Marc Favre 150012 – en utmaning – del 2


Fjäderhuset är fixat men fortfarande återstår en hel del att göra.

Spärr och spärrfjäder

Nu står dessa delar på tur att tillverka: spärr och spärrfjäder.

Börjar med att göra en ritning på spärren.

Använder CamBam för att göra G-kod till CNC-fräsen.

Med modernt språk så tar jag min CAD-fil (ritning) till mitt CAM-program som omvandlar ritningen till G-kod som i sin tur styr min CNC-maskin.

Koden för att fräsa konturen på spärren.

1 mm ARNE-stål används som ämne.

När jag tillverkar delar i stål där jag behöver härdbart material använder jag Ground Flat Stock som jag beställer från ett Brittiskt företag. Det stålet fungerar precis som 20AP som levereras i rundstång. Tyvärr finns inte så tunt material som jag behöver i färdigt skick utan jag fräser ner materialet till rätt tjocklek från 1 mm som är den tunnaste varianten jag funnit. Då brukar jag först göra en fräsning som följer min kontur men med en ”sömsmån” en bit utanför den slutgiltiga konturen. På bilden ovan ser man att jag först fräst med denna extra mån, när jag sedan fräser efter den exakta konturen går fräsen fritt från kanterna. Om det är riktigt små detaljer jag ska fräsa ut och kanske använda en fräs som är 1 mm eller mindre brukar jag köra konturen i flera steg så att näst sista varvet blir exakt i mått, sista varvet fräser jag igenom undersidan så att delen kan lossas. Jag brukar fästa ämnet med superlim så att inte delen lossar innan all fräsning är klar. Beroende på hur små radier som behövs kan jag använda fräsar som endast är 0,5 mm diameter – radie 0,25 mm. Även här kör jag först med en grövre fräs och tar bara den slutliga fräsen på det sista varvet. Har upptäckt att det ger finast yta och hela fräsar!

Behövs skarpa hörn tas det enkelt bort med hjälp av en fin fil.
Det kan bli flera byten av fräsar och flera körningar för att göra en del. Lite tidsödande men i alla fall för min hemmabyggda och relativt billiga maskin fungerar detta bäst.
Man ska också tänka på att fräsens verksamma djup brukar vara dubbla diametern – så en 0,5 mm fräs kan bara fräsa 1 mm djup.

Så här blev det. Se på den vänstra detaljen. ”Tårtbiten” som är själva spärrtanden blev alldeles för liten och konturen blev heller inte så bra. Det visade sig att jag hade ett glapp i maskinen som plötsligt dök upp.

Det blev till att fixa till maskinen och justera glappet. Lärdom – kolla ibland att alla skruvar är åtdragna i maskiner, känn och kontrollmät ibland.

Fräste ut en ny spärr, härdade och anlöpte. Polerar den synliga ”tårtbiten”.

Svarvar en tapp i blåstål till spärrens ledade del.

Med hjälp av stansstället fäster jag tappen. Snyggar till formen med mina putsfilar. Sedan prov i verket med spärrhjulet monterat, det verkar funka.

Förr i tiden kunde man köpa ämne för tillverkning av fjädrar. Det fanns två typer av tråd – rund eller platt. Jag använder ett sådant platt ämne och böjer till en form liknar den spärrfjäder som hör till det andra Marc Favreverket som jag har i verkstaden.

Inte lika snygg böj som originalet men huvudsaken är funktionen. Fick ta ner bredden lite för att den skulle gå fritt mellan fjäderhusbryggan och spärrhjulet. Det är också viktigt att fjädern är plan för att få en god funktion, det är svårt att böja till en form utan att ändra planheten. Små detaljer som kan orsaka problem om man inte gör rätt.

