Etikettarkiv: gånghake

ImHof 948 – ett verk med slag

Publicerad den av
Svara

Kort historik

1888 började konstnären Frédéric Imhof, att tillverka urtavlor. Hans företag växte så småningom till ett familjeföretag – Imhof. Det blev känt för att producera eleganta och högkvalitativa konstnärliga bordsklockor och mekanismer. Hans son, Arthur Imhof, grundade Manufacture de Pendulettes d’Art Arthur Imhof S.A. 1924, integrerade urverksproduktion och expanderade företaget internationellt.

Företagets ursprung kan spåras tillbaka till Frédéric Imhof, en skicklig konstnär som började designa urtavlor för andra tillverkare.

Verksamheten expanderade, och Frédérics son, Arthur, tog så småningom över och drev dess tillväxt.

År 1924 grundade  Arthur Imhof formellt Manufacture de Pendulettes d’Art Arthur Imhof S.A. i La Chaux-de-Fonds, Schweiz.

Under Arthurs ledning expanderade företaget och produktionen ökade, man integrerade urverkstillverkningen och började exportera klockor globalt till marknader i Amerika, Asien och andra länder.

Bordsur på roterande sockel med fyra funktioner: tid, temperatur, luftfuktighet och lufttryck.

Imhof fokuserade på att skapa högkvalitativa konstnärliga bordsur även kallade stilur (Pendulettes d’Art) och mer prisvärda produkter såsom reseväckarur och vanliga väckarklockor. Man fick ett gott rykte för sina eleganta och konstnärliga klockor.
Företaget levererade urverk till mer prestigefyllda varumärken och tillhandahöll sina högkvalitativa 8-dagars urverk för klockor tillverkade av tillverkare som Boucheron, Bucherer, Cartier och Tiffany.
Företaget är känt för ett brett utbud av produkter, inklusive världsklockor från 1960-talet, dekorativa slagverk med automater och skrivbordsset i modern stil, ofta med invecklade detaljer som handemaljerade urtavlor och utarbetade förgyllda mässingsfodral.

Här ser vi grundaren Arthur Imhof i sällskap med Gerard Bauer, ordförande för FH, under firandet av Imhofs 50-årsjubilieum.

Reparationen

En kund hade lämnat in ett urverk som satt i ett stilur. Urtavlan var märkt med Bucherer och verket var av Imhofs fabrikat. Imhof är kända för sina väckarur, men de tillverkade även ur med olika komplikationer. Verket i detta ur med kaliber 948 är utrustat med en slagmekanism. Klockan slår hel- och halvslag.

Ganska snart upptäckte jag att verket blivit utsatt för misshandel av en ”så kallad urmakare”. Jag upptäckte många fel och slitage, men även tidigare reparationer av någon med kunskap. På ovanstående bild ser man att hakstenen är flyttad uppåt parallellt med haken.

Här ser man att verket är ”rengjort” men inte tillräckligt.

Jag gjorde ett kostnadsförslag där jag försökte få med alla fel som jag hittade, tog extra höjd för dolda fel som jag vet brukar komma när jag tar isär mer. Detta är särskilt viktigt att tänka på om du ser att någon annan varit före dig som inte har ordentlig kunskap.
Kunden godkände kostnadsförslaget – dags att sätta igång.

Jag började med att ta bort den avbrutna skruven för fodralets baksida/klangskålen.

Borrar ur den avbrutna skruven.

När jag har ett hål i skruven går det fint att skruva bort den avbrutna biten.

När jag började att ta isär verket upptäckte jag denna bussning som satt löst.

Slagverkets delar. Stora hack i verkbottnen samt hjulet under utlösaren för slaget.

Verket isärtaget.

Gammal ingrodd olja.

Motstenen till vindfånget var lös.

Antagligen den lösa motstenen som orsakat den krokiga tappen.

Riktar tappen med mitt speciella verktyg.

Tappen är rak igen!

Vindfånget kommer att fungera. Som alltid med vindfång är det viktigt att kontrollera friktionen mellan axeln och själva vindfånget. Vindfånget ska kunna vrida sig något när slaget stoppar.

Istället för att försöka lyfta utlösaren med risk att skada minuthjulet och lyftaren använder jag en stans mot axeln. Som synes har någon varit före mig som inte använt den metoden.

Sätter upp hjulet och svarvar plant och slipar fint.

Som följd av den brutala behandlingen med att försöka få loss utlösaren har även axeln böjts.

Fortsätter i svarven och riktar den böjda axeln.

Mer jobb i svarven för att fixa till det här. Förstår inte vad som hänt här men det är inte snyggt i alla fall!

Svarvar rent och plant.

Provar med visaren.

Reparerar gängan.

Nu hamnar minutvisaren i rätt position.

Nästa problem att ta sig an är det slitna gångpartiet. Man ser tydligt hur tandens hävyta är deformerad, dessutom oregelbundet.

En kombination av slitage och justering. Man kan ana märken av en fil.

Tandens hörn – övergångshörnet, skall vara skarpt och inte – som här avrundat.

Kraftiga slitage på hakstenen. Men istället för att byta sten har någon flyttat stenen i höjdled.

Rejäla märken av slitage.

Både in- och utgångsstenarna hade stort slitage.

Sätter in nya stenar. Testar med detta först. Hade jag haft ett nytt gånghjul hade jag naturligtvis bytt det, men jag letade hos leverantörer och på nätet men hittade inget. Om inte tandtopparna redan varit ”grejade” med hade jag kunnat polerat topparna. Då sätter man upp hjulet i svarven och sätter en fin polerskiva mot topparna. Med hjälp av delningsskivan flyttar man fram tand för tand och polerar topparna en efter en. Det skulle varit ett sista alternativ om inte klockan skulle gå bra och balansen svänga med bra amplitud. Men det visade sig senare att den ändå fungerade ok så jag lämnade hjulet så här.

Det är meningen att man ska kunna ta ut fjäderhuset när det övriga verket fortfarande sitter ihop. Man ser märken i verkbotten efter fjäderhuskärnan när man försökt få ut fjäderhuset. När jag själv försökte få in/ut fjäderhuset kände jag att det här går alldeles för trögt, varför?

Jo änden på fjäderhuskärnan var slarvigt avstucken från fabriken så en liten tapp stack ut ca 0,5 mm på undersidan. Man kan ana den efter att jag slipat och polerat änden. Med denna korrigeringen går det lätt och fint att sätta in och ta ut fjäderhuset, kärnan har marginal mot botten och poleringen gör att inga ytterligare märken skapas.

Uppenbarligen har reparatören inte förstått att axeln för visarväxelhjulet INTE är gängad utan inpressad. Inget är dock så skadat att det stoppar funktionen.

Funktionen för utlösning av slaget fungerade sådär. Antagligen berodde detta på  misshandlande delar som jag beskrivit ovan. Armen ska falla ner exakt på minut 00 och 30. Här vandrade utlösarmen sakta nedåt.

När armen till slut nådde botten på utlösarhjulet hade det gått flera minuter.

Sätter upp armen i skruvstycket och filar till formen.

Armen justerad så att den kan falla ned på rätt sätt.

Slitage på hävstiftshjulet för slaget.

Här jag bockat slagarmen lite så att den verkar på återstoden av de slitna tandtopparna.

Nu är alla delar på plats och injusterade så att slaget fungerar som det ska.

Bara det sista kvar, åt vilket håll ska den sitta?

Reparationen klar.

Källor:
https://clockdoc.org/gs/handler/getmedia.ashx?moid=49126&dt=2&g=1
https://www.watchprosite.com/independents/imhof-a-heritage-a-legacy/16.1630401.16572866/
https://www.mikrolisk.de/show.php?site=280
https://www.ecrater.com/p/15203647/arthur-imhof-clock-company-50-year?srsltid=AfmBOoq4_rJ5FsPWSXCMPR5vWQ5IbFNatsjy7PHe4ikpKhmTPaDqsq0_

Klicka för att komma åt 19410724.pdf

Gironde No. 39411

Publicerad den av
Svara

Ett vanligt fickur i guld?
Nja inte riktigt.
Jag öppnar baklocket och läser på insidan:

CHRONOMÈTRE
No 39411
Bulletin de Réglage
de 1ère Classe
de l’Observatoire de Genève

Eric hade bett mig att göra en service på ett fickur i guld som vid en första anblick inte ser särskilt speciellt ut – men skenet bedrar!
Det är de små, små detaljerna som gör’et!
Detta urverk är fyllt med små små detaljer med finish av toppklass.

Jag bad Eric att skriva ner lite information klockans historia:

Louis Gironde, från Varennes-sur-Allier i Frankrike, var sist i ledet av de urmakare och företag som efterträdde Bernard Poitevin. Bernard var en känd schweizisk urmakare och etablissör från Le Locle, verksam ungefär mellan 1856 och 1881, specialiserad på komplicerade ur och kronometrar. Parisföretaget Bernard Poitevins efterträdare var i kronologisk ordning: Rizzoli & Deschamps från 1881 till 1883, Rizzoli och Deschamps gick sedan isär och Jean Rizzoli fortsatte ensam verksamheten fram tills 1892, då Louis Gironde tog över. Louis Gironde tog även över urmakaren Victor-Alexandre Lejeunes urgrossistverksamhet efter dennes död 1902. Lejeune var även känd för sitt arbete som reglör för kronometermakaren Theodore Leroy och som anställd vid företaget Oudin i Paris.
Likt företaget Bernard Poitevin och dess tidigare efterträdare, så fortsatte Gironde att fokusera på försäljning på den franska marknaden och fortsatte också att driva företagets pariskontor på 22 Rue Vivienne. Företagets urtillverkning var dock förlagd i Geneve och från företagets schweiziska ateljé importerades uren till Frankrike.

