelsidan klar, nygjord krona.

Spärren i vila. Jämför med nästa bild.

Här ser man spärrens position precis innan den släpper och tickar fram ett steg. Ovanligt lång sträcka som spärrhjulet måste röra sig innan spärren börjar klicka.

Verket klart, dags för injustering.

På dessa tävlingskronometrar används endast sekund- och minutvisare.

En omfattande restaurering och renovering är klar!

Sida vid sida – tävlingskronometrarna 150012 och 150010, båda två fungerande numera.

Nedan följer Eric Leskinens intressanta berättelse om Universal Geneves kronometerkaliber 128 och Marc Favres kaliber 128-0 översatt från engelska av mig:

Kronometerkalibern Universal Geneve 128/Marc Favre 128-O

Den minsta armbandsurskalibern som vunnit ett pris i Neuchâtel-observatoriets tävlingar
Eric Leskinen, 2026

Universal Geneve som varumärke är kanske mest känt för sina kronografer, såsom Compaxserien, och automatiska urverk med mikrorotor, som använts i kända klockmodeller som Polerouter. Även om märket säkerligen tillverkat exakta armbandsur är det dock inte känt för kronometri, som många av sina konkurrenter. Varumärken som Omega tillverkade tiotusentals armbandsur som certifierats som kronometrar av de schweiziska officiella testningsbyråerna (BO), och senare av COSC. Vissa, som Omega, hade också långa och anrika kronometertävlingsregister vid observatorierna i Kew, Genève och Neuchâtel. Universal Geneve producerade till synes ett litet antal kronometrar från och med 1940-talet. Till exempel fick Universal Geneve 1945 och 1946 ett fåtal kronometercertifikat för klockor från testningsbyråerna i Le Locle respektive Bienne. År 1950 marknadsförde Universal Geneve kronometrar med de ”anmärkningsvärda kalibrarna 128 och 129 med 28 mm diameter” (sic). Intressant nog skriver företaget att kronometercertifikaten utfärdades av deras egen verkstad, och inte av de officiella testningsbyråerna.

Kalibrarna 128 och 129 från ”Official catalogue of Swiss Watch Repair 1949, part 2”.

Kalibrarna 128 och 129, som användes i företagets kronometrar, var de främsta manuellt uppdragna urverken som Universal Geneve erbjöd vid den här tidpunkten. De två kalibrarna skiljer sig endast åt vad gäller sekundvisaren, där kaliber 128 har en liten sekundvisare och 129 har en centrumsekundvisare. Urverken mäter 12½ linjer (28 mm) i diameter, med tjocklekar på 3,95 mm respektive 4,70 mm. Kaliber 129 är något tjockare på grund av de ytterligare komponenter som behövs för den centrala sekundvisaren. Kaliber 128 är den vanligaste av de två och kommer att vara i fokus för den här artikeln framöver.

Varför är kronometerkaliber 128 värd att undersöka och lyfta fram? Med tanke på Universal Geneves relevans som ett samlarmärke och Breitlings nyliga förvärv av märket, vilket har satt Universal Geneve på radarn för många, är det intressant att ta upp aspekter av märket som inte ofta tas upp någon annanstans – såsom deras korta period inom kronometri på 1940- och 1950-talen med en högkvalitativ manuellt uppdragen kaliber. En kaliber som senare också bevisade sitt värde i de extremt tuffa tävlingarna vid Neuchâtel-observatoriet. Värt att nämna är att den här artikeln inte kommer att ta upp de automatiska Polerouterkronometrarna kaliber 138SS eller Microrotor-kronometrarna kaliber 215 etc., trots att de tillverkades runt denna tid.

Universal Geneve marknadsför kronometrar med kal. 128 och 129, annons från 1950.

Förutom användningen i kronometrar användes kaliber 128 även av Universal Geneve i några av deras vanliga, mer eleganta klockor. Den fanns tillgänglig i flera versioner med varierande funktioner, såsom plan- eller Breguetspiral, Incabloc- eller Parechoc-stötskydd, 15 eller 17 stenar, och möjligheten att använda ett gånghjul med motstenar. Den högsta kvaliteten hade en Breguet-spiral, 17 stenar, Parechoc-stötskydd och ett gånghjul med motstenar. Valet att tillverka ett kronometerurverk med en diameter på endast 28 mm är intressant.

En fin UG kal. 128 med breguetkurva, Incabloc stötsäkring, och gånghjul med motstenar.

