Etikettarkiv: hake

ImHof 948 – ett verk med slag

Publicerad den av
Svara

Kort historik

1888 började konstnären Frédéric Imhof, att tillverka urtavlor. Hans företag växte så småningom till ett familjeföretag – Imhof. Det blev känt för att producera eleganta och högkvalitativa konstnärliga bordsklockor och mekanismer. Hans son, Arthur Imhof, grundade Manufacture de Pendulettes d’Art Arthur Imhof S.A. 1924, integrerade urverksproduktion och expanderade företaget internationellt.

Företagets ursprung kan spåras tillbaka till Frédéric Imhof, en skicklig konstnär som började designa urtavlor för andra tillverkare.

Verksamheten expanderade, och Frédérics son, Arthur, tog så småningom över och drev dess tillväxt.

År 1924 grundade  Arthur Imhof formellt Manufacture de Pendulettes d’Art Arthur Imhof S.A. i La Chaux-de-Fonds, Schweiz.

Under Arthurs ledning expanderade företaget och produktionen ökade, man integrerade urverkstillverkningen och började exportera klockor globalt till marknader i Amerika, Asien och andra länder.

Bordsur på roterande sockel med fyra funktioner: tid, temperatur, luftfuktighet och lufttryck.

Imhof fokuserade på att skapa högkvalitativa konstnärliga bordsur även kallade stilur (Pendulettes d’Art) och mer prisvärda produkter såsom reseväckarur och vanliga väckarklockor. Man fick ett gott rykte för sina eleganta och konstnärliga klockor.
Företaget levererade urverk till mer prestigefyllda varumärken och tillhandahöll sina högkvalitativa 8-dagars urverk för klockor tillverkade av tillverkare som Boucheron, Bucherer, Cartier och Tiffany.
Företaget är känt för ett brett utbud av produkter, inklusive världsklockor från 1960-talet, dekorativa slagverk med automater och skrivbordsset i modern stil, ofta med invecklade detaljer som handemaljerade urtavlor och utarbetade förgyllda mässingsfodral.

Här ser vi grundaren Arthur Imhof i sällskap med Gerard Bauer, ordförande för FH, under firandet av Imhofs 50-årsjubilieum.

Reparationen

En kund hade lämnat in ett urverk som satt i ett stilur. Urtavlan var märkt med Bucherer och verket var av Imhofs fabrikat. Imhof är kända för sina väckarur, men de tillverkade även ur med olika komplikationer. Verket i detta ur med kaliber 948 är utrustat med en slagmekanism. Klockan slår hel- och halvslag.

Ganska snart upptäckte jag att verket blivit utsatt för misshandel av en ”så kallad urmakare”. Jag upptäckte många fel och slitage, men även tidigare reparationer av någon med kunskap. På ovanstående bild ser man att hakstenen är flyttad uppåt parallellt med haken.

Här ser man att verket är ”rengjort” men inte tillräckligt.

Jag gjorde ett kostnadsförslag där jag försökte få med alla fel som jag hittade, tog extra höjd för dolda fel som jag vet brukar komma när jag tar isär mer. Detta är särskilt viktigt att tänka på om du ser att någon annan varit före dig som inte har ordentlig kunskap.
Kunden godkände kostnadsförslaget – dags att sätta igång.

Jag började med att ta bort den avbrutna skruven för fodralets baksida/klangskålen.

Borrar ur den avbrutna skruven.

När jag har ett hål i skruven går det fint att skruva bort den avbrutna biten.

När jag började att ta isär verket upptäckte jag denna bussning som satt löst.

Slagverkets delar. Stora hack i verkbottnen samt hjulet under utlösaren för slaget.

Verket isärtaget.

Gammal ingrodd olja.

Motstenen till vindfånget var lös.

Antagligen den lösa motstenen som orsakat den krokiga tappen.

Riktar tappen med mitt speciella verktyg.

Tappen är rak igen!

Vindfånget kommer att fungera. Som alltid med vindfång är det viktigt att kontrollera friktionen mellan axeln och själva vindfånget. Vindfånget ska kunna vrida sig något när slaget stoppar.

Istället för att försöka lyfta utlösaren med risk att skada minuthjulet och lyftaren använder jag en stans mot axeln. Som synes har någon varit före mig som inte använt den metoden.

Sätter upp hjulet och svarvar plant och slipar fint.

Som följd av den brutala behandlingen med att försöka få loss utlösaren har även axeln böjts.

Fortsätter i svarven och riktar den böjda axeln.

Mer jobb i svarven för att fixa till det här. Förstår inte vad som hänt här men det är inte snyggt i alla fall!

Svarvar rent och plant.

Provar med visaren.

Reparerar gängan.

Nu hamnar minutvisaren i rätt position.

Nästa problem att ta sig an är det slitna gångpartiet. Man ser tydligt hur tandens hävyta är deformerad, dessutom oregelbundet.

En kombination av slitage och justering. Man kan ana märken av en fil.

Tandens hörn – övergångshörnet, skall vara skarpt och inte – som här avrundat.

Kraftiga slitage på hakstenen. Men istället för att byta sten har någon flyttat stenen i höjdled.

Rejäla märken av slitage.

Både in- och utgångsstenarna hade stort slitage.

Sätter in nya stenar. Testar med detta först. Hade jag haft ett nytt gånghjul hade jag naturligtvis bytt det, men jag letade hos leverantörer och på nätet men hittade inget. Om inte tandtopparna redan varit ”grejade” med hade jag kunnat polerat topparna. Då sätter man upp hjulet i svarven och sätter en fin polerskiva mot topparna. Med hjälp av delningsskivan flyttar man fram tand för tand och polerar topparna en efter en. Det skulle varit ett sista alternativ om inte klockan skulle gå bra och balansen svänga med bra amplitud. Men det visade sig senare att den ändå fungerade ok så jag lämnade hjulet så här.

Det är meningen att man ska kunna ta ut fjäderhuset när det övriga verket fortfarande sitter ihop. Man ser märken i verkbotten efter fjäderhuskärnan när man försökt få ut fjäderhuset. När jag själv försökte få in/ut fjäderhuset kände jag att det här går alldeles för trögt, varför?

Jo änden på fjäderhuskärnan var slarvigt avstucken från fabriken så en liten tapp stack ut ca 0,5 mm på undersidan. Man kan ana den efter att jag slipat och polerat änden. Med denna korrigeringen går det lätt och fint att sätta in och ta ut fjäderhuset, kärnan har marginal mot botten och poleringen gör att inga ytterligare märken skapas.

Uppenbarligen har reparatören inte förstått att axeln för visarväxelhjulet INTE är gängad utan inpressad. Inget är dock så skadat att det stoppar funktionen.

Funktionen för utlösning av slaget fungerade sådär. Antagligen berodde detta på  misshandlande delar som jag beskrivit ovan. Armen ska falla ner exakt på minut 00 och 30. Här vandrade utlösarmen sakta nedåt.

När armen till slut nådde botten på utlösarhjulet hade det gått flera minuter.

Sätter upp armen i skruvstycket och filar till formen.

Armen justerad så att den kan falla ned på rätt sätt.

Slitage på hävstiftshjulet för slaget.

Här jag bockat slagarmen lite så att den verkar på återstoden av de slitna tandtopparna.

