Författararkiv: andersandersson13

Profilbild för Okänd

Om andersandersson13

Naturfotograf med fåglar och fjärilar som huvudintressen.

Victor Kullberg 4035 – del 2

Publicerad den av
1

Victor Kullberg 4035, del 2.
Texten är delvis publicerad i Svensk Urmakeritidning Nr 1, mars 2025. Bloggdelen är kompletterad med fler bilder och utökad text med lite mer förklaringar till hur jag tillverkade stenarna till gången.

Inledning
Tänkte berätta om en renovering av en däckskronometer tillverkad 1882 av Victor Kullberg. Min kund hade ärvt kronometern av sin far som hade köpt den för länge sedan i London. Han berättade att den hade fungerat men att den nu stod helt still. Den hade också reparerats vid några tillfällen tidigare.

Besiktning av kronometern

Så här såg kronometern ut när jag först fick se den.

Kronometern har en kraftig silverboett. Urtavlan är ren och tydlig och har förutom de vanliga visarna även en gångreservvisare. När man trycker på knappen vid bygeln kan man öppna baklocket där man finner uppdragshålet. För att ställa visarna öppnar man framsidan, där kommer man även åt en spärr för att kunna fälla upp urverket.

Spärr under glasringen för att kunna fälla upp verket.

På bilden syns hur balansen ligger an mot verkbotten.

På bilden syns tydligt hur balansen ligger an mot verkbotten.

Här kan man se en halvcirkel där balansen legat emot verkbottnen och skavt.

Balansen lutade mycket åt ett håll – så mycket att den tog i verkbottnen. Jag kunde även se några andra märkliga saker.

Balanskloven var nedböjd.

Kullbergs stolthet – Maker to the admirality – var delvis bortslipat. Varför?…

Mycket som hänt på undersidan av kloven.

Balanskloven var nedåtböjd och förgyllningen var delvis bortslipad på ovansidan. När jag tog bort kloven syntes att någon filat ned framkanten så att kloven ytterligare skulle luta. Verket har kronometergång, kompensationsbalans med cylindrisk spiral. Balansaxeln såg ”hemmagjord” ut och var definitivt utbytt någon gång.

Impuls- och utlösarsten i dåligt skick. Här nedan följer några bilder för att illustrera hur två av gångens stenar var skadade.

Impulssten.

Notera även den slitna balanstappen. Trumpeten och tappen har fel form, ”hemmagjord” balansaxel.

Impulsstenen.

Skadad utlösarsten.

Detalj av den skadade utlösarstenen.

Skadad impulssten.

Vid en närmare granskning av impuls- och utlösarstenarna syntes att flisor gått ur stenarna, dessutom var de båda stålrullarna mycket repiga och delvis deformerade.
Detantfjäder, guldfjäder och vilsten såg fina ut. Den undre balanskloven var även den lutande och filad på.

Den undre balanskloven bar även den spår av nedfilning.

För att uttrycka sig milt hade någon eller några tyvärr gjort mindre bra ifrån sig. Skulle det vara möjligt att någonsin få denna kronometer i gångbart skick igen? Kände mig tveksam till det. Funderade på vad som hänt. Jag kan delvis förstå varför man böjer bryggorna – kanske hade någon gjort nya balanstappar på den gamla balansaxeln. Sedan har också den axeln gått sönder och man har gjort en ny axel efter den gamla för korta axeln. Men varför filar man av ovansidan?
Stenarna hade kanske gått sönder när man tagit bort rullarna eller när man försökt vrida på dem för att ställa in gången.
Provade att ta bort motstenen för balansen, det visade sig att det satt en lös chaton för balanshålet. När den lossade något ur sin fattning visade det sig att balansen faktiskt började röra på sig och den började ticka. Fick en idé att svarva en ny chaton där hålet satt ocentrerat så att balansen skulle bli planare.

Balansstenhålet var spräckt. Naturlig rubin.

Svarvade en ocentrerad ”testchaton” i mässing och pressade in en syntetisk rubin.

Det visade sig att min teori fungerade och verket tickade med denna lösning. Bara resten kvar – ny balansaxel, rikta upp klovarna och svarva en riktig chaton med schweizersvarven det trodde jag mig kunna men hur får man tag på nya stenar till gången? Det går inte att bara beställa, de måste tillverkas. Jag tillfrågade en person om han kunde hjälpa mig med det, det kunde han visserligen men han sa att jag skulle försöka själv först. Hur vet man att man inte kan om man inte har försökt? Efter diskussion med kunden kom vi överens om att han ville ha kronometern i ett fungerande skick med tillverkning av de delar som behövdes.

Renoveringen – tillverkning av nya stenar.
Vid några tillfällen har jag anpassat hakstenar om de varit för långa eller för höga. Det går fint att slipa dem på en fin diamantskiva som smörjs med fotogen. Man får vara försiktigt så att inte kanterna flisar sig, men det går att förebygga genom att först lägga en liten facett på den sida som ligger på ”utgångssidan”.
Var får man tag på syntetisk rubin? Vad kostar en sådan? Eller kan man använda en haksten eller en motsten som man slipar om?

Syntetisk rubin som den levererades till mig.

Efter lite efterforskning på nätet visade det sig att det gick att beställa rårubin från bland annat Indien och Thailand. Priset beror bland annat på vikt, klarhet, och storlek men stenen jag beställde hamnade på cirka 500: -.
Äkta rubin och safir består av korund – aluminiumoxid. Syntetisk rubin tillverkas av korund. Vid tillverkning av syntetisk rubin tillsätts även kromoxid för att få den röda färgen. (Tillsätter man järnoxid och titansyra får man syntetisk safir, andra tillsatser kan ge andra färger till exempel gul och blå.) Korund används även för tillverkning av smärgel till slippapper eller slipstenar.

Bild från: Die Edelsteine und Ihre Bearbeitung fur Uhrmacherei, Bijouterie und Industrie, Trincano, L.

Enkelt förklarat placeras aluminiumoxid- och kromoxidpulver överst i ett verkikalt rör. I toppen är en hammare monterad, den hamrar i en jämn takt. Hammaren slår på behållaren med pulvret. Hammarslagen gör att en liten mängd pulver faller i en jämn ström ner i en ugn där pulvret hettas upp till 1800–2000 °C. De små kornen blir då små vitglödande droppar. Dessa droppar faller sedan ner på en rost längst ner i röret och kyls ned. Vid avkylningen bildas kristaller. Den syntetiska rubinen byggs sedan långsamt upp i tunna skikt. Rårubinen blir ca 100-120 mm lång, ca 20 mm i diameter. När den säljs är den oftast halverad på längden.

Bearbetning
Diamant är det hårdaste naturmaterial som finns – den har hårdhet 10 Mohs. Rubin har hårdhet 9 Mohs. Mohs hårdhetsskala är en jämförande skala, till exempel är rubin dubbelt så hård som topas (8 Mohs) men diamant är fyra gånger så hård som rubin. Därför är diamant det mest lämpliga material för att bearbeta rubinen med. Det finns en uppsjö av olika verktyg med diamantbeläggning i olika finhetsgrader.

Byggde en enkel apparat för kunna såga upp rårubinen i skivor.

Min första ”skiva” av rårubin.

Med hjälp av kapskivan sågade jag en skiva av rubinstaven.
Nästa steg blev att dela skivan i mindre bitar, när jag fått en lämplig flisa var det dags att börja forma rubinbiten till en impulssten. En fördel med kronometergången är att stenarna har en ganska enkel form, funktionsytan är plan. Inga besvärliga vinklar som måste hållas. Impulsstenen har en rektangulär form som påminner lite om ankargångens haksten, men i stället för en plan hävyta har impulsstenen en radie.

Enkel hållare i mässing. Har fräst en liten vinkelrät kant som stenämnet vilar och styrs emot.

Jag klämde fast ämnet i en enkel hållare som jag tillverkat i mässing. Grovslipar fram en rektangulär form något större än måtten på min ritning. Slipningen gör jag i svarven på en fin diamantskiva som jag använder när jag slipar mina hårdmetallsticklar.

Lackar upp stenämnet i en mässingsbit. Man kan ana de olika stegvisa ansatserna i spåren.

Stenen har rätt bredd. Kanten polerad och klar.

Första steget. Anpassning av stenens bredd. Man ser tydligt att stenen inte är plan ännu.

För att slipa stenen till korrekt form med riktiga mått tillverkar jag ett enkelt verktyg. Det är en mässingsbit där jag fräser spår med olika djup. Impuls-stenen ska vara 0,8 mm bred, jag gör spår med 1,0 – 0,9 – 0,8 mm djup. Lackar fast ämnet i spåret med 1 mm djup och slipar sedan ner ena sidan, därefter vänder jag stenen så att jag får den nyslipade plana ytan nedåt och flyttar den till spåret med 0,9 mm djup. När den ytan är klar har jag två parallella ytor och en sten med 0,9 mm bredd. Lackar återigen upp stenämnet och slipar ner till 0,8 mm bredd som är det slutliga måttet.

Nu slipas och poleras planen för att stenen ska få rätt tjocklek.

Till sist gör jag radien på stenen.

Nu har jag en sten med korrekt bredd, nu formar jag tjockleken (0,3 mm) på samma stegvisa sätt. Avslutningsvis lägger jag en radie, anpassar längden och bryter kanterna.

Diamantpapper i olika grovlekar lägger jag på en glasskiva för att forma och till sist polera.

Första intrycket – ser bra ut!

Stenen med sin slutgiltiga form, till sist gör jag en liten kantbrytning. Tittar man noga ser man att små flisor gått ur kanterna. Se nedan.

Provar stenen i impulsrullen.

Nu skulle jag tillverka den mycket mindre utlösarstenen. Den skulle ha en kilform, dessutom några olika radier.

Originalstenens profil.

Den skadade impulsstenen. Notera att ytorna inte är parallella.

Min ritning av utlösarstenen.

