Författararkiv: andersandersson13

Profilbild för Okänd

Om andersandersson13

Naturfotograf med fåglar och fjärilar som huvudintressen.

Ett bakvänt echappement

Publicerad den av
Svara

En kund tog kontakt med mig som undrade om jag kunde hjälpa till med att fixa echappementet på ett engelskt skeppsur av fabrikatet Smiths.

Echappement är det svenska ordet! Uttalas E Sjapp Mang!
På engelska kallas det för platform, som också är ett bra ord.
Det består av ett komplett gångparti med gånghjul, hake och balans. Det brukar sitta monterat överst på verket och drivs med ett kronhjul.

Det finns nytillverkade echappement att köpa i olika storlekar och med olika modul och tandantal på gånghjulet. Det gäller att först ta reda vad man själv har och sedan jämföra det med de data som leverantören tillhandahåller.

Efter att ha fått urverket av kunden konstaterade jag också att echappementet behövde bytas ut, allt var i stort sett en enda rostklump. Efter lite trix lyckades jag få ur det rostiga gånghjulet så att jag kunde räkna tänderna och mäta dess diameter.
Man måste veta drivens diameter för att kunna räkna ut modulen.

I formelsamlingen väljer jag formeln för drivar med spetsvälsning och med tandantal lägre än 10. Min beräkning gav M 0,24 – perfekt!
Enligt specifikationen skulle det nya echappementet ha 0,25, så det borde funka.
Kollar även ritningen och det verkar kunna passa.
Lämnar ett pris till kunden – som accepterar.
OK, beställer hem gångpartiet.

Notera öppningen för gånghjulsdriven på det gamla echappementet.

Så här ser det nya echappementet ut. Öppningen sitter på fel sida!

Hittade ett lämpligt verktyg i mina lådor, maskerade med tejp för att det inte skulle bli repigt.

När nitningen lossat, sätter jag upp allt i svarven.

Nu gick det fint att vrida 180°.

Nitar fast igen.

När öppningen hamnat rätt visade sig nästa problem – plattformen hamnade fel i positionen mellan verkbottnarna.

Kronhjulet behöver flyttas så att plattformen hamnar mer centrerad.

För att inte skada tappen tar jag en passande fodring som jag slår på. Axeln är konisk.

Kronhjulet gick fortfarande trögt på axeln men för säkerhets skull sätter jag Loctite för att låsa det på axeln.

Nu ser det mycket bättre ut, plattformen bra centrerad.

Jag letar reda på två skruvar som passar i hålen för att fixera plattformen Hålen är borrade på kanten av verkbottnarna. Svarvar till en spetsig kon.

Märker upp centrum. Använder sekundaxeln som referens. (Hålen i verkbottnarna var inte borrade centrerat mot mitten av verket, kan ju vara bra att kontrollera och tänka på.)

Med hjälp av gammal Rodico positionerar jag in plattformen på verket. De två spetsiga skruvarna har jag först gängat in i verkbotten på ”Rodicosidan”. Knackar till med en mässingshammare, då får jag två märken att borra efter.

Borrar hålen för hand.

Väljer ett lite större borr än skruven diameter. Då har man möjlighet att justera ingreppet mellan gånghjul och kronhjul.

Skruvar in mina koniska skruvar på motsatta sidan, fäster plattformen löst med skruvarna i de två först borrade hålet och märker upp de två sista hålen.

Echappementet på plats! Ingreppet fungerar, balansen svänger fint.

Dags att rucka in. Även kontroll av svängningstalet. Kunde ju inte kontrollera det gamla echappementet på ett enkelt sätt för det var så rostigt. Så jag chansade på att det var 18000 – vilket visade sig stämma. Annars får man räkna fram svängningstalet för att vara absolut säker. Vet du inte hur man räknar ut svängningstalet? Kolla i detta inlägg.

 

Fjäderhuskärna med twist

Publicerad den av
Svara

En kund undrade om jag kunde hjälpa till att reparera eller tillverka nya fjäderhuskärnor.

När jag fick kärnorna i min hand kunde jag konstatera att båda två var illa hanterade. Bestämde mig för att tillverka ett par nya.

Har man en bra svarv av modell större än urmakarsvarv är det inga större problem att göra en fjäderhuskärna. Har man dessutom möjlighet att fräsa är det ännu lättare. Är väl egentligen inte så mycket att skriva om, har man ovanstående hjälpmedel vet man hur man gör. Jag tänkte ändå visa hur jag brukar göra.

Kapar först till två ämnen att jobba med.

Det kan ibland vara svårt att hitta härdbart material att jobba med i större dimension. Då kan man göra själva kärnan i t. ex. mässing. Då blir det även enklare att härda.

Jag använder de gamla kärnorna som mallar och tar måtten från dem.

Jag kan även kopiera inställningarna från svarven när jag jobbar.

Ibland tar jag en bild på skalan, då blir den ännu lättare att kopiera.

Snabbt sätt att svarva i vinkel.

Jag använder en speciell metallmärkningspenna för att lättare se t. ex. ristar.

Svarvningen klar, kärnan passar.

Sätter upp frässpindeln i svarven för att kunna borra och fräsa.