Nu är alla delar på plats och injusterade så att slaget fungerar som det ska.

Bara det sista kvar, åt vilket håll ska den sitta?

Reparationen klar.

Källor:
https://clockdoc.org/gs/handler/getmedia.ashx?moid=49126&dt=2&g=1
https://www.watchprosite.com/independents/imhof-a-heritage-a-legacy/16.1630401.16572866/
https://www.mikrolisk.de/show.php?site=280
https://www.ecrater.com/p/15203647/arthur-imhof-clock-company-50-year?srsltid=AfmBOoq4_rJ5FsPWSXCMPR5vWQ5IbFNatsjy7PHe4ikpKhmTPaDqsq0_

Klicka för att komma åt 19410724.pdf

Tornuret i Ahlafors fabriker – del 2.

Publicerad den av
2

I förra inlägget beskrev jag hur vi identifierade de allvarligaste felen på tornursverket.
Denna gång handlar det mest om – gången!

Vi började med att göra iordning mellan- och gånghjulen. Har en bred polerfil för grova tappar, den planslipades och gjordes iordning för tappolering av rejälare slag. Först med diamantbryne, sedan med slippapper.

Planslipar polerfilen på ett diamantbryne först.

Skärper filen med ett 60 mic slippapper.

Mellanhjulet uppsatt i svarven för polering.

Snart snygg och fin.

Tappen polerad och fin.

Mellanhjulets driv renslipad och polerad.

Sidorna på hjulet slipas rena och behandlas med zaponlack för att skydda mässingen mot oxidation.

Vårt största bekymmer var det stora slitaget i gånghjulets driv. Hur går man tillväga för att lösa det och varför hade det uppstått?
Laga driven eller tillverka en ny?
Kollade upp vilken modul driven hade – 1,5 – Thornton i England har en drivfräs som kunde fungera.
Men vi har också en liten TIG-svets – PUK. Med hjälp av den kan man addera material, lägga på nytt material som blir ny yta i driven.
Att fräsa en så stor driv innebär flera problem för en mindre verkstad; måste köpa in lämpligt material, anskaffa en fräs, hur sätter man upp och svarvar till ämnet, hur härdar och anlöper man – många frågetecken.
Testade den senare metoden först – lägga på material med svetsen.

Djupa märken i driven.

Ett första lager av svetspunkter har lagts på. Materialet jag adderar med är blåstål. Använde blåstål i storlek 0,40 och 0,50 mm.

Slipar av topparna på svetspunkterna, sedan är det dags att fylla på ytterligare material tills ytan blir jämn och fin. Vår svets tillhör första generationen – på senare modeller kan man lägga svetspunkterna mer exakt och med ett jämnare flöde.

Driven klar, polering återstår.

När driven var klar var det tid att undersöka varför driven hade blivit så sliten. Måste testa ingreppet mellan gånghjulet och mellanhjulet – var centrumavståndet rätt?
Då sätter man upp hjulen i en ingreppscirkel – men…
Hur stora ingreppscirklar finns det?
Vår största var alldeles för liten. Vad göra?

Tillverkar ett mässingsrör.

Röret anpassas för gånghjulets axel.

Röret anpassat så att gånghjulet kan snurra fritt och glappfritt.

Klämde fast röret i svarvens support och satte upp mellanhjulet med en spännhylsa i svarven. Med hjälp av veven på supporten kunde jag sedan justera centrumavståndet tills jag fick bästa möjliga ingrepp.


Hittar det bästa centrumavståndet.

Mäter avståndet mellan axlarna.

Nu har jag måttet mellan axlarna, sedan mäter jag axlarnas diameter, dividerar med två och lägger till måtten på 63,3 mm. Sedan kontrollmäter jag i själva verket och jämför avstånden.

Det visade sig att mitt uppmätta centrumavstånd och det som fanns i klockan överensstämde, så någon justering behövdes inte. Man får väl betänka att klockan fungerat sedan 1906 med allt vad det innebär av smuts och partiklar i verket. Alla föroreningar bildar en smet av slipmedel som under årens lopp äter sig in i stålet. Får hoppas att den nya ytan vi gjort kommer att hålla i 100 år till!

Dags att åtgärda haken. Plocka isär alla delar, slipa och polera paletterna.

Hakbom och pendelförare, rengöring, slipning och polering.

Haken fastsatt med insexskruv. Original?

Hakpalett uppsatt i trefoten. Några drag mot slippappret visar att ytan inte är plan.

Några tag till så är den plan och färdig för polering.

Black polish som engelsmannen säger!

Eller spegelpolering som vi säger.

En palett polerad och klar, den andra väntar på sin tur. Notera det avrundade hörnet på den oslipade paletten.

Flera gånghjulständer var skadade och böjda. För att kunna rikta upp dem på ett bra sätt tillverkade jag en passbit som passade mellan två tänder (oskadade). Först grovriktade jag med en fin flacktång, sedan använde jag passbiten som mall. När alla tänder var riktade satte jag upp en mätklocka och kontrollerade så att alla tänder var lika långa. Det visade sig att två tänder var såpass skadade och korta att jag blev tvungen att fälla in nytt material.

Kontrollmätning.

Har märkt upp vilka tänder som behövde riktas. Slipade till en passbit som tolk och hjälp vid riktningen.

När alla tänder riktats provade jag gånghjul och hake i verket. Skulle de skadade tänderna fungera?
De visade sig att två tänder var alldeles för korta, fallet hamnade inte på vilytan utan på hävytan. Så kan man inte ha det!

Sätter upp en slitsfräs i fräsmaskinen. Tar hjälp av en USB-kamera för att rikta in fräsen.

Skär bort en del av tanden.

Spåret klart.

Löder in en mässingsbit.

En blivande ny tand.

Skär bort överflödigt material.

Nya tänder på plats.

Tandinfällningen klar.

Båda tänderna klara.


Ett första test för att se om de nya tänderna fungerar.

Test med pendel.

Det var allt för denna gång!

Tornuret i Ahlafors fabriker – del 1.

Publicerad den av
2

En dag ringde en person till företaget och frågade om vi kunde laga ett tornur. Verket satt i Ahlafors fabriker i Ale kommun. Det lät spännande, kunden hade tagit ned urverket från tornet och tagit bort en hel del smuts från verket.
De erbjöd sig att komma till oss med verket så att vi kunde inspektera det.

Så här såg verket ut när det kom till oss.

Så här såg verket ut när det kom till oss.

Verket var ett Tornberg, tillverkat 1906.

En lite mer noggrann undersökning. Man ser tydligt att några gånghjulständer var skadade och böjda.

Gånghjulet var kraftigt nedsmutsat av gammal olja och fett.

Den gamla oljan hade ”hartsat” som man sa förr, dvs blivit hård och seg som harts. Oljans smörjande egenskaper hade för längesedan gått förlorad och fungerade nu precis tvärtom. Den låg som ett klister på hjulet.

En en de skadade tänderna i gånghjulet.

Flera tänder var skadade. Eftersom allt gått trögt hade haken förmodligen inte förmått flytta på hjulet när man försökt starta klockan. Hakpaletterna hade kraschat emot tänderna och deformerat flera.

Ytterligare skador.

