Etikettarkiv: observatoriekronometer

Victor Kullberg 4035 – del 4

Publicerad den av
Svara

Tre rör

Med ett fungerande gång- och balansparti var det dags att renovera själva urverket. Löpverket består av fjäderhus, snäcka med kontraspärr, centrumhjul, mellanhjul, sekundhjul och gånghjul.

Löpverket, förutom fjäderhuset på sina platser.

Slitage på snäckhjulets övre axel.

Slitage på snäckhjulets undre axel.

Slitage på centrumhjulets övre axel.

Förvånande nog hade axlarna för snäck- och centrumhjul stora slitage. En kronometer av hög kvalité med så här stora slitage? Det ville jag gärna undersöka närmare. Vid kontroll av axlarnas hårdhet visade det sig att den endast var ca 45-50 HRC. Blåstål brukar ha en hårdhet runt 55-60 HRC.

Det finns tre olika skalor för att mäta ett ståls hårdhet – Brinell (HB), Vickers (HV) och Rockwell (HRC) samtliga metoder går ut på att man pressar ett hårt verktyg mot en slipad yta, sedan mäts intryckets storlek. Ett enklare, mindre noggrant, framför allt billigare sätt är att använda hårdhetsfilar. Det brukar vara sex olika filar i ett testset. Man börjar med filen för den lägsta hårdheten och pressar den emot stycket som ska provas.

Glider filen över ytan eller hugger den tag om du försöker röra filen något? Man testar sedan med filar för allt hårdare stål tills filen hugger tag i ytan.

Eftersom slitaget var så stort måste något göras åt de slitna ytorna. Hade det varit ”normala” tappar hade man lätt kunnat åtgärda felet men dessa hjul har lite speciella axlar. Funderade på om det skulle gå att göra en helt ny axel till snäckhjulet men den tanken övergav jag ganska snart. Det är väldigt svårt att lossa axeln från snäckan utan att skada något. Eftersom slitaget var så stort och djupt gick det inte att enbart svarva bort den slitna ytan och polera den nya ytan. Då hade jag blivit tvungen att även svarva bort material från fyrkanten till uppdragsnyckeln. Jag valde att svarva bort så mycket som det gick av slitaget utan att förstöra fyrkanten, och tillverka ett rör som jag pressade ner över den rensvarvade ytan. Blåstålsröret kunde sedan anpassas för att passa i hålet i verket.

Jämförelse mellan axelns ytterdiameter och slitage/fyrkant.

Rensvarvning av den slitna ytan.

Här är röret som ska pressas på plats över den slitna ytan.

Röret redo att pressas på plats. Man ser att det fortfarande finns märken kvar på gamla axeln som inte gick att svarva bort utan att fyrkanten skulle skadats.

Röret på plats.

Röret har fått sin slutliga form och lagerytan har polerats.

Röret pressas på plats. Undersidan av snäckhjulet.

När röret pressats på polerades den nya ytan.

Röret till centrumhjulet svarvas.

Röret klart.

Röret på sin plats, polering återstår.

Anledningen till att jag valde att även tillverka ett rör istället för att bara sätta in en fodring i centrum, var den speciella formen av centrumlager. Den var svarvad direkt i verkbotten och var alltså ingen inpressad bussning, dessutom försänkt på andra sidan.

Efter ytterligare några mindre justeringar var det så dags att rengöra alla delar och sätta ihop verket. För att underlätta arbetet med verket har jag tillverkat två verkringar – en för tavelsidans verkbotten och en för den övre sidan. Vid ihopsättning är det enklast att sätta hjulen i den övre sidans botten. På tavelsidan finns en brygga över sekund- och mellanhjulen. Om man tar bort den underlättar det mycket när man ska passa in tapparna i hålen. Särskilt gånghjulet har en tunn och känslig tapp.

Ihopsättning av verket. Alla hjul på plats.

Tavelsidans botten på plats. Till sist läggs bryggan över hjulen på plats.

Bryggan och delarna till gångreservvisaren på plats.

Detalj av hjulen till gångreservvisaren.

När hela verket är ihopsatt lägger jag på den grå verkhållaren och vänder hela ”paketet” så att jag kan skruva i skruvarna för den övre bryggan.

Balans och fjäderhus återstår.

Använder Moebius syntetiska oljor HP-1300 och 9010, gången oljas inte. På ”stora” kronometrar tar man ibland en blyertspenna och drar över guldfjäderns spets för att minska friktionen. I samband med ihopsättningen av verket oljas även kedjan, jag brukar ta lite olja (HP-1300) på tum- och pekfinger (med fingertutor på) och dra och gnida in olja i alla skrymslen och vrår på kedjan. Sedan torkar jag bort eventuellt överflöd med en luddfri trasa. Som vanligt epilamiseras alla ytor för att hindra att oljan sprids.

Balansen

Impuls- och utlösarrulle med sina nya stenar.

Allt klart för montering i boetten.

Verket klart för montering i boetten.

Kontroll av visarens friktion mot minutröret – sitter visaren ordentligt fast?

Urtavlans baksida med hälsningar från emaljören.

Den kraftiga och vackra silverboetten. Klockan två syns uppdragshålet, klockan sex anas tillverkarens stämpel J O – James Oliver.

Kraftiga och vackra stämplar. Lejonet är England, huvudet London, stort D 1879.

Kraftiga och vackra stämplar. Boetten är även stämplad med J O som troligen är James Oliver som var verksam i Clerkenwell, London 1857-1891. Stämpeln kan anas på bilden ovan där hela boetten syns.

Verket monterat i boetten.

Jag tyckte att det skulle vara bra att tillverka en nyckel med lite längre skaft. För egen del tyckte jag att det var svårt att både ställa visarna och dra upp verket, eftersom baklock och glasring var i vägen. Jag fick en idé att fräsa ut en del i mässing och att fixa till ett stålämne till nyckel som jag redan hade.

Svarvning av radie med hjälp en radiefräs som svarvstål, svarven körs baklänges.

Ämnet har fått en fin polerad radie.

Djup gravering – Victor Kullberg 4035.

Ämnets form fräses ut i CNC-maskinen.

Inspirerades av formen på den nyckel som följde med reparationen.

Ämnet formas, borras och gängas i svarven.

Fräsen användes också för formning.

Den färdiga nyckeln med ny blånering och polering på fyrkantsdelen. Resten har formats med fil, fräs och svarv. Sedan slipad och polerad med olika grader av papper.

Jag tillverkade även ett etui för den fina kronometern. Köpte ett tyg i form av ett linne på loppis, 3D-printade ett basform i plast.

Insatsen anpassades till en klockförvaring i borstat Cubanoläder från Verkmästarna. Det blev snyggt och prydligt och framför allt en skyddad förvaring för den fina kronometern. I etuiet finns även en plats för de utbytta delarna.

Ingenjörsvetenskapsakademin gav 1962 ut denna medalj för att hedra 100-årsminnet av Kullbergs genombrott i Greenwich 1862 för hans gärningar inom urmakerivetenskapen.

Bronsmedaljen är graverad av Leo Holmgren 1962 (signerad ovanför högra axeln).

Stockholms urmakareämbete instiftade i samband med jubileet en prismedalj med Kullbergs bild på framsidan och Stockholms observatorium på baksidan – urmakeriets Nobelpris brukar den kallas.

Källor:

Böcker att läsa mer om kronometergången:
Der Chronometergang, Irk. A.
Die Feinstellung der Uhren, Giebel & Helwig
Die Hemmungen der Uhren, Dietzschold, C.
Mechanische Uhren mit Fachzeichnen, Lehotzky, Ludwig
The practical watch escapement, Daniels, G.
The Ship’s Chronometer, Whitney, Anthony E.

Lite om rubinbearbetning:
Die Edelsteine und Ihre Bearbeitung fur Uhrmacherei, Bijouterie und Industrie, Trincano, L.
På nätet finns: L’art de travailler les pierres précieuses à l’usage de l’horlogerie et de l’optique, enseigné en dix leçons… / par N. Dumontier https://watchlibrary.org/en/details/BNF_bpt6k939096d_3

Material inköpt på eBay, sökord:
Rubin: Red Diffusion Ruby Facet Certified AAA
Diamantsågklinga: Diamond Lapidary Saw Blade Cutting Stone Disc
Diamantpapper: Diamond lapping film

Victor Kullberg 4035 – del 3

Publicerad den av
Svara

Balanspartiet
För att kunna gå vidare med att ställa in gången och prova om mina stenar fungerade var det bäst att rikta klovarna samt svarva en ny chaton för balanshålet. Även en ny balansaxel behövdes med rätt längd.

Undersidan av den undre balanskloven.

Limmar upp kloven på en plan mässingsskiva. Tillverkar en tunn mässingsbit som jag sedan limmar fast på klovens undersida.

Nollar fräsen på högsta punkten, här ser man skillnaden mot lägsta punkten.

Nu har jag ett shims som är parallellt med undersidan.

Började med den undre kloven som var avfilad på undersidan. I bakkanten vid de två styrstiften anas oskadad förgyllning, vid stiftet närmast balansen var det filat mest. Beräknade att man filat bort två till tre tiondelar. Det var dessutom inte plant filat…
För att inte göra mer åverkan bestämde jag mig för att fräsa ut ett tunt mässingsshims som jag limmade fast på kloven över den mest skadade delen. Därefter limmade jag upp kloven på en plan mässingsbit som jag fäste i fräsmaskinen. Efter planfräsning och kontrollmätning blev fram- och baksida parallella.

