Etikettarkiv: tappinborrning

Ångbåtsur – P. A. Laurén No 17, del 5.

Publicerad den av
1

Justerar lagerytorna på fjäderhuskärnorna.

Slipas och poleras.

Fjädervindaren fungerar lika bra att ta ut fjädrarna på ett säkert sätt som att sätta in dem.

Fjädrarna desarmerade.

Efter att ha polerat alla tappar och kontrollerat slitage var det dags för rengöring.

Delar på väg till badet.

Ett kort besök i ultraljudsvannan.

För att det inte ska bli några fläckar på mässingen torkar jag bort all vätska med en gammal och urtvättad handduk (i det närmaste ludd- och dammfri).

Rengjorda delar på värmefläkten.

Alla hjul på plats.

Man blir bländad av den vackert polerade mässingen.

Ångbåtsuret redo för leverans!

Efter att kunden fått ångbåtsuret fick jag ta del av lite mer information om uret som familjen hade.

För familjen startar berättelsen om ångbåtsuret ”Skåne” år 1867 i och med att fartyget ”Skåne” förliser, troligen på det ökända Falsterbo rev. (1831 startade fyrskeppsverksamhet på revet, men under långa perioder saknades fyrskepp, speciellt under vintrarna. Trots fyrskepp räknar man med 225 strandningar/förlisningar under perioden 1801-1860.)
Trelleborgs Dykeri- och rederibolag bärgade fartyget ”Skåne” och dess värdefulla last (30000Rdr). Ägare till bolaget var Carl Magnus Smith, han fick ångbåtsuret som ett tack för hjälpen med bärgningen.
Intressant är att ångbåtsuret sitter monterat i ett väggursfodral i trä.
Studerar man ångbåtsurets mässingsfodral finns ingen enkel anordning för att montera uret stabilt på en vägg. Det finns en mässingsögla placerad i stort sett i mitten på fodralets översida, sedan finns två ”öron” med två hål i varje placerade på glasringen – alltså på urets framsida. Det finns ingen anordning på urets rygg så som på de skeppsur (även från aktuell tidsperiod) vi känner, att skruva på en träskiva eller direkt i väggen. Mitt antagande är därför att träfodralet mycket väl kan vara original. En speciell anordning krävs för att kunna placera uret på en vägg. (Uret måste hänga för att kunna fungera bra.)

Ångbåtsur – P. A. Laurén No 17, del 4.

Publicerad den av
Svara

Efter att klockan gått ett tag märkte jag att den gick ganska mycket för sakta.

Jag provade att på vanligt sätt rucka den, men det var ändå inte tillräckligt. Trots att ruckarmen stod i max fortning saktade ändå klockan.

Jag testade därför att korta in spiralen för att få den att gå fortare.

Så här såg det ut från början, spiralen sticker ut ca en millimeter. Men tittar man på alla märken på ytterfästet förstår man att någon före mig haft samma idé.

Nu har jag flyttat in spiralen en bit. Provar gångresultatet igen, fortfarande för sakta. Flyttar en bit till, och en bit till, ytterligare en bit – nej det fungerade inte. Det blev inte mycket kvar av kurvan. Trots att breguetkurvan var kraftigt deformerad förstod jag att så här kort kan den omöjligt vara. Något annat måste vara fel. Jag var orolig för att det fortfarande skulle vara något fel i gången som orsakade detta. Felet var dock väldigt regelbundet. Jag provade detta genom att ta tiden på hur mycket felet var under en timma. Startade ett stoppur när klockan slog, väntade en timma och kollade. Upprepade detta vid flera tillfällen – alltid samma avvikelse. Då bör det inte vara något fel i gången som borde gett ett mer oregelbundet fel.

Jag studerade balansen och upptäckte två avvikande skruvar som skiljde sig rejält från de övriga stora skruvarna som förmodligen är i guld eller förgyllda. Stålskruvarna har kanske inte suttit där från början?

Den ena skruven var blånerad med en gänga som syns på insidan av balansringen, den andra skruven är blank och ser modernare ut, gängan syns inte på insidan.
När jag försökte skruva bort den kortare av skruvarna visade det sig att den var – VÄNSTERGÄNGAD – eh, inte okej. Helt klart någon som försökt tynga ner balansen.
(Men varför hade detta gjorts? Jag undrar… Har klockan gått rätt med dessa skruvar?)

Jag tog bort båda skruvarna och flyttade tillbaka spiralen till sin första position. Nu började det hända något!
Nu handlade gångfelet om några sekunder per dygn. Så skönt. Jag lät klockan gå en längre tid och den höll tiden bra.

Jag rengör och polerar bort märken efter skruvarna i balansringen.

Även här syns den svarta beckaktiga smutsen som jag sett spår av överallt.

Detantfäderns ände är fastklämd under ett stålbleck.

Skruven rengjord.

Svartaktigt klet även här.

Får fila och putsa bort den svarta smutsen.

Guldfjäderns ände ska rengöras.

Får justera guldfjäderns anspänning så att den ligger an mot detantens ände.

Nu var det äntligen dags att demontera resten av urverket. Dags att undersöka hur omfodringarna var gjorda. Skulle foder i foder ändå vara ok, eller skulle ingreppen vara felaktiga?

Allt eftersom jag tar bort de vackert blånerade skruvarna ser jag till att slipa bort halkmärken efter kassa skruvmejslar och blånera dem på nytt.

Tillfixad skruv.

Någon filat på hammarlyftarens arm.

Efter lite puts blåneras armen.

Fodring i fodring. Provar ingreppet och det fungerar fint.

Här var det dock kärvt! Ingreppet fungerar mycket dåligt.

Tittar man på hjulet syns det tydligt hur snett det sitter.

Här är hålet som behöver ändras.


Sätter upp det aktuella hjulparet i ingreppscirkeln och ställer in ingreppet så bra jag kan, tills inget rassel hörs. Man bromsar då det hjul som snurrar snabbast och känner och lyssnar på ingreppet.

Provar och ser hur mycket som är fel.

Man ser tydligt hur spetsen på ingreppscirkeln träffar på sidan av hålet.

Jag pressar ur den felaktiga fodringen och svarvar en passande plugg till hålet som jag nitar fast.

Gör sedan en rist med ingreppscirkeln i pluggen.

För att få hålet rätt måste jag sätta ytterligare en rist från det andra hjulparet.

Borrar hålet där ristarna möts. (Reporna var där innan.)


Nu fungerar ingreppet mycket bättre, detta var enda ingreppsfel jag behövde åtgärda.

Så här vackert utförd är fjäderhuskärnans avslutning.

Här har en vettvilling av värsta sort varit framme som försökt att öppna det andra fjäderhusets lock genom att slå på fjäderhuskärnan. Hur kan man göra så! Helt respektlöst och oförlåtligt!

Sätter upp kärnan i svarven för att ta bort bönhasarens (Googla om du inte vad vad en bönhas är, finns tyvärr alltför många sådana…) märken.

Svarvar planet plant och kanten rätt.

Sätter upp i trefoten för slipning och polering.

Planslipar.

Polerad.

Ett vackert par.

För att kunna skilja de båda fjäderhusen åt har Laurén märkt upp dem med små fint placerade prickar.

Givetvis har även locket och fjäderhuskärnan dessa små märken. Men marodörer har även här varit framme!

Hur många märken behövs? Vilket har du gjort?

Ytterligare märken som dessutom är helt onödiga! Här har man laddat på ordentligt och till och med ändrat formen på kanten. Tok!

Tyvärr kan man rada upp ytterligare exempel på smaklösa märken:

Trots att de båda bottenhjulen har helt olika storlek har någon ändå valt att sätta helt onödiga märken.

