Kategoriarkiv: Renovering

Stabilis 14689 – balans i bur, del 3

Publicerad den av
1

I denna sista del beskriver jag reparationen och de fel som jag blev tvungen att åtgärda.
Det första jag konstaterade var att det var något konstigt med balansen, det såg ut som att en tapp var avbruten. Konstruktionen tillät inte att enkelt lyfta ur balansen för att konstatera att så var fallet. Jag blev tvungen att plocka isär hela urverket för att se vad som var fel med balansaxeln och lära mig mer om hur verket var konstruerat. När allt var isär kunde jag se att balansaxeln var alldeles för kort. Någon hade slarvigt tillverkat en axel där speciellt den undre axeltappen var som en vevaxel, alla ytor var randiga och nitningen var hög och konstig. Jag måste svarva en ny balansaxel.
I ett ”vanligt” fickur kan man ta bort motstenarna och enkelt mäta hur lång balansaxeln skall vara. Här var den undre motstenen fast monterad i verkbottnen så det gick inte att mäta. Jag fick chansa lite på längden och öka på måtten något med den gamla axeln som förebild. Det undre hålet satt väldigt hårt och trögt, fick slipa till formen för att det skulle gå lätt att få bort. Det övre stenhålet var spräckt. När hålen var åtgärdade kunde jag anpassa balansaxelns mått tills den passade.
En del delar var rostiga, jag brukar vara försiktig när jag tar bort rost. Jag vill inte ändra på några ytor om jag inte måste. Därför brukar jag använda olika mejselformade verktyg i mässing eller nysilver för att ta bort löst sittande rost. På funktionsytor brukar jag använda ”snälla” slip- och polermedel.

Nu ska verket sättas ihop. Lägg märke till den märkliga ordningen att sätta ihop verket!
1. Hake och klove.
2. Gånghjul, sekundhjul och mellanhjul.
3. Balansen sätts i bryggan som därefter sätts i verket.
4. Centrumhjulet och fjäderhuset.
5. Resterande bryggor och klove.

I den moderna Leroyen som jag visade i förra inlägget har man tänkt igenom konstruktionen mer och gjort förbättringar så att det är lättare att arbeta med balansen.

Denna reparation var spännande och intressant, att få en inblick i den tekniska utvecklingen av problemet med att enkelt justera haltningen. Konstruktionen med den justerbara haltningen användes i några olika fickur med Stabilisverk samt i ett fåtal kronometrar från Longines. En spännande tanke är att undra varför Brun valde denna konstruktion framför den andra – som han också uppfann – den vi idag känner i alla moderna klockor. Skänker en tacksam tanke till Brun varje gång jag enkelt justerar haltningen med hans geniala uppfinning. Han fick själv aldrig uppleva det totala genomslag som hans konstruktion mycket senare fick.
Jag tänker på dagens konstruktion av haltningsmekanismen – det krävs en del efterforskningar för att se om det kan finnas kopplingar till Brun själv eller de företag som han var involverad i, till exempel Depollier eller Jurassienne. Har hittat liknande konstruktioner bland patent, till exempel gjorde en man som hette Richard Lange från Glashütte flera konstruktioner som liknade Bruns. Vem vet, jag kanske återkommer i frågan.

Stabilis 14689 – balans i bur, del 2

Publicerad den av
Svara

När jag öppnat båda boettlocken överraskades jag av ett vackert dekorerat urverk försett med en märklig konstruktion där en balansklove normalt brukar sitta.  Min första tanke var – en tourbillon – men jag upptäckte snart att den hjulliknande konstruktionen var fastskruvad i verkbottnen.  Jag tänkte förklara lite mer ingående några av de mer ovanliga finesser detta urverk har.

Balansbrygga
Jag börjar med buren eller den roterbara balansbryggan som Brun själv benämner den. Den hjulformade bryggan passar perfekt i en ursvarvning i verkbottnen, för att hålla fast bryggan är två skruvar placerade motstående. I ett D-format hål passar spiralens ytterfäste in. Om man lossar något på skruvarna kan bryggan roteras så att haltningen kan ställas in. Haltning mäts i millisekund (ms), en perfekt inställd haltning är 0 ms och man försöker få den i alla fall mindre än 1 ms. En modern testmaskin visar haltningen

direkt i ms, men även via det klassiska strecket på pappersremsan eller displayen kan man se haltningen. Testmaskinen visar två streck om klockan haltar, avståndet mellan strecken visar hur mycket klockan haltar. Är haltningen stor kan balansens amplitud eller svängning påverkas negativt, man vill alltid ha så liten haltning som möjligt. Testapparaten jämför den tid det tar mellan tick – en tänkt mittlinje – till tack och omvänt.

I Bruns patentansökan från 1904 skriver Brun att hans uppfinning ska göra det enkelt att justera positionen för ytterfästet – spiralstolpen. Andra fördelar var skydd för själva balansen, skydd för spiralen samt att man enkelt kunde inspektera spiral och gångparti. Han skriver även att konstruktionen i fig. 1 och 2 var den att föredra framför den som illustreras i fig. 3 och 4. Konstruktionen som Brun inte föredrog är i stora delar den som började användas mer allmänt på 50-talet och som nu är dominerande i dagens urverk.

Nackdelarna med den roterbara balansbryggan tycker jag överväger fördelarna. Man är van att snabbt kunna justera balans- och gångparti när urverket är ihopsatt genom att bara ta bort balanskloven. Här måste man ta bort centrumhjul och -brygga, samt ta bort kloven för gånghjulet för att få lös balansen. Även själva ordningen när sätter ihop verket kändes konstig. När haltningen var korrekt inställd enligt min testapparat och bryggskruvarna drogs åt flyttades kloven så att balansen kom åter i haltning. Att ställa in haltningen med mindre än 1 ms fel var mycket svårt.
Det moderna företaget Leroy har använt Bruns balansbrygga i kaliber L200 från 2015.


