Etikettarkiv: renovering

P. Gill & son, Aberdeen – tillverka en grahamhake

Publicerad den av
Svara

För cirka ett år sedan tillverkade jag en hake till ett golvur jag fått av en god vän. Bakgrunden är golvuret inte hade fungerat på många år, fodralet hade vält och var sprucket. Eje – som var urmakare hade låtit tillverka ett nytt gånghjul efter det hade inte klockan fungerat. Han hade skickat det gamla gånghjulet till urmakarskolan och bett dem tillverka ett nytt. Tydligen hade något blivit fel, det gamla hjulet hade han inte fått tillbaka.
Baserat på måttuppgifter i verket, haken och gånghjulet – gjorde jag en ritning över grahamgången. Det visade sig att så som delarna var nu kunde inte verket fungera. Testade att göra flera ritningar med ändrat centrumavstånd, nytt gånghjul till den gamla haken, men så som haken var tillverkad och det befintliga centrumavståndet skulle det inte heller fungera med ett nytt gånghjul. Vet inte hur klockan fungerat innan gånghjulet byttes, men enligt mina böcker hur en grahamgång skall vara konstruerad stämde inte måtten. Min lösning var att göra en ny hake till det nytillverkade gånghjulet, det skulle fungera även med centrumavståndet mellan gånghjul och hake.
Tänkte att detta kunde bli ett intressant arbete för mig och min CNC-maskin som jag precis börjat att lära mig.
Första utmaningen var att rita upp haken i CAD-programmet, sedan göra en fil till fräsningen i CAM-programmet, till sist fräsa ut hakens form med CNC-fräsen.
Nästa utmaning blev att tillverka paletterna. Valde en stång av Sandvik AP-20 som är ett fint stål som går lätt att härda och få hårt. Fräste ut ett platt ämne som jag sedan böjde mot mitt stålplan som visade sig ha en bra radie. Justerade formen så att den passade i spåret i den nya haken. Härdade och anlöpte paletterna. Provade hårdheten med mina hårdhetsfilar så att de blev riktigt hårda. Sista utmaningen blev att få rätt vinkel på hävytan. Tillverkade ett verktyg som passade i hålet för försättaren. Sedan kunde jag använda min diamantskiva och slipa in paletten. Nollställde gradskivan på mitt verktyg mot diamantskivan, flyttade sedan hela verktyget tills jag fick rätt vinkel. Sedan var det översyn av verket och laga fodralet som gällde.
Klockan har funkat i över ett år nu, så jag måste gjort rätt.

Stabilis 14689 – balans i bur, del 3

Publicerad den av
1

I denna sista del beskriver jag reparationen och de fel som jag blev tvungen att åtgärda.
Det första jag konstaterade var att det var något konstigt med balansen, det såg ut som att en tapp var avbruten. Konstruktionen tillät inte att enkelt lyfta ur balansen för att konstatera att så var fallet. Jag blev tvungen att plocka isär hela urverket för att se vad som var fel med balansaxeln och lära mig mer om hur verket var konstruerat. När allt var isär kunde jag se att balansaxeln var alldeles för kort. Någon hade slarvigt tillverkat en axel där speciellt den undre axeltappen var som en vevaxel, alla ytor var randiga och nitningen var hög och konstig. Jag måste svarva en ny balansaxel.
I ett ”vanligt” fickur kan man ta bort motstenarna och enkelt mäta hur lång balansaxeln skall vara. Här var den undre motstenen fast monterad i verkbottnen så det gick inte att mäta. Jag fick chansa lite på längden och öka på måtten något med den gamla axeln som förebild. Det undre hålet satt väldigt hårt och trögt, fick slipa till formen för att det skulle gå lätt att få bort. Det övre stenhålet var spräckt. När hålen var åtgärdade kunde jag anpassa balansaxelns mått tills den passade.
En del delar var rostiga, jag brukar vara försiktig när jag tar bort rost. Jag vill inte ändra på några ytor om jag inte måste. Därför brukar jag använda olika mejselformade verktyg i mässing eller nysilver för att ta bort löst sittande rost. På funktionsytor brukar jag använda ”snälla” slip- och polermedel.

Nu ska verket sättas ihop. Lägg märke till den märkliga ordningen att sätta ihop verket!
1. Hake och klove.
2. Gånghjul, sekundhjul och mellanhjul.
3. Balansen sätts i bryggan som därefter sätts i verket.
4. Centrumhjulet och fjäderhuset.
5. Resterande bryggor och klove.

I den moderna Leroyen som jag visade i förra inlägget har man tänkt igenom konstruktionen mer och gjort förbättringar så att det är lättare att arbeta med balansen.

Denna reparation var spännande och intressant, att få en inblick i den tekniska utvecklingen av problemet med att enkelt justera haltningen. Konstruktionen med den justerbara haltningen användes i några olika fickur med Stabilisverk samt i ett fåtal kronometrar från Longines. En spännande tanke är att undra varför Brun valde denna konstruktion framför den andra – som han också uppfann – den vi idag känner i alla moderna klockor. Skänker en tacksam tanke till Brun varje gång jag enkelt justerar haltningen med hans geniala uppfinning. Han fick själv aldrig uppleva det totala genomslag som hans konstruktion mycket senare fick.
Jag tänker på dagens konstruktion av haltningsmekanismen – det krävs en del efterforskningar för att se om det kan finnas kopplingar till Brun själv eller de företag som han var involverad i, till exempel Depollier eller Jurassienne. Har hittat liknande konstruktioner bland patent, till exempel gjorde en man som hette Richard Lange från Glashütte flera konstruktioner som liknade Bruns. Vem vet, jag kanske återkommer i frågan.

Stabilis 14689 – balans i bur, del 2

Publicerad den av
2

När jag öppnat båda boettlocken överraskades jag av ett vackert dekorerat urverk försett med en märklig konstruktion där en balansklove normalt brukar sitta.  Min första tanke var – en tourbillon – men jag upptäckte snart att den hjulliknande konstruktionen var fastskruvad i verkbottnen.  Jag tänkte förklara lite mer ingående några av de mer ovanliga finesser detta urverk har.

Balansbrygga
Jag börjar med buren eller den roterbara balansbryggan som Brun själv benämner den. Den hjulformade bryggan passar perfekt i en ursvarvning i verkbottnen, för att hålla fast bryggan är två skruvar placerade motstående. I ett D-format hål passar spiralens ytterfäste in. Om man lossar något på skruvarna kan bryggan roteras så att haltningen kan ställas in. Haltning mäts i millisekund (ms), en perfekt inställd haltning är 0 ms och man försöker få den i alla fall mindre än 1 ms. En modern testmaskin visar haltningen

direkt i ms, men även via det klassiska strecket på pappersremsan eller displayen kan man se haltningen. Testmaskinen visar två streck om klockan haltar, avståndet mellan strecken visar hur mycket klockan haltar. Är haltningen stor kan balansens amplitud eller svängning påverkas negativt, man vill alltid ha så liten haltning som möjligt. Testapparaten jämför den tid det tar mellan tick – en tänkt mittlinje – till tack och omvänt.

I Bruns patentansökan från 1904 skriver Brun att hans uppfinning ska göra det enkelt att justera positionen för ytterfästet – spiralstolpen. Andra fördelar var skydd för själva balansen, skydd för spiralen samt att man enkelt kunde inspektera spiral och gångparti. Han skriver även att konstruktionen i fig. 1 och 2 var den att föredra framför den som illustreras i fig. 3 och 4. Konstruktionen som Brun inte föredrog är i stora delar den som började användas mer allmänt på 50-talet och som nu är dominerande i dagens urverk.