Den nya spärren på sin plats. Här kan man fundera på den sektor i bryggan som frästs ut för spärrens rörelse. När ”tårtbiten” är i denna position och i ingrepp med spärrhjulet är spärrhjulet blockerat. När man drar upp fjädern kommer spärrhjulet i rörelse och spärren lyfts. Den lyfts nästan hela vägen genom sektorn i bryggan innan den går ur sitt ingrepp och spärrfjädern gör sitt jobb, ett klick hörs varje gång ”tårtbiten” passerar över en tand. Här rör sig spärren en sträcka som motsvarar ungefär sex tänder på spärrhjulet innan spärren börjar ”klicka”. Varför?
När fjädern är fullt uppdragen backar spärren tillbaka ca 40 grader (52 tänder i spärrhjulet = 360 grader/52 tänder = 6,92 x 6 = 41,53 grader) det gör att fjäderns ytterfäste avlastas som annars överbelastas och efter kort tid går av. (Om du lagar mycket väggur vet du att fästet ibland  ”käkas upp” av flexandet  vid varje uppdragning.) Ytterligare en sak som kan hända är att fjädern hamnar i ett blockerat maxläge som kan ge mer kraft till balansen än vad som behövs. Balansen kan börja prälla det vill säga svänga alldeles för mycket så att liverstenen slår i baksidan av hakens horn. Om man studerar spärr i olika urverk kan man konstatera att det finns flera olika kontruktioner. En del har ovanstående återförande konstruktion andra oftast äldre har inte den funktionen. Är fjäderhuset utrustat med ett stoppverk får man samma funktion även om orsaken till stoppverket är att jämna ut fjäderns kraft över hela verkets gångtid.
40 grader som i detta fall är ovanligt mycket, det brukar i allmänhet röra sig om 10-20 grader i de flesta verk.

Fortsätter till nästa åtgärd – balansen.

Balansaxel

Avbruten balanstapp.

Avbruten balanstapp.

”Ritning” till ny balansaxel.

Båda balanstapparna var avbrutna. Jag testade att borra in tappar så som jag brukar. Men här gick jag bet – första gången!
Materialet var glashårt och omöjligt att borra i, till och med med hårdmetallborr. Det har jag aldrig varit med om, har säkert borrat in över hundra tappar men alltid fått hål i axeln utan att löpa ur den.
OK, jag bestämmer mig för att svarva en ny axel.
Gör en enkel skiss och svarvar sedan en ny axel i blåstål. Blir inte lika hård som originalet men den kommer att fungera bra.

Den nya axeln nitas.

Balansen hel igen.

Något man sällan ser – guillaumebalans i armbandsurstorlek!

Ta en extra titt på balansen, du ser något väldigt ovanligt. Guillaumebalans med spiral med både inner- och ytterkurva, i armbandsurstorlek. Jag har skrivit om dessa mycket speciella balanser flera gånger i denna blogg, men en repetition kan vara på sin plats. Här förklarar jag lite mer om balansen och spiralen.

Guillaumebalans

Vid en första anblick ser en Guillaumebalans ut som en vanlig kompensationsbalans,
man får titta efter extra noga. Skruvarna är större, tillverkade i guld, några av dem är i platina, här fem stycken. Balansen är uppskuren en bit ut räknat från skänkeln – i detta fall två ”skruvbredder”. Men det som är det viktigaste, som man inte kan se med vanliga metoder är den speciella stållegeringen som ståldelen av balansen består av – den speciella Aniballegeringen som Guillaume uppfann. En kompensationsbalans kompenserar för temperaturförändringar. Den är tillverkad av bimetall – stål och mässing. Stål och mässing har olika temperturkoefficienter/utvidgningskoefficienter.
I värme expanderar stål mindre än mässing, det gör att den fria änden av balansen rör sig inåt, balansens verksamma diameter minskar vilket gör att klockan fortar, detta kompenserar för den minskade elasticiteten i spiralen vid en värmeökning. En vanlig, rätt justerad kompensationsbalans kompenserar för värmeskillnader på ett mycket effektivt sätt. Men en Guillaumebalans gör det i det närmaste helt perfekt!
Den kompenserar nämligen även för det så kallade sekundära felet. Att kunna kompensera för det sekundära felet är nyckeln till att få en kronometer att gå exakt.
Vad är då det sekundära felet?