Tillvägagångsättet för att göra utlösarstenen påminner om hur impulsstenen tillverkades. Här tillverkade jag några olika hållare i stål för att kunna slipa fram rätt radie. Slipade fram ett rektangulärt ämne först. Polerade den plana sidan först, sedan gjordes radien i bakkanten och så vidare.

Fräser några olika fördjupningar med olika djup i ett stålämne för att forma ovansidans radie.

Här ”skrotar” jag bort material med hjälp av en fin diamantskiva. Dränker in en tygbit fotogen för smörjning.

Ovansidans radie formad, stenens tjocklek rätt.

När man bearbetar hårda material som till exempel glas och rubin får man ofta problem med att det går ur flisor på ”släppsidan”. För att minska problemet kan man lägga en 45° facett. Sedan slipar fram till att facetten nästan försvunnit, med hela tiden minskande tryck. Man får fundera på vilket håll som är lämpligast att slipa ifrån. När man anser sig vara klar med formningen lägger man ytterligare en liten fin facett eller radie antingen med diamantpasta eller det finaste pappret. Se ovan på bilden av impulsstenen innan kanten är bruten. (Det är väldigt svårt att helt undvika att flisor går ur kanterna hur noga och försiktig man än är. Men med mycket övning går det bättre.)

Slutlig polering av ovansidan.

Kontroll av passformen i utlösarrullen.

Nu har jag två passande stenar i respektive rulle. Eftersom rullarna ganska illa hanterade justerade jag dem lite och polerade bort de värsta reporna.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det gick mycket lättare än jag trodde att forma rubinen. När jag lärt mig hur effektiva de olika diamantpappren var, hur fort de olika kornstorlekarna avverkade och så vidare kom jag snart underfund med hur jag skulle gå tillväga. För grovavverkning tycker jag att diamantskivan i svarven fungerade bäst, för att komma ner till mått använde jag 9 microns papper och för poleringen 3 mic och 1 mic. Köpte 200 mm rondeller utan lim som jag bara höll ned mot en glasskiva. Genom att jag lackade upp stenarna på en hållare tryckte hållaren ner pappret plant mot glaset. Det fungerade också att tejpa fast pappret. Väljer man papper med lim ger den en mer fjädrande yta som lättare böjer kanter och plan.

För att kunna gå vidare med att ställa in gången och prova om mina stenar fungerade var det bäst att rikta klovarna samt svarva en ny chaton för balanshålet. Även en ny balansaxel behövdes med rätt längd.
Mer om detta i del 3.

Källor:

Böcker att läsa mer om kronometergången:
Der Chronometergang, Irk. A.
Die Feinstellung der Uhren, Giebel & Helwig
Die Hemmungen der Uhren, Dietzschold, C.
Mechanische Uhren mit Fachzeichnen, Lehotzky, Ludwig
The practical watch escapement, Daniels, G.
The Ship’s Chronometer, Whitney, Anthony E.

Lite om rubinbearbetning:
Die Edelsteine und Ihre Bearbeitung fur Uhrmacherei, Bijouterie und Industrie, Trincano, L.
På nätet finns: L’art de travailler les pierres précieuses à l’usage de l’horlogerie et de l’optique, enseigné en dix leçons… / par N. Dumontier https://watchlibrary.org/en/details/BNF_bpt6k939096d_3

Material inköpt på eBay, sökord:
Rubin: Red Diffusion Ruby Facet Certified AAA
Diamantsågklinga: Diamond Lapidary Saw Blade Cutting Stone Disc
Diamantpapper: Diamond lapping film

Victor Kullberg 4035 – del 1.

Publicerad den av
Svara

Under 2024 gjorde jag en omfattande renovering av däckskronometer nr. 4035 från den svenskfödde kronometermakaren Victor Kullberg. Det var en intressant renovering med många olika moment i olika svårighetsgrader.

Jag har publicerat två artiklar i Svensk Urmakeritidning – Nr 1 mars 2025 om personen Victor Kullberg och om renoveringen av kronometern, men jag tänkte utveckla mig lite mer här i denna blogg.
(Du vet väl alla är välkomna som medlem i SUF – Sveriges Urmakareförbund, något som jag tycker alla med urmakeriintresse, företagare med anställd urmakare eller utbildade urmakare ska vara. För att urmakarskolan ska fungera och för att vårt yrke ska bevaras och blomstra även i framtiden krävs ett starkt urmakarförbund där gesällproven har en central betydelse. För att kvalitén på gesällproven ska garanteras bestäms och kontrolleras de av en yrkesnämnd som är tillsatt av Sveriges Urmakareförbund. Swisha 400:- till 123-0027532, ange din epost som referens. Du kommer att få tidningen samt inbjudan till öppet hus på urmakarskolan samt till middag på kvällen. I år 2025 går detta av stapeln i Motala lördagen den 5/4.)

Tänkte börja med att berätta lite om

Victor Kullberg

Bild från tidningen ”Svalan” från 1872, Victor var då 48 år.

Victor Kullberg föddes 1824 i Visby. Redan i ung ålder visade Victor fallenhet för teknik och lär ha byggt egna mekaniska leksaker. Han hade litet intresse av skolarbete och Victors farbror rekommenderade honom som sextonåring att gå i lära hos en urmakare i staden – Victor Söderberg.

Söderberg blev inspirerad av en skeppskronometer som bärgats vid en förlisning och tillverkade 1833 en egen kronometer – Nr 1.
1840 flyttar Söderberg sin verksamhet till Stockholm och startar där en kronometerfabrik på adressen Stortorget 7. Victor Kullberg följde med till Stockholm och lärde sig under ett år allt om tillverkning av kronometrar. (I Sverige – till skillnad från till exempel England tillverkade lärlingen alla delar till ett ur, och gjorde alla moment själv – så klart en väldigt bra skola. Senare, i England var Kullberg själv en sådan underleverantör till andra tillverkare som köpte in färdiga eller nästan färdiga komponenter till sina kronometrar och klockor.)

Efter nio år i Stockholm drog Victor Kullberg vidare, den här gången till den kände kronometermakaren Louis Urban Jürgensen i Köpenhamn. Kullberg stannade en kort tid i Köpenhamn innan han 1851 reste till London där han levde fram till sin död 1890.

Kullberg reste till London för att besöka världsutställningen 1851.

LONDON

Kullberg startar sin bana i London med att tillverka delar till kronometergången för andra kronometertillverkare. I sitt eget företag, tillverkar han som underleverantör delar till verk, senare tillverkades även fickur med kronuppdrag (till skillnad mot det i Storbritannien vanliga förekommande nyckeluppdraget) och skepps- och däckskronometrar.

Enkel skiss på en av Kullbergs lösningar på nyckellöst uppdrag. Bild från ”The Horological Journal” Nr 2 i mars 1863

Men det är för de många toppplaceringarna för sina kronometrar som Kullberg blivit mest känd. Han deltog från 1860 fram till sin död varje år vid kronometertävlingarna i Greenwich. De kronometrar som fick bäst resultat köptes in av Marinen.

Kullberg lyckades särskilt bra med att kompensera sina kronometrar för det sekundära felet. Det sekundära felet var dåtidens kronometermakares värsta fiende.

Enkel skiss för att förklara det sekundära felet.

I ett ur med stålspiral och med vanlig kompensationsbalans i stål/mässing kan man ha ett gångresultat liknande det i skiss ovan. Hur man än försker att ställa in balansens kompensationseffekt kommer man aldrig att få ett helt linjärt resultat. Det var inte förrän nobelpristagaren Guillaume uppfann – först ANIBAL i guillamebalansen, sedan olika legeringar av nickel och stål – invar och elinvar som det sekundära felet i princip eliminerades runt år 1900. Jag har skrivit flera gånger om Guillumebalanser här på bloggen – kolla här!

Kullberg jobbade mycket med att utveckla olika balanser för att på olika sätt kompensera för det sekundära felet. Bläddrar man igenom gamla årgångar av den brittiska tidningen ”Horological Journal” kan man se de mest otroliga konstruktioner av balanser.

Man kunde bland annat se balanser med kvicksilverfyllda glasrör, men för det mesta är det varianter av bimetallbalanser man ser. Helt plan balansring, balansringar med olika vinklar, korta bimetallarmar som är monterade på balansringen där begränsningsskruvar stoppar armarnas rörelse, pelare med vikter med mera.

Två av Kullbergs ”Flat Rim Balance” från ca 1860, med balansen till vänster tog Kullberg hem höga placeringar.

Flat Rim Balance av Kullberg.

Som en illustration på det arbete och forskning som Kullberg och de andra tillverkarna gjorde för att utveckla och förbättra balansen tänkte jag återge ett inlägg (som jag översatt efter eget huvud) som Kullberg publicerade i Horological Journal i december 1877:

KOMPENSATION FÖR EXTREMA TEMPERATUR.

SIR, Publiceringen av balanser i extrema temperaturer i novembernumret av HOROLOGICAL JOURNAL måste få många att känna vilken stor välsignelse tidningen är; för utan den, vilka medel skulle vi ha för att lätt ta reda på vad som pågår i den horologiska världen?
Varför, vi skulle behöva vänta på chanser att se eller höra om något nytt, eller uppfinna det som kanske redan hade uppfunnits och befunnits vara otillfredsställande. Det har länge förefallit mig som om Greenwich-försöken (som är inrättade för att förbättra kronometertillverkningen) skulle vara mycket mer användbara som stimulanser för förbättringar om kronometerfotografering och fotografierna, numrerade och distribuerade med listorna, så att läsarna inte bara skulle få reda på gångresultaten, utan på vilka sätt resultaten erhölls. Om myndigheterna vid Royal Observatory inte skulle åta sig detta, tror jag att HOROLOGICAL JOURNAL skulle vara nästa lämpliga medium. Det var, tror jag, genom Royal Observatory, såväl som genom Board of Longitude, som Earnshaws förbättringar gjordes kända, och kanske hade några av hans principer gått förlorade om inte hans idéer hade publicerats?
En kardinalpunkt i Earnshaws konstruktion var soliditet och en sund arbetsmetod; Detta tycks dock förbises av många konstruktörer av de moderna balanserna för extrema temperaturer, annars skulle de säkert skydda sig mot den komplicerade metoden att sammanfoga bimetallen med hjälp av skruvar, särskilt när dessa bimetaller agerar motsatta rörelser.
I Hartnups balanser sammanfogades bimetallerna med fyra skruvar nära hörnen, men i de två balanserna publicerade i novembernumret är bimetallerna endast sammanfogade med två skruvar i mitten; på så sätt måste bimetallen vid böjning i temperaturförändringar vid vissa temperaturer beröra kanterna (i skruvhålen. Min anm.), vilket förkortar den effektiva längden, och vid andra temperaturer kan det vara fritt fram till skruvarna, i vilket fall lamellen (bimetallen) är längre, eller om beröring vid alla temperaturer måste beröras på olika temperaturer och vanligt vid dessa temperaturer eller mindre kraftiga temperaturer. passar för tätt i spåren på vikterna.