Under Girondes ledarskap fortsatte företaget att fokusera på komplicerade ur och kronometrar och kom att vinna guldmedaljer vid nationalutställningen i Geneve 1896 och vid världsutställningen i Paris 1900. Vad gäller kronometrar så var Gironde, till skillnad från de tidigare efterträdarna, en regelbunden deltagare vid kronometertävlingarna anordnande av observatoriet i Geneve. Mellan 1894 och 1904, så presterade 95 av företagets kronometrar som klarade testningen i första klassen tillräckligt väl för att också delta i de årliga tävlingarna. Av dessa så var den schweiziska superreglören Charles Batifolier ansvarig för reglaget av hela 83 stycken. Charles Batifolier var en av Schweiz mest framgångsrika reglörer och erhöll under sin aktiva tid fler än 1000 gångcertifikat i den mycket svåra första klassen på observatoriet i Geneve. Han arbetade med i princip alla namnkunniga urtillverkare i Geneve, så som Patek Philippe, Vacheron Constantin, Golay fils & Stahl och Louis Gallopin med flera.

Kronometer 39411 av Gironde var en av de som Charles Batifolier ansvarat för och tävlade på observatoriet i Geneve 1905. I tävlingen, så kom 39411 på plats 82 av 152 deltagare med 208,6 poäng och erhöll då prisnivån ”Mention Simple”, fritt översatt till ett enkelt omnämnande.

Råverket för kronometer 39411 är tillverkat av Husson Retor i Geneve och urverket är ett av 5 i serien 394xx som tävlade på observatoriet mellan 1900 och 1905.

 

Nu till renoveringen:

Verket fungerade och gick. Det var två saker som Eric önskade att jag skulle lägga lite extra tid på: den ena visaren var inte original, patentruckningen var lagad men såg inte så fin ut.
Jag började med patentruckningen.

Någon lagat den avbrutna fjädringen till patentruckningen. Skruven passar dåligt.

Fjädringen är hårdlödd.

Den lagade fjädern. Skruvens skalle för stor.

Med hjälp av Vallorbes putsfilar justerar jag formen på fjädern och lägger en ny facett runt kanten på fjädern.

Putsar bort svart oxid på kanterna.

Lackar upp fjädern på en mässingsskiva som jag fäster i trefoten. Slipar först ytan plan, till sist polering. Måste justera formen och lägga större facett på kanten så att märken försvinner.

Fjädern klar. Ny skruv tillpassad och polerad. En av skruvarna till motstensbrickan var ful, hittade en ny som jag anpassade och polerade änden på.

Patentruckningen och balanskloven klar.

Om man tittar noga på de första bilderna på svanhalsen ser man att den yttersta delen av den lagade fjädern inte är riktigt plan – den ligger inte an mot kloven på det sätt den bör göra. Själva lödningen är fint utförd, förmodligen utförd med ett guldlod.
Jag valde denna gång att lacka upp delen på en mässingsplatta, annars brukar jag använda snabblim. Men i och med att shellacken flyter när den är varm kan man justera delen enklare än med lim som biter ganska snabbt (även på de verktyg som du använder). Jag kunde justera planet på ett bra sätt även om fjädern inte var riktigt plan. Nu kunde jag slipa ner hela svanhalsen så att den blev helt plan, sedan var det lätt att polera den. Lite värme och fjädern lossnar, sedan tvätta ren i sprit.

Så här såg visarna ut. Timvisaren vackert formad, minutvisaren utbytt med oxiderad spets. Försökte hitta en snyggare utan resultat. Justerade formen och polerade istället av visaren.

Minutvisaren på plats. Blev rätt ok efter polering.

För att polera t. ex. en visare formar jag en putspinne.

Jag doppar pinnen i alkohol.

Alkoholen löser upp polerpastan som fastnar på pinnen. I detta fall vanlig röd krokuspasta till guld.

Brukar lägga visaren på ett hålplan.

Visarputsen är i mässing som inte är förgylld, den är tacksam att polera.

 

Några bilder från renoveringen av det vackert finisherade verket.

Så klart har en kronometer Guillaumebalans!

Så klart har en kronometer Guillaumebalans! Dubbla breguetkurvor.

Breguetkurva med ”långa” knän.

Balansaxeln var bytt tidigare. Liverrullen spräckt och fastsatt med shellack. Men allt verkade sitta där det skulle så jag lät den vara.

Om du vill läsa mer om vad en Guillaumebalans innebär har skrivit lite mer i ett tidigare inlägg.

Otroligt vackert! Man har verkligen lagt ner stor möda på utformning och finishering.

 

Undersidan är även den otrolig vacker med sina polerade och långdragna ytor.

Tunt och fint gånghjul.

Vackra poleringar.

Centrumhjul

Sekundhjul

Fjäderhuskärna med axel. Denna typ av konstruktion var vanlig i bättre kvalitetsurverk.

Fjädern läggs in i fjäderhuset. Stolpe för att avlasta fjäderfästet syns.

Fjädern på plats.

Både spärr- och kronhjul är finisherade med samma teknik – ”Diamantage” det avser den frostade/slipade plana ytan.

Spärr- och kronhjulets vargtänder, vackert polerade facetter.

Diamantage kallas denna typ av finishering. (För att röra till det lite finns det i modernt urmakeri också en metod som kallas ”diamantage”. Då menas att man använder en diamant som skärverktyg vid fräsning eller svarvning. Man får då en helt blank yta. Det är vanligt på blanka dekorationskanter på urtavlor.)

En kort beskrivning av hur man förr i tiden gjorde dessa två typer av finishering. Yrkesmannen hade då två olika maskiner.
Man polerar först tändernas facetter. Man pressar då en vertikalt monterad träskiva i 45° mot tänderna på hjulet som är horisontellt monterat i maskinen. Genom att vinkla den roterande skivan något skapas en slags gänga av sig själv. Denna gänga gör så att tänderna matas fram automatiskt. Sedan lägger man på ett slip-/polermaterial på träskivan. Genom att skjuta träskivan från sida till sida poleras alla kanter på tanden. Svårigheten ligger i att få en jämnbred facett på hela delen av tanden – lika på alla tänder.
När poleringen är klar vidtar ”diamantage” eller slipning av hjulets översida. Man använder då annan maskin med en horisontellt fast monterad roterande zinkskiva mot hjulet som monterats vertikalt på en rörlig axel. Man lackade upp hjulet på en skiva med hjälp av shellack.
Man jobbar från hjulets centrum och utåt. Beroende på skivans vinkel mot hjulet kan man få olika mönster. På ovanstående hjul och i de flesta fall har man skivan vinkelrätt mot hjulet men det förekommer även ett slags snigelmönster. (T.ex på moderna Minervaverk.) Slipskivan styrs med hjälp av en skruv som kontinureligt bibehåller rörelsen över ytan. I början används en smärgelpasta för att slipa bort eventuella ojämnheter, man får jobba försiktigt så att inte de polerade tänderna skadas. Till sist använder man en slipskiva med diamantpasta på för att få den rätta lystern. Man vill ha en matt yta som kontrasterar mot de polerade tänderna.

Bygeln som man fäller ut när man ska ställa visarna hade ovanligt nog förgylld spets. Det tror jag inte jag sett förut.

Märkning på verket.

Motstensbrickor.

Gånghjul, hake och balans har var sin motsten.

Alla brickorna på sina rätta platser.

Kronometer No 39411

Verket ihopsatt och klart.

Tavelsidan klar.

Klockan klar.

Klockan klar.

Källor: Les Derniers artisans de l’Horlogerie, vol II, Carrera, Roland. Ett av två häften i en serie från 1976. Carrera har intervjuat flera hantverkare som kanske är de sista av sitt slag. De hade olika tekniker som sitt yrke och var specialister på sitt område.

Ed. Koehn 86330 – ett vackert fickur

Publicerad den av
Svara

En dag blev jag kontaktad av en kvinna som berättade att hon hade ett fint fickur märkt med Ed. Koehn, Genève. Hon frågade om jag kunde få igång klockan som stannat.

När jag senare hade klockan i min hand kunde jag konstatera att fjädern var av. I övrigt var verket i ett fantastiskt skick och av yppersta kvalitet. Vi kom överens om att jag skulle renovera verket och sätta in en ny fjäder.

Det följde med ett etui till klockan som också var märkt Ed. Koehn, Genève. Dolt under ett lock fanns ett ”Certificat d’Origine & de Garantie” utfärdat 22 juni 1921. Där kan man läsa att urverket har 18 stenar och är 20 linjer – 45 mm. Boetten är i 18 karats guld.

Cetifikatet är underskrivet av E Koehn, som är Edouard Koehn junior. Junior tog över företaget efter sin fars död 1908. 1932 lade Ed. Koehn ner företaget.
Man kan läsa i Annales Vacheron et Constantin, Sixieme Epoque 1914-1938 under år 1932:
Herr Ed. Koehn, en före detta urfabrikör, vars företag inte kunde stå emot krisen, tog över ansvaret för reparationsavdelningen. (Hos Vacheron & Constantin)

Jag har skrivit mer om företaget i två inlägg som du kan se här.

Här följer ett antal bilder som beskriver klockan och det vackra urverket:

Fickuret med etui.

Innanför ett lock i etuiet ligger detta certifikat och garanti från 1921.

Urtavlan signerad Ed. Koehn, Genève. En ful repa framträder tydligt. Ska försöka att tona ner den genom att försiktigt rengöra repan.

Verket som det såg ut när jag fick klockan.

Urverket före isärtagning.

Urtavlan.

Detalj av balanspartiet.

Gångparti.

Vackert polerad motstensbricka för gånghjulet.

Balansaxeln fint polerad. Spiralstiftet snyggt avslutat.

Kronhjulets brygga.

Kronhjulet med sina vackert skurna vargtänder.

Kronhjulets undersida, dubbla vargtänder.

Stoppverket med täckbricka.

Täckplattan över stoppverket borttagen.

Fjädern avbruten.

Fjäderhuskärnan är fastgängad i spärrhjulets axel.

Fjäderhuskärnan till vänster, spärrhjulet i mitten.

Alla delar till fjäderhuset och den nya fjädern på plats.

Spärrhjulet.

Den komplicerade formen på fjäderhusaxeln och spärrhjulet.

Spärrhjulet med vargtänderna.

Transmissionshjulet, också det med vargtänder.

För att skilja de olika skruvarna åt har man märkt dem med streck.

För att skilja de olika skruvarna åt har man märkt dem med streck.

Vackert graverad täckbricka över spärrhjulet.

Löpverkshjulen.

Motstensbrickan för balansen.