När man testar en kronometers gång gör man det i kyla, rumstemperatur och värme, det brukar vara vid +4C, +20C och +35C. En vanlig kompensationsbalans kompenserar inte linjärt, det blir en topp någonstans. Då måste man ha någon form av hjälpkompensation som tar bort den toppen = det sekundära felet. Innan Guillaume kom på aniballegeringen (anibal är en förkortning av Acier au NIckel pour BALanciers) gjordes många snillrika konstruktioner av balanser, där den svenske urmakaren Victor Kullberg (verksam i London) särskilt utmärkte sig.
Guillaume fick 1920 års nobelpris i fysik för sin forskning om legeringar mellan nickel och stål. Han upptäckte bland annat den märkliga legeringen invar som fått stor betydelse inom urmakeriet för den speciella egenskapen att den har ytterst liten värmeutvidgning.

För att en balans ska få kallas Guillaumebalans krävs kombinationen av en bimetallbalans med mässing och den speciella stållegeringen anibal tillsammans med en stålspiral. Så en Guillaumebalans är ett system som består av både spiral och balans tillsammans.

Något om spiralen.
Spiralen har något så ovanligt som två breguetkurvor!
En traditionell övre/yttre samt en inre kurva.
Idealiskt vore att spiralens inre fästpunkt skulle sitta exakt i centrum av balansaxeln. Men man är ju tvungen att klippa av det innersta av spiralen och fästa den i en spiralrulle, enkelt uttryckt kan man säga att den inre kurvan kompenserar för detta. Om man har både en inre kurva och en ytterkurva tar man helt bort det som kallas ”Caspari-effekten”, dvs ett fel som uppstår i förhållandet mellan spiralens inre och yttre fästpunkter – spiralrulle och ytterfäste. Man kan säga att man genom dessa två kurvor tar bort alla fel/nackdelar som spiralen har. Nackdelar? Den inre kurvan är på grund av sin ringa storlek mycket svår att böja till korrekt form – är formen fel blir istället gångfelet större. Så det krävs en mycket skicklig reglör för att få spiralen att fungera så bra som möjligt.
Fördelen med den vanliga breguetkurvan jämfört mot en planspiral är att breguetkurvan gör så att den plana/undre delen av spiralen rör sig koncentriskt när den arbetar. En planspiral rör sig excentriskt. En breguetspiral får därför inga tyngdpunkter eftersom spiralvarven alltid har förhållandevis samma avstånd sinsemellan. (Det gör det enkelt att kontrollera om kurvan har korrekt form, man vrider balansen så att spiralen drar ihop/utvidgar sig, sedan jämför man avstånden mellan varven, har spiralen rört sig excentriskt åt något håll är kurvformen fel och man får justera. Finns flera exempel på det här i min blogg.) Den plana spiralen är endast koncentrisk i vila, när balansen rör sig utvidgar den sig mer på ena sidan än den andra. Således väger spiralen mer på den sida som är mer utvidgad än den andra ihopdragna sidan. Det påverkar gången väldigt mycket. Man hittar bara dubbla kurvor i riktiga precionsur där man lägger ner mycket arbete och kostnader för att få klockan att gå så rätt som möjligt.

För att kunna böja en breguetkurva krävs att spiralen har två plan. Genom att göra två knän på spiralen får man fram dessa två plan. För att göra dessa knän är det enklaste och allra vanligaste sättet att man med ett verktyg trycker spiralen mot ett mjukt underlag. Man böjer då spiralen i höjdled. Det är lätt förstå att materialpåfrestningen blir stor vid dessa knän – sammanpressning och sträckning. Det gör att området vid knät blir oelastisk = negativ påverkan av spiralen.

Konventionellt böjda kurvknän, ganska snäv vinkel.

Om man böjer spiralen sidledes blir övergången mjuk och fin, påfrestningarna blir inte lika stora och elasticiteten påverkas knappast. Man kan ibland se dessa kurvknän på finare ur, till exempel Patek Philippe.

Exempel på långa kurvknän. LIP-kronometer.

Exempel på långa kurvknän. LIP-kronometer.