I min Flat Rim balans (plan balansring), publicerad i HOROLOGICAL JOURNAL, 1862, var jag särskilt noggrann att undvika alla sådana störningar i laminatens fria verkan.

Först – Den del av den centrala lamellen som vilar på hylsan (Mässingshylsa där balansen fästs på balansaxeln med två skruvar. Min anm.) var endast gjord av stål, för att inte ha någon verkan vid temperaturförändringar; vilken belastningsvariabel som helst på fästskruvarna förhindrar alltså.

För det andra – Laminaten (bimetallen) var inte sammanfogad tillsammans med skruvar som i balansen i novembernumret är, men gjordes i ett stycke; detta åstadkommes lätt när sidolaminaten är gjorda i form av en plan balansring. Genom att göra sidlamellen cirkulär erhålls också större längd i proportion av halvcirkelns längd till dess korda. Längden på lamellerna i denna klass av balanser är en viktig punkt, och utan tillräcklig längd måste lamellerna göras för att ge den nödvändiga effekten, vilket ger störningar och brist på stabilitet. Om balanser med korta och ”envisa” lameller har korrigerat felet i ytterligheter har det med största sannolikhet varit för att fogarna har fungerat som kontroll för kyla, eftersom erfarenheter visar vilken längd och styrka av lamell som krävs för en korrekt kompensation i en helt fri balans.

För det tredje – Kompensationsvikterna fixerades också på solida stolpar, så att de inte på något sätt stör den fria verkan av laminatet; pelare som står på smala baser, fixerade med skruvar på den plana delen av ständigt böjande lameller är inte tillräckligt säkra.

Jag skickar härmed en bild (fig. 1) av min första Flat Rim balans, med pelare, som jag efter ett enda försök kasserade framför balansen med de solida stolparna.
Jag skickar också en skiss (fig. 2), som visar sättet att fixera pelarna, vilket antogs i denna balans. Ytan på pelaren som berörde lamellen gjordes ihålig, skruven för pelaren på undersidan av laminatet gjordes också ihålig så att den vid alla temperaturer inte kunde lämna någon del av pelarens bas, men detta visade sig inte vara tillräckligt snabbt.
Framgången för den vanliga kronometerbalansen beror till stor del på dess soliditet. Om framgång för balanser för ytterligheter önskas, måste det åstadkommas på samma sätt, och eftersom detta inte kan förstås alltför väl, inkräktar jag i ditt värdefulla utrymme med dessa anmärkningar.

Herr C. Frodshams medhjälpare, samt vad jag nyss sagt om bindningen av sammanfogade laminat, föreslår för mig en balansstil som jag ger en skiss av (fig. 3). Det är en Arnolds balans, helt enkelt. Genom att göra pelarna i ett stycke med lamellen, som var Arnolds mode, och tillåta ett litet utrymme mellan pelarna och de yttre ändarna av lamellen, skulle små skruvar i pelarnas bas vid de längsta ändarna av lamellen beröras underifrån av den lilla biten av fria lameller som sträcker sig från pelarens fixtur fixtur och därmed öka längden på pelaren, bildar en hjälpkompensation (auxiliary) som liknar Pooles test i kyla.

Dina, &c,

V. KULLBERG.

Dessa balanser var komplicerade att tillverka och de användes bara i några få kronometrar. Skänklarna hade ovansidan i mässing, undersidan i stål – medans balansringens översida var i stål och undersidan i mässing. 1872 använde Kullberg en ny konstruktion som han kallade ”Improved Ordinary Balance”. Denna typ av balans användes av flera andra kronometertillverkare.

Förbättrad ordinarie balans.

Kullbergs ”Low rim” låg balansring-balans. Presenterad på Parisutställningen 1867.

Den låga balansringen i genomskärning. Denna konstruktion böjer sig uppåt samtidigt som den rör sig inåt.

Citat från HJ januari 1875 om ”Low rim balans”:
Den här balansringen böjer sig uppåt samtidigt som den böjer sig inåt, och herr Kullberg sa att på grund av så stor längd på balansringen som löper, så att säga vid sidan av mittstången (balansskänkeln), erhölls en så riklig verkan för att få kronometern i fråga fortade en halv sekund mellan 30°F och 100°F, vilket nästan fick honom att tro att en solid balansring i samma form (i stället för en bimetall) skulle agera tillräckligt för att minska felet i extrema fall till nästan noll. 

Om du vill läsa mer om hur de olika balanserna fungerar kan du göra det i Borgelins artikel eller i ovan nämnda artikel i HJ jan 1875, se källhänvisningen längst ner på sidan.

OBSERVATORIETESTER

Kullberg annonserade ofta i Horological Journal.

Det skulle bli en lång artikel om man skulle rabbla upp alla priser som Kullberg fick. Det kan också ibland vara förvirrande och lätt att blanda ihop priser för olika utställningar med priser eller placeringar vid tester av kronometrars prestanda [1] . Men vid observatoriet i Greenwich låg det ofta Kullbergkronometrar i toppen:
Etta och tvåa 1862, tvåa 1863, etta 1864, etta 1872, etta (bäst resultat någonsin) och trea 1873, tvåa 1874, tvåa 1876, tvåa av 373 deltagare. Det var Kullberg som hade poängrekordet 9,1 fram till tävlingarna vid Greenwich upphörde 1914.

[1] I boken Urmakare och klockor i Sverige och Finland, G. Pipping 1995, nämns att ”år 1860, erövrade han silvermedalj vid kronometertävlingarna i Besançon”. Det är fel, 1860 hölls en utställning med syftet att främja urindustrin, det var alltså en medalj för en utställning. Tester av kronometrar i Besançon startade först 1885.

Skeppskronometer 2515 av Kullberg.

Fickursverk 4015 av Kullberg.

Men hur står sig Kullbergs kronometrar i en jämförelse utanför Storbritannien?

Vid det kungliga Greenwichobservatoriet testades mellan åren 1840–1914 skepps- och däckskronometrar av enbart brittiska tillverkare, med fokus på försäljning av kronometrar med de bästa resultaten till marinen. Man testade bara skeppskronometrar i en position – det vill säga – tavla upp. Testerna ändrades vid några tillfällen men i huvudsak kan man säga att kronometern placerades i ca 40°C under tre till sex veckor i en ugn, ett antal veckor i ett skjul utomhus utanför ett av kronometerrummets norra fönster (Man hade alltså inget speciellt kylrum utan det var utomhustemperaturen under det halvår som testet pågick som styrde.), flera veckor i kronometerrummet, i rumstemperatur, där man varje dag vred kronometern 90° för att upptäcka fel orakade av magnetism, totalt pågick testet ett halvår.

Vid det andra – också det kungliga – observatoriet i Storbritannien – Kew testade man även utländska tillverkares däckskronometrar och andra bärbara kronometrar, där prövades kronometrarna i olika positioner, samt i olika temperaturer. Regelbundna tester av bärbara kronometrar vid Kew startades 1884. Man testade även sparsamt skeppskronometrar, kronografer och polisens tidtagare för hastighetskontroll. 1885 placerade sig Kullberg på andra plats dock utan utländsk konkurrens.

Tanken från början med testerna vid Kew var att marknadsföra de brittiska urens höga kvalité och deras exakthet. Strax därefter blev britterna överkörda av framför allt schweizarna. När Paul Ditisheim började använda guillaumebalanser och tävla vid Kew 1903 var han helt dominerande. De var inte förrän de konservativa britterna själva började använda nymodigheten guillaumebalans som de fick höga placeringar. 1912 placerade sig firma Victor Kullberg tvåa (efter Ditisheim). Vid de ytterst få tillfällen där namnet Kullberg förekommer vid Kew placerade sig dock firman bra.

De enda jämförande testen med deltagare från olika länder i samma tävling – med Kullberg som deltagare – jag funnit skedde i samband med utställningen i Sydney 1879 och världsutställningen i Melbourne, Australien år 1880–1881. Utställningen i Sydney blev inte erkänd som världsutställning av ”Bureau of International Expositions”. Man valde att starta världsutställningen i Melbourne strax efter att utställningen i Sydney avslutats, så att utställningsobjekten kunde flyttas till Melbourne under vintern. I olika artiklar kan man läsa recensioner och kritik om hur testerna utfördes och hur man bedömde resultaten. Sammantaget kan man säga att deltagarna inte tyckte att resultaten var rättvisa.

Världsutställningen i Melbourne 1880–1881.

Under världsutställningen i Melbourne utfördes i alla fall tester på sedvanligt sätt vid observatoriet i samma stad. I klassen för fickurskronometrar ställde ett schweizisk kollektiv upp (Enligt Eric Leskinen var det troligen Charles-Adolf Montandon,
Haas-Privat & Cie och Patek Philippe & Cie.), American Watch Co, Waltham, en tysk tillverkare, fem brittiska tillverkare och en brittisk/schweizisk tillverkare upp. Bland de brittiska finner vi firma Victor Kullberg som ställde upp med tre fickurskronometrar som placerade sig 11, 20 och 37 av totalt 46 testade kronometrar. Kullberg ställde även upp som enda deltagare med tre skeppskronometrar. Alla Kullbergs kronometrar stod sig väl i den hårda konkurrensen.