Den vackra haken. Säkerhetskniv i guld, långdragen ovansida, fastskruvad, polerad motvikt, välvda hakstenar.

Undersidan av haken.

Funktionsytorna på gånghjulet välvda och polerade.

Gånghjulet.

Vackert polerade funktionsytor.

Balansens undersida. Trekantig liversten.

Perfekt formad breguetkurva.

Balansen.

Perfekt formad breguetkurva.

Det svampformade ytterfästet och breguetkurva med långa knän.

De speciella ruckstiften.

Ruckstiften med speciell utformning, två infilade hack. Ett slags rucklås?

Det svampformade ytterfästet gör att spiralen är i princip självcentrerad.

Minutröret.

Minutröret är fint polerat.

Uppdrags- och ställmekanism är enkel och vackert utformad. Inga onödinga delar!

Reparationen klar och tavla och visare monterade. tavlan försiktigt rengjord så att det fula märket blev mindre framträdande.

Det färdiga verket monterat i den fina guldboetten.

Klockan klar.

Fickuret med etui.

 

Källor:
https://mb.nawcc.org/threads/ed-koehn-edouard-koehn.162723/

Tornuret i Ahlafors fabriker – del 2.

Publicerad den av
2

I förra inlägget beskrev jag hur vi identifierade de allvarligaste felen på tornursverket.
Denna gång handlar det mest om – gången!

Vi började med att göra iordning mellan- och gånghjulen. Har en bred polerfil för grova tappar, den planslipades och gjordes iordning för tappolering av rejälare slag. Först med diamantbryne, sedan med slippapper.

Planslipar polerfilen på ett diamantbryne först.

Skärper filen med ett 60 mic slippapper.

Mellanhjulet uppsatt i svarven för polering.

Snart snygg och fin.

Tappen polerad och fin.

Mellanhjulets driv renslipad och polerad.

Sidorna på hjulet slipas rena och behandlas med zaponlack för att skydda mässingen mot oxidation.

Vårt största bekymmer var det stora slitaget i gånghjulets driv. Hur går man tillväga för att lösa det och varför hade det uppstått?
Laga driven eller tillverka en ny?
Kollade upp vilken modul driven hade – 1,5 – Thornton i England har en drivfräs som kunde fungera.
Men vi har också en liten TIG-svets – PUK. Med hjälp av den kan man addera material, lägga på nytt material som blir ny yta i driven.
Att fräsa en så stor driv innebär flera problem för en mindre verkstad; måste köpa in lämpligt material, anskaffa en fräs, hur sätter man upp och svarvar till ämnet, hur härdar och anlöper man – många frågetecken.
Testade den senare metoden först – lägga på material med svetsen.

Djupa märken i driven.

Ett första lager av svetspunkter har lagts på. Materialet jag adderar med är blåstål. Använde blåstål i storlek 0,40 och 0,50 mm.

Slipar av topparna på svetspunkterna, sedan är det dags att fylla på ytterligare material tills ytan blir jämn och fin. Vår svets tillhör första generationen – på senare modeller kan man lägga svetspunkterna mer exakt och med ett jämnare flöde.

Driven klar, polering återstår.

När driven var klar var det tid att undersöka varför driven hade blivit så sliten. Måste testa ingreppet mellan gånghjulet och mellanhjulet – var centrumavståndet rätt?
Då sätter man upp hjulen i en ingreppscirkel – men…
Hur stora ingreppscirklar finns det?
Vår största var alldeles för liten. Vad göra?

Tillverkar ett mässingsrör.

Röret anpassas för gånghjulets axel.

Röret anpassat så att gånghjulet kan snurra fritt och glappfritt.

Klämde fast röret i svarvens support och satte upp mellanhjulet med en spännhylsa i svarven. Med hjälp av veven på supporten kunde jag sedan justera centrumavståndet tills jag fick bästa möjliga ingrepp.


Hittar det bästa centrumavståndet.

Mäter avståndet mellan axlarna.

Nu har jag måttet mellan axlarna, sedan mäter jag axlarnas diameter, dividerar med två och lägger till måtten på 63,3 mm. Sedan kontrollmäter jag i själva verket och jämför avstånden.

Det visade sig att mitt uppmätta centrumavstånd och det som fanns i klockan överensstämde, så någon justering behövdes inte. Man får väl betänka att klockan fungerat sedan 1906 med allt vad det innebär av smuts och partiklar i verket. Alla föroreningar bildar en smet av slipmedel som under årens lopp äter sig in i stålet. Får hoppas att den nya ytan vi gjort kommer att hålla i 100 år till!

Dags att åtgärda haken. Plocka isär alla delar, slipa och polera paletterna.

Hakbom och pendelförare, rengöring, slipning och polering.

Haken fastsatt med insexskruv. Original?

Hakpalett uppsatt i trefoten. Några drag mot slippappret visar att ytan inte är plan.

Några tag till så är den plan och färdig för polering.

Black polish som engelsmannen säger!

Eller spegelpolering som vi säger.

En palett polerad och klar, den andra väntar på sin tur. Notera det avrundade hörnet på den oslipade paletten.

Flera gånghjulständer var skadade och böjda. För att kunna rikta upp dem på ett bra sätt tillverkade jag en passbit som passade mellan två tänder (oskadade). Först grovriktade jag med en fin flacktång, sedan använde jag passbiten som mall. När alla tänder var riktade satte jag upp en mätklocka och kontrollerade så att alla tänder var lika långa. Det visade sig att två tänder var såpass skadade och korta att jag blev tvungen att fälla in nytt material.

Kontrollmätning.

Har märkt upp vilka tänder som behövde riktas. Slipade till en passbit som tolk och hjälp vid riktningen.

När alla tänder riktats provade jag gånghjul och hake i verket. Skulle de skadade tänderna fungera?
De visade sig att två tänder var alldeles för korta, fallet hamnade inte på vilytan utan på hävytan. Så kan man inte ha det!

Sätter upp en slitsfräs i fräsmaskinen. Tar hjälp av en USB-kamera för att rikta in fräsen.

Skär bort en del av tanden.

Spåret klart.

Löder in en mässingsbit.

En blivande ny tand.

Skär bort överflödigt material.

Nya tänder på plats.

Tandinfällningen klar.

Båda tänderna klara.


Ett första test för att se om de nya tänderna fungerar.

Test med pendel.

Det var allt för denna gång!

Tornuret i Ahlafors fabriker – del 1.

Publicerad den av
2

En dag ringde en person till företaget och frågade om vi kunde laga ett tornur. Verket satt i Ahlafors fabriker i Ale kommun. Det lät spännande, kunden hade tagit ned urverket från tornet och tagit bort en hel del smuts från verket.
De erbjöd sig att komma till oss med verket så att vi kunde inspektera det.

Så här såg verket ut när det kom till oss.

Så här såg verket ut när det kom till oss.

Verket var ett Tornberg, tillverkat 1906.

En lite mer noggrann undersökning. Man ser tydligt att några gånghjulständer var skadade och böjda.

Gånghjulet var kraftigt nedsmutsat av gammal olja och fett.

Den gamla oljan hade ”hartsat” som man sa förr, dvs blivit hård och seg som harts. Oljans smörjande egenskaper hade för längesedan gått förlorad och fungerade nu precis tvärtom. Den låg som ett klister på hjulet.

En en de skadade tänderna i gånghjulet.

Flera tänder var skadade. Eftersom allt gått trögt hade haken förmodligen inte förmått flytta på hjulet när man försökt starta klockan. Hakpaletterna hade kraschat emot tänderna och deformerat flera.

Ytterligare skador.

Gånghjulsdriven var full med gammal olja. Man kan ana ett slitage på drivtänderna under smutsen.

Helt rundade hörn på hakpaletten – slitage. Gångtypen är grahamgång. Ingångspalett.

Helt rundade hörn även på utgångspaletten – slitage. Gångtypen är grahamgång.

Gjutgodset i verkets fundament var sprucket.

Här ser man det kraftiga slitaget i gånghjulsdriven.

Flera ståldelar var slitna. Här jag vi tagit reda på stålets hårdhet. Var materialet härdat eller inte? Hur hårt? Det visade sig vara stor skillnad mellan de olika delarna.

Hävstiften för slaget var också mycket slitna.

Efter en ingående undersökning av urverket konstaterade vi att verket hade generella slitage som inte var speciellt allvarliga men det hade även några stora fel som skulle kräva mer omfattande reparationer eller nytillverkning av delar.
De största och mest allvarliga felen var:

  • Flera tänder på gånghjulet var böjda, slitna och deformerade. Driven var mycket nedsliten och skulle behöva åtgärdas.
  • Hammarlyftarens lager hade mycket stort slitage.
  • Hävstiften på hävstiftshjulet var slitna.
  • Verkets fundament var sprucket och behövde lagas.
  • Pendelfjädern var avbruten.

Verket var också otroligt smutsigt, vi provade att rengöra ett av hjulen för att få en uppfattning om tidsåtgången för enbart rengöringen.

Vi gjorde en grov uppskattning om tidsåtgång och försökte göra ett kostnadsförslag till kunden. Det är nästan lika svårt att beräkna tid som att utföra själva jobbet!
Att renovera tornur hör ju inte till vardagen precis.
Kunden accepterade vårt förslag. Det är väldigt kul att kunden ville satsa pengar på att renovera urverket istället för att sätta in något elektriskt verk.
Dags att sätta igång med arbetet!

Valshjulen fanns kvar i tornet. Vi gjorde en resa till Alafors för att hämta dem och samtidigt inspektera urtavlor, visarväxlar, loden etc.
En av lagerbockarna för ett av valshjulen var nytillverkad.
Några av rören för drivningen av visarna hade vissa skador på överföringsytorna.
Nu hade vi alla delar och visste mer hur vi skulle planera och gå vidare med jobbet.

Loden finns i våningen under verket.

Överföringen var utsliten på några av visarnas rör.

Centralväxeln för drivningen av visarna för de tre urtavlorna.

En av visarväxlarna. De är placerade precis bakom urtavlorna.

Valshjulen på verkstaden.

Lageröverfallen till valshjulen.

Innan jag visar mer av renoveringen tänkte jag berätta lite mer om byggnaden där tornuret är placerat och lite om tillverkaren av urverket – F. W. Tornbergs urfabrik.