Hjulets konstruktion är väldigt smart. Man har valt göra driven fri från hjulet. En spärr blockerar hjulet när man belastar det genom att dra upp fjädern. Skulle något hända med fjädern, att den går av eller fästet går sönder frikopplas driven som då kan snurra. Därmed undgår man skador på hjul och drivar som med de kraftiga fjädrar som sitter i detta verk skulle kunna skadas allvarligt.

Här har ett nytt fjäderfäste tillverkats och nitats fast i fjäderhuset, men kan man inte fila bort och snygga till alla märken?

Jag fixar till det värsta i alla fall.

Nej nu får det vara slut på allt gnäll!
Men det är tråkigt att se när någon misshandlat vissa delar så här brutalt, det ska definitivt inte kunden behöva betala för eller andra urmakare behöva fixa till.

För dig som vill studera urmakeriets filosofi rekommenderar jag å det varmaste den Nederländske urmakaren Kalle Slaaps bok – Watchmaking Explained. I boken ger han många handfasta tips om hur man ska tänka när man tar sig an kunders reparationer, reparationstips mm. Mycket läsvärd!

Ett klockrent citat från boken:
”Most defects in a watch movement are created by ‘Watchmakers’ – not necessarily solved by them”.

Ungefär: ”De flesta problem i ett urverk är skapade av så kallade urmakare – de löses inte nödvändigtvis av dem”.

Tyvärr allt för sant…

Watchmaking Explained

Innan rengöringen av alla delar görs en sista justering av en nog så viktig detalj. Justera friktionen i vindfånget.

Någon har gjort en ny friktionsfjäder för vindfånget. Varför har man en friktion här och inte ett fast sittande vindfång?
Jag skulle vilja illustrera det genom att visa en filmsnutt från en tidigare renovering av ett tornur. Finns redan här på bloggen.

För att det inte ska bli tvärstopp när slaget är klart har man byggt in en friktion i vindfånget. Dels blir det en belastning i löpverket, dels kommer det hjul som stoppar slaget att studsa emot stopparmen. Det skapar onödigt ljud och skrammel.

Jag justerar bredden och tjockleken på fjädern tills slaget stannar mjukt och fint.

I sista delar rengör jag och sätter samman verket och gör klart renoveringen.

Ångbåtsur – P. A. Laurén No 17, del 3.

Publicerad den av
Svara

När strukturen för kraftöverföringen till gången är fixad är det dags att ta sig an de mer komplicerade åtgärderna i gångpartiet.

Jag tänkte börja med den korta och snett inborrade undre gånghjulstappen.

Kort darrig film som visar själva hjulets rundgång, som synes lite lätt skev.

Gånghjulet sett ovanifrån. Om man tittar mycket noga kan man se att några av tändernas vilytor – dvs den plana delen av tanden – inte är plan.

Undersidan med den snett inborrade tappen och den anlöpta driven.

Också den övre tappen är missfärgad och troligen påverkad av uppvärmning. Efter kontroll verkar den i alla fall inte vara sned.

Vad detta svarta beckaktiga är vet jag inte. Kanske bränd schellack? När mässing blir så här orangefärgad som man se på vissa delar av hjulet tyder det också på uppvärmning. Uppvärmningen kan gjort hjulet mjukt och skevt.

Här har jag just svarvat bort nitningen och lösgjort driven.

Det svarta syns även under putsens plats.

Jag tänkte behålla putsen som hjulet nitas på. Den såg ändå fin ut och det skulle gå att svarva ned planet något så att hjulet skulle kunna nitas på nytt.

Jag sätter upp en mässingsstång i svarven. Gör ett noggrant instick absolut i centrum. Mäter diametern över gånghjulets puts och väljer ett något större borr så att putsen går fritt i hålet. Jag borrar hålet ungefär lika djupt som driven är lång.

Här svarvar jag upp hålet så att jag kan tröga in driven på plats. Kontrollerar drivens rundgång med en mätklocka.


Man ser att tappens skuldra löper runt och fint, i kontrast till tappen!

Känner lite på den inborrade tappen med en tång, det visade sig att den lossade ganska lätt. Puh!

Har säkrat drivens position i mässningsstången med ett överflöd av snabblim. Om driven skulle lossa skulle det innebära mycket extra arbete.

Eftersom det sneda hålet var borrat med ett litet borr fanns det utrymme för att borra upp hålet till en större dimension. Det finns fortfarande kvar tillräckligt med material för att tappen ska sitta säkert, hålets kant ska hålla och inte brista. Här syns det också tydligt hur snett det gamla hålet var inborrat.

Sätter den grova tappen på plats. Man ser att det finns gott om gods på drivsidan.

Svarvar en ny längre tapp.

Kortar ned tappen för att få korrekt luft.

Tappänden polerad och fin.

Jag försöker att få bort det mesta av oxiden i driven med hjälp av olika polerpastor applicerade på en spritindränkt putspinne som löser polerpastan. Som synes är drivens ytor ganska sargade. Det kan möjligen härröra sig från härdning utan att skydda ytan. I original skulle driven vara mycket noggrant polerad och helt utan märken. Jag skulle kunnat slipa bort alla märken, men avstår för att inte deformera formen på drivtänderna. Jag provade ingreppet mot kronhjulet och jag tyckte att det ändå fungerade fint. Om det hade visat sig vara problem med ingreppet hade jag nog gjort en helt ny driv.

Nu har jag ett gånghjul med korrekt luft.

Här nitar jag hjulet. Efter det planriktar jag gånghjulet i krumcirkeln.

Prov av höjdluft.

Nästa steg är att rikta den böjda balanstappen.

En banan?

Nej en böjd balanstapp!

För att rikta tappen använder jag mig en hålskiva som medföljer steninpressaren för att kunna prova och mäta en tapps tjocklek. Det finns även ett speciellt verktyg för detta ändamål men dess hål var för små för denna balans.

Så här ser det ut när jag roterar balansen i hålet. Man studerar tappens rörelse som är som en upp- och nervänd kona. Vid högsta punkten trycker jag med ett verktyg ner balansringen och försöker böja tillbaka tappen.

Nu är det bara lite kvar!

Så här gör jag för att ta bort balansen från verktyget utan att skada tappen. Lyfter upp verktyget något över bänkskivan och knackar till med ett verktyg. Balansen hoppar ur hålet!

Lite kvar.

Här slutar jag. Tappen är något S-formad men borde ändå kunna fungera.

Nu sätter jag in alla delar i echappementet som skruvas fast i själva urverket, dags att prova om det fungerar!

Jippii tänkte jag! Allt fungerar! Balansen svänger fint och allt tickar på.
Men när den gått ett tag hörs ett litet missljud. Jag tittar och lyssnar, inget händer, men efter flera minuter hörs det igen. Något är fel. Jag kan ju se att gånghulständerna är skeva, men de ser ändå ut att gå fritt. Jag sätter upp videokameran och sätter igång att spela in. Återigen, efter flera minuter hörs ett missljud och jag ropar till!

Efter att jag ropat till fortsätter klockan att ticka på som om ingenting hänt.

Screenshot

Jag tittade igenom filmen noga och tog en skärmdump precis när missljudet hördes.

Screenshot

Närbild. Här ser man tydligt vad som hänt. Gånghjulstanden har hamnat på fel sida om vilstenen. För att lättare kunna ”orientera” mig har jag märkt vissa tänder med en tuschpenna.

I denna video har jag spelat in i slowmotion, här ser man tydligt impulsrullens oregelbundheter samt gånghjulets böjda och felaktiga tänder.