De mest framstående kronometerurverken från denna tid var 30 mm i diameter, eftersom det var maximalt tillåtna storleken för armbandsur i observatorietävlingar. Detta innebär att de flesta konkurrenterna också använde 30 mm-urverk i sina vanliga produktionskronometrar. Även om den exakta anledningen till detta val inte är känd, är det sannolikt en kompromiss mellan precision och kanske praktisk användning, där ett 28 mm-urverk passar mindre klockor än ett ”fullstort” 30 mm-urverk. Herrklockor strax över 30 mm var vanliga under denna tid, och detta gjorde det möjligt för Universal Geneve att även utrusta dem med en kronometerkaliber. Såvitt jag vet designades – och möjligen tillverkades – alla urverk med enbart tidvisning som Universal Geneve använde under denna period av företaget Marc Favre.
Marc Favre i Bienne var en framstående designer och tillverkare av urverk, som specialiserade sig på formverk och kompakta urverk. Jag skulle dock vilja hävda att de mest framgångsrika urverken som Marc Favre tillverkade var runda kalibrar för herrklockor, och som användes av Universal Geneve, Gruen och möjligen Alpina. Till exempel designades den berömda manuellt uppdragna Universal Geneve kalibern 262 av Marc Favre, som betecknade den som kaliber 595 och även sålde urverket i sina egna klockor signerade ”Siegerin”. Ett annat exempel är den hammarautomatiska Universal Geneve kaliber 138 som också designades av Marc Favre.

Kronometerkalibrarna 128 och 129 var inga undantag, båda utvecklade av Marc Favre. De verkar dock ha tillverkats specifikt för Universal Geneve och användes, så vitt jag vet, aldrig av någon annan, inte ens av Marc Favre själva. Marc Favre måste ha varit särskilt stolt över kaliber 128. På 1950-talet valde Marc Favre att delta med ett antal sådana urverk i tävlingarna vid Neuchâtel-observatoriet. Värt att nämna är att detta är något som Marc Favre gjorde helt på egen hand, utan någon inblandning från Universal Geneve. Den version av 128 som deltog i tävlingarna kommer härmed att kallas 128-O, eftersom den, såvitt jag vet, saknar en känd officiell beteckning. Den skiljer sig från standardversionen, och dess varianter, som såldes till Universal Geneve i flera avseenden.
Förutom generellt bättre komponenter, såsom en gång av högsta kvalitet, är 128-O utrustad med en Guillaume-balans, ett utökat antal stenar till 19 stycken där även centrumhjulet har stenhål på båda sidor, inget stötskydd, en annan spärr som liknar den som användes på Peseux 260, och ett mycket högre fjäderhus, vilket innebär att denna version också är betydligt tjockare – 5,2 mm jämfört med 3,95 mm. Gångfjädern i 128-O är också dubbelt så bred – 3,2 mm jämfört med 1,6 mm i standardversionen. Detta innebär att hjulen i löpverket har längre axlar än i standardversionen (och delarna är inte utbytbara). Den ökade axellängden hos 128-O – cirka 1,2 mm – står i ungefärlig proportion till verkets ökade tjocklek. Inte heller balansaxeln och gånghaken är utbytbara mot delar från standardversionen, eftersom deras axeltappar är extremt tunna, vilket anstår en observatoriekronometer.
Oavsett vilka modifieringar som gjorts av tävlingsversionen var urverket fortfarande bara 28 mm i diameter och hade en icke försumbar nackdel. Även med ett högre fjäderhus och balans jämfört med standardproduktionsversionen var det fortfarande knappt 10 % mindre i diameter (28 vs 30 mm) jämfört med tävlingsurverken från de flesta andra tillverkare. 2 mm kanske inte låter mycket, men i den hårda världen av tävlingskronometrar, där hundradels sekunder gjorde hela skillnaden, var detta en stor nackdel.
Normen bland konkurrenter var att använda den maximalt tillåtna storleken på 30 mm för att maximera chanserna att uppnå toppresultat. Ett större urverk erbjuder i teorin bättre prestanda eftersom det möjliggör montering av en större balans och fjäderhus. De mest seriösa konkurrenterna använde specialbyggda tävlingskalibrar på 30 mm för att verkligen maximera storleken på balans och fjäderhus, såsom Zenith-kaliber 135, som byggdes från grunden som ett tävlingsurverk. Zenith 135 har ett indirekt drivet visarväxelhjul som gör att det kan placeras excentriskt, vilket gör att urverket kan hysa en större balans och ett större fjäderhus. Kalibern har också en lågprofilerad gånghjulsbrygga, vilket gör att balansen kan passera över den, vilket också möjliggör en större balans. Medan Marc Favre 128-O modifierades för observatorietävlingar, delar den fortfarande Universal Geneves löpverkslayout och allmän design, förutom att den är tjockare, med baskalibern Universal Geneve 128, vilket begränsar storleken på balansen och fjäderhuset.