Den övre balanskloven var mest böjd och inte så mycket filad på, så den riktades bara. Satte upp verkbottnen i schweizersvarven eller planskivan. Centrerade med en snabbgjord vobbelsticka.


Grovt centrerat.

Justerar i små steg. Trä emellan så att inget skadas.


Lite bättre.

Nu kanske?

Principen för vobbelstickan är enkel – en tunn spets är fäst i ena änden av en lång sticka. Spetsen sätts in i hålet som ska centreras, stickan får sedan vila på försättaren i svarven. Man roterar sakta chucken och noterar hur stickans ände höjer och sänker sig. Sedan knackar man på verkbottnen med en trähammare eller en trästicka så mycket man tror är lagom. Snurrar och provar igen, knackar lite till tills stickans ände står still, då flyttar man försättaren lite närmare och drar åt backarna lite mer. Provar igen och så vidare tills man är nöjd.
Hävstången gör att man får en hög precision i centreringen. Till exempel om man har en 300 mm lång sticka där försättaren står 50 mm från hålet och vobbelstickans ände rör sig 1 mm har man en ocentring av 0,2 mm. Flyttar man försättaren till 10 mm från hålet ger 1 mm rörelse en ocentrering av 0,034 mm. Så kan man laborera med längden på stickan och avståndet mellan hål och försättare.

Svarvar en ny chaton i mässing. Limmar fast den för säkerhets skull.

Svarvar upp hålet till lämplig storlek.

Hålet svarvas. Kontroll med tolk.

Svarvar en ny chaton i mässing som jag temporärt limmar fast i kloven. Skruvar fast balanskloven på den nu centrerade verkbottnen och svarvar upp hålet i den nya chatonen.

River upp det sista i steninpressaren.

Tillverkar en enkel håltolk av blåstål för att någorlunda kunna mäta hålet jag svarvar upp. Lämnar hålet en tiondel mindre än den sten jag valt. River sedan upp det sista i steninpressaren och pressar in den nya stenen. För att få stenen i rätt höjdposition gentemot motstenen håller jag – som en referns – en planslipad skruvmejsel över själva stenhålet. Uppskattar sedan avståndet som bör vara 0,03 mm för att få korrekt oljemängd till balanstappens smörjning.

Ny chaton med decentrerad sten i balanskloven.

Den nya balansaxeln i kombination med den ocentrerade chatonen provas i verket. Balansen står rakt och parallellt med verkbotten. Man ser även detantfjädern med den fastskruvade guldfjädern, vilskruv och vilsten. Man ser att guldfjäderns position är bra gentemot balansaxelns position för utlösarrullen.

Nästa steg i renoveringen var att ta bort den gamla balansaxeln och svarva en ny. Det är väl inte så mycket att säga om själva svarvningen av balansaxeln mer än att man måste vara extra noga med att få måttet för impulsrullen korrekt. För att kunna ställa in kronometergången måste impulsrullen gå att vrida på. Balansaxeln nitades och riktades på sedvanligt sätt. Nu kunde jag prova balansen i verket – balansringen låg parallell med verkbotten. Nu kunde jag gå vidare med att ställa in gången.

Detantfjädern (0,04 mm) tillverkad i ett stycke, med fastskruvad guldfjäder. Vilskruv på sin klove.

Kronometergången

Enkel skiss över kronometergången och dess olika delar. (Balansen ska stå i denna position för att inte halta.)

När stenarna var klara blev nästa steg att fästa dem i sina respektive rullar. Impulsstenen ska tangera impulsrullens diameter. Provar i mikrometern så jag får samma mått över stenen som över rullen.

Kontroll av stenens position, därefter montering på balansen. Stenens spets inklusive rulle ska ha samma mått som över rullens diameter utan sten.

Nu kontrollerar jag att ytan där detantfjädern vilar mot skruven är fin. Det kan slitas in märke i skruven efter många års gång. Det är bara en liten yta av skruven som vilar mot fjädern, skruven har en något konisk insvarvning för att minska skruvens vilyta. Gånghjulstanden ska vila 1/3 in på vilstenen, detta justeras genom att vrida på vilskruven.

Nu sätter jag balansen på plats och kontrollerar att det finns luft med lika avstånd mellan de två gånghjulständer som ligger närmast impulsrullen. I mitt fall var det dåligt med luft på den övre sidan. För att korrigera detta måste detanten flyttas lite närmare balansen. Detanten sitter fast med en skruv som löper i ett rektangulärt hål i verkbottnen. I bakkanten av foten för detanten finns ett hål där ett mässingsstift som går igenom verkbotten sitter. Genom att knacka på detantens bakkant böjs stiftet och vilstenen flyttar gånghjulstanden något. Man får knacka tills avståndet mellan de båda tänderna och impulsrullen är lika.

Kontrollerar avståndet mellan gånghjulstand och impulsrulle, ska vara lika för båda tänderna.

Förskjutning av detanten.
När luften för impulsrullen är rätt kontrollerar jag utlösarstenens position mot detanten och guldfjädern. Stenen ska lyfta guldfjädern så att gånghjulstanden kan falla emot impulsstenen. Efter impulsen när balansen byter håll ska utlösarstenen passera fritt från detantens spets och fjädra undan guldfjädern. När utlösarstenens funktion är riktig ska förhållandet mellan utlösning och impuls ställas in. Då lägger man lite kraft på gånghjulet och vrider fram balansen så att guldfjädern lyfter detanten tills vilstenen släpper gånghjulstanden. Har man satt stenarna någorlunda rätt faller gånghjulstanden mot impulsstenen. Det ska vara ett litet fall, hamnar tanden på fel sida eller är fallet för stort behöver man vrida på impulsrullen.

Justering av förhållandet mellan utlösarsten och impulssten. Jag vrider impulsrullen med hjälp av en mässingkorntång.

Till sist sätts spiralen på plats och haltningen ställs in. När balansen är i vila ska impulsstenen precis lyfta guldfjädern så gånghjulstanden går fri.



Om allt är rätt inställt bör verket sätta igång och ticka när du släpper balansen!
Detta var en enkel sammanfattning med det viktigaste man behöver veta för att ställa in kronometergången. För mer kunskap se källhänvisningarna nedan.

I sista och fjärde delen kommer jag att berätta mer om renoveringen av själva urverket och hur hela kronometern färdigställs.

Källor:

Der Chronmetergang, Irk, Alois
Die Feinstellung der Uhren, Giebel, K. & Helwig, A.
Die Hemmungen der Uhren, Dietzschold, C.
Fackritning för urmakare, Linnartz, C. J.
Mechanische Uhren mit Fachzeichnen, Lehotzky, Ludwig
The Marine Chronometer. Its History and Development, Gould, R. T.
The practical watch escapement, Daniels, G.
The Ship’s Chronometer, Whitney, Anthony E.

Gironde No. 39411

Publicerad den av
Svara

Ett vanligt fickur i guld?
Nja inte riktigt.
Jag öppnar baklocket och läser på insidan:

CHRONOMÈTRE
No 39411
Bulletin de Réglage
de 1ère Classe
de l’Observatoire de Genève

Eric hade bett mig att göra en service på ett fickur i guld som vid en första anblick inte ser särskilt speciellt ut – men skenet bedrar!
Det är de små, små detaljerna som gör’et!
Detta urverk är fyllt med små små detaljer med finish av toppklass.

Jag bad Eric att skriva ner lite information klockans historia:

Louis Gironde, från Varennes-sur-Allier i Frankrike, var sist i ledet av de urmakare och företag som efterträdde Bernard Poitevin. Bernard var en känd schweizisk urmakare och etablissör från Le Locle, verksam ungefär mellan 1856 och 1881, specialiserad på komplicerade ur och kronometrar. Parisföretaget Bernard Poitevins efterträdare var i kronologisk ordning: Rizzoli & Deschamps från 1881 till 1883, Rizzoli och Deschamps gick sedan isär och Jean Rizzoli fortsatte ensam verksamheten fram tills 1892, då Louis Gironde tog över. Louis Gironde tog även över urmakaren Victor-Alexandre Lejeunes urgrossistverksamhet efter dennes död 1902. Lejeune var även känd för sitt arbete som reglör för kronometermakaren Theodore Leroy och som anställd vid företaget Oudin i Paris.
Likt företaget Bernard Poitevin och dess tidigare efterträdare, så fortsatte Gironde att fokusera på försäljning på den franska marknaden och fortsatte också att driva företagets pariskontor på 22 Rue Vivienne. Företagets urtillverkning var dock förlagd i Geneve och från företagets schweiziska ateljé importerades uren till Frankrike.

Under Girondes ledarskap fortsatte företaget att fokusera på komplicerade ur och kronometrar och kom att vinna guldmedaljer vid nationalutställningen i Geneve 1896 och vid världsutställningen i Paris 1900. Vad gäller kronometrar så var Gironde, till skillnad från de tidigare efterträdarna, en regelbunden deltagare vid kronometertävlingarna anordnande av observatoriet i Geneve. Mellan 1894 och 1904, så presterade 95 av företagets kronometrar som klarade testningen i första klassen tillräckligt väl för att också delta i de årliga tävlingarna. Av dessa så var den schweiziska superreglören Charles Batifolier ansvarig för reglaget av hela 83 stycken. Charles Batifolier var en av Schweiz mest framgångsrika reglörer och erhöll under sin aktiva tid fler än 1000 gångcertifikat i den mycket svåra första klassen på observatoriet i Geneve. Han arbetade med i princip alla namnkunniga urtillverkare i Geneve, så som Patek Philippe, Vacheron Constantin, Golay fils & Stahl och Louis Gallopin med flera.

