Kategoriarkiv: Renovering

Atmos kaliber 540

Publicerad den av
Svara

En bekant frågade mig om jag kunde få igång hans Atmos som stannat.
För många år sedan lagade jag flera Atmosur, på den tiden hade jag möjligheten att beställa reservdelar direkt från Jaeger Le Coultre. Men tiderna förändras och nu går inte detta längre.

Varför stannar ett Atmosur?
Från mina tidigare erfarenheter av Atmos vet jag:
– Fjäderns dras inte upp, brukar tyda på att bälgens gas läckt ut
– Att verket behöver rengöras (trots att man i princip inte smörjer några delar)
– Att klockan hanterats på ett ovarsamt sätt (ett glas kanske gått sönder, pendelfjädern gått av, någon försökt reparera verket utan tillräckliga kunskaper)

Vad var fel med detta ur?
Det första jag provar är om bälgen fungerar.
Bälgen är (eller ska vara) fylld med dikloretan eller etylendiklorid C2H4CI2
(på engelska ethylene chloride). Gasen får bälgen att expandera eller dra ihop sig vid temperaturförändringar. Därför placerar jag Atmos i kylskåpet några minuter. Det brukar sitta en prick på spärrhjulet, jag noterar positionen för att se om mekanismen fungerar.
Inget händer. Provar igen, inget. Klockan får stå någon vecka, fortfarande ingen rörelse.
Alltså fungerar inte uppdraget, då drar jag slutsatsen att bälgen är trasig.

Förr kunde jag skicka in den trasiga bälgen, då fick man en ny i utbyte. Hade för mig att man kunde skicka läckande bälgar för påfyllning till någon. Men min gamla kontakt fungerade inte längre. Då letade jag på EBay – det fanns nya bälgar att beställa!

Efter några veckor dök bälgen upp, det var dags för byte.

Först låser jag balansen med transportsäkringen, en spak vid klockan sex under urtavlan.
Därefter lossar jag den bakre foten, sedan de två stora skruvarna.
Handskar på, lyfter ut verket ur fodralet.
Jag känner på minutvisaren som är alldeles stum, visarfriktionen går mycket trögt. Som tur var försökte jag inte att med våld vrida på visaren!
Om du tittar noga ser du att centrumhjulet (med visarfriktionen) är i direkt ingrepp med gånghjulet. Mer om detta senare.
Jag plockar bort sifferring och tavelring. Till sist lyfter jag försiktigt bort visarna utan att vrida.

Jag tar bort behållaren med bälgen. Blev överraskad när fjädern och aluminiumskålen föll ut. Dessa delar ska sitta ihop i änden av kedjan. Varför var de lösa?
Behållaren med bälgen sitter fast i en bajonettfattning. Det går trögt att vrida den!
Det ska vara ca 25 mm från behållarens kant ner till botten av bälgen om bälgen är hel. Kontrollmäter och finner att avståndet är just 25 mm!
Om bälgen läckt hade avståndet varit mycket större, alltså är bälgen hel…
Det är något som inte stämmer.
Innan jag tog bort bälgen noterade jag att kedjan var slak, detta i kombination med den lösa fjädern borde gett mig svaret. Men, det var längesedan sist, en ny kaliber gjorde att jag inte fattade.
Testade i alla fall att sätta tillbaka delarna till uppdraget. När bälgen var hel kanske det bara var att sätta ihop så skulle klockan fungera igen?
När delarna sitter ihop så som på bilden ovan, ska man genom att trycka in aluminiumskålen kunna dra upp fjädern. Men om jag försökte att trycka blev kedjan slak och allt ville falla isär. Något fungerade inte som det skulle.
Tog bort urverket från stativet, det visade sig att uppdragshjulet med spiralfjädern och kedjehjulet satt fast!
Med hjälp av lite olja lyckades jag vrida hjulet tills det lossade. När jag väl fick bort hjulet från axeln var smörjningen som lim, hjulet gick nästan inte att rubba.

När jag nu satte ihop mekanismen löpte att fritt och fint!

Dags att ta isär urverket. Limmade på lite skumplast på verkringen för att inte göra märken på verket.
För att få isär verket behöver man lyfta av hjulen i visarväxeln.
Urverket delat.
Centrumhjulet med visarfriktionen, gånghjul och hake.
Notera de tunna tapparna på gånghjul och hake – fickursdimensioner.
När jag försökte vrida på visarfriktionen fick jag ta i – till slut släppte det med ett klick!
Det kändes som om den vore limmad ihop. När jag sedan vred kändes det knastrigt och oskönt. Olja hjälpte inte. Inte normal rengöring heller! Rengöringsmedlet hade inte löst upp det som fanns i hjulet. Till slut lyckades jag få bort allt knaster med diverse rengöringsmedel, och visarfriktionen kändes mjuk och fin.
Med fasa tänker jag på vad som kunde hänt om jag eller kunden försökt att ställa klockan (som för övrigt alltid ska göras med låst balans när den precis ska vända). Tänk om jag tagit i, då skulle antagligen den tunna gånghjulstappen gått av. Av en kollega fick jag höra att detta hade hänt på just denna kaliber. Men det var hans kund som gjort sönder både gånghjulstapp och en tapp på haken.
Verkbottnarna efter rengöring.
Fjäderhuskärnan bar också spår av fett som inte gick bort i rengöringen.
Jaeger Le Coultre måste använt sig av något konstigt smörjmedel i klockan.
Nu fick det bli väldigt liten mängd HP-1300 i uppdraget, fjäderkärnan och transporthjulet. Tre mycket små droppar 9415 på tre gånghjulständer, sedan skall resten vara torrt.
Jag ställer verket upp och ner för att kontrollera att haken står helt lodrätt. Annars kanske den måste vägas av.
Verket ihopsatt med visarna på plats.
Aluminiumskålen ska hamna på 45 mm avstånd från stativet – 6 länkar hänger fritt från kedjan.
Det är viktigt att kedjan inte är vriden.

Kedjan får inte vara vriden. Kedjan är ingen vanlig gökurskedja! Det är en lödd stålkedja. Går den av måste den bytas. Spiralfjädern ska ha 2,5 varvs förspänning.

Testar uppdraget igen, drar upp fjädern. När fjädern är fullt uppdragen händer det inget när man trycker in aluminiumskålen.

Det är mycket viktigt att liverrullen snurrar absolut fritt.

Alla delar på plats, kontroll av klockans funktion.

Kontrollerar gången, syns smörjningen? Får balansen upp amplitud?

Kontrollerar så att amplituden ökar.
Under några dagar kontrollerar jag att uppdraget fungerar. Noterar positionen på pricken.
Till sist tillverkar jag ett litet verktyg för att ställa ruckvisaren i 0-position.
Filar till en bit mässingstråd som jag fäster i ett träskaft.
Mellan ruckarmen och stativet sitter ett tandat hjul där ruckarmen är fäst genom en friktion. Genom att blockera det tandade hjulet kan man flytta ruckvisaren till 0-läge.

En fungerande Atmos.

Tornuret i Ahlafors fabriker – del 1.

Publicerad den av
1

En dag ringde en person till företaget och frågade om vi kunde laga ett tornur. Verket satt i Ahlafors fabriker i Ale kommun. Det lät spännande, kunden hade tagit ned urverket från tornet och tagit bort en hel del smuts från verket.
De erbjöd sig att komma till oss med verket så att vi kunde inspektera det.

Så här såg verket ut när det kom till oss.

Så här såg verket ut när det kom till oss.

Verket var ett Tornberg, tillverkat 1906.

En lite mer noggrann undersökning. Man ser tydligt att några gånghjulständer var skadade och böjda.

Gånghjulet var kraftigt nedsmutsat av gammal olja och fett.

Den gamla oljan hade ”hartsat” som man sa förr, dvs blivit hård och seg som harts. Oljans smörjande egenskaper hade för längesedan gått förlorad och fungerade nu precis tvärtom. Den låg som ett klister på hjulet.

En en de skadade tänderna i gånghjulet.

Flera tänder var skadade. Eftersom allt gått trögt hade haken förmodligen inte förmått flytta på hjulet när man försökt starta klockan. Hakpaletterna hade kraschat emot tänderna och deformerat flera.

Ytterligare skador.

Gånghjulsdriven var full med gammal olja. Man kan ana ett slitage på drivtänderna under smutsen.

Helt rundade hörn på hakpaletten – slitage. Gångtypen är grahamgång. Ingångspalett.

Helt rundade hörn även på utgångspaletten – slitage. Gångtypen är grahamgång.

Gjutgodset i verkets fundament var sprucket.

Här ser man det kraftiga slitaget i gånghjulsdriven.

Flera ståldelar var slitna. Här jag vi tagit reda på stålets hårdhet. Var materialet härdat eller inte? Hur hårt? Det visade sig vara stor skillnad mellan de olika delarna.

Hävstiften för slaget var också mycket slitna.

Efter en ingående undersökning av urverket konstaterade vi att verket hade generella slitage som inte var speciellt allvarliga men det hade även några stora fel som skulle kräva mer omfattande reparationer eller nytillverkning av delar.
De största och mest allvarliga felen var:

  • Flera tänder på gånghjulet var böjda, slitna och deformerade. Driven var mycket nedsliten och skulle behöva åtgärdas.
  • Hammarlyftarens lager hade mycket stort slitage.
  • Hävstiften på hävstiftshjulet var slitna.
  • Verkets fundament var sprucket och behövde lagas.
  • Pendelfjädern var avbruten.

Verket var också otroligt smutsigt, vi provade att rengöra ett av hjulen för att få en uppfattning om tidsåtgången för enbart rengöringen.

Vi gjorde en grov uppskattning om tidsåtgång och försökte göra ett kostnadsförslag till kunden. Det är nästan lika svårt att beräkna tid som att utföra själva jobbet!
Att renovera tornur hör ju inte till vardagen precis.
Kunden accepterade vårt förslag. Det är väldigt kul att kunden ville satsa pengar på att renovera urverket istället för att sätta in något elektriskt verk.
Dags att sätta igång med arbetet!

Valshjulen fanns kvar i tornet. Vi gjorde en resa till Alafors för att hämta dem och samtidigt inspektera urtavlor, visarväxlar, loden etc.
En av lagerbockarna för ett av valshjulen var nytillverkad.
Några av rören för drivningen av visarna hade vissa skador på överföringsytorna.
Nu hade vi alla delar och visste mer hur vi skulle planera och gå vidare med jobbet.

Loden finns i våningen under verket.

Överföringen var utsliten på några av visarnas rör.

Centralväxeln för drivningen av visarna för de tre urtavlorna.

En av visarväxlarna. De är placerade precis bakom urtavlorna.

Valshjulen på verkstaden.

Lageröverfallen till valshjulen.

Innan jag visar mer av renoveringen tänkte jag berätta lite mer om byggnaden där tornuret är placerat och lite om tillverkaren av urverket – F. W. Tornbergs urfabrik.

Vintervy från sydost. Från boken Almedahlsföretagen genom tiderna.

Innan väveriet i Alafors började byggas 1854 fanns det bara jordbruk i närheten. Väveriets placering hade valts på grund av tillgången av vatten. Man valde att leda vatten i en rörledning från vattendrag i närheten via en damm. 1855 stod fabriken klar. Produktionen bestod av bomullsgarn.
Runt fabriken växte samhället Alafors så småningom fram. Det började med bostäder till tjänstemännen och arbetarna. Tre skolor byggdes, mindre verksamheter och butiker startades. Det bildades fackförening, nykterhetsförening, Elimförsamling och idrottsförening.