Balans
Detta urverk är utrustat med Guillaumebalans. Vid en första anblick ser den ut som en vanlig kompensationsbalans, man får titta efter extra noga. Balansen är

uppskuren en bit ut räknat från skänkeln – i detta fall en ”skruvbredd”. Men det som är det viktigaste, som man inte kan se med vanliga metoder är den speciella stållegeringen som ståldelen av balansen består av – den speciella Aniballegeringen som Guillaume uppfann. En kompensationsbalans kompenserar för temperatur-förändringar. Den är tillverkad av bimetall – stål och mässing. Stål och mässing har olika temperatur-koefficienter. I värme expanderar stål mindre än mässing, det gör att den fria änden av balansen rör sig inåt, balansens verksamma diameter minskar vilket gör att klockan fortar, detta kompenserar för den minskade elasticiteten i spiralen vid en värmeökning. En vanlig, rätt justerad kompensationsbalans kompenserar för värmeskillnader på ett mycket effektivt sätt. Men en Guillaumebalans gör det i det närmaste helt perfekt! Den kompenserar nämligen även för det så kallade sekundära felet. Att kunna kompensera för det sekundära felet är nyckeln till att få en kronometer att gå exakt. Vad är då det sekundära felet?
När man testar en kronometers gång gör man det i kyla, rums-temperatur och värme, det brukar vara vid +4C, +20C och +35C. En vanlig kompensationsbalans kompenserar inte linjärt, det blir en topp någonstans. Då måste man ha någon form av hjälpkompensation som tar bort den toppen = det sekundära felet. Innan Guillaume kom på aniballegeringen (anibal är en förkortning av Acier au NIckel pour BALanciers) gjordes många snillrika konstruktioner av balanser, där den svenske urmakaren Victor Kullberg särskilt utmärkte sig.

Guillaume fick 1920 års nobelpris i fysik för sin forskning om legeringar mellan nickel och stål. Han upptäckte bland annat den märkliga legeringen invar som fått stor betydelse inom urmakeriet för den speciella egenskapen att den har ytterst liten värmeutvidgning.
För att en balans ska få kallas Guillaumebalans krävs kombinationen av en bimetallbalans med mässing och den speciella stållegeringen anibal tillsammans med en stålspiral. Så en Guillaumebalans är ett system som består av både spiral och balans tillsammans.

Uppdrag och visarställning
Edward Staehli beskriver systemet så här: genom en utåtgående rörelse av kronan påverka muffhjulet till en inåtgående rörelse som tillåter ingrepp med visarställhjulen. Genom en inåtgående rörelse av kronan till sin normala position tillåter ingrepp med uppdragshjulen.
Han skriver även: att i boettens pendant är en ställhylsa monterad som vanligt i denna typ av klockor.
På engelska brukar detta system kallas ”negative set eller American”. På svenska kanske negativ visarställning.

Delar i uppdraget

Del av mekanismen på tavelsidan

Del av mekanismen på verksidan

Källor:
The Theory of Horology, 1999.
Reymondin et al.
Lärobok i urmakeri, Sandström, 1983.
https://patents.google.com/patent/US824466A/en?oq=j+brun+824466
https://uhrforum.de/threads/only-watch-2015-leroy-chronometre-observatoire.223087/
https://patents.google.com/patent/US833489A/en?oq=staehli+833489

Chronomètre Lavina – tapptapp till hälften

Publicerad den av
Svara

Eric brukar vara exalterad när han gjort ett nytt fynd, men denna gång var det något extra!
Han hade fått tag på något så ovanligt som ett observatorietestat armbandsur där det som står på tavlan faktiskt stämmer.

Först lite om det ganska okända märket Lavina.
Fabrique d’Horlogerie Lavina grundades 1852 av Paul W. Brack och var baserat i Villeret och La Chaux-de-Fonds. Omkring 1910 registrerades Paul W. Bracks företag och varumärket Lavina i hans namn. Företaget producerade 15 och 19 linjers urverk och fick patent på en visarställningsmekanism som användes i alla urverk. 1916 köptes företaget av Dubois-Peseux och urverken såldes till en början under namnet ”Fabrique d’Horlogerie Lavina, Dubois-Peseux et Cie, Successeur de Paul Brack” och blev sedan ”Fabrique Lavina, Dubois-Peseux et Cie”. Därefter tillverkades urverk från 10½ till 20 linjer. Lavina arbetade också för företaget Gruen och var förmodligen också medlem i Alpina Gruen Gilde SA. Eftersom en bild av Lavinas fabrik användes i annonsen Alpina Green Guild. Denna bild av byggnaden har många likheter med fabriken av Manufacture d’Horlogerie Lavina.

Ibland visades dock byggnader större än i verkligheten. Denna fabrik står fortfarande på Rue Le Pontins i Villeret och har aldrig byggts ut. Den 14 juli 1937 döptes företaget om till Lavina SA.

Under andra världskriget tillverkades militärklockor tillsammans med märket Minerva, som också är baserat i Villeret, eftersom kapaciteten ensam inte räckte till för Wehrmachts behov. För att göra det lättare att importera klockor från Schweiz efter kriget registrerades märket ”Lavina” i USA. Emile Bourquin (1893-1986) arbetade för Lavina från 1909 och var produktionschef och firmatecknare fram till 1958. 1961 var J.A. Fiedler direktör. Från 1973 var ”Lavina Watch Case” en del av Holding Favre Leuba i Zug. 1986 etablerades även varumärket Lavina av Jaeger-LeCoultre och Saphir SA. Fabriken stängdes och företaget Vilesa, optiska läsare, tog över den tidigare Lavina urfabriken 1983.