Kronometer 39411 av Gironde var en av de som Charles Batifolier ansvarat för och tävlade på observatoriet i Geneve 1905. I tävlingen, så kom 39411 på plats 82 av 152 deltagare med 208,6 poäng och erhöll då prisnivån ”Mention Simple”, fritt översatt till ett enkelt omnämnande.

Råverket för kronometer 39411 är tillverkat av Husson Retor i Geneve och urverket är ett av 5 i serien 394xx som tävlade på observatoriet mellan 1900 och 1905.

 

Nu till renoveringen:

Verket fungerade och gick. Det var två saker som Eric önskade att jag skulle lägga lite extra tid på: den ena visaren var inte original, patentruckningen var lagad men såg inte så fin ut.
Jag började med patentruckningen.

Någon lagat den avbrutna fjädringen till patentruckningen. Skruven passar dåligt.

Fjädringen är hårdlödd.

Den lagade fjädern. Skruvens skalle för stor.

Med hjälp av Vallorbes putsfilar justerar jag formen på fjädern och lägger en ny facett runt kanten på fjädern.

Putsar bort svart oxid på kanterna.

Lackar upp fjädern på en mässingsskiva som jag fäster i trefoten. Slipar först ytan plan, till sist polering. Måste justera formen och lägga större facett på kanten så att märken försvinner.

Fjädern klar. Ny skruv tillpassad och polerad. En av skruvarna till motstensbrickan var ful, hittade en ny som jag anpassade och polerade änden på.

Patentruckningen och balanskloven klar.

Om man tittar noga på de första bilderna på svanhalsen ser man att den yttersta delen av den lagade fjädern inte är riktigt plan – den ligger inte an mot kloven på det sätt den bör göra. Själva lödningen är fint utförd, förmodligen utförd med ett guldlod.
Jag valde denna gång att lacka upp delen på en mässingsplatta, annars brukar jag använda snabblim. Men i och med att shellacken flyter när den är varm kan man justera delen enklare än med lim som biter ganska snabbt (även på de verktyg som du använder). Jag kunde justera planet på ett bra sätt även om fjädern inte var riktigt plan. Nu kunde jag slipa ner hela svanhalsen så att den blev helt plan, sedan var det lätt att polera den. Lite värme och fjädern lossnar, sedan tvätta ren i sprit.

Så här såg visarna ut. Timvisaren vackert formad, minutvisaren utbytt med oxiderad spets. Försökte hitta en snyggare utan resultat. Justerade formen och polerade istället av visaren.

Minutvisaren på plats. Blev rätt ok efter polering.

För att polera t. ex. en visare formar jag en putspinne.

Jag doppar pinnen i alkohol.

Alkoholen löser upp polerpastan som fastnar på pinnen. I detta fall vanlig röd krokuspasta till guld.

Brukar lägga visaren på ett hålplan.

Visarputsen är i mässing som inte är förgylld, den är tacksam att polera.

 

Några bilder från renoveringen av det vackert finisherade verket.

Så klart har en kronometer Guillaumebalans!

Så klart har en kronometer Guillaumebalans! Dubbla breguetkurvor.

Breguetkurva med ”långa” knän.

Balansaxeln var bytt tidigare. Liverrullen spräckt och fastsatt med shellack. Men allt verkade sitta där det skulle så jag lät den vara.

Om du vill läsa mer om vad en Guillaumebalans innebär har skrivit lite mer i ett tidigare inlägg.

Otroligt vackert! Man har verkligen lagt ner stor möda på utformning och finishering.

 

Undersidan är även den otrolig vacker med sina polerade och långdragna ytor.

Tunt och fint gånghjul.

Vackra poleringar.

Centrumhjul

Sekundhjul

Fjäderhuskärna med axel. Denna typ av konstruktion var vanlig i bättre kvalitetsurverk.

Fjädern läggs in i fjäderhuset. Stolpe för att avlasta fjäderfästet syns.

Fjädern på plats.

Både spärr- och kronhjul är finisherade med samma teknik – ”Diamantage” det avser den frostade/slipade plana ytan.

Spärr- och kronhjulets vargtänder, vackert polerade facetter.

Diamantage kallas denna typ av finishering. (För att röra till det lite finns det i modernt urmakeri också en metod som kallas ”diamantage”. Då menas att man använder en diamant som skärverktyg vid fräsning eller svarvning. Man får då en helt blank yta. Det är vanligt på blanka dekorationskanter på urtavlor.)

En kort beskrivning av hur man förr i tiden gjorde dessa två typer av finishering. Yrkesmannen hade då två olika maskiner.
Man polerar först tändernas facetter. Man pressar då en vertikalt monterad träskiva i 45° mot tänderna på hjulet som är horisontellt monterat i maskinen. Genom att vinkla den roterande skivan något skapas en slags gänga av sig själv. Denna gänga gör så att tänderna matas fram automatiskt. Sedan lägger man på ett slip-/polermaterial på träskivan. Genom att skjuta träskivan från sida till sida poleras alla kanter på tanden. Svårigheten ligger i att få en jämnbred facett på hela delen av tanden – lika på alla tänder.
När poleringen är klar vidtar ”diamantage” eller slipning av hjulets översida. Man använder då annan maskin med en horisontellt fast monterad roterande zinkskiva mot hjulet som monterats vertikalt på en rörlig axel. Man lackade upp hjulet på en skiva med hjälp av shellack.
Man jobbar från hjulets centrum och utåt. Beroende på skivans vinkel mot hjulet kan man få olika mönster. På ovanstående hjul och i de flesta fall har man skivan vinkelrätt mot hjulet men det förekommer även ett slags snigelmönster. (T.ex på moderna Minervaverk.) Slipskivan styrs med hjälp av en skruv som kontinureligt bibehåller rörelsen över ytan. I början används en smärgelpasta för att slipa bort eventuella ojämnheter, man får jobba försiktigt så att inte de polerade tänderna skadas. Till sist använder man en slipskiva med diamantpasta på för att få den rätta lystern. Man vill ha en matt yta som kontrasterar mot de polerade tänderna.

Bygeln som man fäller ut när man ska ställa visarna hade ovanligt nog förgylld spets. Det tror jag inte jag sett förut.

Märkning på verket.

Motstensbrickor.

Gånghjul, hake och balans har var sin motsten.

Alla brickorna på sina rätta platser.

Kronometer No 39411

Verket ihopsatt och klart.

Tavelsidan klar.

Klockan klar.

Klockan klar.

Källor: Les Derniers artisans de l’Horlogerie, vol II, Carrera, Roland. Ett av två häften i en serie från 1976. Carrera har intervjuat flera hantverkare som kanske är de sista av sitt slag. De hade olika tekniker som sitt yrke och var specialister på sitt område.

Ekegrèn / Koehn 70089 – del 2

Publicerad den av
1

Urtavlan på klockan är signerad med H. R. Ekegrèn, men klockan är tillverkad av Edouard Koehn – hur kommer detta sig?
Varför signerade Koehn sina klockor med Ekegrèn?
Vem var Ekegrèn?
Vem var Edouard Koehn?
Jag och Eric Leskinen ska försöka svara på några av dessa frågor i texten vi samarbetat om nedan.

Henri Robert Ekegrèn var en av de mest kända urmakarna i Genève på sin tid.

Henrich Robert Ekegren (Henri Robert Ekegrèn) föddes i Köpenhamn 26 november 1823, han var son till urmakare Daniel Ekegren, f.1794 d 1877. Även H. R. Ekegrens farfar Nils Ekegren, f.1754-d.1826 var urmakare, verksam i Karlshamn.
Fadern Daniel flyttade till Köpenhamn och gifte sig med danskan Johanne (f. Groot). Daniel Ekegren jobbade hos kronometermakaren Urban Jürgensen i Köpenhamn.

Ekegrèn gick i lära hos Jules-Frédéric Jürgensen (Schweizisk/dansk kronometermakare), Henri Golay (Urmakare i Genève), Joseph-Thaddeus Winnerl (österrikisk kronometerfabrikör verksam i Paris) och Adolph Lange (gick i lära hos Winnerl, grundare av A. Lange & Söhne i Glashütte).

Som artonåring erhöll Ekegrèn 1841 ett bidrag från danske kungen för att gå i lära hos Jules Jürgensen i Le Locle. Henri-Robert talade fem språk – svenska, danska, tyska, engelska och franska.

1842-45 arbetade han i Köpenhamn hos Jules Jürgensens bror, kronometerfabrikör Louis Urban Jürgensen. Under denna tid lärde Ekegrèn känna Victor Kullberg, Sveriges kanske mest kände urmakare.

Anlände till Genève 1847. Arbetade först med Henri Golay, sedan i 10 år med Golay-Leresche.

1857 grundade han företaget Ekegren & Westermann tillsammans med sin affärspartner Ferdinand Westermann i Genève. De specialiserade sig på konstruktion av kronometrar. Ekegrèn anställde en ung man, Louis Chevalier, som hade gått på urmakarskolan i Genève. Chevalier stannade hos honom i trettiosju år.

1862 lämnade Westermann av hälsoskäl företaget, som har varit känt som H.R. Ekegrèn urhandel. Ekegrèn vann flera guldmedaljer på olika världsutställningar och Han var en berömd kronometertillverkare i Schweiz, och hans produkter var bland de bästa Genève-klockorna på den tiden.