Nackdelarna med den roterbara balansbryggan tycker jag överväger fördelarna. Man är van att snabbt kunna justera balans- och gångparti när urverket är ihopsatt genom att bara ta bort balanskloven. Här måste man ta bort centrumhjul och -brygga, samt ta bort kloven för gånghjulet för att få lös balansen. Även själva ordningen när sätter ihop verket kändes konstig. När haltningen var korrekt inställd enligt min testapparat och bryggskruvarna drogs åt flyttades kloven så att balansen kom åter i haltning. Att ställa in haltningen med mindre än 1 ms fel var mycket svårt.
Det moderna företaget Leroy har använt Bruns balansbrygga i kaliber L200 från 2015.


Balans
Detta urverk är utrustat med Guillaumebalans. Vid en första anblick ser den ut som en vanlig kompensationsbalans, man får titta efter extra noga. Balansen är

uppskuren en bit ut räknat från skänkeln – i detta fall en ”skruvbredd”. Men det som är det viktigaste, som man inte kan se med vanliga metoder är den speciella stållegeringen som ståldelen av balansen består av – den speciella Aniballegeringen som Guillaume uppfann. En kompensationsbalans kompenserar för temperatur-förändringar. Den är tillverkad av bimetall – stål och mässing. Stål och mässing har olika temperatur-koefficienter. I värme expanderar stål mindre än mässing, det gör att den fria änden av balansen rör sig inåt, balansens verksamma diameter minskar vilket gör att klockan fortar, detta kompenserar för den minskade elasticiteten i spiralen vid en värmeökning. En vanlig, rätt justerad kompensationsbalans kompenserar för värmeskillnader på ett mycket effektivt sätt. Men en Guillaumebalans gör det i det närmaste helt perfekt! Den kompenserar nämligen även för det så kallade sekundära felet. Att kunna kompensera för det sekundära felet är nyckeln till att få en kronometer att gå exakt. Vad är då det sekundära felet?
När man testar en kronometers gång gör man det i kyla, rums-temperatur och värme, det brukar vara vid +4C, +20C och +35C. En vanlig kompensationsbalans kompenserar inte linjärt, det blir en topp någonstans. Då måste man ha någon form av hjälpkompensation som tar bort den toppen = det sekundära felet. Innan Guillaume kom på aniballegeringen (anibal är en förkortning av Acier au NIckel pour BALanciers) gjordes många snillrika konstruktioner av balanser, där den svenske urmakaren Victor Kullberg särskilt utmärkte sig.

Guillaume fick 1920 års nobelpris i fysik för sin forskning om legeringar mellan nickel och stål. Han upptäckte bland annat den märkliga legeringen invar som fått stor betydelse inom urmakeriet för den speciella egenskapen att den har ytterst liten värmeutvidgning.
För att en balans ska få kallas Guillaumebalans krävs kombinationen av en bimetallbalans med mässing och den speciella stållegeringen anibal tillsammans med en stålspiral. Så en Guillaumebalans är ett system som består av både spiral och balans tillsammans.

Uppdrag och visarställning
Edward Staehli beskriver systemet så här: genom en utåtgående rörelse av kronan påverka muffhjulet till en inåtgående rörelse som tillåter ingrepp med visarställhjulen. Genom en inåtgående rörelse av kronan till sin normala position tillåter ingrepp med uppdragshjulen.
Han skriver även: att i boettens pendant är en ställhylsa monterad som vanligt i denna typ av klockor.
På engelska brukar detta system kallas ”negative set eller American”. På svenska kanske negativ visarställning.

Delar i uppdraget

Del av mekanismen på tavelsidan

Del av mekanismen på verksidan

Källor:
The Theory of Horology, 1999.
Reymondin et al.
Lärobok i urmakeri, Sandström, 1983.
https://patents.google.com/patent/US824466A/en?oq=j+brun+824466
https://uhrforum.de/threads/only-watch-2015-leroy-chronometre-observatoire.223087/
https://patents.google.com/patent/US833489A/en?oq=staehli+833489

Stabilis 14689 – balans i bur, del 1

Publicerad den av
Svara

I två inlägg kommer jag att delvis publicera två artiklar som finns i TID-SKRIFT 2022. Det är en publikation som varje år sedan 2009 ges ut av De Gamla Urens Vänner i Sverige. Du hittar flera gamla nummer här. För att få TID-SKRIFT behöver du vara medlem i De Gamla Urens Vänner.
Jag kommer att i min del berätta lite mer om själva reparationen och fler detaljer om själva urverket än vad som fick plats i artikeln.
När jag öppnat båda boettlocken överraskades jag av ett vackert dekorerat urverk försett med en märklig konstruktion där en balansklove normalt brukar sitta.  Min första tanke var – en tourbillon – men jag upptäckte snart att den hjulliknande konstruktionen var fastskruvad i verkbottnen.  Jag tänkte förklara lite mer ingående några av de mer ovanliga finesser detta urverk har i del 2.

Men först ska Eric Leskinen berätta om detta intressanta ur.

Chatelain Leal (Stabilis) observatoriekronometer 14689 har Guillaumebalans,
Joseph Bruns roterande bur och Edward Staehlis uppdrags- och visarställmekanism med hylsa. Det erhöll ett Kew A-certifikat med 67,4 poäng av 100 möjliga år 1912. Reglör var troligen Léon Perrenoud.

Observatoriecertifiering av ur var dels en viktig kvalitetsgaranti, dels viktigt i marknadsföring.  Kew A-certifieringen på Kew-Teddington i Storbritannien var en av de högst ansedda, även bland schweiziska urtillverkare. Uren testades under 44 dagar uppdelat på 8 perioder på 5 dagar vardera och med mycket strikta maximalt tillåtna gränsvärden. Perioderna användes för att testa urverken i olika positioner och i olika temperaturer. De testade uren gavs poäng baserat på hur enhetlig gången var från dag till dag, samt mellan olika positioner och temperaturer. Inget ur uppnådde någonsin 100 poäng, vilket motsvarade en felfri gång, och ur på under 50 poäng uppnådde inte de tillåtna gränsvärdena. Värt att betona är att det alltså krävdes specialjusterade ur av hög kvalitet för att erhålla Kew A-certifiering.

Kew A-resultat av Chatelain & Leal (Stabilis) 14689

Kew A-testning varade i totalt 44 dagar över 8 perioder på 5 dagar vardera. 4 av perioderna (IV, V, VI och VII) föregicks av en vilodag. De testade uren erhöll poäng baserat på hur enhetlig gången var från dag till dag, samt mellan olika positioner och temperaturer.

Sammanfattning av Stabilis 14689s resultat i perioderna 1 till 8:
Mean daily rate (seconds):
Pendant up: -1,3
Pendant right: +1,9
Pendant left: +1,5
Dial up: -3,0
Dial down: +1,6

(a) Mean Variation of Rate (seconds): 0,76
(b) Mean Variation of Rate with change of Position (seconds): 1,85
(c) Mean Change for 1 degree Fahrenheit (seconds): 0,150
Extremes of daily Rate (seconds): 9,15

Beräkning av antalet poäng (marks):
Poäng erhållna för:
Variation: 24,8 (Maximalt 40)
Position: 32,6 (Maximalt 40)
Temperature: 10,0 (Maximalt 20)
Totalt: 67,4 (Maximalt 100)

50 poäng krävdes i praktiken för ett Kew A-certifikat. Ur med testvärden under 50 poäng uppnådde inte de tillåtna gränsvärdena.

