Etikettarkiv: polering

Gironde No. 39411

Publicerad den av
Svara

Ett vanligt fickur i guld?
Nja inte riktigt.
Jag öppnar baklocket och läser på insidan:

CHRONOMÈTRE
No 39411
Bulletin de Réglage
de 1ère Classe
de l’Observatoire de Genève

Eric hade bett mig att göra en service på ett fickur i guld som vid en första anblick inte ser särskilt speciellt ut – men skenet bedrar!
Det är de små, små detaljerna som gör’et!
Detta urverk är fyllt med små små detaljer med finish av toppklass.

Jag bad Eric att skriva ner lite information klockans historia:

Louis Gironde, från Varennes-sur-Allier i Frankrike, var sist i ledet av de urmakare och företag som efterträdde Bernard Poitevin. Bernard var en känd schweizisk urmakare och etablissör från Le Locle, verksam ungefär mellan 1856 och 1881, specialiserad på komplicerade ur och kronometrar. Parisföretaget Bernard Poitevins efterträdare var i kronologisk ordning: Rizzoli & Deschamps från 1881 till 1883, Rizzoli och Deschamps gick sedan isär och Jean Rizzoli fortsatte ensam verksamheten fram tills 1892, då Louis Gironde tog över. Louis Gironde tog även över urmakaren Victor-Alexandre Lejeunes urgrossistverksamhet efter dennes död 1902. Lejeune var även känd för sitt arbete som reglör för kronometermakaren Theodore Leroy och som anställd vid företaget Oudin i Paris.
Likt företaget Bernard Poitevin och dess tidigare efterträdare, så fortsatte Gironde att fokusera på försäljning på den franska marknaden och fortsatte också att driva företagets pariskontor på 22 Rue Vivienne. Företagets urtillverkning var dock förlagd i Geneve och från företagets schweiziska ateljé importerades uren till Frankrike.

Under Girondes ledarskap fortsatte företaget att fokusera på komplicerade ur och kronometrar och kom att vinna guldmedaljer vid nationalutställningen i Geneve 1896 och vid världsutställningen i Paris 1900. Vad gäller kronometrar så var Gironde, till skillnad från de tidigare efterträdarna, en regelbunden deltagare vid kronometertävlingarna anordnande av observatoriet i Geneve. Mellan 1894 och 1904, så presterade 95 av företagets kronometrar som klarade testningen i första klassen tillräckligt väl för att också delta i de årliga tävlingarna. Av dessa så var den schweiziska superreglören Charles Batifolier ansvarig för reglaget av hela 83 stycken. Charles Batifolier var en av Schweiz mest framgångsrika reglörer och erhöll under sin aktiva tid fler än 1000 gångcertifikat i den mycket svåra första klassen på observatoriet i Geneve. Han arbetade med i princip alla namnkunniga urtillverkare i Geneve, så som Patek Philippe, Vacheron Constantin, Golay fils & Stahl och Louis Gallopin med flera.

Kronometer 39411 av Gironde var en av de som Charles Batifolier ansvarat för och tävlade på observatoriet i Geneve 1905. I tävlingen, så kom 39411 på plats 82 av 152 deltagare med 208,6 poäng och erhöll då prisnivån ”Mention Simple”, fritt översatt till ett enkelt omnämnande.

Råverket för kronometer 39411 är tillverkat av Husson Retor i Geneve och urverket är ett av 5 i serien 394xx som tävlade på observatoriet mellan 1900 och 1905.

 

Nu till renoveringen:

Verket fungerade och gick. Det var två saker som Eric önskade att jag skulle lägga lite extra tid på: den ena visaren var inte original, patentruckningen var lagad men såg inte så fin ut.
Jag började med patentruckningen.

Någon lagat den avbrutna fjädringen till patentruckningen. Skruven passar dåligt.

Fjädringen är hårdlödd.

Den lagade fjädern. Skruvens skalle för stor.

Med hjälp av Vallorbes putsfilar justerar jag formen på fjädern och lägger en ny facett runt kanten på fjädern.

Putsar bort svart oxid på kanterna.

Lackar upp fjädern på en mässingsskiva som jag fäster i trefoten. Slipar först ytan plan, till sist polering. Måste justera formen och lägga större facett på kanten så att märken försvinner.