Henri Robert Ekegrèn är mycket känd för kvaliteten på sitt arbete, såsom sina konstruktioner av specialkalibrar med fin finish, och har även specialiserat sig, förutom fickurskronometrar, på tillverkning av tunna och extra tunna klockor och kronografer. Hans talang ledde till att han deltog i ett flertal världsutställningar där han vann guldmedalj flera gånger, som i Paris 1867, i Wien 1873 (kuriosa: under utställningen i Wien delades 25572 medaljer ut) eller i Philadelphia 1876 (kuriosa: det var på denna utställning som Alexander Graham Bell först visade sin telefon och Heinz ketchup fick provsmakas av allmänheten för första gång.) samt Paris 1878.
Den första kronometertävlingen vid observatoriet i Geneve hölls 1872 och Henri Robert Ekegren kom att vinna flertalet av de tidiga tävlingarna. År 1875 fick han första seriepris för tillverkare för sina åtta inlämnade fickkronometrar efter att ha erhållit ett genomsnitt på 141 poäng. 1877 fick han återigen ett vid kronometertävlingen i Genève, denna gång för en fickkronometer som fick 191 poäng av 250. Den sistnämnda hade själv reglerats av Henri Robert Ekegrèn.
Framgångarna höll dock i sig och fram till 1891 var företaget Henri Robert Ekegrèn en flitig deltagare i kronometertävlingarna på observatoriet. Majoriteten av kronometrar reglerades av Henri Robert själv, men han kom även att ta hjälp av andra framstående Geneve-baserade reglörer, såsom Andreas Hillgren (möjligen med svenskt ursprung?), Alexis Favre och G.-M. Grandjean. Företaget vann flertalet priser, såväl för individuella kronometrar som för inlämnade kronometrars genomsnittspoäng – så kallade seriepriser. Ett bra exempel är den kronometer justerad av A. Hillgren som vann ett första pris och placerade sig på andra plats år 1882 med 208,3 poäng.

Ledamot av kommissionen för urmakarskolan i Genève (1866-1878).

1874 presenterade Ekegrèn en olja som han lär haft patent på. En kommitté experimenterade med den nya oljan 1888 vid Société des arts de Genève och fastställde till slut att den var den bästa som någonsin har producerats fram till den dagen.

Henri Robert Ekegrèn sålde sin verksamhet till Edouard Koehn 1891, men han fortsatte att arbeta i detta företag till sin död. Till hans ära signerade Koehn de bästa klockorna med H.R. Ekegrèn. Företaget levererade även klockor till olika andra företag som Tiffany & Co.

Henri Robert Ekegrèn dog 1896 vid 72 års ålder.

En kronografmekanism som Ekegrèn fick patent på i USA 1869

Till vänster Henri Robert Ekegrèns / Eduard Koehns företag idag Bucherer, bredvid byggnaden av Holland America Line, senare Universal Genève och idag Chanel. Sedan följer byggnaden av Patek Philippe och Hotel de Paris idag en ny byggnad där Hermes håller till.

 

Så såg denna plats (Quai Général-Guisan 26) ut vid ett besök i Genève juni 2011.

EDOUARD KOEHN SR
1839 – 1908

Edouard (Eduard, Edward) Koehn föddes i Tyskland 1839, son till Karl Koehn, leverantör till hovet i hertigdömet Sachsen-Weimar-Eisenach. Från 1859 studerade han vid urmakarskolan i Genève. Efter utbildningen började han som anställd urmakare hos Patek Philippe 1861.

En av grundarna av Patek Philippe – Antoine Norbert de Patek led av anemi. Hans sjukdom förvärrades och 1875 kände sig Patek tvungen att utse en efterträdare för att förhindra att hans livsverk – Patek Philippe & Cie – utsattes för fara. Herrarna Cingria, Rouge och Koehn – tre anställda – tillförde kapital i företaget och blev delägare i företaget, som nu hade fem delägare. Detta skulle snart visa sig vara en framtidsinriktad lösning. Den 1 mars 1877 dog Antoine Norbert de Patek vid 65 års ålder. Sonen Léon var bara 20 år gammal och ville inte gå med i företaget. Han avstod från alla rättigheter mot ett årligt apanage på 10 000 franc och levde på denna livränta som en rentier tills han gick bort 1927.
Under sitt femtonåriga partnerskap gjorde Koehn många resor till Amerika och lyckades utse många företag som agenter av Patek-Philippes klockor. Koehns imponerande personlighet och hans tekniska kunskap skapade förtroende hos alla som han kom i kontakt med.

År 1891 slutade Edouard Koehn på Patek Philippe för att istället förvärva firman H.R. Ekegren. Edouard Koehn önskade nämligen ett mer personligt inflytande över urproduktionen än han kunde få på Patek Philippe. Efter förvärvet stannade Ekegren kvar som chef för tillverkningen. Den kvalitetsmedvetenhet som Edouard fått under de många åren på Patek Philippe kom att tydligt återspeglas i de produkter han designade och tillverkade själv. 1892 förbättrade han den retrograda visningen som uppfanns av Abraham-Louis Breguet i det schweiziska patentet nr. 4746.

Under företagets nya ledarskap fortsatte deltagandet i kronometertävlingarna, i alla fall ett par år. Mellan 1891 till 1894 deltog Edourd Koehn som företag i tävlingarna vid observatoriet i Geneve, både med ur justerade av Edouard själv och av Henri Robert Ekegren. För tävlingen 1894 justerades även företagets kronometrar av J. Golay-Audemars, senare känd som reglör för Patek Philippe, och L. Cattelain. Varför 1894 kom att bli slutet för företagets långa tradition av kronometertävlingar är svårt att svara på. Henri Robert dog 1896, alltså kort därefter, och kanske fanns där en koppling? Kanske slutade de när Henri Robert var för gammal för att själv deltaga?

År 1891 fick 24 ur från Edoaurd Koehn ett gångcertifikat från observatoriet i Genève. Av dessa fick 11 ett tillräckligt gott resultat för att kvala in till den årliga kronometertävlingen och vann således också antingen ett pris eller en utmärkelse. Samtliga 11 kronometrar hade justerats av antingen Edouard eller Henri Robert själva. De fem bästa kronometrarna det året hade en genomsnittspoäng på 209,66 poäng av 300 möjliga och företaget vann då ett tredje seriepris för tillverkare, strax bakom Patek Philippe och Alexis Favre, som vann första respektive andra seriepriserna.
Kronometer 70089 som detta inlägg handlar om justerades av Edouard Koehn och var en av företagets fem bästa kronometrar det året. Med 208,8 poäng fick det ett individuellt tredje pris från observatoriet och var företagets näst bästa.

Koehn var mest känd för sina mycket tunna klockor.

Företaget levererade även klockor till Tiffany & Co. Företaget tillverkade kompasser för den brittiska armén under första världskriget.

Eduard Koehn dog 1908, hans son Eduard Koehn Jr tog över verksamheten och fortsatte att driva den till omkring 1933. Ledamot av kommissionen för urmakarskolan i Genève från oktober 1912. Enligt uppgift överlevde företaget Edouard Koehn lågkonjukturen på 30-talet och Edouard Koehn Jr. tog istället över ansvaret för Vacheron Constantins serviceavdelning.

Bilder från ihopsättningen av urverket.

Källor på nätet om Ekegrèn:
Utställningen i Paris 1867
Världsutställningen i Wien
Intressant läsning av E. Favre-Perret där han kritiserar hur de utländska tillverkarnas kronometrar jämfördes med de amerikanska på världsutställningen 1876 i Philadelphia.
Ytterligare läsning om Philadelphiautställningen 1876.
Patentritning och beskrivning 1869
Artikel i Tidskrift 2017, P. Borgelin
Släktforskarsida
Patent
Patent
Observatoriet i Genève
Artikel om Ekegrèn
https://bge-geneve.ch/iconographie/personne/henri-robert-ekegren
https://bge-geneve.ch/iconographie/oeuvre/icon-p-1947-362
https://watch-wiki.org/index.php?title=Ekegr%C3%A8n,_Henri_Robert
https://www.hautehorlogerie.org/en/watches-and-culture/encyclopaedia/famous-watchmakers/s/henri-robert-ekegren/
https://www.e-periodica.ch/digbib/view?pid=gen-001%3A2007%3A55%3A%3A406referrer=search#406

Källor på nätet om Koehn:
Koehn, Eduard – Watch-Wiki
Ed Koehn – Edouard Koehn | NAWCC Forums

Tryckta källor:
It’s about time. Paul M. Chamberlain, 1978. ISBN 0 9000470 81X
(Verkar vara denna bok som de flesta som skrivit om dessa båda urmakare använt som källa.)
Urmakare och klockor i Sverige och Finland. G. Pipping, E. Sidenbladh och E. Elfström. Norstedts förlag.

Ekegren / Koehn utan kronhjul – del 1

Publicerad den av
1

Eric hade med sig två klockor, båda såg risiga och smutsiga ut. Det ena verket var komplett, det andra saknade kronhjul. Skulle det vara möjligt att kronhjulet från det kompletta verket kunde passa i Ekegrenverket?

Ekegrenverket utan kronhjul och trasigt spärrhjul.

Ekegrenverket utan kronhjul och trasigt spärrhjul vid en första anblick.