Gånghjulsdriven var full med gammal olja. Man kan ana ett slitage på drivtänderna under smutsen.

Helt rundade hörn på hakpaletten – slitage. Gångtypen är grahamgång. Ingångspalett.

Helt rundade hörn även på utgångspaletten – slitage. Gångtypen är grahamgång.

Gjutgodset i verkets fundament var sprucket.

Här ser man det kraftiga slitaget i gånghjulsdriven.

Flera ståldelar var slitna. Här jag vi tagit reda på stålets hårdhet. Var materialet härdat eller inte? Hur hårt? Det visade sig vara stor skillnad mellan de olika delarna.

Hävstiften för slaget var också mycket slitna.

Efter en ingående undersökning av urverket konstaterade vi att verket hade generella slitage som inte var speciellt allvarliga men det hade även några stora fel som skulle kräva mer omfattande reparationer eller nytillverkning av delar.
De största och mest allvarliga felen var:

  • Flera tänder på gånghjulet var böjda, slitna och deformerade. Driven var mycket nedsliten och skulle behöva åtgärdas.
  • Hammarlyftarens lager hade mycket stort slitage.
  • Hävstiften på hävstiftshjulet var slitna.
  • Verkets fundament var sprucket och behövde lagas.
  • Pendelfjädern var avbruten.

Verket var också otroligt smutsigt, vi provade att rengöra ett av hjulen för att få en uppfattning om tidsåtgången för enbart rengöringen.

Vi gjorde en grov uppskattning om tidsåtgång och försökte göra ett kostnadsförslag till kunden. Det är nästan lika svårt att beräkna tid som att utföra själva jobbet!
Att renovera tornur hör ju inte till vardagen precis.
Kunden accepterade vårt förslag. Det är väldigt kul att kunden ville satsa pengar på att renovera urverket istället för att sätta in något elektriskt verk.
Dags att sätta igång med arbetet!

Valshjulen fanns kvar i tornet. Vi gjorde en resa till Alafors för att hämta dem och samtidigt inspektera urtavlor, visarväxlar, loden etc.
En av lagerbockarna för ett av valshjulen var nytillverkad.
Några av rören för drivningen av visarna hade vissa skador på överföringsytorna.
Nu hade vi alla delar och visste mer hur vi skulle planera och gå vidare med jobbet.

Loden finns i våningen under verket.

Överföringen var utsliten på några av visarnas rör.

Centralväxeln för drivningen av visarna för de tre urtavlorna.

En av visarväxlarna. De är placerade precis bakom urtavlorna.

Valshjulen på verkstaden.

Lageröverfallen till valshjulen.

Innan jag visar mer av renoveringen tänkte jag berätta lite mer om byggnaden där tornuret är placerat och lite om tillverkaren av urverket – F. W. Tornbergs urfabrik.

Vintervy från sydost. Från boken Almedahlsföretagen genom tiderna.

Innan väveriet i Alafors började byggas 1854 fanns det bara jordbruk i närheten. Väveriets placering hade valts på grund av tillgången av vatten. Man valde att leda vatten i en rörledning från vattendrag i närheten via en damm. 1855 stod fabriken klar. Produktionen bestod av bomullsgarn.
Runt fabriken växte samhället Alafors så småningom fram. Det började med bostäder till tjänstemännen och arbetarna. Tre skolor byggdes, mindre verksamheter och butiker startades. Det bildades fackförening, nykterhetsförening, Elimförsamling och idrottsförening.

27 mars 1905 startade en brand i fabrikens maskinlager som ödelade den gamla spinneribyggnaden, den brann ner till grunden. Man startade omedelbart återuppbyggnaden av fabriken där arbetarna fick hjälpa till. Redan i april 1906 stod den nuvarande byggnaden klar. Det var nu man byggde tornet där tornuret placerades. I våningen under tornuret finns en stor vattencistern. Man pumpade upp vatten till cisternen för att använda i den sprinkleranläggning som samtidigt byggdes. Säkerheten ökades betydligt och inga större bränder utbröt igen.
Spinneriets garntillverkning hade en kapacitet av 450 ton per år före branden, med de nya moderna maskinerna som installerades efter branden kunde årsproduktionen av garn ökas till 570 ton år 1907.
Det kan nämnas att under första världskriget drabbades man av råvarubrist, produktionen sjönk så mycket att man till slut blev tvungen att stänga fabriken under ett år. Arbetarna fick då ägna sig åt reservarbeten, till exempel att plantera skog eller att arbeta på bolagets jordbruk. Efter mer än hundra års produktion lades till slut fabriken ned 1966.

Sedan dess utnyttjas lokalerna till flera olika verksamheter, bland annat verkstäder och en färgfirma. Ahlafors bryggerier som brygger öl finns i byggnaden. De har tornet med tornuret i sin logotyp och har bland annat en ölsort som heter AM : PM.

Kanske blir det ett Tornbergöl i framtiden?

Tornet i juletid.

Tidig vår.

Höst.

Vy från östra sidan.

F. W. Tornberg

Fredrik Wilhelm Tornberg. Bild från SUOT 1972-12.

Fredrik Wilhelm Tornberg, född 12 juli 1838, död 10 maj 1893.
Tornberg fick burskap 1859, samma år etablerade han sig som urfabrikör och handlande i Stockholm. Tornberg specialiserade sig på tillverkning av tornur och järnvägsur.
Man hade butik och visningslokal vid Gustaf Adolfs torg 14 på hörnet av Regeringsgatan. 1914 revs den byggnaden och man flyttade till Regeringsgatan 6 där företaget fanns kvar ända fram till 1973 då uraffären stängdes.
Tornbergs söner Karl Fredrik (död 1899) och Sven (1883-1922) var båda urmakare och arbetade i faderns rörelse. Sven tog över rörelsen efter sin bror Karls död 1899.

I Sveriges Urmakeri och Optiktidning (SUOT) nr 12 från 1972 kan man läsa följande reportage om när firman Tornberg upphörde vid jultid 1972:

RIKSBEKANT URFIRMA UPPHÖR

F. W. TORNBERG offer för grusgroparna i City

Då ses vi vid Tornbergs klocka…
Hur många sådana träffar har inte arrangerats i Stockholm sedan 100 år tillbaka!
För att ta det versifierat enligt ett gammalt skaldestycke:

Då träffas vi ikväll – du kommer säkert ju?
Vid Tornbergs klocka står jag och väntar klockan sju…

Tornbergs klocka vid Nybroplan 1917. Stockholms stadsarkiv.

Nu måste SUOT rapportera den bedrövliga nyheten att den rikskända urfirman
F. W. Tornberg, grundad 1859, upphör i dessa dagar strax före jul. Företaget faller offer för omvandlingen och förödelsen på Nedre Norrmalm. Rörelsen läggs ner av den siste ägaren, urmakarmästaren Olof Selmer, som just i år kunde fira sitt 40-årsjubileum som ”Tornbergare”. Som 24-åring anställdes han i oktober 1932 efter att han genomgått Stockholms urmakarskola och fått sitt gesällprov belönat med silvermedalj.
Det har blivit omöjligt att driva en affärsrörelse här intill ruinhögarna och grusgroparna i City, suckade Olof Selmer när SUOT kom på en avskedsvisit i butikslokalerna Regeringsgatan 6, där skyltfönstren upptogs av stora plakat med texter som ”Total utförsäljning… Allt måste bort… Affären upphör…” Den affär – som alltid burit numret 1 i SUOF:s medlemsmatrikel.