27 mars 1905 startade en brand i fabrikens maskinlager som ödelade den gamla spinneribyggnaden, den brann ner till grunden. Man startade omedelbart återuppbyggnaden av fabriken där arbetarna fick hjälpa till. Redan i april 1906 stod den nuvarande byggnaden klar. Det var nu man byggde tornet där tornuret placerades. I våningen under tornuret finns en stor vattencistern. Man pumpade upp vatten till cisternen för att använda i den sprinkleranläggning som samtidigt byggdes. Säkerheten ökades betydligt och inga större bränder utbröt igen.
Spinneriets garntillverkning hade en kapacitet av 450 ton per år före branden, med de nya moderna maskinerna som installerades efter branden kunde årsproduktionen av garn ökas till 570 ton år 1907.
Det kan nämnas att under första världskriget drabbades man av råvarubrist, produktionen sjönk så mycket att man till slut blev tvungen att stänga fabriken under ett år. Arbetarna fick då ägna sig åt reservarbeten, till exempel att plantera skog eller att arbeta på bolagets jordbruk. Efter mer än hundra års produktion lades till slut fabriken ned 1966.

Sedan dess utnyttjas lokalerna till flera olika verksamheter, bland annat verkstäder och en färgfirma. Ahlafors bryggerier som brygger öl finns i byggnaden. De har tornet med tornuret i sin logotyp och har bland annat en ölsort som heter AM : PM.

Kanske blir det ett Tornbergöl i framtiden?

Tornet i juletid.

Tidig vår.

Höst.

Vy från östra sidan.

F. W. Tornberg

Fredrik Wilhelm Tornberg. Bild från SUOT 1972-12.

Fredrik Wilhelm Tornberg, född 12 juli 1838, död 10 maj 1893.
Tornberg fick burskap 1859, samma år etablerade han sig som urfabrikör och handlande i Stockholm. Tornberg specialiserade sig på tillverkning av tornur och järnvägsur.
Man hade butik och visningslokal vid Gustaf Adolfs torg 14 på hörnet av Regeringsgatan. 1914 revs den byggnaden och man flyttade till Regeringsgatan 6 där företaget fanns kvar ända fram till 1973 då uraffären stängdes.
Tornbergs söner Karl Fredrik (död 1899) och Sven (1883-1922) var båda urmakare och arbetade i faderns rörelse. Sven tog över rörelsen efter sin bror Karls död 1899.

I Sveriges Urmakeri och Optiktidning (SUOT) nr 12 från 1972 kan man läsa följande reportage om när firman Tornberg upphörde vid jultid 1972:

RIKSBEKANT URFIRMA UPPHÖR

F. W. TORNBERG offer för grusgroparna i City

Då ses vi vid Tornbergs klocka…
Hur många sådana träffar har inte arrangerats i Stockholm sedan 100 år tillbaka!
För att ta det versifierat enligt ett gammalt skaldestycke:

Då träffas vi ikväll – du kommer säkert ju?
Vid Tornbergs klocka står jag och väntar klockan sju…

Tornbergs klocka vid Nybroplan 1917. Stockholms stadsarkiv.

Nu måste SUOT rapportera den bedrövliga nyheten att den rikskända urfirman
F. W. Tornberg, grundad 1859, upphör i dessa dagar strax före jul. Företaget faller offer för omvandlingen och förödelsen på Nedre Norrmalm. Rörelsen läggs ner av den siste ägaren, urmakarmästaren Olof Selmer, som just i år kunde fira sitt 40-årsjubileum som ”Tornbergare”. Som 24-åring anställdes han i oktober 1932 efter att han genomgått Stockholms urmakarskola och fått sitt gesällprov belönat med silvermedalj.
Det har blivit omöjligt att driva en affärsrörelse här intill ruinhögarna och grusgroparna i City, suckade Olof Selmer när SUOT kom på en avskedsvisit i butikslokalerna Regeringsgatan 6, där skyltfönstren upptogs av stora plakat med texter som ”Total utförsäljning… Allt måste bort… Affären upphör…” Den affär – som alltid burit numret 1 i SUOF:s medlemsmatrikel.

Träffpunkt sedan 1873

Tornbergs klocka – ett riksbekant begrepp. I förstone hörde den samman med bilden av Gustav Adolfs torg. Det var 1859 som Fredrik Wilhelm Tornberg efter läroår hos Stockholmsurmakaren C. A. Wassberg – öppnade affär i Celsingska huset Regeringsgatan 1, samma kvarter som hyste det anrika Hotel Rydberg med den berömda baren. Först 1873 uppsattes det fyrsidiga skylturet (av Tornbergs egen tillverkning) i själva hörnan ut mot torget. Där fungerade klockan i nära 40 år som träffpunkt för både unga och gamla

På förhösten 1914 måste firman maka sig upp till Regeringsgatan 6 för att i kvarteret mot torget ge rum för Skandinavbankens palats. I 6:an har Tornbergs sedan dess residerat – men det gamla skylturet följde med till den nya adressen. I början av 20-talet var uret dock så slitet att det ersattes med en replik (av firmans egen tillverkning). Denna råkade 1960 ut för olycksödet att slås ned av en grävmaskin. Varpå firman fick ett nytt skyltur av mera ordinär modell.

I ny gestalt 1916

Men ”Tornbergs klocka” som institution måste ju bestå trots firmans flyttning. Det insåg också stadens myndigheter och upplät plats på Nybroplan för en ny klocka. Här uppsattes 1916 den klockpelare, som nu blev ny mötesplats för stockholmarna. Och där står ”Tornbergs klocka” alltjämt kvar. I pelarens sockel finns en lucka in till urverket, som varje onsdag dragits upp genom firmans försorg.
Hur det hädanefter kommer att bli med pelarklockan på Nybroplan vilar i gudarnas knän.
Verket är hårt förslitet efter 56 års tjänst i ur och skur, konstaterar Olof Selmer och anser att uret borde elektrifieras.
Ytterligare en ”Tornbergs klocka” uppsattes i början av seklet på en järnstolpe ute på Djurgården, närmare bestämt mitt för mynningen av Allmänna Gränd och nedanför Hasselbacken. En halkig vinterdag på nyåret 1926 blev denna klocka omkullkörd av en slirande droskbil – och den tätnande trafiken tillät inte att den sattes upp igen.

Gammal fin tradition

Firman Tornberg var på sin tid också känd tillverkare av tornur, signalur, väggur och andra större ur. Denna rörelse drevs till ca 1920.

Grundaren Fredrik Wilhelm Tornberg gick ur tiden 1893 och var då vice ordförande i Stockholms Urmakare Societet. Han hade vunnit anseende som en skicklig yrkesman både praktiskt och teoretiskt; bl. a. medverkade han vid översättningen till svenska av en tysk bok betitlad ”Förstudier för urmakare” och utgiven 1871.

F. W. Tornberg efterlämnade flera barn, av vilka äldste sonen Karl Fredrik inträdde i firman men avled 1899 vid 32 års ålder. Yngste sonen Sven, f. 1883, fick sedermera stå för rörelsen. Strax efter första världskrigets slut råkade företaget i svårigheter, och 1922 avled Sven Tornberg. Redan 1920 hade firman övertagits av urmakare Knut (Kurt) Bergström från Härnösand. Denne drev företaget till sin död 1945, varefter Olof Selmer blev innehavare.

Den Tornbergska firman har under sin 113-åriga tillvaro alltid åtnjutit högt anseende, och detta har Olof Selmer vetat att hålla vid makt under sina 27 år som företagets ledare. För honom måste det nu kännas vemodigt att nödgas nedlägga rörelsen.

– Jag har alltid strävat att upprätthålla Tornbergs gamla fina traditioner: precision, kvalitet och perfekt service, säger hr Selmer. Detta tror jag också att våra kunder värdesatt.

Men förhållandena har blivit mig övermäktiga. Tyvärr återstår intet annat än att ”lägga upp”. Men, tillägger han med ett litet leende, hemma i Enskedevillan tänker jag inte alldeles lägga verktygen på hyllan. Alltid skall det väl finnas något att göra för en gammal yrkesman.

Poesi kring Tornbergs klocka

Nybroplan med Tornbergs klocka. Foto från 15 augusti 1925. Upphov: Okänd. Spårvägsmuseet

Att ”Tornbergs klocka” under alla år varit en omhuldad institution i Stockholm framgår bl. a. av de mer eller mindre poetiska skaldestycken, som ägnats uret ifråga. Här till en början ett prosabidrag av ingen mindre än Hjalmar Söderberg, som i ”En Stockholmskrönika” i Svenska Dagbladets julnummer 1900 skildrade hur han efter hemkomsten från en Parisvistelse satt och filosoferade på Rydbergs Café tills det var dags att betala kaffet och gå ”ut i staden, ut i julsnön”:

– Den första ledstjärna du ser skymta genom snötjockan är Tornbergs klocka, Stockholms klassiska rendez-vous för herrar, som ämna sig ut att festa… Du stannar ett ögonblick under klockan försänkt i grubbel öfver hvart du skall ta vägen…

Vid firmans flyttning 1914 skaldade tidningspoeten Charley (bevarat klipp anger ej ur vilken tidning hans opus är hämtat) fritt efter Tegnér en drapa, varur här några strofer:

Dig jag sjunger en sång,
dig celebrast bland ur.
Huru säker din gång
var i ur och i skur
där i hörnet du satt
både dagar och natt.
Du ju fyrbåken var
för de mötande par –
många älskande tu,
ibland man, ibland fru,
som ej voro minsann
gifta just med hvarann…

I Aftonbladet skaldade signaturen S:t E:son 1930 bl. a. följande:

Hon kom från Norr, jag kom från Norrbro,
och under Tornbergs klocka rendez-vous vi stämde varje afton klockan sju…

Under klockans tid på Nybroplan fick den en gång flytta några meter från sin ursprungliga plats eftersom ”myndigheterna tyckte att den stod i vägen för trafiken”. Men, berättades det i en kåserande artikel i Aftonbladet, den var inte så svår att flytta för gubbarna gick bara före och Tornbergs klocka gick efter…” Det där sista var en dålig och elak vits för Tornbergs klocka har alltid haft stadgat rykte om sig att osvikligen visa korrekt tid.

Från 1873 till hösten 1914 låg. F.W. Tornbergs Urhandel på hörnet Gustav Adolfs torg och Regeringsgatan. Tornbergs klocka var en stockholmsk träffpunkt. I bakgrunden Arvfurstens Palats (utrikesdepartementet) och gamla Riksdagshuset. Fotot taget 14 september 1914 kort före firmans flytt till Regeringsgatan 6. Bild från Wikipedia

F.W. Tornbergs Urhandel. Bild från Wikipedia

Interiör från Urutställningen 1902. Bild från Urmakaren.se

Reklam för F.W. Tornbergs Urhandel. Bild från Wikipedia

”Farväl till alltihopa…” Siste innehavaren av firman Tornberg, Olof Selmer, lägger ned rörelsen efter sina 40 år i företaget. Bild från SUOT 1972-12.