Marc Favre observatoriekronometer 150012.

Även om vi inte vet hur många Marc Favre 128-O-urverk som anmäldes totalt, vet vi hur många framgångsrika deltagare det fanns.
Den första tävlingskronometern av Marc Favre som fick ett officiellt observatoriecertifikat var nummer 150008. Den justerades av den berömda frilansande reglören Werner-Albert Dubois och tävlade i observatorietävlingen i Neuchâtel 1951, där den placerade sig på 59:e plats av 79 framgångsrika deltagare med ett N-värde på 15,1 (ju lägre desto bättre).
Förmodligen inte helt nöjda med detta resultat, vände sig företaget istället till sin egen justeringsavdelning för nästa års tävling. I tävlingen 1952 anmälde företaget nummer 150012, ett urverk som justerats internt. Med ett Nvärde på 15,1 hade det, konstigt nog, uppnått exakt samma poäng som föregående års bidrag, vilket innebar att ingen egentlig förbättring gjordes. Med ett N-värde på 15,1 placerade sig 150012 på 48:e plats av 59 deltagare. Trots att det inte var en förbättring jämfört med 1951 var detta ändå, utan tvekan, ett respektabelt resultat. Företaget deltog inte med några urverk i tävlingen 1953 utan valde istället att fokusera sina ansträngningar på 1954.
År 1954 hade Marc Favre tagit hjälp av ännu en berömd frilansande reglör. Den här gången valde de Andre Jeanmairet, som vid den tiden också arbetade som chef för urmakarskolan i Le Locle, och som tidigare hade arbetat som justeringslärare och justeringsmästare på skolan. Från och med 1954 deltog urverken förvirrande nog inte längre med Marc Favre angiven som tillverkare, utan med Le Locles urmakarskola listad istället. För mig visar detta att Marc Favre hade överlämnat sitt tävlingskronometerprogram till Andre Jeanmairet, som nu själv tog över det fulla ansvaret.
Det första framgångsrika bidraget från Andre Jeanmairet detta år (1954) var urverk nummer 150002, som uppnådde ett N-värde på 18,7 och placerade sig på 51:a plats av 53. Bortsett från det okända antalet misslyckade bidrag, som uppenbarligen inte presterade särskilt bra, var detta det sämsta resultatet hittills. Andre gav inte upp, utan återvände 1955 och fick ytterligare två certifikat för framgångsrika kronometrar, nummer 150013 och 150010 med N-värden på 15,6 respektive 16,5. Dessa resultat placerade kronometer 150013 på 80:e plats och 150010 på 81:a plats av totalt 86 framgångsrika deltagare.
1956, det sista tävlingsåret för kaliber 128-O, uppnådde den sitt bästa resultat någonsin. De två framgångsrika kronometrarna från föregående år, nummer 150010 och 150013, återanmäldes. Medan 150013 uppnådde ett mediokert resultat med ett N-värde på 20 och en 96:e plats av 99, satte kronometer 150010 ett nytt rekord för kalibern. Med ett imponerande N-värde på 11,1 tog den ett tredje pris och en 46:e plats av 99. Det betyder att 128-O var den minsta armbandsurskalibern någonsin att vinna ett pris vid tävlingarna på Neuchâtel-observatoriet – exklusive de ”prime”-priser som introducerades 1963, vilka delades ut till kalibrar så små som 26 mm.
För transparensens skull bör det också nämnas att Zenith hade en framgångsrik 28,5 mm-kaliber som fick flera priser mellan 1948 och 1953. Men även om Zenith 28,5 mm-kalibern otvivelaktigt var mer framgångsrik, var den tekniskt sett fortfarande en större kaliber, om än bara med 0,5 mm, och storleken var allt i observatorietävlingar. Som tidigare nämnts markerade 1956 det sista tävlingsåret för Marc Favre 128-O. Den mest troliga förklaringen är att programmet lades ner permanent efter André Jeanmairets död 1957.

Den prisvinnande Marc Favre observatoriekronometern 150010 tillsammans trälådan där kronometern förvarades under testningen.