Resultatet av tävlingen:
1. Schweiziska kollektivet
2. Daniel Buckney, London
3. American Watch Co, Waltham-Mass.
4. Nicole Nielsen & Co, London
5. C. Baume & Co, London och Genève
6. A. Lange & Söner, Glashütte
7. Kilpatrick & Co, London
8. English Watch Co, Birmingham
9. Victor Kullberg, London

Porträtt av Victor Kullberg strax före sin död 1890.

ÖVRIGT

Victor Kullberg var med i starten av British Horological Institute, och nämns i nästan varje nummer av Horological Journal (HJ) från 1860 och framåt. Kullberg deltog också ofta i olika utställningar där hans utställning alltid fick beröm för de vackert utförda arbeten som ställdes ut, han fick många priser för utställningar.

Kullberg blev även känd för en gasregulator som användes i flera observatorier (både Greenwich och Kew) och hos tillverkare av kronometrar för att reglera värmen i en ugn speciell för tester.

För att kunna testa en kronometer i värme placerades den i en gasdriven ugn. Man hade problem med att gastrycket varierade beroende på hur många som använde stadsgasen. Med Kullbergs uppfinning kunde värmen regleras ”med en noggrannhet som i en kronometerbalans”. Greenwich rapporterar en avvikelse av endast 3 grader per vecka.

En av Kullbergs ritningar på en bågdriven polerapparat för drivar. En läsare påpekade att fibrerna i trärullen måste gå åt andra hållet, inte på tvärs som illustrationen visar. (HJ mars 1873)

Kullberg var en man med många idéer. Några var mer lyckade än andra.
Här visar jag några olika idéer som Kullberg presenterat i Horological Journal.

Ibland hade man problem med att kronometerbalansen svängde för mycket. Här är Kullbergs lösning på det problemet. Två stift placerade på lagom avstånd till spiralen, så att när balansen vridit sig ett helt varv tar spiralen i dessa stift och bromsar ner svängningen.

En idé av Kullberg att göra hakpaletter.

En annan mer  komplex lösning på det nyckellösa uppdraget. ”The Horological Journal” nr 9 augusti 1869.

Nyckellöst uppdrag beskrivet i HJ september 1883.

Bland de mer lyckade kan nämnas det nyckellösa uppdraget för fickur med snäcka avbildat här ovan. Han konstruerade en elektrisk kontakt för kronometrar, den var tänkt för att noggrant kunna styra slavur.
Utveckling av en mekanism som låste gånghjulet när balansen togs bort. 1887 publicerade Kullberg en studie som blev mycket uppmärksammad om hur centrifugalkraften påverkar balansen. Han visade hur olika balansers tjocklek påverkade gångresultatet. Han gav även råd om hur en balans ska konstrueras för att påverkas så lite som möjligt av centrifugalkraften.

Detalj av det nyckellösa uppdraget i fickur 4015.

Efter Kullbergs död 1890 drevs företaget vidare av systersonen Pehr Johan Wennerström och Kullbergs söner – Carl-Victor och William. 1894 anställdes den svenske urmakaren Sanfrid Lundquist som drev företaget vidare fram till slutet år 1947. Man räknar med att firma Kullberg tillverkade ca 8000 ur varav ca 70% var kronometrar och resten fickur och andra ur.

Denna artikel är inte tänkt att vara en fullständig redovisning av firma Kullberg utan jag har försökt att skriva om några mindre kända fakta om Kullberg. För dig som blivit inspirerad och vill läsa mer om Victor Kullberg finns några utmärkta artiklar på svenska.
Se nedan.

KÄLLOR

Andersson A. Victor Kullberg 4035, lite om en omfattande renovering.
Svensk Urmakeri-Tidning Nr 1 mars 2025.
Andersson A. Victor Kullberg, kronometermakaren.
Svensk Urmakeri-Tidning Nr 1 mars 2025.
Borgelin, P. Victor Kullberg ”KRONOMETERKUNGEN”. TID-skrift Årg. 9 – 2017.
(Finns som PDF på nätet)
Ljungdahl C. Victor Kullberg, den svenske kronometermakaren. DAEDALUS 1992. (Finns som PDF på nätet)
Horological Journal, illustrationer och artiklar från 1858-1890.
Wikipedia

The Marine Chronometer, Gould
The Ship’s Chronometer, Whitney

Boktips

Publicerad den av
Svara

Så här i juletider kan det kanske passa med några boktips.
Pontus studerar på urmakarskolan, han gav mig idén att skriva lite om några bra böcker med urmakeri och klockor i fokus. Det blir ju så klart en personlig lista, men jag har försökt att få med böcker som kan intressera många och vara till nytta i det dagliga arbetet.

Internet och Youtube i all ära men en bok i handen att bläddra i är överlägsen tycker jag. En del av böckerna kan vara svåra att få tag på. I slutet av detta inlägg kommer några tips om var jag brukar söka efter böcker.

Tyvärr finns det inte så många böcker publicerade på svenska. Ska man läsa urmakeriböcker behöver man även ha kunskaper i engelska, tyska och franska. (Tur att det finns bra översättningsprogram.)
Man kan även behöva en välfylld plånbok, en del av böckerna nedan är ganska dyra.

När köpte du en bok om ditt yrke/intresse senast?
I vårt yrke blir man aldrig fullärd!

Jag har delat in  tipsen i tre grupper: urmakeri, urmakare och verktyg. Det blir några tips i varje genre med en kort presentation av varje bok. Till sist några personliga favoriter.

URMAKERI

Böcker på svenska:

Sandström, Sven. Lärobok i urmakeri eller Urlära. Är självklar i denna lista. Den innehåller främst baskunskaper av det man behöver veta som urmakare, men inte allt. Språket är inte alltid helt självklart och den kan ibland vara svår att förstå.
Och så saknar den – kanske det viktigaste – ett register!
Man får lägga mycket tid på att leta efter det man söker information om.

Formelsamling. Ibland ligger en formelsamling i en låda när man kollar äldre urmakerier. Den innehåller ett koncentrat av de formler man ibland behöver. Till exempel utväxling och modul. Det finns även information om skärvinklar på svarvstål, gängtabell, översättning av linjer till millimeter, former på breguetkurvor etc.
Ett litet trevligt häfte.

Böcker på danska:

Haandbog for Urmagere
Urlära på danska! Tre böcker med inte bara urlära utan även många praktiska tips. Har du tur får du med ritningar till ett sekundpendelur och ett separat register för alla tre banden.

Böcker på engelska, franska och tyska:

Watchmaking, Daniels, George. Lika självklar som Sandströms Urlära.
Innehåller mycket information om hur man går tillväga för att tillverka olika delar till främst bärbara ur. Mycket användbar och en stor källa till inspiration! Prisvärd.

Watchmaker’s Handbook, Saunier, Claudius. Första upplagan är från 1882 – mitt exemplar är ett nytryck från 1993. På bokens framsida kan man läsa: ”Denna bok är tänkt som en verkstadskompanjon för de som är engagerade i urmakeri och närliggande mekaniska områden.”
Den beskriver på ett bra sätt alla de olika moment som den tidens urmakare behövde. Det finns recept, anvisningar hur man polerar, svarvar, fräser etc, reparation av olika delar, tillverkar och slipar stenar mm. Längst bak finns en uppsjö av ritningar som bara de är väldigt intressanta.
Om du har ett gammalt verktyg som du vill veta hur man använder kommer du förmodligen att hitta det här. Späckad med olika arbetsmetoder för det mesta en urmakare kommer i kontakt med.

Lehrbuch der Uhrmacherkunst, Saunier.
Mina böcker är en faksimilutgåva från 1979. Sju band på tyska. Går på ett tyskt sätt noggrant igenom allt som är känt fram till sekelskiftet 1800 – 1900. Både teoretiskt och praktiskt.

The Theory of Horology, Reymondin mfl. Wostepboken. Modern bok på engelska som används som lärobok på urmakarskolor runt om i världen.
Går igenom det mesta du behöver veta som blivande urmakare.

Watch and Clockmakers’ handbook. Britten. Faksimil från 1915.
Påminner om Sauniers bok ovan. Är uppbyggd som ett uppslagsverk från A till Z.
Beskriver alla delar i ett urverk och många verktyg och arbetsmetoder. Rikligt med illustrationer.

Die Hemmungen der Uhren. Dietzschold.
Faksimilutgåva på tyska. Går igenom de vanligaste gångarna, hur man konstruerar dem och reparerar och ställer in. Många illustrationer och tabeller.

The Practical Watch Escapement. Daniels, George.
Denna bok har varit svår att få tag på fram till att man beslöt att återutge alla Daniels böcker. Denna bok går igenom de flesta gångar för bärbara ur inklusive koaxialgången. Allt vackert illustrerat. Prisvärd.
Watch adjustment. Jendritzki, H. Det finns nog ingen bok som jag använt så mycket som denna!
Den beskriver på ett ingående sätt allt om spiraler och balanser. Hur man riktar en spiral, böjer breguetkurva, hur man ställer in en kompensationsbalans, hur olika tester går till etc.

Wheel and pinion cutting in horology. Wild, J. Malcolm.
Innehåller allt du behöver veta om att fräsa hjul och drivar. Den går igenom olika maskiner, hur du själv tillverkar fräsar, uträkningar mm. Tekniker för reparationer av olika delar. Mycket användbar!

Böcker för dig som är intresserad av moderna konstruktionsmetoder och urlära med inriktning mot industri och konstruktion:

Uhrentechnik, Eisenegger, Kilian. Tysk bok från 2015. Innehåller det mesta man behöver veta om man ska tillverka en hel klocka – urverkskonstruktion och boettkonstruktion. Man får tillgång till olika dataprogram som underlättar konstruktion, simulering etc. Det finns även uppgifter om optimering, kostnadsberäkningar, materiallära, olika bearbetningsmetoder etc. Till och med läderband och länkar finns med. Ganska komplett!