Här syns tydligt skillnaden mellan planspiral och spiral med breguetkurva. Excentrisk respektive koncentrisk sammandragning/utvidgning.
De två undre raderna visar inre kurvor – kurva vid spiralrullen. De tre övre raderna visar ”vanliga” breguetkurvor där kurvan är uppböjd över den övriga spiralen – spiral i två plan.

Exempel på en guillaumebalans som har ”allt” – spiral med både inner- och ytterkurva samt låååånga kurvknän. Tippar på yttre 60-kurva och inre 45-kurva. Se ovan.

Tillverka en skruv

När balansen är klar blir nästa del att tillverka en ny skruv till fjäderhusbryggan.

Så ska den nya skruven se ut.

Svarvar i blåstål och skär en gänga.

Jag brukar låta skruven se ut så här.

Nästan klar, nu ska jag skära skåran.

Har ett antal olika slitsfräsar i hårdmetall från Schweiziska Wibemo. Denna fräser ett 0,15 mm spår.

Sätter

Sätter upp vinkelsupporten i svarven för att skära skruvskåran.

Här ser man tydligt varför jag sparat ”tutten” på änden av skruven. Jag ställer in fräsen så noga jag kan med hjälp av gott ljus och en stark lupp.

Först lite olja på slitsfräsen. Därefter skär jag ett spår tvärs över skallen, sedan vrider jag spindeln 180 grader och kör en gång till. Detta gör jag för att säkerställa att skåran hamnar exakt i mitten av skruvskallen. En skåra som inte är exakt i mitten kan vara mycket störande för ett känsligt öga, hellre det än samma bredd på skåran. En liten variation i bredden är svårare att upptäcka. En slitsfräs i hårdmetall är mycket styvare och har mindre tendens att böja sig är en ”vanlig” slitsfräs i verktygsstål.

Skallen polerad.

På sin plats i verket.

En speciell krona

Nu närmar sig slutet på tillverkningen av delar, det som återstår nu är kronan.

Bara räfflorna kvar.

Räknar räfflorna på den andra Marc Favre och sätter upp en fräs i 45 graders vinkel mot ämnet. Skriver ett enkelt program för att styra CNC-maskinen och fräser räfflorna på nya kronan.

En udda detalj på kronan är det spår som är infräst i ytteränden. Förmodligen är spåret till för att kunna dra upp fjädern med en skruvmejsel, det finns säkert en bra förklaring till varför man har spåret som jag inte vet om.

På plats i verket med uppdragsaxel och nygjord krona.

I nästa del berättar Eric historien om Marc Favre och Universal cal 128 och jag rengör och sätter samman Marc Favre 150012.


Källor:
Spiraler & Balanser, Sandström, S 1963
Traité de Construction Horlogère, Vermot . fl., 2021.

Touhrbillon, about my passion, Pahlow S., 2008.
Uhrentechnik, Eisenegger K., 2015.
Watchmaking, Daniels, G. 2011.
Watch adjustment, Jendritzki, H.1963

Chronomètre Officiel LIP 202438

Eric hade lyckats komma över ett löst LIP kronometerurverk. (Boetten hade förmodligen smälts ned av någon skändare för några futtiga kronor…) Han ville dels ha hjälp att sätta in verket i en boett samt försöka få igång urverket.

Erics LIP-verk

För jämförelse. Erics kronometerverk allra överst, under två verk med samma grundverk. Den ena klockan slaktades för att använda boetten till Erics kronometer. Notera att det står ”Chronomètre” på båda dessa urtavlor, dessa ur har dock aldrig testats som kronometrar. Kanske var det ändå klockor med en kvalité lite utöver det vanliga och som gick bättre än vardagsmodellerna från LIP. Bägge har i alla fall breguetspiral, den ena till och med i palladium.

Tänkte denna gång skriva om hur en kronometer definieras, lite om LIP samt förklara hur spiral och balans är konstruerade i just denna kronometer. Eric kompletterar med lite om hur testningen gick till. Till sist kommer en liten beskrivning om arbetet med verk och boett.