Beräkning av poäng för Variation
40 – (a/2*40)
a = Mean Variation of Rate
40 – (0,76/2*40) = 24,8
Beräkning av poäng för Position
40 – (4*b)
b = Mean Variation of Rate with change of Position
40 – (4*1,85) = 32,6

Beräkning av poäng för Temperature
20 – ((c/0,3) x 20)
c = Mean Change for 1 degree Fahrenheit
20 – (0,150/0,3) x 20) = 10

Totala antalet poäng: 24,8 + 32,6 + 10 = 67,4

https://en.wikipedia.org/wiki/King%27s_Observatory#/media/File:The_King's_Observatory_in_winter.jpg:~:text=By%20AndyScott%20%2D%20Own%20work%2C%20CC%20BY%2DSA%204.0%2C%20https%3A//commons.wikimedia.org/w/index.php%3Fcurid%3D115554715

Kew eller The King’s Observatory

Joseph Brun och Stabilis
Joseph Brun var en schweizisk urmakare, reglör, uppfinnare och urverksdesigner från La Chaux-de-Fonds som tyvärr fallit i glömska. Med sina uppfinningar, exempelvis en lösning för att enkelt justera ett urverks haltning eller en tidig typ av stötsäkring för armbandsur, var han på många sätt före sin tid.

Efter mer eller mindre lyckade samarbeten med två andra urmakare under sent 1800-tal, först Antoine Inauen och senare Numa Perrenoud, så blev Joseph Brun år 1900 ensam chef för den urverksamhet och fabrik på adressen Rue de Puits 15 som han själv varit med och grundat. Joseph Brun var förmodligen en så kallad etablisseur, alltså någon som färdigställde och sålde klockor baserade på inköpta råverk och urkomponenter. Året därefter började Joseph att marknadsföra varumärket ”Observatus Stabilis” och erbjöd då precisionsur som justerats i alla lägen och temperaturer, med eller utan gångcertifikat, till förmånliga priser. Företagets ur såldes bland annat i USA, där han drev ett säljföretag, Staehli & Brun, tillsammans med en amerikan, Edward ”Ed” Staehli.
Joseph Brun kom under tidigt 1900-tal att patentera den uppfinning som också har kommit att förknippas med honom, nämligen Joseph Bruns roterande bur. Uppfinningen är en stålbur som balanshjulet och spiralfästet fästs i och som då agerar balansklove.

Buren, och alltså också spiralfästet, kan roteras för att på så vis korrigera haltningen. Utseendet på buren gör att den idag ofta misstas för en tourbillon. I någon mening kan kanske lösningen sägas vara föregångaren till moderna urverks rörliga spiralfästen. Den patenterade stålburen består också av en speciell ruckningsanordning / patentruckning.
Det schweiziska patentet för buren, CH27416, registrerades 1903-08-28 och det amerikanska patentet, US824466A, 1906-06-26. I resultat-listorna från kronometertävlingarna på observatoriet i Neuchâtel, där Stabilis-ur ibland deltog, användes bland annat benämningarna ”balancier Stabilis”, ”cage circulaire mobile” och ”cage circulaire pour Balancier” för att beskriva lösningen.

Joseph Bruns amerikanske affärs-partner Edward Staehli var också en uppfinnare i sin egen rätt och fick 1906 ett amerikanskt patent, US833489A, för en uppdrags- och visarställ-mekanism med hylsa.

Året därefter mönsterskyddade Joseph Brun också uppdrags- och visarställmekanismen i Schweiz, mönsterskydd nummer 14222. På engelska kallas lösningar där kronan och uppdragsaxeln är del av boetten, som i fallet med detta patent, för ”Negative setting”. Negative setting-urverk gav kunden möjlighet att själv välja urverk och boett efter eget tycke och smak hos urförsäljaren.

Joseph Brun må vara mest känd för sin roterande bur, men han designade också ett flertal urverk som han sedermera också mönsterskyddade. För företagets precisionsur och kronometrar med den roterande buren, såsom ur nummer 14689, användes främst modellerna i mönsterskydd 11839 från 1905. Om råverken som användes för urverken faktiskt också tillverkades av Joseph Bruns fabrik är svårt att svara på och det har tyvärr ej framgått av mina efterforskningar. Det var dock inte ovanligt för mindre företag att låta råverksspecialister tillverka råverk baserade på deras designer.

År 1908 grundades aktiebolaget ”Fabrique d’horlogerie Stabilis” i
La Chaux-de-Fonds, med syfte att förvärva och driva urfabriken som grundades av Joseph Brun i La Chaux-de-Fonds. Namnet på fabriken, Stabilis, var troligen inspirerat Joseph Bruns varumärke ”Observatus Stabilis”.

Aktiebolaget företräddes under bolagets första två år av styrelse-ledamöterna Paul-Zélim Perrenoud och Charles-Adolphe Perrenoud. Under fabrikens nya ledarskap fortsatte företagets fokus på tillverkning av precisionsur. Exempelvis deltog Stabilis-ur i kronometertävlingarna på observatoriet i Neuchâtel 1912, 1913 och 1920. Företaget Jules Bloch & frère, Fabrique Diamant i La Chaux-de-Fonds använde också Stabilis-urverk med den roterande buren i kronometertävlingarna på observatoriet i Neuchâtel mellan 1911–1913. Reglör för majoriteten av uren, både från Stabilis själva och från Fabrique Diamant, var Léon Perrenoud.

Tillsammans med flertalet släktingar och affärspartners öppnade Zélim och Charles Perrenoud också ett säljföretag, Chatelain Leal & Cie, med säte i London någon gång runt 1910 för att sälja Stabilis-ur utomlands. Namnet på säljbolaget kom från två av medgrundarna, Charles Gaston Chatelain från Storbritannien och Andre Leal från Frankrike. Bolagets huvudsakliga marknader var de engelskspråkiga länderna USA, Kanada och Storbritannien.

Vid det här laget var sannolikt Staehli & Brun nedlagt i USA och värt att nämna är att Stabilis-ur också såldes av Thomas Russel & Son i Storbritannien. Detta innebar att en intressant situation uppstod vid observatorietävlingarna i Kew-Teddington vissa år, där Stabilis-ur inlämnade av både Chatelain Leal & Cie och Thomas Russel & Son kom att tävla mot varandra.
Chatelain Leal & Cie använde ofta varumärket ”Dreadnought” på sina produkter och förpackningar. Varumärket innefattade utöver namnet också ett så kallat merlion, som bäst kan beskrivas som ett lejon med fiskkropp. För Stabilis-ur som såldes i Storbritannien tycks i huvudsak också boetter tillverkade där ha använts. Många av uren, exempelvis nummer 14689, hade boetter tillverkade av Dennison Watch Case Company Limited. Dennison kunde alltså leverera boetter med stöd för Staehlis uppdrags- och visarställmekanism.

År 1915 grundades aktie-bolaget, ”Record-Dreadnought Watch Co., S. A”, där Paul-Zélim och Charles Perrenoud var två av totalt sju ledamöter i styrelsen. Bolaget var verksamt inom tillverkning och handel av ur och hade sitt säte i La Chaux-de-Fonds och Tramelan-Dessus med säljkontor i London. Bildandet av aktiebolaget Record-Dreadnought Watch Co. innebar att bolagen Fabrique d’horlogerie Stabilis Société Anonyme (Z. Perrenoud & Cie, Fabrique Stabilis), Record Watch Co. och Chatelain Leal & Cie gick ihop. Det förklarar också varför det nya bolaget hade kontor både i La-Chaux-de-Fonds och i Tramelan-Dessus samt ett säljkontor i London.
Det nya bolaget, Record Dreadnought Watch Co., kanske bäst kunde beskrivas som ett holdingbolag där de individuella företagens respektive verksamheter i någon mening alltså fortsatte som tidigare. Värt att nämna är också att ägarskapet för varumärken och urverksdesigner som tidigare ägdes av företagen som gick samman istället togs över av det nybildade Record-Dreadnought Watch Co.
Någon gång efter detta tycks Joseph Brun ha öppnat en ny urfabrik, ”Fabrique d’ Horlogerie Jos. Brun” på adressen Rue de Crêt i La Chaux-de-Fonds. Fabriken samarbetade med företaget ”Manufacture Jurassienne de Machines S.A” och var troligen inriktad på tillverkning av armbandsurverk och komponenter för sådana. 1918 fick exempelvis Joseph ett mönsterskydd, 29853, för armbandsurverk. Någon gång 1920–1921 försattes Joseph Brun i personlig konkurs och de fastigheter han ägde på Rue du Crêt 5–7, exempelvis hans fabrik, erbjöds då till försäljning. Troligt var att Manufacture Jurassienne de Machines, senare namngivet Manufacture Jurassienne S. A, köpte Joseph Bruns tidigare fastigheter runt för att kunna fortsätta urverksamheten. Kanske fortsatte Joseph Brun sin karriär som anställd på detta företag.
Efter sin konkurs samarbetade Joseph Brun med amerikanen Edward Rush Duer från Mount Kisco utanför New York. Tillsammans patenterade de vad som troligen var den första stöt-säkringsanordningen för armbandsur.  Det amerikanska patentet för uppfinningen, US1418427A, beviljades 1922-06-06 och det schweiziska patentet, 99986, beviljades 1922-01-06. Patentet bar många likheter med dagens motsvarigheter.