Till skillnad från Tornberg finns mycket skrivet om Tornbergs största konkurrent –
G. W. Linderoths Urfabrik. För dig som vill läsa mer kan man till exempel nämna boken – G. W. Linderoths Urfabrik av J. Lundin och P. Borgelin.
Jag antar att själva tillverkningen av tornur och stationsur skedde på liknande sätt hos båda tillverkarna.
Min erfarenhet är att Linderoths tornursverk är betydligt vanligare än Tornberg i Sverige. Av en norsk kollega har jag fått höra att det är precis tvärtom i Norge. Kanske exporterade Tornberg mer av sin produktion. Kan det ha något att göra med att Sverige och Norge var i union mellan 1814 och 1905?
I Finland är endast ett tornur av Tornbergs fabrikat känt, det sitter i Rådhuset i Kristinestad (Enligt Wikipedia).

Tornbergs klocka vid Nybroplan. Dramaten i bakgrunden.

Klockan stannat på 11.56…

Klockan vid Nybroplan i Stockholm gick endast rätt två gånger per dag vid ett besök i februari -23. Den hade stannat på 11.56. Tråkigt!
De styrande i staden borde se till att klockan sätts igång!

Tornberg var även kreativ på ett annat sätt – i augusti 1886 han fick han i USA patent på en roterande tandborste!
Borstade tänderna vertikalt både på in- och utsidan.

 

Nästa inlägg kommer att handla om renoveringen av urverket.

Källor på internet:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Fredrik_Wilhelm_Tornberg
https://stockholmskallan.stockholm.se/post/29406?fbclid=IwAR1zD2sy8s3nbRPxX3xr8sMD1d15QlbLdOt0kEUxLdDqnl9nFX-C-x-Zlng
https://stockholmskallan.stockholm.se/post/13531
https://stockholmskallan.stockholm.se/sok/?q=tornberg
https://patents.google.com/patent/US347900

Klicka för att komma åt Urutst%C3%A4llningen-1902.pdf

Historia

Ahlafors Spinneri

Tryckta källor:
G. W. Linderoths Urfabrik. J. Lundin & P. Borgelin. 2008. ISBN: 978-91-633-2115-3
Urmakare & Klockor, G. Pipping. Norsteds förlag.
Almedahlsföretagen genom tiderna. En minnesskrift vid Almedahls fabrikers 100-års jubileum. (Bok) 1946.

Muntlig källa:
Erik Ödegård, urmakarmästare. Sarpsborg, Norge.

Tack till Clas-Henrik Pihl som skannade SUOT 1972 till mig!

 

Le Coultre minutrepeter – del 5

Publicerad den av
Svara

Ett fickur med minutrepetition tillverkat av Le Coultre.

I denna sista del berättar jag lite om boettens märkningar och det sista arbetet med fickuret.

Schweizisk exportstämpel för 18k guld – till Tyskland.

Edward Schöchlins stämpel – en strålande sol med ett ansikte.

Efter en sökning på Mikrolisk – en sida med mycket information om märkning av ur och urverk – fick jag fram ett namn – Wilhelm Schöchlin.

Här följer lite mer information om honom:

Wilhelm (William) Schöchlin (Schoechlin) 1838-1893.

Wilhelm Schöchlin föddes 1838 i Emmendingen (Baden-Württemberg i sydvästra Tyskland). Han kom till La Chaux-de-Fonds i Schweiz 1852 vid 14 års ålder för att bli urmakare. Han stannade där fram till 1859 efter att ha provat på många olika arbetsuppgifter inom urmakeriet.
Schöchlin flyttade tillbaka till Tyskland där han (14 november 1860) fick ett jobb som lärare på urmakarskolan i Furtwangen (Schwarzwald).
Urmakarskolan i Furtwangen startades redan 1850 som Tysklands första urmakarskola av Robert Gerwig (där fortfarande urmakare utbildas).
Schöchlin undervisade i fickurstillverkning tills skolan tillfälligt stängdes 1863.
Han gifte sig med Maria Elisabet Gruring 1868 i Bern.

Tillsammans med sin yngre bror Heinrich Otto (Enrique) – också urmakare – reste den 27-årige Schöchlin till Havanna på Kuba, vilket var mycket lockande på den tiden. Efter fyra framgångsrika år kunde Schöchlin resa tillbaka till Schweiz för att hämta sin fru samt den i La Chaux de Fonds kände ”repasseuren” Sonntag. Sonntag var en skicklig urmakare som arbetade med slutkontroll och reglage. De återvände till Havanna som på den tiden var ett viktigt handelscentrum. Det var här Schöchlin tränades till affärsman. Han utökade sina  språkkunskaper genom att lära sig spanska och engelska – han talade redan franska och tyska. Efter en vistelse på 8 år återvände Schöchlin 1875 till Europa.

Wilhelm lämnade sin bror Enrique i Havanna – som var självständigt etablerad – Enriques butik hette El Bon Marché. Meningen var att Enrique skulle upprätthålla en livlig exportaffär med sin bror i Schweiz. Enrique Schoechlins första butik låg på Los Mercaderes nr 10 i Havanna. Här marknadsfördes ”Sol-klockorna” en del av dem tillverkade hos brodern i Schweiz. Andra märktes med solsymbolen men där var råverken tillverkade av andra. (Som till exempel minutrepetern som detta inlägg handlar om.) Senare flyttades Enriques butik till den mest prestigefulla gatan – Obispo.

Efter att ha återvänt till Europa 1875, etablerade sig Schöchlin i Biel – födelseplatsen för hustrun. Han tog över Piquets et Cie’s urfabrik och anställde sin tidigare lärling från Furtwangens urmakarskola, Adolf Meyer. (Biel eller Bienne är en tvåspråkig stad, tyska och franska.)
Under sin tid i Havanna importerade Schöchlin bland annat fickur från tillverkare i Glashütte. Med inspiration från dessa urverk konstruerade Schöchlin sin egen kaliber 12. Ett urverk som kännetecknades av hög kvalité. William Schöchlin analyserade bristerna hos klockorna på den lokala marknaden och de klockor hans företag importerade till Havanna och lyckades eliminera dessa brister i de klockor han själv tillverkade. Schöchlin var i Biel vid den tiden den enda tillverkaren som tillverkade klockor av hög kvalitet, han var tvungen att utbilda sina arbetare för detta ändamål.
Schöchlin var under många år vicepresident i urmakarskolan i Biels styrelse och även en stor sponsor av dess verksamhet.

Företaget deltog på flera utställningar där de fick flera utmärkelser. Bland annat en guldmedalj vid utställningen i Paris 1889.
Schöchlins företagslogotyp är en strålande sol med ett ansikte.

Wilhelm Schöchlin dog i Biel den 26 Februari 1893.

Ett kvitto från William Schoechlin, Bienne.

Vad gäller själva urverket är det tillverkat av Le Coultre. De tillverkade urverk av hög kvalité. Många urverk med komplikationer som – kronograf eller repetition kom därifrån. Det färdigställda fickuret märktes sedan ofta med ett namn på den firma som sålde den färdiga klockan. Ibland gjorde man själv klart urverket och boetten, ibland köptes även dessa tjänster in.
Schöchlin anställde ju Sonntag som antagligen utförde sådant arbete i Havanna.

Nu över till klockan. Det var nu dags att sätta visarna i rätt position.

Dags att sätta visarna på rätt position.

Minutvisaren hade en mörk fläck på toppen.

”Laddar” en putspinne – som jag format som en mejsel – med polerpasta. Doppa pinnen i sprit så löser den upp pastan lite.



Ytterligare kontroll av slaget.


Det sista jag gör är att se över guldkedjan.

En lätt polering av boetten sedan är klockan helt klar!

Efter någon veckas kontroll var det dags att överlämna klockan till en nöjd kund!

Jag hoppas att alla dessa inlägg har gett en klarare bild av hur ett fickur med minutrepetition fungerar. Det finns som sagt väldigt lite skrivet om dessa komplicerade ur på svenska. Min tanke har varit att försöka skriva om det jag själv skulle behövt veta.

Den bok som ger mest information om reparation och inställning av minutrepetrar tycker jag är Die Reparatur komplizierter Taschenuhren, Hillmann, Bruno. Berlin 1924. Vad jag vet finns den inte översatt till engelska, men det finns en fransk upplaga om du tycker det är lättare att läsa franska!
Se tidigare inlägg om fler läsvärda böcker.

Tack till alla som gett mig goda råd under arbetet!
Bland andra, Miho Shiriai, Anton Pettersson, Clas-Henrik Pihl, Gerhard Gren,
Eric Leskinen och Lotta Calmerberg.

Delar av dessa inlägg har tidigare publicerats i Sveriges Urmakarförbunds – SUF – tidning SUT.
Jag har även satt samman ett föredrag som visades i samband med Stockholms Urmakareämbetes 328:e! årsmöte.

Referenser:

Mikrolisk: https://www.mikrolisk.de/show.php?site=280
Watch-Wiki: https://watch-wiki.org/index.php?title=Sch%C3%B6chlin,_Wilhelm

Klicka för att komma åt 150_J_US_Biel-Anhang.pdf

https://bawue.museum-digital.de/singleimage?imagenr=41898
https://uhrforum.de/threads/uhrmacher-schoechlin-und-glauser.107803/
http://www.opushabana.cu/index.php/articulos/36-articulos-casa-de-papel/1265-
https://mb.nawcc.org/threads/need-help-to-id-this-cartouch-24hr-dial-14k-p-w.122885/
http://www.habanaelegante.com/Fall_Winter_2010/Templete.html

 

Le Coultre minutrepeter – del 4

Publicerad den av
Svara

Ett fickur med minutrepetition tillverkat av Le Coultre.

Här följer en mastig och innehållsrik del 4.
Denna gång behandlar jag ihopsättningen av urverket, mer om funktionen och lite om boetten. Avslutar med ett oväntat fel.

Allt rengjort och epilamiserat.

På verkbottnen är de två klangfjädrarna fastskruvade.

Den gamla fjädern hade förlorat sin spänst. Hittade en fjäder med rätt bredd och tjocklek. Blev tvungen att anpassa längden samt göra ett nytt fäste.

För att räkna ut längden på en fjäder använder man denna formel:
L = π (D² – d²) / 8 x t
L = den teoretiska fjäderlängden.
D = diametern i fjäderhuset
d = diametern på fjäderhuskärnan
t = fjäderns tjocklek

När fjädern har korrekt längd ska den fylla halva utrymmet i fjäderhuset med fjäderhuskärnan på plats.
Innan jag borrar hål och filar det nya fästet provar jag fjädern i fjäderhuset med kärnan så att längden blir bra.

Bryter av fjädern där jag uppskattar att den har rätt längd. Provar i fjäderhuset och den verkar stämma. Rundar av kanterna och borrar ett hål.

Det går fint att borra i fjädern med ett hårdmetallborr.

Nu kopierar jag det gamla fästet.

Formen ok, lite finputs kvar. Böjer även till formen.

Fästet ser att kunna fungera. Nu ska fjädern läggas in med fjädervindan. Vevar inte in det sista varvet. Låter det vara utanför vindan så att jag kan kroka i fästet. Då vet jag att det hamnar på rätt plats och att det garanterat krokar i.

Fjäder och kärna på plats. Kärnan är gängad på axeln. Fjädern upptar lagom med utrymme, ca hälften av tomrummet.

Provar hur många varv kärnan snurrar utan stoppverket – sju. Sätter stoppet efter ett varv. Då blir fjäderns kraft som jämnast – första och sista varvet isoleras – svagast/starkast.