I det dagliga arbetet på verkstaden råkar man ibland på begreppet kronometer, kanske främst då en Rolex som behöver ses över. Att få in ett ur som är en officiellt certifierad kronometer som testats vid ett observatorium, dessutom en första klassens kronometer av det franska märket LIP hör definitivt inte till vanligheterna!

Lite om LIP.
Emmanuel Lipmann startade tillverkning av klockor 1867 i Besançon i Frankrike. Runt 1900 började man tillverka egenkonstruerade verk och 1908 registrerades namnet LIP. Fram till att det egentliga märket LIP lades ner 1976 (märket finns fortfarande) räknar man med att otroliga 10 miljoner klockor producerats vid fabriken. De flesta uren tillverkades för den franska marknaden. Man gjorde tidigt framgångsrika marknadsföringskampanjer.
Namnen Chronometre Lip och Chronometre de France registrerades i en period då gångnoggrannhet var ett viktigt säljargument. Ibland trycktes dessa namn på urtavlan för lura folk att tro att det var en kronometer man köpte. Men man tillverkade också många riktiga kronometrar som testades vid observatoriet i Besançon och som stämplades med huggormsstämpeln eller viperestämpeln (mer om den senare). Man vann flera priser för sina kronometrar. Nämnas bör också att en del kronometrar inte bär stämpeln
”Chronomètre ” på tavlan – leta efter huuggormsstämplen på verket.

För att sätta in LIP i ett sammanhang när det gäller testning, tävling och utdelande av medaljer för kronometrar vid observatoriet i Besançon kan man säga att sett till vunna guldmedaljer var de näst störst med 181 av totalt 598 utdelade guldmedaljer under perioden 1885-1913.

Hur förklarar man på ett enkelt sätt vad som är en kronometer?
Det går inte!
Ju mer man sätter sig in i ämnet desto mer förvirrad blir man.
Som du säkert kommer att märka när du läst detta inlägg är det ett virrvarr av observatorier, testprocedurer, siffror och formler, olika konstruktioner, reglörer, länder, tävlingar, medaljer med mera med mera…
Så det finns mycket att grotta ner sig i för den som är intresserad!
Här kommer jag bara att skriva om en bråkdel, annars blir det en hel roman.

I dagligt tal är en kronometer en klocka som går väldigt bra, håller tiden i stort sett perfekt. I England får en klocka endast kallas kronometer om den har kronometergång, i Tyskland, Frankrike, Schweiz och Italien har man kommit överens om att en klocka får kallas kronometer om den blivit godkänd i tester som utförts på ett officiellt sätt oavsett gångtyp.
Enkelt beskrivet finns det skeppskronometrar, fickur och armbandsur, men dessa kan i sin tur delas in i ytterligare kategorier.
I huvudsak kan man säga att det finns två typer av officiella tester dels vid ett observatorie dels vid en byrå. De viktigaste observatorierna är Besançon i Frankrike, Geneve och Neuchatel i Schweiz, Hamburg i Tyskland, Greenwich och National Physical Laboratory (Kew) i England och Milano i Italien. Av byråer kan nämnas det moderna och kanske mest kända i våra dagar – COSC, men även Poincon de Besançon kan nämnas. Det fanns byråer på flera ställen i Schweiz och Tyskland i de övriga länderna gjordes testerna vid de ovannämnda observatorierna (för att skapa ytterligare förvirring?).
Vad är det då som skiljer mellan de testerna vid ett observatorie och de gjorda vid en byrå?
Ett test vid ett observatorie är ett vetenskapligt test (med vetenskapliga metoder) som sker under en lång tidsperiod (tiden varierar, men kan vara upp till 60 dagar). Urverket prövas då i olika positioner samt i tre temperaturer. I ett protokoll införs sedan de olika mätvärdena och man räknar ut flera viktiga värden (till exempel om verket varit nedkylt till 4C i några dagar mäts skillnaden före och efter – hur väl den går tillbaka till värdet före mätningen samt det sekundära felet räknas fram).
Ett test vid en byrå är mycket enklare, det sker under en kort tidsperiod, man räknar fram enklare medelvärden. Testet är konstruerat så att de flesta uren skall klara testningen och är väl egentligen mest ett marknadsföringstricks, men det visar ju ändå att klockan har en hög gångnoggrannhet. Bland annat Rolex hade stor inverkan vid framtagandet av dessa test. Redan 1959 godkändes fler än 100000 klockor i Schweiz, hur många som godkänns idag kan man bara spekulera om. Så det är stor skillnad på kronometer och kronometer!
Ett vetenskapligt instrument eller ett någorlunda rättgående armbandsur.