Det amerikanska aktiebolaget Depollier Watch Company grundades år 1922 med syfte att tillverka och sälja ur baserade på urverk med den patenterade stötsäkringen. Kort efter bolagets grundande, och efter att patentet beviljats, erhöll följaktligen Depollier Watch Company ensamrätten till att tillverka urverk baserade på patentet. För sina ur använde Depollier först urverk tillverkade av Jurassia W. Co., det engelska namnet för Manufacture Jurassienne S. A, och som 1918 hade mönsterskyddats av Joseph Brun. Intressant är att Manufacture Jurassienne 1923 sökte ett nytt mönsterskydd för ett av urverken som Joseph Brun mönsterskyddat 1918. Om Manufacture Jurassienne köpte och tog över fastigheterna så innefattade affären troligen även rättigheterna till hans urverksdesigner och uppfinningar.

Mer om urverket i del 2.

Lite mer om tappinborrning

Publicerad den av
Svara

Har gjort två inborrningar av balanstappar på senare tid, tänkte berätta lite om hur jag tänkt och hur jag gjorde. Har skrivit om detta tidigare men det skadar inte att upprepa, en användbar metod som i alla fall jag har ett ökat behov av. Reservdelar tar slut, eller är väldigt dyra – det går förhållandevis snabbt och enkelt att borra in en tapp och det blir ekonomiskt både för mig och mina kunder.
En balanstapp brukar ta ca 3 timmar att göra klar, tappar till vanliga löpverkshjul går fortare.

Den första var ett bordsur – Jaeger Le Coultre cal 250 – en del kallar verket banjo. Kaliber 250 har stötsäkrad balans, det finns även en äldre typ – kaliber 210, den har fasta stenar för balansen.
På båda dessa kalibrar är det vanligt att balanstapparna slits mycket.
Alla mina balansaxlar till dessa verk hade tagit slut. Jag letade lite på internet men kunde inte hitta någon axel. Det är lätt att bli fast framför datorn istället för att jobba, särskilt när man som jag inte är så bra på hitta där. Något som jag kan rätt så bra är att borra in tappar, så istället för att lägga timmar på nätet och sedan vänta veckovis innan grejerna kommer, paket som fastnar i tullen etc etc så beslöt jag mig för att sätta mig vid svarven.
Med rätt utrustning går det relativt snabbt att sätta in en ny tapp.
Här följer lite om hur jag gick tillväga:


Nästa projekt var ett echappement där kunden själv försökt sig på att vara urmakare. Följden av detta var en avbruten balanstapp, förstörd liverrulle och en spiral i kaos. Jag tog till rejält när jag gjorde kostnadsförslaget som kunden accepterade. Inget drömjobb precis, men fullt genomförbart.

Man behöver bra och nyslipade sticklar. Hårdmetallsticklar fungerar bäst. Likaså behöver du bra hårdmetallborr av rätt storlek. Till svarven behöver du tillsatsen för tappinborrning.
Börjar med balanstappen.

Leroy 4740 – vem tog besticken? Del 2.

Publicerad den av
Svara

Del 2.

I del 1 beskrev jag lite om hur jag tillverkade en saknad del av haken i en fin Leroykronometer.
Jag valde att fälla in en bit i den befintliga haken, ett rimligt alternativ både med hänseende till kunden och med min kunskap och de maskiner jag har tillgång till.
Med hjälp av min CNC-fräsmaskin kunde jag fräsa ut formen någorlunda snabbt, sedan formade jag resten för hand.

I denna typ av fina ur är hakstenarna inslipade av en gångriktare. När jag satte tillbaka stenarna räckte det med att trycka in dem i botten och sedan fixera dem – gången är redan inställd. Detta i motsats till moderna ur där urmakaren måste flytta hakstenarna för att ställa in gången rätt. Nästa moment blir att justera in anslagen. Här fick jag fila av sidorna på min tillverkade del tills gången gick igenom – enkelt uttryckt tills gånghjul och hake tickade fram. Denna klocka har inga anslagsstift utan anslagen är en del av verkbottnen. När jag justerat anslaget så att gånghjulstanden faller in på vila 1, sedan kontrollerat så att det fanns även dragning till vila 2 – då var det dags att börja forma hornen på haken. Då filade jag hornets yta tills liverstenen kunde passera fritt med luft och säkerhet. När jag i detta skede drog upp verket för att ge kraft fram till gånghjulet och satte fart på balansen gav haken tillräcklig kraft för att balansen skulle röra på sig utan spiral. Nu justerade jag längden på säkerhetskniven. Då vrider man balansen så att liverstenen går fritt ifrån haken. Då ska kniven ta i den lilla rullen på liverrullen, det skall vara lagom luft mellan lilla rullen/kniven/anslaget. Du kan se bilder och hur jag ställer in gången i ett annat inlägg genom att klicka här.

När haken var klar och klockan gick var det dags att ägna sig åt resten av verket.
Det enda fel jag upptäckte var att en verkhållarskruv var utbytt och en ny tillverkas.

Efter rengöring, epilamisering och ihopsättning var det dags att kontrollera hur klockan gick. Försökte rucka klockan men när jag ruckat till maximal saktning gick klockan bra. Det ser ju konstigt ut att ruckarmen står helt snett ut från kloven (se näst sista bilden), men denna balans har ju två justerskruvar för ruckning så det ska gå fint att justera dem något. För att sakta ner balansen behövde jag skruva ut skruvarna något. Testade att vrida ett varv på först den ena skruven sedan den andra.
KATASTROF!
Skruvskallen gick av!
Hur är det möjligt?
Man vrider ju mycket försiktigt på dessa skruvar, men den gick bara av…
Kanske var den skadad på något sätt, amputerad på samma vis som haken, vet inte.
Nackhåren reser sig – vad göra?

Denna skruv är troligen tillverkad av guld, att göra en sådan med rätt vikt, gänga etc är svårt. Skulle det vara möjligt att på något sätt fästa skallen i den avbrutna biten? Testade att vrida den gängade biten av den avbrutna skruven men den gick inte att rubba. Kanske kunde jag förbinda de båda delarna med ett stift, men dimensionerna är ju så små!
Ett borr 0,15 mm visade sig göra jobbet. Borrade först ett hål i den gängade biten som satt kvar i balansen – det gick bra – hålet hamnade bra i mitten. Satte skruvskallen i svarven och borrade hålet. Fortsatte i svarven med att göra ett passande stift. Sedan var det ”bara” att trycka ihop alla delar med lite Loctite. Det lyckades!
Testade i balansvågen så att inte balansens tyngdpunkt förändrats, men den var bra.
Puh!

Ett roligt och intressant projekt där jag funderade många timmar på hur jag skulle lösa problemet på bästa sätt. Det hade varit spännande att få veta vad som hänt med det saknade ”besticket”…

Klicka på småbilderna!