Traité de Construction Horlogère, Vermot mfl. Standardverk på franska för urindustrin i tegelstensformat. Påminner mycket om ovanstående bok.
Går på ett metodiskt sätt igenom alla delar av ett urverk, hur de beräknas och konstrueras. Det finns finns bland mycket annat en tabell över vilket material du ska välja för en specifik del, stålsort, värmebehandling, hårdhet etc.

Komplicerade ur:

Théorie des montres compliquées. Aubry, Sylvain
En riktig tegelsten på franska. Beskrivningar och fina färgillustrationer på främst moderna konstruktioner av komplicerade ur. Det finns även kortare beskrivningar på historiska konstruktioner. Olika kalendermekanismer, olika repetermekanismer och alarm, tourbillon, kronografer, retrograd mm mm.
Flera mekanismer från t.ex. Patek Philippe, Rolex, Breguet, 
Ulysse Nardin, Gruebel & Forsey m fl. Varje komplikation får i allmänhet flera sidors förklaringar med många färgillustrationer där ”aktiva” delar i förklaringen färglagts med rött för att öka tydligheten.

A Guide to complicated Watches, Lecoultre, F.
En klassiker som getts ut i många upplagor.
Den går noggrant igenom funktionerna på bland annat kronografer, kalendrar och repeterur. Innehåller det mesta du behöver veta. Vackra illustrationer. Fullproppad med information.

Komplizierte Taschenuhren in der Reparatur, Stern, Michael.
En bok på tyska, full med information om komplicerade ur.
Boken är uppbyggd av flera olika äldre publikationer publicerade mellan 1903 till 1965. Den beskriver inte bara funktionerna hos olika komplicerade ur ut an även kapitel om hur du justerar och ställer in till exempel repeterur vid en reparation. Den enda bok som jag vet om som även innehåller lite information om konstruktion av repetermekanismer.
Går igenom mekanismer för väckning, slagverk och repetition, kalender och kronograf.

URMAKARE

Böcker på svenska:
Urmakare och klockor i Sverige och Finland. Pipping, Gunnar. Standardverk att slå upp namn på svenska och finska tillverkare, urmakare, urmakargesäller etc fram till ca 1900.
De flesta namn har en kort presentation om årtal och bostadsort, några mer kända urmakare får längre texter med mycket information.

Böcker på engelska:

It’s about time, Chamberlain, Paul M.
Denna bok är indelad i tre olika avsnitt:
Gångar, experiment och ovanliga ur, berömda urmakare.
Går igenom många vanliga och många ovanliga gångar som kanske inte var särskilt lyckade. ger en intressant bild av hur man kämpade med ta ta fram den optimala gången. Det finns beskrivning av några ovanliga urverk t. ex Breguets Sympatique. Sympatique är ett rättgående bordsur som har en hållare för ett fickur. Bordsuret drar upp och ställer fickuret på rätt tid samt justerar gången. Det finns många utförliga artiklar om de främsta urmakarna. Jag har upptäckt att många artiklar på t. ex internet  har hämtat sina uppgifter från denna bok. Rikt illustrerad.

VERKTYG

Horological Shop Tools 1700 to 1900. Crom, Theodore R.
Referensverk när det gäller urmakarverktyg. Består av flera kataloger från äldre tillverkare. Mängder av bilder, kommentarer och förklaringar av hur de olika verktygen används. En fantastisk källa till kunskap om verktyg.

Du finner även mycket information om verktyg i böckerna av Saunier och Britten som jag skrivit om ovan.

Till sist några personliga favoriter.

G. W. Linderoths Urfabrik. Lundin & Borgelin.
Intressant bok om en era i svensk urtillverkning. Åren runt det förra sekelskiftet fanns i Stockholm två tillverkare av tornur och andra större ur för offentliga miljöer – Linderoth och Tornberg. Många är de kyrkor, fabriker, skolor och järnvägsstationer som har eller hade en eller flera ur av dessa tillverkare. Linderoth var även en flitig utställare på utställningar världen runt.

Halda – en svensk fickurfabrik. Sandström m. fl.
Berättelsen om den svenska fickurfabriken Halda. Henning Hammarlund startade tillverkning av urverk och klockor i Svängsta. Man lyckades tillverka fickur av hög kvalité. Senare tillverkade man även Teleur – en tidmätare för telefonsamtal samt den världsberömda taxametern. Tack vare en av författarna (tillsammans med några vänner) – Sture Carlsson, som en gång i tiden arbetade på fabriken – räddades det mesta av urfabrikens maskiner som nu finns utställda i Haldamuseet i Svängsta.

Les derniers artisans de l’horlogerie. Carrera, Roland.
Två fascinerande häften skrivna på franska om ”De sista mästarna inom urmakeriet”. 
Carrera har intervjuat eller sammanställt artiklar av en mängd olika mästare var och en med sin specialitet. Ett axplock av olika mästare: fodralmakare, förgyllare, emaljör, boettmakare, tillverkare av gångar till tourbillonurverk, dekoratör av spärr- och kronhjul, skruvpolerare, rivaretillverkare mm. Reglös, en kvinna berättar att hon började som fjortonåring med att fila stift till de mer kunniga äldre kvinnliga kollegorna. Hon fick även sköta eldstaden och värma vatten till te till de frusna arbetarna. I början fick hon ingen lön, men ett mål mat om dagen. Efter några år när hon lärt sig att fila stift fick hon börja att själv stifta spiraler, senare böja ruckkurvor och Breguetspiraler. En av många otroliga berättelser från förr.

Quand nous étions horlogers. Oppliger, Simone.
Utgiven 1980. En fotobok från tiden när quartzuret kom och vände upp och ner på urindustrin. Det blev stora förändringar och nedläggningar av gamla industrier. Ger känsliga beskrivningar i text och bild av människorna som drabbades av dessa förändringar.

Klokkemakeren Rasmus Sørnes. Sørnes, Tor.
När läste du en bok om klockor på norska senast?
Har du någonsin hört talas om Sørnes?
Denna bok handlar om hur en självlärd urmakare byggde några av världens mest komplicerade ur!
Sörnes började med i princip två tomma händer. Han byggde själv de maskiner som behövdes för att tillverka delarna till klockorna. För att kunna göra astronomiska observationer behövs ett teleskop. Vad gör  man då? Jo slipar slipar linserna och bygger en kikare och ett litet observatorium!
I foten på en av de komplicerade klockorna är en hemmabyggd (såklart!) bandspelare inbyggd som förklarar de olika delarna i klockan.
En smått otrolig historia! Läs den! Åk till Inspiria i Sarpsborg och se verkstad och några av klockorna.

Några källor där man kan leta efter böcker:

Abebooks 

Book Simonin 

Furniturenmarkt

Verlag Historischer Uhrenbücher

Inskannade böcker på nätet:
Watclibrary 

Gironde No. 39411

Publicerad den av
Svara

Ett vanligt fickur i guld?
Nja inte riktigt.
Jag öppnar baklocket och läser på insidan:

CHRONOMÈTRE
No 39411
Bulletin de Réglage
de 1ère Classe
de l’Observatoire de Genève

Eric hade bett mig att göra en service på ett fickur i guld som vid en första anblick inte ser särskilt speciellt ut – men skenet bedrar!
Det är de små, små detaljerna som gör’et!
Detta urverk är fyllt med små små detaljer med finish av toppklass.

Jag bad Eric att skriva ner lite information klockans historia:

Louis Gironde, från Varennes-sur-Allier i Frankrike, var sist i ledet av de urmakare och företag som efterträdde Bernard Poitevin. Bernard var en känd schweizisk urmakare och etablissör från Le Locle, verksam ungefär mellan 1856 och 1881, specialiserad på komplicerade ur och kronometrar. Parisföretaget Bernard Poitevins efterträdare var i kronologisk ordning: Rizzoli & Deschamps från 1881 till 1883, Rizzoli och Deschamps gick sedan isär och Jean Rizzoli fortsatte ensam verksamheten fram tills 1892, då Louis Gironde tog över. Louis Gironde tog även över urmakaren Victor-Alexandre Lejeunes urgrossistverksamhet efter dennes död 1902. Lejeune var även känd för sitt arbete som reglör för kronometermakaren Theodore Leroy och som anställd vid företaget Oudin i Paris.
Likt företaget Bernard Poitevin och dess tidigare efterträdare, så fortsatte Gironde att fokusera på försäljning på den franska marknaden och fortsatte också att driva företagets pariskontor på 22 Rue Vivienne. Företagets urtillverkning var dock förlagd i Geneve och från företagets schweiziska ateljé importerades uren till Frankrike.

Under Girondes ledarskap fortsatte företaget att fokusera på komplicerade ur och kronometrar och kom att vinna guldmedaljer vid nationalutställningen i Geneve 1896 och vid världsutställningen i Paris 1900. Vad gäller kronometrar så var Gironde, till skillnad från de tidigare efterträdarna, en regelbunden deltagare vid kronometertävlingarna anordnande av observatoriet i Geneve. Mellan 1894 och 1904, så presterade 95 av företagets kronometrar som klarade testningen i första klassen tillräckligt väl för att också delta i de årliga tävlingarna. Av dessa så var den schweiziska superreglören Charles Batifolier ansvarig för reglaget av hela 83 stycken. Charles Batifolier var en av Schweiz mest framgångsrika reglörer och erhöll under sin aktiva tid fler än 1000 gångcertifikat i den mycket svåra första klassen på observatoriet i Geneve. Han arbetade med i princip alla namnkunniga urtillverkare i Geneve, så som Patek Philippe, Vacheron Constantin, Golay fils & Stahl och Louis Gallopin med flera.

Kronometer 39411 av Gironde var en av de som Charles Batifolier ansvarat för och tävlade på observatoriet i Geneve 1905. I tävlingen, så kom 39411 på plats 82 av 152 deltagare med 208,6 poäng och erhöll då prisnivån ”Mention Simple”, fritt översatt till ett enkelt omnämnande.

Råverket för kronometer 39411 är tillverkat av Husson Retor i Geneve och urverket är ett av 5 i serien 394xx som tävlade på observatoriet mellan 1900 och 1905.