Idag är Lavina AG baserad på Holbeinstrasse 25 i Zürich. 2009 flyttades företagets huvudkontor från Zug till Zürich. Syftet med företaget är design, utveckling, tillverkning, licensiering och försäljning av mekaniska och elektroniska klockor och klockor, solglasögon, parfym och andra lyxartiklar av alla slag, samt tillhandahållande av relaterade konsult-, lednings- och samordningsuppgifter.

I ovanstående annons/artikel från 1951 kan man läsa (fritt översatt):
”Vi ser från den rapport som upprättades av direktören för kantonobservatoriet i Neuchatel för 1950 att Manufacture d’Horlogerie Lavina S. A. i Villeret erhöll 3 certifikat i kategorin kronometrar som ska bäras som armbandsur. Detta resultat bör nämnas, för de tre aktuella kronometrarna utfördes av Lavina med egna grova urverk för serieproduktion. I själva verket var dessa urverk av 13″ kaliber 105 som för närvarande tillverkas av Lavinafabriken. För observatorietävlingarna är de olika urdelarna naturligtvis anpassade till kraven på hög precision, men vi vill insistera på denna punkt verket/kalibern förblir densamma. Det finns också något annat som bör betonas, eftersom vi talar om urdelar. De tre Lavina-kronograferna är försedda med Nivarox antimagnetiska spiraler och Glucydur-balanser, och dessa är de enda balanserna i denna kategori (naturligtvis inklusive de som Nivarox deponerat för olika tester) som inte är försedda med stålspiral och Guillaume-balans. När priset på de senare är känt måste det medges att Lavina ligger i framkant när det gäller resultat, för den observationsprecision som erhölls gjordes med hjälp av urdelar för serietillverkning, inklusive Nivarox-spiralen och Glucydur-balansen. De ansträngningar som Lavina har gjort i denna riktning är värda traditionerna i vår schweiziska urindustri och vi kan bara hoppas att denna fabrik kommer att få allt större framgångar i sina ansträngningar att uppnå precision.”

Något om verket och de saker som behövde åtgärdas.
Vid en första anblick av hela klockan och verket är det svårt att förstå att denna klocka är väldigt unik. Det enda som avslöjar är trycket på tavlan ”Chronomètre” men det kan ju stå på många tavlor och behöver inte betyda något.
Man ser att det är fler stenhål än vad som skulle varit standard om detta varit ett enkelt urverk. Även motstensbrickan och ruckarmen syns att det är något speciellt med – utförande och polering är riktigt vackert. Ni som läser mina inlägg här på bloggen kanske känner igen en Guillaumebalans vid det här laget. Har ju haft nöjet att laga ganska många klockor med sådana balanser. Finessen med Guillaumebalans är att den har extremt bra temperaturkompenserande egenskaper. Gångresultatet påverkas väldigt lite av temperaturskillnader som annars är ett stort problem om du vill ha ett ur som går rätt.

Enligt texten i annonsen ovan var de klockor som testades 1950 utrustade med Glycudurbalanser med Nivaroxspiral. I denna klocka har balansen blivit utbytt till Guillaumebalans, varför och när?

Eric berättar följande om klockan:
Lavina nummer 63 var en av 6 Lavina-kronometrar att erhålla ett gångcertifikat för armbandsurverk i tävlingarna på observatoriet i Neuchatel mellan 1949 och 1952. Observatorietestningen var en del av marknadsföringen för Lavinas då nya 13-linjers urverk, kaliber 105. 1949 fick Lavina sitt första gångcertifikat med en kronometer med kaliber 105. Detta exemplar var utrustat med en Guillaume-balans och urverkets reglage utfördes av Lavinas kronometriavdelning. Året därefter, 1950, erhöll tre kronometrar utrustade med Glucydur-balans och Nivarox-spiral gångcertifikat. Reglage för dessa utfördes av Alfred Hofer fils från Saint-Imier i ett samarbete med företaget Nivarox, för vilka Alfred annars ofta arbetade som reglör. Som går att läsa på reklambladet om kalibern från 1950 var syftet att visa hur väl kaliber 105 presterade på observatoriet med samma typ av balanshjul och spiral som i Lavinas serieproducerade ur. 1951 fick Lavina och Alfred Hofer fils ytterligare ett gångcertifikat samt företagets enda observatoriepris. Efter 1951 upphörde samarbetet med Alfred och Nivarox och 1952 fick Lavina sitt sista gångcertifikat från observatoriet i Neuchatel. Denna gång var återigen Lavinas egna kronometriavdelning ansvariga för reglaget. Likt den kronometer som testades 1949, så användes nu en Guillaume-balans istället.
Lavina nummer 63 var en av de 3 tre kronometrarna med Glucydur-balans och Nivarox-spiral som testades och fick certifikat 1950. Med ett N-värde på 16,5 kom det på plats 41 av totalt 55 kronometrar som klarade den mycket krävande testningen för armbandsur på observatoriet 1950. I tävlingen ställdes Lavina-kronometrarna mot bland annat Omega 30mm, Zenith 135 och Peseux 260-kronometrar från ett flertal tillverkare, exempelvis Ulysse Nardin.
Efter samarbetet med Alfred Hofer fils omarbetades vissa kronometrar av Lavinas kronometriavdelning för omtestning på observatoriet, varav nummer 63 var en av dessa och som då också gavs en Guillaume-balans och stålspiral. Tyvärr nådde de omarbetade kronometerverken inga framgångar på observatoriet och de kom istället att boetteras i och säljas.

