Etikettarkiv: Balans

Ångbåtsur – P. A. Laurén No 17, del 5.

Publicerad den av
1

Justerar lagerytorna på fjäderhuskärnorna.

Slipas och poleras.

Fjädervindaren fungerar lika bra att ta ut fjädrarna på ett säkert sätt som att sätta in dem.

Fjädrarna desarmerade.

Efter att ha polerat alla tappar och kontrollerat slitage var det dags för rengöring.

Delar på väg till badet.

Ett kort besök i ultraljudsvannan.

För att det inte ska bli några fläckar på mässingen torkar jag bort all vätska med en gammal och urtvättad handduk (i det närmaste ludd- och dammfri).

Rengjorda delar på värmefläkten.

Alla hjul på plats.

Man blir bländad av den vackert polerade mässingen.

Ångbåtsuret redo för leverans!

Efter att kunden fått ångbåtsuret fick jag ta del av lite mer information om uret som familjen hade.

För familjen startar berättelsen om ångbåtsuret ”Skåne” år 1867 i och med att fartyget ”Skåne” förliser, troligen på det ökända Falsterbo rev. (1831 startade fyrskeppsverksamhet på revet, men under långa perioder saknades fyrskepp, speciellt under vintrarna. Trots fyrskepp räknar man med 225 strandningar/förlisningar under perioden 1801-1860.)
Trelleborgs Dykeri- och rederibolag bärgade fartyget ”Skåne” och dess värdefulla last (30000Rdr). Ägare till bolaget var Carl Magnus Smith, han fick ångbåtsuret som ett tack för hjälpen med bärgningen.
Intressant är att ångbåtsuret sitter monterat i ett väggursfodral i trä.
Studerar man ångbåtsurets mässingsfodral finns ingen enkel anordning för att montera uret stabilt på en vägg. Det finns en mässingsögla placerad i stort sett i mitten på fodralets översida, sedan finns två ”öron” med två hål i varje placerade på glasringen – alltså på urets framsida. Det finns ingen anordning på urets rygg så som på de skeppsur (även från aktuell tidsperiod) vi känner, att skruva på en träskiva eller direkt i väggen. Mitt antagande är därför att träfodralet mycket väl kan vara original. En speciell anordning krävs för att kunna placera uret på en vägg. (Uret måste hänga för att kunna fungera bra.)

Ångbåtsur – P. A. Laurén No 17, del 4.

Publicerad den av
Svara

Efter att klockan gått ett tag märkte jag att den gick ganska mycket för sakta.

Jag provade att på vanligt sätt rucka den, men det var ändå inte tillräckligt. Trots att ruckarmen stod i max fortning saktade ändå klockan.

Jag testade därför att korta in spiralen för att få den att gå fortare.

Så här såg det ut från början, spiralen sticker ut ca en millimeter. Men tittar man på alla märken på ytterfästet förstår man att någon före mig haft samma idé.

Nu har jag flyttat in spiralen en bit. Provar gångresultatet igen, fortfarande för sakta. Flyttar en bit till, och en bit till, ytterligare en bit – nej det fungerade inte. Det blev inte mycket kvar av kurvan. Trots att breguetkurvan var kraftigt deformerad förstod jag att så här kort kan den omöjligt vara. Något annat måste vara fel. Jag var orolig för att det fortfarande skulle vara något fel i gången som orsakade detta. Felet var dock väldigt regelbundet. Jag provade detta genom att ta tiden på hur mycket felet var under en timma. Startade ett stoppur när klockan slog, väntade en timma och kollade. Upprepade detta vid flera tillfällen – alltid samma avvikelse. Då bör det inte vara något fel i gången som borde gett ett mer oregelbundet fel.

Jag studerade balansen och upptäckte två avvikande skruvar som skiljde sig rejält från de övriga stora skruvarna som förmodligen är i guld eller förgyllda. Stålskruvarna har kanske inte suttit där från början?

Den ena skruven var blånerad med en gänga som syns på insidan av balansringen, den andra skruven är blank och ser modernare ut, gängan syns inte på insidan.
När jag försökte skruva bort den kortare av skruvarna visade det sig att den var – VÄNSTERGÄNGAD – eh, inte okej. Helt klart någon som försökt tynga ner balansen.
(Men varför hade detta gjorts? Jag undrar… Har klockan gått rätt med dessa skruvar?)

Jag tog bort båda skruvarna och flyttade tillbaka spiralen till sin första position. Nu började det hända något!
Nu handlade gångfelet om några sekunder per dygn. Så skönt. Jag lät klockan gå en längre tid och den höll tiden bra.

Jag rengör och polerar bort märken efter skruvarna i balansringen.

Även här syns den svarta beckaktiga smutsen som jag sett spår av överallt.

Detantfäderns ände är fastklämd under ett stålbleck.

Skruven rengjord.

Svartaktigt klet även här.

Får fila och putsa bort den svarta smutsen.

Guldfjäderns ände ska rengöras.

Får justera guldfjäderns anspänning så att den ligger an mot detantens ände.

Nu var det äntligen dags att demontera resten av urverket. Dags att undersöka hur omfodringarna var gjorda. Skulle foder i foder ändå vara ok, eller skulle ingreppen vara felaktiga?

Allt eftersom jag tar bort de vackert blånerade skruvarna ser jag till att slipa bort halkmärken efter kassa skruvmejslar och blånera dem på nytt.

Tillfixad skruv.

Någon filat på hammarlyftarens arm.

Efter lite puts blåneras armen.

Fodring i fodring. Provar ingreppet och det fungerar fint.

Här var det dock kärvt! Ingreppet fungerar mycket dåligt.

Tittar man på hjulet syns det tydligt hur snett det sitter.

Här är hålet som behöver ändras.


Sätter upp det aktuella hjulparet i ingreppscirkeln och ställer in ingreppet så bra jag kan, tills inget rassel hörs. Man bromsar då det hjul som snurrar snabbast och känner och lyssnar på ingreppet.

Provar och ser hur mycket som är fel.

Man ser tydligt hur spetsen på ingreppscirkeln träffar på sidan av hålet.

Jag pressar ur den felaktiga fodringen och svarvar en passande plugg till hålet som jag nitar fast.

Gör sedan en rist med ingreppscirkeln i pluggen.

För att få hålet rätt måste jag sätta ytterligare en rist från det andra hjulparet.

Borrar hålet där ristarna möts. (Reporna var där innan.)


Nu fungerar ingreppet mycket bättre, detta var enda ingreppsfel jag behövde åtgärda.

Så här vackert utförd är fjäderhuskärnans avslutning.

Här har en vettvilling av värsta sort varit framme som försökt att öppna det andra fjäderhusets lock genom att slå på fjäderhuskärnan. Hur kan man göra så! Helt respektlöst och oförlåtligt!

Sätter upp kärnan i svarven för att ta bort bönhasarens (Googla om du inte vad vad en bönhas är, finns tyvärr alltför många sådana…) märken.

Svarvar planet plant och kanten rätt.

Sätter upp i trefoten för slipning och polering.

Planslipar.

Polerad.

Ett vackert par.

För att kunna skilja de båda fjäderhusen åt har Laurén märkt upp dem med små fint placerade prickar.

Givetvis har även locket och fjäderhuskärnan dessa små märken. Men marodörer har även här varit framme!

Hur många märken behövs? Vilket har du gjort?

Ytterligare märken som dessutom är helt onödiga! Här har man laddat på ordentligt och till och med ändrat formen på kanten. Tok!

Tyvärr kan man rada upp ytterligare exempel på smaklösa märken:

Trots att de båda bottenhjulen har helt olika storlek har någon ändå valt att sätta helt onödiga märken.

Hjulets konstruktion är väldigt smart. Man har valt göra driven fri från hjulet. En spärr blockerar hjulet när man belastar det genom att dra upp fjädern. Skulle något hända med fjädern, att den går av eller fästet går sönder frikopplas driven som då kan snurra. Därmed undgår man skador på hjul och drivar som med de kraftiga fjädrar som sitter i detta verk skulle kunna skadas allvarligt.

Här har ett nytt fjäderfäste tillverkats och nitats fast i fjäderhuset, men kan man inte fila bort och snygga till alla märken?

Jag fixar till det värsta i alla fall.

Nej nu får det vara slut på allt gnäll!
Men det är tråkigt att se när någon misshandlat vissa delar så här brutalt, det ska definitivt inte kunden behöva betala för eller andra urmakare behöva fixa till.

För dig som vill studera urmakeriets filosofi rekommenderar jag å det varmaste den Nederländske urmakaren Kalle Slaaps bok – Watchmaking Explained. I boken ger han många handfasta tips om hur man ska tänka när man tar sig an kunders reparationer, reparationstips mm. Mycket läsvärd!

Ett klockrent citat från boken:
”Most defects in a watch movement are created by ‘Watchmakers’ – not necessarily solved by them”.

Ungefär: ”De flesta problem i ett urverk är skapade av så kallade urmakare – de löses inte nödvändigtvis av dem”.

Tyvärr allt för sant…

Watchmaking Explained

Innan rengöringen av alla delar görs en sista justering av en nog så viktig detalj. Justera friktionen i vindfånget.

Någon har gjort en ny friktionsfjäder för vindfånget. Varför har man en friktion här och inte ett fast sittande vindfång?
Jag skulle vilja illustrera det genom att visa en filmsnutt från en tidigare renovering av ett tornur. Finns redan här på bloggen.

