Kategoriarkiv: Renovering

En tandlös uggla

Publicerad den av
Svara

Anders sökte upp mig med anledning av att han just röjt och tömt sitt föräldrahem. Bland alla saker fanns ett litet väggur i form av en uggla med rörliga ögon. Han berättade att den alltid suttit på väggen i hemmet men att han inte mindes att den någonsin fungerat. Som gosse hade jag själv en liknande klocka men drevs av ett lod och var dubbelt så stor. Jag minns att min klocka gick att beställa från ett välkänt postorderföretag.

Min katalog från 1967-68.

På sidan 140 hittar man detta Väggur U 1476.

Jag tog mig an klockan, tänkte att den nog bara behövde en rengöring och lite olja för att fungera.
Tog ur verket ur fodralet och doppade det helt sonika i ultraljudsbadet utan att ta isär eller kolla speciellt noga. Lite olja och fett på de rätta ställena. En snabbtest av verket i skruvstycket visade att det tickade på fint.

OK, montering i fodralet och ytterligare test. Den tickade på fint.

Morgonen efter kollade jag hur den gått. Den hade stannat…
Rörde lite på pendeln och försökte starta den – inget hände. Hade jag glömt att dra upp den? Drog den några varv, fortfarande stopp.
Vad hade jag missat?

Ganska snart upptäckte jag detta!
Två tänder var böjda och skadade, de satt helt löst när jag kände på dem.
Jaha vad gör jag nu?
Slänga klockan?
Nej inte min stil.
Även om klockan helt saknar ekonomiskt värde hade den ett stort affektionsvärde för Anders.
Samtidigt hade jag ingen lust att göra en tandinfällning eller tillverka ett helt nytt hjul.
Räknade tänder och mätte upp hjulets diameter.
Ritade upp hjulet och ”kapade” ut en mindre sektor. Tänkte lägga de nya tänderna ovanpå det befintliga hjulet. Snabb och enkel lösning som ändå skulle fungera.

Så här ser det ut i mitt program för att styra CNC-fräsen.

Med hjälp av en pinnfräs med diameter 0,5 mm, kunde jag dels borra två hål för fastsättningen samt fräsa ut tändernas form.

Så här blev resultatet efter fräsningen.

Limmade fast de nya tänderna på hjulet.

Borrade två hål i hjulet.

Försänkte hålen på kammen med nya tänderna. Stack in två mässingsstift från insidan ut. Kapade av, filade rent och nitade fast.

Kanske inte mitt snyggaste jobb, men väl fungerande!

Istället för en timmas jobb blev det tre timmar, ändå ganska ok.
Det fick bli byteshandel istället för pengar.
Kul att se Anders nöjda min när han för första gången fick se klockan fungera igen!

Victor Kullberg 4035 – del 4

Publicerad den av
2

Tre rör

Med ett fungerande gång- och balansparti var det dags att renovera själva urverket. Löpverket består av fjäderhus, snäcka med kontraspärr, centrumhjul, mellanhjul, sekundhjul och gånghjul.

Löpverket, förutom fjäderhuset på sina platser.

Slitage på snäckhjulets övre axel.

Slitage på snäckhjulets undre axel.

Slitage på centrumhjulets övre axel.

Förvånande nog hade axlarna för snäck- och centrumhjul stora slitage. En kronometer av hög kvalité med så här stora slitage? Det ville jag gärna undersöka närmare. Vid kontroll av axlarnas hårdhet visade det sig att den endast var ca 45-50 HRC. Blåstål brukar ha en hårdhet runt 55-60 HRC.

Det finns tre olika skalor för att mäta ett ståls hårdhet – Brinell (HB), Vickers (HV) och Rockwell (HRC) samtliga metoder går ut på att man pressar ett hårt verktyg mot en slipad yta, sedan mäts intryckets storlek. Ett enklare, mindre noggrant, framför allt billigare sätt är att använda hårdhetsfilar. Det brukar vara sex olika filar i ett testset. Man börjar med filen för den lägsta hårdheten och pressar den emot stycket som ska provas.

Glider filen över ytan eller hugger den tag om du försöker röra filen något? Man testar sedan med filar för allt hårdare stål tills filen hugger tag i ytan.

Eftersom slitaget var så stort måste något göras åt de slitna ytorna. Hade det varit ”normala” tappar hade man lätt kunnat åtgärda felet men dessa hjul har lite speciella axlar. Funderade på om det skulle gå att göra en helt ny axel till snäckhjulet men den tanken övergav jag ganska snart. Det är väldigt svårt att lossa axeln från snäckan utan att skada något. Eftersom slitaget var så stort och djupt gick det inte att enbart svarva bort den slitna ytan och polera den nya ytan. Då hade jag blivit tvungen att även svarva bort material från fyrkanten till uppdragsnyckeln. Jag valde att svarva bort så mycket som det gick av slitaget utan att förstöra fyrkanten, och tillverka ett rör som jag pressade ner över den rensvarvade ytan. Blåstålsröret kunde sedan anpassas för att passa i hålet i verket.

Jämförelse mellan axelns ytterdiameter och slitage/fyrkant.

Rensvarvning av den slitna ytan.

Här är röret som ska pressas på plats över den slitna ytan.

Röret redo att pressas på plats. Man ser att det fortfarande finns märken kvar på gamla axeln som inte gick att svarva bort utan att fyrkanten skulle skadats.

Röret på plats.

Röret har fått sin slutliga form och lagerytan har polerats.

Röret pressas på plats. Undersidan av snäckhjulet.

När röret pressats på polerades den nya ytan.

Röret till centrumhjulet svarvas.

Röret klart.

Röret på sin plats, polering återstår.

Anledningen till att jag valde att även tillverka ett rör istället för att bara sätta in en fodring i centrum, var den speciella formen av centrumlager. Den var svarvad direkt i verkbotten och var alltså ingen inpressad bussning, dessutom försänkt på andra sidan.

Efter ytterligare några mindre justeringar var det så dags att rengöra alla delar och sätta ihop verket. För att underlätta arbetet med verket har jag tillverkat två verkringar – en för tavelsidans verkbotten och en för den övre sidan. Vid ihopsättning är det enklast att sätta hjulen i den övre sidans botten. På tavelsidan finns en brygga över sekund- och mellanhjulen. Om man tar bort den underlättar det mycket när man ska passa in tapparna i hålen. Särskilt gånghjulet har en tunn och känslig tapp.

Ihopsättning av verket. Alla hjul på plats.

Tavelsidans botten på plats. Till sist läggs bryggan över hjulen på plats.

Bryggan och delarna till gångreservvisaren på plats.

Detalj av hjulen till gångreservvisaren.

När hela verket är ihopsatt lägger jag på den grå verkhållaren och vänder hela ”paketet” så att jag kan skruva i skruvarna för den övre bryggan.

Balans och fjäderhus återstår.

Använder Moebius syntetiska oljor HP-1300 och 9010, gången oljas inte. På ”stora” kronometrar tar man ibland en blyertspenna och drar över guldfjäderns spets för att minska friktionen. I samband med ihopsättningen av verket oljas även kedjan, jag brukar ta lite olja (HP-1300) på tum- och pekfinger (med fingertutor på) och dra och gnida in olja i alla skrymslen och vrår på kedjan. Sedan torkar jag bort eventuellt överflöd med en luddfri trasa. Som vanligt epilamiseras alla ytor för att hindra att oljan sprids.

Balansen

Impuls- och utlösarrulle med sina nya stenar.

Allt klart för montering i boetten.

Verket klart för montering i boetten.

Kontroll av visarens friktion mot minutröret – sitter visaren ordentligt fast?

Urtavlans baksida med hälsningar från emaljören.

Den kraftiga och vackra silverboetten. Klockan två syns uppdragshålet, klockan sex anas tillverkarens stämpel J O – James Oliver.

Kraftiga och vackra stämplar. Lejonet är England, huvudet London, stort D 1879.

Kraftiga och vackra stämplar. Boetten är även stämplad med J O som troligen är James Oliver som var verksam i Clerkenwell, London 1857-1891. Stämpeln kan anas på bilden ovan där hela boetten syns.

Verket monterat i boetten.

Jag tyckte att det skulle vara bra att tillverka en nyckel med lite längre skaft. För egen del tyckte jag att det var svårt att både ställa visarna och dra upp verket, eftersom baklock och glasring var i vägen. Jag fick en idé att fräsa ut en del i mässing och att fixa till ett stålämne till nyckel som jag redan hade.

Svarvning av radie med hjälp en radiefräs som svarvstål, svarven körs baklänges.

Ämnet har fått en fin polerad radie.

Djup gravering – Victor Kullberg 4035.

Ämnets form fräses ut i CNC-maskinen.

Inspirerades av formen på den nyckel som följde med reparationen.

Ämnet formas, borras och gängas i svarven.

Fräsen användes också för formning.

Den färdiga nyckeln med ny blånering och polering på fyrkantsdelen. Resten har formats med fil, fräs och svarv. Sedan slipad och polerad med olika grader av papper.

Jag tillverkade även ett etui för den fina kronometern. Köpte ett tyg i form av ett linne på loppis, 3D-printade ett basform i plast.

Insatsen anpassades till en klockförvaring i borstat Cubanoläder från Verkmästarna. Det blev snyggt och prydligt och framför allt en skyddad förvaring för den fina kronometern. I etuiet finns även en plats för de utbytta delarna.

Ingenjörsvetenskapsakademin gav 1962 ut denna medalj för att hedra 100-årsminnet av Kullbergs genombrott i Greenwich 1862 för hans gärningar inom urmakerivetenskapen.

Bronsmedaljen är graverad av Leo Holmgren 1962 (signerad ovanför högra axeln).

Stockholms urmakareämbete instiftade i samband med jubileet en prismedalj med Kullbergs bild på framsidan och Stockholms observatorium på baksidan – urmakeriets Nobelpris brukar den kallas.

Källor:

Böcker att läsa mer om kronometergången:
Der Chronometergang, Irk. A.
Die Feinstellung der Uhren, Giebel & Helwig
Die Hemmungen der Uhren, Dietzschold, C.
Mechanische Uhren mit Fachzeichnen, Lehotzky, Ludwig
The practical watch escapement, Daniels, G.
The Ship’s Chronometer, Whitney, Anthony E.

Lite om rubinbearbetning:
Die Edelsteine und Ihre Bearbeitung fur Uhrmacherei, Bijouterie und Industrie, Trincano, L.
På nätet finns: L’art de travailler les pierres précieuses à l’usage de l’horlogerie et de l’optique, enseigné en dix leçons… / par N. Dumontier https://watchlibrary.org/en/details/BNF_bpt6k939096d_3

Material inköpt på eBay, sökord:
Rubin: Red Diffusion Ruby Facet Certified AAA
Diamantsågklinga: Diamond Lapidary Saw Blade Cutting Stone Disc
Diamantpapper: Diamond lapping film

Victor Kullberg 4035 – del 3

Publicerad den av
Svara

Balanspartiet
För att kunna gå vidare med att ställa in gången och prova om mina stenar fungerade var det bäst att rikta klovarna samt svarva en ny chaton för balanshålet. Även en ny balansaxel behövdes med rätt längd.

Undersidan av den undre balanskloven.

Limmar upp kloven på en plan mässingsskiva. Tillverkar en tunn mässingsbit som jag sedan limmar fast på klovens undersida.

Nollar fräsen på högsta punkten, här ser man skillnaden mot lägsta punkten.