Nu följde en ganska lång process att försöka böja och rikta upp tänderna. Genom att använda kamerans slowmotionfunktion kunde jag rikta tand efter tand tills alla passerade säkert runt hela varvet.

Några filmer som visar processen på ingångssidan. Håll koll på luften mellan impulsrullen och gånghjulständerna.

Så här ser det ut på utgångssidan.

Det jag tittar efter är hur gånghjulstanden förhåller sig till impulsrullen på både ingång- och utgångssidan. Det måste finnas luft mellan tand och rulle.

Efter att jag blivit nöjd med riktningen av gångjulständerna, låter jag klockan gå med visare på för att se hur väl den håller tiden.
Under tiden sätter jag igång med dämpfjädern för slaget.

Det fanns två tomma hål för en dämpfjäder som aldrig? har funnits. Man brukar se märken om det suttit något tidigare. Här syns inget, bara de förberedda hålen. Men att det behövs en dämpning står helt klart. Se del 1 i denna följetong. Det är inte meningen att hammaren ska låta mer än själva slaget. Någon hade satt en liten plastplupp (se nedan) på en skruv som varken gjorde till eller ifrån.

Jag mäter avståndet mellan hålen och fräser ut en fot för dämparen.

Fräser till formen.

Formen är klar. Hål för skruv och styrtapp borrade. Återstår att borra hålet för tråden.

Provar positionen och förhållandet mot hammaren. Längst uppe till höger syns plastpluppen som någon satt för att resultatlöst försöka dämpa hammaren.

Svarvar och gängar en skruv till dämpfjädern.

Skruven sticks av.

Provar med den nygjorda skruven.

Efter härdning poleras och anlöps skruven till en vackert blå färg.

För att tråden ska bli hård hamrar jag ut den mot ett städ.

Nytillverkad dämpfjäder på plats.

Mer om injusteringen av gången och resten av verket följer i nästa del.

 

Ångbåtsur – P. A. Laurén No 17, del 2.

Publicerad den av
Svara

Renoveringen

Dags att sätta igång med renoveringen. Jag bestämmer mig för att först försöka få ordning på gångpartiet.

Jag tar bort den tjocka försilvrade, vackert graverade urtavlan. Efter det kommer man åt att ta bort finruckningsmekanismen.

Jag blockerar löpverket med en putspinne och lossar de fyra skruvarna för plattformen.

För att lättare kunna jobba med plattformen 3D-printar jag en enkel hållare för echappementet.

Nu är det dags att i tur och ordning ta itu med de fel jag upptäckt tidigare. Jag börjar med den övre stenfattningen för gånghjulet. Hur kan en sten som en gång fattats sitta löst i sin fattning?

När jag känner på stenen är den helt lös trots att kanten är nedvikt. Jag började fundera på om fattningen varit fylld med till exempel schellack som någon tvättat bort? Kollade i litteraturen och frågade kollegor om de hade hört talas om det men ingen hade sett det förut. Det verkar märkligt att stenarna skulle vara lösa ända från 1857, för då borde klockan alltid gått konstigt. Men just nu har jag ingen annan förklaring än att stenarna är dåligt infattade.

Tänkte berätta lite mer om infattade stenar innan jag går vidare med renoveringen.

Stenfattning

De mörka fläckarna är inneslutningar i den äkta rubinen.

Man ser märken efter svarvning av stenens form.

Innan de syntetiska rubinerna blev vanligt förekommande användes äkta rubin i lager och andra urdelar som krävde liten friktion och hög hårdhet. År 1903 revoultionerade Auguste Verneuil produktionen av syntetisk rubin med sin flamfusionsmetod. Den gjorde det möjligt att producera syntetiska rubiner i stor skala och till billigt pris. Från ca 1920-talet och framåt blev det allt vanligare med syntetiska rubiner i ur, idag används uteslutande syntetisk rubin i ur. Jag har tidigare skrivit om tillverkning och bearbetning av syntetisk rubin här.

Att sätta in ett syntetiskt rubinlager i ett ur tar bara någon minut. I princip borrar man bara ett cylindriskt hål med ca 1/100 mm mindre diameter än vad det lager har som man valt att använda. Sedan pressas stenen på plats. Det är enkelt att justera stenens position genom att pressa in den djupare eller lägre.
En äkta rubin är mycket skörare än en syntetisk rubin, skulle man använda samma metod och försöka pressa in en äkta rubin i ett hål skulle den spricka.
Man fattar in en sådan sten. Enkelt förklarat går det till så att man svarvar upp ett hål med en ansats i botten som stenen ska vila på, sedan svarvas ett spår med en tunn kant runt hålet som sedan kan vikas in över stenen som på så sätt hålls på plats.

Schweizisk typ av fattning. Bild från Das Fassen von Lagersteinen für Uhren.

Tysk – Glashütte – typ av fattning. Bild från Das Fassen von Lagersteinen für Uhren.

Engelsk typ av fattning. Bild från Das Fassen von Lagersteinen für Uhren.

Ovan visas de vanligaste typerna av fattningar för stenhål. Som synes kan den nedvikta kanten vara antigen på under- eller översidan av stenen. Här finns ingen enkel möjlighet att justera stenens position, det måste ske med svarven. Man måste vara oerhört skicklig i svarvningen så att stenen hamnar i korrekt position. Sedan ska kanten vikas ned så att stenen sitter fast, efter det justeras kanten och fattningen tryckpoleras. En lång och tidskrävande process som få behärskar idag.

Jag hade gärna öppnat fattningen för att se hur den var gjord, skulle också gärna studerat hur stenen var slipad, men risken för att skada både sten och fattning var för stor. Som sagt dessa stenar är sköra, att skada den vore en katastrof. Att sätta in en modern syntetisk rubin är inget alternativ. För att ytterligare förklara hur jag tänker måste jag delge er denna underbara text i min förmodligen bristfälliga men ändock översättning av Urmakarmästaren Schönecks text i ovan nämda bok:

Ibland har det väckts tvivel om huruvida skadade stenar, under reparationer, bör bytas ut med den befintliga infattningen, eller om den gamla infattningen i princip bör tas bort och en ny sten pressas in. Det kan inte råda mer tvivel om detta än till exempel när man byter hjul på en bil. Ingen skulle tänka på att byta ut ett svart hjul mot ett vitt och köra bilen med tre svarta hjul och ett vitt, även om detta inte skulle göra någon skillnad för bilens prestanda. På samma sätt är det inte acceptabelt att ta bort en infattning från ett ur med fattade stenar och att pressa in en ny sten, såvida inte den gamla infattningen är oanvändbar. 

Längre fram i texten kan man läsa:

Den övergripande principen vid valet av stenar måste vara: ”Alla synliga stenar ska ha samma färg.” Största möjliga stenar används, vilket gör arbetet med dem betydligt trevligare, och de förbättrar också deras utseende. Stenarna på verksidan eller i klovar ska ha en fin mörkröd färg. Färgen på stenarna i verkbottnen är inte särskilt viktig.

Man förstår stoltheten i utförandet av en vacker fattning med en noggrant utvald sten i rätt färg.

Några vanliga former av fattningsstenar. För att underlätta fattningen har man en relativt stor facett.
Sten A kallas ”goutte” – droppform. B ”demi-glace” – halvspegel.
C ”glace” – spegel. D ”balancier” – balans, denna med oliverat hål.
C är den enklaste formen som brukar sitta i alla vanliga ur, A och B är de vackraste, sitter oftast i finare ur. Dessa stenar var 2-5 gånger dyrare än C ”glace”.

Ibland gjordes även den plana sidan som sitter inåt, välvd. Det har med kapillärkraften att göra – en välvd yta kan hålla mer olja i lagret och den drar sig in mot centrum.