Löpverket sätts ihop.

Den konvexa sidan av vargtänderna har epicykloid form. Den konkava sidan görs så att den lämnar fritt utrymme för tandtoppen. Brukar användas i finare ur där kronhjul och spärrhjul har ungefär samma storlek och tandantal. Den konvexa sidan brukar vara polerad.

Motsten med bricka för haken.

Vackert utformad hake.

Balansen med breguetkurva, sprialen nu befriad från rost. Spiralen anoljad i bensin med en droppe olja i. detta för att förhindra fortsatt rostspridning.

Nu fungerar verket!

Balansen svänger fint.

Haken med sin motvikt som reglerar hastigheten på repeterverket. (Innan rengöring.)

Hjulet som stegar fram haken i en lagom takt för slaget. (Innan rengöring.)

Drivhjul med fjäderkärna (gängad på axeln) för drivning av repeterverket.

Delar av löpverket för repeterverket på plats.

Löpverksbryggan för repeterverket på plats.

Löpverket samt de två hammarna på plats. Fjädern för repeterverket är förspänd. Denna fjäder hade 1,5 varvs förspänning. Man får ändra förspänningen om slaget sackar för mycket på slutet av cykeln.

Här har jag börjat att sätta tillbaka delarna. Tänk på att känna på stolpen för timslagshammarna så att den är stabil. Det är mot denna som slagmekanismen vilar och som tar upp den förspända kraften från fjädern. Har placerat timslagskammen med driven så som jag tror kan vara lagom när uppdragskammen senare ska sättas i ingrepp.

Hammarlyftare på plats med dämpfjäder och de tunna returfjädrarna.

Axeln för hammarlyftarna sitter stabilt. Oljar med HP-1300 på axeln och lägger fett på fjädringarna.

Uppdragskammen placerad i ingrepp med timslagskammens driv.

Timstaffel på sitt stjärnhjul på plats.

Returfjäder för skjutknappen på plats.

Den långa fjädern tvärs över bilden hör till mekanismen ”allt eller inget” – ”tout au rien”. Om man inte fullföljer hela rörelsen av skjutknappen när man ska starta slaget ser denna fjäder till att hålla borta hammarlyftaren från timslagskammen så att klockan inte slår.

Detalj av de många delar som är monterade runt stolpen för timslaget. Det är mycket som händer just här! Och det fattas fortfarande några delar innan allt är på plats.

Kanske på sin plats att förklara hur ”allt eller inget”-mekanismen fungerar.

Armen ”a” har flera funktioner. Den är fjädrande och följer verkets form och är fastskruvad vid ”f”. Kvartslagskammen är lagrad vid ”b”, ”c” är en del av kvartslagskammen vars rundning stoppar slaget och vilar mot timslagslyftaren/hammaren. Formen vid ”d” gör att kvartslagskammen blockeras. ”g” beskriver timslagskammens rörelse. När kvartslagskammen nått sitt ändläge och slaget stoppar för den undan den fjäderbelastade (p) hammarlyftaren via stiftet ”e” så att timslagskammen går fritt. På uppdragskammen är ”k” fastskruvad. När slaget aktiveras flyttar sig kammen i riktning ”s” samtidigt som kammen ”k” lyfter armen ”a”. När skjutknappen har kommit till sitt ändläge har ”k” lyft armen ”a” tillräckligt högt för att spärrfunktionen vid ”d” ska släppa iväg kvartslagskammen. I och med att kvartslagskammen rör sig i riktning ”o” kommer fjädringen ”p” trycka fram hammarens stift ”e” så att hammaren hamnar i den streckade positionen och klockan kan slå. Om man däremot inte fullföljer rörelsen kommer enbart mekanismen att snurra men inget slag kommer att höras! Genialt. ”Allt eller inget”.

Dessa filmer är tagna före reparationen och visar ”allt eller inget”-funktionen. Det går snabbt men med textens hjälp ovan borde det gå att förstå den snillrika funktionen.

På dessa filmer ser man även ytterligare en funktion som timslagsstolpen har: den lyfter och släpper minutslagsspärren. Strax nedanför ”c” på skissen ovan är en tunn fjädring fastskruvad. Den fjädringen ser till att spärren ”M” faller in på rätt ställe i minutslagskammens sex (sju på skissen) tänder som driver minutslagskammen framåt vid slag.

När kvartarna är slagna fortsätter kvartslagskammen att röra sig. På kvartslagskammen är spärren ”M” fastskruvad. När det är dags för minuterna att slå har kvartslagskammen flyttat fram spärren så långt att den glider av från timslagstifet (som du anar vid den tunna spärrfjäderns fot) faller spärren ned i ”framdrivningständerna”. Beroende på var minutkammens ände hamnat på minutslagsstaffeln positionerar sig spärren på olika ställen, naturligtvis gäller detta också för själva minutslagskammarnas position gentemot hammarlyftaren. Minutslagkammen är fjäderbelastad och fritt lagrad i ett rör på kvartslagskammen.

Kvartslagskammen på plats. Man ser röret i centrum där minutslagskammen ska lagras.

Kvartslagskammen på plats.

Mitt begränsningsstift på sin plats.

Bara timhjulet kvar!

Ett första test!

Nu är det dags att sätta verket i boetten, allt är klart så här långt.

 

Jag upptäckte att skjutknappen tog ett litet skutt när jag förde den fram och tillbaks. Delvis dolt av skjutknappen upptäckte jag stötskador. Bucklor i boetten var orsaken.


I lite dämpat ljus framträder bucklorna tydligt.

Ett enkelt sätt att rikta bucklorna är att tälja till en passande putspinne.

Jag anpassar formen efter boetten så att putspinnens ände får så god anliggning som möjligt mot boetten.

Filar till formen så att den är jämn och fin. Sedan knackar jag på putspinnen tills bucklan försvunnit. Ibland får man slipa och polera ytan om skadan ska försvinna helt.

Nu fungerar skjutknappen utan motstånd. Glidytan smörjs med bivax. Guld smörjes med bivax, även charnier och springfjäder. (När man trycker på knappen på ett savottnettfickur och håller fickuret horisontellt ska locket öppnas ca 45 grader om charnieret (gångjärnet) har korrekt friktion. Om locket flyger upp till 90 grader är charnierstiftet för löst insatt eller anpassat. Man får då lätt skador på stiftet eller rören. Det är små men tydliga skillnader på bra/dåligt jobb – bra eller dålig kvalité. ”Det är dom små, små detaljerna som gör’et”!)

Jag lät klockan gå med min testvisare på plats men utan tavla, jag ställde klockan rätt för kontroll. Strax upptäckte jag att klockan gick fel…
När jag provade verket i testapparaten gick det ”görbra” med – som jag tyckte – fin amplitud runt 300-310 grader i tavellägena och 270-280 i kronlägena, gångavvikelsen mellan de olika positionerna var endast några få sekunder! Trots detta gick klockan fel.
Varför?
Efter lite mer kontroll visade det sig att klockan fortade sig 30 sekunder per timma. Dessutom exakt 30 sekunder per timma! Det blir 12 minuter fortgång per dygn.
Mycket märkligt.
Vad är det som gör att en klocka går rätt eller fel? I detta fall – alldeles för fort.

Jag tänkte först att det kunde saknas en tand på ett hjul. Men hur skulle jag kunnat missat det? Jag var ju så himla noggrann med allt. Kontrollerade visuellt och med hjälp av alla mina bilder hittade jag inget fel på något hjul.
Kunde balansen prälla, galoppera eller svänga över? Om amplituden är för hög kommer liverstenen att slå emot haken på fel sida och klockan rusar, eller fortar sig helt okontrollerat. I testapparaten brukar detta visa sig som ”myrornas krig” dvs inget resultat, bara en massa prickar överallt. Man brukar till och med höra att klockan galopperar. Släpper man ner kraften upphör detta fel. I mitt fall gick klockan lika mycket fel under hela dygnet – alltså ingen prällning.

Kunde några konstigt filade balansskruvar ha något att göra med att klockan gick fel?

Nu gällde det att tänka metodiskt och grundligt.
Jag hade ju ruckat in klockan med svängningstalet 18000 svängningar – alltså går balansen rätt enligt 18000 svängningar. Är löpverket rätt? (Borde ju vara rätt på en sådan här gammal klocka som gått rätt tidigare?)
Som sagt – gå grundligt tillväga!
Hur räknar man ut om löpverket är rätt?
Fick leta lite i urläraboken för att finna den rätta formeln:

S = ti * gz * 2

Vad betyder det här?
ti = gångtidsverkets utväxling
gz = gånghjulets tandantal

Då använder man centrumdriven, mellan- och sekundhjulets
tandantal på både drivar och hjultänder samt
gånghjulsdriven. Sedan dividerar man hjultändernas produkt
med drivtändernas produkt.

Då fick jag fram talet 600.
600*15*2=18000

Alltså var löpverket korrekt beräknat! (Naturligtvis!)
Då återstår visarverket. Förhållandet mellan tim- och minutvisaren var alltid korrekt. Visarfriktionen?
Om visarfriktionen är för lätt saktar klockan – friktionen orkar inte hålla emot motståndet i visarväxeln och visarna. Men nu gick klockan för fort…
Det gick lagomt trögt att ställa visarna tyckte jag. När jag vred visarna baklänges gick det att stoppa balansen även när klockan var fullt uppdragen – precis som det ska.
För att kontrollera visarfriktionen får man kolla förhållandet mellan minutvisaren och sekundvisaren. Eftersom sekundvisaren/sekundhjulet sitter fast monterat och minutröret/visarfriktionen är rörlig kommer en avvikelse dem emellan att visa sig om visarfriktionen är för lätt. Så jag ställde sekund- och minutvisaren exakt på noll och lät klockan gå.
Då visade sig felet!
När ”mina” nytillverkade delar flyttade fram surprisen från 59 till noll minuter osv – hoppade minutvisaren fram 7,5 sekunder!!!
Den ”lilla” smällen orsakade detta STORA fel!
Kunde nästan inte tro att det var sant, men så var det!

När jag skulle ta bort låsbrickan för centrumaxeln noterade jag – redan när jag gjorde kostnadsförslaget – att brickan inte var helt nere i sitt bottenläge. Jag antog att det var så här den skulle sitta eftersom brickan var extremt hårt fastslagen på axeln.

Låsbrickan för centrumaxeln.

För att underlätta för framtida urmakare filade jag in två små spår i brickan så att det skulle vara möjligt att få tag om den med ett par lyftare.

Nu är det möjligt att lyfta bort brickan.

I och med att brickan sitter extremt hårt på centrumaxeln kändes det inte bra att slå ut axeln så som man brukar. Eftersom jag inte visste om centrumaxeln var stenlagrad vågade jag inte chansa att bara banka på! En spräckt sten skulle vara katastrof!

För att inte låsbrickan ska gå så himla trögt tar jag med hjälp av en brotsch upp hålet i låsbrickan en tusendel kanske. Nu har jag slagit ned låsbrickan maximalt! Klockan går rätt!