Vintervy från sydost. Från boken Almedahlsföretagen genom tiderna.

Innan väveriet i Alafors började byggas 1854 fanns det bara jordbruk i närheten. Väveriets placering hade valts på grund av tillgången av vatten. Man valde att leda vatten i en rörledning från vattendrag i närheten via en damm. 1855 stod fabriken klar. Produktionen bestod av bomullsgarn.
Runt fabriken växte samhället Alafors så småningom fram. Det började med bostäder till tjänstemännen och arbetarna. Tre skolor byggdes, mindre verksamheter och butiker startades. Det bildades fackförening, nykterhetsförening, Elimförsamling och idrottsförening.

27 mars 1905 startade en brand i fabrikens maskinlager som ödelade den gamla spinneribyggnaden, den brann ner till grunden. Man startade omedelbart återuppbyggnaden av fabriken där arbetarna fick hjälpa till. Redan i april 1906 stod den nuvarande byggnaden klar. Det var nu man byggde tornet där tornuret placerades. I våningen under tornuret finns en stor vattencistern. Man pumpade upp vatten till cisternen för att använda i den sprinkleranläggning som samtidigt byggdes. Säkerheten ökades betydligt och inga större bränder utbröt igen.
Spinneriets garntillverkning hade en kapacitet av 450 ton per år före branden, med de nya moderna maskinerna som installerades efter branden kunde årsproduktionen av garn ökas till 570 ton år 1907.
Det kan nämnas att under första världskriget drabbades man av råvarubrist, produktionen sjönk så mycket att man till slut blev tvungen att stänga fabriken under ett år. Arbetarna fick då ägna sig åt reservarbeten, till exempel att plantera skog eller att arbeta på bolagets jordbruk. Efter mer än hundra års produktion lades till slut fabriken ned 1966.

Sedan dess utnyttjas lokalerna till flera olika verksamheter, bland annat verkstäder och en färgfirma. Ahlafors bryggerier som brygger öl finns i byggnaden. De har tornet med tornuret i sin logotyp och har bland annat en ölsort som heter AM : PM.

Kanske blir det ett Tornbergöl i framtiden?

Tornet i juletid.

Tidig vår.

Höst.

Vy från östra sidan.

F. W. Tornberg

Fredrik Wilhelm Tornberg. Bild från SUOT 1972-12.

Fredrik Wilhelm Tornberg, född 12 juli 1838, död 10 maj 1893.
Tornberg fick burskap 1859, samma år etablerade han sig som urfabrikör och handlande i Stockholm. Tornberg specialiserade sig på tillverkning av tornur och järnvägsur.
Man hade butik och visningslokal vid Gustaf Adolfs torg 14 på hörnet av Regeringsgatan. 1914 revs den byggnaden och man flyttade till Regeringsgatan 6 där företaget fanns kvar ända fram till 1973 då uraffären stängdes.
Tornbergs söner Karl Fredrik (död 1899) och Sven (1883-1922) var båda urmakare och arbetade i faderns rörelse. Sven tog över rörelsen efter sin bror Karls död 1899.

I Sveriges Urmakeri och Optiktidning (SUOT) nr 12 från 1972 kan man läsa följande reportage om när firman Tornberg upphörde vid jultid 1972:

RIKSBEKANT URFIRMA UPPHÖR

F. W. TORNBERG offer för grusgroparna i City

Då ses vi vid Tornbergs klocka…
Hur många sådana träffar har inte arrangerats i Stockholm sedan 100 år tillbaka!
För att ta det versifierat enligt ett gammalt skaldestycke:

Då träffas vi ikväll – du kommer säkert ju?
Vid Tornbergs klocka står jag och väntar klockan sju…

Tornbergs klocka vid Nybroplan 1917. Stockholms stadsarkiv.

Nu måste SUOT rapportera den bedrövliga nyheten att den rikskända urfirman
F. W. Tornberg, grundad 1859, upphör i dessa dagar strax före jul. Företaget faller offer för omvandlingen och förödelsen på Nedre Norrmalm. Rörelsen läggs ner av den siste ägaren, urmakarmästaren Olof Selmer, som just i år kunde fira sitt 40-årsjubileum som ”Tornbergare”. Som 24-åring anställdes han i oktober 1932 efter att han genomgått Stockholms urmakarskola och fått sitt gesällprov belönat med silvermedalj.
Det har blivit omöjligt att driva en affärsrörelse här intill ruinhögarna och grusgroparna i City, suckade Olof Selmer när SUOT kom på en avskedsvisit i butikslokalerna Regeringsgatan 6, där skyltfönstren upptogs av stora plakat med texter som ”Total utförsäljning… Allt måste bort… Affären upphör…” Den affär – som alltid burit numret 1 i SUOF:s medlemsmatrikel.

Träffpunkt sedan 1873

Tornbergs klocka – ett riksbekant begrepp. I förstone hörde den samman med bilden av Gustav Adolfs torg. Det var 1859 som Fredrik Wilhelm Tornberg efter läroår hos Stockholmsurmakaren C. A. Wassberg – öppnade affär i Celsingska huset Regeringsgatan 1, samma kvarter som hyste det anrika Hotel Rydberg med den berömda baren. Först 1873 uppsattes det fyrsidiga skylturet (av Tornbergs egen tillverkning) i själva hörnan ut mot torget. Där fungerade klockan i nära 40 år som träffpunkt för både unga och gamla

På förhösten 1914 måste firman maka sig upp till Regeringsgatan 6 för att i kvarteret mot torget ge rum för Skandinavbankens palats. I 6:an har Tornbergs sedan dess residerat – men det gamla skylturet följde med till den nya adressen. I början av 20-talet var uret dock så slitet att det ersattes med en replik (av firmans egen tillverkning). Denna råkade 1960 ut för olycksödet att slås ned av en grävmaskin. Varpå firman fick ett nytt skyltur av mera ordinär modell.

I ny gestalt 1916

Men ”Tornbergs klocka” som institution måste ju bestå trots firmans flyttning. Det insåg också stadens myndigheter och upplät plats på Nybroplan för en ny klocka. Här uppsattes 1916 den klockpelare, som nu blev ny mötesplats för stockholmarna. Och där står ”Tornbergs klocka” alltjämt kvar. I pelarens sockel finns en lucka in till urverket, som varje onsdag dragits upp genom firmans försorg.
Hur det hädanefter kommer att bli med pelarklockan på Nybroplan vilar i gudarnas knän.
Verket är hårt förslitet efter 56 års tjänst i ur och skur, konstaterar Olof Selmer och anser att uret borde elektrifieras.
Ytterligare en ”Tornbergs klocka” uppsattes i början av seklet på en järnstolpe ute på Djurgården, närmare bestämt mitt för mynningen av Allmänna Gränd och nedanför Hasselbacken. En halkig vinterdag på nyåret 1926 blev denna klocka omkullkörd av en slirande droskbil – och den tätnande trafiken tillät inte att den sattes upp igen.

Gammal fin tradition

Firman Tornberg var på sin tid också känd tillverkare av tornur, signalur, väggur och andra större ur. Denna rörelse drevs till ca 1920.

Grundaren Fredrik Wilhelm Tornberg gick ur tiden 1893 och var då vice ordförande i Stockholms Urmakare Societet. Han hade vunnit anseende som en skicklig yrkesman både praktiskt och teoretiskt; bl. a. medverkade han vid översättningen till svenska av en tysk bok betitlad ”Förstudier för urmakare” och utgiven 1871.

F. W. Tornberg efterlämnade flera barn, av vilka äldste sonen Karl Fredrik inträdde i firman men avled 1899 vid 32 års ålder. Yngste sonen Sven, f. 1883, fick sedermera stå för rörelsen. Strax efter första världskrigets slut råkade företaget i svårigheter, och 1922 avled Sven Tornberg. Redan 1920 hade firman övertagits av urmakare Knut (Kurt) Bergström från Härnösand. Denne drev företaget till sin död 1945, varefter Olof Selmer blev innehavare.

Den Tornbergska firman har under sin 113-åriga tillvaro alltid åtnjutit högt anseende, och detta har Olof Selmer vetat att hålla vid makt under sina 27 år som företagets ledare. För honom måste det nu kännas vemodigt att nödgas nedlägga rörelsen.

– Jag har alltid strävat att upprätthålla Tornbergs gamla fina traditioner: precision, kvalitet och perfekt service, säger hr Selmer. Detta tror jag också att våra kunder värdesatt.

Men förhållandena har blivit mig övermäktiga. Tyvärr återstår intet annat än att ”lägga upp”. Men, tillägger han med ett litet leende, hemma i Enskedevillan tänker jag inte alldeles lägga verktygen på hyllan. Alltid skall det väl finnas något att göra för en gammal yrkesman.

Poesi kring Tornbergs klocka

Nybroplan med Tornbergs klocka. Foto från 15 augusti 1925. Upphov: Okänd. Spårvägsmuseet

Att ”Tornbergs klocka” under alla år varit en omhuldad institution i Stockholm framgår bl. a. av de mer eller mindre poetiska skaldestycken, som ägnats uret ifråga. Här till en början ett prosabidrag av ingen mindre än Hjalmar Söderberg, som i ”En Stockholmskrönika” i Svenska Dagbladets julnummer 1900 skildrade hur han efter hemkomsten från en Parisvistelse satt och filosoferade på Rydbergs Café tills det var dags att betala kaffet och gå ”ut i staden, ut i julsnön”:

– Den första ledstjärna du ser skymta genom snötjockan är Tornbergs klocka, Stockholms klassiska rendez-vous för herrar, som ämna sig ut att festa… Du stannar ett ögonblick under klockan försänkt i grubbel öfver hvart du skall ta vägen…

Vid firmans flyttning 1914 skaldade tidningspoeten Charley (bevarat klipp anger ej ur vilken tidning hans opus är hämtat) fritt efter Tegnér en drapa, varur här några strofer:

Dig jag sjunger en sång,
dig celebrast bland ur.
Huru säker din gång
var i ur och i skur
där i hörnet du satt
både dagar och natt.
Du ju fyrbåken var
för de mötande par –
många älskande tu,
ibland man, ibland fru,
som ej voro minsann
gifta just med hvarann…

I Aftonbladet skaldade signaturen S:t E:son 1930 bl. a. följande:

Hon kom från Norr, jag kom från Norrbro,
och under Tornbergs klocka rendez-vous vi stämde varje afton klockan sju…

Under klockans tid på Nybroplan fick den en gång flytta några meter från sin ursprungliga plats eftersom ”myndigheterna tyckte att den stod i vägen för trafiken”. Men, berättades det i en kåserande artikel i Aftonbladet, den var inte så svår att flytta för gubbarna gick bara före och Tornbergs klocka gick efter…” Det där sista var en dålig och elak vits för Tornbergs klocka har alltid haft stadgat rykte om sig att osvikligen visa korrekt tid.