Stenens facett är till för att man ska kunna vika ner metallen i fattningen mot den vinklade ytan så att stenen sitter fast och stabilt.

Liten snabb genomgång av hur man fattar in en sten. Schweizisk fattning.

1. Efter att positionen för hålet märkts ut borras ett hål något mindre än stenens diameter, ca 5/6. Sedan svarvar man upp hålet precis så mycket att stenen går fritt in.

2. Svarva insticket till ungefär halva djupet av fattningen.
För att underlätta nedvikningen gradas kanterna av.

3. Med hjälp av lite olja hålls stenen på plats. Låt svarven snurra sakta.
Smörj fattningsslutaren (i nysilver) med lite olja. Tryck ner kanten.

4. Överflödigt material svarvas bort till stenens plan. Med en fint polerad stickel snyggar man även till kanterna i insticket som lätt blir randiga under nedvikningen.

5. Arbetsstycket vänds och lackas upp. Försänkningen svarvas med en speciell halvrund stickel där den plana sidan vänds mot stenen. Försänkningen svarvas till ungefär dubbel storlek av hålet. Tänk på att behålla tillräckligt material så fattningen inte blir ostabil. Polera försänkningen.

Åter till renoveringen.

Så här ser fattningarna ut. För att böja ned kanten som håller stenen har man förmodligen satt upp bryggan i svarven. Sedan låter man svarven rotera snabbt samtidigt som man trycker ett kanten av ett spetsigt verktyg mot kanten som då viks ner mot stenen, samtidigt poleras kanten. Man ser tydligt den polerade ytan här.

Jag tillverkade ett par verktyg för att vika ner kanten.

Illustration för att visa utformningen på kloven för gånghjulet.

Jag ansåg det svårt att sätta upp kloven för att på ett bra sätt kunna trycka ned kanten i fattningen. Kloven är hög och det är kort avstånd mellan hålet och kanten på kloven. Tyckte att det för mig skulle bli ostabilt.

Man kan ana ränder i den plana ytan efter svarvningen av stenen. Kanske är flisorna som gått ur runt hålet också från tillverkningen där hålets borrande är särskilt svårt, där flisor ofta går ur.

Så jag tryckte helt enkelt ned kanten för hand. Det var ganska mycket som skulle tryckas ned och det tog relativt lång tid att få stenen att sitta stabilt i fattningen.

När jag kontrollerade hur gånghjulet fungerade med den nyinfattade stenen upptäckte jag den första överraskningen. Luften i kronhjulet / sekundhjulet var alldeles för stor. Eftersom ingreppet mot gånghjulet är vridet 90° mot kronhjulet är det viktigt att luften är liten så att ingreppet blir korrekt.

Här ser man att hela stenfattningen är lös, dessutom visade det sig av även stenen var lös i fattningen på samma sätt som i gånghjulskloven.

Slarvigt filade ytor.

Snett och vint.

Den skeva brickan ska riktas på stålplanet.

Planfilning och justering av kloven. Plastpåsen i skruvstycket skyddar mot repor och skav.

Här planfilar och riktar jag upp ytan för motstenen.

Nu sluter brickan tätt mot stenen.

Den vackert slipade motstenen för kronhjulet. Här har man valt en ovanlig, djupröd sten av hög kvalité till skillnad mot de mer rosa, vanligare stenarna.

Kontroll av kronhjulet så att det löper runt. Notera smuts, oxid, rost mm.

Rostiga skruvar på kronhjulet.

Kronhjulet efter rengöring.

Kronhjulet på plats.

Kronhjulet rengjort och polerat. Alla lager injusterade.

Källor:
Das Fassen von Lagersteinen für Uhren, Uhrmachermesister Herbert Schöneck, Deutscher Uhrmacherkalender 1941, S. 124 ff.
Ovanstående artikel ingår som bilaga i häftet Die Edelsteine und Ihre Bearbeitung für Uhrmacherei, Bijouterie und Industrie, Trincano, L. Detta utmärkta häfte finns att beställa i en faksimilutgåva hos Historiche Uhrenbücher.

Alphonse Pavid 2527

Publicerad den av
Svara

För ett tag sedan gjorde jag iordning en vackert utförd fickurskronometer från mästerreglören Alphonse Pavid i Genève.
Urverket sitter i en enkel testboett, balansaxeln och uppdragsaxeln var båda avbrutna.

Så här såg kronometern ut när jag fick den i min hand.

Uppdragsaxeln avbruten.

Övre balanstappen avbruten.

Eric berättar lite mer om Pavid och kronometern i ett inlägg på Instagram som jag med Erics tillåtelse kopierat. Följ Eric på Instagram @chronometersbyeric:

Alphonse Pavid 2527. Jag besökte klockmässan i Furtwangen, Tyskland, i augusti förra året. Även om jag hittade några fina armbandsur, var utbudet som alltid litet när det gällde observatoriekronometrar.
Men på en bricka med gamla urverk och slumpmässiga klockdelar hittade jag denna Pavid i en testboett som jag inte kunde motstå. Den var i ett bedrövligt skick, men min urmakarvän @anders.andersson13 gjorde sitt bästa, och nu kan ingen se att den hittades bland skrot.
Jag hade en aning om att den kunde ha varit observatorieklassad. Efter att ha kontaktat Genèveobservatoriet bekräftades min aning. Kronometer 2527 fick ett första klass-certifikat 1907 med 167,3 poäng, men kvalificerade sig inte för den årliga tävlingen. Även om det inte var ett toppresultat var den ändå respektabel. I rapporten från Genèveobservatoriet från 1894 gjordes en grov jämförelse mellan Kew A och Genève. Så konstigt som det kan låta, motsvarade ett Genève-poäng på 0 = 68,3 Kew-poäng och ett Kew-betyg på 80 = 110,7 Genève-poäng. Det är svårt att göra korrekta jämförelser mellan observatorier eftersom många faktorer skiljer sig åt, men denna förenklade jämförelse ger poängen lite sammanhang. Jag tolkar detta också som att ett betyg på 0 representerade olika saker vid de två observatorierna, och att det var stor skillnad mellan ett Kew A-betyg på, låt oss säga, 90 och 95.

Pavid 2527 är vackert finisherad (LeCoultre råverk) med ett gångparti av högsta kvalitet och en ovanligt lång ruckvisare med en mycket liten skala (som jag aldrig sett förut). Verk av Pavid är mycket sällsynta. Han justerade personligen alla sina verk, inklusive denna, vilket begränsade hans produktion. Trots att han var en av de bästa i Genève i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, med många observatoriepriser och komplicerade klockor i bagaget, är han tyvärr kanske mest känd för att ha arbetat för Albert Potter.

I en större (om A. Potter) artikel av Hans Weil kan man läsa:
Jean-Louis Alphonse Pavid föddes den 17 juni 1853 i Yverdon, Schweiz, son till urmakaren Louis Pavid och Emma Henriette, född Gaillard. Han utbildades troligen till urmakare i sin fars verkstad. Man tror att han arbetade i flera år på företaget Albert H. Potter & Cie. i Genève, med början omkring 1876. Det var ungefär vid denna tid som han gifte sig med Mathilde Louise Durand, och bara ett år senare föddes deras son – paret fick totalt fem barn. Deras son, Louis-Alfonse Pavid (1877-1913), blev också urmakare. Han emigrerade senare och öppnade en urbutik i Durban, Sydafrika. Hans yngre bror, Louis-Joseph Pavid, bosatte sig i Kairo, Egypten, som juvelerare.
I mitten av 1880-talet etablerade Alphonse Pavid sin egen verksamhet i Genève under namnet A. PAVID – precisionsurmakare och kronometermakare. Enligt ett originaletui var hans första adress Grand Quai 4. Fritz Piguet & Bachmanns verkstad låg på Grand Quai 2, så Fritz Piguet och Alphonse Pavid kände varandra mycket väl. Senare flyttade Alphonse Pavid till Grand Quai 16. Som en framstående reglör vann Alphonse Pavid ett flertal priser vid kronometertävlingarna i Genève.