Med facit i hand – om jag hade läst mer noggrant i boken: Die Reparatur komplizierter Taschenuhren av Bruno Hillman – då hade jag kanske förstått betydelsen av kombinationen visarfriktion och surprisens fjäderbelastning!
Där står klart och tydligt att surprisens fjäderbelastning måste vara ganska lätt, den ska bara vara tillräcklig för att föra surprisen fram och åter på ett säkert sätt. Den är en källa till ovälkomna fel! Just precis vad jag råkade ut för…

Nu kunde jag pusta ut – klockan gick så himla bra! 🙂

Eftersom det inte finns så mycket skrivet på svenska om denna typ av ur har jag i dessa fyra inlägg försökt att skriva och beskriva så mycket som möjligt och så gott jag kan; verkets funktion uppdelat i olika sektioner, lite om dess inställningar, tillverkning av reservdelar och verktyg, och som vanligt mina tillkortakommanden! 🙂

I den sista delen – nr 5 – berättar jag lite om tillverkaren och det slutliga jobbet med boett och verk.

Referenser:
Text av Povel Ramel, Dom små, små detaljerna. 1947.
A Guide to complicated Watches, Lecoultre, F. 1985. ISBN 2-88175-001-X
Komplizierte Taschenuhren in der Reparatur, sammanställd av Stern, Michael 2012. ISBN 978-3-941539-30-3
Die Reparatur komplizierter Taschenuhren, Hillmann, B. Berlin 1924.
The Theory of Horology, Reymondin mfl. 1999. Wostepboken.
Antique Watch restoration Vol. 1, Perkins, A. B. 2012. ISBN 978-0-615-63360-2
Haandbog for Urmagere, del 3. Nordisk forlag for videnskap og teknik, Köbehavn 1948.

Le Coultre minutrepeter – del 3

Publicerad den av
Svara

Ett fickur med minutrepetition tillverkat av Le Coultre.

I detta inlägg ska jag berätta lite om hur jag justerade surprisen för att klockan ska slå minuterna på ett korrekt sätt och försöka förklara funktionen lite mer ingående, samt när jag tar isär verket.

För att klockan ska slå rätt tid finns tre olika kammar eller stafflar – en för timmarna, en för kvartarna och en för minuterna. Vid varje heltimma förs timstaffeln framåt av ett stift som sitter på kvartsstaffeln som i sin tur sitter på minutaxeln. Denna växling ska ske exakt på minuten 0. Dessutom ska surprisen fällas fram så att klockan också slår rätt minut, det vill säga – inget slag – minut 0. (På ett kvartsrepeterur har även kvartslaget en surpris – här fungerar själva staffeln som surpris eftersom den hänger ihop med surprisen för minuterna. När minutsurprisen fälls fram flyttas också kvartstaffeln. Surpris och kvartstaffel rör sig fritt på centrumaxeln, minutstaffeln är fixerad vid axeln.)
Det är alltså tre saker som ska hända exakt på sekunden – växling från
ex. 1:59:59 till 2:00:00.

Undersidan av paketet med stafflarna för kvartar och minuter och surpris. Man ser även stiftet som för timstaffeln framåt eller bakåt.

Stift för timstaffelns frammatning i fokus.

Stjärnhjulet med 12 tänder där timstaffeln sitter monterad flyttas fram varje timma av stiftet på kvartsstaffeln.

Här ser man hur stjärnhjulet för timstaffeln samt minutstaffeln är placerade i verket. Klockan ska slå minut 14. Lägg märke till att det finns streck för varje minut i verkets periferi samt punkter vid varje kvart.

Nr 9 är kvartsstaffeln, 10 minutstaffeln, 11 stjärnhjulet för timstaffeln, 12 är timstaffeln, 13 spärren för stjärnhjulet.

Jag letar fram en minutvisare med lagom längd för att nå ut till minutstrecken i verkets periferi. Sedan vrider jag fram visaren så att timman precis ska växla, låter klockan gå tills timman växlar. Då sätter jag visaren exakt på 0. Nu vet jag den exakta positionen för minut 0. Nu för jag visaren tillbaka tills timstaffeln växlar tillbaka en timma, sedan vrider jag fram den igen, då ska också surprisen föras framåt exakt när timstaffeln växlar, båda ska växla samtidigt. På samma sätt provar jag nu växlingen mellan minuterna 14-15, 29-30 och 44-45. Stämmer visaren mot minutstrecket?
På ”min” surpris är längden alldeles för lång, så nu justerar jag längden med en fin fil tills alla växlingar sker exakt på sekunden.
Man bör även ha i åtanke att det naturligtvis är trögare att växla både timstaffel och minutstaffel än enbart minutstaffeln. Jag fick därför ett fel på 10-15 sekunder vid 0, och 0-5 sekunders fel på 15, 30 och 45 minuter. Inte perfekt men för mig godkänt resultat.
Det blir en hel del tester och filande innan allt är bra!


Kontroll av att växling av tim- och minutstaffel sker samtidigt.


Test minut 59.


Växling från 59 till 00.


Växling från 00 till 01.

När jag var nöjd med resultatet av injusteringen av slaget var det dags att ta mig an den rostiga spiralen.

Så här såg den rostiga spiralen ut. Jag tvättade först spiralen i rengöringsmaskinen.

När spiralen var rengjord slipade jag till en mässingskorntång så att kanterna blev riktigt vassa och fina.

Sedan håller jag fast spiralen med en korntång samtidigt drar jag försiktigt mässingskorntången över rosten som allteftersom faller bort.

Jag granskar ytan i mikroskopet och konstaterar att största delen av rosten endast var på ytan. I samband med ihopsättningen av verket efter rengöringen droppade jag några droppar olja i bensin – sedan doppar jag ned spiralen i ”oljeblandningen”. Då får spiralen ett mycket tunt skikt av olja på ytan. Förhoppningsvis ska detta förhindra att rostprocessen fortsätter, i alla fall bromsas den.

I och med att arbetet med spiralen lyckades var nu verket klart för isärtagning. Alla synliga fel var nu åtgärdade.

Dags att plocka isär – allt – på en minut och 23 sekunder!

För att ha ett stöd när jag skulle sätta ihop mitt verk tog jag ett antal bilder – en för varje del jag tog bort. Jag tog även en hel del andra bilder under tiden jag tog isär verket. Kontroll av varje del som togs bort, justerade de små fel eller slitage jag fann, sedan lade jag varje del tillsammans med sin skruv i en plastlåda med många fack. Delarna är ofta individuellt anpassade och justerade, skruvarna anpassas till delen och kortas både på längd och vid skallen. Jag följde en viss ordning när jag lade ner delarna. Jag fotograferade sedan av lådan med delarna i alla facken för att veta i vilket fack respektive del låg. Vid rengöringen följde jag samma ordning och lade ner en del med skruv i ett fack i rengöringskorgarna, det blev ett antal körningar innan allt var rengjort. När jag sedan flyttade delarna från rengöringskorgen tillbaka till lådan med alla fack hade jag förberett små lappar av antirostpapper. En urdel och skruv tillsammans med antirostpapper i varje fack – då visste jag säkert att alla delar blivit rengjorda samt att ingenting skulle börja rosta. Om du sköljer delarna i bensin brukar det inte rosta, däremot sköljning i sprit kan starta rostprocess. Jag var lite extra försiktig eftersom en del delar hade spår av rost. Det är lätt hänt att det kan sätta igång att rosta om allt är noggrant rengjort och sköljt i sprit.

Nu är det dags att ta isär hela verket.

Fjäderhuset för repetermekanismen.

De två skruvarna i mitten används för att justera hammardämpningen. Man ser även tråden och haken som reglerar hastigheten på slaget.

Hammardämpningen. Koniska skruvändar justerar in rätt dämpning – så att inte hammaren ligger kvar mot tonfjädern.

Visarväxelhjulet borttaget.

Minutstaffel och centrumaxel borttaget.

Kammen för minutslaget borttagen.

Fyrkanten är fjäderhuskärnan för repeterverket. Under stiftet syns medbringaren som efter att timslaget är klart tar tag i det lilla stiftet så kvartar och minuter kan slå.

Tre kammar för kvartsslaget, justerade med kallsmide för att bli längre.

Alla delarna på kvartslagskammen.

Till höger syns fjäderhuskärnan för repeterverket, underst kammen för timslaget. Längst ned på bilden kammen som laddar upp fjäderns kraft via driven som nästan snurrar ett helt varv. Till vänster syns hävarmarna för slaget, två ovanpå varandra. Den under för timslaget. De kan löpa fritt på axeln som är fast. Längst till vänster syns dämpningsfjädern, på höger sida om stiftet sitter fjädern som trycker mot hammaren så att det blir tryck i slaget.

Armen som drar upp repeterverket genom skjutknappen på boetten.

Armen går ut från verket genom ett slitsat spår.

Kammen som laddar upp kraften i repeterverket.

Dubbla hammarlyftare i fokus till vänster. Returfjädrarna för hammarlyftarna borttagna. Timslagskammen passerar fritt förbi hammarlyftarna när slaget aktiveras. Timslagskammen rör sig motsols vid uppdragning/aktivering, när den sedan ska slå rör den sig medsols. Då tar hammarlyftarna i stiftet från hammaren som syns vid kl 8.

Hammarlyftare i fokus, till höger syns en av de tunna returfjädrarna för hammarlyftarna. På vänster sida syns underst returfjäder för hammaren, hammarens stift, dämpningsfjäder.

Fyller på med delar i asken under isärtagningen. Är mycket noga med att inte blanda delar och skruvar. Följer en ordning när jag ner delar i asken.

Hammarlyftare i centrum. På höger sida syns den tunna returfjädern gå in i ett hål på lyftaren. På vänstersidan syns stiftet för hammaren, bakom den syns örat på hammarlyftaren som kan passera fritt under dämparfjädern vid uppdrag.

Anslagsfjädern för att reglera farten på slaget sitter på verksidan.

Alla delar i asken under rengöringsprocessen. De små papperslapparna är antirostpapper som jag lagt i facket när delen är rengjord. Här är ca 2/3 av delarna rengjorda.

När alla delar var tillfixade med rost och slitage, rengjorda och klara för ihopsättning var det dags för epilamisering så att ingen oönskad spridning av oljan uppstår. För att kunna smörja de olika kammarnas tänder på ett bra sätt tillverkade jag två verktyg för detta ändamål. Ett enkelt men väldigt bra verktyg som bara smörjer topparna på tänderna. Det är ett skaft med en roterande rulle längst ut, allt tillverkat av mässing. Du gör den på några minuter i svarven.

Ett skaft i mässing med en roterande rulle längst ut. Du kan även använda den för att smörja tandtoppar på till exempel datumskivor. Till datumskivor använder jag fettet Glissalube B.

Tillverkade två när jag ändå höll på – en för olja och en för fett. Olika slipmönster för identifiering.

Preparerade ett skumgummi med i detta fall med fett, genom att rulla rullen mot skumgummit förs ett tunt lager av smörjmedel över på rullen.

Nu rullar jag den fettpreparerade rullen över tandtopparna på kammen för timslaget, det blir en liten droppe fett på varje tandtopp på precis rätt ställe, inget hamnar utanför, det finns ingen risk för klet, spridning eller att det blir för mycket. Snyggt och fint smord!

Smörjning av kammarna för timslaget.

Nu är allt klart för ihopsättning av verket, kontroll och montering i boett.
Mer om det i nästa del.

Förutom tidigare referenser vill jag även nämna:
Haandbog for Urmagere, del 3. Nordisk forlag for videnskap og teknik, Köbehavn 1948.
(Dessa tre danska handböcker är en ovärderlig källa för urmakaren. De beskriver många (kanske) bortglömda reparationstekniker, beskrivningar av hur man reparerar eller nytillverkar delar, samt beskrivningar av hur klockor funkar.)