L. Leroy no 6511 – jakten på de försvunna stenarna

Publicerad den av
2

Eric sa: – Jag har en klocka som behöver ny balansaxel. Kan du hjälpa mig?
Jag sa: – Ja det kan jag säkert.
Eric sa: – Det är något konstigt med den. Det står 22 stenar graverat på verket men hur jag än räknar får jag det till 19 stenar, det fattas tre stenar. Var är dom?

När jag fick klockan i min hand kunde jag också strax konstatera att det stämmer nog att det är 19 stenar i verket. Vad jag kunde se och tänka mig var det: fem vid balansen, fyra vid haken, fyra vid gånghjulet, två var på resten av hjulen = 6 stycken. 5+4+4+6=19.
Det var också ingraverat ”five (5) adjustments” – fem justeringar. Fem justeringar, på en observatoriekronometer – det stämmer ju inte. Den är ju justerad i så många positioner det krävs för att kunna bli godkänd som observatoriekronometer, dessutom i kyla, rumstemperatur och värme. Den testas ju i sex positioner. Det är något som är konstigt här!

Jag kunde också konstatera att verket var oerhört välgjort, hade Guillaumebalans (klicka här om du läsa mer om denna typ av balans), jag kunde inte se några märken (som så ofta) efter klantiga urmakare, allt verkade vara i toppklass och toppenskick.
Det skulle bli ett nöje att få svarva en balansaxel och få igång detta fina urverk!
Stenarna får bli ett senare problem.
Här följer de olika stegen i renoveringen.
Jag börjar med att ta ur verket ur boetten och undersöka om det fanns fler fel eller defekter än den avbrutna balansaxeln.
Nej, allt såg fint ut (de extra stenarna hittade jag inte dolda under tavlan) det var dags att förbereda balansen, ta bort den avbrutna axeln och svarva en ny.

Lösgjorde balansen från kloven. Lyfte av spiralen med mina hävarmar av mässing. Ibland på så här fina klockor är det två separata liverrullar – så var det på denna.
Den lilla – eller säkerhetsrullen – kunde jag ta bort på samma sätt som jag brukar.
När jag skulle ta bort den stora rullen insåg jag snabbt att det skulle bli problem.
Varför?
Alla vanliga liverrullsavtagare är gjorda för balanser med plan undersida, men de flesta (som jag sett) Guillaumebalanser är inte plana under. Själva balansringen sitter i mitten av skänkeln. Hur får jag bort rullen? Jo, det var bara att tillverka ett verktyg!
Jag tycker själv att jag har det mesta i verktygsväg – men en sådan här liverrullsavtagare det hade jag inte!
Hur många gånger ska detta hända?
Det saknas alltid ett verktyg!
Tror inte att detta är det sista verktyget jag behöver tillverka!
Det var nu jag började inse att detta inte skulle gå…
När rullen var borta började jag betrakta axeln: kan jag överhuvud taget tillverka en axel så här fint???
Att svarva en axel är en sak men att göra den så här perfekt…
Nej det skulle antagligen behövas flera försök och frågan för mig var om jag skulle kunna göra en taskig kopia.
Kanske, kanske kunde jag borra in en tapp?
Har gjort det förut, ja det var bara att försöka och göra så gott man kan.

Mäter först den hela tappen – 0,07 mm. Det är en riktigt tunn tapp!
Men så brukar det vara i dessa kronometrar. Det raka partiet på tappen brukar vara kortare än på ett vanligt fickur. Eftersom lufterna i balansen skall vara extremt små, behöver det raka partiet på tappen endast vara så långt som balanshålet är djupt plus en liten marginal för luft.
Mitt tunnaste borr är 0,15 mm, så jag valde att använda det.
Nu sätter jag balansen i svarven, jag kontrollerar så att balansen snurrar runt och inte kastar. Om man får problem med att det kastar när man sätter upp i svarven kan man använda lyktan i tappinborrningsverktyget för att styra axeln. Då går det lätt att centrera. Nu tar fram mina nyslipade sticklar, jag har en stickel med särskilt vasst slipad vinkel som jag gillar att använda för just centrering. Jag filar tappändan plan med en safirfil, är det större tappar och axlar man jobbar med brukar det gå fint att svarva ett plan.
Nu gäller det att svarva en försänkning som gör att borret styr rätt, det kan man bara göra med en supervass spets på sin stickel. Man får kontrollera spetsen med en stark lupp eller i mikroskopet. När du har gjort försänkningen måste du kontrollera så att du verkligen svarvat hela vägen in i botten, det får inte sticka upp något längst inne i botten på centreringen.
Jag har ett tillbehör till svarven som är gjort för tappinborrning. Det består av en lykta med hål av olika storlekar, en centrerspets och en borrhållare. Jag kontrollerar så att borret sitter perfekt centrerat i borrhållaren med hjälp av en indikatorklocka med
1/1000-dels mm noggrannhet. Sedan trycker jag borret försiktigt mot centreringsförsänkningen på axeln och kollar en extra gång att borret centrerar fint mot axeln. Tar lite olja på borret och kör!
Med hårdmetallborret brukar det skära galant i även den hårdaste axel, så även i detta fall. Inga problem. Brukar borra in ungefär dubbla tapplängden.
Sedan tar jag fram ett lämpligt blåstål och svarvar en tapp. Jag brukar göra tappen sådan att den går in hela vägen till botten av hålet och helt rak. Det är väldigt lätt att en så här hård balansaxel spricker om jag skulle valt att göra tappen något konisk (som man brukar göra på grövre dimensioner), jag brukar polera den sista tusendelen för att den ska gå in fint. När jag är nöjd med tappen svarvar jag en anvisning så att jag kan bryta av tappen när den sitter fast i balansaxeln. Tar på Loctite för cylindriska låsningar – viktigt att välja rätt produkt – och fäster tappen i balansaxeln. Sedan bryter jag av tappen vid min anvisning.
Skönt – en ny tapp på plats!
Då ska tappens diameter och längd anpassas. Detta gör jag i rullbänken.
Börjar med tjockleken, väljer 0,12 mm i rullbänken, polerar ner, kontrollmäter, kontrollerar formen på tappen, minskar till 0,10 mm i rullbänken, kontrollerar osv.
När jag närmar 0,07 mm provar jag flera gånger tills tappen går in i hålet.
Har tagit bort motstenen i balanskloven, provar med balansen. Nu kontrollerar jag hur mycket av tappen som sticker ut. Använder hålskivan i rullbänken och kortar av tappen med hjälp av en safirfil. När det börjar närma sig, provar jag med en nyslipad skruvmejsel hur mycket av tappen som sticker ut. Det allra sista håller jag mejseln över tappen och lyfter balansen för att se om jag har luft. När jag ser att det finns luft slutar jag, kronometrar skall ha luft men inte mer. Ett vanligt fickur skall ha mer luft.
Skruvar fast motstenen och provar så att balansen fungerar. Sedan monterar jag liverrulle och spiral – klockan fungerar igen!

Dags att plocka isär verket och göra rent. Efter rengöring: epilamisering, ihopsättning och oljning. Inga fler överraskningar, hittade heller inte de saknade stenarna eller någon rimlig förklaring på mysteriet. Kanske var det en förvirrad gravör som inte kunde räkna som gjorde denna, eller förväxling med en annan klocka?
Skulle denna klocka ha tillverkats idag skulle den med säkerhet kostat ett sexsiffrigt belopp, Eric köpte denna superklocka för några tusenlappar!

Eric nämner detta om Leroy 6511:
Den tävlade i första klassen på observatoriet Besançon år 1910. Reglaget utfördes av Maurice Quelos. Uret kom på plats 74 av 197 det året med 206,9 poäng som också innebar guldmedalj. Den kom också 6:a av 27 ur som klarade testningen i 1910-års tävling för torpedbåtskronometrar som hölls av Service Hydrographique, Paris  – Franska marinens hydrografiska tjänst. En tävling som ställdes som inköpskrav av franska marinen.
Urverket är samma som användes i observatoriekronometrar av Vacheron & Constantin, Paul Ditisheim (då under benämningen typ 2), Haas Neveux och Patek Philippe. Ingen vet exakt var råverket kom ifrån, men i Patek-museets dokument står det om en av Patekerna att de köpte verket från Wehrli freres, ”Wehrli Frères” som var reglörer verksamma i Geneve. Även Cortebert använde urverket.