Det var ganska lätt att lossa bryggan för kronhjulet och flytta över hjulet, det visade sig vid en snabbtitt att det nog skulle gå att använda med lite modifikationer.
Detta räckte för att jag kunde göra ett försök att reparera detta fina verk. Trots det risiga skicket kunde jag se att under all smuts och oxid fanns ett verk av yppersta kvalité.
Här följer en beskrivning av hur jag gick tillväga för att anpassa kron- och spärrhjul till Ekegrenverket.
I del två visar jag lite mer av verket och Eric berättar mer om Ekegren och Koehn.

När jag fått ordning på kronhjulet och spärrhjulet var det dags att ägna sig åt resten av verket. Uppdragsaxeln saknades också, så en ny skulle tillverkas. Och som vanligt dyker det upp problem som jag inte räknat med.

Stabilis 14689 – balans i bur, del 3

Publicerad den av
1

I denna sista del beskriver jag reparationen och de fel som jag blev tvungen att åtgärda.
Det första jag konstaterade var att det var något konstigt med balansen, det såg ut som att en tapp var avbruten. Konstruktionen tillät inte att enkelt lyfta ur balansen för att konstatera att så var fallet. Jag blev tvungen att plocka isär hela urverket för att se vad som var fel med balansaxeln och lära mig mer om hur verket var konstruerat. När allt var isär kunde jag se att balansaxeln var alldeles för kort. Någon hade slarvigt tillverkat en axel där speciellt den undre axeltappen var som en vevaxel, alla ytor var randiga och nitningen var hög och konstig. Jag måste svarva en ny balansaxel.
I ett ”vanligt” fickur kan man ta bort motstenarna och enkelt mäta hur lång balansaxeln skall vara. Här var den undre motstenen fast monterad i verkbottnen så det gick inte att mäta. Jag fick chansa lite på längden och öka på måtten något med den gamla axeln som förebild. Det undre hålet satt väldigt hårt och trögt, fick slipa till formen för att det skulle gå lätt att få bort. Det övre stenhålet var spräckt. När hålen var åtgärdade kunde jag anpassa balansaxelns mått tills den passade.
En del delar var rostiga, jag brukar vara försiktig när jag tar bort rost. Jag vill inte ändra på några ytor om jag inte måste. Därför brukar jag använda olika mejselformade verktyg i mässing eller nysilver för att ta bort löst sittande rost. På funktionsytor brukar jag använda ”snälla” slip- och polermedel.

Nu ska verket sättas ihop. Lägg märke till den märkliga ordningen att sätta ihop verket!
1. Hake och klove.
2. Gånghjul, sekundhjul och mellanhjul.
3. Balansen sätts i bryggan som därefter sätts i verket.
4. Centrumhjulet och fjäderhuset.
5. Resterande bryggor och klove.

I den moderna Leroyen som jag visade i förra inlägget har man tänkt igenom konstruktionen mer och gjort förbättringar så att det är lättare att arbeta med balansen.

Denna reparation var spännande och intressant, att få en inblick i den tekniska utvecklingen av problemet med att enkelt justera haltningen. Konstruktionen med den justerbara haltningen användes i några olika fickur med Stabilisverk samt i ett fåtal kronometrar från Longines. En spännande tanke är att undra varför Brun valde denna konstruktion framför den andra – som han också uppfann – den vi idag känner i alla moderna klockor. Skänker en tacksam tanke till Brun varje gång jag enkelt justerar haltningen med hans geniala uppfinning. Han fick själv aldrig uppleva det totala genomslag som hans konstruktion mycket senare fick.
Jag tänker på dagens konstruktion av haltningsmekanismen – det krävs en del efterforskningar för att se om det kan finnas kopplingar till Brun själv eller de företag som han var involverad i, till exempel Depollier eller Jurassienne. Har hittat liknande konstruktioner bland patent, till exempel gjorde en man som hette Richard Lange från Glashütte flera konstruktioner som liknade Bruns. Vem vet, jag kanske återkommer i frågan.

Stabilis 14689 – balans i bur, del 2

Publicerad den av
2

När jag öppnat båda boettlocken överraskades jag av ett vackert dekorerat urverk försett med en märklig konstruktion där en balansklove normalt brukar sitta.  Min första tanke var – en tourbillon – men jag upptäckte snart att den hjulliknande konstruktionen var fastskruvad i verkbottnen.  Jag tänkte förklara lite mer ingående några av de mer ovanliga finesser detta urverk har.

Balansbrygga
Jag börjar med buren eller den roterbara balansbryggan som Brun själv benämner den. Den hjulformade bryggan passar perfekt i en ursvarvning i verkbottnen, för att hålla fast bryggan är två skruvar placerade motstående. I ett D-format hål passar spiralens ytterfäste in. Om man lossar något på skruvarna kan bryggan roteras så att haltningen kan ställas in. Haltning mäts i millisekund (ms), en perfekt inställd haltning är 0 ms och man försöker få den i alla fall mindre än 1 ms. En modern testmaskin visar haltningen

direkt i ms, men även via det klassiska strecket på pappersremsan eller displayen kan man se haltningen. Testmaskinen visar två streck om klockan haltar, avståndet mellan strecken visar hur mycket klockan haltar. Är haltningen stor kan balansens amplitud eller svängning påverkas negativt, man vill alltid ha så liten haltning som möjligt. Testapparaten jämför den tid det tar mellan tick – en tänkt mittlinje – till tack och omvänt.

I Bruns patentansökan från 1904 skriver Brun att hans uppfinning ska göra det enkelt att justera positionen för ytterfästet – spiralstolpen. Andra fördelar var skydd för själva balansen, skydd för spiralen samt att man enkelt kunde inspektera spiral och gångparti. Han skriver även att konstruktionen i fig. 1 och 2 var den att föredra framför den som illustreras i fig. 3 och 4. Konstruktionen som Brun inte föredrog är i stora delar den som började användas mer allmänt på 50-talet och som nu är dominerande i dagens urverk.

Nackdelarna med den roterbara balansbryggan tycker jag överväger fördelarna. Man är van att snabbt kunna justera balans- och gångparti när urverket är ihopsatt genom att bara ta bort balanskloven. Här måste man ta bort centrumhjul och -brygga, samt ta bort kloven för gånghjulet för att få lös balansen. Även själva ordningen när sätter ihop verket kändes konstig. När haltningen var korrekt inställd enligt min testapparat och bryggskruvarna drogs åt flyttades kloven så att balansen kom åter i haltning. Att ställa in haltningen med mindre än 1 ms fel var mycket svårt.
Det moderna företaget Leroy har använt Bruns balansbrygga i kaliber L200 från 2015.


Balans
Detta urverk är utrustat med Guillaumebalans. Vid en första anblick ser den ut som en vanlig kompensationsbalans, man får titta efter extra noga. Balansen är

uppskuren en bit ut räknat från skänkeln – i detta fall en ”skruvbredd”. Men det som är det viktigaste, som man inte kan se med vanliga metoder är den speciella stållegeringen som ståldelen av balansen består av – den speciella Aniballegeringen som Guillaume uppfann. En kompensationsbalans kompenserar för temperatur-förändringar. Den är tillverkad av bimetall – stål och mässing. Stål och mässing har olika temperatur-koefficienter. I värme expanderar stål mindre än mässing, det gör att den fria änden av balansen rör sig inåt, balansens verksamma diameter minskar vilket gör att klockan fortar, detta kompenserar för den minskade elasticiteten i spiralen vid en värmeökning. En vanlig, rätt justerad kompensationsbalans kompenserar för värmeskillnader på ett mycket effektivt sätt. Men en Guillaumebalans gör det i det närmaste helt perfekt! Den kompenserar nämligen även för det så kallade sekundära felet. Att kunna kompensera för det sekundära felet är nyckeln till att få en kronometer att gå exakt. Vad är då det sekundära felet?
När man testar en kronometers gång gör man det i kyla, rums-temperatur och värme, det brukar vara vid +4C, +20C och +35C. En vanlig kompensationsbalans kompenserar inte linjärt, det blir en topp någonstans. Då måste man ha någon form av hjälpkompensation som tar bort den toppen = det sekundära felet. Innan Guillaume kom på aniballegeringen (anibal är en förkortning av Acier au NIckel pour BALanciers) gjordes många snillrika konstruktioner av balanser, där den svenske urmakaren Victor Kullberg särskilt utmärkte sig.

Guillaume fick 1920 års nobelpris i fysik för sin forskning om legeringar mellan nickel och stål. Han upptäckte bland annat den märkliga legeringen invar som fått stor betydelse inom urmakeriet för den speciella egenskapen att den har ytterst liten värmeutvidgning.
För att en balans ska få kallas Guillaumebalans krävs kombinationen av en bimetallbalans med mässing och den speciella stållegeringen anibal tillsammans med en stålspiral. Så en Guillaumebalans är ett system som består av både spiral och balans tillsammans.

Uppdrag och visarställning
Edward Staehli beskriver systemet så här: genom en utåtgående rörelse av kronan påverka muffhjulet till en inåtgående rörelse som tillåter ingrepp med visarställhjulen. Genom en inåtgående rörelse av kronan till sin normala position tillåter ingrepp med uppdragshjulen.
Han skriver även: att i boettens pendant är en ställhylsa monterad som vanligt i denna typ av klockor.
På engelska brukar detta system kallas ”negative set eller American”. På svenska kanske negativ visarställning.