Renovering

Här följer lite om reparationen:

Undre tappen riktas.

Bestämde mig för att börja med balansen. Den övre balanstappen var avbruten men även den undre var skadad och böjd. Testade att rikta den i Seitz tappriktningsverktyg. Man sätter den i ett lämpligt hål, roterar balansen, genom att försiktigt trycka ner balansringen där den står som högst kan man undan för undan rikta tappen.

Efter en omgång i riktverktyget är tappen rak och fin igen.

Tappen rak.

Tappen ska få en lätt touch i rullbänken. Men hur ser balansaxeln ut?!
Definitivt inte av Pavids hand, någon med mycket slö stickel har ändå lyckats svarva en ny balansaxel!

Dåligt instick men ändå plant och fint nitad bot balansringen.

Spiral- och liverrulle satt trots allt med fin friktion trots alla ränder och dåligt svarvade hörn.

Övre balanstappen avbruten.

Jag beslöt mig för att testa att borra in en ny tapp – det är något av en specialité för mig, har tränat och gjort många gånger förr.

Hål!

Axeln var hård men det gick som vanligt fint att borra med ett 0,20 mm hårdmetallborr.

När hålet är klart svarvar jag en passande ny tapp i blåstål. Brukar svarva på så sätt att tappen precis går in i hålet, precis innan den bottnar gör jag den svagt konisk ca 2/1000, svarvar en brottanvisning, pressar in tappen och bryter av. Sedan anpassas form och längd.

Nya tappen på plats, formas trumpeten och tappen poleras ned till rätt dimension.

Nya tappen klar.

Liverrullen ska sättas på plats, en tumregel – när du placerat rullen rätt ska avståndet mellan rullen och balansaxelns tallrik vara lika med liverrullens tjocklek – som synes!

Liverrullen redo att pressas ned.

Är avståndet för litet kanske rullen sitter för löst, vrider sig eller lossnar – är avståndet för stort kanske rullen spricker om du med för mycket kraft försöker tvinga ner rullen.

Balansen färdigställd med liverrulle, säkerhetsrulle och spiral på plats.

Del av uppdragsaxeln.

Mäter upp uppdragsaxeln enligt DCN:s system.

Hittar en lämplig kandidat som efter lite tillpassning fungerade i verket!

Ny fungerande uppdragsaxel på plats.

Dags att plocka isär verket och se om det kan vara vara något mer som behöver åtgärdas innan rengöringen.

Övre haktappen skadad.

Verkets ståldelar är delvis skadade av rost. Jag tippar på att något sådant även hänt med den övre haktappen som hade en ”utväxt”.

I Rollifit tappoleringsverktyg.

Fixar till tappen i Rolloifitrullbänken. Detta var det enda jag kunde hitta som behövde fixas till. Bra betyg efter 120 år!
Man undrar hur det kommer sig att ett sådant här kvalitetsverk av absolut toppklass dyker upp i en skrothög…

Rengöring och ihopsättning

Verket rengjort.

Vackert polerade drivar.

Vacker polering.

Spärr och spärrfjäder är delvis dolda.

Har jag räknat rätt består haken av nio delar!

Spegelpolering!

Spiralen snyggt stiftad vid innerfästet.

Det svampformade ytterfästet måste kunna röra sig fritt under täckbrickan. Låt balansen svänga och dra undan för undan åt skruvarna. Spiralen kommer då att centrera sig själv.

Mycket speciell ruckvisare – extra lång!

Less is more.

Handsågad skruvskåra.

Enkelt och vackert.

Det enklaste är det vackraste! Och bästa!!

Visarfriktionen sitter i den ruggade ytan nära ”knoppen”

Perfekt polerad driv.

Tack för denna gång!

Lite om cylindergången – del 2

Publicerad den av
Svara

Illustration som fint visar cylinderns hävytor och dess vinklar.

Renovering av bordsur

Vid kontroll av balansen såg jag tydligt att en av cylindertapparna var väldigt sliten, cylinderns insida var också sliten. Eftersom som bordsuret har ett echappement blir balansens position statisk så endast ena halvan av tappen var sliten.


Balansen i svarven.

Här ser man hur den övre tappen var sliten.

Man kan ana ett mörkt streck både inuti och på utsidan av cylindern, även ett litet slitage på hävytan.

Ytterligare problem upptäcktes med gånghjulet och dess lagerhål som båda var spruckna.

Hur reparerar man detta på bästa sätt?
Som framgick i del 1 av detta inlägg går det ju att få bort den slitna tappen genom att ta bort tampongen. Det är en sak – att sedan passa in en ny tampong det är något annat. Den ska dels passa fint i cylindern, den ska ligga jämns med cylinderns kant när den är inpressad korrekt, sedan måste totala längden och tappens tjocklek anpassas.
Eftersom även gånghjulets tapp behövdes bytas beslöt jag att borra in tappar i båda när jag ändå hade alla grejer framme vid svarven.

Balansen centreras med hålskivan i svarven.

Tappen bortslipad, centrering och instick svarvas så att borret styr exakt i mitten.

Lite olja på hårdmetallborret.

Ett hål istället för tapp.

Svarvar till en passande tapp, pressar fast med lite Loctite. (Man ser tydligt slitaget på cylindern.)

Ny tapp på plats.

Tappändan polerad.

Tappen polerad och klar.

Gånghjulet tas om hand på samma sätt. Bortsvarvning och centrering av tapp.

Hålet borras.

Hålet borrat.

Ny tapp anpassad. Lägg märke till att jag svarvat en brottanvisning på vänstra sidan av den nya tappen. Om tappen skulle gå av oavsiktligt är det meningen att den ska gå av här. Därför gör jag alltid en brottanvisning först.

Ny tapp på plats, polerad och klar.

Gånghjulets tappar klara.

Byter ut de trasiga stenarna.

För balanstapparna gäller att hålet skall vara 1/6 större än tappens tjocklek. = 16%. 0,16+16%=0,18 mm.

Polering av cylindern och gånghjulständerna

Man ser på bilden ett mörkt spår på utsidan av cylindern.

Även insidan har spår av slitage. Svårt att få fina bilder men i mikroskopet syns det tydligt. Man ser även att hävytorna i cylindern är skadade.
För att polera dessa ytor använder jag klippta remsor av de diamantpapper jag beskrivit tidigare när jag jobbade med bearbetning av rubin. Det går ju även fint med smala remsor av slippapper. Remsorna fäster jag på en sticka. För insidan och hävytorna använder jag lite diamantpasta på en putspinne. På samma sätt gör jag även med funktionsytan på gånghjulständerna.

Nya ytor på cylinder och gånghjul.

Spiralen behöver riktas.

Spiralen justerad, det sista görs i verket. Prällningsstiftet syns klockan sex.

Klockan klar för leverans!

Källor – se del 1 och https://anderstestarblog.com/2025/03/30/victor-kullberg-4035-del-2/

Om tappinborrning har jag skrivit flera gånger i denna blogg. Sök i sökrutan.

Victor Kullberg 4035 – del 4

Publicerad den av
2

Tre rör

Med ett fungerande gång- och balansparti var det dags att renovera själva urverket. Löpverket består av fjäderhus, snäcka med kontraspärr, centrumhjul, mellanhjul, sekundhjul och gånghjul.