Le Coultre minutrepeter – del 2

Publicerad den av
Svara

Ett fickur med minutrepetition tillverkat av Le Coultre.

Om att tillverka reservdelar. Hur man kan göra och hur jag gjorde.
Till reparationen behövde jag tillverka två delar; surpris och frammatararm.
Båda är tillverkade av stål, och särskilt surprisen har en komplicerad form som behöver vara exakt tillverkad för att fungera på korrekt sätt.
Eftersom jag har en CNC-fräsmaskin funderade jag på om jag kunde fräsa ut formen på delarna. Om jag lyckades skulle jag kanske kunna spara lite tid och arbete.
MEN, jag måste ha en ritning!
Jag svarvar till en mässingsstång där jag klämmer fast surprisen, jag kan sedan sätta upp den i rundmatningsbordet. Då kan jag rotera den och använda ett USB-mikroskop tillsammans med koordinatbordet för att mäta vinklar och avstånd. Uppgifter som jag behöver för att kunna göra en ritning.

Delen uppsatt i rundmatningsbordet.

Så här kan det se ut när jag mäter. Jag sparar skärmdumpar och antecknar måtten.

Konturen av surprisen uppritad i mitt CAD-program.

3D-modell

Så här kan det se ut när programmet som styr fräsen arbetar. Här är det enkelt program för att fräsa tänder på bilden. G-koden som krävs för att fräsa den komplicerade formen på surprisen är flera hundra rader lång.

0,4 mm stålämne upplimmat på en mässingsbit.

Jag har färgat plåten med en tuschpenna för att kunna se mina ristar för kunna centrera lättare. Fräser med en pinnfräs med 0,5 mm diameter.

När jag mätt upp surprisen var det dags att överföra mina resultat till en ritning. Jag gjorde ritningen medvetet lite större för att det skulle finnas material för att kunna justera med filning om det skulle behövas. Bland mina fräsar hittade jag en ask med några 0,5 mm pinnfräsar som jag tänkte använda.
Jag använder gamla bladmått som material, särskilt äldre bladmått är tillverkade av riktigt härdbart stål. Jag limmar upp ämnet på en mässingsbit som jag fäster i skruvstycket. Börjar med att fräsa hålen, sedan konturen – jag ställer in 0,1 mm fräsdjup. Första varvet gick fint, nu är det bara 0,3 mm kvar. En bit in på andra varvet går pinnfräsen av, jag sätter i en ny och kör igen. Också den gick av…
Någonting var fel, kanske klarar inte maskinen av de små toleranserna som krävs.
Jag beslöt att avbryta fräsningen och gå över till plan B.

Jag hade nu ett ämne med rätt form som var till hälften fräst på djupet.

Rätt kontur.

Borrar ett antal hål runt delen, sedan är det bara att fila!

Hälften kvar.

Sista fjärdedelen ska filas ut.

Nästan klart.

Lite putsning kvar.

 

Ett första prov visar att hålen stämmer och att konturen behöver justeras.

Min nya del underst, originalet överst.

Gammal och ny – sida vid sida.

Fäster ihop båda för att fila bort överflödet.

Dags att härda och anlöpa.

En bild på minutstaffeln tillsammans med den gamla surprisen.

Den nytillverkade surprisen för jämförelse. Jag har sparat lite material på ”tå, häl och sula” för att kunna justera växlingen exakt när frammatararmen är klar.

 

Efter några timmars arbete är surprisen så färdig som den kan bli just nu.
Om man tänker sig att surprisen ser ut som fyra stövlar, så har jag filat klart formen på hela delen förutom själva foten. Tå, häl och sula har överflödigt material. Det är längden på sulan som ska anpassas så att frammatararmen kan flytta fram surprisen exakt på sekunden för minuterna 0 – 15 – 30 – 45. Mer om detta senare.
För att kunna justera den exakt behöver jag även tillverka frammatararmen.

Jag tar först bort röret och det lilla stiftet för fjädringen på armen, sedan limmar jag upp den på ett ämne – 0,6 mm tjockt. Sedan gör jag på samma sätt som med surprisen, filar efter konturen, borrar hålen för stift och rör. När jag skulle gänga hålet för röret visade det sig att man inte använt samma gänga som vi använder idag och har i våra gängsatser. Jag kunde inte använda det gamla röret utan fick även tillverka ett nytt med en gänga där jag hade både gängtapp och snitt. Den gamla var mer fingängad. Jag försökte räkna gängor per millimeter och även tum men fick inget bra tal – gängan är i linjer! En linje är lika med 2,26 mm. Du känner säkert igen att man anger urverkens storlek i linjer. Damverk brukar vara 7 3/4 eller 8 3/4, herrverk 10 1/2 eller 11 1/2 och fickur 17 eller 19 linjer. Verket som denna artikel handlar om är 19 linjer, men fanns även i 20 linjer. (Se förra inlägget, reservdelslistan.)

Här ser man det fingängade röret och det lilla stiftet för fjädringen.

Frammatararmen upplimmad på ett bladmåttsblad 0,60 mm. Jag använder superlim till detta. När delarna ska separeras lägger jag dem i aceton som löser upp limmet.

Ena halvan klar. Nu ska hålen borras för rör och stift samt de hål som underlättar vid filningen.

Ena halvans kontur klar.

Hålen borrade.

Håller delen i skruvstycket och filar bort materialet mellan hålen.

Formen växer fram.

Nästan klar.

Konturen är färdig. Ny och gammal för jämförelse.

Ny och gammal för jämförelse.

Efter härdning och anlöpning var det dags att polera funktionsytorna på armen. Det är viktigt att ytorna är plana och att hörnet är skarpt.

Polering av den plana sidan. Uppsatt i trefoten. Polerar på 3M-papper som jag limmat upp på en glasskiva.

Polering med diamantpasta.

Poleringen klar.

Poleringen klar.

Armen långdragen, filade en facett som polerades. Polerade röret. Hela armen klar för montering i klockan.

Gjort försänkningar för skruvarna som håller kvartsstaffeln.

De nya delarna på plats. Kontroll.

Nu börjar det tidskrävande och mödosamma arbetet med att justera surprisen.

”Mitt” verk tillhör den första generationen av minutrepetrar. Senare generationers mekanismer har en funktion som är till för att minimera risken för slitage av den typ som fanns i mitt verk. För att vara bra förberedd läste jag några olika böcker i ämnet minutrepeter – jag upptäckte då en första enkel lösning för att ”isolera” frammatararmen. Det var en excenterskruv som placerats så att den hindrar frammatararmens rörelse. Eftersom jag har facit på alla generationer av lösningar funderade jag på om jag också kunde göra något för att minimera slitaget.

Illustration som visar en enkel form av isolering av frammatararmen. En excenterskruv placerad vid P som begränsar frammatararmen C rörelse.

Jag upptäckte ett delvis dolt hål – ett hål för ett styrstift för en brygga. Hålet var inte helt ”fyllt” utan det kanske skulle användas till något.

Ett hål lämpligt för en egentillverkad isolator?

Slipar till ett lämpligt ämne av blåstål som passar fint i hålet.

En fjädring får agera hållare till stiftet.

Med lite filning och slipning passar stiftet på ett bra sätt under fjädringen.

Ett första test med frammatararmen på plats. Ytterligare lite slipning behövs för att säkerställa funktionen av armen.

Nu har jag tunnat ut stiftet så att armens rörelse är begränsad men växlingsfunktionen är korrekt. Jag har inte ändrat något i klockans konstruktion, skulle man vilja återställa klockan i originalskick är det bara att ta bort stiftet.

Min version av isolator.

Stiftet klart.

Stiftet kläms / hålls på plats av fjädringen.

Mitt stift isolerar frammatararmen så att den endast är i kontakt med surprisen under ca 2-3 minuter per kvart – totalt 10-12 minuter per timma istället för ständig kontakt. I de modernare konstruktionerna vilar frammatararmen på surprisen endast när slagmekanismen är aktiverad.

Så kan den moderna konstruktionen se ut. Repetitionen aktiveras av H, skruven vid 5 lyfter armen M som i sin tur trycker frammatararmen C mot surprisen. Illustrationen visar när funktionen är aktiv.

Se föregående inlägg för fler bilder på ett verk med modern konstruktion.

I nästa inlägg ska jag förklara lite mer ingående om funktionen samt hur jag går tillväga när jag justerar surprisen.

Referenser:
Komplizierte Taschenuhren in der Reparatur. Verlag Florian Stern. Sammanställning av nio olika handböcker om komplicerade ur publicerade mellan åren 1903-1965.
ISBN 978-3-941539-30-3
A guide to complicateted watches, Francois Lecoultre. ISBN 2-88175-001-X
The Theory of Horology, ”Wostepboken”, Reymondin m fl.
https://www.verkmastarna.se/search.html?SEARCH=1&Search_Text=slippap
https://www.verkmastarna.se/product.html/diamantpasta

 

 

Le Coultre minutrepeter – del 1

Publicerad den av
4

Ett fickur med minutrepetition tillverkat av Le Coultre.

Blev kontaktad av en person som försökte få hjälp med reparation av ett fickur med repetition. Jag frågade hur man sätter igång repetitionen – genom en skjutregel på sidan av boetten eller genom att trycka ned en knapp vid pendanten – dvs vid bygeln. Den senare är en äldre typ av repeterur där själva repetitionen aktiveras via en kedja som drar upp fjädern till mekanismen, gången på dessa ur är ofta spindelgång.
(Ett äldre inlägg om denna typ av ur kan du se här) Denna äldre typ brukar ha kvartsrepetition medan de modernare även kan ha minutrepetition.

Äldre typ av repeterur med kedja.

Äldre typ av repeterur med kedja.

Jag lovade att se vad som var fel med klockan och om det var något jag kunde ta mig an. Det visade sig vara ett fickur i guld med minutrepetition.

Ett första titt på det fina fickuret.

Verket kan avnjutas genom ett glas på baksidan. Kvalitet som synes!

När jag sköt skjutregeln åt sidan hände ingenting med repetitionen, när jag drog upp fjädern så svängde balansen. Alltid något!
Tavla och visare togs bort så att jag kunde se repetitionsmekanismen. Jag kunde se att oljan beckat så allt gick trögt, lite ny olja på de rätta ställena och vips – repetitionen startade! Timmar, kvartar och minuter slog lite segt mot slutet.

Men efter lite studier av verket upptäckte jag en hel del rostpartiklar. Det brukar betyda att något gått torrt och att stål har slitits.

Det fanns koncentrationer av partiklar på några speciella ställen. Det mesta hade hamnat på kanten av fjäderhuset.
Jag såg ganska snart vad som hade hänt – frammatararmen för surprisen samt själva surprisen hade kraftiga slitage.

Slitage på axeln för frammatararmen.

Jag ska senare förklara lite mer ingående hur själva mekanismen fungerar men det som ska hända är att frammatararmen ska föra fram surprisen exakt på sekunden, då måste övergångshörnen vara skarpa och inte – som nu – rundslitna. Filmen nedan beskriver hur lång tid växlingen tar.

För att ta bort ”minutröret” med alla olika kammar ska en låsring lossas som är trögad på centrumaxeln. Det var lättare sagt än gjort för den satt som berget. Fick ta i rejält för att få den att lossna. Till slut fick jag i alla fall bort den och kunde mer noggrant granska surprisens slitage.