Delar i uppdraget

Del av mekanismen på tavelsidan

Del av mekanismen på verksidan

Källor:
The Theory of Horology, 1999.
Reymondin et al.
Lärobok i urmakeri, Sandström, 1983.
https://patents.google.com/patent/US824466A/en?oq=j+brun+824466
https://uhrforum.de/threads/only-watch-2015-leroy-chronometre-observatoire.223087/
https://patents.google.com/patent/US833489A/en?oq=staehli+833489

Stabilis 14689 – balans i bur, del 1

Publicerad den av
Svara

I två inlägg kommer jag att delvis publicera två artiklar som finns i TID-SKRIFT 2022. Det är en publikation som varje år sedan 2009 ges ut av De Gamla Urens Vänner i Sverige. Du hittar flera gamla nummer här. För att få TID-SKRIFT behöver du vara medlem i De Gamla Urens Vänner.
Jag kommer att i min del berätta lite mer om själva reparationen och fler detaljer om själva urverket än vad som fick plats i artikeln.
När jag öppnat båda boettlocken överraskades jag av ett vackert dekorerat urverk försett med en märklig konstruktion där en balansklove normalt brukar sitta.  Min första tanke var – en tourbillon – men jag upptäckte snart att den hjulliknande konstruktionen var fastskruvad i verkbottnen.  Jag tänkte förklara lite mer ingående några av de mer ovanliga finesser detta urverk har i del 2.

Men först ska Eric Leskinen berätta om detta intressanta ur.

Chatelain Leal (Stabilis) observatoriekronometer 14689 har Guillaumebalans,
Joseph Bruns roterande bur och Edward Staehlis uppdrags- och visarställmekanism med hylsa. Det erhöll ett Kew A-certifikat med 67,4 poäng av 100 möjliga år 1912. Reglör var troligen Léon Perrenoud.

Observatoriecertifiering av ur var dels en viktig kvalitetsgaranti, dels viktigt i marknadsföring.  Kew A-certifieringen på Kew-Teddington i Storbritannien var en av de högst ansedda, även bland schweiziska urtillverkare. Uren testades under 44 dagar uppdelat på 8 perioder på 5 dagar vardera och med mycket strikta maximalt tillåtna gränsvärden. Perioderna användes för att testa urverken i olika positioner och i olika temperaturer. De testade uren gavs poäng baserat på hur enhetlig gången var från dag till dag, samt mellan olika positioner och temperaturer. Inget ur uppnådde någonsin 100 poäng, vilket motsvarade en felfri gång, och ur på under 50 poäng uppnådde inte de tillåtna gränsvärdena. Värt att betona är att det alltså krävdes specialjusterade ur av hög kvalitet för att erhålla Kew A-certifiering.

Kew A-resultat av Chatelain & Leal (Stabilis) 14689

Kew A-testning varade i totalt 44 dagar över 8 perioder på 5 dagar vardera. 4 av perioderna (IV, V, VI och VII) föregicks av en vilodag. De testade uren erhöll poäng baserat på hur enhetlig gången var från dag till dag, samt mellan olika positioner och temperaturer.

Sammanfattning av Stabilis 14689s resultat i perioderna 1 till 8:
Mean daily rate (seconds):
Pendant up: -1,3
Pendant right: +1,9
Pendant left: +1,5
Dial up: -3,0
Dial down: +1,6

(a) Mean Variation of Rate (seconds): 0,76
(b) Mean Variation of Rate with change of Position (seconds): 1,85
(c) Mean Change for 1 degree Fahrenheit (seconds): 0,150
Extremes of daily Rate (seconds): 9,15

Beräkning av antalet poäng (marks):
Poäng erhållna för:
Variation: 24,8 (Maximalt 40)
Position: 32,6 (Maximalt 40)
Temperature: 10,0 (Maximalt 20)
Totalt: 67,4 (Maximalt 100)

50 poäng krävdes i praktiken för ett Kew A-certifikat. Ur med testvärden under 50 poäng uppnådde inte de tillåtna gränsvärdena.

Beräkning av poäng för Variation
40 – (a/2*40)
a = Mean Variation of Rate
40 – (0,76/2*40) = 24,8
Beräkning av poäng för Position
40 – (4*b)
b = Mean Variation of Rate with change of Position
40 – (4*1,85) = 32,6

Beräkning av poäng för Temperature
20 – ((c/0,3) x 20)
c = Mean Change for 1 degree Fahrenheit
20 – (0,150/0,3) x 20) = 10

Totala antalet poäng: 24,8 + 32,6 + 10 = 67,4

https://en.wikipedia.org/wiki/King%27s_Observatory#/media/File:The_King's_Observatory_in_winter.jpg:~:text=By%20AndyScott%20%2D%20Own%20work%2C%20CC%20BY%2DSA%204.0%2C%20https%3A//commons.wikimedia.org/w/index.php%3Fcurid%3D115554715

Kew eller The King’s Observatory

Joseph Brun och Stabilis
Joseph Brun var en schweizisk urmakare, reglör, uppfinnare och urverksdesigner från La Chaux-de-Fonds som tyvärr fallit i glömska. Med sina uppfinningar, exempelvis en lösning för att enkelt justera ett urverks haltning eller en tidig typ av stötsäkring för armbandsur, var han på många sätt före sin tid.

Efter mer eller mindre lyckade samarbeten med två andra urmakare under sent 1800-tal, först Antoine Inauen och senare Numa Perrenoud, så blev Joseph Brun år 1900 ensam chef för den urverksamhet och fabrik på adressen Rue de Puits 15 som han själv varit med och grundat. Joseph Brun var förmodligen en så kallad etablisseur, alltså någon som färdigställde och sålde klockor baserade på inköpta råverk och urkomponenter. Året därefter började Joseph att marknadsföra varumärket ”Observatus Stabilis” och erbjöd då precisionsur som justerats i alla lägen och temperaturer, med eller utan gångcertifikat, till förmånliga priser. Företagets ur såldes bland annat i USA, där han drev ett säljföretag, Staehli & Brun, tillsammans med en amerikan, Edward ”Ed” Staehli.
Joseph Brun kom under tidigt 1900-tal att patentera den uppfinning som också har kommit att förknippas med honom, nämligen Joseph Bruns roterande bur. Uppfinningen är en stålbur som balanshjulet och spiralfästet fästs i och som då agerar balansklove.

Buren, och alltså också spiralfästet, kan roteras för att på så vis korrigera haltningen. Utseendet på buren gör att den idag ofta misstas för en tourbillon. I någon mening kan kanske lösningen sägas vara föregångaren till moderna urverks rörliga spiralfästen. Den patenterade stålburen består också av en speciell ruckningsanordning / patentruckning.
Det schweiziska patentet för buren, CH27416, registrerades 1903-08-28 och det amerikanska patentet, US824466A, 1906-06-26. I resultat-listorna från kronometertävlingarna på observatoriet i Neuchâtel, där Stabilis-ur ibland deltog, användes bland annat benämningarna ”balancier Stabilis”, ”cage circulaire mobile” och ”cage circulaire pour Balancier” för att beskriva lösningen.

Joseph Bruns amerikanske affärs-partner Edward Staehli var också en uppfinnare i sin egen rätt och fick 1906 ett amerikanskt patent, US833489A, för en uppdrags- och visarställ-mekanism med hylsa.

Året därefter mönsterskyddade Joseph Brun också uppdrags- och visarställmekanismen i Schweiz, mönsterskydd nummer 14222. På engelska kallas lösningar där kronan och uppdragsaxeln är del av boetten, som i fallet med detta patent, för ”Negative setting”. Negative setting-urverk gav kunden möjlighet att själv välja urverk och boett efter eget tycke och smak hos urförsäljaren.

Joseph Brun må vara mest känd för sin roterande bur, men han designade också ett flertal urverk som han sedermera också mönsterskyddade. För företagets precisionsur och kronometrar med den roterande buren, såsom ur nummer 14689, användes främst modellerna i mönsterskydd 11839 från 1905. Om råverken som användes för urverken faktiskt också tillverkades av Joseph Bruns fabrik är svårt att svara på och det har tyvärr ej framgått av mina efterforskningar. Det var dock inte ovanligt för mindre företag att låta råverksspecialister tillverka råverk baserade på deras designer.

År 1908 grundades aktiebolaget ”Fabrique d’horlogerie Stabilis” i
La Chaux-de-Fonds, med syfte att förvärva och driva urfabriken som grundades av Joseph Brun i La Chaux-de-Fonds. Namnet på fabriken, Stabilis, var troligen inspirerat Joseph Bruns varumärke ”Observatus Stabilis”.

Aktiebolaget företräddes under bolagets första två år av styrelse-ledamöterna Paul-Zélim Perrenoud och Charles-Adolphe Perrenoud. Under fabrikens nya ledarskap fortsatte företagets fokus på tillverkning av precisionsur. Exempelvis deltog Stabilis-ur i kronometertävlingarna på observatoriet i Neuchâtel 1912, 1913 och 1920. Företaget Jules Bloch & frère, Fabrique Diamant i La Chaux-de-Fonds använde också Stabilis-urverk med den roterande buren i kronometertävlingarna på observatoriet i Neuchâtel mellan 1911–1913. Reglör för majoriteten av uren, både från Stabilis själva och från Fabrique Diamant, var Léon Perrenoud.