Av ovanstående vet vi att det är noga att man skiljer på begreppet kronometer. Man kanske ska indela dem i observatoriekronometrar – som genomgått tester och godkänts vid ett observatorie och främst används till vetenskapliga studier och noggranna observationer främst vid positonsbestämning och officiellt certifierade kronometrar som godkänts av en byrå eller testinstitut efter ett enkelt test, främst avsedda för vanliga konsumenter med intresse för en mekanisk klocka som håller tiden bra.

Så till kronometern!
Balansen är en så kallad Guillaumebalans. Vid en första anblick ser den ut som en vanlig kompensationsbalans, man får titta efter extra noga. Skruvarna är större, tillverkade i guld, fyra av dem är i platina. Balansen är uppskuren en bit ut räknat från skänkeln – i detta fall två ”skruvbredder”. Men det som är det viktigaste, som man inte kan se med vanliga metoder är den speciella stållegeringen som ståldelen av balansen består av – den speciella Aniballegeringen som Guillaume uppfann. En kompensationsbalans kompenserar för temperaturförändringar. Den är tillverkad av bimetall – stål och mässing. Stål och mässing har olika temperturkoefficienter.
I värme expanderar stål mindre än mässing, det gör att den fria änden av balansen rör sig inåt, balansens verksamma diameter minskar vilket gör att klockan fortar, detta kompenserar för den minskade elasticiteten i spiralen vid en värmeökning. En vanlig, rätt justerad kompensationsbalans kompenserar för värmeskillnader på ett mycket effektivt sätt. Men en Guillaumebalans gör det i det närmaste helt perfekt! Den kompenserar nämligen även för det så kallade sekundära felet. Att kunna kompensera för det sekundära felet är nyckeln till att få en kronometer att gå exakt. Vad är då det sekundära felet?
När man testar en kronometers gång gör man det i kyla, rumstemperatur och värme, det brukar vara vid +4C, +20C och +35C. En vanlig kompensationsbalans kompenserar inte linjärt, det blir en topp någonstans. Då måste man ha någon form av hjälpkompensation som tar bort den toppen = det sekundära felet. Innan Guillaume kom på aniballegeringen (anibal är en förkortning av Acier au NIckel pour BALanciers) gjordes många snillrika konstruktioner av balanser, där den svenske urmakaren Victor Kullberg särskilt utmärkte sig.
Guillaume fick 1920 års nobelpris i fysik för sin forskning om legeringar mellan nickel och stål. Han upptäckte bland annat den märkliga legeringen invar som fått stor betydelse inom urmakeriet för den speciella egenskapen att den har ytterst liten värmeutvidgning.

För att en balans ska få kallas Guillaumebalans krävs kombinationen av en bimetallbalans med mässing och den speciella stållegeringen anibal tillsammans med en stålspiral. Så en Guillaumebalans är ett system som består av både spiral och balans tillsammans.