Träffpunkt sedan 1873

Tornbergs klocka – ett riksbekant begrepp. I förstone hörde den samman med bilden av Gustav Adolfs torg. Det var 1859 som Fredrik Wilhelm Tornberg efter läroår hos Stockholmsurmakaren C. A. Wassberg – öppnade affär i Celsingska huset Regeringsgatan 1, samma kvarter som hyste det anrika Hotel Rydberg med den berömda baren. Först 1873 uppsattes det fyrsidiga skylturet (av Tornbergs egen tillverkning) i själva hörnan ut mot torget. Där fungerade klockan i nära 40 år som träffpunkt för både unga och gamla

På förhösten 1914 måste firman maka sig upp till Regeringsgatan 6 för att i kvarteret mot torget ge rum för Skandinavbankens palats. I 6:an har Tornbergs sedan dess residerat – men det gamla skylturet följde med till den nya adressen. I början av 20-talet var uret dock så slitet att det ersattes med en replik (av firmans egen tillverkning). Denna råkade 1960 ut för olycksödet att slås ned av en grävmaskin. Varpå firman fick ett nytt skyltur av mera ordinär modell.

I ny gestalt 1916

Men ”Tornbergs klocka” som institution måste ju bestå trots firmans flyttning. Det insåg också stadens myndigheter och upplät plats på Nybroplan för en ny klocka. Här uppsattes 1916 den klockpelare, som nu blev ny mötesplats för stockholmarna. Och där står ”Tornbergs klocka” alltjämt kvar. I pelarens sockel finns en lucka in till urverket, som varje onsdag dragits upp genom firmans försorg.
Hur det hädanefter kommer att bli med pelarklockan på Nybroplan vilar i gudarnas knän.
Verket är hårt förslitet efter 56 års tjänst i ur och skur, konstaterar Olof Selmer och anser att uret borde elektrifieras.
Ytterligare en ”Tornbergs klocka” uppsattes i början av seklet på en järnstolpe ute på Djurgården, närmare bestämt mitt för mynningen av Allmänna Gränd och nedanför Hasselbacken. En halkig vinterdag på nyåret 1926 blev denna klocka omkullkörd av en slirande droskbil – och den tätnande trafiken tillät inte att den sattes upp igen.

Gammal fin tradition

Firman Tornberg var på sin tid också känd tillverkare av tornur, signalur, väggur och andra större ur. Denna rörelse drevs till ca 1920.

Grundaren Fredrik Wilhelm Tornberg gick ur tiden 1893 och var då vice ordförande i Stockholms Urmakare Societet. Han hade vunnit anseende som en skicklig yrkesman både praktiskt och teoretiskt; bl. a. medverkade han vid översättningen till svenska av en tysk bok betitlad ”Förstudier för urmakare” och utgiven 1871.

F. W. Tornberg efterlämnade flera barn, av vilka äldste sonen Karl Fredrik inträdde i firman men avled 1899 vid 32 års ålder. Yngste sonen Sven, f. 1883, fick sedermera stå för rörelsen. Strax efter första världskrigets slut råkade företaget i svårigheter, och 1922 avled Sven Tornberg. Redan 1920 hade firman övertagits av urmakare Knut (Kurt) Bergström från Härnösand. Denne drev företaget till sin död 1945, varefter Olof Selmer blev innehavare.

Den Tornbergska firman har under sin 113-åriga tillvaro alltid åtnjutit högt anseende, och detta har Olof Selmer vetat att hålla vid makt under sina 27 år som företagets ledare. För honom måste det nu kännas vemodigt att nödgas nedlägga rörelsen.

– Jag har alltid strävat att upprätthålla Tornbergs gamla fina traditioner: precision, kvalitet och perfekt service, säger hr Selmer. Detta tror jag också att våra kunder värdesatt.

Men förhållandena har blivit mig övermäktiga. Tyvärr återstår intet annat än att ”lägga upp”. Men, tillägger han med ett litet leende, hemma i Enskedevillan tänker jag inte alldeles lägga verktygen på hyllan. Alltid skall det väl finnas något att göra för en gammal yrkesman.

Poesi kring Tornbergs klocka

Nybroplan med Tornbergs klocka. Foto från 15 augusti 1925. Upphov: Okänd. Spårvägsmuseet

Att ”Tornbergs klocka” under alla år varit en omhuldad institution i Stockholm framgår bl. a. av de mer eller mindre poetiska skaldestycken, som ägnats uret ifråga. Här till en början ett prosabidrag av ingen mindre än Hjalmar Söderberg, som i ”En Stockholmskrönika” i Svenska Dagbladets julnummer 1900 skildrade hur han efter hemkomsten från en Parisvistelse satt och filosoferade på Rydbergs Café tills det var dags att betala kaffet och gå ”ut i staden, ut i julsnön”:

– Den första ledstjärna du ser skymta genom snötjockan är Tornbergs klocka, Stockholms klassiska rendez-vous för herrar, som ämna sig ut att festa… Du stannar ett ögonblick under klockan försänkt i grubbel öfver hvart du skall ta vägen…

Vid firmans flyttning 1914 skaldade tidningspoeten Charley (bevarat klipp anger ej ur vilken tidning hans opus är hämtat) fritt efter Tegnér en drapa, varur här några strofer:

Dig jag sjunger en sång,
dig celebrast bland ur.
Huru säker din gång
var i ur och i skur
där i hörnet du satt
både dagar och natt.
Du ju fyrbåken var
för de mötande par –
många älskande tu,
ibland man, ibland fru,
som ej voro minsann
gifta just med hvarann…

I Aftonbladet skaldade signaturen S:t E:son 1930 bl. a. följande:

Hon kom från Norr, jag kom från Norrbro,
och under Tornbergs klocka rendez-vous vi stämde varje afton klockan sju…

Under klockans tid på Nybroplan fick den en gång flytta några meter från sin ursprungliga plats eftersom ”myndigheterna tyckte att den stod i vägen för trafiken”. Men, berättades det i en kåserande artikel i Aftonbladet, den var inte så svår att flytta för gubbarna gick bara före och Tornbergs klocka gick efter…” Det där sista var en dålig och elak vits för Tornbergs klocka har alltid haft stadgat rykte om sig att osvikligen visa korrekt tid.

Från 1873 till hösten 1914 låg. F.W. Tornbergs Urhandel på hörnet Gustav Adolfs torg och Regeringsgatan. Tornbergs klocka var en stockholmsk träffpunkt. I bakgrunden Arvfurstens Palats (utrikesdepartementet) och gamla Riksdagshuset. Fotot taget 14 september 1914 kort före firmans flytt till Regeringsgatan 6. Bild från Wikipedia

F.W. Tornbergs Urhandel. Bild från Wikipedia

Interiör från Urutställningen 1902. Bild från Urmakaren.se

Reklam för F.W. Tornbergs Urhandel. Bild från Wikipedia

”Farväl till alltihopa…” Siste innehavaren av firman Tornberg, Olof Selmer, lägger ned rörelsen efter sina 40 år i företaget. Bild från SUOT 1972-12.