Fjädern klar. Ny skruv tillpassad och polerad. En av skruvarna till motstensbrickan var ful, hittade en ny som jag anpassade och polerade änden på.

Patentruckningen och balanskloven klar.

Om man tittar noga på de första bilderna på svanhalsen ser man att den yttersta delen av den lagade fjädern inte är riktigt plan – den ligger inte an mot kloven på det sätt den bör göra. Själva lödningen är fint utförd, förmodligen utförd med ett guldlod.
Jag valde denna gång att lacka upp delen på en mässingsplatta, annars brukar jag använda snabblim. Men i och med att shellacken flyter när den är varm kan man justera delen enklare än med lim som biter ganska snabbt (även på de verktyg som du använder). Jag kunde justera planet på ett bra sätt även om fjädern inte var riktigt plan. Nu kunde jag slipa ner hela svanhalsen så att den blev helt plan, sedan var det lätt att polera den. Lite värme och fjädern lossnar, sedan tvätta ren i sprit.

Så här såg visarna ut. Timvisaren vackert formad, minutvisaren utbytt med oxiderad spets. Försökte hitta en snyggare utan resultat. Justerade formen och polerade istället av visaren.

Minutvisaren på plats. Blev rätt ok efter polering.

För att polera t. ex. en visare formar jag en putspinne.

Jag doppar pinnen i alkohol.

Alkoholen löser upp polerpastan som fastnar på pinnen. I detta fall vanlig röd krokuspasta till guld.

Brukar lägga visaren på ett hålplan.

Visarputsen är i mässing som inte är förgylld, den är tacksam att polera.

 

Några bilder från renoveringen av det vackert finisherade verket.

Så klart har en kronometer Guillaumebalans!

Så klart har en kronometer Guillaumebalans! Dubbla breguetkurvor.

Breguetkurva med ”långa” knän.

Balansaxeln var bytt tidigare. Liverrullen spräckt och fastsatt med shellack. Men allt verkade sitta där det skulle så jag lät den vara.

Om du vill läsa mer om vad en Guillaumebalans innebär har skrivit lite mer i ett tidigare inlägg.

Otroligt vackert! Man har verkligen lagt ner stor möda på utformning och finishering.

 

Undersidan är även den otrolig vacker med sina polerade och långdragna ytor.

Tunt och fint gånghjul.

Vackra poleringar.

Centrumhjul

Sekundhjul

Fjäderhuskärna med axel. Denna typ av konstruktion var vanlig i bättre kvalitetsurverk.

Fjädern läggs in i fjäderhuset. Stolpe för att avlasta fjäderfästet syns.

Fjädern på plats.

Både spärr- och kronhjul är finisherade med samma teknik – ”Diamantage” det avser den frostade/slipade plana ytan.

Spärr- och kronhjulets vargtänder, vackert polerade facetter.

Diamantage kallas denna typ av finishering. (För att röra till det lite finns det i modernt urmakeri också en metod som kallas ”diamantage”. Då menas att man använder en diamant som skärverktyg vid fräsning eller svarvning. Man får då en helt blank yta. Det är vanligt på blanka dekorationskanter på urtavlor.)

En kort beskrivning av hur man förr i tiden gjorde dessa två typer av finishering. Yrkesmannen hade då två olika maskiner.
Man polerar först tändernas facetter. Man pressar då en vertikalt monterad träskiva i 45° mot tänderna på hjulet som är horisontellt monterat i maskinen. Genom att vinkla den roterande skivan något skapas en slags gänga av sig själv. Denna gänga gör så att tänderna matas fram automatiskt. Sedan lägger man på ett slip-/polermaterial på träskivan. Genom att skjuta träskivan från sida till sida poleras alla kanter på tanden. Svårigheten ligger i att få en jämnbred facett på hela delen av tanden – lika på alla tänder.
När poleringen är klar vidtar ”diamantage” eller slipning av hjulets översida. Man använder då annan maskin med en horisontellt fast monterad roterande zinkskiva mot hjulet som monterats vertikalt på en rörlig axel. Man lackade upp hjulet på en skiva med hjälp av shellack.
Man jobbar från hjulets centrum och utåt. Beroende på skivans vinkel mot hjulet kan man få olika mönster. På ovanstående hjul och i de flesta fall har man skivan vinkelrätt mot hjulet men det förekommer även ett slags snigelmönster. (T.ex på moderna Minervaverk.) Slipskivan styrs med hjälp av en skruv som kontinureligt bibehåller rörelsen över ytan. I början används en smärgelpasta för att slipa bort eventuella ojämnheter, man får jobba försiktigt så att inte de polerade tänderna skadas. Till sist använder man en slipskiva med diamantpasta på för att få den rätta lystern. Man vill ha en matt yta som kontrasterar mot de polerade tänderna.