För att det inte ska bli tvärstopp när slaget är klart har man byggt in en friktion i vindfånget. Dels blir det en belastning i löpverket, dels kommer det hjul som stoppar slaget att studsa emot stopparmen. Det skapar onödigt ljud och skrammel.

Jag justerar bredden och tjockleken på fjädern tills slaget stannar mjukt och fint.

I sista delar rengör jag och sätter samman verket och gör klart renoveringen.

Ångbåtsur – P. A. Laurén No 17, del 3.

Publicerad den av
Svara

När strukturen för kraftöverföringen till gången är fixad är det dags att ta sig an de mer komplicerade åtgärderna i gångpartiet.

Jag tänkte börja med den korta och snett inborrade undre gånghjulstappen.

Kort darrig film som visar själva hjulets rundgång, som synes lite lätt skev.

Gånghjulet sett ovanifrån. Om man tittar mycket noga kan man se att några av tändernas vilytor – dvs den plana delen av tanden – inte är plan.

Undersidan med den snett inborrade tappen och den anlöpta driven.

Också den övre tappen är missfärgad och troligen påverkad av uppvärmning. Efter kontroll verkar den i alla fall inte vara sned.

Vad detta svarta beckaktiga är vet jag inte. Kanske bränd schellack? När mässing blir så här orangefärgad som man se på vissa delar av hjulet tyder det också på uppvärmning. Uppvärmningen kan gjort hjulet mjukt och skevt.

Här har jag just svarvat bort nitningen och lösgjort driven.

Det svarta syns även under putsens plats.

Jag tänkte behålla putsen som hjulet nitas på. Den såg ändå fin ut och det skulle gå att svarva ned planet något så att hjulet skulle kunna nitas på nytt.

Jag sätter upp en mässingsstång i svarven. Gör ett noggrant instick absolut i centrum. Mäter diametern över gånghjulets puts och väljer ett något större borr så att putsen går fritt i hålet. Jag borrar hålet ungefär lika djupt som driven är lång.

Här svarvar jag upp hålet så att jag kan tröga in driven på plats. Kontrollerar drivens rundgång med en mätklocka.


Man ser att tappens skuldra löper runt och fint, i kontrast till tappen!

Känner lite på den inborrade tappen med en tång, det visade sig att den lossade ganska lätt. Puh!

Har säkrat drivens position i mässningsstången med ett överflöd av snabblim. Om driven skulle lossa skulle det innebära mycket extra arbete.

Eftersom det sneda hålet var borrat med ett litet borr fanns det utrymme för att borra upp hålet till en större dimension. Det finns fortfarande kvar tillräckligt med material för att tappen ska sitta säkert, hålets kant ska hålla och inte brista. Här syns det också tydligt hur snett det gamla hålet var inborrat.

Sätter den grova tappen på plats. Man ser att det finns gott om gods på drivsidan.

Svarvar en ny längre tapp.

Kortar ned tappen för att få korrekt luft.

Tappänden polerad och fin.

Jag försöker att få bort det mesta av oxiden i driven med hjälp av olika polerpastor applicerade på en spritindränkt putspinne som löser polerpastan. Som synes är drivens ytor ganska sargade. Det kan möjligen härröra sig från härdning utan att skydda ytan. I original skulle driven vara mycket noggrant polerad och helt utan märken. Jag skulle kunnat slipa bort alla märken, men avstår för att inte deformera formen på drivtänderna. Jag provade ingreppet mot kronhjulet och jag tyckte att det ändå fungerade fint. Om det hade visat sig vara problem med ingreppet hade jag nog gjort en helt ny driv.

Nu har jag ett gånghjul med korrekt luft.

Här nitar jag hjulet. Efter det planriktar jag gånghjulet i krumcirkeln.

Prov av höjdluft.

Nästa steg är att rikta den böjda balanstappen.

En banan?

Nej en böjd balanstapp!

För att rikta tappen använder jag mig en hålskiva som medföljer steninpressaren för att kunna prova och mäta en tapps tjocklek. Det finns även ett speciellt verktyg för detta ändamål men dess hål var för små för denna balans.

Så här ser det ut när jag roterar balansen i hålet. Man studerar tappens rörelse som är som en upp- och nervänd kona. Vid högsta punkten trycker jag med ett verktyg ner balansringen och försöker böja tillbaka tappen.

Nu är det bara lite kvar!

Så här gör jag för att ta bort balansen från verktyget utan att skada tappen. Lyfter upp verktyget något över bänkskivan och knackar till med ett verktyg. Balansen hoppar ur hålet!

Lite kvar.

Här slutar jag. Tappen är något S-formad men borde ändå kunna fungera.

Nu sätter jag in alla delar i echappementet som skruvas fast i själva urverket, dags att prova om det fungerar!

Jippii tänkte jag! Allt fungerar! Balansen svänger fint och allt tickar på.
Men när den gått ett tag hörs ett litet missljud. Jag tittar och lyssnar, inget händer, men efter flera minuter hörs det igen. Något är fel. Jag kan ju se att gånghulständerna är skeva, men de ser ändå ut att gå fritt. Jag sätter upp videokameran och sätter igång att spela in. Återigen, efter flera minuter hörs ett missljud och jag ropar till!

Efter att jag ropat till fortsätter klockan att ticka på som om ingenting hänt.

Screenshot

Jag tittade igenom filmen noga och tog en skärmdump precis när missljudet hördes.

Screenshot

Närbild. Här ser man tydligt vad som hänt. Gånghjulstanden har hamnat på fel sida om vilstenen. För att lättare kunna ”orientera” mig har jag märkt vissa tänder med en tuschpenna.

I denna video har jag spelat in i slowmotion, här ser man tydligt impulsrullens oregelbundheter samt gånghjulets böjda och felaktiga tänder.

Nu följde en ganska lång process att försöka böja och rikta upp tänderna. Genom att använda kamerans slowmotionfunktion kunde jag rikta tand efter tand tills alla passerade säkert runt hela varvet.

Några filmer som visar processen på ingångssidan. Håll koll på luften mellan impulsrullen och gånghjulständerna.

Så här ser det ut på utgångssidan.

Det jag tittar efter är hur gånghjulstanden förhåller sig till impulsrullen på både ingång- och utgångssidan. Det måste finnas luft mellan tand och rulle.

Efter att jag blivit nöjd med riktningen av gångjulständerna, låter jag klockan gå med visare på för att se hur väl den håller tiden.
Under tiden sätter jag igång med dämpfjädern för slaget.

Det fanns två tomma hål för en dämpfjäder som aldrig? har funnits. Man brukar se märken om det suttit något tidigare. Här syns inget, bara de förberedda hålen. Men att det behövs en dämpning står helt klart. Se del 1 i denna följetong. Det är inte meningen att hammaren ska låta mer än själva slaget. Någon hade satt en liten plastplupp (se nedan) på en skruv som varken gjorde till eller ifrån.

Jag mäter avståndet mellan hålen och fräser ut en fot för dämparen.

Fräser till formen.

Formen är klar. Hål för skruv och styrtapp borrade. Återstår att borra hålet för tråden.

Provar positionen och förhållandet mot hammaren. Längst uppe till höger syns plastpluppen som någon satt för att resultatlöst försöka dämpa hammaren.

Svarvar och gängar en skruv till dämpfjädern.

Skruven sticks av.

Provar med den nygjorda skruven.

Efter härdning poleras och anlöps skruven till en vackert blå färg.

För att tråden ska bli hård hamrar jag ut den mot ett städ.

Nytillverkad dämpfjäder på plats.

Mer om injusteringen av gången och resten av verket följer i nästa del.

 

Ångbåtsur – P. A. Laurén No 17, del 2.

Publicerad den av
Svara

Renoveringen

Dags att sätta igång med renoveringen. Jag bestämmer mig för att först försöka få ordning på gångpartiet.

Jag tar bort den tjocka försilvrade, vackert graverade urtavlan. Efter det kommer man åt att ta bort finruckningsmekanismen.

Jag blockerar löpverket med en putspinne och lossar de fyra skruvarna för plattformen.

För att lättare kunna jobba med plattformen 3D-printar jag en enkel hållare för echappementet.

Nu är det dags att i tur och ordning ta itu med de fel jag upptäckt tidigare. Jag börjar med den övre stenfattningen för gånghjulet. Hur kan en sten som en gång fattats sitta löst i sin fattning?

När jag känner på stenen är den helt lös trots att kanten är nedvikt. Jag började fundera på om fattningen varit fylld med till exempel schellack som någon tvättat bort? Kollade i litteraturen och frågade kollegor om de hade hört talas om det men ingen hade sett det förut. Det verkar märkligt att stenarna skulle vara lösa ända från 1857, för då borde klockan alltid gått konstigt. Men just nu har jag ingen annan förklaring än att stenarna är dåligt infattade.

Tänkte berätta lite mer om infattade stenar innan jag går vidare med renoveringen.

Stenfattning

De mörka fläckarna är inneslutningar i den äkta rubinen.

Man ser märken efter svarvning av stenens form.

Innan de syntetiska rubinerna blev vanligt förekommande användes äkta rubin i lager och andra urdelar som krävde liten friktion och hög hårdhet. År 1903 revoultionerade Auguste Verneuil produktionen av syntetisk rubin med sin flamfusionsmetod. Den gjorde det möjligt att producera syntetiska rubiner i stor skala och till billigt pris. Från ca 1920-talet och framåt blev det allt vanligare med syntetiska rubiner i ur, idag används uteslutande syntetisk rubin i ur. Jag har tidigare skrivit om tillverkning och bearbetning av syntetisk rubin här.