Till skillnad från Tornberg finns mycket skrivet om Tornbergs största konkurrent –
G. W. Linderoths Urfabrik. För dig som vill läsa mer kan man till exempel nämna boken – G. W. Linderoths Urfabrik av J. Lundin och P. Borgelin.
Jag antar att själva tillverkningen av tornur och stationsur skedde på liknande sätt hos båda tillverkarna.
Min erfarenhet är att Linderoths tornursverk är betydligt vanligare än Tornberg i Sverige. Av en norsk kollega har jag fått höra att det är precis tvärtom i Norge. Kanske exporterade Tornberg mer av sin produktion. Kan det ha något att göra med att Sverige och Norge var i union mellan 1814 och 1905?
I Finland är endast ett tornur av Tornbergs fabrikat känt, det sitter i Rådhuset i Kristinestad (Enligt Wikipedia).

Tornbergs klocka vid Nybroplan. Dramaten i bakgrunden.

Klockan stannat på 11.56…

Klockan vid Nybroplan i Stockholm gick endast rätt två gånger per dag vid ett besök i februari -23. Den hade stannat på 11.56. Tråkigt!
De styrande i staden borde se till att klockan sätts igång!

Tornberg var även kreativ på ett annat sätt – i augusti 1886 han fick han i USA patent på en roterande tandborste!
Borstade tänderna vertikalt både på in- och utsidan.

 

Nästa inlägg kommer att handla om renoveringen av urverket.

Källor på internet:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Fredrik_Wilhelm_Tornberg
https://stockholmskallan.stockholm.se/post/29406?fbclid=IwAR1zD2sy8s3nbRPxX3xr8sMD1d15QlbLdOt0kEUxLdDqnl9nFX-C-x-Zlng
https://stockholmskallan.stockholm.se/post/13531
https://stockholmskallan.stockholm.se/sok/?q=tornberg
https://patents.google.com/patent/US347900

Klicka för att komma åt Urutst%C3%A4llningen-1902.pdf

Historia

Ahlafors Spinneri

Tryckta källor:
G. W. Linderoths Urfabrik. J. Lundin & P. Borgelin. 2008. ISBN: 978-91-633-2115-3
Urmakare & Klockor, G. Pipping. Norsteds förlag.
Almedahlsföretagen genom tiderna. En minnesskrift vid Almedahls fabrikers 100-års jubileum. (Bok) 1946.

Muntlig källa:
Erik Ödegård, urmakarmästare. Sarpsborg, Norge.

Tack till Clas-Henrik Pihl som skannade SUOT 1972 till mig!

 

P. Gill & son, Aberdeen – tillverka en grahamhake

Publicerad den av
Svara

För cirka ett år sedan tillverkade jag en hake till ett golvur jag fått av en god vän. Bakgrunden är golvuret inte hade fungerat på många år, fodralet hade vält och var sprucket. Eje – som var urmakare hade låtit tillverka ett nytt gånghjul efter det hade inte klockan fungerat. Han hade skickat det gamla gånghjulet till urmakarskolan och bett dem tillverka ett nytt. Tydligen hade något blivit fel, det gamla hjulet hade han inte fått tillbaka.
Baserat på måttuppgifter i verket, haken och gånghjulet – gjorde jag en ritning över grahamgången. Det visade sig att så som delarna var nu kunde inte verket fungera. Testade att göra flera ritningar med ändrat centrumavstånd, nytt gånghjul till den gamla haken, men så som haken var tillverkad och det befintliga centrumavståndet skulle det inte heller fungera med ett nytt gånghjul. Vet inte hur klockan fungerat innan gånghjulet byttes, men enligt mina böcker hur en grahamgång skall vara konstruerad stämde inte måtten. Min lösning var att göra en ny hake till det nytillverkade gånghjulet, det skulle fungera även med centrumavståndet mellan gånghjul och hake.
Tänkte att detta kunde bli ett intressant arbete för mig och min CNC-maskin som jag precis börjat att lära mig.
Första utmaningen var att rita upp haken i CAD-programmet, sedan göra en fil till fräsningen i CAM-programmet, till sist fräsa ut hakens form med CNC-fräsen.
Nästa utmaning blev att tillverka paletterna. Valde en stång av Sandvik AP-20 som är ett fint stål som går lätt att härda och få hårt. Fräste ut ett platt ämne som jag sedan böjde mot mitt stålplan som visade sig ha en bra radie. Justerade formen så att den passade i spåret i den nya haken. Härdade och anlöpte paletterna. Provade hårdheten med mina hårdhetsfilar så att de blev riktigt hårda. Sista utmaningen blev att få rätt vinkel på hävytan. Tillverkade ett verktyg som passade i hålet för försättaren. Sedan kunde jag använda min diamantskiva och slipa in paletten. Nollställde gradskivan på mitt verktyg mot diamantskivan, flyttade sedan hela verktyget tills jag fick rätt vinkel. Sedan var det översyn av verket och laga fodralet som gällde.
Klockan har funkat i över ett år nu, så jag måste gjort rätt.

Lite mer om tappinborrning

Publicerad den av
Svara

Har gjort två inborrningar av balanstappar på senare tid, tänkte berätta lite om hur jag tänkt och hur jag gjorde. Har skrivit om detta tidigare men det skadar inte att upprepa, en användbar metod som i alla fall jag har ett ökat behov av. Reservdelar tar slut, eller är väldigt dyra – det går förhållandevis snabbt och enkelt att borra in en tapp och det blir ekonomiskt både för mig och mina kunder.
En balanstapp brukar ta ca 3 timmar att göra klar, tappar till vanliga löpverkshjul går fortare.

Den första var ett bordsur – Jaeger Le Coultre cal 250 – en del kallar verket banjo. Kaliber 250 har stötsäkrad balans, det finns även en äldre typ – kaliber 210, den har fasta stenar för balansen.
På båda dessa kalibrar är det vanligt att balanstapparna slits mycket.
Alla mina balansaxlar till dessa verk hade tagit slut. Jag letade lite på internet men kunde inte hitta någon axel. Det är lätt att bli fast framför datorn istället för att jobba, särskilt när man som jag inte är så bra på hitta där. Något som jag kan rätt så bra är att borra in tappar, så istället för att lägga timmar på nätet och sedan vänta veckovis innan grejerna kommer, paket som fastnar i tullen etc etc så beslöt jag mig för att sätta mig vid svarven.
Med rätt utrustning går det relativt snabbt att sätta in en ny tapp.
Här följer lite om hur jag gick tillväga:


Nästa projekt var ett echappement där kunden själv försökt sig på att vara urmakare. Följden av detta var en avbruten balanstapp, förstörd liverrulle och en spiral i kaos. Jag tog till rejält när jag gjorde kostnadsförslaget som kunden accepterade. Inget drömjobb precis, men fullt genomförbart.

Man behöver bra och nyslipade sticklar. Hårdmetallsticklar fungerar bäst. Likaså behöver du bra hårdmetallborr av rätt storlek. Till svarven behöver du tillsatsen för tappinborrning.
Börjar med balanstappen.

Leroy 4740 – vem tog besticken? Del 2.

