Jaccard-det är aldrig försent att ge upp! Eller?

Efter allt arbete med att svarva axlar och fixa till en haksten så fungerade äntligen klockan. Jag provade verket löst några dagar och den såg ut att gå både fint och hyfsat rätt. Det var dags att byta det skadade stenhålet i balanskloven.

Med stenen på plats var det åter dags att prova så att allt var som det skulle. I med balansen igen och klockan startade, men den stannade nästan med en gång!
Nej, inte mer fel nu…
Nu hade liverstenen hamnat på fel sida om gaffeln. Vad var fel?
Knivluften.
När balansstenen var bytt fanns inte längre det stora spelet i balansen som förmodligen ”förlät” gångfelet.

Vad är knivluft? Om du inte vet kommer här en liten förklaring.
Vi tittar på den översta skissen först – fig. 1.
De viktigaste punkterna är nr 4 som är själva kniven, nr 2 är säkerhetsrullen och nr 7 som är anslagsstiften.
För att kontrollera knivluften – luft eller spel – vrider du balansen så att liverstenen nr 5 kommer ur hakgaffeln så som bilden visar. Du försöker att flytta haken i sidled, då ska du känna/se en luft mellan anslagsstiftet nr 7 och säkerhetsrullen nr 2.
I fig. 2 syns detta tydligt – det är bara det att i detta fall och i Jaccards fall är lite för mycket luft. Dessutom var det ju problem med att ställa in gången som jag nämnde i förra inlägget, vilan var fel. Vilan med sin dragning gör att haken dras emot anslagsstiftet om gången är rätt inställd. Om vilan är liten eller om gånghjulstanden kanske till och med faller på hävytan då trycker kniven emot säkerhetsrullen. Då kommer kniven att hamna i den lilla urfräsningen nr 3 vilket gör att liverstenen nr 5 hamnar på fel sida om gaffeln – det vill säga på hornets utsida. Balansen blir helt blockerad – stopp.
Jag försökte att lösa problemet genom att sträcka kniven – fig. 3.

En annan viktig luft när man jobbar med gången är – hornluften. Du kontrollerar den genom att låta balansen hamna i sitt neutralläge, sedan vrider du balansen åt något håll samtidigt som du för haken från sida till sida. Genom att vrida balansen provar du luften mot liverstenen, tills du provar knivluft. Dvs tills liverstenen inte längre rör vid hakens horn.

Nästa problem, när kniven blev sträckt till korrekt längd och knivluften också var bra då hände det som jag försökt att illustrera i fig. 4. Då låste sig kniven i försänkningen nr 3. Då fick jag korta ner kniven tills blockeringen släppte – klockan startade!
Det var fortfarande ganska stor knivluft men klockan verkade fungera. Jag provade den i olika lägen i flera dagar utan att klockan stannade – skönt, allt fungerade. Dags att lämna klockan.

När jag lämnade den hade den stannat…
Samma fel som förut, balansen hade hoppat över. Fasen också. Den hade ju fungerat bra hos mig men när den fick röra på sig lite stannade den.
Dags att ge upp?
Jag föreslog för Eric att jag sätter balansen rätt och han sedan får ha den gående i sin samling och att inte bära eller använda klockan. Nej. Jag vill använda klockan blev svaret. Jag åkte hem och bröt ihop. 🙂

Hur skulle jag lösa detta? Haken är förmodligen utbytt vid något tidigare tillfälle och är ett nummer för liten. Tillverka en ny hake? Hitta en passande i skroten? Sträcka själva haken?  Byta till en större liverrulle? Hur hittar man en sådan med rätt storleksförhållande? Tillverka en ny liverrulle? Ganska krångliga och besvärliga lösningar. Finns det något enklare sätt?
Berättade för Eric om mina funderingar, han hade ett identiskt verk utan boett! Han hade även en klocka med ett liknande verk, bara att flytta över haken från något av dessa verk! Enkelt! Märkte ni det? ordet ”bara” igen…

Nej det gick inte heller, ingen passade. Jag hade funderat på en enkel lösning som gick ut på att trä över en ring på säkerhetsrullen som därmed skulle få större diameter. I alla fall värt att pröva. Svarvade till några små rullar i olika mått och började testa.