Att sätta in ett syntetiskt rubinlager i ett ur tar bara någon minut. I princip borrar man bara ett cylindriskt hål med ca 1/100 mm mindre diameter än vad det lager har som man valt att använda. Sedan pressas stenen på plats. Det är enkelt att justera stenens position genom att pressa in den djupare eller lägre.
En äkta rubin är mycket skörare än en syntetisk rubin, skulle man använda samma metod och försöka pressa in en äkta rubin i ett hål skulle den spricka.
Man fattar in en sådan sten. Enkelt förklarat går det till så att man svarvar upp ett hål med en ansats i botten som stenen ska vila på, sedan svarvas ett spår med en tunn kant runt hålet som sedan kan vikas in över stenen som på så sätt hålls på plats.

Schweizisk typ av fattning. Bild från Das Fassen von Lagersteinen für Uhren.

Tysk – Glashütte – typ av fattning. Bild från Das Fassen von Lagersteinen für Uhren.

Engelsk typ av fattning. Bild från Das Fassen von Lagersteinen für Uhren.

Ovan visas de vanligaste typerna av fattningar för stenhål. Som synes kan den nedvikta kanten vara antigen på under- eller översidan av stenen. Här finns ingen enkel möjlighet att justera stenens position, det måste ske med svarven. Man måste vara oerhört skicklig i svarvningen så att stenen hamnar i korrekt position. Sedan ska kanten vikas ned så att stenen sitter fast, efter det justeras kanten och fattningen tryckpoleras. En lång och tidskrävande process som få behärskar idag.

Jag hade gärna öppnat fattningen för att se hur den var gjord, skulle också gärna studerat hur stenen var slipad, men risken för att skada både sten och fattning var för stor. Som sagt dessa stenar är sköra, att skada den vore en katastrof. Att sätta in en modern syntetisk rubin är inget alternativ. För att ytterligare förklara hur jag tänker måste jag delge er denna underbara text i min förmodligen bristfälliga men ändock översättning av Urmakarmästaren Schönecks text i ovan nämda bok:

Ibland har det väckts tvivel om huruvida skadade stenar, under reparationer, bör bytas ut med den befintliga infattningen, eller om den gamla infattningen i princip bör tas bort och en ny sten pressas in. Det kan inte råda mer tvivel om detta än till exempel när man byter hjul på en bil. Ingen skulle tänka på att byta ut ett svart hjul mot ett vitt och köra bilen med tre svarta hjul och ett vitt, även om detta inte skulle göra någon skillnad för bilens prestanda. På samma sätt är det inte acceptabelt att ta bort en infattning från ett ur med fattade stenar och att pressa in en ny sten, såvida inte den gamla infattningen är oanvändbar. 

Längre fram i texten kan man läsa:

Den övergripande principen vid valet av stenar måste vara: ”Alla synliga stenar ska ha samma färg.” Största möjliga stenar används, vilket gör arbetet med dem betydligt trevligare, och de förbättrar också deras utseende. Stenarna på verksidan eller i klovar ska ha en fin mörkröd färg. Färgen på stenarna i verkbottnen är inte särskilt viktig.

Man förstår stoltheten i utförandet av en vacker fattning med en noggrant utvald sten i rätt färg.

Några vanliga former av fattningsstenar. För att underlätta fattningen har man en relativt stor facett.
Sten A kallas ”goutte” – droppform. B ”demi-glace” – halvspegel.
C ”glace” – spegel. D ”balancier” – balans, denna med oliverat hål.
C är den enklaste formen som brukar sitta i alla vanliga ur, A och B är de vackraste, sitter oftast i finare ur. Dessa stenar var 2-5 gånger dyrare än C ”glace”.

Ibland gjordes även den plana sidan som sitter inåt, välvd. Det har med kapillärkraften att göra – en välvd yta kan hålla mer olja i lagret och den drar sig in mot centrum.

Stenens facett är till för att man ska kunna vika ner metallen i fattningen mot den vinklade ytan så att stenen sitter fast och stabilt.

Liten snabb genomgång av hur man fattar in en sten. Schweizisk fattning.

1. Efter att positionen för hålet märkts ut borras ett hål något mindre än stenens diameter, ca 5/6. Sedan svarvar man upp hålet precis så mycket att stenen går fritt in.

2. Svarva insticket till ungefär halva djupet av fattningen.
För att underlätta nedvikningen gradas kanterna av.

3. Med hjälp av lite olja hålls stenen på plats. Låt svarven snurra sakta.
Smörj fattningsslutaren (i nysilver) med lite olja. Tryck ner kanten.

4. Överflödigt material svarvas bort till stenens plan. Med en fint polerad stickel snyggar man även till kanterna i insticket som lätt blir randiga under nedvikningen.

5. Arbetsstycket vänds och lackas upp. Försänkningen svarvas med en speciell halvrund stickel där den plana sidan vänds mot stenen. Försänkningen svarvas till ungefär dubbel storlek av hålet. Tänk på att behålla tillräckligt material så fattningen inte blir ostabil. Polera försänkningen.

Åter till renoveringen.

Så här ser fattningarna ut. För att böja ned kanten som håller stenen har man förmodligen satt upp bryggan i svarven. Sedan låter man svarven rotera snabbt samtidigt som man trycker ett kanten av ett spetsigt verktyg mot kanten som då viks ner mot stenen, samtidigt poleras kanten. Man ser tydligt den polerade ytan här.

Jag tillverkade ett par verktyg för att vika ner kanten.

Illustration för att visa utformningen på kloven för gånghjulet.

Jag ansåg det svårt att sätta upp kloven för att på ett bra sätt kunna trycka ned kanten i fattningen. Kloven är hög och det är kort avstånd mellan hålet och kanten på kloven. Tyckte att det för mig skulle bli ostabilt.

Man kan ana ränder i den plana ytan efter svarvningen av stenen. Kanske är flisorna som gått ur runt hålet också från tillverkningen där hålets borrande är särskilt svårt, där flisor ofta går ur.

Så jag tryckte helt enkelt ned kanten för hand. Det var ganska mycket som skulle tryckas ned och det tog relativt lång tid att få stenen att sitta stabilt i fattningen.

När jag kontrollerade hur gånghjulet fungerade med den nyinfattade stenen upptäckte jag den första överraskningen. Luften i kronhjulet / sekundhjulet var alldeles för stor. Eftersom ingreppet mot gånghjulet är vridet 90° mot kronhjulet är det viktigt att luften är liten så att ingreppet blir korrekt.

Här ser man att hela stenfattningen är lös, dessutom visade det sig av även stenen var lös i fattningen på samma sätt som i gånghjulskloven.

Slarvigt filade ytor.

Snett och vint.

Den skeva brickan ska riktas på stålplanet.

Planfilning och justering av kloven. Plastpåsen i skruvstycket skyddar mot repor och skav.

Här planfilar och riktar jag upp ytan för motstenen.

Nu sluter brickan tätt mot stenen.

Den vackert slipade motstenen för kronhjulet. Här har man valt en ovanlig, djupröd sten av hög kvalité till skillnad mot de mer rosa, vanligare stenarna.

Kontroll av kronhjulet så att det löper runt. Notera smuts, oxid, rost mm.

Rostiga skruvar på kronhjulet.

Kronhjulet efter rengöring.

Kronhjulet på plats.

Kronhjulet rengjort och polerat. Alla lager injusterade.

Källor:
Das Fassen von Lagersteinen für Uhren, Uhrmachermesister Herbert Schöneck, Deutscher Uhrmacherkalender 1941, S. 124 ff.
Ovanstående artikel ingår som bilaga i häftet Die Edelsteine und Ihre Bearbeitung für Uhrmacherei, Bijouterie und Industrie, Trincano, L. Detta utmärkta häfte finns att beställa i en faksimilutgåva hos Historiche Uhrenbücher.

Ångbåtsur – P. A. Laurén No 17, del 1.

Publicerad den av
Svara

Jag har publicerat en artikel i Svensk Urmakeritidning – Nr 1 mars 2026 om renoveringen av ångbåtsuret, men jag tänkte utveckla mig lite mer här i denna blogg.
(Du vet väl alla är välkomna som medlem i SUF – Sveriges Urmakareförbund, något som jag tycker alla med urmakeriintresse, företagare med anställd urmakare eller utbildade urmakare ska vara. För att urmakarskolan ska fungera och för att vårt yrke ska bevaras och blomstra även i framtiden krävs ett starkt urmakarförbund där gesällproven har en central betydelse. För att kvalitén på gesällproven ska garanteras bestäms och kontrolleras de av en yrkesnämnd som är tillsatt av Sveriges Urmakareförbund. Swisha 400:- till 123-0027532, ange din epost som referens. Du kommer att få tidningen samt inbjudan till öppet hus på urmakarskolan samt till middag på kvällen. I år 2026 går detta av stapeln i Motala lördagen den 18/4. Läs mer på SUF:s hemsida.)

Inledning

Jag blev kontaktad av en person som undrade om jag kunde hjälpa till med ett skeppsur av speciellt slag. Det hade nyligen varit på reparation hos flera urmakare men det fungerade ändå inte. Jag lovade att ta en titt för att se om jag kunde se vad som var fel.

