Innan jag fortsätter med det sista av restaureringen/renoveringen av Marc Favre 150012 tänkte jag skriva lite om kort företaget Marc Favre & Cie/Marc Favre & Co.
I en intressant artikel längst ner på sidan berättar Eric Leskinen mer om Marc Favres kronometrar.

Kort historik

Företaget Marc Favre & Cie grundades omkring 1900 av just Marc Favre i Bienne/Biel. Namnet Favre är vanligt i Schweiz och det finns både flera företag där namnet Favre ingår och en mängd personer inom urmakeri med efternamnet Favre, så det gäller att hålla ordning på alla Favres. (Se källor längst ner på sidan.)

I början av 1900-talet var fickur dominerande men företaget Marc Favre & Cie var tidiga med att tillverka högkvalitativa urverk för armbandsur. 1922 hade man flera urverk (många formverk) i storlek från 5 till 13 linjer i produktion. Alla med ankargång, några med breguetspiral. Se annons ovan.

Runt 1925 anslöt sig sönerna Robert-Marc Favre, Paul Favre och Jean Favre till företaget, där Paul tog över ledningen av företaget efter sin far.
Marc Favre avled den 29 december 1930 endast 55 år gammal.
Urfabriken var vid denna tid ansluten till Gruen Guild – senare Alpina Gruen Gilde SA och var, tillsammans med Aegler, Gruen, Lavina och J. Straub & Co., en viktig leverantör av urverk.

För att snabbspola lite i historien hoppar jag till att Marc Favre & Cie varit involverad i utvecklandet av många kända märken och urverk. Här nämner jag kort några:
Bulova, Gruen, Alpina, Universal Geneve, Omega.
Omegas verk 500, 550 och 600 är kanske några av de mest kända där grunden kommer från Marc Favre.

Som redan nämnts finns det mycket att läsa om Marc Favre & Cie, kolla länkarna längst ner på sidan om du vill läsa mer.

---

Verket monteras och görs klart

När alla delar som jag tillverkat var klara och testade i urverket återstod att snygga till ytor, lägga facetter och polera funktionsytor. Efter en diskussion beslöts att fjäderhuset skulle behålla sin yta av mässing, ingen förgyllning.

Fjäderhus och lock behandlades med Renaissance Wax som är ett mikrokristallint vax som används för metallkonservering. Man applicerar då en tunt lager vax med en trasa, eftertorka med en ren trasa, klart. Det skyddar bland annat silver, mässing och koppar från oxidering. Det fungerar även på organiskt material, till exempel trä, där det ger en fin lyster.

I fjäderhusets lock ristar jag min signatur som visar att fjäderhuset är nytillverkat och inte original. Jag tycker att det är viktigt att man visar att delar är nytillverkade på något sätt så att en initierad person förstår att delen är nytillverkad och inte original. Ibland, om jag kan och det får plats, signerar jag med mitt eget märke och år, eller så visar jag med till exempel finish, långdragning, form, färg att här är något som inte stämmer mot originalet. Jag brukar även dokumentera om jag tillverkat någon del och skicka med till kunden. Ibland gör jag även, som nu, ett blogginlägg där allt blivit noggrant dokumenterat och beskrivet.

Börjar med att olja och sätta motstenarna på plats i verkbottnen.

---

Nedan följer Eric Leskinens intressanta berättelse om Universal Geneves kronometerkaliber 128 och Marc Favres kaliber 128-0 översatt från engelska av mig:

Kronometerkalibern Universal Geneve 128/Marc Favre 128-O

Den minsta armbandsurskalibern som vunnit ett pris i Neuchâtel-observatoriets tävlingar
Eric Leskinen, 2026

Universal Geneve som varumärke är kanske mest känt för sina kronografer, såsom Compaxserien, och automatiska urverk med mikrorotor, som använts i kända klockmodeller som Polerouter. Även om märket säkerligen tillverkat exakta armbandsur är det dock inte känt för kronometri, som många av sina konkurrenter. Varumärken som Omega tillverkade tiotusentals armbandsur som certifierats som kronometrar av de schweiziska officiella testningsbyråerna (BO), och senare av COSC. Vissa, som Omega, hade också långa och anrika kronometertävlingsregister vid observatorierna i Kew, Genève och Neuchâtel. Universal Geneve producerade till synes ett litet antal kronometrar från och med 1940-talet. Till exempel fick Universal Geneve 1945 och 1946 ett fåtal kronometercertifikat för klockor från testningsbyråerna i Le Locle respektive Bienne. År 1950 marknadsförde Universal Geneve kronometrar med de ”anmärkningsvärda kalibrarna 128 och 129 med 28 mm diameter” (sic). Intressant nog skriver företaget att kronometercertifikaten utfärdades av deras egen verkstad, och inte av de officiella testningsbyråerna.