 

Nu till renoveringen:

Verket fungerade och gick. Det var två saker som Eric önskade att jag skulle lägga lite extra tid på: den ena visaren var inte original, patentruckningen var lagad men såg inte så fin ut.
Jag började med patentruckningen.

Någon lagat den avbrutna fjädringen till patentruckningen. Skruven passar dåligt.

Fjädringen är hårdlödd.

Den lagade fjädern. Skruvens skalle för stor.

Med hjälp av Vallorbes putsfilar justerar jag formen på fjädern och lägger en ny facett runt kanten på fjädern.

Putsar bort svart oxid på kanterna.

Lackar upp fjädern på en mässingsskiva som jag fäster i trefoten. Slipar först ytan plan, till sist polering. Måste justera formen och lägga större facett på kanten så att märken försvinner.

Fjädern klar. Ny skruv tillpassad och polerad. En av skruvarna till motstensbrickan var ful, hittade en ny som jag anpassade och polerade änden på.

Patentruckningen och balanskloven klar.

Om man tittar noga på de första bilderna på svanhalsen ser man att den yttersta delen av den lagade fjädern inte är riktigt plan – den ligger inte an mot kloven på det sätt den bör göra. Själva lödningen är fint utförd, förmodligen utförd med ett guldlod.
Jag valde denna gång att lacka upp delen på en mässingsplatta, annars brukar jag använda snabblim. Men i och med att shellacken flyter när den är varm kan man justera delen enklare än med lim som biter ganska snabbt (även på de verktyg som du använder). Jag kunde justera planet på ett bra sätt även om fjädern inte var riktigt plan. Nu kunde jag slipa ner hela svanhalsen så att den blev helt plan, sedan var det lätt att polera den. Lite värme och fjädern lossnar, sedan tvätta ren i sprit.

Så här såg visarna ut. Timvisaren vackert formad, minutvisaren utbytt med oxiderad spets. Försökte hitta en snyggare utan resultat. Justerade formen och polerade istället av visaren.

Minutvisaren på plats. Blev rätt ok efter polering.

För att polera t. ex. en visare formar jag en putspinne.

Jag doppar pinnen i alkohol.

Alkoholen löser upp polerpastan som fastnar på pinnen. I detta fall vanlig röd krokuspasta till guld.

Brukar lägga visaren på ett hålplan.

Visarputsen är i mässing som inte är förgylld, den är tacksam att polera.

 

Några bilder från renoveringen av det vackert finisherade verket.

Så klart har en kronometer Guillaumebalans!

Så klart har en kronometer Guillaumebalans! Dubbla breguetkurvor.

Breguetkurva med ”långa” knän.

Balansaxeln var bytt tidigare. Liverrullen spräckt och fastsatt med shellack. Men allt verkade sitta där det skulle så jag lät den vara.

Om du vill läsa mer om vad en Guillaumebalans innebär har skrivit lite mer i ett tidigare inlägg.

Otroligt vackert! Man har verkligen lagt ner stor möda på utformning och finishering.

 

Undersidan är även den otrolig vacker med sina polerade och långdragna ytor.

Tunt och fint gånghjul.

Vackra poleringar.

Centrumhjul

Sekundhjul

Fjäderhuskärna med axel. Denna typ av konstruktion var vanlig i bättre kvalitetsurverk.

Fjädern läggs in i fjäderhuset. Stolpe för att avlasta fjäderfästet syns.

Fjädern på plats.

Både spärr- och kronhjul är finisherade med samma teknik – ”Diamantage” det avser den frostade/slipade plana ytan.

Spärr- och kronhjulets vargtänder, vackert polerade facetter.

Diamantage kallas denna typ av finishering. (För att röra till det lite finns det i modernt urmakeri också en metod som kallas ”diamantage”. Då menas att man använder en diamant som skärverktyg vid fräsning eller svarvning. Man får då en helt blank yta. Det är vanligt på blanka dekorationskanter på urtavlor.)

En kort beskrivning av hur man förr i tiden gjorde dessa två typer av finishering. Yrkesmannen hade då två olika maskiner.
Man polerar först tändernas facetter. Man pressar då en vertikalt monterad träskiva i 45° mot tänderna på hjulet som är horisontellt monterat i maskinen. Genom att vinkla den roterande skivan något skapas en slags gänga av sig själv. Denna gänga gör så att tänderna matas fram automatiskt. Sedan lägger man på ett slip-/polermaterial på träskivan. Genom att skjuta träskivan från sida till sida poleras alla kanter på tanden. Svårigheten ligger i att få en jämnbred facett på hela delen av tanden – lika på alla tänder.
När poleringen är klar vidtar ”diamantage” eller slipning av hjulets översida. Man använder då annan maskin med en horisontellt fast monterad roterande zinkskiva mot hjulet som monterats vertikalt på en rörlig axel. Man lackade upp hjulet på en skiva med hjälp av shellack.
Man jobbar från hjulets centrum och utåt. Beroende på skivans vinkel mot hjulet kan man få olika mönster. På ovanstående hjul och i de flesta fall har man skivan vinkelrätt mot hjulet men det förekommer även ett slags snigelmönster. (T.ex på moderna Minervaverk.) Slipskivan styrs med hjälp av en skruv som kontinureligt bibehåller rörelsen över ytan. I början används en smärgelpasta för att slipa bort eventuella ojämnheter, man får jobba försiktigt så att inte de polerade tänderna skadas. Till sist använder man en slipskiva med diamantpasta på för att få den rätta lystern. Man vill ha en matt yta som kontrasterar mot de polerade tänderna.

Bygeln som man fäller ut när man ska ställa visarna hade ovanligt nog förgylld spets. Det tror jag inte jag sett förut.

Märkning på verket.

Motstensbrickor.

Gånghjul, hake och balans har var sin motsten.

Alla brickorna på sina rätta platser.

Kronometer No 39411

Verket ihopsatt och klart.

Tavelsidan klar.

Klockan klar.

Klockan klar.

Källor: Les Derniers artisans de l’Horlogerie, vol II, Carrera, Roland. Ett av två häften i en serie från 1976. Carrera har intervjuat flera hantverkare som kanske är de sista av sitt slag. De hade olika tekniker som sitt yrke och var specialister på sitt område.

Ulysse Nardin Cal 024

Publicerad den av
Svara

Ulysse Nardin kaliber 024 – big date.

I våras blev jag kontaktad av en person som nyligen blivit ägare till en Ulysse Nardinklocka. Datumet matades fram men den högra siffran hamnade på sniskan – mitt emellan sin korrekta position.
Men Ulysse Nardin?
Det går ju inte att få fram reservdelar, manualer etc. Nej tack. Det vågar jag mig inte på, tänk om något händer? En del försvinner eller något är sönder – reservdelar går inte att få tag på.

Den moderna urmakarens dilemma.

Det går ytterligare några veckor och mannen kommer tillbaka och undrar om jag ändå inte kan försöka trots att det inte finns reservdelar. Han hade besökt ”alla” urmakare i närheten, någon hade gjort ett försök utan att lyckas. Ingen kunde eller vill åta sig jobbet.
OK, jag kan göra ett försök, men kan inte garantera att jag kan fixa felet, måste ändå ta betalt för mina timmar. Vi var överens – jag lovade att göra ett seriöst försök att få ordning på mekanismen.

Den stora högra skivan mitt emellan sin riktiga position, den vänstra mindre är korrekt.

Så här såg det ut när tavlan tagits bort. Tänkte att det kanske kunde gå att flytta den yttre ringen ett halvt snäpp, men det gick inte. Provade att ta bort några skruvar som i verkets kant, kanske kunde det gå att lyfta bort modulen, men den sista skruven satt under datumskivan så den gick inte att lossa.

Ett sista försök, jag lossade den stora skruven vid sexan och då kunde jag lirka ut de båda skivorna.

Man ser tydligt avståndet mellan de två drivarna.

Den lilla driven vrider fram den inre mindre skivan.

När skivan med tillhörande skruv är på plats ser det ut så här.

På det ”tomma” stiftet ska datumskivorna sitta. Den mindre av de två drivarna som sitter monterade i ”paketet” av datumskivor hålls fast av datumväxlarhjulet. Den mindre driven som syns på denna bild drar fram den större av skivorna och var således den som orsakade att inte hela siffran syntes i datumrutan.

Här ser man hur det stora datumväxlarhjulet är konstruerat. Det är ett paket av fyra hjul som består av: överst hjul nr 1 – hjulet i mässing har 31 tänder, hjul nr 2 är en skiva med ett antal tänder och delvis ojämna mellanrum, hjul nr 3 är en skiva utan tänder som enbart har till uppgift att hålla den mindre av drivarna i ”datumskivepaketet” på plats, den ligger på ovansidan av driven när denna är monterad på det tomma stiftet (se ovan), hjul nr 4 liknar hjul nr 2 men har endast fyra tänder som styr växlingen av den mindre datumskivan med siffrorna 0-4.

Här syns principen för frammatningen. Hjulet består av två skivor. Den övre har 30 tänder och ett blint område vid siffran 1. Den undre skivan har endast 4 tänder och flera blinda områden.

En enkel skiss som visar hur drivarna positioneras gentemot skivorna. Så här ser det ut när datumväxlarhjulet är i vila och positionerat av sin spärr. Driven är förhindrad att vrida sig dels av sin spärrfjäder men även av det ”otandade” mellanrummet på datumväxlarhjulet. Detta är förklaringen att det inte ”bara” gick att vrida fram datumskivan ett halvt snäpp.

Här har jag tagit bort driven för den inre skivan. Den sitter fast med en presspassning i skivan.

Allt klart för återmontering.

Nu är det bara att sätta ihop hela paketet och trycka fast den mindre i rätt position.

Kollar mot tavlan så jag fått positioneringen rätt.

Urverket är i grunden ETA 2892A2.
Till sist rengörs allt och mekanismen för GMT-visning och den lilla sekunden sätts på plats.