Tillsammans med flertalet släktingar och affärspartners öppnade Zélim och Charles Perrenoud också ett säljföretag, Chatelain Leal & Cie, med säte i London någon gång runt 1910 för att sälja Stabilis-ur utomlands. Namnet på säljbolaget kom från två av medgrundarna, Charles Gaston Chatelain från Storbritannien och Andre Leal från Frankrike. Bolagets huvudsakliga marknader var de engelskspråkiga länderna USA, Kanada och Storbritannien.

Vid det här laget var sannolikt Staehli & Brun nedlagt i USA och värt att nämna är att Stabilis-ur också såldes av Thomas Russel & Son i Storbritannien. Detta innebar att en intressant situation uppstod vid observatorietävlingarna i Kew-Teddington vissa år, där Stabilis-ur inlämnade av både Chatelain Leal & Cie och Thomas Russel & Son kom att tävla mot varandra.
Chatelain Leal & Cie använde ofta varumärket ”Dreadnought” på sina produkter och förpackningar. Varumärket innefattade utöver namnet också ett så kallat merlion, som bäst kan beskrivas som ett lejon med fiskkropp. För Stabilis-ur som såldes i Storbritannien tycks i huvudsak också boetter tillverkade där ha använts. Många av uren, exempelvis nummer 14689, hade boetter tillverkade av Dennison Watch Case Company Limited. Dennison kunde alltså leverera boetter med stöd för Staehlis uppdrags- och visarställmekanism.

År 1915 grundades aktie-bolaget, ”Record-Dreadnought Watch Co., S. A”, där Paul-Zélim och Charles Perrenoud var två av totalt sju ledamöter i styrelsen. Bolaget var verksamt inom tillverkning och handel av ur och hade sitt säte i La Chaux-de-Fonds och Tramelan-Dessus med säljkontor i London. Bildandet av aktiebolaget Record-Dreadnought Watch Co. innebar att bolagen Fabrique d’horlogerie Stabilis Société Anonyme (Z. Perrenoud & Cie, Fabrique Stabilis), Record Watch Co. och Chatelain Leal & Cie gick ihop. Det förklarar också varför det nya bolaget hade kontor både i La-Chaux-de-Fonds och i Tramelan-Dessus samt ett säljkontor i London.
Det nya bolaget, Record Dreadnought Watch Co., kanske bäst kunde beskrivas som ett holdingbolag där de individuella företagens respektive verksamheter i någon mening alltså fortsatte som tidigare. Värt att nämna är också att ägarskapet för varumärken och urverksdesigner som tidigare ägdes av företagen som gick samman istället togs över av det nybildade Record-Dreadnought Watch Co.
Någon gång efter detta tycks Joseph Brun ha öppnat en ny urfabrik, ”Fabrique d’ Horlogerie Jos. Brun” på adressen Rue de Crêt i La Chaux-de-Fonds. Fabriken samarbetade med företaget ”Manufacture Jurassienne de Machines S.A” och var troligen inriktad på tillverkning av armbandsurverk och komponenter för sådana. 1918 fick exempelvis Joseph ett mönsterskydd, 29853, för armbandsurverk. Någon gång 1920–1921 försattes Joseph Brun i personlig konkurs och de fastigheter han ägde på Rue du Crêt 5–7, exempelvis hans fabrik, erbjöds då till försäljning. Troligt var att Manufacture Jurassienne de Machines, senare namngivet Manufacture Jurassienne S. A, köpte Joseph Bruns tidigare fastigheter runt för att kunna fortsätta urverksamheten. Kanske fortsatte Joseph Brun sin karriär som anställd på detta företag.
Efter sin konkurs samarbetade Joseph Brun med amerikanen Edward Rush Duer från Mount Kisco utanför New York. Tillsammans patenterade de vad som troligen var den första stöt-säkringsanordningen för armbandsur.  Det amerikanska patentet för uppfinningen, US1418427A, beviljades 1922-06-06 och det schweiziska patentet, 99986, beviljades 1922-01-06. Patentet bar många likheter med dagens motsvarigheter.

Det amerikanska aktiebolaget Depollier Watch Company grundades år 1922 med syfte att tillverka och sälja ur baserade på urverk med den patenterade stötsäkringen. Kort efter bolagets grundande, och efter att patentet beviljats, erhöll följaktligen Depollier Watch Company ensamrätten till att tillverka urverk baserade på patentet. För sina ur använde Depollier först urverk tillverkade av Jurassia W. Co., det engelska namnet för Manufacture Jurassienne S. A, och som 1918 hade mönsterskyddats av Joseph Brun. Intressant är att Manufacture Jurassienne 1923 sökte ett nytt mönsterskydd för ett av urverken som Joseph Brun mönsterskyddat 1918. Om Manufacture Jurassienne köpte och tog över fastigheterna så innefattade affären troligen även rättigheterna till hans urverksdesigner och uppfinningar.

Mer om urverket i del 2.

Chronomètre Lavina – tapptapp till hälften

Publicerad den av
Svara

Eric brukar vara exalterad när han gjort ett nytt fynd, men denna gång var det något extra!
Han hade fått tag på något så ovanligt som ett observatorietestat armbandsur där det som står på tavlan faktiskt stämmer.

Först lite om det ganska okända märket Lavina.
Fabrique d’Horlogerie Lavina grundades 1852 av Paul W. Brack och var baserat i Villeret och La Chaux-de-Fonds. Omkring 1910 registrerades Paul W. Bracks företag och varumärket Lavina i hans namn. Företaget producerade 15 och 19 linjers urverk och fick patent på en visarställningsmekanism som användes i alla urverk. 1916 köptes företaget av Dubois-Peseux och urverken såldes till en början under namnet ”Fabrique d’Horlogerie Lavina, Dubois-Peseux et Cie, Successeur de Paul Brack” och blev sedan ”Fabrique Lavina, Dubois-Peseux et Cie”. Därefter tillverkades urverk från 10½ till 20 linjer. Lavina arbetade också för företaget Gruen och var förmodligen också medlem i Alpina Gruen Gilde SA. Eftersom en bild av Lavinas fabrik användes i annonsen Alpina Green Guild. Denna bild av byggnaden har många likheter med fabriken av Manufacture d’Horlogerie Lavina.

Ibland visades dock byggnader större än i verkligheten. Denna fabrik står fortfarande på Rue Le Pontins i Villeret och har aldrig byggts ut. Den 14 juli 1937 döptes företaget om till Lavina SA.

Under andra världskriget tillverkades militärklockor tillsammans med märket Minerva, som också är baserat i Villeret, eftersom kapaciteten ensam inte räckte till för Wehrmachts behov. För att göra det lättare att importera klockor från Schweiz efter kriget registrerades märket ”Lavina” i USA. Emile Bourquin (1893-1986) arbetade för Lavina från 1909 och var produktionschef och firmatecknare fram till 1958. 1961 var J.A. Fiedler direktör. Från 1973 var ”Lavina Watch Case” en del av Holding Favre Leuba i Zug. 1986 etablerades även varumärket Lavina av Jaeger-LeCoultre och Saphir SA. Fabriken stängdes och företaget Vilesa, optiska läsare, tog över den tidigare Lavina urfabriken 1983.

Idag är Lavina AG baserad på Holbeinstrasse 25 i Zürich. 2009 flyttades företagets huvudkontor från Zug till Zürich. Syftet med företaget är design, utveckling, tillverkning, licensiering och försäljning av mekaniska och elektroniska klockor och klockor, solglasögon, parfym och andra lyxartiklar av alla slag, samt tillhandahållande av relaterade konsult-, lednings- och samordningsuppgifter.

I ovanstående annons/artikel från 1951 kan man läsa (fritt översatt):
”Vi ser från den rapport som upprättades av direktören för kantonobservatoriet i Neuchatel för 1950 att Manufacture d’Horlogerie Lavina S. A. i Villeret erhöll 3 certifikat i kategorin kronometrar som ska bäras som armbandsur. Detta resultat bör nämnas, för de tre aktuella kronometrarna utfördes av Lavina med egna grova urverk för serieproduktion. I själva verket var dessa urverk av 13″ kaliber 105 som för närvarande tillverkas av Lavinafabriken. För observatorietävlingarna är de olika urdelarna naturligtvis anpassade till kraven på hög precision, men vi vill insistera på denna punkt verket/kalibern förblir densamma. Det finns också något annat som bör betonas, eftersom vi talar om urdelar. De tre Lavina-kronograferna är försedda med Nivarox antimagnetiska spiraler och Glucydur-balanser, och dessa är de enda balanserna i denna kategori (naturligtvis inklusive de som Nivarox deponerat för olika tester) som inte är försedda med stålspiral och Guillaume-balans. När priset på de senare är känt måste det medges att Lavina ligger i framkant när det gäller resultat, för den observationsprecision som erhölls gjordes med hjälp av urdelar för serietillverkning, inklusive Nivarox-spiralen och Glucydur-balansen. De ansträngningar som Lavina har gjort i denna riktning är värda traditionerna i vår schweiziska urindustri och vi kan bara hoppas att denna fabrik kommer att få allt större framgångar i sina ansträngningar att uppnå precision.”

Något om verket och de saker som behövde åtgärdas.
Vid en första anblick av hela klockan och verket är det svårt att förstå att denna klocka är väldigt unik. Det enda som avslöjar är trycket på tavlan ”Chronomètre” men det kan ju stå på många tavlor och behöver inte betyda något.
Man ser att det är fler stenhål än vad som skulle varit standard om detta varit ett enkelt urverk. Även motstensbrickan och ruckarmen syns att det är något speciellt med – utförande och polering är riktigt vackert. Ni som läser mina inlägg här på bloggen kanske känner igen en Guillaumebalans vid det här laget. Har ju haft nöjet att laga ganska många klockor med sådana balanser. Finessen med Guillaumebalans är att den har extremt bra temperaturkompenserande egenskaper. Gångresultatet påverkas väldigt lite av temperaturskillnader som annars är ett stort problem om du vill ha ett ur som går rätt.