Nu har jag ett shims som är parallellt med undersidan.

Började med den undre kloven som var avfilad på undersidan. I bakkanten vid de två styrstiften anas oskadad förgyllning, vid stiftet närmast balansen var det filat mest. Beräknade att man filat bort två till tre tiondelar. Det var dessutom inte plant filat…
För att inte göra mer åverkan bestämde jag mig för att fräsa ut ett tunt mässingsshims som jag limmade fast på kloven över den mest skadade delen. Därefter limmade jag upp kloven på en plan mässingsbit som jag fäste i fräsmaskinen. Efter planfräsning och kontrollmätning blev fram- och baksida parallella.

Den övre balanskloven var mest böjd och inte så mycket filad på, så den riktades bara. Satte upp verkbottnen i schweizersvarven eller planskivan. Centrerade med en snabbgjord vobbelsticka.


Grovt centrerat.

Justerar i små steg. Trä emellan så att inget skadas.


Lite bättre.

Nu kanske?

Principen för vobbelstickan är enkel – en tunn spets är fäst i ena änden av en lång sticka. Spetsen sätts in i hålet som ska centreras, stickan får sedan vila på försättaren i svarven. Man roterar sakta chucken och noterar hur stickans ände höjer och sänker sig. Sedan knackar man på verkbottnen med en trähammare eller en trästicka så mycket man tror är lagom. Snurrar och provar igen, knackar lite till tills stickans ände står still, då flyttar man försättaren lite närmare och drar åt backarna lite mer. Provar igen och så vidare tills man är nöjd.
Hävstången gör att man får en hög precision i centreringen. Till exempel om man har en 300 mm lång sticka där försättaren står 50 mm från hålet och vobbelstickans ände rör sig 1 mm har man en ocentring av 0,2 mm. Flyttar man försättaren till 10 mm från hålet ger 1 mm rörelse en ocentrering av 0,034 mm. Så kan man laborera med längden på stickan och avståndet mellan hål och försättare.

Svarvar en ny chaton i mässing. Limmar fast den för säkerhets skull.

Svarvar upp hålet till lämplig storlek.

Hålet svarvas. Kontroll med tolk.

Svarvar en ny chaton i mässing som jag temporärt limmar fast i kloven. Skruvar fast balanskloven på den nu centrerade verkbottnen och svarvar upp hålet i den nya chatonen.

River upp det sista i steninpressaren.

Tillverkar en enkel håltolk av blåstål för att någorlunda kunna mäta hålet jag svarvar upp. Lämnar hålet en tiondel mindre än den sten jag valt. River sedan upp det sista i steninpressaren och pressar in den nya stenen. För att få stenen i rätt höjdposition gentemot motstenen håller jag – som en referns – en planslipad skruvmejsel över själva stenhålet. Uppskattar sedan avståndet som bör vara 0,03 mm för att få korrekt oljemängd till balanstappens smörjning.

Ny chaton med decentrerad sten i balanskloven.

Den nya balansaxeln i kombination med den ocentrerade chatonen provas i verket. Balansen står rakt och parallellt med verkbotten. Man ser även detantfjädern med den fastskruvade guldfjädern, vilskruv och vilsten. Man ser att guldfjäderns position är bra gentemot balansaxelns position för utlösarrullen.

Nästa steg i renoveringen var att ta bort den gamla balansaxeln och svarva en ny. Det är väl inte så mycket att säga om själva svarvningen av balansaxeln mer än att man måste vara extra noga med att få måttet för impulsrullen korrekt. För att kunna ställa in kronometergången måste impulsrullen gå att vrida på. Balansaxeln nitades och riktades på sedvanligt sätt. Nu kunde jag prova balansen i verket – balansringen låg parallell med verkbotten. Nu kunde jag gå vidare med att ställa in gången.

Detantfjädern (0,04 mm) tillverkad i ett stycke, med fastskruvad guldfjäder. Vilskruv på sin klove.

Kronometergången

Enkel skiss över kronometergången och dess olika delar. (Balansen ska stå i denna position för att inte halta.)

När stenarna var klara blev nästa steg att fästa dem i sina respektive rullar. Impulsstenen ska tangera impulsrullens diameter. Provar i mikrometern så jag får samma mått över stenen som över rullen.

Kontroll av stenens position, därefter montering på balansen. Stenens spets inklusive rulle ska ha samma mått som över rullens diameter utan sten.

Nu kontrollerar jag att ytan där detantfjädern vilar mot skruven är fin. Det kan slitas in märke i skruven efter många års gång. Det är bara en liten yta av skruven som vilar mot fjädern, skruven har en något konisk insvarvning för att minska skruvens vilyta. Gånghjulstanden ska vila 1/3 in på vilstenen, detta justeras genom att vrida på vilskruven.

Nu sätter jag balansen på plats och kontrollerar att det finns luft med lika avstånd mellan de två gånghjulständer som ligger närmast impulsrullen. I mitt fall var det dåligt med luft på den övre sidan. För att korrigera detta måste detanten flyttas lite närmare balansen. Detanten sitter fast med en skruv som löper i ett rektangulärt hål i verkbottnen. I bakkanten av foten för detanten finns ett hål där ett mässingsstift som går igenom verkbotten sitter. Genom att knacka på detantens bakkant böjs stiftet och vilstenen flyttar gånghjulstanden något. Man får knacka tills avståndet mellan de båda tänderna och impulsrullen är lika.

Kontrollerar avståndet mellan gånghjulstand och impulsrulle, ska vara lika för båda tänderna.

Förskjutning av detanten.
När luften för impulsrullen är rätt kontrollerar jag utlösarstenens position mot detanten och guldfjädern. Stenen ska lyfta guldfjädern så att gånghjulstanden kan falla emot impulsstenen. Efter impulsen när balansen byter håll ska utlösarstenen passera fritt från detantens spets och fjädra undan guldfjädern. När utlösarstenens funktion är riktig ska förhållandet mellan utlösning och impuls ställas in. Då lägger man lite kraft på gånghjulet och vrider fram balansen så att guldfjädern lyfter detanten tills vilstenen släpper gånghjulstanden. Har man satt stenarna någorlunda rätt faller gånghjulstanden mot impulsstenen. Det ska vara ett litet fall, hamnar tanden på fel sida eller är fallet för stort behöver man vrida på impulsrullen.

Justering av förhållandet mellan utlösarsten och impulssten. Jag vrider impulsrullen med hjälp av en mässingkorntång.

Till sist sätts spiralen på plats och haltningen ställs in. När balansen är i vila ska impulsstenen precis lyfta guldfjädern så gånghjulstanden går fri.



Om allt är rätt inställt bör verket sätta igång och ticka när du släpper balansen!
Detta var en enkel sammanfattning med det viktigaste man behöver veta för att ställa in kronometergången. För mer kunskap se källhänvisningarna nedan.

I sista och fjärde delen kommer jag att berätta mer om renoveringen av själva urverket och hur hela kronometern färdigställs.

Källor:

Der Chronmetergang, Irk, Alois
Die Feinstellung der Uhren, Giebel, K. & Helwig, A.
Die Hemmungen der Uhren, Dietzschold, C.
Fackritning för urmakare, Linnartz, C. J.
Mechanische Uhren mit Fachzeichnen, Lehotzky, Ludwig
The Marine Chronometer. Its History and Development, Gould, R. T.
The practical watch escapement, Daniels, G.
The Ship’s Chronometer, Whitney, Anthony E.

Victor Kullberg 4035 – del 2

Publicerad den av
2

Victor Kullberg 4035, del 2.
Texten är delvis publicerad i Svensk Urmakeritidning Nr 1, mars 2025. Bloggdelen är kompletterad med fler bilder och utökad text med lite mer förklaringar till hur jag tillverkade stenarna till gången.

Inledning
Tänkte berätta om en renovering av en däckskronometer tillverkad 1882 av Victor Kullberg. Min kund hade ärvt kronometern av sin far som hade köpt den för länge sedan i London. Han berättade att den hade fungerat men att den nu stod helt still. Den hade också reparerats vid några tillfällen tidigare.

Besiktning av kronometern

Så här såg kronometern ut när jag först fick se den.

Kronometern har en kraftig silverboett. Urtavlan är ren och tydlig och har förutom de vanliga visarna även en gångreservvisare. När man trycker på knappen vid bygeln kan man öppna baklocket där man finner uppdragshålet. För att ställa visarna öppnar man framsidan, där kommer man även åt en spärr för att kunna fälla upp urverket.

Spärr under glasringen för att kunna fälla upp verket.

På bilden syns hur balansen ligger an mot verkbotten.

På bilden syns tydligt hur balansen ligger an mot verkbotten.

Här kan man se en halvcirkel där balansen legat emot verkbottnen och skavt.

Balansen lutade mycket åt ett håll – så mycket att den tog i verkbottnen. Jag kunde även se några andra märkliga saker.

Balanskloven var nedböjd.

Kullbergs stolthet – Maker to the admirality – var delvis bortslipat. Varför?…

Mycket som hänt på undersidan av kloven.

Balanskloven var nedåtböjd och förgyllningen var delvis bortslipad på ovansidan. När jag tog bort kloven syntes att någon filat ned framkanten så att kloven ytterligare skulle luta. Verket har kronometergång, kompensationsbalans med cylindrisk spiral. Balansaxeln såg ”hemmagjord” ut och var definitivt utbytt någon gång.

Impuls- och utlösarsten i dåligt skick. Här nedan följer några bilder för att illustrera hur två av gångens stenar var skadade.

Impulssten.

Notera även den slitna balanstappen. Trumpeten och tappen har fel form, ”hemmagjord” balansaxel.

Impulsstenen.

Skadad utlösarsten.

Detalj av den skadade utlösarstenen.

Skadad impulssten.

Vid en närmare granskning av impuls- och utlösarstenarna syntes att flisor gått ur stenarna, dessutom var de båda stålrullarna mycket repiga och delvis deformerade.
Detantfjäder, guldfjäder och vilsten såg fina ut. Den undre balanskloven var även den lutande och filad på.

Den undre balanskloven bar även den spår av nedfilning.

För att uttrycka sig milt hade någon eller några tyvärr gjort mindre bra ifrån sig. Skulle det vara möjligt att någonsin få denna kronometer i gångbart skick igen? Kände mig tveksam till det. Funderade på vad som hänt. Jag kan delvis förstå varför man böjer bryggorna – kanske hade någon gjort nya balanstappar på den gamla balansaxeln. Sedan har också den axeln gått sönder och man har gjort en ny axel efter den gamla för korta axeln. Men varför filar man av ovansidan?
Stenarna hade kanske gått sönder när man tagit bort rullarna eller när man försökt vrida på dem för att ställa in gången.
Provade att ta bort motstenen för balansen, det visade sig att det satt en lös chaton för balanshålet. När den lossade något ur sin fattning visade det sig att balansen faktiskt började röra på sig och den började ticka. Fick en idé att svarva en ny chaton där hålet satt ocentrerat så att balansen skulle bli planare.

Balansstenhålet var spräckt. Naturlig rubin.

Svarvade en ocentrerad ”testchaton” i mässing och pressade in en syntetisk rubin.