Efter att jag fått ordning på datummekanismen visade det sig att klockan var otät!
Skruvarna för tryckknapparna var inte åtdragna – när jag tog bort skruvarna helt var de skadade av rost.
Tog kontakt med kunden igen. Ska klockan bli tät?
Ja.
Svarvade två nya skruvar, bytte packningarna. Det blev tajt och bra. För säkerhets skull bytte jag även glaspackningen bak och packningarna i kronan och boetthalsen.
Klockan blev tät!

I boken Théorie des montres compliquées finns en beskrivning av en liknande mekanism. Den skiljer sig dock genom att ha en säkerhetsfunktion som gör att det inte går att ställa datumet när datumet ska växla.

Så tänk alltid på det!
Aldrig försöka ändra datumet mitt i natten när klockan ska växla datum!

Referenser:
Théorie des montres compliquées, AUBRY Sylvian

Föredrag 2024-10-16

Publicerad den av
1

Jag håller som bäst på och förbereder ett föredrag om urmakeri och tidmätning.
Den 16:e oktober kommer jag berätta om lite om tidmätning och tidmätningens historia.
Huvudfokus ligger på urmakeri där jag kommer att visa glimtar från arbetet som urmakare och en del av det vi gör.

Om du har lust att komma och se föredraget går du in på Stadsmuseets hemsida och bokar plats. 20241016 klockan 18:00-19:00

Följ denna länk:
https://goteborgsstadsmuseum.se/aktivitet/goteborgs-gesallskap-urmakaren/?date=202410161800

Kom på föredraget så förklarar jag mer!

Väl mött!
Anders

 

AS 1382 – upp & ner

Publicerad den av
Svara

En kund hade lämnat in en gammal och ganska sliten Atlanticklocka för kostnadsförslag. Det som var speciellt – i alla fall för mig – var att verket var utrustat med en indikator för gångreserv – upp & ner. Den visar fjäderns gångreserv i 0-36 timmar.

Efter att vi kommit överens om priset och att jag inte fick ändra på något yttre på klockan – endast glas och krona fick bytas – så satte jag igång med reparationen.

Atlanticklocka för kostnadsförslag.

Atlanticklocka för kostnadsförslag.

Atlanticklocka för kostnadsförslag.

Atlanticklocka för kostnadsförslag. Sliten och fuktskadad.

Atlanticklocka för kostnadsförslag. Sliten och fuktskadad.

Dags att ta sig an reparationen.
Kollar upp tillgängligheten på reservdelar.
Verkmästarna i Göteborg hade det som behövdes!

Verket AS 1382 är utrustat med en gångreservfunktion. Grunden är As 1361 som kunde fås med andra funktioner såsom kalender, datum etc.

 

Lista och instruktioner specifika för AS 1382.

Utsnitt över verkdelarna till AS 1361.

Mekanismen för gångreservindikatorn. Hålet för hjulet i ”hockeyklubban” (9520) var rejält slitet.

Fjäderhusets undersida med de dubbla drivarna.

Den övre driven är fäst vid fjäderhuskärnan, den undre sitter fast i fjäderhuset.

Hela paketet från sidan.

För lossa driven öppnar man först locket på fjäderhuset, vänder fjäderhuset, sätter en mässingskorntång på högkant och slår ut driven.

Driven lös.

Växelhjulet till indikatorhjulet. Tapparna var mycket slitna. Hjulet byts ut.

Indikatorhjulet där visaren sitter fast.

Bryggan för växelhjulet till indikatorhjulet. Den ska vara något böjd ned mot hjulet, hålet ska vara runt samt ytan mot hjulet plan och fin. Så var inte fallet här.

Så här kan det se ut i fjäderhus där inte ytterfästet för släpfjädern är nitat utan en vanlig fjäder är monterad. Fungerar alldeles utmärkt.

Fjäderhuset rengjort. Dags att fästa driven för indikatorn.

Den lösa driven på fjäderhuset.

Fjäderhuset från sidan.

Testade först om mekanismen fungerade som den skulle. Men växelhjulet hamnade mycket snett och jag bestämde mig för att sätta in en sten i bryggan istället för att byta den. Funktionen blir ju mycket bättre med en stabil sten.

Håller fast bryggan och river upp hålet.

Pressar in den nya stenen.

Pressar in den nya stenen.

Stenen är för hög!

Fäster bryggan.

Använder fotogen som smörjmedel till diamantskivan.

Lite fotogen på diamantskivan. Dags att slipa ned stenen till rätt höjd.

Slipningen kan börja!

Kontroll.

Slipat ned stenen till oljeförsänkningen ungefär, tror det ska vara tillräckligt.

Den nedslipade stenen.

Nu går fjäderhuset fritt från stenen.

I övrigt är konstruktionen enkel och den är lätt att sätta ihop.

Atmos kaliber 540

Publicerad den av
Svara

En bekant frågade mig om jag kunde få igång hans Atmos som stannat.
För många år sedan lagade jag flera Atmosur, på den tiden hade jag möjligheten att beställa reservdelar direkt från Jaeger Le Coultre. Men tiderna förändras och nu går inte detta längre.

Varför stannar ett Atmosur?
Från mina tidigare erfarenheter av Atmos vet jag:
– Fjäderns dras inte upp, brukar tyda på att bälgens gas läckt ut
– Att verket behöver rengöras (trots att man i princip inte smörjer några delar)
– Att klockan hanterats på ett ovarsamt sätt (ett glas kanske gått sönder, pendelfjädern gått av, någon försökt reparera verket utan tillräckliga kunskaper)

Vad var fel med detta ur?
Det första jag provar är om bälgen fungerar.
Bälgen är (eller ska vara) fylld med dikloretan eller etylendiklorid C2H4CI2
(på engelska ethylene chloride). Gasen får bälgen att expandera eller dra ihop sig vid temperaturförändringar. Därför placerar jag Atmos i kylskåpet några minuter. Det brukar sitta en prick på spärrhjulet, jag noterar positionen för att se om mekanismen fungerar.
Inget händer. Provar igen, inget. Klockan får stå någon vecka, fortfarande ingen rörelse.
Alltså fungerar inte uppdraget, då drar jag slutsatsen att bälgen är trasig.

Förr kunde jag skicka in den trasiga bälgen, då fick man en ny i utbyte. Hade för mig att man kunde skicka läckande bälgar för påfyllning till någon. Men min gamla kontakt fungerade inte längre. Då letade jag på EBay – det fanns nya bälgar att beställa!

Efter några veckor dök bälgen upp, det var dags för byte.

Först låser jag balansen med transportsäkringen, en spak vid klockan sex under urtavlan.
Därefter lossar jag den bakre foten, sedan de två stora skruvarna.
Handskar på, lyfter ut verket ur fodralet.
Jag känner på minutvisaren som är alldeles stum, visarfriktionen går mycket trögt. Som tur var försökte jag inte att med våld vrida på visaren!
Om du tittar noga ser du att centrumhjulet (med visarfriktionen) är i direkt ingrepp med gånghjulet. Mer om detta senare.
Jag plockar bort sifferring och tavelring. Till sist lyfter jag försiktigt bort visarna utan att vrida.

Jag tar bort behållaren med bälgen. Blev överraskad när fjädern och aluminiumskålen föll ut. Dessa delar ska sitta ihop i änden av kedjan. Varför var de lösa?
Behållaren med bälgen sitter fast i en bajonettfattning. Det går trögt att vrida den!
Det ska vara ca 25 mm från behållarens kant ner till botten av bälgen om bälgen är hel. Kontrollmäter och finner att avståndet är just 25 mm!
Om bälgen läckt hade avståndet varit mycket större, alltså är bälgen hel…
Det är något som inte stämmer.
Innan jag tog bort bälgen noterade jag att kedjan var slak, detta i kombination med den lösa fjädern borde gett mig svaret. Men, det var längesedan sist, en ny kaliber gjorde att jag inte fattade.
Testade i alla fall att sätta tillbaka delarna till uppdraget. När bälgen var hel kanske det bara var att sätta ihop så skulle klockan fungera igen?
När delarna sitter ihop så som på bilden ovan, ska man genom att trycka in aluminiumskålen kunna dra upp fjädern. Men om jag försökte att trycka blev kedjan slak och allt ville falla isär. Något fungerade inte som det skulle.
Tog bort urverket från stativet, det visade sig att uppdragshjulet med spiralfjädern och kedjehjulet satt fast!
Med hjälp av lite olja lyckades jag vrida hjulet tills det lossade. När jag väl fick bort hjulet från axeln var smörjningen som lim, hjulet gick nästan inte att rubba.

När jag nu satte ihop mekanismen löpte att fritt och fint!

Dags att ta isär urverket. Limmade på lite skumplast på verkringen för att inte göra märken på verket.
För att få isär verket behöver man lyfta av hjulen i visarväxeln.
Urverket delat.
Centrumhjulet med visarfriktionen, gånghjul och hake.
Notera de tunna tapparna på gånghjul och hake – fickursdimensioner.
När jag försökte vrida på visarfriktionen fick jag ta i – till slut släppte det med ett klick!
Det kändes som om den vore limmad ihop. När jag sedan vred kändes det knastrigt och oskönt. Olja hjälpte inte. Inte normal rengöring heller! Rengöringsmedlet hade inte löst upp det som fanns i hjulet. Till slut lyckades jag få bort allt knaster med diverse rengöringsmedel, och visarfriktionen kändes mjuk och fin.
Med fasa tänker jag på vad som kunde hänt om jag eller kunden försökt att ställa klockan (som för övrigt alltid ska göras med låst balans när den precis ska vända). Tänk om jag tagit i, då skulle antagligen den tunna gånghjulstappen gått av. Av en kollega fick jag höra att detta hade hänt på just denna kaliber. Men det var hans kund som gjort sönder både gånghjulstapp och en tapp på haken.
Verkbottnarna efter rengöring.
Fjäderhuskärnan bar också spår av fett som inte gick bort i rengöringen.
Jaeger Le Coultre måste använt sig av något konstigt smörjmedel i klockan.
Nu fick det bli väldigt liten mängd HP-1300 i uppdraget, fjäderkärnan och transporthjulet. Tre mycket små droppar 9415 på tre gånghjulständer, sedan skall resten vara torrt.
Jag ställer verket upp och ner för att kontrollera att haken står helt lodrätt. Annars kanske den måste vägas av.
Verket ihopsatt med visarna på plats.
Aluminiumskålen ska hamna på 45 mm avstånd från stativet – 6 länkar hänger fritt från kedjan.
Det är viktigt att kedjan inte är vriden.