Till slut återstår frågan varför. Varför valde Marc Favre att skicka in ett antal urverk i kaliber 128-O till Neuchâtel-observatoriet? Varför skicka in en 28 mm kaliber till de extremt konkurrensutsatta proven? Ville de bevisa kaliberns kvalitet för en potentiell köpare? För allmänheten? Urverken skickades in när kaliber 128 och 129 redan användes av Universal Geneve, så det gjordes troligen inte i ett försök att marknadsföra dem eller bevisa deras förmåga. Tyvärr är det en fråga utan ett tillgängligt svar och vi kan bara spekulera. Kanske ville Marc Favre visa att de kunde konkurrera på samma nivå som kronometrins jättar?

Urverket i kronometer 150010.

Marc Favre var ett ganska litet specialiserat företag som mest tillverkade urverk för andra. Det är möjligt att de ville få ut sitt namn och insåg att deras bästa kaliber, 128-O, var deras bästa alternativ.

Bilden ovan visar flera av Marc Favre-observatoriets kronometrar innan samlingen spreds bland samlare.
Jag är den lyckliga ägaren till båda kronometrarna 150010 och 150012, utan tvekan de två mest intressanta. Nedan följer en lista över kända exemplar. 150001 – Inget observatoriecertifikat
150004 – Inget observatoriecertifikat
150010 – 2 observatoriecertifikat
150012 – 1 observatoriecertifikat
150013 – 2 observatoriecertifikat
150015 – Inget observatoriecertifikat
150002 – 1 observatoriecertifikat
150008 – 1 observatoriecertifikat
150017 – Inget observatoriecertifikat (Såldes på Antiquorum 2020)

Källor:
Marc Favre

https://watch-wiki.org/index.php?title=Marc_Favre_%26_Co

https://watch-wiki.org/index.php?title=Favre

https://en.wikipedia.org/wiki/Renaissance_Wax

Marc Favre 150012 – en utmaning – del 2

Publicerad den av
Svara

Fjäderhuset är fixat men fortfarande återstår en hel del att göra.

Spärr och spärrfjäder

Nu står dessa delar på tur att tillverka: spärr och spärrfjäder.

Börjar med att göra en ritning på spärren.

Använder CamBam för att göra G-kod till CNC-fräsen.

Med modernt språk så tar jag min CAD-fil (ritning) till mitt CAM-program som omvandlar ritningen till G-kod som i sin tur styr min CNC-maskin.

Koden för att fräsa konturen på spärren.

1 mm ARNE-stål används som ämne.

När jag tillverkar delar i stål där jag behöver härdbart material använder jag Ground Flat Stock som jag beställer från ett Brittiskt företag. Det stålet fungerar precis som 20AP som levereras i rundstång. Tyvärr finns inte så tunt material som jag behöver i färdigt skick utan jag fräser ner materialet till rätt tjocklek från 1 mm som är den tunnaste varianten jag funnit. Då brukar jag först göra en fräsning som följer min kontur men med en ”sömsmån” en bit utanför den slutgiltiga konturen. På bilden ovan ser man att jag först fräst med denna extra mån, när jag sedan fräser efter den exakta konturen går fräsen fritt från kanterna. Om det är riktigt små detaljer jag ska fräsa ut och kanske använda en fräs som är 1 mm eller mindre brukar jag köra konturen i flera steg så att näst sista varvet blir exakt i mått, sista varvet fräser jag igenom undersidan så att delen kan lossas. Jag brukar fästa ämnet med superlim så att inte delen lossar innan all fräsning är klar. Beroende på hur små radier som behövs kan jag använda fräsar som endast är 0,5 mm diameter – radie 0,25 mm. Även här kör jag först med en grövre fräs och tar bara den slutliga fräsen på det sista varvet. Har upptäckt att det ger finast yta och hela fräsar!

Behövs skarpa hörn tas det enkelt bort med hjälp av en fin fil.
Det kan bli flera byten av fräsar och flera körningar för att göra en del. Lite tidsödande men i alla fall för min hemmabyggda och relativt billiga maskin fungerar detta bäst.
Man ska också tänka på att fräsens verksamma djup brukar vara dubbla diametern – så en 0,5 mm fräs kan bara fräsa 1 mm djup.

Så här blev det. Se på den vänstra detaljen. ”Tårtbiten” som är själva spärrtanden blev alldeles för liten och konturen blev heller inte så bra. Det visade sig att jag hade ett glapp i maskinen som plötsligt dök upp.

Det blev till att fixa till maskinen och justera glappet. Lärdom – kolla ibland att alla skruvar är åtdragna i maskiner, känn och kontrollmät ibland.

Fräste ut en ny spärr, härdade och anlöpte. Polerar den synliga ”tårtbiten”.

Svarvar en tapp i blåstål till spärrens ledade del.