När jag tagit isär verket upptäckte jag två större problem. Det ena var en väldigt kort tapp på mellanhjulet det andra var en spräckt sten. En följd av den spräckta stenen var en skada på balanstappen.

Börjar med mellanhjulets tapp.
Man ser ibland hjul där urmakaren löst problemet med av en avbruten eller skadad tapp på samma sätt som var fallet med denna Lavina. Istället för att borra in en tapp har man svarvat en kort stump som ny tapp. Om jag råkar ut för att det inte finns ett nytt hjul att bara byta, brukar jag borra in en ny tapp. Med dagens fina borr i hårdmetall finns egentligen inget problem med att borra in en ny tapp.
Jag ville återställa hjulet så pass mycket att jag kunde pressa tillbaka stenhålet till sin ursprungliga position och göra en längre tapp så att hjulet återfick sin luft.
Det första man bör fundera på är hur sitter hjulet fast vid driven?
I detta fall var inte hjulet nitat utan fastpressat på axeln.
Hade hjulet varit nitat hade det varit lättare.
Principen är att svarva ned den befintliga axeln så att jag kan passa till ett ej genomborrat rör över axeln där jag kan svarva en ny tapp. I detta fall fick jag borra först med ett litet större borr eftersom jag inte kunde svarva ned den befintliga axeln alldeles intill hjulet, då hade hjulet lossat från axeln. Sedan ytterligare ett hål där jag anpassar axeln så att jag kan pressa fast röret med presspassning. Jag skulle också kunnat lämna den befintliga axeln orörd och pressat på ett grövre rör, men jag ville gärna tunna ner axeln så att den skulle likna den gamla axeln så mycket som möjligt. Nu kunde jag svarva ner röret till en tiondel över den gamla axelns mått. För att få fram avståndet mellan verkbottnen och bryggan använde jag ett gammalt fint verktyg. Det användes främst på cylinderurens tid, men det fungerar fint idag också. Om alla hjul ligger på samma nivå kan man ju också enkelt mäta ett annat hjul eller om hjulen ligger på olika nivå kanske man kan mäta nivåskillnaden med ett blad- eller skjutmått.

Det trasiga stenhålet var enkelt att byta. Den deformerade balanstappen var dessutom lite böjd. Jag skar bort den ”värsta” biten med en safirfil, sedan formade jag om tappänden – allt i rullbänken. Någon hade tryckt upp grader på undersidan av balanskloven, när jag tog bort dessa blev luften bra trots att axeln blivit något kortare.

Den sista åtgärden blev att justera tavlan som var ocentrerad, det var risk att tim- och sekundvisaren kunde ta i tavlan.

Lite mer om tappinborrning

Publicerad den av
Svara

Har gjort två inborrningar av balanstappar på senare tid, tänkte berätta lite om hur jag tänkt och hur jag gjorde. Har skrivit om detta tidigare men det skadar inte att upprepa, en användbar metod som i alla fall jag har ett ökat behov av. Reservdelar tar slut, eller är väldigt dyra – det går förhållandevis snabbt och enkelt att borra in en tapp och det blir ekonomiskt både för mig och mina kunder.
En balanstapp brukar ta ca 3 timmar att göra klar, tappar till vanliga löpverkshjul går fortare.

Den första var ett bordsur – Jaeger Le Coultre cal 250 – en del kallar verket banjo. Kaliber 250 har stötsäkrad balans, det finns även en äldre typ – kaliber 210, den har fasta stenar för balansen.
På båda dessa kalibrar är det vanligt att balanstapparna slits mycket.
Alla mina balansaxlar till dessa verk hade tagit slut. Jag letade lite på internet men kunde inte hitta någon axel. Det är lätt att bli fast framför datorn istället för att jobba, särskilt när man som jag inte är så bra på hitta där. Något som jag kan rätt så bra är att borra in tappar, så istället för att lägga timmar på nätet och sedan vänta veckovis innan grejerna kommer, paket som fastnar i tullen etc etc så beslöt jag mig för att sätta mig vid svarven.
Med rätt utrustning går det relativt snabbt att sätta in en ny tapp.
Här följer lite om hur jag gick tillväga:


Nästa projekt var ett echappement där kunden själv försökt sig på att vara urmakare. Följden av detta var en avbruten balanstapp, förstörd liverrulle och en spiral i kaos. Jag tog till rejält när jag gjorde kostnadsförslaget som kunden accepterade. Inget drömjobb precis, men fullt genomförbart.

Man behöver bra och nyslipade sticklar. Hårdmetallsticklar fungerar bäst. Likaså behöver du bra hårdmetallborr av rätt storlek. Till svarven behöver du tillsatsen för tappinborrning.
Börjar med balanstappen.

Leroy 4740 – vem tog besticken? Del 2.

Publicerad den av
Svara

Del 2.

I del 1 beskrev jag lite om hur jag tillverkade en saknad del av haken i en fin Leroykronometer.
Jag valde att fälla in en bit i den befintliga haken, ett rimligt alternativ både med hänseende till kunden och med min kunskap och de maskiner jag har tillgång till.
Med hjälp av min CNC-fräsmaskin kunde jag fräsa ut formen någorlunda snabbt, sedan formade jag resten för hand.