Kedjan får inte vara vriden. Kedjan är ingen vanlig gökurskedja! Det är en lödd stålkedja. Går den av måste den bytas. Spiralfjädern ska ha 2,5 varvs förspänning.

Testar uppdraget igen, drar upp fjädern. När fjädern är fullt uppdragen händer det inget när man trycker in aluminiumskålen.

Det är mycket viktigt att liverrullen snurrar absolut fritt.

Alla delar på plats, kontroll av klockans funktion.

Kontrollerar gången, syns smörjningen? Får balansen upp amplitud?

Kontrollerar så att amplituden ökar.
Under några dagar kontrollerar jag att uppdraget fungerar. Noterar positionen på pricken.
Till sist tillverkar jag ett litet verktyg för att ställa ruckvisaren i 0-position.
Filar till en bit mässingstråd som jag fäster i ett träskaft.
Mellan ruckarmen och stativet sitter ett tandat hjul där ruckarmen är fäst genom en friktion. Genom att blockera det tandade hjulet kan man flytta ruckvisaren till 0-läge.

En fungerande Atmos.

Ed. Koehn 86330 – ett vackert fickur

Publicerad den av
Svara

En dag blev jag kontaktad av en kvinna som berättade att hon hade ett fint fickur märkt med Ed. Koehn, Genève. Hon frågade om jag kunde få igång klockan som stannat.

När jag senare hade klockan i min hand kunde jag konstatera att fjädern var av. I övrigt var verket i ett fantastiskt skick och av yppersta kvalitet. Vi kom överens om att jag skulle renovera verket och sätta in en ny fjäder.

Det följde med ett etui till klockan som också var märkt Ed. Koehn, Genève. Dolt under ett lock fanns ett ”Certificat d’Origine & de Garantie” utfärdat 22 juni 1921. Där kan man läsa att urverket har 18 stenar och är 20 linjer – 45 mm. Boetten är i 18 karats guld.

Cetifikatet är underskrivet av E Koehn, som är Edouard Koehn junior. Junior tog över företaget efter sin fars död 1908. 1932 lade Ed. Koehn ner företaget.
Man kan läsa i Annales Vacheron et Constantin, Sixieme Epoque 1914-1938 under år 1932:
Herr Ed. Koehn, en före detta urfabrikör, vars företag inte kunde stå emot krisen, tog över ansvaret för reparationsavdelningen. (Hos Vacheron & Constantin)

Jag har skrivit mer om företaget i två inlägg som du kan se här.

Här följer ett antal bilder som beskriver klockan och det vackra urverket:

Fickuret med etui.

Innanför ett lock i etuiet ligger detta certifikat och garanti från 1921.

Urtavlan signerad Ed. Koehn, Genève. En ful repa framträder tydligt. Ska försöka att tona ner den genom att försiktigt rengöra repan.

Verket som det såg ut när jag fick klockan.

Urverket före isärtagning.

Urtavlan.

Detalj av balanspartiet.

Gångparti.

Vackert polerad motstensbricka för gånghjulet.

Balansaxeln fint polerad. Spiralstiftet snyggt avslutat.

Kronhjulets brygga.

Kronhjulet med sina vackert skurna vargtänder.

Kronhjulets undersida, dubbla vargtänder.

Stoppverket med täckbricka.

Täckplattan över stoppverket borttagen.

Fjädern avbruten.

Fjäderhuskärnan är fastgängad i spärrhjulets axel.

Fjäderhuskärnan till vänster, spärrhjulet i mitten.

Alla delar till fjäderhuset och den nya fjädern på plats.

Spärrhjulet.

Den komplicerade formen på fjäderhusaxeln och spärrhjulet.

Spärrhjulet med vargtänderna.

Transmissionshjulet, också det med vargtänder.

För att skilja de olika skruvarna åt har man märkt dem med streck.

För att skilja de olika skruvarna åt har man märkt dem med streck.

Vackert graverad täckbricka över spärrhjulet.

Löpverkshjulen.

Motstensbrickan för balansen.

Den vackra haken. Säkerhetskniv i guld, långdragen ovansida, fastskruvad, polerad motvikt, välvda hakstenar.

Undersidan av haken.

Funktionsytorna på gånghjulet välvda och polerade.

Gånghjulet.

Vackert polerade funktionsytor.

Balansens undersida. Trekantig liversten.

Perfekt formad breguetkurva.

Balansen.

Perfekt formad breguetkurva.

Det svampformade ytterfästet och breguetkurva med långa knän.

De speciella ruckstiften.

Ruckstiften med speciell utformning, två infilade hack. Ett slags rucklås?

Det svampformade ytterfästet gör att spiralen är i princip självcentrerad.

Minutröret.

Minutröret är fint polerat.

Uppdrags- och ställmekanism är enkel och vackert utformad. Inga onödinga delar!

Reparationen klar och tavla och visare monterade. tavlan försiktigt rengjord så att det fula märket blev mindre framträdande.

Det färdiga verket monterat i den fina guldboetten.

Klockan klar.

Fickuret med etui.

 

Källor:
https://mb.nawcc.org/threads/ed-koehn-edouard-koehn.162723/

Tornuret i Ahlafors fabriker – del 4.

Publicerad den av
Svara

Nu har vi provkört verket några dagar, främst för att kontrollera att gånghjulets tänder och gången fungerade som den skulle. Nu är det dags måla alla delar, rostbehandla och att göra allt klart. Sedan kontroll och montera verket på plats.

Lite ny färg på minuskalan.

Siffrorna renslipade. Zaponlackering som skydd för mässingen. Skivan har en lettring på kanten som underlättar när visarna ställs.

Målning av valshjul.

Det mesta målat och klart.

Valshjulet för gången. Fjädern till kontraspärren syns – den ger kraft till gången när klockan dras.

När alla delar målats är det dags att sätta ihop hela urverket.
Vi funderade på hur man bäst skyddar de nakna ståldelarna – ska de målas, oljas in – eller något annat?
Av en slump hittade jag på en film om renoveringen av the Great Clock of Westminster som nyligen färdigställts. I filmen berättar Keith Scobie-Young om hur hans företag Cumbria Clock Co Ltd fick uppdraget att renovera en av världens mest berömda klockor. Han berättar ganska ingående om själva renoveringen – och hur de konserverade ståldelarna som inte var målade – med Renaissance Wax. Det är ett mikrokristallinskt vax som fungerar på de flesta material som finns i en klocka, järn, mässing och trä. Framtiden får visa om det fungerar bra!
Filmen är verkligen intressant och sevärd, klicka här!


En film som visar slagmekanismen. Först kommer varningen.

Hela verket ihopsatt. Nu står det på gångkontroll i några veckor.

Dags för leverans!

Till vänster Johan Thorbjörnson från Svenska Stenhus som äger fastigheten.

Vi hade med grejer för att tvätta rent lodtrissorna, och de olika visarväxlarna.

Vi tvättar bort all gammal smuts och hartsad olja. I rännan löper vajrarna för loden.

Centralväxeln. Vid det högra kugghjulet ansluter den utgående axeln från urverket. Vid det vänstra kugghjulet saknas stången som driver visarna för den östra urtavlan. Man anar stängerna för södra och västra urtavlorna, vid den västra anas också visarväxeln.

Centralväxeln från en annan vinkel. Behov av rengöring.

En av visarväxlarna – här förvandlas den ingående minutstången till både minuter och timmar. Utväxlingsförhållandet i visarväxeln är 1:12.

Urtavlan från insidan, visarväxeln anas till höger.

Dags att fylla på rengöringsmedel.

Fick vi med oss allt? Man känner sig extra bredaxlad när man tar sig upp i spiraltrappan.

En spiraltrappa leder upp till tornet.

Pustar ut efter att rengöringen av alla växlar är klar. Dags att montera verket.

Urverket packas upp.

Urverket packas upp.

Glad att allt gått bra så här långt!

Rejäla bultar håller verket mot benen.

Två av benen på plats, två kvar.

Verket i position.

Allt i våg och i rätt postion. Dags att fästa benen i golvet.

Drar fast lageröverfallen till valshjulen.

Bultarna för benen dras åt.

Verket i våg och inpositionerat mot centralväxeln.

Gånghaken placeras in.

Haken på plats.

På höger sida syns centralväxeln. Tre stänger till urtavlorna utgår från denna – ytterligare en kort stång går in till urverket. I den korta stångens förlängning sitter minuttavlan på urverket. Nu börjar ett ganska tidskrävande arbete. Visarna ska synkroniseras så att de tre urtavlorna visar samma tid – verket ska ju också vara synkront gentemot visarna. Slaget måste också komma exakt på halv och hel. Detta är lättare sagt än gjort. Alla glapp som finns i konstruktionen måste tas upp innan man ser vad som händer. När visarna vrider sig på alla urtavlorna måste någon vara på utsidan och kolla synkroniseringen. Stängerna för visarna består av två mässingsrör som passar fint i varandra, de låses med en klämma. Man lossar klämman och justerar som man tror, drar åt, väntar på att alla glapp tas upp, observerar på utsidan osv tills allt stämmer.


Slaget fungerar!


Liten rundtur.


Jonathan drar upp gången.


Man får ta i lite extra när lodet för slaget dras upp.


Fåglarna kvittrar och klockan slår!

Därmed avslutar jag inläggen om tornuret.

Förutom oss på Verkmästarna har några elever från urmakarskolan i Motala som gjort praktik hos oss hjälpt till:
Axel Qvist
Anton Dyberg
Jani Saranen
Jonathan Oreskovic-Rönnbäck

Förutom mina bilder så har även Lotta Calmerberg bidragit med bilder i detta inlägg.