Bygeln som man fäller ut när man ska ställa visarna hade ovanligt nog förgylld spets. Det tror jag inte jag sett förut.

Märkning på verket.

Motstensbrickor.

Gånghjul, hake och balans har var sin motsten.

Alla brickorna på sina rätta platser.

Kronometer No 39411

Verket ihopsatt och klart.

Tavelsidan klar.

Klockan klar.

Klockan klar.

Källor: Les Derniers artisans de l’Horlogerie, vol II, Carrera, Roland. Ett av två häften i en serie från 1976. Carrera har intervjuat flera hantverkare som kanske är de sista av sitt slag. De hade olika tekniker som sitt yrke och var specialister på sitt område.

Tornuret i Ahlafors fabriker – del 2.

Publicerad den av
2

I förra inlägget beskrev jag hur vi identifierade de allvarligaste felen på tornursverket.
Denna gång handlar det mest om – gången!

Vi började med att göra iordning mellan- och gånghjulen. Har en bred polerfil för grova tappar, den planslipades och gjordes iordning för tappolering av rejälare slag. Först med diamantbryne, sedan med slippapper.

Planslipar polerfilen på ett diamantbryne först.

Skärper filen med ett 60 mic slippapper.

Mellanhjulet uppsatt i svarven för polering.

Snart snygg och fin.

Tappen polerad och fin.

Mellanhjulets driv renslipad och polerad.

Sidorna på hjulet slipas rena och behandlas med zaponlack för att skydda mässingen mot oxidation.

Vårt största bekymmer var det stora slitaget i gånghjulets driv. Hur går man tillväga för att lösa det och varför hade det uppstått?
Laga driven eller tillverka en ny?
Kollade upp vilken modul driven hade – 1,5 – Thornton i England har en drivfräs som kunde fungera.
Men vi har också en liten TIG-svets – PUK. Med hjälp av den kan man addera material, lägga på nytt material som blir ny yta i driven.
Att fräsa en så stor driv innebär flera problem för en mindre verkstad; måste köpa in lämpligt material, anskaffa en fräs, hur sätter man upp och svarvar till ämnet, hur härdar och anlöper man – många frågetecken.
Testade den senare metoden först – lägga på material med svetsen.

Djupa märken i driven.

Ett första lager av svetspunkter har lagts på. Materialet jag adderar med är blåstål. Använde blåstål i storlek 0,40 och 0,50 mm.

Slipar av topparna på svetspunkterna, sedan är det dags att fylla på ytterligare material tills ytan blir jämn och fin. Vår svets tillhör första generationen – på senare modeller kan man lägga svetspunkterna mer exakt och med ett jämnare flöde.

Driven klar, polering återstår.

När driven var klar var det tid att undersöka varför driven hade blivit så sliten. Måste testa ingreppet mellan gånghjulet och mellanhjulet – var centrumavståndet rätt?
Då sätter man upp hjulen i en ingreppscirkel – men…
Hur stora ingreppscirklar finns det?
Vår största var alldeles för liten. Vad göra?

Tillverkar ett mässingsrör.

Röret anpassas för gånghjulets axel.

Röret anpassat så att gånghjulet kan snurra fritt och glappfritt.

Klämde fast röret i svarvens support och satte upp mellanhjulet med en spännhylsa i svarven. Med hjälp av veven på supporten kunde jag sedan justera centrumavståndet tills jag fick bästa möjliga ingrepp.


Hittar det bästa centrumavståndet.

Mäter avståndet mellan axlarna.

Nu har jag måttet mellan axlarna, sedan mäter jag axlarnas diameter, dividerar med två och lägger till måtten på 63,3 mm. Sedan kontrollmäter jag i själva verket och jämför avstånden.