Urverket på arbetsbänken.

Urtavlan var märkt med ”Skåne” och namnet P. A. Laurén, Stockholm. Fodral i mässing med en diameter av 180 mm. Glasringen sitter fast med en snillrik konstruktion av bajonettyp.
Verket var vackert med kraftiga verkbottnar i tjock polerad mässing, gångpartiet satt monterat i en plattform överst på verket. Även plattformen var vackert utförd i förgylld mässing, märkt med No 17, P. A. Laurén, Stockholm, 1857. Gångpartiet har kronometergång. Plattformen med gångparti kallas på svenska för ”echappement” som ju betyder gång på franska.
Vi uttalar det på vårt försvenskade sätt eʃapmaŋː – ungefär – e sjapp mang.

Dags att undersöka vad som var fel.

Kostnadsförslag

Enligt videon tickade verket på ganska bra (och högt vilket antyder att detantfjäderns inställning är för hårt ansatt), men vid närmare granskning ser man att balansringen hoppar och far, den undre tappen ser ut att vara böjd. Efter en stund stannade klockan.

Vid en snabb titt på verkbottnen sågs flera omfodringar där en fodring satts i en annan, som dessutom var ocentrerade i förhållande till varandra. Var detta medvetet eller?

Hammaren för slaget hade ingen dämpning och hoppade som en trumvirvel.

Jag beslöt mig för att titta närmare på gångpartiet.

Man kan ana den övre gånghjulstappen långt nere i hålet, vid en kontroll är höjdluften alldeles för stor.

Titta noga på filmen, ser du att även stenhålet rör sig?
Stenen sitter lös i sin fattning som är av en ovanlig sort. Kanske Lauréns egna fattning?
Har en bok om stenfattningar i klockor, där kan jag inte hitta exakt denna typ.
(Vill du läsa mer om stenfattningar? Gå med i SUF och läs artikeln i urmakartidningen!)

Här ser man att driven är blåanlöpt, det antyder att någon försökt borra in en tapp.

Tittar man noga ser man att tappen inte sitter i centrum av axeln. Rost.

Kontroll av rundgång av hjulet. Det ser inte så bra ut.

Näst på tur – balansen.
Undre balanstappen rejält böjd. Man antyder rost på balansskänkeln.
Intressant nog har gången inga stenar på balansen, utlösning- och impuls-ytor är i stål.

Breguetkurvan har en felaktig form, spiralen är rostig.

Spiralens plan är helt deformerat, håller man balansen vertikalt blir inte spiralen plan. Rost på spiralvarven.
Själva balansringen är också skev och deformerad.

Till slut blev det en lång lista av fel som behövs åtgärdas. Vad behövs mer?
Finns det ytterligare överraskningar? Ja, troligen när man ser hur en del av reparationerna utförts.

(Bönhasar
I Svenska akademins ordbok läser man, bönhas <mest vid beskrivning av äldre förhållanden> person som utövar (hantverks) yrke utan fackkunskaper ursprungligen utan att tillhöra visst skrå. Jämför – klåpare.)

Hur beräknar man tid och pris för att kunna ge ett rimligt kostnadsförslag till kunden?
När jag får så här komplicerade reparationer brukar jag bryta ner renoveringen i olika delmoment, dessutom delade jag upp i ytterligare moment som kunde gå snett eller kräva extra mycket tid – ett slags värsta scenario:

  • Urverk – normal tidsåtgång. Demontering, åtgärda ”normalt slitage”, rengöring, epilamisering, montering, inställning av slag och gång. Tillverka hammardämpning.
  • Urverk – extra tidsåtgång. Med tanke på fodring i fodring; kontrollera och åtgärda eventuella ingreppsfel. Jag kunde se att det ena ytterfästet i fjäderhuset var omgjort och fult nitat. Hur är fjädrarnas skick? Kanske behöver de bytas, kanske låta tillverka nya om måtten är ovanliga. Andra dolda fel, rost, fula skruvar.
  • Gånghjul – normal tidsåtgång. Borra in en ny och längre tapp. Ta bort blåneringen. Rikta hjulet.
  • Gånghjul – extra tidsåtgång. Om det blir problem att sätta upp driven, få bort ocentreringen. Svårigheter vid nitningen av hjulet, kanske tillverka ny puts för hjulet. Svårigheter att rikta hjulet, tänder sneda och skeva etc. I allra värsta fall behöva tillverka ny driv, anskaffa fräs.
  • Stenfattning – normal tidsåtgång. Bara att vika ner fattningens kanter.
  • Stenfattning – extra tidsåtgång. Om det är fel på fattningen. Varför lossade ens stenen? Behövs nya verktyg tillverkas?
  • Detant – normal tidsåtgång. Rengöra från oxid, smuts och rost.
  • Detant – extra tidsåtgång. Vilskruven behöver omformas på grund av slitage. Guldfjäderns form och anspänning fel. Vil”stenen” sliten, justera position.
  • Balans och balansaxel – normal tidsåtgång. Rikta den böjda tappen. Jag beslöt mig för att låta balansens skevheter i stort sett vara.
  • Balans och balansaxel – extra tidsåtgång. Balanstappen går av när jag försöker rikta den – borra in tapp. I värsta fall svarva ny axel, ta bort impuls- och utlösar- ”stenar”. Kanske behöver tillverka verktyg för att kunna göra detta på ett säkert sätt utan att skada den extremt tunna utlösarstenen.
  • Spiral – extra tidsåtgång. Jag beslöt mig tidigt för att inte försöka rikta eller justera spiralen. När jag granskade spiralen noga i mikroskopet såg jag att rosten på några ställen trängt ner djupare i materialet. Att försöka rikta den skulle innebära stor risk att spiralen kunde gå av. (Jag har vid tidigare renoveringar av ur där rost varit inblandat konserverat/hämmat rosten att spridas genom att doppa den rostiga detaljen/föremålet i en tunn oljeblandning. Man tar då olja och löser i bensin som man sedan doppar i.) Efter att alla ovanstående punkter åtgärdats kanske ändå gångresultatet är kasst. Spiralen är rostig och deformerad, breguetkurvan är felformad. Kanske skulle jag även behöva räkna in en ny spiral.

När jag räknat ihop de olika tiderna hamnade jag på minst 60 timmar och i värsta fall upp emot 150 timmar om allt gick snett. Att det skulle bli en kostsam renovering stod klart.

Att förklara alla dessa moment för kunden är inte lätt. Kunden hade ju dessutom redan betalt två olika urmakare för någon form av reparation. Vem som gjort eller inte gjort vad var svårt för mig att bedöma, gammal eller ny reparation är också svårt att avgöra.
Jag försökte förklara hur jag tänker och beskrev med hjälp av bilder – desamma som ovan – vad som behövdes åtgärdas och vad som kunde hända i värsta fall.
Jag gjorde ett kostnadsförslag där jag skiljde de olika momenten och gjorde ett pris för varje där även värstascenariot var medtaget och skickade till kunden.

Lite om Pehr August Laurén.

Under tiden kunden funderade försökte jag ta reda på mer om vem P. A. Laurén var.
I boken Urmakare och klockor i Sverige och Finland står en mycket kort text om Laurén. Vid en sökning på nätet hittar man i stort sett ingenting, varken om personen, fabrikören eller de klockor han tillverkade. Hittade inte en enda klocka som sålts eller beskrivits i någon text. Med hjälp av det lilla jag visste fick jag reda på lite mer när jag sökte i diverse arkiv på nätet.

Pehr August Laurén föddes den 19 januari 1818 i Umeå. Hans föräldrar var guld- och silverarbetaren Jonas Laurén och Maria Pehrsdotter.
Han erhöll den 20 november 1844 Kommerskollegii tillstånd att i Stockholm driva urfabrik. Samma år fick han även burskap. Burskapet uppsades 1875. Att inneha burskap innebar att man blev borgare i staden med rätt att bedriva handel och hantverk.

20/5 1859 gifte sig Pehr August med Birgitta Christina Fröklin. Vad jag sett fick de inga barn. 1875 flyttar paret från Nicolai församling dvs Storkyrkoförsamlingen (Gamla Stan) till Norrtullsgatan 6. Per August Laurén dog som änkling i en ålder av 82 år den 13 juni 1900.

I Stockholms stadsarkiv under rubriken ”Personarkiv” finns ett eget arkiv för
Urfabrikör Per August Laurén  I beskrivningen av arkivet står det: De samlade arkivalierna, vilka av okänd anledning omhändertagits av hovurmakaren Linderoth, överlämnades i samband med vindsröjningen hösten 1938 till stadsarkivet, där de ordnats och förtecknats.
Stockholm den 14 juni 1940.
Arkivet omfattar 0,6 hyllmeter, där finns bland annat reparationsböcker, försäljningsböcker och olika böcker med bokföring. Så för den som vill veta mer finns det möjlighet att forska vidare.

I Sveriges Urmakareförbunds (SUF) samlingar finns föremål från Lauréns sterbhus.
I en katalog över Svenska Urmuseet från 1927 kan man läsa:
40 st urnycklar av messing (gamla modeller), Finicheringsmaskin med 6 linjaler,
2 ingripningscirklar (liten modell) 2 rullbänkar, Oroklämmare, sammansättare,
2 krumcirklar, 8 st gamla urboetter, En handsåg.
Bland det mer intressanta finns även: Skeppskronometerverk, Wiktor Kullbergs första arbete. (Här väcks mitt intresse. Varför hade Laurén Kullbergs första arbete? Under åren 1840-49 lärde och arbetade Kullberg hos kronometermakaren Viktor Söderberg. Kanske träffades Kullberg och Laurén hos Söderberg? Spännande frågor!).
Det finns även: Ångbåtsur, kronometergång, halvfärdigt.

