J E Kampe patent 1001278

En rundlöpcirkel med svenskt påbrå.

Efter att jag först publicerade detta har jag fått fram ytterligare uppgifter om John. Delvis genom ytterligare efterforskningar via en släktforskningssida på nätet. Genom den sidan fick jag kontakt med Johns barnbarn Bob. Bob bor i Massachusetts och skrev om sina minnen av John. Bobs första bil – en Mercury från 1949 – ärvde han när John gått bort.
Jag har kompletterat med Bobs uppgifter i texten nedan.

En Mercury från nätet.

John E Kämpe var en av 1,2 miljoner svenskar som emigrerade till USA. John Edvin föddes i Bjuv strax utanför Malmö den 4 september 1879 och dog i USA 8 januari 1978.
J E Kämpe var son till urmakaren Anders Kempe (född i Tibbarp, Bjuv) och Gustafva Johannesdotter. Vid år 1900 års folkräkning (21 år gammal) finns han som boende i Blekinge tillsammans med 35 personer på samma adress (samtliga urmakeriarbetare). Det tog en sekund innan polletten ramlade ner – Halda!
Adressen anges till S. Öijavad N:o 2 Halda 145.
Henning Hammarlund – grundare av Halda – uppförde ett arbetarehem med matsalar och sovrum.
John måste alltså varit en av de urmakeriarbetare som tillverkade Halda fickur.
Man kan spekulera om John lärde yrket av sin far eller via den utbildning man hade internt på Haldafabriken. Jag vet inte när John började på Haldafabriken, men på tidiga bilder från fabriken ser man att de flesta arbetarna var barn. Den yngste arbetaren enligt folkräkningen 1900 var 14 år.

Några kommentarer till utdraget ur folkräkningslängden. Förutom Henning Hammarlund med fru och pigor bodde även urmakarna Carl Borgström (startade AB Urfabriken – ABU 1920) och Johan Gustav Blomqvist här. De senare anställdes för att kunna producera de första fickuren omkring 1890. År 1901 hade Haldafabriken totalt 58 arbetare. Vid denna tid utvecklades flera nya produkter och tillverkningen av taxametrar och telemetrar tog fart vid 1903.
Jag har skrivit lite om Halda i ett tidigare inlägg.

Det finns en uppgift i en husförslängd från Reslöv (nära Eslöv) att han var boende på Ängslotten no 31 och att han var inflyttad dit 24/11 1902. Vad jag fått fram så emigrerade han den 23/9 1903 till USA. Under resan träffade han sin blivande hustru Ellen Wilhelmina (född Seehausen från Skåne). De slog sig ner i Waltham, Massachusetts. där han jobbade på den kända urfabriken Waltham Watch Company. En adress jag fått fram där de bodde år 1920 är Newton Street nr 350. Bob berättar att just denna gata på sydsidan av staden Waltham var befolkad av många svenskar.


Efter en tid startade han ett eget företag specialiserat på verktyg. Från 1914 till 1931 tillverkade han urrelaterade verktyg och utrustning. I slutet av sin karriär sysslade han med urreparationer och tillverkning av stenar.
John och Ellen fick fyra barn – Olga (gift Swanson) (John bodde en tid hos Olga), Jennie (gift Andersen, enligt Bob en av Walthams största släkter) (Olga och Jennie var aktiva i Swedenborgkyrkan, de försökte bevara sitt svenska arv genom seder och bruk.), Helen och Herbert (Bobs far). Förutom Walthams urfabrik jobbade även John på Howard Clock Company. John hjälpte även sin son Herbert i hans bilverkstad. 

J E Kampe fick patent på fyra verktyg, en speciell syftningslinjal för rundlöpcirkeln  (848,831 år 1907); rundlöp- avvägnings-cirkel (1,001,1278 år 1911), en förbättrad version på rundlöpcirkeln (2,039,226 år 1935) samt patent på en speciell urmakarskruvmejsel. (1,361,335 år 1920).

Man tillverkade även en svarv med 50 mm dubbhöjd för 9 mm patroner.

Mitt verktyg har jag ärvt av en urmakare som i sin tur fått det från en urmakare ”Per i Hagen” som hade urverkstad i stadsdelen Hagen i Göteborg. Per hade jobbat i USA och hade detta verktyg med sig hem därifrån.

God Jul!

Källor:
http://www.lathes.co.uk/kampe/
https://patents.google.com/?inventor=John+E+Kampe
Statistiska Centralbyrån (SCB) – samlingspost, Utdrag ur födelse-, vigsel- och dödböcker 1860-1949, SE/RA/420401/01/H 1 AA/659 (1879)
Riksarkivet, Folkräkningar (Sveriges befolkning) 1900
Google maps
Carrosantigos
Halda – en svensk fickurfabrik. Sandström, Carlsson och Sjunnesson 1987.

Muntligt av Erik Hultkrantz
E-post december 2020 av Bob Kampe, Williamstown, Massachusetts

 

L. Leroy 19964 – fick nytt liv i uppdrag

Vad har vi här?
Ett ganska enkelt armbandsur med fläckig, fyrkantig boett, där det satt ett äldre sladdrigt brunt läderarmband.
Det var något fel i visarställningen men det gick hjälpligt att dra upp fjädern.