Publicerad den av
Svara

Del 2.

I del 1 beskrev jag lite om hur jag tillverkade en saknad del av haken i en fin Leroykronometer.
Jag valde att fälla in en bit i den befintliga haken, ett rimligt alternativ både med hänseende till kunden och med min kunskap och de maskiner jag har tillgång till.
Med hjälp av min CNC-fräsmaskin kunde jag fräsa ut formen någorlunda snabbt, sedan formade jag resten för hand.

I denna typ av fina ur är hakstenarna inslipade av en gångriktare. När jag satte tillbaka stenarna räckte det med att trycka in dem i botten och sedan fixera dem – gången är redan inställd. Detta i motsats till moderna ur där urmakaren måste flytta hakstenarna för att ställa in gången rätt. Nästa moment blir att justera in anslagen. Här fick jag fila av sidorna på min tillverkade del tills gången gick igenom – enkelt uttryckt tills gånghjul och hake tickade fram. Denna klocka har inga anslagsstift utan anslagen är en del av verkbottnen. När jag justerat anslaget så att gånghjulstanden faller in på vila 1, sedan kontrollerat så att det fanns även dragning till vila 2 – då var det dags att börja forma hornen på haken. Då filade jag hornets yta tills liverstenen kunde passera fritt med luft och säkerhet. När jag i detta skede drog upp verket för att ge kraft fram till gånghjulet och satte fart på balansen gav haken tillräcklig kraft för att balansen skulle röra på sig utan spiral. Nu justerade jag längden på säkerhetskniven. Då vrider man balansen så att liverstenen går fritt ifrån haken. Då ska kniven ta i den lilla rullen på liverrullen, det skall vara lagom luft mellan lilla rullen/kniven/anslaget. Du kan se bilder och hur jag ställer in gången i ett annat inlägg genom att klicka här.

När haken var klar och klockan gick var det dags att ägna sig åt resten av verket.
Det enda fel jag upptäckte var att en verkhållarskruv var utbytt och en ny tillverkas.

Efter rengöring, epilamisering och ihopsättning var det dags att kontrollera hur klockan gick. Försökte rucka klockan men när jag ruckat till maximal saktning gick klockan bra. Det ser ju konstigt ut att ruckarmen står helt snett ut från kloven (se näst sista bilden), men denna balans har ju två justerskruvar för ruckning så det ska gå fint att justera dem något. För att sakta ner balansen behövde jag skruva ut skruvarna något. Testade att vrida ett varv på först den ena skruven sedan den andra.
KATASTROF!
Skruvskallen gick av!
Hur är det möjligt?
Man vrider ju mycket försiktigt på dessa skruvar, men den gick bara av…
Kanske var den skadad på något sätt, amputerad på samma vis som haken, vet inte.
Nackhåren reser sig – vad göra?

Denna skruv är troligen tillverkad av guld, att göra en sådan med rätt vikt, gänga etc är svårt. Skulle det vara möjligt att på något sätt fästa skallen i den avbrutna biten? Testade att vrida den gängade biten av den avbrutna skruven men den gick inte att rubba. Kanske kunde jag förbinda de båda delarna med ett stift, men dimensionerna är ju så små!
Ett borr 0,15 mm visade sig göra jobbet. Borrade först ett hål i den gängade biten som satt kvar i balansen – det gick bra – hålet hamnade bra i mitten. Satte skruvskallen i svarven och borrade hålet. Fortsatte i svarven med att göra ett passande stift. Sedan var det ”bara” att trycka ihop alla delar med lite Loctite. Det lyckades!
Testade i balansvågen så att inte balansens tyngdpunkt förändrats, men den var bra.
Puh!

Ett roligt och intressant projekt där jag funderade många timmar på hur jag skulle lösa problemet på bästa sätt. Det hade varit spännande att få veta vad som hänt med det saknade ”besticket”…

Klicka på småbilderna!

L. Leroy 19964 – fick nytt liv i uppdrag

Publicerad den av
2

Vad har vi här?
Ett ganska enkelt armbandsur med fläckig, fyrkantig boett, där det satt ett äldre sladdrigt brunt läderarmband.
Det var något fel i visarställningen men det gick hjälpligt att dra upp fjädern.

Vid en närmare titt stod det L. Leroy & Cie på urtavlan. Lät bekant.

Lyfte av visarna och tog bort de två skruvarna som håller tavlan för att inspektera.

(Det jag först tyckte var ett gammalt tråkigt band visade sig vara originalbandet. Bandet är sytt direkt på klockan!)

Så här såg det ut under tavlan.
Det var inte så konstigt att det inte gick att ställa visarna!
Någon hade försökt att tillverka en ny visarställarm, men den såg mest ut som en prototyp. Dessutom blockerade en ny skruv rörelsen för armen.
Hur går man tillväga för att få till en fungerande visarställarm?
Det är ju inte direkt något vardagsarbete, man ser visarställarmar, man vet hur det ska fungera – när kronan dras ut skall muffhjulet skjutas fram mot visarställhjulet så att det går att ställa klockan, när kronan är intryckt ska armen kunna röra sig när kronan dras bakåt och ligga still när klockan dras. I detta verk ligger dessutom fjädringen i samma spår i muffhjulet – armen måste kunna röra sig fritt gentemot fjädern – i sina lägen.

Ett intressant problem som måste lösas!

Jag hade ingen hjälp av visarställarmen som satt i klockan.
Måste konstruera armen med hjälp av det som fanns kvar av originaldelar i verket.
Tog hjälp av CNC-fräsens koordinatsystem tillsammans med en USB-kamera. En kombination som jag aldrig jobbat med tidigare – modernt värre. Men väldigt smidigt.
Mäter upp med hjälp av datorn och CNC-maskinen. Tar en mängd olika viktiga mått.

I mitt ritningsprogram kunde jag sedan lägga in de måttuppgifter jag hade, jag kan även lägga in mina verkbilder som bakgrund. Det gjorde att jag kunde testa om ritningen på visarställarmen fungerade mot verklighetens verk.

Innan jag började med armen tillverkade jag skruven för visarställarmen. Med ritningen som förebild började jag fila!
(Letade efter bilder på hur en visarställarm från Leroy kunnat se ut, men det var för mig omöjligt att hitta bilder på tavelsidan…
Fick bli min tolkning av hur den eventuellt hade sett ut.)
I de flesta moderna klockor har regeln två eller tre lägen. För att få dessa lägen exakt sitter det ett stift på regeln, stiftet tar i tirettfjädern som har två eller tre försänkningar som skapar de rätta lägena. Det är också viktigt att fjädringen är så stark att det krävs ett visst tryck för att ändra mellan tex uppdrag och visarställning – kronan får ju inte hoppa in när du ställer klockan. I denna Leroy var konstruktionen en annan. Här var det visarställarmen som skulle hålla kronan i position. Det gjorde jobbet mycket svårare, fick ju inte fila bort för mycket material, då skulle det inte fungera som tänkt.