Det visade sig att min teori fungerade och verket tickade med denna lösning. Bara resten kvar – ny balansaxel, rikta upp klovarna och svarva en riktig chaton med schweizersvarven det trodde jag mig kunna men hur får man tag på nya stenar till gången? Det går inte att bara beställa, de måste tillverkas. Jag tillfrågade en person om han kunde hjälpa mig med det, det kunde han visserligen men han sa att jag skulle försöka själv först. Hur vet man att man inte kan om man inte har försökt? Efter diskussion med kunden kom vi överens om att han ville ha kronometern i ett fungerande skick med tillverkning av de delar som behövdes.

Renoveringen – tillverkning av nya stenar.
Vid några tillfällen har jag anpassat hakstenar om de varit för långa eller för höga. Det går fint att slipa dem på en fin diamantskiva som smörjs med fotogen. Man får vara försiktigt så att inte kanterna flisar sig, men det går att förebygga genom att först lägga en liten facett på den sida som ligger på ”utgångssidan”.
Var får man tag på syntetisk rubin? Vad kostar en sådan? Eller kan man använda en haksten eller en motsten som man slipar om?

Syntetisk rubin som den levererades till mig.

Efter lite efterforskning på nätet visade det sig att det gick att beställa rårubin från bland annat Indien och Thailand. Priset beror bland annat på vikt, klarhet, och storlek men stenen jag beställde hamnade på cirka 500: -.
Äkta rubin och safir består av korund – aluminiumoxid. Syntetisk rubin tillverkas av korund. Vid tillverkning av syntetisk rubin tillsätts även kromoxid för att få den röda färgen. (Tillsätter man järnoxid och titansyra får man syntetisk safir, andra tillsatser kan ge andra färger till exempel gul och blå.) Korund används även för tillverkning av smärgel till slippapper eller slipstenar.

Bild från: Die Edelsteine und Ihre Bearbeitung fur Uhrmacherei, Bijouterie und Industrie, Trincano, L.

Enkelt förklarat placeras aluminiumoxid- och kromoxidpulver överst i ett verkikalt rör. I toppen är en hammare monterad, den hamrar i en jämn takt. Hammaren slår på behållaren med pulvret. Hammarslagen gör att en liten mängd pulver faller i en jämn ström ner i en ugn där pulvret hettas upp till 1800–2000 °C. De små kornen blir då små vitglödande droppar. Dessa droppar faller sedan ner på en rost längst ner i röret och kyls ned. Vid avkylningen bildas kristaller. Den syntetiska rubinen byggs sedan långsamt upp i tunna skikt. Rårubinen blir ca 100-120 mm lång, ca 20 mm i diameter. När den säljs är den oftast halverad på längden.

Bearbetning
Diamant är det hårdaste naturmaterial som finns – den har hårdhet 10 Mohs. Rubin har hårdhet 9 Mohs. Mohs hårdhetsskala är en jämförande skala, till exempel är rubin dubbelt så hård som topas (8 Mohs) men diamant är fyra gånger så hård som rubin. Därför är diamant det mest lämpliga material för att bearbeta rubinen med. Det finns en uppsjö av olika verktyg med diamantbeläggning i olika finhetsgrader.

Byggde en enkel apparat för kunna såga upp rårubinen i skivor.

Min första ”skiva” av rårubin.

Med hjälp av kapskivan sågade jag en skiva av rubinstaven.
Nästa steg blev att dela skivan i mindre bitar, när jag fått en lämplig flisa var det dags att börja forma rubinbiten till en impulssten. En fördel med kronometergången är att stenarna har en ganska enkel form, funktionsytan är plan. Inga besvärliga vinklar som måste hållas. Impulsstenen har en rektangulär form som påminner lite om ankargångens haksten, men i stället för en plan hävyta har impulsstenen en radie.

Enkel hållare i mässing. Har fräst en liten vinkelrät kant som stenämnet vilar och styrs emot.

Jag klämde fast ämnet i en enkel hållare som jag tillverkat i mässing. Grovslipar fram en rektangulär form något större än måtten på min ritning. Slipningen gör jag i svarven på en fin diamantskiva som jag använder när jag slipar mina hårdmetallsticklar.

Lackar upp stenämnet i en mässingsbit. Man kan ana de olika stegvisa ansatserna i spåren.

Stenen har rätt bredd. Kanten polerad och klar.

Första steget. Anpassning av stenens bredd. Man ser tydligt att stenen inte är plan ännu.

För att slipa stenen till korrekt form med riktiga mått tillverkar jag ett enkelt verktyg. Det är en mässingsbit där jag fräser spår med olika djup. Impuls-stenen ska vara 0,8 mm bred, jag gör spår med 1,0 – 0,9 – 0,8 mm djup. Lackar fast ämnet i spåret med 1 mm djup och slipar sedan ner ena sidan, därefter vänder jag stenen så att jag får den nyslipade plana ytan nedåt och flyttar den till spåret med 0,9 mm djup. När den ytan är klar har jag två parallella ytor och en sten med 0,9 mm bredd. Lackar återigen upp stenämnet och slipar ner till 0,8 mm bredd som är det slutliga måttet.

Nu slipas och poleras planen för att stenen ska få rätt tjocklek.

Till sist gör jag radien på stenen.

Nu har jag en sten med korrekt bredd, nu formar jag tjockleken (0,3 mm) på samma stegvisa sätt. Avslutningsvis lägger jag en radie, anpassar längden och bryter kanterna.

Diamantpapper i olika grovlekar lägger jag på en glasskiva för att forma och till sist polera.

Första intrycket – ser bra ut!

Stenen med sin slutgiltiga form, till sist gör jag en liten kantbrytning. Tittar man noga ser man att små flisor gått ur kanterna. Se nedan.

Provar stenen i impulsrullen.

Nu skulle jag tillverka den mycket mindre utlösarstenen. Den skulle ha en kilform, dessutom några olika radier.

Originalstenens profil.

Den skadade impulsstenen. Notera att ytorna inte är parallella.

Min ritning av utlösarstenen.

Tillvägagångsättet för att göra utlösarstenen påminner om hur impulsstenen tillverkades. Här tillverkade jag några olika hållare i stål för att kunna slipa fram rätt radie. Slipade fram ett rektangulärt ämne först. Polerade den plana sidan först, sedan gjordes radien i bakkanten och så vidare.

Fräser några olika fördjupningar med olika djup i ett stålämne för att forma ovansidans radie.

Här ”skrotar” jag bort material med hjälp av en fin diamantskiva. Dränker in en tygbit fotogen för smörjning.

Ovansidans radie formad, stenens tjocklek rätt.

När man bearbetar hårda material som till exempel glas och rubin får man ofta problem med att det går ur flisor på ”släppsidan”. För att minska problemet kan man lägga en 45° facett. Sedan slipar fram till att facetten nästan försvunnit, med hela tiden minskande tryck. Man får fundera på vilket håll som är lämpligast att slipa ifrån. När man anser sig vara klar med formningen lägger man ytterligare en liten fin facett eller radie antingen med diamantpasta eller det finaste pappret. Se ovan på bilden av impulsstenen innan kanten är bruten. (Det är väldigt svårt att helt undvika att flisor går ur kanterna hur noga och försiktig man än är. Men med mycket övning går det bättre.)

Slutlig polering av ovansidan.

Kontroll av passformen i utlösarrullen.

Nu har jag två passande stenar i respektive rulle. Eftersom rullarna ganska illa hanterade justerade jag dem lite och polerade bort de värsta reporna.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det gick mycket lättare än jag trodde att forma rubinen. När jag lärt mig hur effektiva de olika diamantpappren var, hur fort de olika kornstorlekarna avverkade och så vidare kom jag snart underfund med hur jag skulle gå tillväga. För grovavverkning tycker jag att diamantskivan i svarven fungerade bäst, för att komma ner till mått använde jag 9 microns papper och för poleringen 3 mic och 1 mic. Köpte 200 mm rondeller utan lim som jag bara höll ned mot en glasskiva. Genom att jag lackade upp stenarna på en hållare tryckte hållaren ner pappret plant mot glaset. Det fungerade också att tejpa fast pappret. Väljer man papper med lim ger den en mer fjädrande yta som lättare böjer kanter och plan.

För att kunna gå vidare med att ställa in gången och prova om mina stenar fungerade var det bäst att rikta klovarna samt svarva en ny chaton för balanshålet. Även en ny balansaxel behövdes med rätt längd.
Mer om detta i del 3.

Källor:

Böcker att läsa mer om kronometergången:
Der Chronometergang, Irk. A.
Die Feinstellung der Uhren, Giebel & Helwig
Die Hemmungen der Uhren, Dietzschold, C.
Mechanische Uhren mit Fachzeichnen, Lehotzky, Ludwig
The practical watch escapement, Daniels, G.
The Ship’s Chronometer, Whitney, Anthony E.

Lite om rubinbearbetning:
Die Edelsteine und Ihre Bearbeitung fur Uhrmacherei, Bijouterie und Industrie, Trincano, L.
På nätet finns: L’art de travailler les pierres précieuses à l’usage de l’horlogerie et de l’optique, enseigné en dix leçons… / par N. Dumontier https://watchlibrary.org/en/details/BNF_bpt6k939096d_3

Material inköpt på eBay, sökord:
Rubin: Red Diffusion Ruby Facet Certified AAA
Diamantsågklinga: Diamond Lapidary Saw Blade Cutting Stone Disc
Diamantpapper: Diamond lapping film

Gironde No. 39411

Publicerad den av
Svara

Ett vanligt fickur i guld?
Nja inte riktigt.
Jag öppnar baklocket och läser på insidan:

CHRONOMÈTRE
No 39411
Bulletin de Réglage
de 1ère Classe
de l’Observatoire de Genève

Eric hade bett mig att göra en service på ett fickur i guld som vid en första anblick inte ser särskilt speciellt ut – men skenet bedrar!
Det är de små, små detaljerna som gör’et!
Detta urverk är fyllt med små små detaljer med finish av toppklass.

Jag bad Eric att skriva ner lite information klockans historia:

Louis Gironde, från Varennes-sur-Allier i Frankrike, var sist i ledet av de urmakare och företag som efterträdde Bernard Poitevin. Bernard var en känd schweizisk urmakare och etablissör från Le Locle, verksam ungefär mellan 1856 och 1881, specialiserad på komplicerade ur och kronometrar. Parisföretaget Bernard Poitevins efterträdare var i kronologisk ordning: Rizzoli & Deschamps från 1881 till 1883, Rizzoli och Deschamps gick sedan isär och Jean Rizzoli fortsatte ensam verksamheten fram tills 1892, då Louis Gironde tog över. Louis Gironde tog även över urmakaren Victor-Alexandre Lejeunes urgrossistverksamhet efter dennes död 1902. Lejeune var även känd för sitt arbete som reglör för kronometermakaren Theodore Leroy och som anställd vid företaget Oudin i Paris.
Likt företaget Bernard Poitevin och dess tidigare efterträdare, så fortsatte Gironde att fokusera på försäljning på den franska marknaden och fortsatte också att driva företagets pariskontor på 22 Rue Vivienne. Företagets urtillverkning var dock förlagd i Geneve och från företagets schweiziska ateljé importerades uren till Frankrike.