Något om spiralen.
Spiralen har något så ovanligt som två breguetkurvor!
En traditionell övre/yttre samt en inre kurva.
Idealiskt vore att spiralens inre fästpunkt skulle sitta exakt i centrum av balansaxeln. Men man är ju tvungen att klippa av det innersta av spiralen och fästa den i en spiralrulle, enkelt uttryckt kan man säga att den inre kurvan kompenserar för detta. Om man har både en inre kurva och en ytterkurva tar man helt bort det som kallas ”Caspari-effekten”, dvs ett fel som uppstår i förhållandet mellan spiralens inre och yttre fästpunkter – spiralrulle och ytterfäste. Man kan säga att man genom dessa två kurvor tar bort alla fel/nackdelar som spiralen har. Nackdelar? Den inre kurvan är på grund av sin ringa storlek mycket svår att böja till korrekt form – är formen fel blir istället gångfelet större. Så det krävs en mycket skicklig reglör för att få spiralen att fungera så bra som möjligt.
Fördelen med den vanliga breguetkurvan jämfört mot en planspiral är att breguetkurvan gör så att den plana/undre delen av spiralen rör sig koncentriskt när den arbetar. En planspiral rör sig excentriskt. En breguetspiral får därför inga tyngdpunkter eftersom spiralvarven alltid har förhållandevis samma avstånd sinsemellan. (Det gör det enkelt att kontrollera om kurvan har korrekt form, man vrider balansen så att spiralen drar ihop/utvidgar sig, sedan jämför man avstånden mellan varven, har spiralen rört sig excentriskt åt något håll är kurvformen fel och man får justera. Finns flera exempel på det här i min blogg.) Den plana spiralen är endast koncentrisk i vila, när balansen rör sig utvidgar den sig mer på ena sidan än den andra. Således väger spiralen mer på den sida som är mer utvidgad än den andra ihopdragna sidan. Det påverkar gången väldigt mycket. Man hittar bara dubbla kurvor i riktiga precionsur där man lägger ner mycket arbete och kostnader för att få klockan att gå så rätt som möjligt.
För att kunna böja en breguetkurva krävs att spiralen har två plan. Genom att göra två knän på spiralen får man fram dessa två plan. För att göra dessa knän är det enklaste och allra vanligaste sättet att man med ett verktyg trycker spiralen mot ett mjukt underlag. Man böjer då spiralen i höjdled. Det är lätt förstå att materialpåfrestningen blir stor vid dessa knän – sammanpressning och sträckning. Det gör att området vid knät blir oelastisk = negativ påverkan av spiralen. Om man (som på denna spiral) böjer spiralen sidledes blir övergången mjuk och fin, påfrestningarna blir inte lika stora och elasticiteten påverkas knappast. Man kan ibland se dessa kurvknän på finare ur, till exempel Patek Philippe.

Här syns tydligt skillnaden mellan planspiral och spiral med breguetkurva. Excentrisk resp koncencentrisk sammandragning/utvidgning.
De två undre raderna visar inre kurvor – kurva vid spiralrullen. De tre övre raderna visar ”vanliga” breguetkurvor där kurvan är uppböjd över den övriga spiralen – spiral i två plan.

Så här skriver Eric om sitt urverk och testningen i Besançon:
”Serienummerserien på ungefär 150 identiska urverk som innehåller nummer 202438, ~202385 till ~202535, testades som första klassens kronometrar på observatoriet i Besançon mellan 1910 och 1913. Av dessa vann 52 stycken guldmedalj. Nummer 202525 vann år 1912 ”Coupe Chronometrique” och kom då alltså på första plats av 232 testade urverk det året (med 259,4 Besançon-poäng av totalt 300 möjliga). Totalt testades 816 urverk från alla olika tillverkare mellan 1910 och 1913 på observatoriet i första klassen.

Testningen i första klassen, som alltså också var en tävling dit tillverkarna skickade sina bästa urverk, var 44 dagar lång över 8 perioder på 5-6 dagar vardera. Perioderna användes för att testa urverket i olika positioner och i olika temperaturer. Nedan detaljeras de olika perioderna:

och nedan de olika gränsvärdena för första klassen:

De testade urverken rangordnades efter resultat och ett poängsystem där ett urverk maximalt kunde få 300 poäng nyttjades (300 motsvarade en felfri gång och uppnåddes aldrig, men flera urverk nådde över 260).