I denna typ av fina ur är hakstenarna inslipade av en gångriktare. När jag satte tillbaka stenarna räckte det med att trycka in dem i botten och sedan fixera dem – gången är redan inställd. Detta i motsats till moderna ur där urmakaren måste flytta hakstenarna för att ställa in gången rätt. Nästa moment blir att justera in anslagen. Här fick jag fila av sidorna på min tillverkade del tills gången gick igenom – enkelt uttryckt tills gånghjul och hake tickade fram. Denna klocka har inga anslagsstift utan anslagen är en del av verkbottnen. När jag justerat anslaget så att gånghjulstanden faller in på vila 1, sedan kontrollerat så att det fanns även dragning till vila 2 – då var det dags att börja forma hornen på haken. Då filade jag hornets yta tills liverstenen kunde passera fritt med luft och säkerhet. När jag i detta skede drog upp verket för att ge kraft fram till gånghjulet och satte fart på balansen gav haken tillräcklig kraft för att balansen skulle röra på sig utan spiral. Nu justerade jag längden på säkerhetskniven. Då vrider man balansen så att liverstenen går fritt ifrån haken. Då ska kniven ta i den lilla rullen på liverrullen, det skall vara lagom luft mellan lilla rullen/kniven/anslaget. Du kan se bilder och hur jag ställer in gången i ett annat inlägg genom att klicka här.

När haken var klar och klockan gick var det dags att ägna sig åt resten av verket.
Det enda fel jag upptäckte var att en verkhållarskruv var utbytt och en ny tillverkas.

Efter rengöring, epilamisering och ihopsättning var det dags att kontrollera hur klockan gick. Försökte rucka klockan men när jag ruckat till maximal saktning gick klockan bra. Det ser ju konstigt ut att ruckarmen står helt snett ut från kloven (se näst sista bilden), men denna balans har ju två justerskruvar för ruckning så det ska gå fint att justera dem något. För att sakta ner balansen behövde jag skruva ut skruvarna något. Testade att vrida ett varv på först den ena skruven sedan den andra.
KATASTROF!
Skruvskallen gick av!
Hur är det möjligt?
Man vrider ju mycket försiktigt på dessa skruvar, men den gick bara av…
Kanske var den skadad på något sätt, amputerad på samma vis som haken, vet inte.
Nackhåren reser sig – vad göra?

Denna skruv är troligen tillverkad av guld, att göra en sådan med rätt vikt, gänga etc är svårt. Skulle det vara möjligt att på något sätt fästa skallen i den avbrutna biten? Testade att vrida den gängade biten av den avbrutna skruven men den gick inte att rubba. Kanske kunde jag förbinda de båda delarna med ett stift, men dimensionerna är ju så små!
Ett borr 0,15 mm visade sig göra jobbet. Borrade först ett hål i den gängade biten som satt kvar i balansen – det gick bra – hålet hamnade bra i mitten. Satte skruvskallen i svarven och borrade hålet. Fortsatte i svarven med att göra ett passande stift. Sedan var det ”bara” att trycka ihop alla delar med lite Loctite. Det lyckades!
Testade i balansvågen så att inte balansens tyngdpunkt förändrats, men den var bra.
Puh!

Ett roligt och intressant projekt där jag funderade många timmar på hur jag skulle lösa problemet på bästa sätt. Det hade varit spännande att få veta vad som hänt med det saknade ”besticket”…

Klicka på småbilderna!

Leroy 4740 – vem tog besticken? Del 1.

Publicerad den av
Svara

Eric hade fått tag på en speciell klocka – en kronometer från Leroy. Men det fattades något i verket.

Man känner att det är kvalité – bara att ta i fickuret ger en speciell känsla. En kraftig silverboett med dolt charnier – det vill säga att du ser inte gångjärnet för bakboetten när locket är stängt. En vacker gul urtavla med handmålade siffror och text.

Verkets utformning kände jag igen från tidigare Leroyklockor jag lagat. Enkel dekoration med en vacker Leroygravyr på centrumbryggan – men alla delar extremt välgjorda och av allra högsta kvalité. Vipèrestämpeln visar att detta är en observatorietestad kronometer. Guillaumebalansen svängde fint men klockan gick inte…
Hmm…
Gångpartiet verkade intakt, så vad hade hänt?
Lyfte ur balansen och upptäckte att del av haken saknades!
Kniv och gaffel var borta…

Jag kunde se spår av lim? på stumpen som fanns kvar – låg den avbrutna delen någonstans i boetten eller verket? Tog försiktigt ur verket från boetten men jag kunde inte hitta den saknade delen.
Eric ville väldigt gärna få fart på den fina klockan, så jag fick fundera på en lösning.

Om jag haft den avbrutna delen hade det varit enklare. Då kunde jag kopierat den gamla. Hur gör man en ny hake? Kollade min litteratur, i Daniels – Watchmaking hittade jag en bra beskrivning.  Men för att göra en ny hake krävs en korrekt uppritad gång. Då måste jag mäta upp delarna i verket mycket noggrant för att få fram hakens form. Sedan återstår ändå mycket jobb, gaffelns och hakstenarnas spår skall skäras med slitsfräs, hål för kniv och hakbom skall borras, korrekt form på haken fräsas och formas. Rätt många moment som måste bli exakt utförda för att haken skall fungera.
Finns det något annat sätt?

Funderade på om man kunde lasersvetsa fast ett stålämne som jag sedan kunde bearbeta. Jag har ett par olika personer som jag vet äger sådan utrustning. Om jag skulle få fast ett ämne på haken, hur skulle jag anpassa och forma ämnet?
Vad kan jag göra med min egna utrustning och mina maskiner?
Ja det var många funderingar.
Nästa fundering, vad skulle det kosta?
Det var ju inte min klocka. Hur mycket pengar var min kund beredd att satsa?
Inga av de olika funderingarna var omöjliga att genomföra, men jag tänkte göra ett försök med mina egna resurser.

Häng med! Så här kan man också göra:


Ett första test i klockan. Det går att röra på haken – det finns hopp.


Provar så att gången funkar. Haken ger skjuts åt balansen.