Efter ytterligare granskning upptäckte jag att spiralen var delvis rostig.
Vad jag kunde se så var det mest ytrost som borde gå att ta bort. Men spiralen kan ju vara försvagad av rosten, så med otur kan den gå av eller inte fungera som den ska.

Jag har lite erfarenhet av sådana här minutrepeterverk med betoning på lite, när jag gjorde min praktik på Patek Philippe i Genève för 100 år sedan gjorde jag service på ett liknande ur samt ett ur med Grande Sonnerie och jag har även lagat andra ur med kvartsrepetition.

Eftersom min erfarenhet är begränsad frågade jag några vänner som jobbat/jobbar med ur med denna komplikation vad de skulle gjort i min situation?
BYT frammatararm och surpris blev svaret från båda!
OK, bara att ta reda på hur man beställer:
Ehh få se nu – del nr 234 och 242 borde funka. Bara att beställa!

Nja, skämt åsido så enkelt är det naturligtvis inte med ett antikt ur!

Vad gör man?
Skulle det kanske gå att forma om nya ytor, till exempel genom filning?
Eller, göra nytt?
Det kanske skulle gå att fila men om jag filar i de delar jag har – om något blir fel eller går snett – hur gör jag då? Ingen mall att fila efter existerar då, kan bli riktigt illa.

Efter att ha läst denna devis i en av mina böcker bestämde jag mig för att tillverka nytt. Kanske kunde jag utnyttja min CNC-fräsmaskin för att fräsa ut formen?

Jag bedömde att jag skulle kunna klara av att göra det som krävdes, det var dags att fundera på ett kostnadsförslag.
Hur lång tid skulle det ta att dels tillverka delarna, dels renovera själva klockan?
Att renovera själva fickuret utan komplikation räknade jag med en viss tid – denna tid antog jag blir ett fast pris, sedan funderade jag på själva minutrepetermekanismen med alla delar i fungerande skick också det ett fast pris, till sist gjorde jag ett rörligt pris på tillverkning av delar samt om det inte skulle fungera att få bort rosten från spiralen – då skulle jag bli tvungen att räkna in och göra en ny spiral. Totalt trodde jag – om inget oförutsett skulle inträffa – att tidsåtgången skulle bli ca 40 timmar – en veckas jobb.
Med detta som utgångspunkt gjorde jag ett kostnadsförslag som jag presenterade tillsammans med några förklarande bilder för kunden.
Efter några dagar hade kunden bestämt sig – jag vill gärna att du sätter igång med renoveringen!

Innan jag beskriver hur jag gick tillväga med renoveringen och tillverkningen av de delar som behövdes tänkte jag beskriva lite förenklat vad en minutrepeter är och hur den fungerar.

Mekanismen i viloläge på en modern minutrepeter med ”isolatörmekanism”. denna typ är den mest förekommande i nyproducerade ur.

Här är fjädern i mekanismen uppdragen, släpper man skjutregeln kommer verket att börja slå.

Hur mycket är klockan? Först slås timmar, sedan antal kvartar, sist minuterna.

Åtta

Åtta plus tre kvartar – 8.45

Åtta+45+6 minuter = 8.51 eller nio minuter i nio.

Minutstaffel samt dold bakom den finns surprisen, här i ”neutralt” läge.

Surprisen aktiv, redo först och främst för slaget 0 minuter.

Med denna bild vill jag visa nödvändigheten av en surpris. Vid 34 ser man fingret som bestämmer antalet minutslag. För att fingret ska kunna passera ända ner till sin lägsta position som är 14 minuter, behövs en anordning som ger fri passage förbi minut 0. Längden på minut 0 på staffeln är väldigt kort, skulle den haft korrekt längd skulle fingret stoppa på 0 och inte kunna passera ner till nivån för 14.

12 är timstaffeln, den matas fram av ett stift på undersidan av ”minutröret”. 9 är staffeln för kvartar.

Mekanismen för slaget av kvartar. 29 och 30 är hamrarna som slår slagen. Tre + tre tänder på 25 ger dubbelslagen.

I senare delar ska jag visa hur jag tillverkar delarna som behövs samt förklara lite mer hur den komplicerade mekanismen fungerar.

Referenser i detta inlägg:
The Theory of Horology, ”Wostepboken”.
Komplizierte Taschenuhen in der Reparatur, ISBN 978-3-941539-30-3

Eric Leskinen, hjälp med Le Coultre beställningsformulär
Miho Shirai och Clas-Henrik Pihl, råd och tips.

Samuel Marti, bordsur med perpetuell kalender

Publicerad den av
Svara

Min första riktiga arbetsplats var Magnussons Ur i Göteborg. Där jag enligt ryktet anställde mig själv. På en hylla stod ett bordsur med synligt gångparti och en spännande kalendermekanism som jag beundrade. Vid ett besök många år senare i samband med att familjen sålt fastigheten och vinden skulle tömmas på grejer, fick jag återigen syn på klockan som kallades stenklumpen. Vi kom överens om ett pris och klockan fick följa med – välbältad i bilen – hem till mig.

Jag kastade mig genast över klockan och tog isär allt. Det var främst kalendern som intresserade mig. Jag har tillverkat en kopia av en mekanism av Brocots konstruktion (mer om detta i ett framtida blogginlägg), kanske var detta en liknande?

Själva urverket är märkt med en medaljong med texten S. Marti et Cie. Medaille de Bronze.

Samuel Marti var mest känd som klocktillverkare i Paris under senare halvan av 1800-talet.
Samuel Marti föddes 1811 i Langenthal (kanton Bern) i Schweiz. När Samuel 1830 var 19 år flyttade han till Montbéliard i distriktet Doubs i Frankrike. I detta nordöstra hörn av Frankrike var många tillverkare av större ur var etablerade. 1832 startade han tillsammans med två kompanjoner – Boilloux och Mozer – företaget S. Marti & Cie, kompanjonerna drog sig ur, och 1841 blev Marti ensam ägare till företaget. Adressen i Montbéliard var Porte d’Héricourt.
1863 startade Marti & Cie ett samarbete i Paris med Japy Freres & Cie och A Roux & Cie (före detta Vincenti & Cie), syftet var att marknadsföra firmornas urverk och klockor.

Marti ställde regelbundet ut klockor i Paris. Där fick de ett hedersomnämnande 1839, bronsmedalj 1860, silvermedalj 1889, samt flera guldmedaljer 1841, 1851, 1852 och 1900. Från 1867 till 1900 ingår bronsmedaljen från 1860 i Martis märkning på urverken.

Från 1870 är firman baserad på Rue Vieille-du-Temple i Paris med Emile Louis Japy som ledare för företaget.

Man fortsatte att samarbetet med ledning från Japy-familjen även sedan Samuel Marti avled 1869.
Sonen Samuel Augustus Marti tog över styret omkring 1890. Samuel Augustus son – André Samuel Jules Marti (1890-1958) gifte sig med dottern till Auguste Julien Japy – Jenny Alice Japy.

Martis verk utmärker sig genom att ha trappslag till skillnad mot andra franska verk som hade slagskiva.

Marti togs senare över av bilföretaget Peugeot.

Stämpeln A.1. tillskrivs också Marti.

Kalenderverket är märkt med C.R. eller möjligen G.R.
Jag har inte lyckats få fram mer information om denna märkning.
Den kan stå för C. A. Richard & Cie som tillverkade bland annat Richrd’s Chronosphere, men jag är inte säker.

Lite bilder från renoveringen:

Klockan klar!

Funktionen på den perpetuella kalendern:

Huvudframmatararmen rör sig en gång per dygn, på armen är tre frammatararmar fästa – undre för veckodag, mellerst för datum, överst för månad. Varje dag tar den med sig veckodaghjul och datumhjul som förs fram en tand.
Datumhjulet är i ingrepp med månadsframmatarhjulet. På månadsframmatarhjulet är ett finger fäst. Månadshjulet har 12 tänder med lika avstånd, det har även 11 stift med olika avstånd, dessutom är ett mindre hjul fastsatt på månadshjulet.
Vid månadsskifte för fingret på månadsframmatarhjulet fram månadshjulet olika långt beroende på vilket stift som står på tur. Har månaden 31 dagar förs hjulet fram 1/31-del dvs 11,6 grader så att månadsframmatararmen kan flytta månadshjulet en tand.
Vid en 30-dagarsmånad hamnar stiftet på månadshjulet 1/31 före avståndet på stiftet om det skulle varit en 31-dagarsmånad, då flyttas månadshjulet först 11,6 grader med fingrets hjälp så att månadsframmatararmen kan flytta månadshjulet en tand samtidigt som datumarmen flyttar fram datumhjulet två tänder – från 30 till 1. I februari finns inget stift, där sitter ett hjul istället. Vid 28 dagar flyttar datumarmen fram datumhjulet 3/31 – vid 29 dagar 2/31 – från 28 till 1 resp 29 till 1.

Det är viktigt att vinkeln på månadsframmatarfingret är rätt inställd så att månadshjulet är rätt positionerat när månadsframmatararmen kommer i position för att flytta fram månadshjulet.

Månfas. Förenklat är tiden mellan två fullmånar 29,5 dygn, eftersom det är två månar på månens urtavla behöver urtavlan 59 dygn på sig för att rotera ett varv. Månfasdelen matas fram en gång per dygn genom axeln för veckodag. Om man räknar så här får man en utväxling på 8,428571428571429 osv hur långt som helst – 59 dividerat med 7.
Utväxlingen mellan hjulen i mekanismen ger 118 dividerat med 14 – 8,428571428571429!

Några filmer på växlingen som sker snabbt!
Häng med!

Källor på nätet:
https://www.coleccionbbva.com/en/autor/samuel-marti-et-cie-2/
https://watch-wiki.org/index.php?title=S._Marti_%26_Cie
https://clockworks-horloges.com/300-histoire/307-france/

Tryckta källor:
Les Brocot, une dynastie d’horlogers, 1991. Editions Antoine Simonin.

Ekegrèn / Koehn 70089 – del 2

Publicerad den av
1

Urtavlan på klockan är signerad med H. R. Ekegrèn, men klockan är tillverkad av Edouard Koehn – hur kommer detta sig?
Varför signerade Koehn sina klockor med Ekegrèn?
Vem var Ekegrèn?
Vem var Edouard Koehn?
Jag och Eric Leskinen ska försöka svara på några av dessa frågor i texten vi samarbetat om nedan.

Henri Robert Ekegrèn var en av de mest kända urmakarna i Genève på sin tid.

Henrich Robert Ekegren (Henri Robert Ekegrèn) föddes i Köpenhamn 26 november 1823, han var son till urmakare Daniel Ekegren, f.1794 d 1877. Även H. R. Ekegrens farfar Nils Ekegren, f.1754-d.1826 var urmakare, verksam i Karlshamn.
Fadern Daniel flyttade till Köpenhamn och gifte sig med danskan Johanne (f. Groot). Daniel Ekegren jobbade hos kronometermakaren Urban Jürgensen i Köpenhamn.

Ekegrèn gick i lära hos Jules-Frédéric Jürgensen (Schweizisk/dansk kronometermakare), Henri Golay (Urmakare i Genève), Joseph-Thaddeus Winnerl (österrikisk kronometerfabrikör verksam i Paris) och Adolph Lange (gick i lära hos Winnerl, grundare av A. Lange & Söhne i Glashütte).