Under Girondes ledarskap fortsatte företaget att fokusera på komplicerade ur och kronometrar och kom att vinna guldmedaljer vid nationalutställningen i Geneve 1896 och vid världsutställningen i Paris 1900. Vad gäller kronometrar så var Gironde, till skillnad från de tidigare efterträdarna, en regelbunden deltagare vid kronometertävlingarna anordnande av observatoriet i Geneve. Mellan 1894 och 1904, så presterade 95 av företagets kronometrar som klarade testningen i första klassen tillräckligt väl för att också delta i de årliga tävlingarna. Av dessa så var den schweiziska superreglören Charles Batifolier ansvarig för reglaget av hela 83 stycken. Charles Batifolier var en av Schweiz mest framgångsrika reglörer och erhöll under sin aktiva tid fler än 1000 gångcertifikat i den mycket svåra första klassen på observatoriet i Geneve. Han arbetade med i princip alla namnkunniga urtillverkare i Geneve, så som Patek Philippe, Vacheron Constantin, Golay fils & Stahl och Louis Gallopin med flera.

Kronometer 39411 av Gironde var en av de som Charles Batifolier ansvarat för och tävlade på observatoriet i Geneve 1905. I tävlingen, så kom 39411 på plats 82 av 152 deltagare med 208,6 poäng och erhöll då prisnivån ”Mention Simple”, fritt översatt till ett enkelt omnämnande.

Råverket för kronometer 39411 är tillverkat av Husson Retor i Geneve och urverket är ett av 5 i serien 394xx som tävlade på observatoriet mellan 1900 och 1905.

 

Nu till renoveringen:

Verket fungerade och gick. Det var två saker som Eric önskade att jag skulle lägga lite extra tid på: den ena visaren var inte original, patentruckningen var lagad men såg inte så fin ut.
Jag började med patentruckningen.

Någon lagat den avbrutna fjädringen till patentruckningen. Skruven passar dåligt.

Fjädringen är hårdlödd.

Den lagade fjädern. Skruvens skalle för stor.

Med hjälp av Vallorbes putsfilar justerar jag formen på fjädern och lägger en ny facett runt kanten på fjädern.

Putsar bort svart oxid på kanterna.

Lackar upp fjädern på en mässingsskiva som jag fäster i trefoten. Slipar först ytan plan, till sist polering. Måste justera formen och lägga större facett på kanten så att märken försvinner.

Fjädern klar. Ny skruv tillpassad och polerad. En av skruvarna till motstensbrickan var ful, hittade en ny som jag anpassade och polerade änden på.

Patentruckningen och balanskloven klar.

Om man tittar noga på de första bilderna på svanhalsen ser man att den yttersta delen av den lagade fjädern inte är riktigt plan – den ligger inte an mot kloven på det sätt den bör göra. Själva lödningen är fint utförd, förmodligen utförd med ett guldlod.
Jag valde denna gång att lacka upp delen på en mässingsplatta, annars brukar jag använda snabblim. Men i och med att shellacken flyter när den är varm kan man justera delen enklare än med lim som biter ganska snabbt (även på de verktyg som du använder). Jag kunde justera planet på ett bra sätt även om fjädern inte var riktigt plan. Nu kunde jag slipa ner hela svanhalsen så att den blev helt plan, sedan var det lätt att polera den. Lite värme och fjädern lossnar, sedan tvätta ren i sprit.

Så här såg visarna ut. Timvisaren vackert formad, minutvisaren utbytt med oxiderad spets. Försökte hitta en snyggare utan resultat. Justerade formen och polerade istället av visaren.

Minutvisaren på plats. Blev rätt ok efter polering.

För att polera t. ex. en visare formar jag en putspinne.

Jag doppar pinnen i alkohol.

Alkoholen löser upp polerpastan som fastnar på pinnen. I detta fall vanlig röd krokuspasta till guld.

Brukar lägga visaren på ett hålplan.

Visarputsen är i mässing som inte är förgylld, den är tacksam att polera.

 

Några bilder från renoveringen av det vackert finisherade verket.

Så klart har en kronometer Guillaumebalans!

Så klart har en kronometer Guillaumebalans! Dubbla breguetkurvor.

Breguetkurva med ”långa” knän.

Balansaxeln var bytt tidigare. Liverrullen spräckt och fastsatt med shellack. Men allt verkade sitta där det skulle så jag lät den vara.

Om du vill läsa mer om vad en Guillaumebalans innebär har skrivit lite mer i ett tidigare inlägg.

Otroligt vackert! Man har verkligen lagt ner stor möda på utformning och finishering.

 

Undersidan är även den otrolig vacker med sina polerade och långdragna ytor.

Tunt och fint gånghjul.

Vackra poleringar.

Centrumhjul

Sekundhjul

Fjäderhuskärna med axel. Denna typ av konstruktion var vanlig i bättre kvalitetsurverk.

Fjädern läggs in i fjäderhuset. Stolpe för att avlasta fjäderfästet syns.

Fjädern på plats.

Både spärr- och kronhjul är finisherade med samma teknik – ”Diamantage” det avser den frostade/slipade plana ytan.

Spärr- och kronhjulets vargtänder, vackert polerade facetter.

Diamantage kallas denna typ av finishering. (För att röra till det lite finns det i modernt urmakeri också en metod som kallas ”diamantage”. Då menas att man använder en diamant som skärverktyg vid fräsning eller svarvning. Man får då en helt blank yta. Det är vanligt på blanka dekorationskanter på urtavlor.)

En kort beskrivning av hur man förr i tiden gjorde dessa två typer av finishering. Yrkesmannen hade då två olika maskiner.
Man polerar först tändernas facetter. Man pressar då en vertikalt monterad träskiva i 45° mot tänderna på hjulet som är horisontellt monterat i maskinen. Genom att vinkla den roterande skivan något skapas en slags gänga av sig själv. Denna gänga gör så att tänderna matas fram automatiskt. Sedan lägger man på ett slip-/polermaterial på träskivan. Genom att skjuta träskivan från sida till sida poleras alla kanter på tanden. Svårigheten ligger i att få en jämnbred facett på hela delen av tanden – lika på alla tänder.
När poleringen är klar vidtar ”diamantage” eller slipning av hjulets översida. Man använder då annan maskin med en horisontellt fast monterad roterande zinkskiva mot hjulet som monterats vertikalt på en rörlig axel. Man lackade upp hjulet på en skiva med hjälp av shellack.
Man jobbar från hjulets centrum och utåt. Beroende på skivans vinkel mot hjulet kan man få olika mönster. På ovanstående hjul och i de flesta fall har man skivan vinkelrätt mot hjulet men det förekommer även ett slags snigelmönster. (T.ex på moderna Minervaverk.) Slipskivan styrs med hjälp av en skruv som kontinureligt bibehåller rörelsen över ytan. I början används en smärgelpasta för att slipa bort eventuella ojämnheter, man får jobba försiktigt så att inte de polerade tänderna skadas. Till sist använder man en slipskiva med diamantpasta på för att få den rätta lystern. Man vill ha en matt yta som kontrasterar mot de polerade tänderna.

Bygeln som man fäller ut när man ska ställa visarna hade ovanligt nog förgylld spets. Det tror jag inte jag sett förut.

Märkning på verket.

Motstensbrickor.

Gånghjul, hake och balans har var sin motsten.

Alla brickorna på sina rätta platser.

Kronometer No 39411

Verket ihopsatt och klart.

Tavelsidan klar.

Klockan klar.

Klockan klar.

Källor: Les Derniers artisans de l’Horlogerie, vol II, Carrera, Roland. Ett av två häften i en serie från 1976. Carrera har intervjuat flera hantverkare som kanske är de sista av sitt slag. De hade olika tekniker som sitt yrke och var specialister på sitt område.

AS 1382 – upp & ner

Publicerad den av
Svara

En kund hade lämnat in en gammal och ganska sliten Atlanticklocka för kostnadsförslag. Det som var speciellt – i alla fall för mig – var att verket var utrustat med en indikator för gångreserv – upp & ner. Den visar fjäderns gångreserv i 0-36 timmar.

Efter att vi kommit överens om priset och att jag inte fick ändra på något yttre på klockan – endast glas och krona fick bytas – så satte jag igång med reparationen.

Atlanticklocka för kostnadsförslag.

Atlanticklocka för kostnadsförslag.

Atlanticklocka för kostnadsförslag.

Atlanticklocka för kostnadsförslag. Sliten och fuktskadad.

Atlanticklocka för kostnadsförslag. Sliten och fuktskadad.

Dags att ta sig an reparationen.
Kollar upp tillgängligheten på reservdelar.
Verkmästarna i Göteborg hade det som behövdes!

Verket AS 1382 är utrustat med en gångreservfunktion. Grunden är As 1361 som kunde fås med andra funktioner såsom kalender, datum etc.

 

Lista och instruktioner specifika för AS 1382.

Utsnitt över verkdelarna till AS 1361.

Mekanismen för gångreservindikatorn. Hålet för hjulet i ”hockeyklubban” (9520) var rejält slitet.

Fjäderhusets undersida med de dubbla drivarna.

Den övre driven är fäst vid fjäderhuskärnan, den undre sitter fast i fjäderhuset.

Hela paketet från sidan.

För lossa driven öppnar man först locket på fjäderhuset, vänder fjäderhuset, sätter en mässingskorntång på högkant och slår ut driven.

Driven lös.

Växelhjulet till indikatorhjulet. Tapparna var mycket slitna. Hjulet byts ut.

Indikatorhjulet där visaren sitter fast.

Bryggan för växelhjulet till indikatorhjulet. Den ska vara något böjd ned mot hjulet, hålet ska vara runt samt ytan mot hjulet plan och fin. Så var inte fallet här.

Så här kan det se ut i fjäderhus där inte ytterfästet för släpfjädern är nitat utan en vanlig fjäder är monterad. Fungerar alldeles utmärkt.

Fjäderhuset rengjort. Dags att fästa driven för indikatorn.

Den lösa driven på fjäderhuset.

Fjäderhuset från sidan.

Testade först om mekanismen fungerade som den skulle. Men växelhjulet hamnade mycket snett och jag bestämde mig för att sätta in en sten i bryggan istället för att byta den. Funktionen blir ju mycket bättre med en stabil sten.

Håller fast bryggan och river upp hålet.

Pressar in den nya stenen.

Pressar in den nya stenen.

Stenen är för hög!

Fäster bryggan.

Använder fotogen som smörjmedel till diamantskivan.

Lite fotogen på diamantskivan. Dags att slipa ned stenen till rätt höjd.

Slipningen kan börja!

Kontroll.

Slipat ned stenen till oljeförsänkningen ungefär, tror det ska vara tillräckligt.

Den nedslipade stenen.

Nu går fjäderhuset fritt från stenen.

I övrigt är konstruktionen enkel och den är lätt att sätta ihop.

Atmos kaliber 540

Publicerad den av
Svara

En bekant frågade mig om jag kunde få igång hans Atmos som stannat.
För många år sedan lagade jag flera Atmosur, på den tiden hade jag möjligheten att beställa reservdelar direkt från Jaeger Le Coultre. Men tiderna förändras och nu går inte detta längre.

Varför stannar ett Atmosur?
Från mina tidigare erfarenheter av Atmos vet jag:
– Fjäderns dras inte upp, brukar tyda på att bälgens gas läckt ut
– Att verket behöver rengöras (trots att man i princip inte smörjer några delar)
– Att klockan hanterats på ett ovarsamt sätt (ett glas kanske gått sönder, pendelfjädern gått av, någon försökt reparera verket utan tillräckliga kunskaper)

Vad var fel med detta ur?
Det första jag provar är om bälgen fungerar.
Bälgen är (eller ska vara) fylld med dikloretan eller etylendiklorid C2H4CI2
(på engelska ethylene chloride). Gasen får bälgen att expandera eller dra ihop sig vid temperaturförändringar. Därför placerar jag Atmos i kylskåpet några minuter. Det brukar sitta en prick på spärrhjulet, jag noterar positionen för att se om mekanismen fungerar.
Inget händer. Provar igen, inget. Klockan får stå någon vecka, fortfarande ingen rörelse.
Alltså fungerar inte uppdraget, då drar jag slutsatsen att bälgen är trasig.