Löpverket, förutom fjäderhuset på sina platser.

Slitage på snäckhjulets övre axel.

Slitage på snäckhjulets undre axel.

Slitage på centrumhjulets övre axel.

Förvånande nog hade axlarna för snäck- och centrumhjul stora slitage. En kronometer av hög kvalité med så här stora slitage? Det ville jag gärna undersöka närmare. Vid kontroll av axlarnas hårdhet visade det sig att den endast var ca 45-50 HRC. Blåstål brukar ha en hårdhet runt 55-60 HRC.

Det finns tre olika skalor för att mäta ett ståls hårdhet – Brinell (HB), Vickers (HV) och Rockwell (HRC) samtliga metoder går ut på att man pressar ett hårt verktyg mot en slipad yta, sedan mäts intryckets storlek. Ett enklare, mindre noggrant, framför allt billigare sätt är att använda hårdhetsfilar. Det brukar vara sex olika filar i ett testset. Man börjar med filen för den lägsta hårdheten och pressar den emot stycket som ska provas.

Glider filen över ytan eller hugger den tag om du försöker röra filen något? Man testar sedan med filar för allt hårdare stål tills filen hugger tag i ytan.

Eftersom slitaget var så stort måste något göras åt de slitna ytorna. Hade det varit ”normala” tappar hade man lätt kunnat åtgärda felet men dessa hjul har lite speciella axlar. Funderade på om det skulle gå att göra en helt ny axel till snäckhjulet men den tanken övergav jag ganska snart. Det är väldigt svårt att lossa axeln från snäckan utan att skada något. Eftersom slitaget var så stort och djupt gick det inte att enbart svarva bort den slitna ytan och polera den nya ytan. Då hade jag blivit tvungen att även svarva bort material från fyrkanten till uppdragsnyckeln. Jag valde att svarva bort så mycket som det gick av slitaget utan att förstöra fyrkanten, och tillverka ett rör som jag pressade ner över den rensvarvade ytan. Blåstålsröret kunde sedan anpassas för att passa i hålet i verket.

Jämförelse mellan axelns ytterdiameter och slitage/fyrkant.

Rensvarvning av den slitna ytan.

Här är röret som ska pressas på plats över den slitna ytan.

Röret redo att pressas på plats. Man ser att det fortfarande finns märken kvar på gamla axeln som inte gick att svarva bort utan att fyrkanten skulle skadats.

Röret på plats.

Röret har fått sin slutliga form och lagerytan har polerats.

Röret pressas på plats. Undersidan av snäckhjulet.

När röret pressats på polerades den nya ytan.

Röret till centrumhjulet svarvas.

Röret klart.

Röret på sin plats, polering återstår.

Anledningen till att jag valde att även tillverka ett rör istället för att bara sätta in en fodring i centrum, var den speciella formen av centrumlager. Den var svarvad direkt i verkbotten och var alltså ingen inpressad bussning, dessutom försänkt på andra sidan.

Efter ytterligare några mindre justeringar var det så dags att rengöra alla delar och sätta ihop verket. För att underlätta arbetet med verket har jag tillverkat två verkringar – en för tavelsidans verkbotten och en för den övre sidan. Vid ihopsättning är det enklast att sätta hjulen i den övre sidans botten. På tavelsidan finns en brygga över sekund- och mellanhjulen. Om man tar bort den underlättar det mycket när man ska passa in tapparna i hålen. Särskilt gånghjulet har en tunn och känslig tapp.

Ihopsättning av verket. Alla hjul på plats.

Tavelsidans botten på plats. Till sist läggs bryggan över hjulen på plats.

Bryggan och delarna till gångreservvisaren på plats.

Detalj av hjulen till gångreservvisaren.

När hela verket är ihopsatt lägger jag på den grå verkhållaren och vänder hela ”paketet” så att jag kan skruva i skruvarna för den övre bryggan.

Balans och fjäderhus återstår.

Använder Moebius syntetiska oljor HP-1300 och 9010, gången oljas inte. På ”stora” kronometrar tar man ibland en blyertspenna och drar över guldfjäderns spets för att minska friktionen. I samband med ihopsättningen av verket oljas även kedjan, jag brukar ta lite olja (HP-1300) på tum- och pekfinger (med fingertutor på) och dra och gnida in olja i alla skrymslen och vrår på kedjan. Sedan torkar jag bort eventuellt överflöd med en luddfri trasa. Som vanligt epilamiseras alla ytor för att hindra att oljan sprids.

Balansen

Impuls- och utlösarrulle med sina nya stenar.

Allt klart för montering i boetten.

Verket klart för montering i boetten.

Kontroll av visarens friktion mot minutröret – sitter visaren ordentligt fast?

Urtavlans baksida med hälsningar från emaljören.

Den kraftiga och vackra silverboetten. Klockan två syns uppdragshålet, klockan sex anas tillverkarens stämpel J O – James Oliver.

Kraftiga och vackra stämplar. Lejonet är England, huvudet London, stort D 1879.

Kraftiga och vackra stämplar. Boetten är även stämplad med J O som troligen är James Oliver som var verksam i Clerkenwell, London 1857-1891. Stämpeln kan anas på bilden ovan där hela boetten syns.

Verket monterat i boetten.

Jag tyckte att det skulle vara bra att tillverka en nyckel med lite längre skaft. För egen del tyckte jag att det var svårt att både ställa visarna och dra upp verket, eftersom baklock och glasring var i vägen. Jag fick en idé att fräsa ut en del i mässing och att fixa till ett stålämne till nyckel som jag redan hade.

Svarvning av radie med hjälp en radiefräs som svarvstål, svarven körs baklänges.

Ämnet har fått en fin polerad radie.

Djup gravering – Victor Kullberg 4035.

Ämnets form fräses ut i CNC-maskinen.

Inspirerades av formen på den nyckel som följde med reparationen.

Ämnet formas, borras och gängas i svarven.

Fräsen användes också för formning.

Den färdiga nyckeln med ny blånering och polering på fyrkantsdelen. Resten har formats med fil, fräs och svarv. Sedan slipad och polerad med olika grader av papper.

Jag tillverkade även ett etui för den fina kronometern. Köpte ett tyg i form av ett linne på loppis, 3D-printade ett basform i plast.

Insatsen anpassades till en klockförvaring i borstat Cubanoläder från Verkmästarna. Det blev snyggt och prydligt och framför allt en skyddad förvaring för den fina kronometern. I etuiet finns även en plats för de utbytta delarna.

Ingenjörsvetenskapsakademin gav 1962 ut denna medalj för att hedra 100-årsminnet av Kullbergs genombrott i Greenwich 1862 för hans gärningar inom urmakerivetenskapen.

Bronsmedaljen är graverad av Leo Holmgren 1962 (signerad ovanför högra axeln).

Stockholms urmakareämbete instiftade i samband med jubileet en prismedalj med Kullbergs bild på framsidan och Stockholms observatorium på baksidan – urmakeriets Nobelpris brukar den kallas.

Källor:

Böcker att läsa mer om kronometergången:
Der Chronometergang, Irk. A.
Die Feinstellung der Uhren, Giebel & Helwig
Die Hemmungen der Uhren, Dietzschold, C.
Mechanische Uhren mit Fachzeichnen, Lehotzky, Ludwig
The practical watch escapement, Daniels, G.
The Ship’s Chronometer, Whitney, Anthony E.