Från 1873 till hösten 1914 låg. F.W. Tornbergs Urhandel på hörnet Gustav Adolfs torg och Regeringsgatan. Tornbergs klocka var en stockholmsk träffpunkt. I bakgrunden Arvfurstens Palats (utrikesdepartementet) och gamla Riksdagshuset. Fotot taget 14 september 1914 kort före firmans flytt till Regeringsgatan 6. Bild från Wikipedia

F.W. Tornbergs Urhandel. Bild från Wikipedia

Interiör från Urutställningen 1902. Bild från Urmakaren.se

Reklam för F.W. Tornbergs Urhandel. Bild från Wikipedia

”Farväl till alltihopa…” Siste innehavaren av firman Tornberg, Olof Selmer, lägger ned rörelsen efter sina 40 år i företaget. Bild från SUOT 1972-12.

Till skillnad från Tornberg finns mycket skrivet om Tornbergs största konkurrent –
G. W. Linderoths Urfabrik. För dig som vill läsa mer kan man till exempel nämna boken – G. W. Linderoths Urfabrik av J. Lundin och P. Borgelin.
Jag antar att själva tillverkningen av tornur och stationsur skedde på liknande sätt hos båda tillverkarna.
Min erfarenhet är att Linderoths tornursverk är betydligt vanligare än Tornberg i Sverige. Av en norsk kollega har jag fått höra att det är precis tvärtom i Norge. Kanske exporterade Tornberg mer av sin produktion. Kan det ha något att göra med att Sverige och Norge var i union mellan 1814 och 1905?
I Finland är endast ett tornur av Tornbergs fabrikat känt, det sitter i Rådhuset i Kristinestad (Enligt Wikipedia).

Tornbergs klocka vid Nybroplan. Dramaten i bakgrunden.

Klockan stannat på 11.56…

Klockan vid Nybroplan i Stockholm gick endast rätt två gånger per dag vid ett besök i februari -23. Den hade stannat på 11.56. Tråkigt!
De styrande i staden borde se till att klockan sätts igång!

Tornberg var även kreativ på ett annat sätt – i augusti 1886 han fick han i USA patent på en roterande tandborste!
Borstade tänderna vertikalt både på in- och utsidan.

 

Nästa inlägg kommer att handla om renoveringen av urverket.

Källor på internet:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Fredrik_Wilhelm_Tornberg
https://stockholmskallan.stockholm.se/post/29406?fbclid=IwAR1zD2sy8s3nbRPxX3xr8sMD1d15QlbLdOt0kEUxLdDqnl9nFX-C-x-Zlng
https://stockholmskallan.stockholm.se/post/13531
https://stockholmskallan.stockholm.se/sok/?q=tornberg
https://patents.google.com/patent/US347900

Klicka för att komma åt Urutst%C3%A4llningen-1902.pdf

Historia

Ahlafors Spinneri

Tryckta källor:
G. W. Linderoths Urfabrik. J. Lundin & P. Borgelin. 2008. ISBN: 978-91-633-2115-3
Urmakare & Klockor, G. Pipping. Norsteds förlag.
Almedahlsföretagen genom tiderna. En minnesskrift vid Almedahls fabrikers 100-års jubileum. (Bok) 1946.

Muntlig källa:
Erik Ödegård, urmakarmästare. Sarpsborg, Norge.

Tack till Clas-Henrik Pihl som skannade SUOT 1972 till mig!

 

Ekegrèn / Koehn 70089 – del 2

Publicerad den av
1

Urtavlan på klockan är signerad med H. R. Ekegrèn, men klockan är tillverkad av Edouard Koehn – hur kommer detta sig?
Varför signerade Koehn sina klockor med Ekegrèn?
Vem var Ekegrèn?
Vem var Edouard Koehn?
Jag och Eric Leskinen ska försöka svara på några av dessa frågor i texten vi samarbetat om nedan.

Henri Robert Ekegrèn var en av de mest kända urmakarna i Genève på sin tid.

Henrich Robert Ekegren (Henri Robert Ekegrèn) föddes i Köpenhamn 26 november 1823, han var son till urmakare Daniel Ekegren, f.1794 d 1877. Även H. R. Ekegrens farfar Nils Ekegren, f.1754-d.1826 var urmakare, verksam i Karlshamn.
Fadern Daniel flyttade till Köpenhamn och gifte sig med danskan Johanne (f. Groot). Daniel Ekegren jobbade hos kronometermakaren Urban Jürgensen i Köpenhamn.

Ekegrèn gick i lära hos Jules-Frédéric Jürgensen (Schweizisk/dansk kronometermakare), Henri Golay (Urmakare i Genève), Joseph-Thaddeus Winnerl (österrikisk kronometerfabrikör verksam i Paris) och Adolph Lange (gick i lära hos Winnerl, grundare av A. Lange & Söhne i Glashütte).

Som artonåring erhöll Ekegrèn 1841 ett bidrag från danske kungen för att gå i lära hos Jules Jürgensen i Le Locle. Henri-Robert talade fem språk – svenska, danska, tyska, engelska och franska.

1842-45 arbetade han i Köpenhamn hos Jules Jürgensens bror, kronometerfabrikör Louis Urban Jürgensen. Under denna tid lärde Ekegrèn känna Victor Kullberg, Sveriges kanske mest kände urmakare.

Anlände till Genève 1847. Arbetade först med Henri Golay, sedan i 10 år med Golay-Leresche.

1857 grundade han företaget Ekegren & Westermann tillsammans med sin affärspartner Ferdinand Westermann i Genève. De specialiserade sig på konstruktion av kronometrar. Ekegrèn anställde en ung man, Louis Chevalier, som hade gått på urmakarskolan i Genève. Chevalier stannade hos honom i trettiosju år.

1862 lämnade Westermann av hälsoskäl företaget, som har varit känt som H.R. Ekegrèn urhandel. Ekegrèn vann flera guldmedaljer på olika världsutställningar och Han var en berömd kronometertillverkare i Schweiz, och hans produkter var bland de bästa Genève-klockorna på den tiden.

Henri Robert Ekegrèn är mycket känd för kvaliteten på sitt arbete, såsom sina konstruktioner av specialkalibrar med fin finish, och har även specialiserat sig, förutom fickurskronometrar, på tillverkning av tunna och extra tunna klockor och kronografer. Hans talang ledde till att han deltog i ett flertal världsutställningar där han vann guldmedalj flera gånger, som i Paris 1867, i Wien 1873 (kuriosa: under utställningen i Wien delades 25572 medaljer ut) eller i Philadelphia 1876 (kuriosa: det var på denna utställning som Alexander Graham Bell först visade sin telefon och Heinz ketchup fick provsmakas av allmänheten för första gång.) samt Paris 1878.
Den första kronometertävlingen vid observatoriet i Geneve hölls 1872 och Henri Robert Ekegren kom att vinna flertalet av de tidiga tävlingarna. År 1875 fick han första seriepris för tillverkare för sina åtta inlämnade fickkronometrar efter att ha erhållit ett genomsnitt på 141 poäng. 1877 fick han återigen ett vid kronometertävlingen i Genève, denna gång för en fickkronometer som fick 191 poäng av 250. Den sistnämnda hade själv reglerats av Henri Robert Ekegrèn.
Framgångarna höll dock i sig och fram till 1891 var företaget Henri Robert Ekegrèn en flitig deltagare i kronometertävlingarna på observatoriet. Majoriteten av kronometrar reglerades av Henri Robert själv, men han kom även att ta hjälp av andra framstående Geneve-baserade reglörer, såsom Andreas Hillgren (möjligen med svenskt ursprung?), Alexis Favre och G.-M. Grandjean. Företaget vann flertalet priser, såväl för individuella kronometrar som för inlämnade kronometrars genomsnittspoäng – så kallade seriepriser. Ett bra exempel är den kronometer justerad av A. Hillgren som vann ett första pris och placerade sig på andra plats år 1882 med 208,3 poäng.

Ledamot av kommissionen för urmakarskolan i Genève (1866-1878).

1874 presenterade Ekegrèn en olja som han lär haft patent på. En kommitté experimenterade med den nya oljan 1888 vid Société des arts de Genève och fastställde till slut att den var den bästa som någonsin har producerats fram till den dagen.

Henri Robert Ekegrèn sålde sin verksamhet till Edouard Koehn 1891, men han fortsatte att arbeta i detta företag till sin död. Till hans ära signerade Koehn de bästa klockorna med H.R. Ekegrèn. Företaget levererade även klockor till olika andra företag som Tiffany & Co.

Henri Robert Ekegrèn dog 1896 vid 72 års ålder.

En kronografmekanism som Ekegrèn fick patent på i USA 1869

Till vänster Henri Robert Ekegrèns / Eduard Koehns företag idag Bucherer, bredvid byggnaden av Holland America Line, senare Universal Genève och idag Chanel. Sedan följer byggnaden av Patek Philippe och Hotel de Paris idag en ny byggnad där Hermes håller till.

 

Så såg denna plats (Quai Général-Guisan 26) ut vid ett besök i Genève juni 2011.

EDOUARD KOEHN SR
1839 – 1908

Edouard (Eduard, Edward) Koehn föddes i Tyskland 1839, son till Karl Koehn, leverantör till hovet i hertigdömet Sachsen-Weimar-Eisenach. Från 1859 studerade han vid urmakarskolan i Genève. Efter utbildningen började han som anställd urmakare hos Patek Philippe 1861.