Förr kunde jag skicka in den trasiga bälgen, då fick man en ny i utbyte. Hade för mig att man kunde skicka läckande bälgar för påfyllning till någon. Men min gamla kontakt fungerade inte längre. Då letade jag på EBay – det fanns nya bälgar att beställa!

Efter några veckor dök bälgen upp, det var dags för byte.

Först låser jag balansen med transportsäkringen, en spak vid klockan sex under urtavlan.
Därefter lossar jag den bakre foten, sedan de två stora skruvarna.
Handskar på, lyfter ut verket ur fodralet.
Jag känner på minutvisaren som är alldeles stum, visarfriktionen går mycket trögt. Som tur var försökte jag inte att med våld vrida på visaren!
Om du tittar noga ser du att centrumhjulet (med visarfriktionen) är i direkt ingrepp med gånghjulet. Mer om detta senare.
Jag plockar bort sifferring och tavelring. Till sist lyfter jag försiktigt bort visarna utan att vrida.

Jag tar bort behållaren med bälgen. Blev överraskad när fjädern och aluminiumskålen föll ut. Dessa delar ska sitta ihop i änden av kedjan. Varför var de lösa?
Behållaren med bälgen sitter fast i en bajonettfattning. Det går trögt att vrida den!
Det ska vara ca 25 mm från behållarens kant ner till botten av bälgen om bälgen är hel. Kontrollmäter och finner att avståndet är just 25 mm!
Om bälgen läckt hade avståndet varit mycket större, alltså är bälgen hel…
Det är något som inte stämmer.
Innan jag tog bort bälgen noterade jag att kedjan var slak, detta i kombination med den lösa fjädern borde gett mig svaret. Men, det var längesedan sist, en ny kaliber gjorde att jag inte fattade.
Testade i alla fall att sätta tillbaka delarna till uppdraget. När bälgen var hel kanske det bara var att sätta ihop så skulle klockan fungera igen?
När delarna sitter ihop så som på bilden ovan, ska man genom att trycka in aluminiumskålen kunna dra upp fjädern. Men om jag försökte att trycka blev kedjan slak och allt ville falla isär. Något fungerade inte som det skulle.
Tog bort urverket från stativet, det visade sig att uppdragshjulet med spiralfjädern och kedjehjulet satt fast!
Med hjälp av lite olja lyckades jag vrida hjulet tills det lossade. När jag väl fick bort hjulet från axeln var smörjningen som lim, hjulet gick nästan inte att rubba.

När jag nu satte ihop mekanismen löpte att fritt och fint!

Dags att ta isär urverket. Limmade på lite skumplast på verkringen för att inte göra märken på verket.
För att få isär verket behöver man lyfta av hjulen i visarväxeln.
Urverket delat.
Centrumhjulet med visarfriktionen, gånghjul och hake.
Notera de tunna tapparna på gånghjul och hake – fickursdimensioner.
När jag försökte vrida på visarfriktionen fick jag ta i – till slut släppte det med ett klick!
Det kändes som om den vore limmad ihop. När jag sedan vred kändes det knastrigt och oskönt. Olja hjälpte inte. Inte normal rengöring heller! Rengöringsmedlet hade inte löst upp det som fanns i hjulet. Till slut lyckades jag få bort allt knaster med diverse rengöringsmedel, och visarfriktionen kändes mjuk och fin.
Med fasa tänker jag på vad som kunde hänt om jag eller kunden försökt att ställa klockan (som för övrigt alltid ska göras med låst balans när den precis ska vända). Tänk om jag tagit i, då skulle antagligen den tunna gånghjulstappen gått av. Av en kollega fick jag höra att detta hade hänt på just denna kaliber. Men det var hans kund som gjort sönder både gånghjulstapp och en tapp på haken.
Verkbottnarna efter rengöring.
Fjäderhuskärnan bar också spår av fett som inte gick bort i rengöringen.
Jaeger Le Coultre måste använt sig av något konstigt smörjmedel i klockan.
Nu fick det bli väldigt liten mängd HP-1300 i uppdraget, fjäderkärnan och transporthjulet. Tre mycket små droppar 9415 på tre gånghjulständer, sedan skall resten vara torrt.
Jag ställer verket upp och ner för att kontrollera att haken står helt lodrätt. Annars kanske den måste vägas av.
Verket ihopsatt med visarna på plats.
Aluminiumskålen ska hamna på 45 mm avstånd från stativet – 6 länkar hänger fritt från kedjan.
Det är viktigt att kedjan inte är vriden.

Kedjan får inte vara vriden. Kedjan är ingen vanlig gökurskedja! Det är en lödd stålkedja. Går den av måste den bytas. Spiralfjädern ska ha 2,5 varvs förspänning.

Testar uppdraget igen, drar upp fjädern. När fjädern är fullt uppdragen händer det inget när man trycker in aluminiumskålen.

Det är mycket viktigt att liverrullen snurrar absolut fritt.

Alla delar på plats, kontroll av klockans funktion.

Kontrollerar gången, syns smörjningen? Får balansen upp amplitud?

Kontrollerar så att amplituden ökar.
Under några dagar kontrollerar jag att uppdraget fungerar. Noterar positionen på pricken.
Till sist tillverkar jag ett litet verktyg för att ställa ruckvisaren i 0-position.
Filar till en bit mässingstråd som jag fäster i ett träskaft.
Mellan ruckarmen och stativet sitter ett tandat hjul där ruckarmen är fäst genom en friktion. Genom att blockera det tandade hjulet kan man flytta ruckvisaren till 0-läge.

En fungerande Atmos.

Tornuret i Ahlafors fabriker – del 1.

Publicerad den av
3

En dag ringde en person till företaget och frågade om vi kunde laga ett tornur. Verket satt i Ahlafors fabriker i Ale kommun. Det lät spännande, kunden hade tagit ned urverket från tornet och tagit bort en hel del smuts från verket.
De erbjöd sig att komma till oss med verket så att vi kunde inspektera det.

Så här såg verket ut när det kom till oss.

Så här såg verket ut när det kom till oss.

Verket var ett Tornberg, tillverkat 1906.

En lite mer noggrann undersökning. Man ser tydligt att några gånghjulständer var skadade och böjda.

Gånghjulet var kraftigt nedsmutsat av gammal olja och fett.

Den gamla oljan hade ”hartsat” som man sa förr, dvs blivit hård och seg som harts. Oljans smörjande egenskaper hade för längesedan gått förlorad och fungerade nu precis tvärtom. Den låg som ett klister på hjulet.

En en de skadade tänderna i gånghjulet.

Flera tänder var skadade. Eftersom allt gått trögt hade haken förmodligen inte förmått flytta på hjulet när man försökt starta klockan. Hakpaletterna hade kraschat emot tänderna och deformerat flera.

Ytterligare skador.

Gånghjulsdriven var full med gammal olja. Man kan ana ett slitage på drivtänderna under smutsen.

Helt rundade hörn på hakpaletten – slitage. Gångtypen är grahamgång. Ingångspalett.

Helt rundade hörn även på utgångspaletten – slitage. Gångtypen är grahamgång.

Gjutgodset i verkets fundament var sprucket.

Här ser man det kraftiga slitaget i gånghjulsdriven.

Flera ståldelar var slitna. Här jag vi tagit reda på stålets hårdhet. Var materialet härdat eller inte? Hur hårt? Det visade sig vara stor skillnad mellan de olika delarna.

Hävstiften för slaget var också mycket slitna.

Efter en ingående undersökning av urverket konstaterade vi att verket hade generella slitage som inte var speciellt allvarliga men det hade även några stora fel som skulle kräva mer omfattande reparationer eller nytillverkning av delar.
De största och mest allvarliga felen var:

  • Flera tänder på gånghjulet var böjda, slitna och deformerade. Driven var mycket nedsliten och skulle behöva åtgärdas.
  • Hammarlyftarens lager hade mycket stort slitage.
  • Hävstiften på hävstiftshjulet var slitna.
  • Verkets fundament var sprucket och behövde lagas.
  • Pendelfjädern var avbruten.

Verket var också otroligt smutsigt, vi provade att rengöra ett av hjulen för att få en uppfattning om tidsåtgången för enbart rengöringen.

Vi gjorde en grov uppskattning om tidsåtgång och försökte göra ett kostnadsförslag till kunden. Det är nästan lika svårt att beräkna tid som att utföra själva jobbet!
Att renovera tornur hör ju inte till vardagen precis.
Kunden accepterade vårt förslag. Det är väldigt kul att kunden ville satsa pengar på att renovera urverket istället för att sätta in något elektriskt verk.
Dags att sätta igång med arbetet!

Valshjulen fanns kvar i tornet. Vi gjorde en resa till Alafors för att hämta dem och samtidigt inspektera urtavlor, visarväxlar, loden etc.
En av lagerbockarna för ett av valshjulen var nytillverkad.
Några av rören för drivningen av visarna hade vissa skador på överföringsytorna.
Nu hade vi alla delar och visste mer hur vi skulle planera och gå vidare med jobbet.

Loden finns i våningen under verket.

Överföringen var utsliten på några av visarnas rör.

Centralväxeln för drivningen av visarna för de tre urtavlorna.

En av visarväxlarna. De är placerade precis bakom urtavlorna.

Valshjulen på verkstaden.

Lageröverfallen till valshjulen.

Innan jag visar mer av renoveringen tänkte jag berätta lite mer om byggnaden där tornuret är placerat och lite om tillverkaren av urverket – F. W. Tornbergs urfabrik.

Vintervy från sydost. Från boken Almedahlsföretagen genom tiderna.

Innan väveriet i Alafors började byggas 1854 fanns det bara jordbruk i närheten. Väveriets placering hade valts på grund av tillgången av vatten. Man valde att leda vatten i en rörledning från vattendrag i närheten via en damm. 1855 stod fabriken klar. Produktionen bestod av bomullsgarn.
Runt fabriken växte samhället Alafors så småningom fram. Det började med bostäder till tjänstemännen och arbetarna. Tre skolor byggdes, mindre verksamheter och butiker startades. Det bildades fackförening, nykterhetsförening, Elimförsamling och idrottsförening.

27 mars 1905 startade en brand i fabrikens maskinlager som ödelade den gamla spinneribyggnaden, den brann ner till grunden. Man startade omedelbart återuppbyggnaden av fabriken där arbetarna fick hjälpa till. Redan i april 1906 stod den nuvarande byggnaden klar. Det var nu man byggde tornet där tornuret placerades. I våningen under tornuret finns en stor vattencistern. Man pumpade upp vatten till cisternen för att använda i den sprinkleranläggning som samtidigt byggdes. Säkerheten ökades betydligt och inga större bränder utbröt igen.
Spinneriets garntillverkning hade en kapacitet av 450 ton per år före branden, med de nya moderna maskinerna som installerades efter branden kunde årsproduktionen av garn ökas till 570 ton år 1907.
Det kan nämnas att under första världskriget drabbades man av råvarubrist, produktionen sjönk så mycket att man till slut blev tvungen att stänga fabriken under ett år. Arbetarna fick då ägna sig åt reservarbeten, till exempel att plantera skog eller att arbeta på bolagets jordbruk. Efter mer än hundra års produktion lades till slut fabriken ned 1966.