Lite om rubinbearbetning:
Die Edelsteine und Ihre Bearbeitung fur Uhrmacherei, Bijouterie und Industrie, Trincano, L.
På nätet finns: L’art de travailler les pierres précieuses à l’usage de l’horlogerie et de l’optique, enseigné en dix leçons… / par N. Dumontier https://watchlibrary.org/en/details/BNF_bpt6k939096d_3

Material inköpt på eBay, sökord:
Rubin: Red Diffusion Ruby Facet Certified AAA
Diamantsågklinga: Diamond Lapidary Saw Blade Cutting Stone Disc
Diamantpapper: Diamond lapping film

Ekegrèn / Koehn 70089 – del 2

Publicerad den av
1

Urtavlan på klockan är signerad med H. R. Ekegrèn, men klockan är tillverkad av Edouard Koehn – hur kommer detta sig?
Varför signerade Koehn sina klockor med Ekegrèn?
Vem var Ekegrèn?
Vem var Edouard Koehn?
Jag och Eric Leskinen ska försöka svara på några av dessa frågor i texten vi samarbetat om nedan.

Henri Robert Ekegrèn var en av de mest kända urmakarna i Genève på sin tid.

Henrich Robert Ekegren (Henri Robert Ekegrèn) föddes i Köpenhamn 26 november 1823, han var son till urmakare Daniel Ekegren, f.1794 d 1877. Även H. R. Ekegrens farfar Nils Ekegren, f.1754-d.1826 var urmakare, verksam i Karlshamn.
Fadern Daniel flyttade till Köpenhamn och gifte sig med danskan Johanne (f. Groot). Daniel Ekegren jobbade hos kronometermakaren Urban Jürgensen i Köpenhamn.

Ekegrèn gick i lära hos Jules-Frédéric Jürgensen (Schweizisk/dansk kronometermakare), Henri Golay (Urmakare i Genève), Joseph-Thaddeus Winnerl (österrikisk kronometerfabrikör verksam i Paris) och Adolph Lange (gick i lära hos Winnerl, grundare av A. Lange & Söhne i Glashütte).

Som artonåring erhöll Ekegrèn 1841 ett bidrag från danske kungen för att gå i lära hos Jules Jürgensen i Le Locle. Henri-Robert talade fem språk – svenska, danska, tyska, engelska och franska.

1842-45 arbetade han i Köpenhamn hos Jules Jürgensens bror, kronometerfabrikör Louis Urban Jürgensen. Under denna tid lärde Ekegrèn känna Victor Kullberg, Sveriges kanske mest kände urmakare.

Anlände till Genève 1847. Arbetade först med Henri Golay, sedan i 10 år med Golay-Leresche.

1857 grundade han företaget Ekegren & Westermann tillsammans med sin affärspartner Ferdinand Westermann i Genève. De specialiserade sig på konstruktion av kronometrar. Ekegrèn anställde en ung man, Louis Chevalier, som hade gått på urmakarskolan i Genève. Chevalier stannade hos honom i trettiosju år.

1862 lämnade Westermann av hälsoskäl företaget, som har varit känt som H.R. Ekegrèn urhandel. Ekegrèn vann flera guldmedaljer på olika världsutställningar och Han var en berömd kronometertillverkare i Schweiz, och hans produkter var bland de bästa Genève-klockorna på den tiden.

Henri Robert Ekegrèn är mycket känd för kvaliteten på sitt arbete, såsom sina konstruktioner av specialkalibrar med fin finish, och har även specialiserat sig, förutom fickurskronometrar, på tillverkning av tunna och extra tunna klockor och kronografer. Hans talang ledde till att han deltog i ett flertal världsutställningar där han vann guldmedalj flera gånger, som i Paris 1867, i Wien 1873 (kuriosa: under utställningen i Wien delades 25572 medaljer ut) eller i Philadelphia 1876 (kuriosa: det var på denna utställning som Alexander Graham Bell först visade sin telefon och Heinz ketchup fick provsmakas av allmänheten för första gång.) samt Paris 1878.
Den första kronometertävlingen vid observatoriet i Geneve hölls 1872 och Henri Robert Ekegren kom att vinna flertalet av de tidiga tävlingarna. År 1875 fick han första seriepris för tillverkare för sina åtta inlämnade fickkronometrar efter att ha erhållit ett genomsnitt på 141 poäng. 1877 fick han återigen ett vid kronometertävlingen i Genève, denna gång för en fickkronometer som fick 191 poäng av 250. Den sistnämnda hade själv reglerats av Henri Robert Ekegrèn.
Framgångarna höll dock i sig och fram till 1891 var företaget Henri Robert Ekegrèn en flitig deltagare i kronometertävlingarna på observatoriet. Majoriteten av kronometrar reglerades av Henri Robert själv, men han kom även att ta hjälp av andra framstående Geneve-baserade reglörer, såsom Andreas Hillgren (möjligen med svenskt ursprung?), Alexis Favre och G.-M. Grandjean. Företaget vann flertalet priser, såväl för individuella kronometrar som för inlämnade kronometrars genomsnittspoäng – så kallade seriepriser. Ett bra exempel är den kronometer justerad av A. Hillgren som vann ett första pris och placerade sig på andra plats år 1882 med 208,3 poäng.

Ledamot av kommissionen för urmakarskolan i Genève (1866-1878).

1874 presenterade Ekegrèn en olja som han lär haft patent på. En kommitté experimenterade med den nya oljan 1888 vid Société des arts de Genève och fastställde till slut att den var den bästa som någonsin har producerats fram till den dagen.

Henri Robert Ekegrèn sålde sin verksamhet till Edouard Koehn 1891, men han fortsatte att arbeta i detta företag till sin död. Till hans ära signerade Koehn de bästa klockorna med H.R. Ekegrèn. Företaget levererade även klockor till olika andra företag som Tiffany & Co.

Henri Robert Ekegrèn dog 1896 vid 72 års ålder.

En kronografmekanism som Ekegrèn fick patent på i USA 1869

Till vänster Henri Robert Ekegrèns / Eduard Koehns företag idag Bucherer, bredvid byggnaden av Holland America Line, senare Universal Genève och idag Chanel. Sedan följer byggnaden av Patek Philippe och Hotel de Paris idag en ny byggnad där Hermes håller till.

 

Så såg denna plats (Quai Général-Guisan 26) ut vid ett besök i Genève juni 2011.

EDOUARD KOEHN SR
1839 – 1908

Edouard (Eduard, Edward) Koehn föddes i Tyskland 1839, son till Karl Koehn, leverantör till hovet i hertigdömet Sachsen-Weimar-Eisenach. Från 1859 studerade han vid urmakarskolan i Genève. Efter utbildningen började han som anställd urmakare hos Patek Philippe 1861.

En av grundarna av Patek Philippe – Antoine Norbert de Patek led av anemi. Hans sjukdom förvärrades och 1875 kände sig Patek tvungen att utse en efterträdare för att förhindra att hans livsverk – Patek Philippe & Cie – utsattes för fara. Herrarna Cingria, Rouge och Koehn – tre anställda – tillförde kapital i företaget och blev delägare i företaget, som nu hade fem delägare. Detta skulle snart visa sig vara en framtidsinriktad lösning. Den 1 mars 1877 dog Antoine Norbert de Patek vid 65 års ålder. Sonen Léon var bara 20 år gammal och ville inte gå med i företaget. Han avstod från alla rättigheter mot ett årligt apanage på 10 000 franc och levde på denna livränta som en rentier tills han gick bort 1927.
Under sitt femtonåriga partnerskap gjorde Koehn många resor till Amerika och lyckades utse många företag som agenter av Patek-Philippes klockor. Koehns imponerande personlighet och hans tekniska kunskap skapade förtroende hos alla som han kom i kontakt med.