En av grundarna av Patek Philippe – Antoine Norbert de Patek led av anemi. Hans sjukdom förvärrades och 1875 kände sig Patek tvungen att utse en efterträdare för att förhindra att hans livsverk – Patek Philippe & Cie – utsattes för fara. Herrarna Cingria, Rouge och Koehn – tre anställda – tillförde kapital i företaget och blev delägare i företaget, som nu hade fem delägare. Detta skulle snart visa sig vara en framtidsinriktad lösning. Den 1 mars 1877 dog Antoine Norbert de Patek vid 65 års ålder. Sonen Léon var bara 20 år gammal och ville inte gå med i företaget. Han avstod från alla rättigheter mot ett årligt apanage på 10 000 franc och levde på denna livränta som en rentier tills han gick bort 1927.
Under sitt femtonåriga partnerskap gjorde Koehn många resor till Amerika och lyckades utse många företag som agenter av Patek-Philippes klockor. Koehns imponerande personlighet och hans tekniska kunskap skapade förtroende hos alla som han kom i kontakt med.

År 1891 slutade Edouard Koehn på Patek Philippe för att istället förvärva firman H.R. Ekegren. Edouard Koehn önskade nämligen ett mer personligt inflytande över urproduktionen än han kunde få på Patek Philippe. Efter förvärvet stannade Ekegren kvar som chef för tillverkningen. Den kvalitetsmedvetenhet som Edouard fått under de många åren på Patek Philippe kom att tydligt återspeglas i de produkter han designade och tillverkade själv. 1892 förbättrade han den retrograda visningen som uppfanns av Abraham-Louis Breguet i det schweiziska patentet nr. 4746.

Under företagets nya ledarskap fortsatte deltagandet i kronometertävlingarna, i alla fall ett par år. Mellan 1891 till 1894 deltog Edourd Koehn som företag i tävlingarna vid observatoriet i Geneve, både med ur justerade av Edouard själv och av Henri Robert Ekegren. För tävlingen 1894 justerades även företagets kronometrar av J. Golay-Audemars, senare känd som reglör för Patek Philippe, och L. Cattelain. Varför 1894 kom att bli slutet för företagets långa tradition av kronometertävlingar är svårt att svara på. Henri Robert dog 1896, alltså kort därefter, och kanske fanns där en koppling? Kanske slutade de när Henri Robert var för gammal för att själv deltaga?

År 1891 fick 24 ur från Edoaurd Koehn ett gångcertifikat från observatoriet i Genève. Av dessa fick 11 ett tillräckligt gott resultat för att kvala in till den årliga kronometertävlingen och vann således också antingen ett pris eller en utmärkelse. Samtliga 11 kronometrar hade justerats av antingen Edouard eller Henri Robert själva. De fem bästa kronometrarna det året hade en genomsnittspoäng på 209,66 poäng av 300 möjliga och företaget vann då ett tredje seriepris för tillverkare, strax bakom Patek Philippe och Alexis Favre, som vann första respektive andra seriepriserna.
Kronometer 70089 som detta inlägg handlar om justerades av Edouard Koehn och var en av företagets fem bästa kronometrar det året. Med 208,8 poäng fick det ett individuellt tredje pris från observatoriet och var företagets näst bästa.

Koehn var mest känd för sina mycket tunna klockor.

Företaget levererade även klockor till Tiffany & Co. Företaget tillverkade kompasser för den brittiska armén under första världskriget.

Eduard Koehn dog 1908, hans son Eduard Koehn Jr tog över verksamheten och fortsatte att driva den till omkring 1933. Ledamot av kommissionen för urmakarskolan i Genève från oktober 1912. Enligt uppgift överlevde företaget Edouard Koehn lågkonjukturen på 30-talet och Edouard Koehn Jr. tog istället över ansvaret för Vacheron Constantins serviceavdelning.

Bilder från ihopsättningen av urverket.

Källor på nätet om Ekegrèn:
Utställningen i Paris 1867
Världsutställningen i Wien
Intressant läsning av E. Favre-Perret där han kritiserar hur de utländska tillverkarnas kronometrar jämfördes med de amerikanska på världsutställningen 1876 i Philadelphia.
Ytterligare läsning om Philadelphiautställningen 1876.
Patentritning och beskrivning 1869
Artikel i Tidskrift 2017, P. Borgelin
Släktforskarsida
Patent
Patent
Observatoriet i Genève
Artikel om Ekegrèn
https://bge-geneve.ch/iconographie/personne/henri-robert-ekegren
https://bge-geneve.ch/iconographie/oeuvre/icon-p-1947-362
https://watch-wiki.org/index.php?title=Ekegr%C3%A8n,_Henri_Robert
https://www.hautehorlogerie.org/en/watches-and-culture/encyclopaedia/famous-watchmakers/s/henri-robert-ekegren/
https://www.e-periodica.ch/digbib/view?pid=gen-001%3A2007%3A55%3A%3A406referrer=search#406

Källor på nätet om Koehn:
Koehn, Eduard – Watch-Wiki
Ed Koehn – Edouard Koehn | NAWCC Forums

Tryckta källor:
It’s about time. Paul M. Chamberlain, 1978. ISBN 0 9000470 81X
(Verkar vara denna bok som de flesta som skrivit om dessa båda urmakare använt som källa.)
Urmakare och klockor i Sverige och Finland. G. Pipping, E. Sidenbladh och E. Elfström. Norstedts förlag.

Leroy 4740 – vem tog besticken? Del 2.

Publicerad den av
Svara

Del 2.

I del 1 beskrev jag lite om hur jag tillverkade en saknad del av haken i en fin Leroykronometer.
Jag valde att fälla in en bit i den befintliga haken, ett rimligt alternativ både med hänseende till kunden och med min kunskap och de maskiner jag har tillgång till.
Med hjälp av min CNC-fräsmaskin kunde jag fräsa ut formen någorlunda snabbt, sedan formade jag resten för hand.

I denna typ av fina ur är hakstenarna inslipade av en gångriktare. När jag satte tillbaka stenarna räckte det med att trycka in dem i botten och sedan fixera dem – gången är redan inställd. Detta i motsats till moderna ur där urmakaren måste flytta hakstenarna för att ställa in gången rätt. Nästa moment blir att justera in anslagen. Här fick jag fila av sidorna på min tillverkade del tills gången gick igenom – enkelt uttryckt tills gånghjul och hake tickade fram. Denna klocka har inga anslagsstift utan anslagen är en del av verkbottnen. När jag justerat anslaget så att gånghjulstanden faller in på vila 1, sedan kontrollerat så att det fanns även dragning till vila 2 – då var det dags att börja forma hornen på haken. Då filade jag hornets yta tills liverstenen kunde passera fritt med luft och säkerhet. När jag i detta skede drog upp verket för att ge kraft fram till gånghjulet och satte fart på balansen gav haken tillräcklig kraft för att balansen skulle röra på sig utan spiral. Nu justerade jag längden på säkerhetskniven. Då vrider man balansen så att liverstenen går fritt ifrån haken. Då ska kniven ta i den lilla rullen på liverrullen, det skall vara lagom luft mellan lilla rullen/kniven/anslaget. Du kan se bilder och hur jag ställer in gången i ett annat inlägg genom att klicka här.

När haken var klar och klockan gick var det dags att ägna sig åt resten av verket.
Det enda fel jag upptäckte var att en verkhållarskruv var utbytt och en ny tillverkas.

Efter rengöring, epilamisering och ihopsättning var det dags att kontrollera hur klockan gick. Försökte rucka klockan men när jag ruckat till maximal saktning gick klockan bra. Det ser ju konstigt ut att ruckarmen står helt snett ut från kloven (se näst sista bilden), men denna balans har ju två justerskruvar för ruckning så det ska gå fint att justera dem något. För att sakta ner balansen behövde jag skruva ut skruvarna något. Testade att vrida ett varv på först den ena skruven sedan den andra.
KATASTROF!
Skruvskallen gick av!
Hur är det möjligt?
Man vrider ju mycket försiktigt på dessa skruvar, men den gick bara av…
Kanske var den skadad på något sätt, amputerad på samma vis som haken, vet inte.
Nackhåren reser sig – vad göra?

Denna skruv är troligen tillverkad av guld, att göra en sådan med rätt vikt, gänga etc är svårt. Skulle det vara möjligt att på något sätt fästa skallen i den avbrutna biten? Testade att vrida den gängade biten av den avbrutna skruven men den gick inte att rubba. Kanske kunde jag förbinda de båda delarna med ett stift, men dimensionerna är ju så små!
Ett borr 0,15 mm visade sig göra jobbet. Borrade först ett hål i den gängade biten som satt kvar i balansen – det gick bra – hålet hamnade bra i mitten. Satte skruvskallen i svarven och borrade hålet. Fortsatte i svarven med att göra ett passande stift. Sedan var det ”bara” att trycka ihop alla delar med lite Loctite. Det lyckades!
Testade i balansvågen så att inte balansens tyngdpunkt förändrats, men den var bra.
Puh!

Ett roligt och intressant projekt där jag funderade många timmar på hur jag skulle lösa problemet på bästa sätt. Det hade varit spännande att få veta vad som hänt med det saknade ”besticket”…

Klicka på småbilderna!

Jaccard-det är aldrig försent att ge upp! Eller?

Publicerad den av
1

Efter allt arbete med att svarva axlar och fixa till en haksten så fungerade äntligen klockan. Jag provade verket löst några dagar och den såg ut att gå både fint och hyfsat rätt. Det var dags att byta det skadade stenhålet i balanskloven.

Med stenen på plats var det åter dags att prova så att allt var som det skulle. I med balansen igen och klockan startade, men den stannade nästan med en gång!
Nej, inte mer fel nu…
Nu hade liverstenen hamnat på fel sida om gaffeln. Vad var fel?
Knivluften.
När balansstenen var bytt fanns inte längre det stora spelet i balansen som förmodligen ”förlät” gångfelet.