Nästa moment blir att tillverka en ny uppdragsaxel för att ersätta den gamla och rostiga. Hålet för uppdragsaxeln var väldigt slitet, så mycket att ingreppet mellan transmissionshjul och kronhjul blev för stort så att det kuggade över. Det brukar vara en ganska stor operation att fixa till. Har skrivit lite om detta förut bland annat här. Fick en idé om att göra ett foder. Problemet med foder är att det måste bli stabilt, det får inte lossna. Det är ganska stora krafter när klockan dras upp. Ofta använder man bara ett finger när man drar, det gör att det blir ensidigt tryck mot en sida av verkbottnen. Är då axeln sliten som i denna klocka, verkar axeln som en fil. Det är även känsligt med ingreppen. Det är ju ofta inte bara själva hålet som är slitet utan även de andra delarna i uppdraget brukar också vara mer eller mindre slitna.
Svarvade ett stålrör med en fläns som jag delvis filade bort. Gjorde sedan ett par spår i verkbottnen där jag kunde vrida in mitt foder. Det blev som en slags bajonettfattning, gjorde flänsarna svagt kilformade så att de skulle kilas fast när jag vred in röret. Det visade sig bli mycket bra och stabilt!
Även när jag fräst bort överflödigt material satt röret stabilt, det gick inte att rubba. Fjäderhusbryggan trycker dessutom emot fodret vilket skapar ytterligare stabilitet.

Efter allt arbete med att få ordning på uppdraget återstod nu bara att få igång själva urverket!
Efter rengöring och epilamisering satte jag ihop verket, fungerade det?
Naturligtvis inte! 🙂
Gången fungerade inte. Såg att det var bränd lack på en av hakstenarna, misstänkte att det var något fel här. Tog bort den brända schellacken, ställde in gången, satte dit ny fin schellack. Allt fungerade som det skulle!

Härligt att jobba med fina kvalitetsur av bästa sort!
Tyckte att detta inlägg blev lite långt så det kommer mer om företaget Leroy och minst en Leroyklocka till i framtida inlägg!

Jaccard-det är aldrig försent att ge upp! Eller?

Publicerad den av
1

Efter allt arbete med att svarva axlar och fixa till en haksten så fungerade äntligen klockan. Jag provade verket löst några dagar och den såg ut att gå både fint och hyfsat rätt. Det var dags att byta det skadade stenhålet i balanskloven.

Med stenen på plats var det åter dags att prova så att allt var som det skulle. I med balansen igen och klockan startade, men den stannade nästan med en gång!
Nej, inte mer fel nu…
Nu hade liverstenen hamnat på fel sida om gaffeln. Vad var fel?
Knivluften.
När balansstenen var bytt fanns inte längre det stora spelet i balansen som förmodligen ”förlät” gångfelet.

Vad är knivluft? Om du inte vet kommer här en liten förklaring.
Vi tittar på den översta skissen först – fig. 1.
De viktigaste punkterna är nr 4 som är själva kniven, nr 2 är säkerhetsrullen och nr 7 som är anslagsstiften.
För att kontrollera knivluften – luft eller spel – vrider du balansen så att liverstenen nr 5 kommer ur hakgaffeln så som bilden visar. Du försöker att flytta haken i sidled, då ska du känna/se en luft mellan anslagsstiftet nr 7 och säkerhetsrullen nr 2.
I fig. 2 syns detta tydligt – det är bara det att i detta fall och i Jaccards fall är lite för mycket luft. Dessutom var det ju problem med att ställa in gången som jag nämnde i förra inlägget, vilan var fel. Vilan med sin dragning gör att haken dras emot anslagsstiftet om gången är rätt inställd. Om vilan är liten eller om gånghjulstanden kanske till och med faller på hävytan då trycker kniven emot säkerhetsrullen. Då kommer kniven att hamna i den lilla urfräsningen nr 3 vilket gör att liverstenen nr 5 hamnar på fel sida om gaffeln – det vill säga på hornets utsida. Balansen blir helt blockerad – stopp.
Jag försökte att lösa problemet genom att sträcka kniven – fig. 3.

En annan viktig luft när man jobbar med gången är – hornluften. Du kontrollerar den genom att låta balansen hamna i sitt neutralläge, sedan vrider du balansen åt något håll samtidigt som du för haken från sida till sida. Genom att vrida balansen provar du luften mot liverstenen, tills du provar knivluft. Dvs tills liverstenen inte längre rör vid hakens horn.

Nästa problem, när kniven blev sträckt till korrekt längd och knivluften också var bra då hände det som jag försökt att illustrera i fig. 4. Då låste sig kniven i försänkningen nr 3. Då fick jag korta ner kniven tills blockeringen släppte – klockan startade!
Det var fortfarande ganska stor knivluft men klockan verkade fungera. Jag provade den i olika lägen i flera dagar utan att klockan stannade – skönt, allt fungerade. Dags att lämna klockan.

När jag lämnade den hade den stannat…
Samma fel som förut, balansen hade hoppat över. Fasen också. Den hade ju fungerat bra hos mig men när den fick röra på sig lite stannade den.
Dags att ge upp?
Jag föreslog för Eric att jag sätter balansen rätt och han sedan får ha den gående i sin samling och att inte bära eller använda klockan. Nej. Jag vill använda klockan blev svaret. Jag åkte hem och bröt ihop. 🙂

Hur skulle jag lösa detta? Haken är förmodligen utbytt vid något tidigare tillfälle och är ett nummer för liten. Tillverka en ny hake? Hitta en passande i skroten? Sträcka själva haken?  Byta till en större liverrulle? Hur hittar man en sådan med rätt storleksförhållande? Tillverka en ny liverrulle? Ganska krångliga och besvärliga lösningar. Finns det något enklare sätt?
Berättade för Eric om mina funderingar, han hade ett identiskt verk utan boett! Han hade även en klocka med ett liknande verk, bara att flytta över haken från något av dessa verk! Enkelt! Märkte ni det? ordet ”bara” igen…

Nej det gick inte heller, ingen passade. Jag hade funderat på en enkel lösning som gick ut på att trä över en ring på säkerhetsrullen som därmed skulle få större diameter. I alla fall värt att pröva. Svarvade till några små rullar i olika mått och började testa.

Så här såg min idé ut. Det verkar som om den fungerar – har ni hört den förut?
Men denna gången gjorde den verkligen det!
Bar den på mig några dagar, testade den i olika lägen, hade den i fickan i en vecka utan stopp! Var det verkligen sant att den fungerade?
Glömde att ta några bilder hur det såg ut i klockan, men filmade i alla fall.
Det är en riktigt bra funktion att kunna filma i slow-motion, du kan lätt kolla snabba förlopp, till exempel hur spiralen arbetar eller gången fungerar.
Det är inte lätt att se, men man kan i alla fall ana hur min ring skymtar och knivens luft.

Har lite fler bilder på verket och delarna. Allt är inte elände. 🙂

Detalj från boetten.