Så här såg min idé ut. Det verkar som om den fungerar – har ni hört den förut?
Men denna gången gjorde den verkligen det!
Bar den på mig några dagar, testade den i olika lägen, hade den i fickan i en vecka utan stopp! Var det verkligen sant att den fungerade?
Glömde att ta några bilder hur det såg ut i klockan, men filmade i alla fall.
Det är en riktigt bra funktion att kunna filma i slow-motion, du kan lätt kolla snabba förlopp, till exempel hur spiralen arbetar eller gången fungerar.
Det är inte lätt att se, men man kan i alla fall ana hur min ring skymtar och knivens luft.

Har lite fler bilder på verket och delarna. Allt är inte elände. 🙂

Detalj från boetten.

Så här skriver Eric om klockan:

Lipmann freres nr 1724

1904-1905 var ett unikt tävlingsår för observatoriet i Besançon. Det hölls nämligen två kronometertävlingar det året. Utöver den årliga tävlingen, Concours annuel, som endast var öppen för tillverkare med verksamhet i Besançon, så hölls en nationell tävling, Concours national, där tillverkare från hela Frankrike kunde delta. För den nationella tävlingen togs ett speciellt regelverk fram och ekonomiskt stöd för tävlingen och dess priser samlades in från ett stort antal sponsorer. Totalt deltog 127 kronometrar från 28 franska tillverkare i den nationella tävlingen, varav 56 erhöll ett gångcertfikat och 55 av dessa också ett pris. Trots den nationella tävlingen hölls också den årliga tävlingen och det uttrycktes en oro att den årliga tävlingen inte skulle få tillräckligt många deltagare. Oron var dock obefogad då Besançons urtillverkare lämnade in 103 kronometrar för tävlingen. Vissa kronometrar tävlade dock i båda tävlingarna. Av dessa 103 erhöll 93 ett gångcertifikat och 55 fick ett tillräckligt bra resultat, Mention très satisfaisante, för att delta i tävlingsdelen och få pris.

Lip (Lipmann frères) var en av de mest framgångsrika deltagarna i kronometertävlingarna på observatoriet och en sponsor av observatoriets tävlingar. De deltog i båda tävlingarna 1904-1905 med sin urverksserie 17xx som justerats av Alfred Jaccard. Alfred Jaccard är en av de mest kända reglörerna genom tiderna och under sin tid som reglör för Omega slog han många precisionsrekord. Samtliga urverk i 17xx-serien var 19 linjer i diameter (43 mm) och utrustade med Breguet-spiral med dubbla kurvor i palladiumlegering. I den nationella tävlingen vann följande serienummer priser: 1741, 1750, 1733, 1778, 1777, 1731, 1780 och 1794. För sina tre bästa kronometrar vann Lip det fjärde av fem seriepriser för tillverkare. Reglören Alfred Jaccard vann det tredje av fyra seriepriser för reglörer för sina tre bästa kronometrar. Två av kronometrarna han vann seriepriset för hade han justerat åt Lip. I den årliga tävlingen vann följande Lip-kronometrar priser: 1733, 1741, 1731, 1757, 1728, 1750, 13786, 1761, 1743, 1776 och 1724. Vissa av Lips kronometrar tävlade alltså i båda tävlingarna. I den årliga tävlingen vann Lip det första av tre seriepriser för tillverkare.

Mitt exemplar, Lip 1724, var en av kronometrarna som tävlade i den årliga tävlingen. I tävlingen fick den totalt 102 poäng och var då en av 55 kronometrar med Mention très satisfaisante som fick delta i tävlingsdelen. Av dessa 55 kom den på plats 48. Med sitt poängresultat vann också kronometern ett pris, nämligen ett enkelt omnämnande, Mention simple, som var det lägsta av de fem prisnivåerna.

Kronometern är ett utmärkt exempel på den typ av ur som Alfred Jaccard arbetade med under sin tid i Besançon.

Jaccard, ett hopplöst projekt! Eller?

Eric ser till att jag inte blir arbetslös. Fick ett fickur igen för renovering. Verket känner jag igen sedan förut.
Så här såg det ut när jag fick klockan.

Eric har satt lite Rodico i löpverket.

