Eric brukar vara exalterad när han gjort ett nytt fynd, men denna gång var det något extra!
Han hade fått tag på något så ovanligt som ett observatorietestat armbandsur där det som står på tavlan faktiskt stämmer.

Först lite om det ganska okända märket Lavina.
Fabrique d’Horlogerie Lavina grundades 1852 av Paul W. Brack och var baserat i Villeret och La Chaux-de-Fonds. Omkring 1910 registrerades Paul W. Bracks företag och varumärket Lavina i hans namn. Företaget producerade 15 och 19 linjers urverk och fick patent på en visarställningsmekanism som användes i alla urverk. 1916 köptes företaget av Dubois-Peseux och urverken såldes till en början under namnet ”Fabrique d’Horlogerie Lavina, Dubois-Peseux et Cie, Successeur de Paul Brack” och blev sedan ”Fabrique Lavina, Dubois-Peseux et Cie”. Därefter tillverkades urverk från 10½ till 20 linjer. Lavina arbetade också för företaget Gruen och var förmodligen också medlem i Alpina Gruen Gilde SA. Eftersom en bild av Lavinas fabrik användes i annonsen Alpina Green Guild. Denna bild av byggnaden har många likheter med fabriken av Manufacture d’Horlogerie Lavina.

Ibland visades dock byggnader större än i verkligheten. Denna fabrik står fortfarande på Rue Le Pontins i Villeret och har aldrig byggts ut. Den 14 juli 1937 döptes företaget om till Lavina SA.

Under andra världskriget tillverkades militärklockor tillsammans med märket Minerva, som också är baserat i Villeret, eftersom kapaciteten ensam inte räckte till för Wehrmachts behov. För att göra det lättare att importera klockor från Schweiz efter kriget registrerades märket ”Lavina” i USA. Emile Bourquin (1893-1986) arbetade för Lavina från 1909 och var produktionschef och firmatecknare fram till 1958. 1961 var J.A. Fiedler direktör. Från 1973 var ”Lavina Watch Case” en del av Holding Favre Leuba i Zug. 1986 etablerades även varumärket Lavina av Jaeger-LeCoultre och Saphir SA. Fabriken stängdes och företaget Vilesa, optiska läsare, tog över den tidigare Lavina urfabriken 1983.

Idag är Lavina AG baserad på Holbeinstrasse 25 i Zürich. 2009 flyttades företagets huvudkontor från Zug till Zürich. Syftet med företaget är design, utveckling, tillverkning, licensiering och försäljning av mekaniska och elektroniska klockor och klockor, solglasögon, parfym och andra lyxartiklar av alla slag, samt tillhandahållande av relaterade konsult-, lednings- och samordningsuppgifter.

I ovanstående annons/artikel från 1951 kan man läsa (fritt översatt):
”Vi ser från den rapport som upprättades av direktören för kantonobservatoriet i Neuchatel för 1950 att Manufacture d’Horlogerie Lavina S. A. i Villeret erhöll 3 certifikat i kategorin kronometrar som ska bäras som armbandsur. Detta resultat bör nämnas, för de tre aktuella kronometrarna utfördes av Lavina med egna grova urverk för serieproduktion. I själva verket var dessa urverk av 13″ kaliber 105 som för närvarande tillverkas av Lavinafabriken. För observatorietävlingarna är de olika urdelarna naturligtvis anpassade till kraven på hög precision, men vi vill insistera på denna punkt verket/kalibern förblir densamma. Det finns också något annat som bör betonas, eftersom vi talar om urdelar. De tre Lavina-kronograferna är försedda med Nivarox antimagnetiska spiraler och Glucydur-balanser, och dessa är de enda balanserna i denna kategori (naturligtvis inklusive de som Nivarox deponerat för olika tester) som inte är försedda med stålspiral och Guillaume-balans. När priset på de senare är känt måste det medges att Lavina ligger i framkant när det gäller resultat, för den observationsprecision som erhölls gjordes med hjälp av urdelar för serietillverkning, inklusive Nivarox-spiralen och Glucydur-balansen. De ansträngningar som Lavina har gjort i denna riktning är värda traditionerna i vår schweiziska urindustri och vi kan bara hoppas att denna fabrik kommer att få allt större framgångar i sina ansträngningar att uppnå precision.”

Något om verket och de saker som behövde åtgärdas.
Vid en första anblick av hela klockan och verket är det svårt att förstå att denna klocka är väldigt unik. Det enda som avslöjar är trycket på tavlan ”Chronomètre” men det kan ju stå på många tavlor och behöver inte betyda något.
Man ser att det är fler stenhål än vad som skulle varit standard om detta varit ett enkelt urverk. Även motstensbrickan och ruckarmen syns att det är något speciellt med – utförande och polering är riktigt vackert. Ni som läser mina inlägg här på bloggen kanske känner igen en Guillaumebalans vid det här laget. Har ju haft nöjet att laga ganska många klockor med sådana balanser. Finessen med Guillaumebalans är att den har extremt bra temperaturkompenserande egenskaper. Gångresultatet påverkas väldigt lite av temperaturskillnader som annars är ett stort problem om du vill ha ett ur som går rätt.