Titta på detaljerna i bilderna och njut!

Balanskloven.


Klockan klar!


Kolla passningen och precisionen på visarväxelhjulet!
Det vilar på en tand på visarställhjulet, när jag med korntången rör hjulet glider det ner i sin position. Sånt som en nörd blir lycklig av att se!

Omega koaxial 2500 – problem vid oljning

Publicerad den av
2

När man satt ihop och lagat verket är det dags för oljning. I vanliga verk med ankargång brukar det inte vara några större problem, men på Omegas koaxialverk krävs det lite mer av dig som urmakare.
Omega har därför gjort flera olika verkhållare där man kan stega fram gången för att kunna olja tänder och stenar på korrekt sätt.
Verket som jag i alla fall kommer mest i kontakt med är kaliber 2500.
Jag har retat mig på att frammatningen sitter på höger sida av verkhållaren. Det innebär att du måste byta grepp varje gång du ska mata fram en tand. Jag håller oljegivaren i höger hand – oljar en tand – lägger ifrån mig oljegivaren – matar fram en tand – plockar upp oljegivaren igen – försöker sikta in den i rätt öppning – osv.

Jag vill mata fram med vänster hand och olja med höger utan att behöva byta arbetsställning varje gång. Det är tidskrävande att försöka pricka rätt efter varje greppbyte.

Så jag tillverkade helt enkelt en genomgående lättrad skruv!
Hur enkelt och bra som helst.
Några illustrationer på hur jag tänker samt en enkel skiss på skruven.
Retar du dig också på detta är det bara att tillverka en skruv eller ta kontakt med Verkmästarna så svarvar jag en till dig också!

H. L. Matile no 10790- en utmaning, del 3.

Publicerad den av
Svara

Del 3.

När själva verkdelen är klar är det dags för kronografen och uppdraget.
På slutet skriver Eric om Matiles intressanta historia och om testningen av detta verk med mera.

Alla delarna till visarställningen.

Alla delarna till kronografen.

Generellt när jag jobbar med kronografer brukar jag börja med att sätta pelarhjulet på plats. Därefter de delar som gör att pelarhjulet rör sig – spärr och start/stopparm t. ex. Erics kronograf är ju av en enkel sort men det krävs ändå att man sätter de olika delarna i rätt ordning annars blockerar de varandra och man får backa några steg. Allteftersom delarna hamnar på sina platser smörjer jag funktionsytorna som annars kan vara dolda. Höga tryck – fett, små rörelser utan större tryck får olja.
Bildserien nedan visar hur varje del hamnar på respektive plats.
Konstigt nog finns ingen svensk ordlista över urmakeritermer, delars namn etc, så en del namn har jag själv hittat på.

Alla kronografens samt uppdragets delar på plats!

Här testar jag så att allt fungerar som det ska. Start – stopp – nollställning.

Pelarhjulet är ”hjärnan” i en kronograf. Hjulet har 18 tänder i botten. Varje tryck på knappen matar fram en tand. Här ser man hur nollställararmen vilar på en av kammarna. Armen för blockering av sekundräknaren saknas här. Kronografen går.

Kronografen stoppad. Nollställarmen vilar fortfarande på en kam. Användaren kan läsa av den uppmätta tiden. Kronografen har tre lägen: start – stopp – nollställning. Varje kam motsvarar två tryck på knappen och mellanrummet ett tryck. Hjulet har 18 tänder = 6 kammar x 2 + 6 mellanrum x1 = 18 tryck för ett varv på hjulet.

Här har nollställararmen fallit ned i en av öppningarna. Nu är sekundräknaren nollställd. Nästa tryck på knappen kommer att starta kronografen och lyfta nollställararmen upp på nästa kam.

Timelapsefilm med de olika funktionerna.

Verket monterat i boetten.

Allt klart!

Här kommer Erics intressanta text om alla farbröder Matile och om detta ur specifikt:

 

Henri Louis Matile kronometerkronograf 10790

Henri-Louis Matile är ett namn som tycks ha gått i arv i minst fyra generationer. Henri-Louis Matile född år 1757, okänt dödsår, fick en son 1790 som han också döpte till Henri-Louis, tyvärr också med okänt dödsår. Henri-Louis född 1790 födde i sin tur en egen son år 1817 som också gavs samma namn och som dog 1893. Henri-Louis Matile född 1817 födde i sin tur en son år 1843 som traditionsenligt gavs samma namn och som dog 1925. Åtminstone de två senare var urmakare verksamma i schweiziska Le Locle under andra halvan av 1800-talet. När farfarn, som troligen inte var urmakare, fortfarande var vid liv tycks fadern ha kallat sin verksamhet ”H. L. Matile fils”. Efter farfarns död döptes verksamheten om till ”H. L. Matile” utan ”fils”, som alltså betyder son på franska. Exempel på detta går att se i resultaten från precisionstävlingarna på observatoriet i Neuchâtel från 1868 och 1869. År 1870 förekommer både namnen H.-L. Matile fils och H.-Louis Matile et fils i resultatlistan vilket tyder på att fadern och sonen arbetade ihop och att den yngsta Henri-Louis sannolikt gick i lärlingstjänst hos sin far. I observatoriets resultatlistor mellan 1877-1879 syns H.-L. Matile och H.-L. Matile fils (H.-L. Matile Son år 1877) som konkurrenter med olika serienummerserier, dock med viss överlappning. För ur gjorda runt 1870-1880 är det således mycket svårt, om inte omöjligt, att bedöma vilken H. L. Matile som var ansvarig och i vilken grad de då samarbetade. Som exempel hade de båda urverksamheter listade i Le Locle enligt adresslistan, Indicateur de La Chaux-de-Fonds et du Locle, från 1877-1878 (under kategorin fabricants et négociants). Sonens verksamhet med inriktning på komplicerade ur var listad på adressen ”de Couronne 316” och faderns verksamhet på ”Rue de France 287”. Troligen arbetade de mycket nära och det är möjligt att verksamheternas konsoliderades någon gång runt 1883. Efter 1882 finns nämligen endast faderns urverksamhet i adresslistan. Sonen sysslade också med politik och var prefekt i Boudry – som ligger sydväst om Neuchâtel vid Neuchâtelsjön – i adresslistan från 1883. Han tycks ha hållit denna position till minst 1902, då ytterligare en referens till honom som prefekt går att hitta.

Oavsett vilken eller vilka Henri-Louis Matile som låg bakom, var företaget H. L. Matile känt för sina komplicerade ur och kronometrar av mycket hög kvalitet. En stor del av produktionen gick på export till USA där importföretaget Mathey Brothers, Mathez & Co under en tid var generalagent.

Den amerikanska marknaden var onekligen mycket viktig för H. L. Matile och vid världens första officiella världsutställning i USA, Centennial International Exhibition 1876 i Philadelphia, valde företaget att storsatsa. Vid utställningen ställde företaget ut fem komplicerade ur och en fickkronometer, samtliga med gångcertifikat från det schweiziska observatoriet i Neuchâtel.

Värt att nämna är att även komplicerade ur från Charles Henry Meylan ställdes ut i samband med uren från H. L. Matile. C. H. Meylans komplicerade ur tillverkades nämligen av H. L. Matile då.
H. L. Matiles främsta och mest komplicerade utställningsur, troligen serienummer 10697, beskrivs i Joseph H. Wilsons bok ,”The masterpieces of the Centennial international exhibition”, som

”a piece of workmanship that presents the most extraordinary handiwork in the best known instance of its representation, it being certainly the most intricate watch ever exhibited in this country” och

”this watch may be ranked as one of the most remarkable exhibits in the Exhibition, combining within itself evidences of profound mechanical and mathematical knowledge, exact and experienced skill of hand and eye, and exceedingly great patience, industry and ingenuity.”