Här är en bild av urverket som liknar No 17 fotograferat av Philip Andersson under arbetet med att packa ner samlingen.

Fortsättningsvis läser man: Resurs-verk, kronometergång, påbörjat.
En kronometergång, sign. P. A. Laurén, Sthlm, N:o 24, år 1860. (Här tänker jag att det kan vara samma typ av plattform som finns i nr 17 från 1857.) Toalett-ur, inläggning av pärlemor.

Man kan anta att vid vindsröjningen hos Linderoth som nämnts ovan fanns utöver dokument även olika saker som tillverkats eller samlats av Laurén. (En fråga jag ställer mig är om Laurén samarbetat eller rentav arbetat hos Linderoth efter att Lauréns burskap dragits in? Han var 57 år vid tillfället. Tja det är bara mina spekulationer, kanske framtida forskning kan berätta mer.)

Tyvärr är samlingen just nu nedpackad men i framtiden finns det möjlighet att också där kunna ta reda på mer om Laurén.

Norrtullsgatan norrut från Odenplan, ca 1910.

Efter en tid hade kunden bestämt sig för att låta mig renovera ångbåtsuret, mer om detta i nästa inlägg.
Jag benämner uret som ångbåtsur enligt förteckningen från urmakarförbundets samling. Men benämningen ångbåtskronometer förekommer även.
I boken om G. W.  Linderoths Urfabrik nämns att Linderoth tillverkade både skeppsur utan slagverk och ångbåtskronometrar med slagverk. Där visas utdrag ur Urfabrikens minnesskrift från 1916 (av John G. Linderoth) med ovanstående benämningar.
I ”Sveriges industri – dess stormän och befrämjare” läser man följande om
G. W. Linderoths Urfabrik:
Fabrikens första alster bestod af en bordpendyl med slagverk, urtafla af guld
med inlagda kulörta emaljer infattadt i fodral af silfver; sedan efterföljdes den
under de första åren af väggur, pendyler, fickur med cylinder och ankargång,
ångbåtsur, skeppskronometrar m. m.

Begreppet kronometer är förvirrande. Formellt är en kronometer ett instrument för noggrann tidmätning som officiellt testats vid ett observatorium. Vilken typ av gång som uret har spelar ingen roll, det är urets prestanda som mäts och kontrolleras. Att ha noggrann koll på tiden krävs för noggrann positionsbestämning till lands eller sjöss. Att man ofta använder kronometergången i kronometrar är dess fina egenskaper där största fördelen (i alla fall innan syntetiska oljor uppfanns) var att gången fungerade helt utan olja. Oljor förr i tiden hade en förmåga att härskna och bli tröga. Jag har skrivit mycket om kronometrar i tidigare inlägg här på bloggen för dig som vill veta mer.
Bland annat här finns en mer ingående förklaring.

Interiör från ett modernare fartyg. År 1963. Gävle Varv. M/S Nova. Kommandobrygga. Carl Larssons Fotografiska Ateljé AB (1893 – 2003) / Länsmuseet Gävleborg

Mer att läsa om renoveringen av ångbåtsuret Skåne P. A. Laurén no 17 följer i del 2.

Källor:
https://digitalastadsmuseet.stockholm.se/fotoweb/archives/5000-Alla-fotografier/Skiss/E_29825_0_0S.jpg.info#c=%2Ffotoweb%2Farchives%2F5000-Alla-fotografier%2F%3Fq%3Dnorrtullsgatan%25206

https://stockholmskallan.stockholm.se/post/9685

https://www.facebook.com/photo/?fbid=8803697193052531&set=gm.10162094476608431&idorvanity=44427853430
Norrtullsgatan norrut från Odenplan, ca 1910.
Vykort, DSSM gråark

Umeå stadsförsamlings kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/HLA/1010220/C/3 (1813-1851)

Adolf Fredriks kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/SSA/0001/F I/16 (1900-1902)

Adolf Fredriks kyrkoarkiv, Inflyttningslängder, SE/SSA/0001/B I a/10 (1872-1875)

Storkyrkoförsamlingens kyrkoarkiv, Utflyttningslängder, huvudserie, SE/SSA/0016/B II a/14 (1875-1878)

https://sok.riksarkivet.se/fritext/?Sokord=Per+August+Laur%c3%a9n&EndastDigitaliserat=false&page=1&postid=Arkis+EE76DAD0-A58B-4421-96CB-126CB73CC243&tab=post#tab

Boken G. W.  Linderoths Urfabrik, Lundin & Borgelin, tryckt 2008.
Boken Urmakare och Klockor i Sverige och Finland, Pipping, G., tryckt 1995.

https://runeberg.org/rhasvindus/2/0169.html
Sveriges industri – dess stormän och befrämjare / Del 2 / 169 (1894-1907)
Author: Herman A. Ring

https://digitaltmuseum.se/021017043267/ar-1963-gavle-varv-m-s-nova-kommandobrygga/media?slide=0

Sjömansrullor, Sjömanshuset i Göteborg, Riksarkivet i Göteborg
https://sok.riksarkivet.se/arkiv/sU8NHe5B9qwzFMNXUumpd0

gamlagoteborg.se, Göteborgs historia.

Klicka för att komma åt 1979_2.pdf

Alphonse Pavid 2527

Publicerad den av
Svara

För ett tag sedan gjorde jag iordning en vackert utförd fickurskronometer från mästerreglören Alphonse Pavid i Genève.
Urverket sitter i en enkel testboett, balansaxeln och uppdragsaxeln var båda avbrutna.

Så här såg kronometern ut när jag fick den i min hand.

Uppdragsaxeln avbruten.

Övre balanstappen avbruten.

Eric berättar lite mer om Pavid och kronometern i ett inlägg på Instagram som jag med Erics tillåtelse kopierat. Följ Eric på Instagram @chronometersbyeric:

Alphonse Pavid 2527. Jag besökte klockmässan i Furtwangen, Tyskland, i augusti förra året. Även om jag hittade några fina armbandsur, var utbudet som alltid litet när det gällde observatoriekronometrar.
Men på en bricka med gamla urverk och slumpmässiga klockdelar hittade jag denna Pavid i en testboett som jag inte kunde motstå. Den var i ett bedrövligt skick, men min urmakarvän @anders.andersson13 gjorde sitt bästa, och nu kan ingen se att den hittades bland skrot.
Jag hade en aning om att den kunde ha varit observatorieklassad. Efter att ha kontaktat Genèveobservatoriet bekräftades min aning. Kronometer 2527 fick ett första klass-certifikat 1907 med 167,3 poäng, men kvalificerade sig inte för den årliga tävlingen. Även om det inte var ett toppresultat var den ändå respektabel. I rapporten från Genèveobservatoriet från 1894 gjordes en grov jämförelse mellan Kew A och Genève. Så konstigt som det kan låta, motsvarade ett Genève-poäng på 0 = 68,3 Kew-poäng och ett Kew-betyg på 80 = 110,7 Genève-poäng. Det är svårt att göra korrekta jämförelser mellan observatorier eftersom många faktorer skiljer sig åt, men denna förenklade jämförelse ger poängen lite sammanhang. Jag tolkar detta också som att ett betyg på 0 representerade olika saker vid de två observatorierna, och att det var stor skillnad mellan ett Kew A-betyg på, låt oss säga, 90 och 95.

Pavid 2527 är vackert finisherad (LeCoultre råverk) med ett gångparti av högsta kvalitet och en ovanligt lång ruckvisare med en mycket liten skala (som jag aldrig sett förut). Verk av Pavid är mycket sällsynta. Han justerade personligen alla sina verk, inklusive denna, vilket begränsade hans produktion. Trots att han var en av de bästa i Genève i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, med många observatoriepriser och komplicerade klockor i bagaget, är han tyvärr kanske mest känd för att ha arbetat för Albert Potter.

I en större (om A. Potter) artikel av Hans Weil kan man läsa:
Jean-Louis Alphonse Pavid föddes den 17 juni 1853 i Yverdon, Schweiz, son till urmakaren Louis Pavid och Emma Henriette, född Gaillard. Han utbildades troligen till urmakare i sin fars verkstad. Man tror att han arbetade i flera år på företaget Albert H. Potter & Cie. i Genève, med början omkring 1876. Det var ungefär vid denna tid som han gifte sig med Mathilde Louise Durand, och bara ett år senare föddes deras son – paret fick totalt fem barn. Deras son, Louis-Alfonse Pavid (1877-1913), blev också urmakare. Han emigrerade senare och öppnade en urbutik i Durban, Sydafrika. Hans yngre bror, Louis-Joseph Pavid, bosatte sig i Kairo, Egypten, som juvelerare.
I mitten av 1880-talet etablerade Alphonse Pavid sin egen verksamhet i Genève under namnet A. PAVID – precisionsurmakare och kronometermakare. Enligt ett originaletui var hans första adress Grand Quai 4. Fritz Piguet & Bachmanns verkstad låg på Grand Quai 2, så Fritz Piguet och Alphonse Pavid kände varandra mycket väl. Senare flyttade Alphonse Pavid till Grand Quai 16. Som en framstående reglör vann Alphonse Pavid ett flertal priser vid kronometertävlingarna i Genève.