Klockan går!

 



Horn- och knivlufter rätt inställda.

Ett relativt enkelt sätt att få till en fungerande hake och klocka. Dessutom visade det sig att det gick fint att limma.
I del 2 beskriver jag resten av klockan.

Ulysse Nardin – Ebauche Nardin 22/24

Publicerad den av
Svara

Fick ett vackert däcksur för reparation. Det lär ha använts i den svenska marinen.
Urverket är vackert utformat med noggrant tillverkade delar, verket har funnits i flera olika varianter. Jag har tidigare skrivit om en variant med centrumsekundvisare (kolla här). Verket som detta inlägg handlar om har gångreservsvisare.
Jag fick problem när jag skulle ta isär verket för gångreserven. Låsbrickan som sitter överst gick fint att lyfta av med ett par hävarmar, men när jag på samma sätt skulle lyfta av driven gick det inte. Provade att lyfta under, men det var för trångt, jag var rädd att skada drivens tänder. Provade att sätta ett par hävarmar under det stora hjulet och låta det trycka upp driven. Tog i som sjutton men det kändes inte bra, driven släppte inte. Funderade på om den kanske var gängad eftersom den satt så hårt. Frågade min vän Eric om han genom sina kontakter kunde ta reda på hur den var fastsatt så att jag inte skulle förstöra något. Efter ett tag fick jag svar! Den är trängd på axeln, och man ska genom att lyfta hjulet med hävarmar kunna få driven att släppa.
Tog fram ett par kraftiga hävarmar för att göra ett nytt försök. Satte en bit rodico över driven ifall den skulle sätta fart när den släppte. Sedan tog jag i rejält med hävarmarna!
Hjulet fjädrade rejält – plopp – driven var lös!
Det var tur jag satte rodicobiten över för hjulet fjädrade tillbaka och fick fart.
Tänk på att sätta ihop stoppverket på fjäderhuset rätt innan du driver på alla delar i gångreservsverket.
Inte så mycket att säga mer om verket än att det är fantastiskt välbyggt i superkvalité.
Klicka på småbilderna!

Kundo electronic – fnurra på tråden

Publicerad den av
Svara

Fick in ett trevligt Kundo bordsur för reparation. Ett nytt batteri hjälpte inte för att få igång klockan. Något var fel med antingen spolarna eller transistorn.
Mina tankar gick så här: ett bordsur som står stilla – spolarna kan ju knappast vara trasiga, det borde vara transistorn som gett upp. Men hur vet man det?

Det var ett tag sedan jag fick lära mig hur ett transistorstyrt verk fungerade, och hur man mäter upp en transistor.

Väldigt förenklat kan man säga att en transistor fungerar som två dioder. En diod kan bara släppa igenom ström åt ena hållet. Så för att kolla transistorn mäter du resistansen mellan kollektor och bas och mellan emitter och bas. Sedan polvänder du mätinstrumentet och gör om mätningen. Om transistorn är hel blir det 0 ohm på ena hållet och inget motstånd åt andra hållet. Ganska enkelt. (Se kopplingsschemat längst ner.)

För att komma åt spolarna och elektroniken krävs en del arbete, men det går att ta av det förgyllda höljet runt plastspolen. Sedan är det enkelt att mäta upp transistorn och spolarna med ett vanligt mätinstrument med ohmmätning. Jag tog bort transistorn från kretsen för att lättare mäta.
Då visade det sig att transistorn var hel, men en av spolarna hade ingen resistans.

Jag ska försöka förklara lite enkelt hur elektroniken fungerar i denna klocka.
I ena änden av den bågformade undre delen av pendeln sitter en magnet. När magneten rör sig igenom styrspolen induceras/bildas en ström (på samma sätt som en generator). Styrspolen är kopplad till transistorns bas och emitter – när en svag ström passerar här öppnar transistorn vägen fri för ström över emitter och kollektor vilket innebär att drivspolen får full kraft och skjuter iväg magneten åt motsatt håll samtidigt som induktionen upphör i styrspolen då stängs ”strömkranen” över drivspolen. Pendeln vänder – magneten passerar båda spolarna – eftersom transistorn även fungerar som en diod induceras ingen ström förrän pendeln åter vänt och passerar åt ”rätt” håll igenom spolen. Polariteten på strömpulsen beror på magnetens polaritet.
Genialt enkelt!
Batteriet varar länge eftersom drivspolen endast får en kort ”puff” vid varje hel svängning av pendeln.

När dessa klockor var ropet i början av 80-talet fanns det hela ”elektronikburkar” att köpa och enkelt byta. Efter en hel del letande efter en ny spole gav jag upp…
Började undersöka möjligheterna att själv linda om spolarna. Det visade sig också svårt att hitta isolerad koppartråd av rätt dimension men efter många om och men hittade jag en engelsk leverantör. Jag hittade även en väldigt bra artikel om hur många varv som krävdes och mycket annat.

Tänkte med hjälp av min CNC-maskin linda om spolarna. Då har man möjlighet att dels röra spolen i sidled så att det lindas jämnt, dels snurra den det antal varv som krävdes.
När jag fått trådrullen, byggde jag en enkel ställning för den. Satte kullager på axeln för att den skulle rulla lätt och fint. Träplattan skruvade jag sedan fast på ett fotostativ i rätt höjd.
I frässpindeln fäste jag ett rör där jag förde in en fuktig Wettexduk som spoltråden kunde passera. Jag fick då en jämn och fin friktion så att spolen lindades lagom tajt. Jag lödde fast spoltråden på en kopplingstråd, sedan var det dags att köra!
(Förmodligen var det här som den ”gamla” spolen hade gått sönder – i lödningen mellan spoltråd och ledningstråd.)