Uret i fråga tog två år att tillverka och hade minutrepeter, evighetskalender, 1/5-dels splitsekundkronograf, 1/5-dels hoppande sekund och månfasvisning. Trots alla komplikationer, var inte uret mycket större än ett vanligt fickur och som nämnts ovan hade det till och med ett gångcertifikat från observatoriet i Neuchâtel.
H. L. Matiles ur gjorde verkligen intryck i USA och det superkomplicerade uret beskrevs i den amerikanska dagstidningen Washington Times som ”perhaps the most wonderful watch in the world”. Den kände och humoristiske författaren Mark Twain (Samuel Langhorne Clemens) skriver i artikeln att uret, med alla sina funktioner, troligen vet mer än den genomsnittlige amerikanske väljaren och att uret är mer likt en människa än något ur han skådat tidigare. Twain spekulerar kring vad som skulle hända om kugghjul lades till eller togs bort från uret. Han konstaterar att om uret gavs ytterligare hjul så hade det nog lärt sig att både läsa och skriva och om hjul togs bort så hade det nog ändå varit mer intelligent än de som styr landet.

Utöver tillverkningen av komplicerade ur lades också en stor vikt vid precision och vid observatoriecertifiering av ur. I nästan 20 år tävlade företaget på observatoriet i Neuchâtel. Första gången var 1868 och sista gången var 1883 och under dessa år vann företaget H. L. Matile många priser. Ett bra exempel på detta är år 1881, när H. L. Matile vann observatoriets stora pris för tillverkare. Priset innefattade utöver den stora äran också en prissumma på 200 franc, vilket då var en ansenlig summa. Det delades ut baserat på en tillverkares kronometrars genomsnittliga precision i testningsklasserna A, B och C, förutsatt att denna ställde upp med minst 12 kronometrar det året. Priset delades inte ut alla år med anledning av de strikta gränsvärdena. Många kronometrar, även sådana som med god marginal klarade kronometertestningen på observatoriet i övrigt, presterade inte väl nog för priset, vilket alltså påverkade företagets genomsnitt negativt. Majoriteten av tillverkare hade heller inte kapaciteten eller var intresserade av att ställa upp med fler än 12 kronometrar ett år.
År 1881 deltog företaget H. L. Matile med hela 31 kronometrar, vilket var klart flest av alla deltagare. Troligen bar fadern Henri-Louis Matile ansvaret för tillverkningen. Tillsammans med Borel & Courvoisier, vilka deltog med 12 kronometrar, kvalificerade de sig alltså för att tävla om det stora priset. Företagets 31 kronometrar uppvisade generellt mycket god precision, men i en av parametrarna som bedömdes, skillnaden mellan den högsta och lägsta uppmätta gången, översteg kronometrarnas snitt det tillåtna gränsvärdet och företaget borde således ha diskvalificerats från priset. Intressant är att även konkurrenten Borel & Courvoisiers kronometrar föll på samma parameter och att H. L. Matiles kronometrar föregående år, 1880, också gjorde det. Detta ledde till att observatoriets chef, Dr. Adolph Hirsch, diskuterade parametern i observatoriets årliga rapport. Han konstaterade dock att gränsvärdet inte borde ändras.

Trots parametern beslutade sig den ansvariga styrelsen för att Henri-Louis Matile skulle tilldelas observatoriets stora pris. Det ovanliga undantaget motiverades av att 9 av företagets 31 kronometrar var kronografer och att 10 av kronometrarna testades i testningsklassen B, observatoriets svåraste för fickkronometrar. Kronografer uppvisade i regel sämre resultat i tävlingarna och testningen i klass B varade i 6 veckor och urverken testades i värmeugn, kylskåp och i 5 olika positioner, något som med all säkerhet ökade skillnaden mellan ett urverks högsta och lägsta uppmätta gång. Det fanns inte heller några tvivel om att de 12 bäst presterande av de 31 kronometrarna skulle ha uppfyllt de krav som ställdes för priset. Hade H. L. Matile valt att endast ställa upp med sina tolv bästa hade de alltså troligen vunnit priset. Styrelsen ville inte straffa H. L. Matile för andra året i rad för att ha ställt upp med ett stort antal kronometrar i tävlingen.

En av kronometrarna H. L. Matile ställde upp med i tävlingen 1881 var serienummer 10790, en kronometerkronograf av bästa sort med 1/5-dels sekund. Baserat på en delvis bortfilad stämpel kan råverket troligen attribueras till LeCoultre, Borgeaud & Cie, men det är som ofta svårt att säga med säkerhet. Totalt klarade 29 kronometrar den mycket strikta testningen i klass B, som alltså också var en tävling, och nummer 10790 var en av 6 kronografer att klara testningen. Inte nog med att den klarade testningen, kronometern kom dessutom på tredje plats och var den bästa kronografen att testas det året. Placeringen i de olika tävlingsklasserna baserades på urets genomsnittliga gångvariation, alltså skillnaden i gångavvikelse, och ju lägre värde desto bättre. Med en genomsnittlig gångvariation på 0,28s kom alltså 10790 på tredje plats i klass B. Den bästa kronometern i klassen det året uppvisade en genomsnittlig gångvariation på 0,25s och den sämsta på 0,97s.

Trots den höga placeringen vann inte kronometern något av de priser som gavs till enskilda kronometrar. Faktum är att samtliga i topp tre inte gavs pris av olika anledningar. Endast kronometrar från kantonen Neuchâtel gavs priser, så en uteslöts på grund av detta. Många kronometrar, exempelvis nummer 10790, fick ej pris på grund av att de inte uppfyllde något av villkoren gällande gränsvärden för pris. Vad gäller kronometer 10790, som alltså generellt uppvisade absolut topprecision, berodde det på ett av positionstesterna. Enligt artikel 9 i testningsreglerna får prisvinnande ur ej uppvisa en skillnad i gång på över 5s mellan positionen där uret står upprätt med kronan uppåt och positionerna där uret står upprätt med kronan till vänster eller till höger. H. L. Matile 10790 uppvisade en skillnad mellan positionen där uret står upprätt med kronan uppåt och positionen där uret står upprätt med kronan till höger på 6,41s.

Reglören som bar ansvaret för H. L. Matiles samtliga kronometrar 1881, och många av konkurrenternas, var Fritz Borgstedt, också var verksam i Le Locle. Fritz Borgstedt var en av de mest produktiva reglörerna i slutet av 1800-talet och vann många observatoriepriser.
Borgstedt var son till en mjölnare och föddes 1826 i den tyska staden Werther i Nordrhein-Westfalen. Han lärde sig urmakeriyrket i tidig ålder hos en urmakare i sin hemstad och arbetade därefter som assistent till en hovurmakare i Detmold. Som assistent fick han vidareutbildning som urmakare och konstruerade på så vis en fickkronometer från grunden. Borgstedt flyttade till Schweiz redan 1851 i hopp om ytterligare urmakeriutbildning. I La Chaux-de-Fonds arbetade han under många år med tillverkning av högkvalitativa gångpartier. När arbetet i staden tröt flyttade Borgstedt istället till den närliggande staden Le Locle, där han fick arbete som reglör. Under sitt arbete med finjustering av ur var han en av de första att praktiskt applicera Edouard Philips teorier om balansspiraler och ändkurvor. Balansspiralen i kronometer 10790 har tätare innervarv istället för en innerkurva. Kanske är just detta ett exempel på sådan teori i praktik. Fritz Borgstedt dog den 13 november 1892 och hyllades i tysk urmakarpress för sina stora framgångar utomlands.