År 1891 slutade Edouard Koehn på Patek Philippe för att istället förvärva firman H.R. Ekegren. Edouard Koehn önskade nämligen ett mer personligt inflytande över urproduktionen än han kunde få på Patek Philippe. Efter förvärvet stannade Ekegren kvar som chef för tillverkningen. Den kvalitetsmedvetenhet som Edouard fått under de många åren på Patek Philippe kom att tydligt återspeglas i de produkter han designade och tillverkade själv. 1892 förbättrade han den retrograda visningen som uppfanns av Abraham-Louis Breguet i det schweiziska patentet nr. 4746.

Under företagets nya ledarskap fortsatte deltagandet i kronometertävlingarna, i alla fall ett par år. Mellan 1891 till 1894 deltog Edourd Koehn som företag i tävlingarna vid observatoriet i Geneve, både med ur justerade av Edouard själv och av Henri Robert Ekegren. För tävlingen 1894 justerades även företagets kronometrar av J. Golay-Audemars, senare känd som reglör för Patek Philippe, och L. Cattelain. Varför 1894 kom att bli slutet för företagets långa tradition av kronometertävlingar är svårt att svara på. Henri Robert dog 1896, alltså kort därefter, och kanske fanns där en koppling? Kanske slutade de när Henri Robert var för gammal för att själv deltaga?

År 1891 fick 24 ur från Edoaurd Koehn ett gångcertifikat från observatoriet i Genève. Av dessa fick 11 ett tillräckligt gott resultat för att kvala in till den årliga kronometertävlingen och vann således också antingen ett pris eller en utmärkelse. Samtliga 11 kronometrar hade justerats av antingen Edouard eller Henri Robert själva. De fem bästa kronometrarna det året hade en genomsnittspoäng på 209,66 poäng av 300 möjliga och företaget vann då ett tredje seriepris för tillverkare, strax bakom Patek Philippe och Alexis Favre, som vann första respektive andra seriepriserna.
Kronometer 70089 som detta inlägg handlar om justerades av Edouard Koehn och var en av företagets fem bästa kronometrar det året. Med 208,8 poäng fick det ett individuellt tredje pris från observatoriet och var företagets näst bästa.

Koehn var mest känd för sina mycket tunna klockor.

Företaget levererade även klockor till Tiffany & Co. Företaget tillverkade kompasser för den brittiska armén under första världskriget.

Eduard Koehn dog 1908, hans son Eduard Koehn Jr tog över verksamheten och fortsatte att driva den till omkring 1933. Ledamot av kommissionen för urmakarskolan i Genève från oktober 1912. Enligt uppgift överlevde företaget Edouard Koehn lågkonjukturen på 30-talet och Edouard Koehn Jr. tog istället över ansvaret för Vacheron Constantins serviceavdelning.

Bilder från ihopsättningen av urverket.

Källor på nätet om Ekegrèn:
Utställningen i Paris 1867
Världsutställningen i Wien
Intressant läsning av E. Favre-Perret där han kritiserar hur de utländska tillverkarnas kronometrar jämfördes med de amerikanska på världsutställningen 1876 i Philadelphia.
Ytterligare läsning om Philadelphiautställningen 1876.
Patentritning och beskrivning 1869
Artikel i Tidskrift 2017, P. Borgelin
Släktforskarsida
Patent
Patent
Observatoriet i Genève
Artikel om Ekegrèn
https://bge-geneve.ch/iconographie/personne/henri-robert-ekegren
https://bge-geneve.ch/iconographie/oeuvre/icon-p-1947-362
https://watch-wiki.org/index.php?title=Ekegr%C3%A8n,_Henri_Robert
https://www.hautehorlogerie.org/en/watches-and-culture/encyclopaedia/famous-watchmakers/s/henri-robert-ekegren/
https://www.e-periodica.ch/digbib/view?pid=gen-001%3A2007%3A55%3A%3A406referrer=search#406

Källor på nätet om Koehn:
Koehn, Eduard – Watch-Wiki
Ed Koehn – Edouard Koehn | NAWCC Forums

Tryckta källor:
It’s about time. Paul M. Chamberlain, 1978. ISBN 0 9000470 81X
(Verkar vara denna bok som de flesta som skrivit om dessa båda urmakare använt som källa.)
Urmakare och klockor i Sverige och Finland. G. Pipping, E. Sidenbladh och E. Elfström. Norstedts förlag.

Ekegren / Koehn utan kronhjul – del 1

Publicerad den av
1

Eric hade med sig två klockor, båda såg risiga och smutsiga ut. Det ena verket var komplett, det andra saknade kronhjul. Skulle det vara möjligt att kronhjulet från det kompletta verket kunde passa i Ekegrenverket?

Ekegrenverket utan kronhjul och trasigt spärrhjul.

Ekegrenverket utan kronhjul och trasigt spärrhjul vid en första anblick.

Det var ganska lätt att lossa bryggan för kronhjulet och flytta över hjulet, det visade sig vid en snabbtitt att det nog skulle gå att använda med lite modifikationer.
Detta räckte för att jag kunde göra ett försök att reparera detta fina verk. Trots det risiga skicket kunde jag se att under all smuts och oxid fanns ett verk av yppersta kvalité.
Här följer en beskrivning av hur jag gick tillväga för att anpassa kron- och spärrhjul till Ekegrenverket.
I del två visar jag lite mer av verket och Eric berättar mer om Ekegren och Koehn.

När jag fått ordning på kronhjulet och spärrhjulet var det dags att ägna sig åt resten av verket. Uppdragsaxeln saknades också, så en ny skulle tillverkas. Och som vanligt dyker det upp problem som jag inte räknat med.

Lite mer om tappinborrning

Publicerad den av
Svara

Har gjort två inborrningar av balanstappar på senare tid, tänkte berätta lite om hur jag tänkt och hur jag gjorde. Har skrivit om detta tidigare men det skadar inte att upprepa, en användbar metod som i alla fall jag har ett ökat behov av. Reservdelar tar slut, eller är väldigt dyra – det går förhållandevis snabbt och enkelt att borra in en tapp och det blir ekonomiskt både för mig och mina kunder.
En balanstapp brukar ta ca 3 timmar att göra klar, tappar till vanliga löpverkshjul går fortare.

Den första var ett bordsur – Jaeger Le Coultre cal 250 – en del kallar verket banjo. Kaliber 250 har stötsäkrad balans, det finns även en äldre typ – kaliber 210, den har fasta stenar för balansen.
På båda dessa kalibrar är det vanligt att balanstapparna slits mycket.
Alla mina balansaxlar till dessa verk hade tagit slut. Jag letade lite på internet men kunde inte hitta någon axel. Det är lätt att bli fast framför datorn istället för att jobba, särskilt när man som jag inte är så bra på hitta där. Något som jag kan rätt så bra är att borra in tappar, så istället för att lägga timmar på nätet och sedan vänta veckovis innan grejerna kommer, paket som fastnar i tullen etc etc så beslöt jag mig för att sätta mig vid svarven.
Med rätt utrustning går det relativt snabbt att sätta in en ny tapp.
Här följer lite om hur jag gick tillväga:


Nästa projekt var ett echappement där kunden själv försökt sig på att vara urmakare. Följden av detta var en avbruten balanstapp, förstörd liverrulle och en spiral i kaos. Jag tog till rejält när jag gjorde kostnadsförslaget som kunden accepterade. Inget drömjobb precis, men fullt genomförbart.

Man behöver bra och nyslipade sticklar. Hårdmetallsticklar fungerar bäst. Likaså behöver du bra hårdmetallborr av rätt storlek. Till svarven behöver du tillsatsen för tappinborrning.
Börjar med balanstappen.