Vad är knivluft? Om du inte vet kommer här en liten förklaring.
Vi tittar på den översta skissen först – fig. 1.
De viktigaste punkterna är nr 4 som är själva kniven, nr 2 är säkerhetsrullen och nr 7 som är anslagsstiften.
För att kontrollera knivluften – luft eller spel – vrider du balansen så att liverstenen nr 5 kommer ur hakgaffeln så som bilden visar. Du försöker att flytta haken i sidled, då ska du känna/se en luft mellan anslagsstiftet nr 7 och säkerhetsrullen nr 2.
I fig. 2 syns detta tydligt – det är bara det att i detta fall och i Jaccards fall är lite för mycket luft. Dessutom var det ju problem med att ställa in gången som jag nämnde i förra inlägget, vilan var fel. Vilan med sin dragning gör att haken dras emot anslagsstiftet om gången är rätt inställd. Om vilan är liten eller om gånghjulstanden kanske till och med faller på hävytan då trycker kniven emot säkerhetsrullen. Då kommer kniven att hamna i den lilla urfräsningen nr 3 vilket gör att liverstenen nr 5 hamnar på fel sida om gaffeln – det vill säga på hornets utsida. Balansen blir helt blockerad – stopp.
Jag försökte att lösa problemet genom att sträcka kniven – fig. 3.

En annan viktig luft när man jobbar med gången är – hornluften. Du kontrollerar den genom att låta balansen hamna i sitt neutralläge, sedan vrider du balansen åt något håll samtidigt som du för haken från sida till sida. Genom att vrida balansen provar du luften mot liverstenen, tills du provar knivluft. Dvs tills liverstenen inte längre rör vid hakens horn.

Nästa problem, när kniven blev sträckt till korrekt längd och knivluften också var bra då hände det som jag försökt att illustrera i fig. 4. Då låste sig kniven i försänkningen nr 3. Då fick jag korta ner kniven tills blockeringen släppte – klockan startade!
Det var fortfarande ganska stor knivluft men klockan verkade fungera. Jag provade den i olika lägen i flera dagar utan att klockan stannade – skönt, allt fungerade. Dags att lämna klockan.

När jag lämnade den hade den stannat…
Samma fel som förut, balansen hade hoppat över. Fasen också. Den hade ju fungerat bra hos mig men när den fick röra på sig lite stannade den.
Dags att ge upp?
Jag föreslog för Eric att jag sätter balansen rätt och han sedan får ha den gående i sin samling och att inte bära eller använda klockan. Nej. Jag vill använda klockan blev svaret. Jag åkte hem och bröt ihop. 🙂

Hur skulle jag lösa detta? Haken är förmodligen utbytt vid något tidigare tillfälle och är ett nummer för liten. Tillverka en ny hake? Hitta en passande i skroten? Sträcka själva haken?  Byta till en större liverrulle? Hur hittar man en sådan med rätt storleksförhållande? Tillverka en ny liverrulle? Ganska krångliga och besvärliga lösningar. Finns det något enklare sätt?
Berättade för Eric om mina funderingar, han hade ett identiskt verk utan boett! Han hade även en klocka med ett liknande verk, bara att flytta över haken från något av dessa verk! Enkelt! Märkte ni det? ordet ”bara” igen…

Nej det gick inte heller, ingen passade. Jag hade funderat på en enkel lösning som gick ut på att trä över en ring på säkerhetsrullen som därmed skulle få större diameter. I alla fall värt att pröva. Svarvade till några små rullar i olika mått och började testa.

Så här såg min idé ut. Det verkar som om den fungerar – har ni hört den förut?
Men denna gången gjorde den verkligen det!
Bar den på mig några dagar, testade den i olika lägen, hade den i fickan i en vecka utan stopp! Var det verkligen sant att den fungerade?
Glömde att ta några bilder hur det såg ut i klockan, men filmade i alla fall.
Det är en riktigt bra funktion att kunna filma i slow-motion, du kan lätt kolla snabba förlopp, till exempel hur spiralen arbetar eller gången fungerar.
Det är inte lätt att se, men man kan i alla fall ana hur min ring skymtar och knivens luft.

Har lite fler bilder på verket och delarna. Allt är inte elände. 🙂

Detalj från boetten.

Så här skriver Eric om klockan:

Lipmann freres nr 1724

1904-1905 var ett unikt tävlingsår för observatoriet i Besançon. Det hölls nämligen två kronometertävlingar det året. Utöver den årliga tävlingen, Concours annuel, som endast var öppen för tillverkare med verksamhet i Besançon, så hölls en nationell tävling, Concours national, där tillverkare från hela Frankrike kunde delta. För den nationella tävlingen togs ett speciellt regelverk fram och ekonomiskt stöd för tävlingen och dess priser samlades in från ett stort antal sponsorer. Totalt deltog 127 kronometrar från 28 franska tillverkare i den nationella tävlingen, varav 56 erhöll ett gångcertfikat och 55 av dessa också ett pris. Trots den nationella tävlingen hölls också den årliga tävlingen och det uttrycktes en oro att den årliga tävlingen inte skulle få tillräckligt många deltagare. Oron var dock obefogad då Besançons urtillverkare lämnade in 103 kronometrar för tävlingen. Vissa kronometrar tävlade dock i båda tävlingarna. Av dessa 103 erhöll 93 ett gångcertifikat och 55 fick ett tillräckligt bra resultat, Mention très satisfaisante, för att delta i tävlingsdelen och få pris.

Lip (Lipmann frères) var en av de mest framgångsrika deltagarna i kronometertävlingarna på observatoriet och en sponsor av observatoriets tävlingar. De deltog i båda tävlingarna 1904-1905 med sin urverksserie 17xx som justerats av Alfred Jaccard. Alfred Jaccard är en av de mest kända reglörerna genom tiderna och under sin tid som reglör för Omega slog han många precisionsrekord. Samtliga urverk i 17xx-serien var 19 linjer i diameter (43 mm) och utrustade med Breguet-spiral med dubbla kurvor i palladiumlegering. I den nationella tävlingen vann följande serienummer priser: 1741, 1750, 1733, 1778, 1777, 1731, 1780 och 1794. För sina tre bästa kronometrar vann Lip det fjärde av fem seriepriser för tillverkare. Reglören Alfred Jaccard vann det tredje av fyra seriepriser för reglörer för sina tre bästa kronometrar. Två av kronometrarna han vann seriepriset för hade han justerat åt Lip. I den årliga tävlingen vann följande Lip-kronometrar priser: 1733, 1741, 1731, 1757, 1728, 1750, 13786, 1761, 1743, 1776 och 1724. Vissa av Lips kronometrar tävlade alltså i båda tävlingarna. I den årliga tävlingen vann Lip det första av tre seriepriser för tillverkare.

Mitt exemplar, Lip 1724, var en av kronometrarna som tävlade i den årliga tävlingen. I tävlingen fick den totalt 102 poäng och var då en av 55 kronometrar med Mention très satisfaisante som fick delta i tävlingsdelen. Av dessa 55 kom den på plats 48. Med sitt poängresultat vann också kronometern ett pris, nämligen ett enkelt omnämnande, Mention simple, som var det lägsta av de fem prisnivåerna.

Kronometern är ett utmärkt exempel på den typ av ur som Alfred Jaccard arbetade med under sin tid i Besançon.

Jaccard, ett hopplöst projekt! Eller?

Publicerad den av
2

Eric ser till att jag inte blir arbetslös. Fick ett fickur igen för renovering. Verket känner jag igen sedan förut.
Så här såg det ut när jag fick klockan.

Eric har satt lite Rodico i löpverket.

Med verket ute ur boetten kunde jag konstatera att balansaxeln var av. Eric hade satt lite Rodico som stopp i löpverket, när jag tagit bort hindret såg jag att löpverket kunde röra sig – hakstenarna såg konstigt uppböjda ut och var inte i ingrepp med gånghjulet. Nåväl tänkte jag, hakstenarna har säkert lossnat på grund av dålig shellack.
Jag beslöt mig för att svarva en ny balansaxel och att ställa in gången senare när balansen fungerade. Noterade att stenen i balanskloven var skadad.

När balansen var klar blev nästa moment att kolla vad som hänt med haken och hakstenarna. Det första jag lade märke till var att stenarna hade olika färg och form, de var uppböjda i en konstig vinkel. När haken var fri såg jag att även en tapp var avbruten. För att se hur gången fungerar måste jag ha en fungerande hake, alltså var det bara att svarva en ny hakbom!
Men det var något annat fel med haken (väl synligt om man är uppmärksam) som jag fortfarande inte sett – kan du se det jag inte såg?
På äldre ur är ofta hakbommen gängad och fastskruvad i haken, så också i detta fall. Har aldrig tidigare tillverkat en hakbom med gänga, så det skulle bli en ny utmaning. Valde att svarva i blåstål som är ett bra material med god hårdhet och som ger fina poleringar. Skulle mitt gamla gängsnitt hålla får att gänga i blåstål?
Bara att prova, det gick fint. Resten gick också bra, svarvade klart, anpassade tapparna i rullbänken, gängade fast i haken.

Nu skulle gången provas. Det var då jag upptäckte det jag inte tidigare lagt märke till.
Hakstenarna hade samma vinklar! Alltså två utgångsstenar!
Det var nu det började kännas riktigt hopplöst, vad var detta för klocka jag hade åtagit mig att fixa! Tog en låååång fika.
Tittade i ett par skrotade verk från gamla projekt och hittade en hake med välvda stenar precis som det ska vara. Stenen passade i spåret, bara att prova gången igen.

Ny ingångssten på plats, med rätt vinkel. Men något för lång, gången går inte igenom.