Spolen man lindar först är styrspolen – den lindas med 5000 varv.
Drivspolen skall lindas med 3000 varv.
Tråden jag använde var 0.063mm, 42 AWG Enamelled Copper Magnet Wire – Solderable (250g).

Jag lödde in komponenterna på ett experimentkort för att lätt kunna provköra och testa om jag gjort rätt. Det visade sig när jag väl fick igång klockan att den svängde för bra!
Pendeln slog i spolen. För att minska svängningen blev jag tvungen att byta ut motståndet över drivspolen till 6kΩ istället för 5,1 kΩ.
När jag jobbade med att ta loss komponenterna skadade jag plasten med lödkolven, jag valde därför att behålla mitt lilla kretskort på utsidan. Det blir också lättare att mäta upp det som behövs om kretsen sitter mer lättåtkomlig. Jag byggde in kretsen i en burk som jag placerade vid batteriet.

Källhänvisningar finns längst ner på denna sida. Även några filmer.

Källor:
Fantastisk bra artikel om hur allt fungerar:
https://sound-au.com/clocks/kundo.html

Belganet, ellära. Sök efter Mätningar på transistorkopplingar.

Brocott, leverantör av spoltråd mm.

Tack till Johan och Kurt för hjälp med projektet.

L. Leroy no 6511 – jakten på de försvunna stenarna

Publicerad den av
2

Eric sa: – Jag har en klocka som behöver ny balansaxel. Kan du hjälpa mig?
Jag sa: – Ja det kan jag säkert.
Eric sa: – Det är något konstigt med den. Det står 22 stenar graverat på verket men hur jag än räknar får jag det till 19 stenar, det fattas tre stenar. Var är dom?

När jag fick klockan i min hand kunde jag också strax konstatera att det stämmer nog att det är 19 stenar i verket. Vad jag kunde se och tänka mig var det: fem vid balansen, fyra vid haken, fyra vid gånghjulet, två var på resten av hjulen = 6 stycken. 5+4+4+6=19.
Det var också ingraverat ”five (5) adjustments” – fem justeringar. Fem justeringar, på en observatoriekronometer – det stämmer ju inte. Den är ju justerad i så många positioner det krävs för att kunna bli godkänd som observatoriekronometer, dessutom i kyla, rumstemperatur och värme. Den testas ju i sex positioner. Det är något som är konstigt här!

Jag kunde också konstatera att verket var oerhört välgjort, hade Guillaumebalans (klicka här om du läsa mer om denna typ av balans), jag kunde inte se några märken (som så ofta) efter klantiga urmakare, allt verkade vara i toppklass och toppenskick.
Det skulle bli ett nöje att få svarva en balansaxel och få igång detta fina urverk!
Stenarna får bli ett senare problem.
Här följer de olika stegen i renoveringen.
Jag börjar med att ta ur verket ur boetten och undersöka om det fanns fler fel eller defekter än den avbrutna balansaxeln.
Nej, allt såg fint ut (de extra stenarna hittade jag inte dolda under tavlan) det var dags att förbereda balansen, ta bort den avbrutna axeln och svarva en ny.

Lösgjorde balansen från kloven. Lyfte av spiralen med mina hävarmar av mässing. Ibland på så här fina klockor är det två separata liverrullar – så var det på denna.
Den lilla – eller säkerhetsrullen – kunde jag ta bort på samma sätt som jag brukar.
När jag skulle ta bort den stora rullen insåg jag snabbt att det skulle bli problem.
Varför?
Alla vanliga liverrullsavtagare är gjorda för balanser med plan undersida, men de flesta (som jag sett) Guillaumebalanser är inte plana under. Själva balansringen sitter i mitten av skänkeln. Hur får jag bort rullen? Jo, det var bara att tillverka ett verktyg!
Jag tycker själv att jag har det mesta i verktygsväg – men en sådan här liverrullsavtagare det hade jag inte!
Hur många gånger ska detta hända?
Det saknas alltid ett verktyg!
Tror inte att detta är det sista verktyget jag behöver tillverka!
Det var nu jag började inse att detta inte skulle gå…
När rullen var borta började jag betrakta axeln: kan jag överhuvud taget tillverka en axel så här fint???
Att svarva en axel är en sak men att göra den så här perfekt…
Nej det skulle antagligen behövas flera försök och frågan för mig var om jag skulle kunna göra en taskig kopia.
Kanske, kanske kunde jag borra in en tapp?
Har gjort det förut, ja det var bara att försöka och göra så gott man kan.