Tillverkarna tilldelades också medaljer och priser efter urverkens poängresultat i den första klassen. Dessa utgjorde sedan en central del i tillverkarnas marknadsföring, då observatoriepriser var de bästa utmärkelserna urverk kunde få:

Det ur som vann, förutsatt att det också nådde över 250 poäng, gavs ”Coupe Chronometrique”.
Urverk med över 200 poäng gavs guldmedalj, urverk med över 175 poäng gavs silvermedalj och de över 150 poäng gavs bronsmedalj. Minst 100 poäng krävdes för ett certifikat utan pris.

Utöver den första klassen fanns också två andra klasser för fickur i Besançon, nämligen den andra och den tredje klassen. Klasserna var anpassade efter mer alldagliga fickur och testningslängden för den andra klassen var 31 dagar och för den tredje klassen 18 dagar. Den tredje klassen togs dock bort efter år 1913 och kom i någon mening att ersättas år 1931 av vad som kallades ”Poincon de Besançon”, men detta kommer inte att behandlas här.

Urverk som testades i någon av klasserna stämplades med en huggorms-stämpel, le poinçon à tête de vipère, som var ett bevis på observatoriets testning:

Huggormsstämpeln anger att det är en fransk kronometer.

Beroende på klassen som urverkets testats i placerades stämpeln olika:

Huggormsstämpelns placering anger kronometerns klass.

Värt att nämna är att testningssystemet på observatoriet i Besançon var skapat efter det som användes på det schweiziska observatoriet i Geneve och att systemen i stort var identiska (specifika skillnader kommer inte att behandlas här). I resultatlistor från Besançon finns urverkens poäng uträknade med tre metoder, nämligen Besançon-metoden (maximalt 300 poäng), den äldre Geneve-metoden (också maximalt 300 poäng, men med små skillnader i uträkningen av poäng) samt den nya Geneve-metoden (maximalt 1000 poäng). Att urverkens poäng fanns uträknade med de tre metoderna gjorde att det direkt gick att jämföra urverk testade i Besançon med de testade i Geneve. Gemensamma rekordlistor publicerades också, bland annat år 1910 där ett urverk från franska Leroy, nummer 7075, med 270,8 gamla Geneve-poäng, höll världsrekordet. Schweiziska Golay fils et Stahls nummer 30605 låg på andra plats med 270,1 poäng.

Vad gäller urverk 202438 från Lip, så vann det troligen silver- eller bronsmedalj år 1912. Dessa publicerades dock inte i den offentliga publikationen ”Bulletin Chronometrique” från observatoriet (endast guldmedaljörerna publicerades) och därför har inte urverkets exakta resultat kunnat hittas än.”

Man använde samma grundverk/konstruktion till många olika urverk av varierande kvalitet (se de översta bilderna). I detta fall har man förmodligen använt många standarddelar men utrustat verket med den speciella Guillaumebalansen. Det märks bland annat på att finishen på hjul, drivar och gångparti är av ordinär kvalité, olika typer av stenhål i verkbotten resp verksida. Man märker även att ytfinish och färg på mässingen skiljer på tavel- och verksida.
Därför köpte Eric in några vanliga LIP-fickur, tanken var att kronometerverket kunde passa i någon av boetterna eftersom grundverken var desamma.
Med lite modifikation passade verket i en av boetterna. Eftersom kronometerverket saknade uppdragsaxel och axeln från den slaktade klockan inte passade så bra var jag tvungen att fixa till en ny axel.

Hur går klockan nu efter reparationen?
Den går bra, men knappast som en första klassens observatoriekronometer!
Det är mycket som hänt med verket sedan den godkändes…

Vid bilderna finns mer förklaringar till reparationen. Klicka för att se större bilder.

I detta ämne finns mycket skrivet och det finns hur mycket som helst att läsa på nätet för den som söker. Dock finns inte så mycket på svenska.
Några tryckta källor:
Jendritski: Watch Adjustment, 1963
Leskininen: artiklar i Tid-Skrift Årgång 8 – 2016 och Årgång 10 – 2018.
Lundin & Borgelin: G.W.Linderoths Urfabrik, 2008
Sandström: Spiraler Balanser, 1963

Källor på nätet:

Klicka för att komma åt comptoir_lipmann.pdf

http://people.timezone.com/msandler/Articles/DownesLip/Lip.html