Med verket ute ur boetten kunde jag konstatera att balansaxeln var av. Eric hade satt lite Rodico som stopp i löpverket, när jag tagit bort hindret såg jag att löpverket kunde röra sig – hakstenarna såg konstigt uppböjda ut och var inte i ingrepp med gånghjulet. Nåväl tänkte jag, hakstenarna har säkert lossnat på grund av dålig shellack.
Jag beslöt mig för att svarva en ny balansaxel och att ställa in gången senare när balansen fungerade. Noterade att stenen i balanskloven var skadad.

När balansen var klar blev nästa moment att kolla vad som hänt med haken och hakstenarna. Det första jag lade märke till var att stenarna hade olika färg och form, de var uppböjda i en konstig vinkel. När haken var fri såg jag att även en tapp var avbruten. För att se hur gången fungerar måste jag ha en fungerande hake, alltså var det bara att svarva en ny hakbom!
Men det var något annat fel med haken (väl synligt om man är uppmärksam) som jag fortfarande inte sett – kan du se det jag inte såg?
På äldre ur är ofta hakbommen gängad och fastskruvad i haken, så också i detta fall. Har aldrig tidigare tillverkat en hakbom med gänga, så det skulle bli en ny utmaning. Valde att svarva i blåstål som är ett bra material med god hårdhet och som ger fina poleringar. Skulle mitt gamla gängsnitt hålla får att gänga i blåstål?
Bara att prova, det gick fint. Resten gick också bra, svarvade klart, anpassade tapparna i rullbänken, gängade fast i haken.

Nu skulle gången provas. Det var då jag upptäckte det jag inte tidigare lagt märke till.
Hakstenarna hade samma vinklar! Alltså två utgångsstenar!
Det var nu det började kännas riktigt hopplöst, vad var detta för klocka jag hade åtagit mig att fixa! Tog en låååång fika.
Tittade i ett par skrotade verk från gamla projekt och hittade en hake med välvda stenar precis som det ska vara. Stenen passade i spåret, bara att prova gången igen.

Ny ingångssten på plats, med rätt vinkel. Men något för lång, gången går inte igenom.

Då kom nästa problem. Hakstenen var för lång! Gången gick inte igenom.
Hakstenen måste kortas in. På riktigt fina ur förr i tiden anpassades alltid hakstenen till hakens spår, den skulle bottna. (Se min artikel om Halda.)
Den ”nya” hakstenen var skadad på den inre icke verksamma delen, jag valde att slipa bort det mesta av det skadade området.
Hur slipar man en haksten?
Studerade lite i min litteratur men fann inte så mycket. Jag hade slipat en haksten en gång tidigare när jag var på Patek Philippe, den gången var det också en gammal fin välvd haksten som hade slitage på den verksamma ytan. Fick göra det jag trodde var rätt och så som jag kom ihåg det. Ett stort problem när man slipar hårda material som glas och rubin är att det det går ur flisor på ”släppkanten”. För att förhindra detta slipar man först en facett på släppkanten innan du slipar den plana ytan.
Man brukar använda en kopparskiva som man applicerar diamantpasta på, med en stålrulle pressar man in diamantkornen i den mjuka kopparen. Sedan slipar man först med grov diamantpasta, sedan svarvar man ren kopparytan och tar en finare pasta och så vidare. Jag provade den finaste av mina diamantskivor som jag slipar sticklar på, och det fungerade fint. Med tanke på att det var bakänden på stenen som skulle slipas bort var ytnoggrannheten inte viktig. Men jag ville ju inte att kanten skulle flisa sig. Höll en trasa med fotogen mot skivan samtidigt som jag slipade. Det gick väldigt bra, inga flisor och ytan blev fin. Den duger dock inte som verksam yta, då hade jag fått använda diamantpasta på kopparskiva som jag beskrev ovan.

När jag satte in haken i klockan såg jag det inte var möjligt att ställa in gången, hur jag än gjorde var det omöjligt att få det helt rätt. Gången hade nästan ingen vila, dessutom var det inte lika på båda sidor. Provade ändå med balansen – klockan gick, dessutom med riktigt fin svängning. Provade den på bänken några dagar innan jag tänkte ge mig på att göra resten, bara att byta balansstenen som var sprucken och sedan rengöring. Eller? (Jag brukar säga till kunder att ordet ”bara” inte finns, nu fick jag smaka på min egen medicin…)
Mer om detta i del 2.