Mäter först den hela tappen – 0,07 mm. Det är en riktigt tunn tapp!
Men så brukar det vara i dessa kronometrar. Det raka partiet på tappen brukar vara kortare än på ett vanligt fickur. Eftersom lufterna i balansen skall vara extremt små, behöver det raka partiet på tappen endast vara så långt som balanshålet är djupt plus en liten marginal för luft.
Mitt tunnaste borr är 0,15 mm, så jag valde att använda det.
Nu sätter jag balansen i svarven, jag kontrollerar så att balansen snurrar runt och inte kastar. Om man får problem med att det kastar när man sätter upp i svarven kan man använda lyktan i tappinborrningsverktyget för att styra axeln. Då går det lätt att centrera. Nu tar fram mina nyslipade sticklar, jag har en stickel med särskilt vasst slipad vinkel som jag gillar att använda för just centrering. Jag filar tappändan plan med en safirfil, är det större tappar och axlar man jobbar med brukar det gå fint att svarva ett plan.
Nu gäller det att svarva en försänkning som gör att borret styr rätt, det kan man bara göra med en supervass spets på sin stickel. Man får kontrollera spetsen med en stark lupp eller i mikroskopet. När du har gjort försänkningen måste du kontrollera så att du verkligen svarvat hela vägen in i botten, det får inte sticka upp något längst inne i botten på centreringen.
Jag har ett tillbehör till svarven som är gjort för tappinborrning. Det består av en lykta med hål av olika storlekar, en centrerspets och en borrhållare. Jag kontrollerar så att borret sitter perfekt centrerat i borrhållaren med hjälp av en indikatorklocka med
1/1000-dels mm noggrannhet. Sedan trycker jag borret försiktigt mot centreringsförsänkningen på axeln och kollar en extra gång att borret centrerar fint mot axeln. Tar lite olja på borret och kör!
Med hårdmetallborret brukar det skära galant i även den hårdaste axel, så även i detta fall. Inga problem. Brukar borra in ungefär dubbla tapplängden.
Sedan tar jag fram ett lämpligt blåstål och svarvar en tapp. Jag brukar göra tappen sådan att den går in hela vägen till botten av hålet och helt rak. Det är väldigt lätt att en så här hård balansaxel spricker om jag skulle valt att göra tappen något konisk (som man brukar göra på grövre dimensioner), jag brukar polera den sista tusendelen för att den ska gå in fint. När jag är nöjd med tappen svarvar jag en anvisning så att jag kan bryta av tappen när den sitter fast i balansaxeln. Tar på Loctite för cylindriska låsningar – viktigt att välja rätt produkt – och fäster tappen i balansaxeln. Sedan bryter jag av tappen vid min anvisning.
Skönt – en ny tapp på plats!
Då ska tappens diameter och längd anpassas. Detta gör jag i rullbänken.
Börjar med tjockleken, väljer 0,12 mm i rullbänken, polerar ner, kontrollmäter, kontrollerar formen på tappen, minskar till 0,10 mm i rullbänken, kontrollerar osv.
När jag närmar 0,07 mm provar jag flera gånger tills tappen går in i hålet.
Har tagit bort motstenen i balanskloven, provar med balansen. Nu kontrollerar jag hur mycket av tappen som sticker ut. Använder hålskivan i rullbänken och kortar av tappen med hjälp av en safirfil. När det börjar närma sig, provar jag med en nyslipad skruvmejsel hur mycket av tappen som sticker ut. Det allra sista håller jag mejseln över tappen och lyfter balansen för att se om jag har luft. När jag ser att det finns luft slutar jag, kronometrar skall ha luft men inte mer. Ett vanligt fickur skall ha mer luft.
Skruvar fast motstenen och provar så att balansen fungerar. Sedan monterar jag liverrulle och spiral – klockan fungerar igen!

Dags att plocka isär verket och göra rent. Efter rengöring: epilamisering, ihopsättning och oljning. Inga fler överraskningar, hittade heller inte de saknade stenarna eller någon rimlig förklaring på mysteriet. Kanske var det en förvirrad gravör som inte kunde räkna som gjorde denna, eller förväxling med en annan klocka?
Skulle denna klocka ha tillverkats idag skulle den med säkerhet kostat ett sexsiffrigt belopp, Eric köpte denna superklocka för några tusenlappar!

Eric nämner detta om Leroy 6511:
Den tävlade i första klassen på observatoriet Besançon år 1910. Reglaget utfördes av Maurice Quelos. Uret kom på plats 74 av 197 det året med 206,9 poäng som också innebar guldmedalj. Den kom också 6:a av 27 ur som klarade testningen i 1910-års tävling för torpedbåtskronometrar som hölls av Service Hydrographique, Paris  – Franska marinens hydrografiska tjänst. En tävling som ställdes som inköpskrav av franska marinen.
Urverket är samma som användes i observatoriekronometrar av Vacheron & Constantin, Paul Ditisheim (då under benämningen typ 2), Haas Neveux och Patek Philippe. Ingen vet exakt var råverket kom ifrån, men i Patek-museets dokument står det om en av Patekerna att de köpte verket från Wehrli freres, ”Wehrli Frères” som var reglörer verksamma i Geneve. Även Cortebert använde urverket.

Titta på detaljerna i bilderna och njut!

Balanskloven.


Klockan klar!


Kolla passningen och precisionen på visarväxelhjulet!
Det vilar på en tand på visarställhjulet, när jag med korntången rör hjulet glider det ner i sin position. Sånt som en nörd blir lycklig av att se!

Omega koaxial 2500 – problem vid oljning

Publicerad den av
2

När man satt ihop och lagat verket är det dags för oljning. I vanliga verk med ankargång brukar det inte vara några större problem, men på Omegas koaxialverk krävs det lite mer av dig som urmakare.
Omega har därför gjort flera olika verkhållare där man kan stega fram gången för att kunna olja tänder och stenar på korrekt sätt.
Verket som jag i alla fall kommer mest i kontakt med är kaliber 2500.
Jag har retat mig på att frammatningen sitter på höger sida av verkhållaren. Det innebär att du måste byta grepp varje gång du ska mata fram en tand. Jag håller oljegivaren i höger hand – oljar en tand – lägger ifrån mig oljegivaren – matar fram en tand – plockar upp oljegivaren igen – försöker sikta in den i rätt öppning – osv.

Jag vill mata fram med vänster hand och olja med höger utan att behöva byta arbetsställning varje gång. Det är tidskrävande att försöka pricka rätt efter varje greppbyte.

Så jag tillverkade helt enkelt en genomgående lättrad skruv!
Hur enkelt och bra som helst.
Några illustrationer på hur jag tänker samt en enkel skiss på skruven.
Retar du dig också på detta är det bara att tillverka en skruv eller ta kontakt med Verkmästarna så svarvar jag en till dig också!