Med hjälp av stansstället fäster jag tappen. Snyggar till formen med mina putsfilar. Sedan prov i verket med spärrhjulet monterat, det verkar funka.

Förr i tiden kunde man köpa ämne för tillverkning av fjädrar. Det fanns två typer av tråd – rund eller platt. Jag använder ett sådant platt ämne och böjer till en form liknar den spärrfjäder som hör till det andra Marc Favreverket som jag har i verkstaden.

Inte lika snygg böj som originalet men huvudsaken är funktionen. Fick ta ner bredden lite för att den skulle gå fritt mellan fjäderhusbryggan och spärrhjulet. Det är också viktigt att fjädern är plan för att få en god funktion, det är svårt att böja till en form utan att ändra planheten. Små detaljer som kan orsaka problem om man inte gör rätt.

Den nya spärren på sin plats. Här kan man fundera på den sektor i bryggan som frästs ut för spärrens rörelse. När ”tårtbiten” är i denna position och i ingrepp med spärrhjulet är spärrhjulet blockerat. När man drar upp fjädern kommer spärrhjulet i rörelse och spärren lyfts. Den lyfts nästan hela vägen genom sektorn i bryggan innan den går ur sitt ingrepp och spärrfjädern gör sitt jobb, ett klick hörs varje gång ”tårtbiten” passerar över en tand. Här rör sig spärren en sträcka som motsvarar ungefär sex tänder på spärrhjulet innan spärren börjar ”klicka”. Varför?
När fjädern är fullt uppdragen backar spärren tillbaka ca 40 grader (52 tänder i spärrhjulet = 360 grader/52 tänder = 6,92 x 6 = 41,53 grader) det gör att fjäderns ytterfäste avlastas som annars överbelastas och efter kort tid går av. (Om du lagar mycket väggur vet du att fästet ibland  ”käkas upp” av flexandet  vid varje uppdragning.) Ytterligare en sak som kan hända är att fjädern hamnar i ett blockerat maxläge som kan ge mer kraft till balansen än vad som behövs. Balansen kan börja prälla det vill säga svänga alldeles för mycket så att liverstenen slår i baksidan av hakens horn. Om man studerar spärr i olika urverk kan man konstatera att det finns flera olika kontruktioner. En del har ovanstående återförande konstruktion andra oftast äldre har inte den funktionen. Är fjäderhuset utrustat med ett stoppverk får man samma funktion även om orsaken till stoppverket är att jämna ut fjäderns kraft över hela verkets gångtid.
40 grader som i detta fall är ovanligt mycket, det brukar i allmänhet röra sig om 10-20 grader i de flesta verk.

Fortsätter till nästa åtgärd – balansen.

Balansaxel

Avbruten balanstapp.

Avbruten balanstapp.

”Ritning” till ny balansaxel.

Båda balanstapparna var avbrutna. Jag testade att borra in tappar så som jag brukar. Men här gick jag bet – första gången!
Materialet var glashårt och omöjligt att borra i, till och med med hårdmetallborr. Det har jag aldrig varit med om, har säkert borrat in över hundra tappar men alltid fått hål i axeln utan att löpa ur den.
OK, jag bestämmer mig för att svarva en ny axel.
Gör en enkel skiss och svarvar sedan en ny axel i blåstål. Blir inte lika hård som originalet men den kommer att fungera bra.

Den nya axeln nitas.

Balansen hel igen.

Något man sällan ser – guillaumebalans i armbandsurstorlek!

Ta en extra titt på balansen, du ser något väldigt ovanligt. Guillaumebalans med spiral med både inner- och ytterkurva, i armbandsurstorlek. Jag har skrivit om dessa mycket speciella balanser flera gånger i denna blogg, men en repetition kan vara på sin plats. Här förklarar jag lite mer om balansen och spiralen.

Guillaumebalans

Vid en första anblick ser en Guillaumebalans ut som en vanlig kompensationsbalans,
man får titta efter extra noga. Skruvarna är större, tillverkade i guld, några av dem är i platina, här fem stycken. Balansen är uppskuren en bit ut räknat från skänkeln – i detta fall två ”skruvbredder”. Men det som är det viktigaste, som man inte kan se med vanliga metoder är den speciella stållegeringen som ståldelen av balansen består av – den speciella Aniballegeringen som Guillaume uppfann. En kompensationsbalans kompenserar för temperaturförändringar. Den är tillverkad av bimetall – stål och mässing. Stål och mässing har olika temperturkoefficienter/utvidgningskoefficienter.
I värme expanderar stål mindre än mässing, det gör att den fria änden av balansen rör sig inåt, balansens verksamma diameter minskar vilket gör att klockan fortar, detta kompenserar för den minskade elasticiteten i spiralen vid en värmeökning. En vanlig, rätt justerad kompensationsbalans kompenserar för värmeskillnader på ett mycket effektivt sätt. Men en Guillaumebalans gör det i det närmaste helt perfekt!
Den kompenserar nämligen även för det så kallade sekundära felet. Att kunna kompensera för det sekundära felet är nyckeln till att få en kronometer att gå exakt.
Vad är då det sekundära felet?