Idag är det relativt svårt att hitta information om företaget Henri-Louis Matile, personerna bakom och de ur som tillverkades. Trots framgångar på den amerikanska marknaden och vid observatoriet i Neuchâtel tycks H. L. Matile ha upphört någon gång runt 1890. Sista gången företaget nämndes i adresslistan Indicateur de La Chaux-de-Fonds et du Locle var 1889. Det går idag endast att spekulera i vad som hände. Som nämnts tidigare tillverkade företaget komplicerade ur för C. H. Meylan och kanske växte denna del av verksamheten sig så stor att detta blev företagets fokus? Kanske valde sonen att fokusera på sin politiska karriär när fadern blev till åren?

Källförteckning:

Allgemeines Journal der Uhrmacherkunst, band 17 1892, tillgänglig:
https://digital.slub-dresden.de/werkansicht/dlf/104945/446/0/

Bulletin de la Société des Sciences Naturelles de Neuchâtel, band 8, 9, 10, 11, 12, 13 och 14, tillgängliga: https://www.e-periodica.ch/digbib/volumes?UID=bsn-001

Dictionnaire des Horlogers, De Mabelly à Muzi:

http://fr.worldtempus.com/article/industrie-news/economie/dictionnaire-des-horlogers-de-mabelly-a-muzi-15634.html

Favre-Perret: Report on Horology, Philadelphia Exhibition 1876, tillgänglig:

http://www.watkinsr.id.au/Favre.pdf

Francis A. Walker. International Exhibition, 1876: Reports and awards. Groups I-XXXVI and collective exhibits, sidor 122-123 och 158.

Henri-Louis Matiles släktträd, tillgängligt: www.familysearch.org/tree/pedigree/landscape/MJR7-MQW

Indicateur de La Chaux-de-Fonds et du Locle, år 1877-1878, 1880-1882, 1883, 1889, tillgängliga:

https://doc.rero.ch/record/323375

Joseph M. Wilson. The masterpieces of the Centennial international exhibition, volym 3, sidor 245-248, tillgänglig: https://archive.org/details/masterpiecesofc03shin

L’Impartial, 1902, No 6490, XXIIme Annee.

Scientific American, June 2 1877, sida 342.

The Jewelers’ Circular and Horological Review, volym 15, 1884, sida XIV.

The Dalles weekly chronicle., December 29, 1900, PART 2, Image 3, tillgänlig:
https://oregonnews.uoregon.edu/lccn/2003260222/1900-12-29/ed-1/seq-3/

The Jewelers’ Circular and Horological Review, 1882, volym XIII, sidor 348, 361-363, tillgänglig:

https://archive.org/details/PO60176Vol13/mode/2up

L. Leroy 19964 – fick nytt liv i uppdrag

Publicerad den av
2

Vad har vi här?
Ett ganska enkelt armbandsur med fläckig, fyrkantig boett, där det satt ett äldre sladdrigt brunt läderarmband.
Det var något fel i visarställningen men det gick hjälpligt att dra upp fjädern.

Vid en närmare titt stod det L. Leroy & Cie på urtavlan. Lät bekant.

Lyfte av visarna och tog bort de två skruvarna som håller tavlan för att inspektera.

(Det jag först tyckte var ett gammalt tråkigt band visade sig vara originalbandet. Bandet är sytt direkt på klockan!)

Så här såg det ut under tavlan.
Det var inte så konstigt att det inte gick att ställa visarna!
Någon hade försökt att tillverka en ny visarställarm, men den såg mest ut som en prototyp. Dessutom blockerade en ny skruv rörelsen för armen.
Hur går man tillväga för att få till en fungerande visarställarm?
Det är ju inte direkt något vardagsarbete, man ser visarställarmar, man vet hur det ska fungera – när kronan dras ut skall muffhjulet skjutas fram mot visarställhjulet så att det går att ställa klockan, när kronan är intryckt ska armen kunna röra sig när kronan dras bakåt och ligga still när klockan dras. I detta verk ligger dessutom fjädringen i samma spår i muffhjulet – armen måste kunna röra sig fritt gentemot fjädern – i sina lägen.

Ett intressant problem som måste lösas!

Jag hade ingen hjälp av visarställarmen som satt i klockan.
Måste konstruera armen med hjälp av det som fanns kvar av originaldelar i verket.
Tog hjälp av CNC-fräsens koordinatsystem tillsammans med en USB-kamera. En kombination som jag aldrig jobbat med tidigare – modernt värre. Men väldigt smidigt.
Mäter upp med hjälp av datorn och CNC-maskinen. Tar en mängd olika viktiga mått.

I mitt ritningsprogram kunde jag sedan lägga in de måttuppgifter jag hade, jag kan även lägga in mina verkbilder som bakgrund. Det gjorde att jag kunde testa om ritningen på visarställarmen fungerade mot verklighetens verk.

Innan jag började med armen tillverkade jag skruven för visarställarmen. Med ritningen som förebild började jag fila!
(Letade efter bilder på hur en visarställarm från Leroy kunnat se ut, men det var för mig omöjligt att hitta bilder på tavelsidan…
Fick bli min tolkning av hur den eventuellt hade sett ut.)
I de flesta moderna klockor har regeln två eller tre lägen. För att få dessa lägen exakt sitter det ett stift på regeln, stiftet tar i tirettfjädern som har två eller tre försänkningar som skapar de rätta lägena. Det är också viktigt att fjädringen är så stark att det krävs ett visst tryck för att ändra mellan tex uppdrag och visarställning – kronan får ju inte hoppa in när du ställer klockan. I denna Leroy var konstruktionen en annan. Här var det visarställarmen som skulle hålla kronan i position. Det gjorde jobbet mycket svårare, fick ju inte fila bort för mycket material, då skulle det inte fungera som tänkt.

Nästa moment blir att tillverka en ny uppdragsaxel för att ersätta den gamla och rostiga. Hålet för uppdragsaxeln var väldigt slitet, så mycket att ingreppet mellan transmissionshjul och kronhjul blev för stort så att det kuggade över. Det brukar vara en ganska stor operation att fixa till. Har skrivit lite om detta förut bland annat här. Fick en idé om att göra ett foder. Problemet med foder är att det måste bli stabilt, det får inte lossna. Det är ganska stora krafter när klockan dras upp. Ofta använder man bara ett finger när man drar, det gör att det blir ensidigt tryck mot en sida av verkbottnen. Är då axeln sliten som i denna klocka, verkar axeln som en fil. Det är även känsligt med ingreppen. Det är ju ofta inte bara själva hålet som är slitet utan även de andra delarna i uppdraget brukar också vara mer eller mindre slitna.
Svarvade ett stålrör med en fläns som jag delvis filade bort. Gjorde sedan ett par spår i verkbottnen där jag kunde vrida in mitt foder. Det blev som en slags bajonettfattning, gjorde flänsarna svagt kilformade så att de skulle kilas fast när jag vred in röret. Det visade sig bli mycket bra och stabilt!
Även när jag fräst bort överflödigt material satt röret stabilt, det gick inte att rubba. Fjäderhusbryggan trycker dessutom emot fodret vilket skapar ytterligare stabilitet.

Efter allt arbete med att få ordning på uppdraget återstod nu bara att få igång själva urverket!
Efter rengöring och epilamisering satte jag ihop verket, fungerade det?
Naturligtvis inte! 🙂
Gången fungerade inte. Såg att det var bränd lack på en av hakstenarna, misstänkte att det var något fel här. Tog bort den brända schellacken, ställde in gången, satte dit ny fin schellack. Allt fungerade som det skulle!

Härligt att jobba med fina kvalitetsur av bästa sort!
Tyckte att detta inlägg blev lite långt så det kommer mer om företaget Leroy och minst en Leroyklocka till i framtida inlägg!