Enligt texten i annonsen ovan var de klockor som testades 1950 utrustade med Glycudurbalanser med Nivaroxspiral. I denna klocka har balansen blivit utbytt till Guillaumebalans, varför och när?

Eric berättar följande om klockan:
Lavina nummer 63 var en av 6 Lavina-kronometrar att erhålla ett gångcertifikat för armbandsurverk i tävlingarna på observatoriet i Neuchatel mellan 1949 och 1952. Observatorietestningen var en del av marknadsföringen för Lavinas då nya 13-linjers urverk, kaliber 105. 1949 fick Lavina sitt första gångcertifikat med en kronometer med kaliber 105. Detta exemplar var utrustat med en Guillaume-balans och urverkets reglage utfördes av Lavinas kronometriavdelning. Året därefter, 1950, erhöll tre kronometrar utrustade med Glucydur-balans och Nivarox-spiral gångcertifikat. Reglage för dessa utfördes av Alfred Hofer fils från Saint-Imier i ett samarbete med företaget Nivarox, för vilka Alfred annars ofta arbetade som reglör. Som går att läsa på reklambladet om kalibern från 1950 var syftet att visa hur väl kaliber 105 presterade på observatoriet med samma typ av balanshjul och spiral som i Lavinas serieproducerade ur. 1951 fick Lavina och Alfred Hofer fils ytterligare ett gångcertifikat samt företagets enda observatoriepris. Efter 1951 upphörde samarbetet med Alfred och Nivarox och 1952 fick Lavina sitt sista gångcertifikat från observatoriet i Neuchatel. Denna gång var återigen Lavinas egna kronometriavdelning ansvariga för reglaget. Likt den kronometer som testades 1949, så användes nu en Guillaume-balans istället.
Lavina nummer 63 var en av de 3 tre kronometrarna med Glucydur-balans och Nivarox-spiral som testades och fick certifikat 1950. Med ett N-värde på 16,5 kom det på plats 41 av totalt 55 kronometrar som klarade den mycket krävande testningen för armbandsur på observatoriet 1950. I tävlingen ställdes Lavina-kronometrarna mot bland annat Omega 30mm, Zenith 135 och Peseux 260-kronometrar från ett flertal tillverkare, exempelvis Ulysse Nardin.
Efter samarbetet med Alfred Hofer fils omarbetades vissa kronometrar av Lavinas kronometriavdelning för omtestning på observatoriet, varav nummer 63 var en av dessa och som då också gavs en Guillaume-balans och stålspiral. Tyvärr nådde de omarbetade kronometerverken inga framgångar på observatoriet och de kom istället att boetteras i och säljas.

När jag tagit isär verket upptäckte jag två större problem. Det ena var en väldigt kort tapp på mellanhjulet det andra var en spräckt sten. En följd av den spräckta stenen var en skada på balanstappen.

Börjar med mellanhjulets tapp.
Man ser ibland hjul där urmakaren löst problemet med av en avbruten eller skadad tapp på samma sätt som var fallet med denna Lavina. Istället för att borra in en tapp har man svarvat en kort stump som ny tapp. Om jag råkar ut för att det inte finns ett nytt hjul att bara byta, brukar jag borra in en ny tapp. Med dagens fina borr i hårdmetall finns egentligen inget problem med att borra in en ny tapp.
Jag ville återställa hjulet så pass mycket att jag kunde pressa tillbaka stenhålet till sin ursprungliga position och göra en längre tapp så att hjulet återfick sin luft.
Det första man bör fundera på är hur sitter hjulet fast vid driven?
I detta fall var inte hjulet nitat utan fastpressat på axeln.
Hade hjulet varit nitat hade det varit lättare.
Principen är att svarva ned den befintliga axeln så att jag kan passa till ett ej genomborrat rör över axeln där jag kan svarva en ny tapp. I detta fall fick jag borra först med ett litet större borr eftersom jag inte kunde svarva ned den befintliga axeln alldeles intill hjulet, då hade hjulet lossat från axeln. Sedan ytterligare ett hål där jag anpassar axeln så att jag kan pressa fast röret med presspassning. Jag skulle också kunnat lämna den befintliga axeln orörd och pressat på ett grövre rör, men jag ville gärna tunna ner axeln så att den skulle likna den gamla axeln så mycket som möjligt. Nu kunde jag svarva ner röret till en tiondel över den gamla axelns mått. För att få fram avståndet mellan verkbottnen och bryggan använde jag ett gammalt fint verktyg. Det användes främst på cylinderurens tid, men det fungerar fint idag också. Om alla hjul ligger på samma nivå kan man ju också enkelt mäta ett annat hjul eller om hjulen ligger på olika nivå kanske man kan mäta nivåskillnaden med ett blad- eller skjutmått.

Det trasiga stenhålet var enkelt att byta. Den deformerade balanstappen var dessutom lite böjd. Jag skar bort den ”värsta” biten med en safirfil, sedan formade jag om tappänden – allt i rullbänken. Någon hade tryckt upp grader på undersidan av balanskloven, när jag tog bort dessa blev luften bra trots att axeln blivit något kortare.

Den sista åtgärden blev att justera tavlan som var ocentrerad, det var risk att tim- och sekundvisaren kunde ta i tavlan.