När man testar en kronometers gång gör man det i kyla, rumstemperatur och värme, det brukar vara vid +4C, +20C och +35C. En vanlig kompensationsbalans kompenserar inte linjärt, det blir en topp någonstans. Då måste man ha någon form av hjälpkompensation som tar bort den toppen = det sekundära felet. Innan Guillaume kom på aniballegeringen (anibal är en förkortning av Acier au NIckel pour BALanciers) gjordes många snillrika konstruktioner av balanser, där den svenske urmakaren Victor Kullberg (verksam i London) särskilt utmärkte sig.
Guillaume fick 1920 års nobelpris i fysik för sin forskning om legeringar mellan nickel och stål. Han upptäckte bland annat den märkliga legeringen invar som fått stor betydelse inom urmakeriet för den speciella egenskapen att den har ytterst liten värmeutvidgning.

För att en balans ska få kallas Guillaumebalans krävs kombinationen av en bimetallbalans med mässing och den speciella stållegeringen anibal tillsammans med en stålspiral. Så en Guillaumebalans är ett system som består av både spiral och balans tillsammans.

Något om spiralen.
Spiralen har något så ovanligt som två breguetkurvor!
En traditionell övre/yttre samt en inre kurva.
Idealiskt vore att spiralens inre fästpunkt skulle sitta exakt i centrum av balansaxeln. Men man är ju tvungen att klippa av det innersta av spiralen och fästa den i en spiralrulle, enkelt uttryckt kan man säga att den inre kurvan kompenserar för detta. Om man har både en inre kurva och en ytterkurva tar man helt bort det som kallas ”Caspari-effekten”, dvs ett fel som uppstår i förhållandet mellan spiralens inre och yttre fästpunkter – spiralrulle och ytterfäste. Man kan säga att man genom dessa två kurvor tar bort alla fel/nackdelar som spiralen har. Nackdelar? Den inre kurvan är på grund av sin ringa storlek mycket svår att böja till korrekt form – är formen fel blir istället gångfelet större. Så det krävs en mycket skicklig reglör för att få spiralen att fungera så bra som möjligt.
Fördelen med den vanliga breguetkurvan jämfört mot en planspiral är att breguetkurvan gör så att den plana/undre delen av spiralen rör sig koncentriskt när den arbetar. En planspiral rör sig excentriskt. En breguetspiral får därför inga tyngdpunkter eftersom spiralvarven alltid har förhållandevis samma avstånd sinsemellan. (Det gör det enkelt att kontrollera om kurvan har korrekt form, man vrider balansen så att spiralen drar ihop/utvidgar sig, sedan jämför man avstånden mellan varven, har spiralen rört sig excentriskt åt något håll är kurvformen fel och man får justera. Finns flera exempel på det här i min blogg.) Den plana spiralen är endast koncentrisk i vila, när balansen rör sig utvidgar den sig mer på ena sidan än den andra. Således väger spiralen mer på den sida som är mer utvidgad än den andra ihopdragna sidan. Det påverkar gången väldigt mycket. Man hittar bara dubbla kurvor i riktiga precionsur där man lägger ner mycket arbete och kostnader för att få klockan att gå så rätt som möjligt.

För att kunna böja en breguetkurva krävs att spiralen har två plan. Genom att göra två knän på spiralen får man fram dessa två plan. För att göra dessa knän är det enklaste och allra vanligaste sättet att man med ett verktyg trycker spiralen mot ett mjukt underlag. Man böjer då spiralen i höjdled. Det är lätt förstå att materialpåfrestningen blir stor vid dessa knän – sammanpressning och sträckning. Det gör att området vid knät blir oelastisk = negativ påverkan av spiralen.

Konventionellt böjda kurvknän, ganska snäv vinkel.

Om man böjer spiralen sidledes blir övergången mjuk och fin, påfrestningarna blir inte lika stora och elasticiteten påverkas knappast. Man kan ibland se dessa kurvknän på finare ur, till exempel Patek Philippe.