Renovering

Här följer lite om reparationen:

Undre tappen riktas.

Bestämde mig för att börja med balansen. Den övre balanstappen var avbruten men även den undre var skadad och böjd. Testade att rikta den i Seitz tappriktningsverktyg. Man sätter den i ett lämpligt hål, roterar balansen, genom att försiktigt trycka ner balansringen där den står som högst kan man undan för undan rikta tappen.

Efter en omgång i riktverktyget är tappen rak och fin igen.

Tappen rak.

Tappen ska få en lätt touch i rullbänken. Men hur ser balansaxeln ut?!
Definitivt inte av Pavids hand, någon med mycket slö stickel har ändå lyckats svarva en ny balansaxel!

Dåligt instick men ändå plant och fint nitad bot balansringen.

Spiral- och liverrulle satt trots allt med fin friktion trots alla ränder och dåligt svarvade hörn.

Övre balanstappen avbruten.

Jag beslöt mig för att testa att borra in en ny tapp – det är något av en specialité för mig, har tränat och gjort många gånger förr.

Hål!

Axeln var hård men det gick som vanligt fint att borra med ett 0,20 mm hårdmetallborr.

När hålet är klart svarvar jag en passande ny tapp i blåstål. Brukar svarva på så sätt att tappen precis går in i hålet, precis innan den bottnar gör jag den svagt konisk ca 2/1000, svarvar en brottanvisning, pressar in tappen och bryter av. Sedan anpassas form och längd.

Nya tappen på plats, formas trumpeten och tappen poleras ned till rätt dimension.

Nya tappen klar.

Liverrullen ska sättas på plats, en tumregel – när du placerat rullen rätt ska avståndet mellan rullen och balansaxelns tallrik vara lika med liverrullens tjocklek – som synes!

Liverrullen redo att pressas ned.

Är avståndet för litet kanske rullen sitter för löst, vrider sig eller lossnar – är avståndet för stort kanske rullen spricker om du med för mycket kraft försöker tvinga ner rullen.

Balansen färdigställd med liverrulle, säkerhetsrulle och spiral på plats.

Del av uppdragsaxeln.

Mäter upp uppdragsaxeln enligt DCN:s system.

Hittar en lämplig kandidat som efter lite tillpassning fungerade i verket!

Ny fungerande uppdragsaxel på plats.

Dags att plocka isär verket och se om det kan vara vara något mer som behöver åtgärdas innan rengöringen.

Övre haktappen skadad.

Verkets ståldelar är delvis skadade av rost. Jag tippar på att något sådant även hänt med den övre haktappen som hade en ”utväxt”.

I Rollifit tappoleringsverktyg.

Fixar till tappen i Rolloifitrullbänken. Detta var det enda jag kunde hitta som behövde fixas till. Bra betyg efter 120 år!
Man undrar hur det kommer sig att ett sådant här kvalitetsverk av absolut toppklass dyker upp i en skrothög…

Rengöring och ihopsättning

Verket rengjort.

Vackert polerade drivar.

Vacker polering.

Spärr och spärrfjäder är delvis dolda.

Har jag räknat rätt består haken av nio delar!

Spegelpolering!

Spiralen snyggt stiftad vid innerfästet.

Det svampformade ytterfästet måste kunna röra sig fritt under täckbrickan. Låt balansen svänga och dra undan för undan åt skruvarna. Spiralen kommer då att centrera sig själv.

Mycket speciell ruckvisare – extra lång!

Less is more.

Handsågad skruvskåra.

Enkelt och vackert.

Det enklaste är det vackraste! Och bästa!!

Visarfriktionen sitter i den ruggade ytan nära ”knoppen”

Perfekt polerad driv.

Tack för denna gång!

Ed. Koehn 86330 – ett vackert fickur

Publicerad den av
Svara

En dag blev jag kontaktad av en kvinna som berättade att hon hade ett fint fickur märkt med Ed. Koehn, Genève. Hon frågade om jag kunde få igång klockan som stannat.

När jag senare hade klockan i min hand kunde jag konstatera att fjädern var av. I övrigt var verket i ett fantastiskt skick och av yppersta kvalitet. Vi kom överens om att jag skulle renovera verket och sätta in en ny fjäder.

Det följde med ett etui till klockan som också var märkt Ed. Koehn, Genève. Dolt under ett lock fanns ett ”Certificat d’Origine & de Garantie” utfärdat 22 juni 1921. Där kan man läsa att urverket har 18 stenar och är 20 linjer – 45 mm. Boetten är i 18 karats guld.

Cetifikatet är underskrivet av E Koehn, som är Edouard Koehn junior. Junior tog över företaget efter sin fars död 1908. 1932 lade Ed. Koehn ner företaget.
Man kan läsa i Annales Vacheron et Constantin, Sixieme Epoque 1914-1938 under år 1932:
Herr Ed. Koehn, en före detta urfabrikör, vars företag inte kunde stå emot krisen, tog över ansvaret för reparationsavdelningen. (Hos Vacheron & Constantin)

Jag har skrivit mer om företaget i två inlägg som du kan se här.

Här följer ett antal bilder som beskriver klockan och det vackra urverket:

Fickuret med etui.

Innanför ett lock i etuiet ligger detta certifikat och garanti från 1921.

Urtavlan signerad Ed. Koehn, Genève. En ful repa framträder tydligt. Ska försöka att tona ner den genom att försiktigt rengöra repan.

Verket som det såg ut när jag fick klockan.

Urverket före isärtagning.

Urtavlan.

Detalj av balanspartiet.

Gångparti.

Vackert polerad motstensbricka för gånghjulet.

Balansaxeln fint polerad. Spiralstiftet snyggt avslutat.

Kronhjulets brygga.

Kronhjulet med sina vackert skurna vargtänder.

Kronhjulets undersida, dubbla vargtänder.

Stoppverket med täckbricka.

Täckplattan över stoppverket borttagen.

Fjädern avbruten.

Fjäderhuskärnan är fastgängad i spärrhjulets axel.

Fjäderhuskärnan till vänster, spärrhjulet i mitten.

Alla delar till fjäderhuset och den nya fjädern på plats.

Spärrhjulet.

Den komplicerade formen på fjäderhusaxeln och spärrhjulet.

Spärrhjulet med vargtänderna.

Transmissionshjulet, också det med vargtänder.

För att skilja de olika skruvarna åt har man märkt dem med streck.

För att skilja de olika skruvarna åt har man märkt dem med streck.

Vackert graverad täckbricka över spärrhjulet.

Löpverkshjulen.

Motstensbrickan för balansen.

Den vackra haken. Säkerhetskniv i guld, långdragen ovansida, fastskruvad, polerad motvikt, välvda hakstenar.

Undersidan av haken.

Funktionsytorna på gånghjulet välvda och polerade.

Gånghjulet.

Vackert polerade funktionsytor.

Balansens undersida. Trekantig liversten.

Perfekt formad breguetkurva.

Balansen.

Perfekt formad breguetkurva.

Det svampformade ytterfästet och breguetkurva med långa knän.

De speciella ruckstiften.

Ruckstiften med speciell utformning, två infilade hack. Ett slags rucklås?

Det svampformade ytterfästet gör att spiralen är i princip självcentrerad.

Minutröret.

Minutröret är fint polerat.

Uppdrags- och ställmekanism är enkel och vackert utformad. Inga onödinga delar!

Reparationen klar och tavla och visare monterade. tavlan försiktigt rengjord så att det fula märket blev mindre framträdande.

Det färdiga verket monterat i den fina guldboetten.

Klockan klar.

Fickuret med etui.

 

Källor:
https://mb.nawcc.org/threads/ed-koehn-edouard-koehn.162723/

Ekegrèn / Koehn 70089 – del 2

Publicerad den av
1

Urtavlan på klockan är signerad med H. R. Ekegrèn, men klockan är tillverkad av Edouard Koehn – hur kommer detta sig?
Varför signerade Koehn sina klockor med Ekegrèn?
Vem var Ekegrèn?
Vem var Edouard Koehn?
Jag och Eric Leskinen ska försöka svara på några av dessa frågor i texten vi samarbetat om nedan.

Henri Robert Ekegrèn var en av de mest kända urmakarna i Genève på sin tid.

Henrich Robert Ekegren (Henri Robert Ekegrèn) föddes i Köpenhamn 26 november 1823, han var son till urmakare Daniel Ekegren, f.1794 d 1877. Även H. R. Ekegrens farfar Nils Ekegren, f.1754-d.1826 var urmakare, verksam i Karlshamn.
Fadern Daniel flyttade till Köpenhamn och gifte sig med danskan Johanne (f. Groot). Daniel Ekegren jobbade hos kronometermakaren Urban Jürgensen i Köpenhamn.

Ekegrèn gick i lära hos Jules-Frédéric Jürgensen (Schweizisk/dansk kronometermakare), Henri Golay (Urmakare i Genève), Joseph-Thaddeus Winnerl (österrikisk kronometerfabrikör verksam i Paris) och Adolph Lange (gick i lära hos Winnerl, grundare av A. Lange & Söhne i Glashütte).

Som artonåring erhöll Ekegrèn 1841 ett bidrag från danske kungen för att gå i lära hos Jules Jürgensen i Le Locle. Henri-Robert talade fem språk – svenska, danska, tyska, engelska och franska.