Då kom nästa problem. Hakstenen var för lång! Gången gick inte igenom.
Hakstenen måste kortas in. På riktigt fina ur förr i tiden anpassades alltid hakstenen till hakens spår, den skulle bottna. (Se min artikel om Halda.)
Den ”nya” hakstenen var skadad på den inre icke verksamma delen, jag valde att slipa bort det mesta av det skadade området.
Hur slipar man en haksten?
Studerade lite i min litteratur men fann inte så mycket. Jag hade slipat en haksten en gång tidigare när jag var på Patek Philippe, den gången var det också en gammal fin välvd haksten som hade slitage på den verksamma ytan. Fick göra det jag trodde var rätt och så som jag kom ihåg det. Ett stort problem när man slipar hårda material som glas och rubin är att det det går ur flisor på ”släppkanten”. För att förhindra detta slipar man först en facett på släppkanten innan du slipar den plana ytan.
Man brukar använda en kopparskiva som man applicerar diamantpasta på, med en stålrulle pressar man in diamantkornen i den mjuka kopparen. Sedan slipar man först med grov diamantpasta, sedan svarvar man ren kopparytan och tar en finare pasta och så vidare. Jag provade den finaste av mina diamantskivor som jag slipar sticklar på, och det fungerade fint. Med tanke på att det var bakänden på stenen som skulle slipas bort var ytnoggrannheten inte viktig. Men jag ville ju inte att kanten skulle flisa sig. Höll en trasa med fotogen mot skivan samtidigt som jag slipade. Det gick väldigt bra, inga flisor och ytan blev fin. Den duger dock inte som verksam yta, då hade jag fått använda diamantpasta på kopparskiva som jag beskrev ovan.

När jag satte in haken i klockan såg jag det inte var möjligt att ställa in gången, hur jag än gjorde var det omöjligt att få det helt rätt. Gången hade nästan ingen vila, dessutom var det inte lika på båda sidor. Provade ändå med balansen – klockan gick, dessutom med riktigt fin svängning. Provade den på bänken några dagar innan jag tänkte ge mig på att göra resten, bara att byta balansstenen som var sprucken och sedan rengöring. Eller? (Jag brukar säga till kunder att ordet ”bara” inte finns, nu fick jag smaka på min egen medicin…)
Mer om detta i del 2.

Stage – lärling hos Patek Philippe

Publicerad den av
Svara

Denna artikel publicerades i TID-SKRIFT årg. 12 – 2020 som ges ut av De Gamla Urens Vänner i Sverige.
http://www.degauvis.se/index3.html    http://www.dguv-gbg.se/

Stage – lärling hos Patek Philippe.                Anders Andersson

Några år efter att jag slutat urmakarskolan fick jag tillfälle att åka till Patek Philippe i Genève för vidareutbildning – eller ”stagiere”. Bakgrunden var att under utbildningen i Borensberg skulle man göra ett specialarbete, mitt ämne blev Patek Philippe. Jag skrev till dem ett antal gånger med olika frågor jag hade. När vi i skolan senare gjorde en resa till Schweiz – med bland annat besök hos Patek Philippe – tackade jag för de uttömmande svaren jag fått via brev. Varför inte passa på att fråga om det fanns möjlighet att senare komma ner för mer utbildning eller arbete?
Så det gjorde jag!
1985 fick jag brev från Patek Philippe – jag var välkommen ner för en utbildning.Kursen var upplagd så att jag fick gå igenom både reparation och produktion. Service, guld-, gravyr- och emaljarbeten, boettering av nya klockor samt kontor och butik låg alla på prestigeadressen Rue du Rhône 41.

Rue du Rhône 41.

Butiken på Rue Du Rhône 41.

Mjukstartade första dagen med att byta ett antal balansaxlar. Efter ett par veckors jobb i serviceverkstaden fick jag flytta till själva fabriken som på den tiden
(1964-1998) låg vid ”Jonction”, Rue des Pêcheries 2.

Från skolresan 1983. Fabriken vid Jonction, Rue des Pêcheries 2.

Från skolresan 1983.


Nu fick jag göra mer spännande saker och fick reparera klockor som jag bara drömt om!
Hur var det med språket? Det är franska som gäller, ett språk jag inte behärskade. Som tur var fanns en(!) person i fabriken som kunde engelska. Om det körde ihop sig ordentligt fick han tillkallas som tolk. Annars fick man använda papper och penna och rita. Fick börja med att justera hela gångpartiet på det mycket tunna verket 177 – endast 1,75 mm. Grunden till detta verk tillverkades av Frederique Piguet men modifierades av Patek Philippe.

Skiss av mästerurmakaren Pierre Dominietto som försökte lära mig gångjustering i den högre skolan.

Skiss av mästerurmakaren Pierre Dominietto som försökte lära mig gångjustering i den högre skolan.


Det är mycket att tänka på när gången skall ställas in på detta verk.
I produktionen är alla delar ”råa”. Det är första gången dina delar monteras i urverket. När vi fick urverken var hela löpverket och uppdraget monterat. Jag skulle sätta in haken och hakbryggan, justera alla lufter och ställa in gången på världens tunnaste verk!
Först justeras höjdluften för haken in så att den rör sig korrekt. Sedan kontrolleras hakstenen så att gånghjulstanden hamnar mitt på stenen. Detta justeras genom att skjuta hakens axel upp eller ner. Därefter kontrolleras så att hakgaffel och säkerhetskniv hamnar på rätt ställe gentemot balansen. För att justera detta böjer man haken uppåt eller nedåt. Sedan är det hornluftens tur, ställs in på Pateks kaliber genom att fila bort material i anslagsytorna. Svettigt jobb för en nybörjare! (sedan rhodineras verket) Till sist justeras vila och fall genom att flytta hakstenarna.

Liverstenen sitter direkt i balansen.

Liverstenen sitter direkt i balansen.
En anekdot från den tiden: min bänkgranne som jobbade med detta dagligen – att justera och ställa in gångar – gjorde naturligtvis många, många fler än vad jag lyckades med. För att få stabilitet när han jobbade högg han fast överkäkens framtänder i bänken, det hade bildats ett riktigt bett i bänkkanten!
Det tog honom bara någon minut för att kontrollera och göra de nödvändiga justeringarna. Efter en veckas träning kom jag upp i 15-20 verk om dagen…

Hake i två nivåer.

Hake i två nivåer.


Att vi alla kan göra misstag – även den bäste – fick jag erfara eller rättare sagt höra en dag när jag satt och trixade med gånginställning. Ett förfärligt ljud hördes, tänk dig att du drar en metallbit över ljudtungorna i en speldosa mycket snabbt, sedan det franska kraftuttrycket MERDE! Det blev helt tyst i rummet, jag vände mig om och jag såg M Dominietto slänga ner sitt arbete i bänklådan, han tog av sig rocken och försvann – i några dagar. Han höll nämligen på och jobbade med ett fickur med inbyggd speldosa. Istället för cylinder hade den en roterande plan skiva med en massa stift monterade som rörde vid ljudtungorna. Han hade gjort det fatala misstaget att inte släppa ner fjädern innan han tog isär verket!
Men klockan blev klar till slut och kan nu beskådas på Patek Philippe Museum.Nästa steg blev nu ur med komplikationer. Fick börja med att ta isär och sätta ihop den perpetuella kalendern på en klocka tre gånger. Sedan en kronograf – samma procedur. Därefter ett verk med båda delarna, kronograf och evig kalender.
Sedan fickur med kvarts- och minutrepetition.

Komplicerade ur, från skolresan 1983.


Till sist kom min läromästare Max Berney med ett fantastiskt fickur och visade mig. – det hade allt! Så kallad Grande Complication, det vill säga förutom allt ovanstående, kronograf evig kalender, minutrepetition även självslag. Man ställer in med en knapp på sidan då slår klockan varje heltimma av sig själv.

Interiör från verkstaden för komplicerade ur.

Från avdelningen komplicerade ur.

Jag trodde att han bara ville visa detta komplicerade mästerverk, men det visade sig att jag skulle reparera den.
Urverket var smart uppbyggt med moduler i olika våningar. Varje skruv med tillhörande del, tex en fjäder, lades ner i en plastask med en massa fack. En skruv med sin del i varje fack. Till slut hade jag fem plastlådor med 96 fack i varje full med delar. Alla delar inspekterades noga, mest för att upptäcka rost. Ofta får dessa mycket värdefulla klockor bara ligga i ett kassaskåp, till slut börjar de rosta. Så det blev mycket slipande och polerande under några dagar.
M Berney tillverkade snabbt några nya fjädringar till mig när några allt för rostiga fjädringar behövde ersättas. För att kontrollera att fjädringen blev korrekt satte han fjädern i en klove som han sedan höll mot bänken, knäppte med nageln mot fjädern för att höra om fjädern hade rätt ton. Innan han satte igång knäppte han ihop händerna och vred dem utåt tills det knakade samtidigt som ha sa: – Abra kadabra.

Sista tiden, en månad, tillbringade jag på reglageavdelningen under ledning av Maurice Dufour. Han var en mycket behaglig och lugn man. Rätt man på rätt plats kan man säga. Han lärde mig allt om hur en spiral skall riktas och hur ett bra reglage skall utföras.

En Gyromaxbalans som någon ödelagt vid en tidigare ”reparation”. Fastlimmade vikter, en vikt saknas.

En ödelagd Gyromaxbalans från en reparation på ett PP-ur.


Ibland stängdes butiken helt, då var det en viktig kung eller kund som ville strosa runt och shoppa i lugn och ro. Chefen bjöd ibland på fika om affärerna gått särskilt bra.

Pendulette les Dauphines

Pendulette les Dauphines.


Under tiden jag var hos PP färdigställdes ett specialbeställt bordsur till en kund. Det var tillverkat av 3125 gr guld,
1086 gr silver en 2,5 karats diamant var visarmutter.
Man kunde och kan troligen fortfarande gå in till Patek Philippe och be att de tillverkar just den klocka eller annat guldsmedsarbete man själv vill ha.

En glada tillverkad i guld vid Patek Philippes ateljé.

Rovfågel tillverkad i guldsmedsateljén hos PP.

Interiör från butiken på Rue du Rhône 41.

Interiör från butiken på Rue du Rhône.

Interiör från reparationsverkstaden. Svarvare och urmakare sida vid sida.

Svarvare och urmakare på rad. Serviceavdelningen på Rue du Rhône.


Jag ska heller inte glömma att nämna telefonmannen som kom en gång i veckan och hälsade artigt på alla i rummet innan han tog upp en trasa och rengjorde luren och putsade bakelittelefonen på alla avdelningar.Tiden gick fort och det blev så småningom dags att resa hem med många nya erfarenheter i bagaget. Efter några år ringde det en person från Patek Philippe och frågade om jag ville komma ner och bygga eviga kalendrar, men det är en annan historia.
Du hittar min blogg om urmakeri på:
anderstestarblog.wordpress.com