Exempel på långa kurvknän. LIP-kronometer.

Exempel på långa kurvknän. LIP-kronometer.

Här syns tydligt skillnaden mellan planspiral och spiral med breguetkurva. Excentrisk respektive koncentrisk sammandragning/utvidgning.
De två undre raderna visar inre kurvor – kurva vid spiralrullen. De tre övre raderna visar ”vanliga” breguetkurvor där kurvan är uppböjd över den övriga spiralen – spiral i två plan.

Exempel på en guillaumebalans som har ”allt” – spiral med både inner- och ytterkurva samt låååånga kurvknän. Tippar på yttre 60-kurva och inre 45-kurva. Se ovan.

Tillverka en skruv

När balansen är klar blir nästa del att tillverka en ny skruv till fjäderhusbryggan.

Så ska den nya skruven se ut.

Svarvar i blåstål och skär en gänga.

Jag brukar låta skruven se ut så här.

Nästan klar, nu ska jag skära skåran.

Har ett antal olika slitsfräsar i hårdmetall från Schweiziska Wibemo. Denna fräser ett 0,15 mm spår.

Sätter

Sätter upp vinkelsupporten i svarven för att skära skruvskåran.

Här ser man tydligt varför jag sparat ”tutten” på änden av skruven. Jag ställer in fräsen så noga jag kan med hjälp av gott ljus och en stark lupp.

Först lite olja på slitsfräsen. Därefter skär jag ett spår tvärs över skallen, sedan vrider jag spindeln 180 grader och kör en gång till. Detta gör jag för att säkerställa att skåran hamnar exakt i mitten av skruvskallen. En skåra som inte är exakt i mitten kan vara mycket störande för ett känsligt öga, hellre det än samma bredd på skåran. En liten variation i bredden är svårare att upptäcka. En slitsfräs i hårdmetall är mycket styvare och har mindre tendens att böja sig är en ”vanlig” slitsfräs i verktygsstål.

Skallen polerad.

På sin plats i verket.

En speciell krona

Nu närmar sig slutet på tillverkningen av delar, det som återstår nu är kronan.

Bara räfflorna kvar.

Räknar räfflorna på den andra Marc Favre och sätter upp en fräs i 45 graders vinkel mot ämnet. Skriver ett enkelt program för att styra CNC-maskinen och fräser räfflorna på nya kronan.

En udda detalj på kronan är det spår som är infräst i ytteränden. Förmodligen är spåret till för att kunna dra upp fjädern med en skruvmejsel, det finns säkert en bra förklaring till varför man har spåret som jag inte vet om.

På plats i verket med uppdragsaxel och nygjord krona.

I nästa del berättar Eric historien om Marc Favre och Universal cal 128 och jag rengör och sätter samman Marc Favre 150012.

Källor:
Spiraler & Balanser, Sandström, S 1963
Traité de Construction Horlogère, Vermot . fl., 2021.
Touhrbillon, about my passion, Pahlow S., 2008.
Uhrentechnik, Eisenegger K., 2015.
Watchmaking, Daniels, G. 2011.
Watch adjustment, Jendritzki, H.1963

H. L. Matile no 10790- en utmaning, del 2.

Publicerad den av
Svara

Del 2

När allt var klart med att få verket att fungera i boetten var det dags ägna själva verket uppmärksamhet och få det att fungera.

När jag bestämde mig för att laga klockan hade jag upptäckt några smågrejer som jag tänkte kolla extra. Det var dels nollställningen av kronografen som inte fungerade till 100% och minutvisaren med sin konstiga tapp som jag tänkte börja med.

Jag valde att istället för att borra ett hål i centrumaxeln att svarva en tapp. Sedan tänkte jag mig ett rör med en tapp för visaren. Min tanke var att inte skada centrumaxeln mer. Om något skulle gå snett, hålet inte hamnade rätt eller att axeln skulle spricka (på samma sätt som hänt nu), var det bättre med ett rör som är lättare att göra nytt än en ny centrumaxel. Det går ju att laborera med hållfastheten på detta sätt. Om man sparar ännu mer av originalaxeln och gör röret tunnare, man kan ju till och med göra en brottanvisning för att den mer lättersatta delen ska gå sönder om en olycka är framme eller om det är en väldigt känslig och delikat del man repararerar. Så får man hoppas att framtidens användare är rädda om klockan.
Något som jag aldrig sett förut är att minutvisaren är överst, sedan kommer sekundräknaren och underst timvisaren.
En kommentar om den tidigare reparationen.
Man ser hur viktigt det är att vara noggrann när man borrar in en tapp. Om man inte centrerar borret blir hålet snett, om man dessutom inte gör tappen rätt som ska in i hålet t.ex. för konisk eller för stor spricker det lätt. Man får tänka efter så att man tar med så många parametrar som möjligt när man planerar sitt arbete. Om du till exempel borrar med ett hårdmetallborr i en glashård axel utan att anlöpa, då blir ju området vid hålet oerhört sprött och en presspassning skulle spräcka axeln.