1842-45 arbetade han i Köpenhamn hos Jules Jürgensens bror, kronometerfabrikör Louis Urban Jürgensen. Under denna tid lärde Ekegrèn känna Victor Kullberg, Sveriges kanske mest kände urmakare.

Anlände till Genève 1847. Arbetade först med Henri Golay, sedan i 10 år med Golay-Leresche.

1857 grundade han företaget Ekegren & Westermann tillsammans med sin affärspartner Ferdinand Westermann i Genève. De specialiserade sig på konstruktion av kronometrar. Ekegrèn anställde en ung man, Louis Chevalier, som hade gått på urmakarskolan i Genève. Chevalier stannade hos honom i trettiosju år.

1862 lämnade Westermann av hälsoskäl företaget, som har varit känt som H.R. Ekegrèn urhandel. Ekegrèn vann flera guldmedaljer på olika världsutställningar och Han var en berömd kronometertillverkare i Schweiz, och hans produkter var bland de bästa Genève-klockorna på den tiden.

Henri Robert Ekegrèn är mycket känd för kvaliteten på sitt arbete, såsom sina konstruktioner av specialkalibrar med fin finish, och har även specialiserat sig, förutom fickurskronometrar, på tillverkning av tunna och extra tunna klockor och kronografer. Hans talang ledde till att han deltog i ett flertal världsutställningar där han vann guldmedalj flera gånger, som i Paris 1867, i Wien 1873 (kuriosa: under utställningen i Wien delades 25572 medaljer ut) eller i Philadelphia 1876 (kuriosa: det var på denna utställning som Alexander Graham Bell först visade sin telefon och Heinz ketchup fick provsmakas av allmänheten för första gång.) samt Paris 1878.
Den första kronometertävlingen vid observatoriet i Geneve hölls 1872 och Henri Robert Ekegren kom att vinna flertalet av de tidiga tävlingarna. År 1875 fick han första seriepris för tillverkare för sina åtta inlämnade fickkronometrar efter att ha erhållit ett genomsnitt på 141 poäng. 1877 fick han återigen ett vid kronometertävlingen i Genève, denna gång för en fickkronometer som fick 191 poäng av 250. Den sistnämnda hade själv reglerats av Henri Robert Ekegrèn.
Framgångarna höll dock i sig och fram till 1891 var företaget Henri Robert Ekegrèn en flitig deltagare i kronometertävlingarna på observatoriet. Majoriteten av kronometrar reglerades av Henri Robert själv, men han kom även att ta hjälp av andra framstående Geneve-baserade reglörer, såsom Andreas Hillgren (möjligen med svenskt ursprung?), Alexis Favre och G.-M. Grandjean. Företaget vann flertalet priser, såväl för individuella kronometrar som för inlämnade kronometrars genomsnittspoäng – så kallade seriepriser. Ett bra exempel är den kronometer justerad av A. Hillgren som vann ett första pris och placerade sig på andra plats år 1882 med 208,3 poäng.

Ledamot av kommissionen för urmakarskolan i Genève (1866-1878).

1874 presenterade Ekegrèn en olja som han lär haft patent på. En kommitté experimenterade med den nya oljan 1888 vid Société des arts de Genève och fastställde till slut att den var den bästa som någonsin har producerats fram till den dagen.

Henri Robert Ekegrèn sålde sin verksamhet till Edouard Koehn 1891, men han fortsatte att arbeta i detta företag till sin död. Till hans ära signerade Koehn de bästa klockorna med H.R. Ekegrèn. Företaget levererade även klockor till olika andra företag som Tiffany & Co.

Henri Robert Ekegrèn dog 1896 vid 72 års ålder.

En kronografmekanism som Ekegrèn fick patent på i USA 1869

Till vänster Henri Robert Ekegrèns / Eduard Koehns företag idag Bucherer, bredvid byggnaden av Holland America Line, senare Universal Genève och idag Chanel. Sedan följer byggnaden av Patek Philippe och Hotel de Paris idag en ny byggnad där Hermes håller till.

 

Så såg denna plats (Quai Général-Guisan 26) ut vid ett besök i Genève juni 2011.

EDOUARD KOEHN SR
1839 – 1908

Edouard (Eduard, Edward) Koehn föddes i Tyskland 1839, son till Karl Koehn, leverantör till hovet i hertigdömet Sachsen-Weimar-Eisenach. Från 1859 studerade han vid urmakarskolan i Genève. Efter utbildningen började han som anställd urmakare hos Patek Philippe 1861.

En av grundarna av Patek Philippe – Antoine Norbert de Patek led av anemi. Hans sjukdom förvärrades och 1875 kände sig Patek tvungen att utse en efterträdare för att förhindra att hans livsverk – Patek Philippe & Cie – utsattes för fara. Herrarna Cingria, Rouge och Koehn – tre anställda – tillförde kapital i företaget och blev delägare i företaget, som nu hade fem delägare. Detta skulle snart visa sig vara en framtidsinriktad lösning. Den 1 mars 1877 dog Antoine Norbert de Patek vid 65 års ålder. Sonen Léon var bara 20 år gammal och ville inte gå med i företaget. Han avstod från alla rättigheter mot ett årligt apanage på 10 000 franc och levde på denna livränta som en rentier tills han gick bort 1927.
Under sitt femtonåriga partnerskap gjorde Koehn många resor till Amerika och lyckades utse många företag som agenter av Patek-Philippes klockor. Koehns imponerande personlighet och hans tekniska kunskap skapade förtroende hos alla som han kom i kontakt med.

År 1891 slutade Edouard Koehn på Patek Philippe för att istället förvärva firman H.R. Ekegren. Edouard Koehn önskade nämligen ett mer personligt inflytande över urproduktionen än han kunde få på Patek Philippe. Efter förvärvet stannade Ekegren kvar som chef för tillverkningen. Den kvalitetsmedvetenhet som Edouard fått under de många åren på Patek Philippe kom att tydligt återspeglas i de produkter han designade och tillverkade själv. 1892 förbättrade han den retrograda visningen som uppfanns av Abraham-Louis Breguet i det schweiziska patentet nr. 4746.

Under företagets nya ledarskap fortsatte deltagandet i kronometertävlingarna, i alla fall ett par år. Mellan 1891 till 1894 deltog Edourd Koehn som företag i tävlingarna vid observatoriet i Geneve, både med ur justerade av Edouard själv och av Henri Robert Ekegren. För tävlingen 1894 justerades även företagets kronometrar av J. Golay-Audemars, senare känd som reglör för Patek Philippe, och L. Cattelain. Varför 1894 kom att bli slutet för företagets långa tradition av kronometertävlingar är svårt att svara på. Henri Robert dog 1896, alltså kort därefter, och kanske fanns där en koppling? Kanske slutade de när Henri Robert var för gammal för att själv deltaga?

År 1891 fick 24 ur från Edoaurd Koehn ett gångcertifikat från observatoriet i Genève. Av dessa fick 11 ett tillräckligt gott resultat för att kvala in till den årliga kronometertävlingen och vann således också antingen ett pris eller en utmärkelse. Samtliga 11 kronometrar hade justerats av antingen Edouard eller Henri Robert själva. De fem bästa kronometrarna det året hade en genomsnittspoäng på 209,66 poäng av 300 möjliga och företaget vann då ett tredje seriepris för tillverkare, strax bakom Patek Philippe och Alexis Favre, som vann första respektive andra seriepriserna.
Kronometer 70089 som detta inlägg handlar om justerades av Edouard Koehn och var en av företagets fem bästa kronometrar det året. Med 208,8 poäng fick det ett individuellt tredje pris från observatoriet och var företagets näst bästa.

Koehn var mest känd för sina mycket tunna klockor.

Företaget levererade även klockor till Tiffany & Co. Företaget tillverkade kompasser för den brittiska armén under första världskriget.

Eduard Koehn dog 1908, hans son Eduard Koehn Jr tog över verksamheten och fortsatte att driva den till omkring 1933. Ledamot av kommissionen för urmakarskolan i Genève från oktober 1912. Enligt uppgift överlevde företaget Edouard Koehn lågkonjukturen på 30-talet och Edouard Koehn Jr. tog istället över ansvaret för Vacheron Constantins serviceavdelning.

Bilder från ihopsättningen av urverket.

Källor på nätet om Ekegrèn:
Utställningen i Paris 1867
Världsutställningen i Wien
Intressant läsning av E. Favre-Perret där han kritiserar hur de utländska tillverkarnas kronometrar jämfördes med de amerikanska på världsutställningen 1876 i Philadelphia.
Ytterligare läsning om Philadelphiautställningen 1876.
Patentritning och beskrivning 1869
Artikel i Tidskrift 2017, P. Borgelin
Släktforskarsida
Patent
Patent
Observatoriet i Genève
Artikel om Ekegrèn
https://bge-geneve.ch/iconographie/personne/henri-robert-ekegren
https://bge-geneve.ch/iconographie/oeuvre/icon-p-1947-362
https://watch-wiki.org/index.php?title=Ekegr%C3%A8n,_Henri_Robert
https://www.hautehorlogerie.org/en/watches-and-culture/encyclopaedia/famous-watchmakers/s/henri-robert-ekegren/
https://www.e-periodica.ch/digbib/view?pid=gen-001%3A2007%3A55%3A%3A406referrer=search#406

Källor på nätet om Koehn:
Koehn, Eduard – Watch-Wiki
Ed Koehn – Edouard Koehn | NAWCC Forums

Tryckta källor:
It’s about time. Paul M. Chamberlain, 1978. ISBN 0 9000470 81X
(Verkar vara denna bok som de flesta som skrivit om dessa båda urmakare använt som källa.)
Urmakare och klockor i Sverige och Finland. G. Pipping, E. Sidenbladh och E. Elfström. Norstedts förlag.