Sedan dess utnyttjas lokalerna till flera olika verksamheter, bland annat verkstäder och en färgfirma. Ahlafors bryggerier som brygger öl finns i byggnaden. De har tornet med tornuret i sin logotyp och har bland annat en ölsort som heter AM : PM.

Kanske blir det ett Tornbergöl i framtiden?

Tornet i juletid.

Tidig vår.

Höst.

Vy från östra sidan.

F. W. Tornberg

Fredrik Wilhelm Tornberg. Bild från SUOT 1972-12.

Fredrik Wilhelm Tornberg, född 12 juli 1838, död 10 maj 1893.
Tornberg fick burskap 1859, samma år etablerade han sig som urfabrikör och handlande i Stockholm. Tornberg specialiserade sig på tillverkning av tornur och järnvägsur.
Man hade butik och visningslokal vid Gustaf Adolfs torg 14 på hörnet av Regeringsgatan. 1914 revs den byggnaden och man flyttade till Regeringsgatan 6 där företaget fanns kvar ända fram till 1973 då uraffären stängdes.
Tornbergs söner Karl Fredrik (död 1899) och Sven (1883-1922) var båda urmakare och arbetade i faderns rörelse. Sven tog över rörelsen efter sin bror Karls död 1899.

I Sveriges Urmakeri och Optiktidning (SUOT) nr 12 från 1972 kan man läsa följande reportage om när firman Tornberg upphörde vid jultid 1972:

RIKSBEKANT URFIRMA UPPHÖR

F. W. TORNBERG offer för grusgroparna i City

Då ses vi vid Tornbergs klocka…
Hur många sådana träffar har inte arrangerats i Stockholm sedan 100 år tillbaka!
För att ta det versifierat enligt ett gammalt skaldestycke:

Då träffas vi ikväll – du kommer säkert ju?
Vid Tornbergs klocka står jag och väntar klockan sju…

Tornbergs klocka vid Nybroplan 1917. Stockholms stadsarkiv.

Nu måste SUOT rapportera den bedrövliga nyheten att den rikskända urfirman
F. W. Tornberg, grundad 1859, upphör i dessa dagar strax före jul. Företaget faller offer för omvandlingen och förödelsen på Nedre Norrmalm. Rörelsen läggs ner av den siste ägaren, urmakarmästaren Olof Selmer, som just i år kunde fira sitt 40-årsjubileum som ”Tornbergare”. Som 24-åring anställdes han i oktober 1932 efter att han genomgått Stockholms urmakarskola och fått sitt gesällprov belönat med silvermedalj.
Det har blivit omöjligt att driva en affärsrörelse här intill ruinhögarna och grusgroparna i City, suckade Olof Selmer när SUOT kom på en avskedsvisit i butikslokalerna Regeringsgatan 6, där skyltfönstren upptogs av stora plakat med texter som ”Total utförsäljning… Allt måste bort… Affären upphör…” Den affär – som alltid burit numret 1 i SUOF:s medlemsmatrikel.

Träffpunkt sedan 1873

Tornbergs klocka – ett riksbekant begrepp. I förstone hörde den samman med bilden av Gustav Adolfs torg. Det var 1859 som Fredrik Wilhelm Tornberg efter läroår hos Stockholmsurmakaren C. A. Wassberg – öppnade affär i Celsingska huset Regeringsgatan 1, samma kvarter som hyste det anrika Hotel Rydberg med den berömda baren. Först 1873 uppsattes det fyrsidiga skylturet (av Tornbergs egen tillverkning) i själva hörnan ut mot torget. Där fungerade klockan i nära 40 år som träffpunkt för både unga och gamla

På förhösten 1914 måste firman maka sig upp till Regeringsgatan 6 för att i kvarteret mot torget ge rum för Skandinavbankens palats. I 6:an har Tornbergs sedan dess residerat – men det gamla skylturet följde med till den nya adressen. I början av 20-talet var uret dock så slitet att det ersattes med en replik (av firmans egen tillverkning). Denna råkade 1960 ut för olycksödet att slås ned av en grävmaskin. Varpå firman fick ett nytt skyltur av mera ordinär modell.

I ny gestalt 1916

Men ”Tornbergs klocka” som institution måste ju bestå trots firmans flyttning. Det insåg också stadens myndigheter och upplät plats på Nybroplan för en ny klocka. Här uppsattes 1916 den klockpelare, som nu blev ny mötesplats för stockholmarna. Och där står ”Tornbergs klocka” alltjämt kvar. I pelarens sockel finns en lucka in till urverket, som varje onsdag dragits upp genom firmans försorg.
Hur det hädanefter kommer att bli med pelarklockan på Nybroplan vilar i gudarnas knän.
Verket är hårt förslitet efter 56 års tjänst i ur och skur, konstaterar Olof Selmer och anser att uret borde elektrifieras.
Ytterligare en ”Tornbergs klocka” uppsattes i början av seklet på en järnstolpe ute på Djurgården, närmare bestämt mitt för mynningen av Allmänna Gränd och nedanför Hasselbacken. En halkig vinterdag på nyåret 1926 blev denna klocka omkullkörd av en slirande droskbil – och den tätnande trafiken tillät inte att den sattes upp igen.

Gammal fin tradition

Firman Tornberg var på sin tid också känd tillverkare av tornur, signalur, väggur och andra större ur. Denna rörelse drevs till ca 1920.

Grundaren Fredrik Wilhelm Tornberg gick ur tiden 1893 och var då vice ordförande i Stockholms Urmakare Societet. Han hade vunnit anseende som en skicklig yrkesman både praktiskt och teoretiskt; bl. a. medverkade han vid översättningen till svenska av en tysk bok betitlad ”Förstudier för urmakare” och utgiven 1871.

F. W. Tornberg efterlämnade flera barn, av vilka äldste sonen Karl Fredrik inträdde i firman men avled 1899 vid 32 års ålder. Yngste sonen Sven, f. 1883, fick sedermera stå för rörelsen. Strax efter första världskrigets slut råkade företaget i svårigheter, och 1922 avled Sven Tornberg. Redan 1920 hade firman övertagits av urmakare Knut (Kurt) Bergström från Härnösand. Denne drev företaget till sin död 1945, varefter Olof Selmer blev innehavare.

Den Tornbergska firman har under sin 113-åriga tillvaro alltid åtnjutit högt anseende, och detta har Olof Selmer vetat att hålla vid makt under sina 27 år som företagets ledare. För honom måste det nu kännas vemodigt att nödgas nedlägga rörelsen.

– Jag har alltid strävat att upprätthålla Tornbergs gamla fina traditioner: precision, kvalitet och perfekt service, säger hr Selmer. Detta tror jag också att våra kunder värdesatt.

Men förhållandena har blivit mig övermäktiga. Tyvärr återstår intet annat än att ”lägga upp”. Men, tillägger han med ett litet leende, hemma i Enskedevillan tänker jag inte alldeles lägga verktygen på hyllan. Alltid skall det väl finnas något att göra för en gammal yrkesman.

Poesi kring Tornbergs klocka

Nybroplan med Tornbergs klocka. Foto från 15 augusti 1925. Upphov: Okänd. Spårvägsmuseet

Att ”Tornbergs klocka” under alla år varit en omhuldad institution i Stockholm framgår bl. a. av de mer eller mindre poetiska skaldestycken, som ägnats uret ifråga. Här till en början ett prosabidrag av ingen mindre än Hjalmar Söderberg, som i ”En Stockholmskrönika” i Svenska Dagbladets julnummer 1900 skildrade hur han efter hemkomsten från en Parisvistelse satt och filosoferade på Rydbergs Café tills det var dags att betala kaffet och gå ”ut i staden, ut i julsnön”:

– Den första ledstjärna du ser skymta genom snötjockan är Tornbergs klocka, Stockholms klassiska rendez-vous för herrar, som ämna sig ut att festa… Du stannar ett ögonblick under klockan försänkt i grubbel öfver hvart du skall ta vägen…

Vid firmans flyttning 1914 skaldade tidningspoeten Charley (bevarat klipp anger ej ur vilken tidning hans opus är hämtat) fritt efter Tegnér en drapa, varur här några strofer:

Dig jag sjunger en sång,
dig celebrast bland ur.
Huru säker din gång
var i ur och i skur
där i hörnet du satt
både dagar och natt.
Du ju fyrbåken var
för de mötande par –
många älskande tu,
ibland man, ibland fru,
som ej voro minsann
gifta just med hvarann…

I Aftonbladet skaldade signaturen S:t E:son 1930 bl. a. följande:

Hon kom från Norr, jag kom från Norrbro,
och under Tornbergs klocka rendez-vous vi stämde varje afton klockan sju…

Under klockans tid på Nybroplan fick den en gång flytta några meter från sin ursprungliga plats eftersom ”myndigheterna tyckte att den stod i vägen för trafiken”. Men, berättades det i en kåserande artikel i Aftonbladet, den var inte så svår att flytta för gubbarna gick bara före och Tornbergs klocka gick efter…” Det där sista var en dålig och elak vits för Tornbergs klocka har alltid haft stadgat rykte om sig att osvikligen visa korrekt tid.

Från 1873 till hösten 1914 låg. F.W. Tornbergs Urhandel på hörnet Gustav Adolfs torg och Regeringsgatan. Tornbergs klocka var en stockholmsk träffpunkt. I bakgrunden Arvfurstens Palats (utrikesdepartementet) och gamla Riksdagshuset. Fotot taget 14 september 1914 kort före firmans flytt till Regeringsgatan 6. Bild från Wikipedia

F.W. Tornbergs Urhandel. Bild från Wikipedia

Interiör från Urutställningen 1902. Bild från Urmakaren.se

Reklam för F.W. Tornbergs Urhandel. Bild från Wikipedia

”Farväl till alltihopa…” Siste innehavaren av firman Tornberg, Olof Selmer, lägger ned rörelsen efter sina 40 år i företaget. Bild från SUOT 1972-12.

Till skillnad från Tornberg finns mycket skrivet om Tornbergs största konkurrent –
G. W. Linderoths Urfabrik. För dig som vill läsa mer kan man till exempel nämna boken – G. W. Linderoths Urfabrik av J. Lundin och P. Borgelin.
Jag antar att själva tillverkningen av tornur och stationsur skedde på liknande sätt hos båda tillverkarna.
Min erfarenhet är att Linderoths tornursverk är betydligt vanligare än Tornberg i Sverige. Av en norsk kollega har jag fått höra att det är precis tvärtom i Norge. Kanske exporterade Tornberg mer av sin produktion. Kan det ha något att göra med att Sverige och Norge var i union mellan 1814 och 1905?
I Finland är endast ett tornur av Tornbergs fabrikat känt, det sitter i Rådhuset i Kristinestad (Enligt Wikipedia).

Tornbergs klocka vid Nybroplan. Dramaten i bakgrunden.

Klockan stannat på 11.56…

Klockan vid Nybroplan i Stockholm gick endast rätt två gånger per dag vid ett besök i februari -23. Den hade stannat på 11.56. Tråkigt!
De styrande i staden borde se till att klockan sätts igång!

Tornberg var även kreativ på ett annat sätt – i augusti 1886 han fick han i USA patent på en roterande tandborste!
Borstade tänderna vertikalt både på in- och utsidan.

 

Nästa inlägg kommer att handla om renoveringen av urverket.