Vidare med resten av renoveringen.

Efter rengöringen kontrollerar jag alltid delarna så att det verkligen är och ser rent ut. Kollar stenarnas funktionsytor efter oljerester  – använder en putspinne vid behov, kollar ställen där jag vet att det brukar vara svårt att rengöra och det ofta är smutsigt till exempel uppdrag, fjäderhus och liknande.  Därefter brukar jag epilamisera alla stenhål, gånghjul och hake och andra lagerställen samt vid uppdraget. Jag gör det för att vara säker på att olja och fett ligger kvar där jag vill att det ska vara.
Här följer en liten genomgång av alla vackra delar och sammansättningen av urverket. Kronografdelen tar jag sist.

I nästa del vänder jag på steken och koncentrerar mig på tavelsidan och kronografen.

H. L. Matile no 10790- en utmaning, del 1.

Publicerad den av
2

Eric bad mig att undersöka om jag kunde sätta in ett fint urverk i en boett. Han hade återigen kommit över ett fint urverk som slaktats på sin boett. Han hade med sig några visningsboetter som kanske kunde passa till verket.
Verket var ett observatorietestat kronometerverk dessutom utrustat med kronograf med 1/5-dels sekund. (Två begrepp som ofta förväxlas, kronometer och kronograf – här har vi båda.)
Passade på att ta några bilder av verket innan jag satte igång.
Klicka på småbilderna för att se större.

Börjar med att ta bort balansen så att ingen olycka sker med den. Kontrollerar om jag kan se något allvarligt fel. Verket fungerade när jag drog upp den lite, det enda jag fann var att nollställningen av kronografen gick lite trögt. Tippade på att det nog bara var smuts som gjorde att det gick trögt. Minutvisaren hade också en konstig och skev tapp. Min erfarenhet av så här gamla kronografer är minst sagt begränsad, jag visste helt enkelt inte hur det brukar se ut.
Men kvalitén på verket var ju någonting alldeles extra!
Sicken kvalité!

Mitt största bekymmer – hur var detta tänkt?

På bilden ovan ser man den avbrutna uppdragsaxeln samt under den en öppning med en arm med ett hål i. Här sker start – stopp – nollställning av kronografen.
Det krävs ganska stor kraft för att trycka fram kronografens funktioner. Jag visste inte hur kopplingen mellan denna öppning och tryckknappen hade sett ut från början. Tyckte att proportionerna inte stämde riktigt med vad jag var van vid från tidigare reparationer.
Skulle detta fungera även i den nya boetten?
Såg inga märken på verkets kant efter någon ytterligare konstruktion. Såg framför mig en krona med tryckknapp för kronografens funktioner, mellan verket och kronan ett rör som för över kraften från tryckknappen till kronografen, sedan någon form av tapp/axel som trycker mot start/stopparmen. Jag hade en oro för att den stora kraften som krävs för att mata fram kronografen skulle bli för ensidig belastning för kronan.
Framtiden får utvisa om min oro är berättigad.
Det var värt att försöka få detta att fungera – en utmaning som passade mig!

En av boetterna skulle fungera. Prov och kontroll.

Fastnade för en av boetterna. Den var tillräckligt tjock för att verket skulle passa i höjd, den var något för stor så att jag skulle bli tvungen att tillverka en verkring, då kunde jag kontrollera så att verket hamnade på rätt plats samt att jag fick lite extra utrymme mellan verk och boett om jag skulle behöva göra någon extra konstruktion för att få kronografen att fungera. Kronröret hade även det generösa mått för att få plats med extra rör etc,
Tog kontakt med Eric och berättade att jag trodde på projektet. Det borde gå att få det hela att fungera!

Nu var det dags att noggrant mäta upp boett och verk för att göra en ritning på verkringen och sedan tillverka ringen och få verket att fungera i boetten.

Ja det var många åtgärder och många delar som ska samverka för att det ska fungera.
Men nu är det mesta klart rörande boett, verkring och kronans funktioner.
I nästa del kommer jag beskriva reparationen av verket och hur det fungerar.