Stabilis 14689 – balans i bur, del 3

Publicerad den av
1

I denna sista del beskriver jag reparationen och de fel som jag blev tvungen att åtgärda.
Det första jag konstaterade var att det var något konstigt med balansen, det såg ut som att en tapp var avbruten. Konstruktionen tillät inte att enkelt lyfta ur balansen för att konstatera att så var fallet. Jag blev tvungen att plocka isär hela urverket för att se vad som var fel med balansaxeln och lära mig mer om hur verket var konstruerat. När allt var isär kunde jag se att balansaxeln var alldeles för kort. Någon hade slarvigt tillverkat en axel där speciellt den undre axeltappen var som en vevaxel, alla ytor var randiga och nitningen var hög och konstig. Jag måste svarva en ny balansaxel.
I ett ”vanligt” fickur kan man ta bort motstenarna och enkelt mäta hur lång balansaxeln skall vara. Här var den undre motstenen fast monterad i verkbottnen så det gick inte att mäta. Jag fick chansa lite på längden och öka på måtten något med den gamla axeln som förebild. Det undre hålet satt väldigt hårt och trögt, fick slipa till formen för att det skulle gå lätt att få bort. Det övre stenhålet var spräckt. När hålen var åtgärdade kunde jag anpassa balansaxelns mått tills den passade.
En del delar var rostiga, jag brukar vara försiktig när jag tar bort rost. Jag vill inte ändra på några ytor om jag inte måste. Därför brukar jag använda olika mejselformade verktyg i mässing eller nysilver för att ta bort löst sittande rost. På funktionsytor brukar jag använda ”snälla” slip- och polermedel.

Nu ska verket sättas ihop. Lägg märke till den märkliga ordningen att sätta ihop verket!
1. Hake och klove.
2. Gånghjul, sekundhjul och mellanhjul.
3. Balansen sätts i bryggan som därefter sätts i verket.
4. Centrumhjulet och fjäderhuset.
5. Resterande bryggor och klove.

I den moderna Leroyen som jag visade i förra inlägget har man tänkt igenom konstruktionen mer och gjort förbättringar så att det är lättare att arbeta med balansen.

Denna reparation var spännande och intressant, att få en inblick i den tekniska utvecklingen av problemet med att enkelt justera haltningen. Konstruktionen med den justerbara haltningen användes i några olika fickur med Stabilisverk samt i ett fåtal kronometrar från Longines. En spännande tanke är att undra varför Brun valde denna konstruktion framför den andra – som han också uppfann – den vi idag känner i alla moderna klockor. Skänker en tacksam tanke till Brun varje gång jag enkelt justerar haltningen med hans geniala uppfinning. Han fick själv aldrig uppleva det totala genomslag som hans konstruktion mycket senare fick.
Jag tänker på dagens konstruktion av haltningsmekanismen – det krävs en del efterforskningar för att se om det kan finnas kopplingar till Brun själv eller de företag som han var involverad i, till exempel Depollier eller Jurassienne. Har hittat liknande konstruktioner bland patent, till exempel gjorde en man som hette Richard Lange från Glashütte flera konstruktioner som liknade Bruns. Vem vet, jag kanske återkommer i frågan.

Breitling ref 175

Publicerad den av
2

En kund hade lämnat in en Breitlingkronograf för reparation. Verket var Venus 170, vilket jag skrivit om tidigare (klicka här). Spiralen på detta verk hade många småfel som jag tänkte gå igenom mer noggrant.

Bilderna nedan är inscannade utdrag ur katalog 46 från Breitling.

Lite om Breitlings historia.

Breitling startades 1884 i Saint-Imier, Schweiz av Léon Breitling för tillverkning av ur med komplikationer, kronografer och mätinstrument.
1892 flyttades tillverkningen till La Chaux-de-Fonds och tar namnet G. Léon Breitling S.A., Manufacture de Montres Montbrillant. Man har nu 60 anställda.
1905 fick man patent på ett stoppur med tachymeterskala. Gaston Breitling tog över efter sin far 1914. Tillverkningen fokuseras mer mot kronografer, fortfarande fickur.
Samma år 1914 får man patent på ett läderfodral som gör att du kan bära stoppuret på armen. Det verkar som om man redan nu sätter namn på en del av sina modeller.
Kronografen ”Vitesse” tillverkas nu, den är populär bland polisen som använder den för att klocka fortkörare (vitesse = fart). Den har en urtavla med 30 sekunders skala.
Breitling tillverkar också en kronograf för bruk i kyrkan med namnet ”Unedue” – undrar när vi får se den i Breitlings nuvarande sortiment, kanske inte riktigt passar in.
På 1920-talet börjar man använda namnet Breitling på urtavlorna. I en katalog från 1923 har man 33 olika stoppur och fickurskronografer, varav en med kompass och två modeller av armband.
1927 avlider Gaston Breitling och tillverkningen fortsätter utan en officiell ledare. 1932 tar Gastons son Willy över ledningen. Tillverkningen inriktas mer mot flyget.
Man överger namnet ”Manufacture” (tillverkning) 1935, vilket innebär att man inte längre tillverkar alla delarna till klockan själv.
Man köper in billigare urverk genom Ebauches S.A., Venus, Valjoux, ETA, Fontainemelon, Le Landeron, Fleurier och Baumgartner.
1937 tar man fram en speciell klocka åt Lockheed som nu utvecklat tryckkabinen. 1940 börjar man utvecklingen av Chronomat som kommer i butik 1942.
1952 presenteras Navitimer, där man kan räkna ut sin position, bränsleförbrukning, färdriktning med mera.
1969 kommer modellen Chronomat-Chronomatic, en kronograf med automatuppdrag. Urverket utvecklades genom ett samarbete med Hamilton-Buren, själva kronografdelen utvecklades av Dubois & Dépraz och Heuer-Leonidas.
Är du intresserad av Breitlings modernare historia är det bara skriva Breitling på Google.
Breitling har tillverkat klockor med namnen: Aerotel, Chronomat, Montbrillant, Navitimer, Unedue och Vitesse.

Intressant att skalringen på ref 175 är här satt på två över tolv, det betyder att man kan använda skalan som GMT-ring. Det krävs dock en urmakare för att flytta ringen som inte är vridbar på detta ur som är vattentätt till 2 bar.

(Lite ny information som tillkommit efter att jag skrev detta inlägg. Efter att jag lagat denna klocka, såldes den på nätet. Personen som köpte den visade sig vara den kände Breitlingsamlaren – WatchFred – som ropade in klockan. Det var tydligen den sista klockan som saknades för att han skulle få en komplett samling! Modellen är mycket ovanlig. Klockan har vridbar ring! Något som jag inte vågade testa, jag visste helt enkelt inte att den skulle vara vridbar. Inte så konstigt kanske, man kan omöjligt veta allt! Men nu vet jag! Det är väl det som är så kul med klockor, man lär sig alltid något nytt.)

Här framgår vilka olika tavlor som är möjliga att beställa.

Det verkar som klockans urtavla är en blandning mellan 2 och 5.

Det verkar som klockans urtavla är en blandning mellan 2 och 5.

Förklaring till tavlans skalor.

Reservdelslista över Breitling kaliber 103 – Venus 170.

Om själva reparationen.

Lite om spiralriktning.

Så här såg det ut innan jag började greja med spiralen.

Man ser tydligt att något inne vid centrum är fel. Man kan ana att hela spiralen hänger ner – som ett paraply.  De yttersta varven ligger konstigt.
Jag bedömer dessa fel som mindre som ska vara fullt möjliga att åtgärda.
När man riktar spiraler ska man gå metodiskt tillväga och fundera noga innan man böjer eller gör något med spiralen.

 

När man ska rikta inne vid rullen får man endast jobba inom den röda cirkeln, kurvan ”k”. INGET ANNAT STÄLLE. Utseendet på detta innerfäste är ovanligt bra, ofta ser man att det inre varvet ligger närmare spiralrullen.

Det händer saker 180° mot det ställe där du riktar planet. På en perfekt stiftad spiral har du en liten rak bit innan böjen kommer och själva spiralen börjar, i detta fall är den raka biten i stort sett obefintlig. Då brukar jag trycka med en korntång inom den röda cirkeln, då böjs spiralen alldeles inne vid stiftningen. Just precis så var felet på denna spiral.

Att rikta rundlöpningen på en sådan här spiral kan ibland vara väldigt svårt. Då händer det mest saker 90° mot där du riktar. Det kan vara bra att ha bilden nedan i tankarna när du ska börja att rikta inne vid fästet.

Det är sällan man ser en perfekt stiftad spiral. En mjuk böj in mot fästpunkten, avståndet mellan rullen och området där spiralen börjar efter stiftningens kurva (k) skall vara ungefär ett spiralavstånd.

.

Man riktar tills spiralen löper runt och är plan. Kontrollera de innersta varven.

Klockan klar.

Källor:
La montre de poche suisse à travers les vallées horlogères av Réal Bossé 2015.
Spiraler och balanser, Sandström 1963.
Watch adjustment, Jendritzki 1963.