Källor på internet:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Fredrik_Wilhelm_Tornberg
https://stockholmskallan.stockholm.se/post/29406?fbclid=IwAR1zD2sy8s3nbRPxX3xr8sMD1d15QlbLdOt0kEUxLdDqnl9nFX-C-x-Zlng
https://stockholmskallan.stockholm.se/post/13531
https://stockholmskallan.stockholm.se/sok/?q=tornberg
https://patents.google.com/patent/US347900

Klicka för att komma åt Urutst%C3%A4llningen-1902.pdf

Historia

Ahlafors Spinneri

Tryckta källor:
G. W. Linderoths Urfabrik. J. Lundin & P. Borgelin. 2008. ISBN: 978-91-633-2115-3
Urmakare & Klockor, G. Pipping. Norsteds förlag.
Almedahlsföretagen genom tiderna. En minnesskrift vid Almedahls fabrikers 100-års jubileum. (Bok) 1946.

Muntlig källa:
Erik Ödegård, urmakarmästare. Sarpsborg, Norge.

Tack till Clas-Henrik Pihl som skannade SUOT 1972 till mig!

 

Le Coultre minutrepeter – del 5

Publicerad den av
Svara

Ett fickur med minutrepetition tillverkat av Le Coultre.

I denna sista del berättar jag lite om boettens märkningar och det sista arbetet med fickuret.

Schweizisk exportstämpel för 18k guld – till Tyskland.

Edward Schöchlins stämpel – en strålande sol med ett ansikte.

Efter en sökning på Mikrolisk – en sida med mycket information om märkning av ur och urverk – fick jag fram ett namn – Wilhelm Schöchlin.

Här följer lite mer information om honom:

Wilhelm (William) Schöchlin (Schoechlin) 1838-1893.

Wilhelm Schöchlin föddes 1838 i Emmendingen (Baden-Württemberg i sydvästra Tyskland). Han kom till La Chaux-de-Fonds i Schweiz 1852 vid 14 års ålder för att bli urmakare. Han stannade där fram till 1859 efter att ha provat på många olika arbetsuppgifter inom urmakeriet.
Schöchlin flyttade tillbaka till Tyskland där han (14 november 1860) fick ett jobb som lärare på urmakarskolan i Furtwangen (Schwarzwald).
Urmakarskolan i Furtwangen startades redan 1850 som Tysklands första urmakarskola av Robert Gerwig (där fortfarande urmakare utbildas).
Schöchlin undervisade i fickurstillverkning tills skolan tillfälligt stängdes 1863.
Han gifte sig med Maria Elisabet Gruring 1868 i Bern.

Tillsammans med sin yngre bror Heinrich Otto (Enrique) – också urmakare – reste den 27-årige Schöchlin till Havanna på Kuba, vilket var mycket lockande på den tiden. Efter fyra framgångsrika år kunde Schöchlin resa tillbaka till Schweiz för att hämta sin fru samt den i La Chaux de Fonds kände ”repasseuren” Sonntag. Sonntag var en skicklig urmakare som arbetade med slutkontroll och reglage. De återvände till Havanna som på den tiden var ett viktigt handelscentrum. Det var här Schöchlin tränades till affärsman. Han utökade sina  språkkunskaper genom att lära sig spanska och engelska – han talade redan franska och tyska. Efter en vistelse på 8 år återvände Schöchlin 1875 till Europa.

Wilhelm lämnade sin bror Enrique i Havanna – som var självständigt etablerad – Enriques butik hette El Bon Marché. Meningen var att Enrique skulle upprätthålla en livlig exportaffär med sin bror i Schweiz. Enrique Schoechlins första butik låg på Los Mercaderes nr 10 i Havanna. Här marknadsfördes ”Sol-klockorna” en del av dem tillverkade hos brodern i Schweiz. Andra märktes med solsymbolen men där var råverken tillverkade av andra. (Som till exempel minutrepetern som detta inlägg handlar om.) Senare flyttades Enriques butik till den mest prestigefulla gatan – Obispo.

Efter att ha återvänt till Europa 1875, etablerade sig Schöchlin i Biel – födelseplatsen för hustrun. Han tog över Piquets et Cie’s urfabrik och anställde sin tidigare lärling från Furtwangens urmakarskola, Adolf Meyer. (Biel eller Bienne är en tvåspråkig stad, tyska och franska.)
Under sin tid i Havanna importerade Schöchlin bland annat fickur från tillverkare i Glashütte. Med inspiration från dessa urverk konstruerade Schöchlin sin egen kaliber 12. Ett urverk som kännetecknades av hög kvalité. William Schöchlin analyserade bristerna hos klockorna på den lokala marknaden och de klockor hans företag importerade till Havanna och lyckades eliminera dessa brister i de klockor han själv tillverkade. Schöchlin var i Biel vid den tiden den enda tillverkaren som tillverkade klockor av hög kvalitet, han var tvungen att utbilda sina arbetare för detta ändamål.
Schöchlin var under många år vicepresident i urmakarskolan i Biels styrelse och även en stor sponsor av dess verksamhet.

Företaget deltog på flera utställningar där de fick flera utmärkelser. Bland annat en guldmedalj vid utställningen i Paris 1889.
Schöchlins företagslogotyp är en strålande sol med ett ansikte.

Wilhelm Schöchlin dog i Biel den 26 Februari 1893.

Ett kvitto från William Schoechlin, Bienne.

Vad gäller själva urverket är det tillverkat av Le Coultre. De tillverkade urverk av hög kvalité. Många urverk med komplikationer som – kronograf eller repetition kom därifrån. Det färdigställda fickuret märktes sedan ofta med ett namn på den firma som sålde den färdiga klockan. Ibland gjorde man själv klart urverket och boetten, ibland köptes även dessa tjänster in.
Schöchlin anställde ju Sonntag som antagligen utförde sådant arbete i Havanna.

Nu över till klockan. Det var nu dags att sätta visarna i rätt position.

Dags att sätta visarna på rätt position.

Minutvisaren hade en mörk fläck på toppen.

”Laddar” en putspinne – som jag format som en mejsel – med polerpasta. Doppa pinnen i sprit så löser den upp pastan lite.



Ytterligare kontroll av slaget.


Det sista jag gör är att se över guldkedjan.

En lätt polering av boetten sedan är klockan helt klar!

Efter någon veckas kontroll var det dags att överlämna klockan till en nöjd kund!

Jag hoppas att alla dessa inlägg har gett en klarare bild av hur ett fickur med minutrepetition fungerar. Det finns som sagt väldigt lite skrivet om dessa komplicerade ur på svenska. Min tanke har varit att försöka skriva om det jag själv skulle behövt veta.

Den bok som ger mest information om reparation och inställning av minutrepetrar tycker jag är Die Reparatur komplizierter Taschenuhren, Hillmann, Bruno. Berlin 1924. Vad jag vet finns den inte översatt till engelska, men det finns en fransk upplaga om du tycker det är lättare att läsa franska!
Se tidigare inlägg om fler läsvärda böcker.

Tack till alla som gett mig goda råd under arbetet!
Bland andra, Miho Shiriai, Anton Pettersson, Clas-Henrik Pihl, Gerhard Gren,
Eric Leskinen och Lotta Calmerberg.

Delar av dessa inlägg har tidigare publicerats i Sveriges Urmakarförbunds – SUF – tidning SUT.
Jag har även satt samman ett föredrag som visades i samband med Stockholms Urmakareämbetes 328:e! årsmöte.

Referenser:

Mikrolisk: https://www.mikrolisk.de/show.php?site=280
Watch-Wiki: https://watch-wiki.org/index.php?title=Sch%C3%B6chlin,_Wilhelm

Klicka för att komma åt 150_J_US_Biel-Anhang.pdf

https://bawue.museum-digital.de/singleimage?imagenr=41898
https://uhrforum.de/threads/uhrmacher-schoechlin-und-glauser.107803/
http://www.opushabana.cu/index.php/articulos/36-articulos-casa-de-papel/1265-
https://mb.nawcc.org/threads/need-help-to-id-this-cartouch-24hr-dial-14k-p-w.122885/
http://www.habanaelegante.com/Fall_Winter_2010/Templete.html

 

Le Coultre minutrepeter – del 4

Publicerad den av
1

Ett fickur med minutrepetition tillverkat av Le Coultre.

Här följer en mastig och innehållsrik del 4.
Denna gång behandlar jag ihopsättningen av urverket, mer om funktionen och lite om boetten. Avslutar med ett oväntat fel.

Allt rengjort och epilamiserat.

På verkbottnen är de två klangfjädrarna fastskruvade.

Den gamla fjädern hade förlorat sin spänst. Hittade en fjäder med rätt bredd och tjocklek. Blev tvungen att anpassa längden samt göra ett nytt fäste.

För att räkna ut längden på en fjäder använder man denna formel:
L = π (D² – d²) / 8 x t
L = den teoretiska fjäderlängden.
D = diametern i fjäderhuset
d = diametern på fjäderhuskärnan
t = fjäderns tjocklek

När fjädern har korrekt längd ska den fylla halva utrymmet i fjäderhuset med fjäderhuskärnan på plats.
Innan jag borrar hål och filar det nya fästet provar jag fjädern i fjäderhuset med kärnan så att längden blir bra.

Bryter av fjädern där jag uppskattar att den har rätt längd. Provar i fjäderhuset och den verkar stämma. Rundar av kanterna och borrar ett hål.

Det går fint att borra i fjädern med ett hårdmetallborr.

Nu kopierar jag det gamla fästet.

Formen ok, lite finputs kvar. Böjer även till formen.

Fästet ser att kunna fungera. Nu ska fjädern läggas in med fjädervindan. Vevar inte in det sista varvet. Låter det vara utanför vindan så att jag kan kroka i fästet. Då vet jag att det hamnar på rätt plats och att det garanterat krokar i.

Fjäder och kärna på plats. Kärnan är gängad på axeln. Fjädern upptar lagom med utrymme, ca hälften av tomrummet.

Provar hur många varv kärnan snurrar utan stoppverket – sju. Sätter stoppet efter ett varv. Då blir fjäderns kraft som jämnast – första och sista varvet isoleras – svagast/starkast.

Löpverket sätts ihop.

Den konvexa sidan av vargtänderna har epicykloid form. Den konkava sidan görs så att den lämnar fritt utrymme för tandtoppen. Brukar användas i finare ur där kronhjul och spärrhjul har ungefär samma storlek och tandantal. Den konvexa sidan brukar vara polerad.

Motsten med bricka för haken.

Vackert utformad hake.

Balansen med breguetkurva, sprialen nu befriad från rost. Spiralen anoljad i bensin med en droppe olja i. detta för att förhindra fortsatt rostspridning.

Nu fungerar verket!

Balansen svänger fint.

Haken med sin motvikt som reglerar hastigheten på repeterverket. (Innan rengöring.)

Hjulet som stegar fram haken i en lagom takt för slaget. (Innan rengöring.)

Drivhjul med fjäderkärna (gängad på axeln) för drivning av repeterverket.

Delar av löpverket för repeterverket på plats.

Löpverksbryggan för repeterverket på plats.

Löpverket samt de två hammarna på plats. Fjädern för repeterverket är förspänd. Denna fjäder hade 1,5 varvs förspänning. Man får ändra förspänningen om slaget sackar för mycket på slutet av cykeln.