Enligt texten i annonsen ovan var de klockor som testades 1950 utrustade med Glycudurbalanser med Nivaroxspiral. I denna klocka har balansen blivit utbytt till Guillaumebalans, varför och när?

Eric berättar följande om klockan:
Lavina nummer 63 var en av 6 Lavina-kronometrar att erhålla ett gångcertifikat för armbandsurverk i tävlingarna på observatoriet i Neuchatel mellan 1949 och 1952. Observatorietestningen var en del av marknadsföringen för Lavinas då nya 13-linjers urverk, kaliber 105. 1949 fick Lavina sitt första gångcertifikat med en kronometer med kaliber 105. Detta exemplar var utrustat med en Guillaume-balans och urverkets reglage utfördes av Lavinas kronometriavdelning. Året därefter, 1950, erhöll tre kronometrar utrustade med Glucydur-balans och Nivarox-spiral gångcertifikat. Reglage för dessa utfördes av Alfred Hofer fils från Saint-Imier i ett samarbete med företaget Nivarox, för vilka Alfred annars ofta arbetade som reglör. Som går att läsa på reklambladet om kalibern från 1950 var syftet att visa hur väl kaliber 105 presterade på observatoriet med samma typ av balanshjul och spiral som i Lavinas serieproducerade ur. 1951 fick Lavina och Alfred Hofer fils ytterligare ett gångcertifikat samt företagets enda observatoriepris. Efter 1951 upphörde samarbetet med Alfred och Nivarox och 1952 fick Lavina sitt sista gångcertifikat från observatoriet i Neuchatel. Denna gång var återigen Lavinas egna kronometriavdelning ansvariga för reglaget. Likt den kronometer som testades 1949, så användes nu en Guillaume-balans istället.
Lavina nummer 63 var en av de 3 tre kronometrarna med Glucydur-balans och Nivarox-spiral som testades och fick certifikat 1950. Med ett N-värde på 16,5 kom det på plats 41 av totalt 55 kronometrar som klarade den mycket krävande testningen för armbandsur på observatoriet 1950. I tävlingen ställdes Lavina-kronometrarna mot bland annat Omega 30mm, Zenith 135 och Peseux 260-kronometrar från ett flertal tillverkare, exempelvis Ulysse Nardin.
Efter samarbetet med Alfred Hofer fils omarbetades vissa kronometrar av Lavinas kronometriavdelning för omtestning på observatoriet, varav nummer 63 var en av dessa och som då också gavs en Guillaume-balans och stålspiral. Tyvärr nådde de omarbetade kronometerverken inga framgångar på observatoriet och de kom istället att boetteras i och säljas.

När jag tagit isär verket upptäckte jag två större problem. Det ena var en väldigt kort tapp på mellanhjulet det andra var en spräckt sten. En följd av den spräckta stenen var en skada på balanstappen.

Börjar med mellanhjulets tapp.
Man ser ibland hjul där urmakaren löst problemet med av en avbruten eller skadad tapp på samma sätt som var fallet med denna Lavina. Istället för att borra in en tapp har man svarvat en kort stump som ny tapp. Om jag råkar ut för att det inte finns ett nytt hjul att bara byta, brukar jag borra in en ny tapp. Med dagens fina borr i hårdmetall finns egentligen inget problem med att borra in en ny tapp.
Jag ville återställa hjulet så pass mycket att jag kunde pressa tillbaka stenhålet till sin ursprungliga position och göra en längre tapp så att hjulet återfick sin luft.
Det första man bör fundera på är hur sitter hjulet fast vid driven?
I detta fall var inte hjulet nitat utan fastpressat på axeln.
Hade hjulet varit nitat hade det varit lättare.
Principen är att svarva ned den befintliga axeln så att jag kan passa till ett ej genomborrat rör över axeln där jag kan svarva en ny tapp. I detta fall fick jag borra först med ett litet större borr eftersom jag inte kunde svarva ned den befintliga axeln alldeles intill hjulet, då hade hjulet lossat från axeln. Sedan ytterligare ett hål där jag anpassar axeln så att jag kan pressa fast röret med presspassning. Jag skulle också kunnat lämna den befintliga axeln orörd och pressat på ett grövre rör, men jag ville gärna tunna ner axeln så att den skulle likna den gamla axeln så mycket som möjligt. Nu kunde jag svarva ner röret till en tiondel över den gamla axelns mått. För att få fram avståndet mellan verkbottnen och bryggan använde jag ett gammalt fint verktyg. Det användes främst på cylinderurens tid, men det fungerar fint idag också. Om alla hjul ligger på samma nivå kan man ju också enkelt mäta ett annat hjul eller om hjulen ligger på olika nivå kanske man kan mäta nivåskillnaden med ett blad- eller skjutmått.

Det trasiga stenhålet var enkelt att byta. Den deformerade balanstappen var dessutom lite böjd. Jag skar bort den ”värsta” biten med en safirfil, sedan formade jag om tappänden – allt i rullbänken. Någon hade tryckt upp grader på undersidan av balanskloven, när jag tog bort dessa blev luften bra trots att axeln blivit något kortare.

Den sista åtgärden blev att justera tavlan som var ocentrerad, det var risk att tim- och sekundvisaren kunde ta i tavlan.

Leroy 4740 – vem tog besticken? Del 2.

Publicerad den av
Svara

Del 2.

I del 1 beskrev jag lite om hur jag tillverkade en saknad del av haken i en fin Leroykronometer.
Jag valde att fälla in en bit i den befintliga haken, ett rimligt alternativ både med hänseende till kunden och med min kunskap och de maskiner jag har tillgång till.
Med hjälp av min CNC-fräsmaskin kunde jag fräsa ut formen någorlunda snabbt, sedan formade jag resten för hand.

I denna typ av fina ur är hakstenarna inslipade av en gångriktare. När jag satte tillbaka stenarna räckte det med att trycka in dem i botten och sedan fixera dem – gången är redan inställd. Detta i motsats till moderna ur där urmakaren måste flytta hakstenarna för att ställa in gången rätt. Nästa moment blir att justera in anslagen. Här fick jag fila av sidorna på min tillverkade del tills gången gick igenom – enkelt uttryckt tills gånghjul och hake tickade fram. Denna klocka har inga anslagsstift utan anslagen är en del av verkbottnen. När jag justerat anslaget så att gånghjulstanden faller in på vila 1, sedan kontrollerat så att det fanns även dragning till vila 2 – då var det dags att börja forma hornen på haken. Då filade jag hornets yta tills liverstenen kunde passera fritt med luft och säkerhet. När jag i detta skede drog upp verket för att ge kraft fram till gånghjulet och satte fart på balansen gav haken tillräcklig kraft för att balansen skulle röra på sig utan spiral. Nu justerade jag längden på säkerhetskniven. Då vrider man balansen så att liverstenen går fritt ifrån haken. Då ska kniven ta i den lilla rullen på liverrullen, det skall vara lagom luft mellan lilla rullen/kniven/anslaget. Du kan se bilder och hur jag ställer in gången i ett annat inlägg genom att klicka här.

När haken var klar och klockan gick var det dags att ägna sig åt resten av verket.
Det enda fel jag upptäckte var att en verkhållarskruv var utbytt och en ny tillverkas.

Efter rengöring, epilamisering och ihopsättning var det dags att kontrollera hur klockan gick. Försökte rucka klockan men när jag ruckat till maximal saktning gick klockan bra. Det ser ju konstigt ut att ruckarmen står helt snett ut från kloven (se näst sista bilden), men denna balans har ju två justerskruvar för ruckning så det ska gå fint att justera dem något. För att sakta ner balansen behövde jag skruva ut skruvarna något. Testade att vrida ett varv på först den ena skruven sedan den andra.
KATASTROF!
Skruvskallen gick av!
Hur är det möjligt?
Man vrider ju mycket försiktigt på dessa skruvar, men den gick bara av…
Kanske var den skadad på något sätt, amputerad på samma vis som haken, vet inte.
Nackhåren reser sig – vad göra?

Denna skruv är troligen tillverkad av guld, att göra en sådan med rätt vikt, gänga etc är svårt. Skulle det vara möjligt att på något sätt fästa skallen i den avbrutna biten? Testade att vrida den gängade biten av den avbrutna skruven men den gick inte att rubba. Kanske kunde jag förbinda de båda delarna med ett stift, men dimensionerna är ju så små!
Ett borr 0,15 mm visade sig göra jobbet. Borrade först ett hål i den gängade biten som satt kvar i balansen – det gick bra – hålet hamnade bra i mitten. Satte skruvskallen i svarven och borrade hålet. Fortsatte i svarven med att göra ett passande stift. Sedan var det ”bara” att trycka ihop alla delar med lite Loctite. Det lyckades!
Testade i balansvågen så att inte balansens tyngdpunkt förändrats, men den var bra.
Puh!

Ett roligt och intressant projekt där jag funderade många timmar på hur jag skulle lösa problemet på bästa sätt. Det hade varit spännande att få veta vad som hänt med det saknade ”besticket”…

Klicka på småbilderna!