Kalibrarna 128 och 129, som användes i företagets kronometrar, var de främsta manuellt uppdragna urverken som Universal Geneve erbjöd vid den här tidpunkten. De två kalibrarna skiljer sig endast åt vad gäller sekundvisaren, där kaliber 128 har en liten sekundvisare och 129 har en centrumsekundvisare. Urverken mäter 12½ linjer (28 mm) i diameter, med tjocklekar på 3,95 mm respektive 4,70 mm. Kaliber 129 är något tjockare på grund av de ytterligare komponenter som behövs för den centrala sekundvisaren. Kaliber 128 är den vanligaste av de två och kommer att vara i fokus för den här artikeln framöver.

Varför är kronometerkaliber 128 värd att undersöka och lyfta fram? Med tanke på Universal Geneves relevans som ett samlarmärke och Breitlings nyliga förvärv av märket, vilket har satt Universal Geneve på radarn för många, är det intressant att ta upp aspekter av märket som inte ofta tas upp någon annanstans – såsom deras korta period inom kronometri på 1940- och 1950-talen med en högkvalitativ manuellt uppdragen kaliber. En kaliber som senare också bevisade sitt värde i de extremt tuffa tävlingarna vid Neuchâtel-observatoriet. Värt att nämna är att den här artikeln inte kommer att ta upp de automatiska Polerouterkronometrarna kaliber 138SS eller Microrotor-kronometrarna kaliber 215 etc., trots att de tillverkades runt denna tid.

Förutom användningen i kronometrar användes kaliber 128 även av Universal Geneve i några av deras vanliga, mer eleganta klockor. Den fanns tillgänglig i flera versioner med varierande funktioner, såsom plan- eller Breguetspiral, Incabloc- eller Parechoc-stötskydd, 15 eller 17 stenar, och möjligheten att använda ett gånghjul med motstenar. Den högsta kvaliteten hade en Breguet-spiral, 17 stenar, Parechoc-stötskydd och ett gånghjul med motstenar. Valet att tillverka ett kronometerurverk med en diameter på endast 28 mm är intressant.

De mest framstående kronometerurverken från denna tid var 30 mm i diameter, eftersom det var maximalt tillåtna storleken för armbandsur i observatorietävlingar. Detta innebär att de flesta konkurrenterna också använde 30 mm-urverk i sina vanliga produktionskronometrar. Även om den exakta anledningen till detta val inte är känd, är det sannolikt en kompromiss mellan precision och kanske praktisk användning, där ett 28 mm-urverk passar mindre klockor än ett ”fullstort” 30 mm-urverk. Herrklockor strax över 30 mm var vanliga under denna tid, och detta gjorde det möjligt för Universal Geneve att även utrusta dem med en kronometerkaliber. Såvitt jag vet designades – och möjligen tillverkades – alla urverk med enbart tidvisning som Universal Geneve använde under denna period av företaget Marc Favre.
Marc Favre i Bienne var en framstående designer och tillverkare av urverk, som specialiserade sig på formverk och kompakta urverk. Jag skulle dock vilja hävda att de mest framgångsrika urverken som Marc Favre tillverkade var runda kalibrar för herrklockor, och som användes av Universal Geneve, Gruen och möjligen Alpina. Till exempel designades den berömda manuellt uppdragna Universal Geneve kalibern 262 av Marc Favre, som betecknade den som kaliber 595 och även sålde urverket i sina egna klockor signerade ”Siegerin”. Ett annat exempel är den hammarautomatiska Universal Geneve kaliber 138 som också designades av Marc Favre.