Som artonåring erhöll Ekegrèn 1841 ett bidrag från danske kungen för att gå i lära hos Jules Jürgensen i Le Locle. Henri-Robert talade fem språk – svenska, danska, tyska, engelska och franska.

1842-45 arbetade han i Köpenhamn hos Jules Jürgensens bror, kronometerfabrikör Louis Urban Jürgensen. Under denna tid lärde Ekegrèn känna Victor Kullberg, Sveriges kanske mest kände urmakare.

Anlände till Genève 1847. Arbetade först med Henri Golay, sedan i 10 år med Golay-Leresche.

1857 grundade han företaget Ekegren & Westermann tillsammans med sin affärspartner Ferdinand Westermann i Genève. De specialiserade sig på konstruktion av kronometrar. Ekegrèn anställde en ung man, Louis Chevalier, som hade gått på urmakarskolan i Genève. Chevalier stannade hos honom i trettiosju år.

1862 lämnade Westermann av hälsoskäl företaget, som har varit känt som H.R. Ekegrèn urhandel. Ekegrèn vann flera guldmedaljer på olika världsutställningar och Han var en berömd kronometertillverkare i Schweiz, och hans produkter var bland de bästa Genève-klockorna på den tiden.

Henri Robert Ekegrèn är mycket känd för kvaliteten på sitt arbete, såsom sina konstruktioner av specialkalibrar med fin finish, och har även specialiserat sig, förutom fickurskronometrar, på tillverkning av tunna och extra tunna klockor och kronografer. Hans talang ledde till att han deltog i ett flertal världsutställningar där han vann guldmedalj flera gånger, som i Paris 1867, i Wien 1873 (kuriosa: under utställningen i Wien delades 25572 medaljer ut) eller i Philadelphia 1876 (kuriosa: det var på denna utställning som Alexander Graham Bell först visade sin telefon och Heinz ketchup fick provsmakas av allmänheten för första gång.) samt Paris 1878.
Den första kronometertävlingen vid observatoriet i Geneve hölls 1872 och Henri Robert Ekegren kom att vinna flertalet av de tidiga tävlingarna. År 1875 fick han första seriepris för tillverkare för sina åtta inlämnade fickkronometrar efter att ha erhållit ett genomsnitt på 141 poäng. 1877 fick han återigen ett vid kronometertävlingen i Genève, denna gång för en fickkronometer som fick 191 poäng av 250. Den sistnämnda hade själv reglerats av Henri Robert Ekegrèn.
Framgångarna höll dock i sig och fram till 1891 var företaget Henri Robert Ekegrèn en flitig deltagare i kronometertävlingarna på observatoriet. Majoriteten av kronometrar reglerades av Henri Robert själv, men han kom även att ta hjälp av andra framstående Geneve-baserade reglörer, såsom Andreas Hillgren (möjligen med svenskt ursprung?), Alexis Favre och G.-M. Grandjean. Företaget vann flertalet priser, såväl för individuella kronometrar som för inlämnade kronometrars genomsnittspoäng – så kallade seriepriser. Ett bra exempel är den kronometer justerad av A. Hillgren som vann ett första pris och placerade sig på andra plats år 1882 med 208,3 poäng.

Ledamot av kommissionen för urmakarskolan i Genève (1866-1878).

1874 presenterade Ekegrèn en olja som han lär haft patent på. En kommitté experimenterade med den nya oljan 1888 vid Société des arts de Genève och fastställde till slut att den var den bästa som någonsin har producerats fram till den dagen.

Henri Robert Ekegrèn sålde sin verksamhet till Edouard Koehn 1891, men han fortsatte att arbeta i detta företag till sin död. Till hans ära signerade Koehn de bästa klockorna med H.R. Ekegrèn. Företaget levererade även klockor till olika andra företag som Tiffany & Co.

Henri Robert Ekegrèn dog 1896 vid 72 års ålder.

En kronografmekanism som Ekegrèn fick patent på i USA 1869

Till vänster Henri Robert Ekegrèns / Eduard Koehns företag idag Bucherer, bredvid byggnaden av Holland America Line, senare Universal Genève och idag Chanel. Sedan följer byggnaden av Patek Philippe och Hotel de Paris idag en ny byggnad där Hermes håller till.

 

Så såg denna plats (Quai Général-Guisan 26) ut vid ett besök i Genève juni 2011.

EDOUARD KOEHN SR
1839 – 1908

Edouard (Eduard, Edward) Koehn föddes i Tyskland 1839, son till Karl Koehn, leverantör till hovet i hertigdömet Sachsen-Weimar-Eisenach. Från 1859 studerade han vid urmakarskolan i Genève. Efter utbildningen började han som anställd urmakare hos Patek Philippe 1861.

En av grundarna av Patek Philippe – Antoine Norbert de Patek led av anemi. Hans sjukdom förvärrades och 1875 kände sig Patek tvungen att utse en efterträdare för att förhindra att hans livsverk – Patek Philippe & Cie – utsattes för fara. Herrarna Cingria, Rouge och Koehn – tre anställda – tillförde kapital i företaget och blev delägare i företaget, som nu hade fem delägare. Detta skulle snart visa sig vara en framtidsinriktad lösning. Den 1 mars 1877 dog Antoine Norbert de Patek vid 65 års ålder. Sonen Léon var bara 20 år gammal och ville inte gå med i företaget. Han avstod från alla rättigheter mot ett årligt apanage på 10 000 franc och levde på denna livränta som en rentier tills han gick bort 1927.
Under sitt femtonåriga partnerskap gjorde Koehn många resor till Amerika och lyckades utse många företag som agenter av Patek-Philippes klockor. Koehns imponerande personlighet och hans tekniska kunskap skapade förtroende hos alla som han kom i kontakt med.

År 1891 slutade Edouard Koehn på Patek Philippe för att istället förvärva firman H.R. Ekegren. Edouard Koehn önskade nämligen ett mer personligt inflytande över urproduktionen än han kunde få på Patek Philippe. Efter förvärvet stannade Ekegren kvar som chef för tillverkningen. Den kvalitetsmedvetenhet som Edouard fått under de många åren på Patek Philippe kom att tydligt återspeglas i de produkter han designade och tillverkade själv. 1892 förbättrade han den retrograda visningen som uppfanns av Abraham-Louis Breguet i det schweiziska patentet nr. 4746.

Under företagets nya ledarskap fortsatte deltagandet i kronometertävlingarna, i alla fall ett par år. Mellan 1891 till 1894 deltog Edourd Koehn som företag i tävlingarna vid observatoriet i Geneve, både med ur justerade av Edouard själv och av Henri Robert Ekegren. För tävlingen 1894 justerades även företagets kronometrar av J. Golay-Audemars, senare känd som reglör för Patek Philippe, och L. Cattelain. Varför 1894 kom att bli slutet för företagets långa tradition av kronometertävlingar är svårt att svara på. Henri Robert dog 1896, alltså kort därefter, och kanske fanns där en koppling? Kanske slutade de när Henri Robert var för gammal för att själv deltaga?

År 1891 fick 24 ur från Edoaurd Koehn ett gångcertifikat från observatoriet i Genève. Av dessa fick 11 ett tillräckligt gott resultat för att kvala in till den årliga kronometertävlingen och vann således också antingen ett pris eller en utmärkelse. Samtliga 11 kronometrar hade justerats av antingen Edouard eller Henri Robert själva. De fem bästa kronometrarna det året hade en genomsnittspoäng på 209,66 poäng av 300 möjliga och företaget vann då ett tredje seriepris för tillverkare, strax bakom Patek Philippe och Alexis Favre, som vann första respektive andra seriepriserna.
Kronometer 70089 som detta inlägg handlar om justerades av Edouard Koehn och var en av företagets fem bästa kronometrar det året. Med 208,8 poäng fick det ett individuellt tredje pris från observatoriet och var företagets näst bästa.

Koehn var mest känd för sina mycket tunna klockor.

Företaget levererade även klockor till Tiffany & Co. Företaget tillverkade kompasser för den brittiska armén under första världskriget.

Eduard Koehn dog 1908, hans son Eduard Koehn Jr tog över verksamheten och fortsatte att driva den till omkring 1933. Ledamot av kommissionen för urmakarskolan i Genève från oktober 1912. Enligt uppgift överlevde företaget Edouard Koehn lågkonjukturen på 30-talet och Edouard Koehn Jr. tog istället över ansvaret för Vacheron Constantins serviceavdelning.

Bilder från ihopsättningen av urverket.

Källor på nätet om Ekegrèn:
Utställningen i Paris 1867
Världsutställningen i Wien
Intressant läsning av E. Favre-Perret där han kritiserar hur de utländska tillverkarnas kronometrar jämfördes med de amerikanska på världsutställningen 1876 i Philadelphia.
Ytterligare läsning om Philadelphiautställningen 1876.
Patentritning och beskrivning 1869
Artikel i Tidskrift 2017, P. Borgelin
Släktforskarsida
Patent
Patent
Observatoriet i Genève
Artikel om Ekegrèn
https://bge-geneve.ch/iconographie/personne/henri-robert-ekegren
https://bge-geneve.ch/iconographie/oeuvre/icon-p-1947-362
https://watch-wiki.org/index.php?title=Ekegr%C3%A8n,_Henri_Robert
https://www.hautehorlogerie.org/en/watches-and-culture/encyclopaedia/famous-watchmakers/s/henri-robert-ekegren/
https://www.e-periodica.ch/digbib/view?pid=gen-001%3A2007%3A55%3A%3A406referrer=search#406

Källor på nätet om Koehn:
Koehn, Eduard – Watch-Wiki
Ed Koehn – Edouard Koehn | NAWCC Forums

Tryckta källor:
It’s about time. Paul M. Chamberlain, 1978. ISBN 0 9000470 81X
(Verkar vara denna bok som de flesta som skrivit om dessa båda urmakare använt som källa.)
Urmakare och klockor i Sverige och Finland. G. Pipping, E. Sidenbladh och E. Elfström. Norstedts förlag.

Ekegren / Koehn utan kronhjul – del 1

Publicerad den av
1

Eric hade med sig två klockor, båda såg risiga och smutsiga ut. Det ena verket var komplett, det andra saknade kronhjul. Skulle det vara möjligt att kronhjulet från det kompletta verket kunde passa i Ekegrenverket?

Ekegrenverket utan kronhjul och trasigt spärrhjul.

Ekegrenverket utan kronhjul och trasigt spärrhjul vid en första anblick.

Det var ganska lätt att lossa bryggan för kronhjulet och flytta över hjulet, det visade sig vid en snabbtitt att det nog skulle gå att använda med lite modifikationer.
Detta räckte för att jag kunde göra ett försök att reparera detta fina verk. Trots det risiga skicket kunde jag se att under all smuts och oxid fanns ett verk av yppersta kvalité.
Här följer en beskrivning av hur jag gick tillväga för att anpassa kron- och spärrhjul till Ekegrenverket.
I del två visar jag lite mer av verket och Eric berättar mer om Ekegren och Koehn.

När jag fått ordning på kronhjulet och spärrhjulet var det dags att ägna sig åt resten av verket. Uppdragsaxeln saknades också, så en ny skulle tillverkas. Och som vanligt dyker det upp problem som jag inte räknat med.