Det visade sig att mitt uppmätta centrumavstånd och det som fanns i klockan överensstämde, så någon justering behövdes inte. Man får väl betänka att klockan fungerat sedan 1906 med allt vad det innebär av smuts och partiklar i verket. Alla föroreningar bildar en smet av slipmedel som under årens lopp äter sig in i stålet. Får hoppas att den nya ytan vi gjort kommer att hålla i 100 år till!

Dags att åtgärda haken. Plocka isär alla delar, slipa och polera paletterna.

Hakbom och pendelförare, rengöring, slipning och polering.

Haken fastsatt med insexskruv. Original?

Hakpalett uppsatt i trefoten. Några drag mot slippappret visar att ytan inte är plan.

Några tag till så är den plan och färdig för polering.

Black polish som engelsmannen säger!

Eller spegelpolering som vi säger.

En palett polerad och klar, den andra väntar på sin tur. Notera det avrundade hörnet på den oslipade paletten.

Flera gånghjulständer var skadade och böjda. För att kunna rikta upp dem på ett bra sätt tillverkade jag en passbit som passade mellan två tänder (oskadade). Först grovriktade jag med en fin flacktång, sedan använde jag passbiten som mall. När alla tänder var riktade satte jag upp en mätklocka och kontrollerade så att alla tänder var lika långa. Det visade sig att två tänder var såpass skadade och korta att jag blev tvungen att fälla in nytt material.

Kontrollmätning.

Har märkt upp vilka tänder som behövde riktas. Slipade till en passbit som tolk och hjälp vid riktningen.

När alla tänder riktats provade jag gånghjul och hake i verket. Skulle de skadade tänderna fungera?
De visade sig att två tänder var alldeles för korta, fallet hamnade inte på vilytan utan på hävytan. Så kan man inte ha det!

Sätter upp en slitsfräs i fräsmaskinen. Tar hjälp av en USB-kamera för att rikta in fräsen.

Skär bort en del av tanden.

Spåret klart.

Löder in en mässingsbit.

En blivande ny tand.

Skär bort överflödigt material.

Nya tänder på plats.

Tandinfällningen klar.

Båda tänderna klara.


Ett första test för att se om de nya tänderna fungerar.

Test med pendel.

Det var allt för denna gång!

Tavelläge

Publicerad den av
Svara

En reparation på en Rolex 2035. När allt var klart skulle gångresultatet kontrolleras i testapparaten. Testade först de bägge tavellägena, sedan de fyra kronlägena. Det visade sig då att gångresultatet skiljde sig mycket mellan tavellägena, sidolägena var bra. Det skiljde sig så mycket att jag tyckte det var läge att justera. Det gör man genom att forma om balanstappens ände. Ett problem med spiralen på exempelvis Rolex är att den är svetsad vid innerfästet och det är mycket svårt att ta bort spiralen utan att skada den. På vanliga runda spiralrullar med en slits är det inga problem att lyfta av den.
Jag brukar därför täcka över spiralen med ett papper, det brukar räcka för att skydda spiralen så att den inte trasslar sig. Sedan är det bara att forma om tappen och testa i maskinen så att tavellägena blir lika. Sedan justerar man avståndet mellan ruckstiften så att skillnaden mellan tavel- och kronlägen blir så liten som möjligt.

Zenith chronograph 19”’ – del 2

Publicerad den av
1

Denna del handlar om själva renoveringen och hur jag försökte att lösa problem och fel samt de överraskningar som dök upp.
Vid en sådan här renovering får man räkna med att del dolda fel och överraskningar dyker upp. När det blir lite för många extrafel får man börja prioritera vad som behövs göras för att få klockan att fungera – man får fundera lite på tidsåtgång och så vidare.
Det som oroade mig mest var den dåligt gjorda tappinborrningen och den dåligt utförda omfodringen av kronografdrivhjulet. Efter vidare undersökning av hjulet framkom det att driven var spräckt – inget att göra åt den. I värsta fall hade jag behövt att byta ut hjulet eller tillverka en ny driv. Kronografdrivhjulet skulle gå att sätta upp i svarven och göra en ny centrerad fodring. Men jag tänkte också att två ocentreringar kan ta ut varandra om man passar in dem i rätt lägen. Chansade på det senare – det visade sig att det fungerade.
Klicka på småbilderna om du vill se större.