Kronometerkalibrarna 128 och 129 var inga undantag, båda utvecklade av Marc Favre. De verkar dock ha tillverkats specifikt för Universal Geneve och användes, så vitt jag vet, aldrig av någon annan, inte ens av Marc Favre själva. Marc Favre måste ha varit särskilt stolt över kaliber 128. På 1950-talet valde Marc Favre att delta med ett antal sådana urverk i tävlingarna vid Neuchâtel-observatoriet. Värt att nämna är att detta är något som Marc Favre gjorde helt på egen hand, utan någon inblandning från Universal Geneve. Den version av 128 som deltog i tävlingarna kommer härmed att kallas 128-O, eftersom den, såvitt jag vet, saknar en känd officiell beteckning. Den skiljer sig från standardversionen, och dess varianter, som såldes till Universal Geneve i flera avseenden.
Förutom generellt bättre komponenter, såsom en gång av högsta kvalitet, är 128-O utrustad med en Guillaume-balans, ett utökat antal stenar till 19 stycken där även centrumhjulet har stenhål på båda sidor, inget stötskydd, en annan spärr som liknar den som användes på Peseux 260, och ett mycket högre fjäderhus, vilket innebär att denna version också är betydligt tjockare – 5,2 mm jämfört med 3,95 mm. Gångfjädern i 128-O är också dubbelt så bred – 3,2 mm jämfört med 1,6 mm i standardversionen. Detta innebär att hjulen i löpverket har längre axlar än i standardversionen (och delarna är inte utbytbara). Den ökade axellängden hos 128-O – cirka 1,2 mm – står i ungefärlig proportion till verkets ökade tjocklek. Inte heller balansaxeln och gånghaken är utbytbara mot delar från standardversionen, eftersom deras axeltappar är extremt tunna, vilket anstår en observatoriekronometer.
Oavsett vilka modifieringar som gjorts av tävlingsversionen var urverket fortfarande bara 28 mm i diameter och hade en icke försumbar nackdel. Även med ett högre fjäderhus och balans jämfört med standardproduktionsversionen var det fortfarande knappt 10 % mindre i diameter (28 vs 30 mm) jämfört med tävlingsurverken från de flesta andra tillverkare. 2 mm kanske inte låter mycket, men i den hårda världen av tävlingskronometrar, där hundradels sekunder gjorde hela skillnaden, var detta en stor nackdel.
Normen bland konkurrenter var att använda den maximalt tillåtna storleken på 30 mm för att maximera chanserna att uppnå toppresultat. Ett större urverk erbjuder i teorin bättre prestanda eftersom det möjliggör montering av en större balans och fjäderhus. De mest seriösa konkurrenterna använde specialbyggda tävlingskalibrar på 30 mm för att verkligen maximera storleken på balans och fjäderhus, såsom Zenith-kaliber 135, som byggdes från grunden som ett tävlingsurverk. Zenith 135 har ett indirekt drivet visarväxelhjul som gör att det kan placeras excentriskt, vilket gör att urverket kan hysa en större balans och ett större fjäderhus. Kalibern har också en lågprofilerad gånghjulsbrygga, vilket gör att balansen kan passera över den, vilket också möjliggör en större balans. Medan Marc Favre 128-O modifierades för observatorietävlingar, delar den fortfarande Universal Geneves löpverkslayout och allmän design, förutom att den är tjockare, med baskalibern Universal Geneve 128, vilket begränsar storleken på balansen och fjäderhuset.