Här har jag börjat att sätta tillbaka delarna. Tänk på att känna på stolpen för timslagshammarna så att den är stabil. Det är mot denna som slagmekanismen vilar och som tar upp den förspända kraften från fjädern. Har placerat timslagskammen med driven så som jag tror kan vara lagom när uppdragskammen senare ska sättas i ingrepp.

Hammarlyftare på plats med dämpfjäder och de tunna returfjädrarna.

Axeln för hammarlyftarna sitter stabilt. Oljar med HP-1300 på axeln och lägger fett på fjädringarna.

Uppdragskammen placerad i ingrepp med timslagskammens driv.

Timstaffel på sitt stjärnhjul på plats.

Returfjäder för skjutknappen på plats.

Den långa fjädern tvärs över bilden hör till mekanismen ”allt eller inget” – ”tout au rien”. Om man inte fullföljer hela rörelsen av skjutknappen när man ska starta slaget ser denna fjäder till att hålla borta hammarlyftaren från timslagskammen så att klockan inte slår.

Detalj av de många delar som är monterade runt stolpen för timslaget. Det är mycket som händer just här! Och det fattas fortfarande några delar innan allt är på plats.

Kanske på sin plats att förklara hur ”allt eller inget”-mekanismen fungerar.

Armen ”a” har flera funktioner. Den är fjädrande och följer verkets form och är fastskruvad vid ”f”. Kvartslagskammen är lagrad vid ”b”, ”c” är en del av kvartslagskammen vars rundning stoppar slaget och vilar mot timslagslyftaren/hammaren. Formen vid ”d” gör att kvartslagskammen blockeras. ”g” beskriver timslagskammens rörelse. När kvartslagskammen nått sitt ändläge och slaget stoppar för den undan den fjäderbelastade (p) hammarlyftaren via stiftet ”e” så att timslagskammen går fritt. På uppdragskammen är ”k” fastskruvad. När slaget aktiveras flyttar sig kammen i riktning ”s” samtidigt som kammen ”k” lyfter armen ”a”. När skjutknappen har kommit till sitt ändläge har ”k” lyft armen ”a” tillräckligt högt för att spärrfunktionen vid ”d” ska släppa iväg kvartslagskammen. I och med att kvartslagskammen rör sig i riktning ”o” kommer fjädringen ”p” trycka fram hammarens stift ”e” så att hammaren hamnar i den streckade positionen och klockan kan slå. Om man däremot inte fullföljer rörelsen kommer enbart mekanismen att snurra men inget slag kommer att höras! Genialt. ”Allt eller inget”.

Dessa filmer är tagna före reparationen och visar ”allt eller inget”-funktionen. Det går snabbt men med textens hjälp ovan borde det gå att förstå den snillrika funktionen.

På dessa filmer ser man även ytterligare en funktion som timslagsstolpen har: den lyfter och släpper minutslagsspärren. Strax nedanför ”c” på skissen ovan är en tunn fjädring fastskruvad. Den fjädringen ser till att spärren ”M” faller in på rätt ställe i minutslagskammens sex (sju på skissen) tänder som driver minutslagskammen framåt vid slag.

När kvartarna är slagna fortsätter kvartslagskammen att röra sig. På kvartslagskammen är spärren ”M” fastskruvad. När det är dags för minuterna att slå har kvartslagskammen flyttat fram spärren så långt att den glider av från timslagstifet (som du anar vid den tunna spärrfjäderns fot) faller spärren ned i ”framdrivningständerna”. Beroende på var minutkammens ände hamnat på minutslagsstaffeln positionerar sig spärren på olika ställen, naturligtvis gäller detta också för själva minutslagskammarnas position gentemot hammarlyftaren. Minutslagkammen är fjäderbelastad och fritt lagrad i ett rör på kvartslagskammen.

Kvartslagskammen på plats. Man ser röret i centrum där minutslagskammen ska lagras.

Kvartslagskammen på plats.

Mitt begränsningsstift på sin plats.

Bara timhjulet kvar!

Ett första test!

Nu är det dags att sätta verket i boetten, allt är klart så här långt.

 

Jag upptäckte att skjutknappen tog ett litet skutt när jag förde den fram och tillbaks. Delvis dolt av skjutknappen upptäckte jag stötskador. Bucklor i boetten var orsaken.


I lite dämpat ljus framträder bucklorna tydligt.

Ett enkelt sätt att rikta bucklorna är att tälja till en passande putspinne.

Jag anpassar formen efter boetten så att putspinnens ände får så god anliggning som möjligt mot boetten.

Filar till formen så att den är jämn och fin. Sedan knackar jag på putspinnen tills bucklan försvunnit. Ibland får man slipa och polera ytan om skadan ska försvinna helt.

Nu fungerar skjutknappen utan motstånd. Glidytan smörjs med bivax. Guld smörjes med bivax, även charnier och springfjäder. (När man trycker på knappen på ett savottnettfickur och håller fickuret horisontellt ska locket öppnas ca 45 grader om charnieret (gångjärnet) har korrekt friktion. Om locket flyger upp till 90 grader är charnierstiftet för löst insatt eller anpassat. Man får då lätt skador på stiftet eller rören. Det är små men tydliga skillnader på bra/dåligt jobb – bra eller dålig kvalité. ”Det är dom små, små detaljerna som gör’et”!)

Jag lät klockan gå med min testvisare på plats men utan tavla, jag ställde klockan rätt för kontroll. Strax upptäckte jag att klockan gick fel…
När jag provade verket i testapparaten gick det ”görbra” med – som jag tyckte – fin amplitud runt 300-310 grader i tavellägena och 270-280 i kronlägena, gångavvikelsen mellan de olika positionerna var endast några få sekunder! Trots detta gick klockan fel.
Varför?
Efter lite mer kontroll visade det sig att klockan fortade sig 30 sekunder per timma. Dessutom exakt 30 sekunder per timma! Det blir 12 minuter fortgång per dygn.
Mycket märkligt.
Vad är det som gör att en klocka går rätt eller fel? I detta fall – alldeles för fort.

Jag tänkte först att det kunde saknas en tand på ett hjul. Men hur skulle jag kunnat missat det? Jag var ju så himla noggrann med allt. Kontrollerade visuellt och med hjälp av alla mina bilder hittade jag inget fel på något hjul.
Kunde balansen prälla, galoppera eller svänga över? Om amplituden är för hög kommer liverstenen att slå emot haken på fel sida och klockan rusar, eller fortar sig helt okontrollerat. I testapparaten brukar detta visa sig som ”myrornas krig” dvs inget resultat, bara en massa prickar överallt. Man brukar till och med höra att klockan galopperar. Släpper man ner kraften upphör detta fel. I mitt fall gick klockan lika mycket fel under hela dygnet – alltså ingen prällning.

Kunde några konstigt filade balansskruvar ha något att göra med att klockan gick fel?

Nu gällde det att tänka metodiskt och grundligt.
Jag hade ju ruckat in klockan med svängningstalet 18000 svängningar – alltså går balansen rätt enligt 18000 svängningar. Är löpverket rätt? (Borde ju vara rätt på en sådan här gammal klocka som gått rätt tidigare?)
Som sagt – gå grundligt tillväga!
Hur räknar man ut om löpverket är rätt?
Fick leta lite i urläraboken för att finna den rätta formeln:

S = ti * gz * 2

Vad betyder det här?
ti = gångtidsverkets utväxling
gz = gånghjulets tandantal

Då använder man centrumdriven, mellan- och sekundhjulets
tandantal på både drivar och hjultänder samt
gånghjulsdriven. Sedan dividerar man hjultändernas produkt
med drivtändernas produkt.

Då fick jag fram talet 600.
600*15*2=18000

Alltså var löpverket korrekt beräknat! (Naturligtvis!)
Då återstår visarverket. Förhållandet mellan tim- och minutvisaren var alltid korrekt. Visarfriktionen?
Om visarfriktionen är för lätt saktar klockan – friktionen orkar inte hålla emot motståndet i visarväxeln och visarna. Men nu gick klockan för fort…
Det gick lagomt trögt att ställa visarna tyckte jag. När jag vred visarna baklänges gick det att stoppa balansen även när klockan var fullt uppdragen – precis som det ska.
För att kontrollera visarfriktionen får man kolla förhållandet mellan minutvisaren och sekundvisaren. Eftersom sekundvisaren/sekundhjulet sitter fast monterat och minutröret/visarfriktionen är rörlig kommer en avvikelse dem emellan att visa sig om visarfriktionen är för lätt. Så jag ställde sekund- och minutvisaren exakt på noll och lät klockan gå.
Då visade sig felet!
När ”mina” nytillverkade delar flyttade fram surprisen från 59 till noll minuter osv – hoppade minutvisaren fram 7,5 sekunder!!!
Den ”lilla” smällen orsakade detta STORA fel!
Kunde nästan inte tro att det var sant, men så var det!

När jag skulle ta bort låsbrickan för centrumaxeln noterade jag – redan när jag gjorde kostnadsförslaget – att brickan inte var helt nere i sitt bottenläge. Jag antog att det var så här den skulle sitta eftersom brickan var extremt hårt fastslagen på axeln.

Låsbrickan för centrumaxeln.

För att underlätta för framtida urmakare filade jag in två små spår i brickan så att det skulle vara möjligt att få tag om den med ett par lyftare.

Nu är det möjligt att lyfta bort brickan.

I och med att brickan sitter extremt hårt på centrumaxeln kändes det inte bra att slå ut axeln så som man brukar. Eftersom jag inte visste om centrumaxeln var stenlagrad vågade jag inte chansa att bara banka på! En spräckt sten skulle vara katastrof!

För att inte låsbrickan ska gå så himla trögt tar jag med hjälp av en brotsch upp hålet i låsbrickan en tusendel kanske. Nu har jag slagit ned låsbrickan maximalt! Klockan går rätt!

Med facit i hand – om jag hade läst mer noggrant i boken: Die Reparatur komplizierter Taschenuhren av Bruno Hillman – då hade jag kanske förstått betydelsen av kombinationen visarfriktion och surprisens fjäderbelastning!
Där står klart och tydligt att surprisens fjäderbelastning måste vara ganska lätt, den ska bara vara tillräcklig för att föra surprisen fram och åter på ett säkert sätt. Den är en källa till ovälkomna fel! Just precis vad jag råkade ut för…

Nu kunde jag pusta ut – klockan gick så himla bra! 🙂

Eftersom det inte finns så mycket skrivet på svenska om denna typ av ur har jag i dessa fyra inlägg försökt att skriva och beskriva så mycket som möjligt och så gott jag kan; verkets funktion uppdelat i olika sektioner, lite om dess inställningar, tillverkning av reservdelar och verktyg, och som vanligt mina tillkortakommanden! 🙂

I den sista delen – nr 5 – berättar jag lite om tillverkaren och det slutliga jobbet med boett och verk.

Referenser:
Text av Povel Ramel, Dom små, små detaljerna. 1947.
A Guide to complicated Watches, Lecoultre, F. 1985. ISBN 2-88175-001-X
Komplizierte Taschenuhren in der Reparatur, sammanställd av Stern, Michael 2012. ISBN 978-3-941539-30-3
Die Reparatur komplizierter Taschenuhren, Hillmann, B. Berlin 1924.
The Theory of Horology, Reymondin mfl. 1999. Wostepboken.
Antique Watch restoration Vol. 1, Perkins, A. B. 2012. ISBN 978-0-615-63360-2
Haandbog for Urmagere, del 3. Nordisk forlag for videnskap og teknik, Köbehavn 1948.