Vid en närmare titt stod det L. Leroy & Cie på urtavlan. Lät bekant.

Lyfte av visarna och tog bort de två skruvarna som håller tavlan för att inspektera.

(Det jag först tyckte var ett gammalt tråkigt band visade sig vara originalbandet. Bandet är sytt direkt på klockan!)

Så här såg det ut under tavlan.
Det var inte så konstigt att det inte gick att ställa visarna!
Någon hade försökt att tillverka en ny visarställarm, men den såg mest ut som en prototyp. Dessutom blockerade en ny skruv rörelsen för armen.
Hur går man tillväga för att få till en fungerande visarställarm?
Det är ju inte direkt något vardagsarbete, man ser visarställarmar, man vet hur det ska fungera – när kronan dras ut skall muffhjulet skjutas fram mot visarställhjulet så att det går att ställa klockan, när kronan är intryckt ska armen kunna röra sig när kronan dras bakåt och ligga still när klockan dras. I detta verk ligger dessutom fjädringen i samma spår i muffhjulet – armen måste kunna röra sig fritt gentemot fjädern – i sina lägen.

Ett intressant problem som måste lösas!

Jag hade ingen hjälp av visarställarmen som satt i klockan.
Måste konstruera armen med hjälp av det som fanns kvar av originaldelar i verket.
Tog hjälp av CNC-fräsens koordinatsystem tillsammans med en USB-kamera. En kombination som jag aldrig jobbat med tidigare – modernt värre. Men väldigt smidigt.
Mäter upp med hjälp av datorn och CNC-maskinen. Tar en mängd olika viktiga mått.

I mitt ritningsprogram kunde jag sedan lägga in de måttuppgifter jag hade, jag kan även lägga in mina verkbilder som bakgrund. Det gjorde att jag kunde testa om ritningen på visarställarmen fungerade mot verklighetens verk.

Innan jag började med armen tillverkade jag skruven för visarställarmen. Med ritningen som förebild började jag fila!
(Letade efter bilder på hur en visarställarm från Leroy kunnat se ut, men det var för mig omöjligt att hitta bilder på tavelsidan…
Fick bli min tolkning av hur den eventuellt hade sett ut.)
I de flesta moderna klockor har regeln två eller tre lägen. För att få dessa lägen exakt sitter det ett stift på regeln, stiftet tar i tirettfjädern som har två eller tre försänkningar som skapar de rätta lägena. Det är också viktigt att fjädringen är så stark att det krävs ett visst tryck för att ändra mellan tex uppdrag och visarställning – kronan får ju inte hoppa in när du ställer klockan. I denna Leroy var konstruktionen en annan. Här var det visarställarmen som skulle hålla kronan i position. Det gjorde jobbet mycket svårare, fick ju inte fila bort för mycket material, då skulle det inte fungera som tänkt.

Nästa moment blir att tillverka en ny uppdragsaxel för att ersätta den gamla och rostiga. Hålet för uppdragsaxeln var väldigt slitet, så mycket att ingreppet mellan transmissionshjul och kronhjul blev för stort så att det kuggade över. Det brukar vara en ganska stor operation att fixa till. Har skrivit lite om detta förut bland annat här. Fick en idé om att göra ett foder. Problemet med foder är att det måste bli stabilt, det får inte lossna. Det är ganska stora krafter när klockan dras upp. Ofta använder man bara ett finger när man drar, det gör att det blir ensidigt tryck mot en sida av verkbottnen. Är då axeln sliten som i denna klocka, verkar axeln som en fil. Det är även känsligt med ingreppen. Det är ju ofta inte bara själva hålet som är slitet utan även de andra delarna i uppdraget brukar också vara mer eller mindre slitna.
Svarvade ett stålrör med en fläns som jag delvis filade bort. Gjorde sedan ett par spår i verkbottnen där jag kunde vrida in mitt foder. Det blev som en slags bajonettfattning, gjorde flänsarna svagt kilformade så att de skulle kilas fast när jag vred in röret. Det visade sig bli mycket bra och stabilt!
Även när jag fräst bort överflödigt material satt röret stabilt, det gick inte att rubba. Fjäderhusbryggan trycker dessutom emot fodret vilket skapar ytterligare stabilitet.

Efter allt arbete med att få ordning på uppdraget återstod nu bara att få igång själva urverket!
Efter rengöring och epilamisering satte jag ihop verket, fungerade det?
Naturligtvis inte! 🙂
Gången fungerade inte. Såg att det var bränd lack på en av hakstenarna, misstänkte att det var något fel här. Tog bort den brända schellacken, ställde in gången, satte dit ny fin schellack. Allt fungerade som det skulle!

Härligt att jobba med fina kvalitetsur av bästa sort!
Tyckte att detta inlägg blev lite långt så det kommer mer om företaget Leroy och minst en Leroyklocka till i framtida inlägg!