Även om vi inte vet hur många Marc Favre 128-O-urverk som anmäldes totalt, vet vi hur många framgångsrika deltagare det fanns.
Den första tävlingskronometern av Marc Favre som fick ett officiellt observatoriecertifikat var nummer 150008. Den justerades av den berömda frilansande reglören Werner-Albert Dubois och tävlade i observatorietävlingen i Neuchâtel 1951, där den placerade sig på 59:e plats av 79 framgångsrika deltagare med ett N-värde på 15,1 (ju lägre desto bättre).
Förmodligen inte helt nöjda med detta resultat, vände sig företaget istället till sin egen justeringsavdelning för nästa års tävling. I tävlingen 1952 anmälde företaget nummer 150012, ett urverk som justerats internt. Med ett Nvärde på 15,1 hade det, konstigt nog, uppnått exakt samma poäng som föregående års bidrag, vilket innebar att ingen egentlig förbättring gjordes. Med ett N-värde på 15,1 placerade sig 150012 på 48:e plats av 59 deltagare. Trots att det inte var en förbättring jämfört med 1951 var detta ändå, utan tvekan, ett respektabelt resultat. Företaget deltog inte med några urverk i tävlingen 1953 utan valde istället att fokusera sina ansträngningar på 1954.
År 1954 hade Marc Favre tagit hjälp av ännu en berömd frilansande reglör. Den här gången valde de Andre Jeanmairet, som vid den tiden också arbetade som chef för urmakarskolan i Le Locle, och som tidigare hade arbetat som justeringslärare och justeringsmästare på skolan. Från och med 1954 deltog urverken förvirrande nog inte längre med Marc Favre angiven som tillverkare, utan med Le Locles urmakarskola listad istället. För mig visar detta att Marc Favre hade överlämnat sitt tävlingskronometerprogram till Andre Jeanmairet, som nu själv tog över det fulla ansvaret.
Det första framgångsrika bidraget från Andre Jeanmairet detta år (1954) var urverk nummer 150002, som uppnådde ett N-värde på 18,7 och placerade sig på 51:a plats av 53. Bortsett från det okända antalet misslyckade bidrag, som uppenbarligen inte presterade särskilt bra, var detta det sämsta resultatet hittills. Andre gav inte upp, utan återvände 1955 och fick ytterligare två certifikat för framgångsrika kronometrar, nummer 150013 och 150010 med N-värden på 15,6 respektive 16,5. Dessa resultat placerade kronometer 150013 på 80:e plats och 150010 på 81:a plats av totalt 86 framgångsrika deltagare.
1956, det sista tävlingsåret för kaliber 128-O, uppnådde den sitt bästa resultat någonsin. De två framgångsrika kronometrarna från föregående år, nummer 150010 och 150013, återanmäldes. Medan 150013 uppnådde ett mediokert resultat med ett N-värde på 20 och en 96:e plats av 99, satte kronometer 150010 ett nytt rekord för kalibern. Med ett imponerande N-värde på 11,1 tog den ett tredje pris och en 46:e plats av 99. Det betyder att 128-O var den minsta armbandsurskalibern någonsin att vinna ett pris vid tävlingarna på Neuchâtel-observatoriet – exklusive de ”prime”-priser som introducerades 1963, vilka delades ut till kalibrar så små som 26 mm.
För transparensens skull bör det också nämnas att Zenith hade en framgångsrik 28,5 mm-kaliber som fick flera priser mellan 1948 och 1953. Men även om Zenith 28,5 mm-kalibern otvivelaktigt var mer framgångsrik, var den tekniskt sett fortfarande en större kaliber, om än bara med 0,5 mm, och storleken var allt i observatorietävlingar. Som tidigare nämnts markerade 1956 det sista tävlingsåret för Marc Favre 128-O. Den mest troliga förklaringen är att programmet lades ner permanent efter André Jeanmairets död 1957.

Till slut återstår frågan varför. Varför valde Marc Favre att skicka in ett antal urverk i kaliber 128-O till Neuchâtel-observatoriet? Varför skicka in en 28 mm kaliber till de extremt konkurrensutsatta proven? Ville de bevisa kaliberns kvalitet för en potentiell köpare? För allmänheten? Urverken skickades in när kaliber 128 och 129 redan användes av Universal Geneve, så det gjordes troligen inte i ett försök att marknadsföra dem eller bevisa deras förmåga. Tyvärr är det en fråga utan ett tillgängligt svar och vi kan bara spekulera. Kanske ville Marc Favre visa att de kunde konkurrera på samma nivå som kronometrins jättar?

Marc Favre var ett ganska litet specialiserat företag som mest tillverkade urverk för andra. Det är möjligt att de ville få ut sitt namn och insåg att deras bästa kaliber, 128-O, var deras bästa alternativ.

Bilden ovan visar flera av Marc Favre-observatoriets kronometrar innan samlingen spreds bland samlare.
Jag är den lyckliga ägaren till båda kronometrarna 150010 och 150012, utan tvekan de två mest intressanta. Nedan följer en lista över kända exemplar. 150001 – Inget observatoriecertifikat
150004 – Inget observatoriecertifikat
150010 – 2 observatoriecertifikat
150012 – 1 observatoriecertifikat
150013 – 2 observatoriecertifikat
150015 – Inget observatoriecertifikat
150002 – 1 observatoriecertifikat
150008 – 1 observatoriecertifikat 1
50017 – Inget observatoriecertifikat (Såldes på Antiquorum 2020)

Källor:
Marc Favre

https://watch-wiki.org/index.php?title=Marc_Favre_%26_Co

https://watch-wiki.org/index.php?title=Favre

https://en.wikipedia.org/wiki/Renaissance_Wax