Så här skriver Eric om klockan:

Lipmann freres nr 1724

1904-1905 var ett unikt tävlingsår för observatoriet i Besançon. Det hölls nämligen två kronometertävlingar det året. Utöver den årliga tävlingen, Concours annuel, som endast var öppen för tillverkare med verksamhet i Besançon, så hölls en nationell tävling, Concours national, där tillverkare från hela Frankrike kunde delta. För den nationella tävlingen togs ett speciellt regelverk fram och ekonomiskt stöd för tävlingen och dess priser samlades in från ett stort antal sponsorer. Totalt deltog 127 kronometrar från 28 franska tillverkare i den nationella tävlingen, varav 56 erhöll ett gångcertfikat och 55 av dessa också ett pris. Trots den nationella tävlingen hölls också den årliga tävlingen och det uttrycktes en oro att den årliga tävlingen inte skulle få tillräckligt många deltagare. Oron var dock obefogad då Besançons urtillverkare lämnade in 103 kronometrar för tävlingen. Vissa kronometrar tävlade dock i båda tävlingarna. Av dessa 103 erhöll 93 ett gångcertifikat och 55 fick ett tillräckligt bra resultat, Mention très satisfaisante, för att delta i tävlingsdelen och få pris.

Lip (Lipmann frères) var en av de mest framgångsrika deltagarna i kronometertävlingarna på observatoriet och en sponsor av observatoriets tävlingar. De deltog i båda tävlingarna 1904-1905 med sin urverksserie 17xx som justerats av Alfred Jaccard. Alfred Jaccard är en av de mest kända reglörerna genom tiderna och under sin tid som reglör för Omega slog han många precisionsrekord. Samtliga urverk i 17xx-serien var 19 linjer i diameter (43 mm) och utrustade med Breguet-spiral med dubbla kurvor i palladiumlegering. I den nationella tävlingen vann följande serienummer priser: 1741, 1750, 1733, 1778, 1777, 1731, 1780 och 1794. För sina tre bästa kronometrar vann Lip det fjärde av fem seriepriser för tillverkare. Reglören Alfred Jaccard vann det tredje av fyra seriepriser för reglörer för sina tre bästa kronometrar. Två av kronometrarna han vann seriepriset för hade han justerat åt Lip. I den årliga tävlingen vann följande Lip-kronometrar priser: 1733, 1741, 1731, 1757, 1728, 1750, 13786, 1761, 1743, 1776 och 1724. Vissa av Lips kronometrar tävlade alltså i båda tävlingarna. I den årliga tävlingen vann Lip det första av tre seriepriser för tillverkare.

Mitt exemplar, Lip 1724, var en av kronometrarna som tävlade i den årliga tävlingen. I tävlingen fick den totalt 102 poäng och var då en av 55 kronometrar med Mention très satisfaisante som fick delta i tävlingsdelen. Av dessa 55 kom den på plats 48. Med sitt poängresultat vann också kronometern ett pris, nämligen ett enkelt omnämnande, Mention simple, som var det lägsta av de fem prisnivåerna.

Kronometern är ett utmärkt exempel på den typ av ur som Alfred Jaccard arbetade med under sin tid i Besançon.

Jaccard, ett hopplöst projekt! Eller?

Publicerad den av
2

Eric ser till att jag inte blir arbetslös. Fick ett fickur igen för renovering. Verket känner jag igen sedan förut.
Så här såg det ut när jag fick klockan.

Eric har satt lite Rodico i löpverket.

Med verket ute ur boetten kunde jag konstatera att balansaxeln var av. Eric hade satt lite Rodico som stopp i löpverket, när jag tagit bort hindret såg jag att löpverket kunde röra sig – hakstenarna såg konstigt uppböjda ut och var inte i ingrepp med gånghjulet. Nåväl tänkte jag, hakstenarna har säkert lossnat på grund av dålig shellack.
Jag beslöt mig för att svarva en ny balansaxel och att ställa in gången senare när balansen fungerade. Noterade att stenen i balanskloven var skadad.

När balansen var klar blev nästa moment att kolla vad som hänt med haken och hakstenarna. Det första jag lade märke till var att stenarna hade olika färg och form, de var uppböjda i en konstig vinkel. När haken var fri såg jag att även en tapp var avbruten. För att se hur gången fungerar måste jag ha en fungerande hake, alltså var det bara att svarva en ny hakbom!
Men det var något annat fel med haken (väl synligt om man är uppmärksam) som jag fortfarande inte sett – kan du se det jag inte såg?
På äldre ur är ofta hakbommen gängad och fastskruvad i haken, så också i detta fall. Har aldrig tidigare tillverkat en hakbom med gänga, så det skulle bli en ny utmaning. Valde att svarva i blåstål som är ett bra material med god hårdhet och som ger fina poleringar. Skulle mitt gamla gängsnitt hålla får att gänga i blåstål?
Bara att prova, det gick fint. Resten gick också bra, svarvade klart, anpassade tapparna i rullbänken, gängade fast i haken.

Nu skulle gången provas. Det var då jag upptäckte det jag inte tidigare lagt märke till.
Hakstenarna hade samma vinklar! Alltså två utgångsstenar!
Det var nu det började kännas riktigt hopplöst, vad var detta för klocka jag hade åtagit mig att fixa! Tog en låååång fika.
Tittade i ett par skrotade verk från gamla projekt och hittade en hake med välvda stenar precis som det ska vara. Stenen passade i spåret, bara att prova gången igen.

Ny ingångssten på plats, med rätt vinkel. Men något för lång, gången går inte igenom.

Då kom nästa problem. Hakstenen var för lång! Gången gick inte igenom.
Hakstenen måste kortas in. På riktigt fina ur förr i tiden anpassades alltid hakstenen till hakens spår, den skulle bottna. (Se min artikel om Halda.)
Den ”nya” hakstenen var skadad på den inre icke verksamma delen, jag valde att slipa bort det mesta av det skadade området.
Hur slipar man en haksten?
Studerade lite i min litteratur men fann inte så mycket. Jag hade slipat en haksten en gång tidigare när jag var på Patek Philippe, den gången var det också en gammal fin välvd haksten som hade slitage på den verksamma ytan. Fick göra det jag trodde var rätt och så som jag kom ihåg det. Ett stort problem när man slipar hårda material som glas och rubin är att det det går ur flisor på ”släppkanten”. För att förhindra detta slipar man först en facett på släppkanten innan du slipar den plana ytan.
Man brukar använda en kopparskiva som man applicerar diamantpasta på, med en stålrulle pressar man in diamantkornen i den mjuka kopparen. Sedan slipar man först med grov diamantpasta, sedan svarvar man ren kopparytan och tar en finare pasta och så vidare. Jag provade den finaste av mina diamantskivor som jag slipar sticklar på, och det fungerade fint. Med tanke på att det var bakänden på stenen som skulle slipas bort var ytnoggrannheten inte viktig. Men jag ville ju inte att kanten skulle flisa sig. Höll en trasa med fotogen mot skivan samtidigt som jag slipade. Det gick väldigt bra, inga flisor och ytan blev fin. Den duger dock inte som verksam yta, då hade jag fått använda diamantpasta på kopparskiva som jag beskrev ovan.

När jag satte in haken i klockan såg jag det inte var möjligt att ställa in gången, hur jag än gjorde var det omöjligt att få det helt rätt. Gången hade nästan ingen vila, dessutom var det inte lika på båda sidor. Provade ändå med balansen – klockan gick, dessutom med riktigt fin svängning. Provade den på bänken några dagar innan jag tänkte ge mig på att göra resten, bara att byta balansstenen som var sprucken och sedan rengöring. Eller? (Jag brukar säga till kunder att ordet ”bara” inte finns, nu fick jag smaka på min egen medicin…)
Mer om detta i del 2.