För att hålla spärrhjulen på plats ska det vara ett borrat hål i fyrkantsdelen. För att snabbt hitta centrum på den runda axeln fräsen jag ett litet plan.

Nu är det lätt att pricka in borret i mitten av axeln.

Hål rakt igenom.

Fräser fyrkanten.

Fyrkant och hål klart.

Borrar ett hål för fjäderhaken. Det finns flera möjligheter att tillverka innerfästet. Detta tycker jag är snabbast och enklast. Man kan välja att behålla skruvens form eller att göra en fyrkantig stång som man gängar in och sedan filar fram formen på. Så klart kan man även först svarva bort material på ömse sidor om fästet som man sedan fräser fram. Allt handlar om tid och vad kunden är beredd att betala för.

Borrar och gängar hålen för fästet. Lagerytorna fint slipade. Dags för härdning.

Doppar i såpa för att minska glödskal.

Härdning och sedan anlöpning till blått – ca 300 grader.

Skruven ska bli fjäderfäste.

Slipar ner skruven. Sätter för säkerhets skull en svetsloppa för att den inte ska vrida sig.

Fett på de nya fjädrarna.

Allt klart.

Polerar änden på fyrkanten så ser det snyggt ut för kunden.

 

ImHof 948 – ett verk med slag

Publicerad den av
Svara

Kort historik

1888 började konstnären Frédéric Imhof, att tillverka urtavlor. Hans företag växte så småningom till ett familjeföretag – Imhof. Det blev känt för att producera eleganta och högkvalitativa konstnärliga bordsklockor och mekanismer. Hans son, Arthur Imhof, grundade Manufacture de Pendulettes d’Art Arthur Imhof S.A. 1924, integrerade urverksproduktion och expanderade företaget internationellt.

Företagets ursprung kan spåras tillbaka till Frédéric Imhof, en skicklig konstnär som började designa urtavlor för andra tillverkare.

Verksamheten expanderade, och Frédérics son, Arthur, tog så småningom över och drev dess tillväxt.

År 1924 grundade  Arthur Imhof formellt Manufacture de Pendulettes d’Art Arthur Imhof S.A. i La Chaux-de-Fonds, Schweiz.

Under Arthurs ledning expanderade företaget och produktionen ökade, man integrerade urverkstillverkningen och började exportera klockor globalt till marknader i Amerika, Asien och andra länder.

Bordsur på roterande sockel med fyra funktioner: tid, temperatur, luftfuktighet och lufttryck.

Imhof fokuserade på att skapa högkvalitativa konstnärliga bordsur även kallade stilur (Pendulettes d’Art) och mer prisvärda produkter såsom reseväckarur och vanliga väckarklockor. Man fick ett gott rykte för sina eleganta och konstnärliga klockor.
Företaget levererade urverk till mer prestigefyllda varumärken och tillhandahöll sina högkvalitativa 8-dagars urverk för klockor tillverkade av tillverkare som Boucheron, Bucherer, Cartier och Tiffany.
Företaget är känt för ett brett utbud av produkter, inklusive världsklockor från 1960-talet, dekorativa slagverk med automater och skrivbordsset i modern stil, ofta med invecklade detaljer som handemaljerade urtavlor och utarbetade förgyllda mässingsfodral.

Här ser vi grundaren Arthur Imhof i sällskap med Gerard Bauer, ordförande för FH, under firandet av Imhofs 50-årsjubilieum.

Reparationen

En kund hade lämnat in ett urverk som satt i ett stilur. Urtavlan var märkt med Bucherer och verket var av Imhofs fabrikat. Imhof är kända för sina väckarur, men de tillverkade även ur med olika komplikationer. Verket i detta ur med kaliber 948 är utrustat med en slagmekanism. Klockan slår hel- och halvslag.

Ganska snart upptäckte jag att verket blivit utsatt för misshandel av en ”så kallad urmakare”. Jag upptäckte många fel och slitage, men även tidigare reparationer av någon med kunskap. På ovanstående bild ser man att hakstenen är flyttad uppåt parallellt med haken.

Här ser man att verket är ”rengjort” men inte tillräckligt.

Jag gjorde ett kostnadsförslag där jag försökte få med alla fel som jag hittade, tog extra höjd för dolda fel som jag vet brukar komma när jag tar isär mer. Detta är särskilt viktigt att tänka på om du ser att någon annan varit före dig som inte har ordentlig kunskap.
Kunden godkände kostnadsförslaget – dags att sätta igång.

Jag började med att ta bort den avbrutna skruven för fodralets baksida/klangskålen.

Borrar ur den avbrutna skruven.

När jag har ett hål i skruven går det fint att skruva bort den avbrutna biten.

När jag började att ta isär verket upptäckte jag denna bussning som satt löst.

Slagverkets delar. Stora hack i verkbottnen samt hjulet under utlösaren för slaget.

Verket isärtaget.

Gammal ingrodd olja.

Motstenen till vindfånget var lös.

Antagligen den lösa motstenen som orsakat den krokiga tappen.

Riktar tappen med mitt speciella verktyg.

Tappen är rak igen!

Vindfånget kommer att fungera. Som alltid med vindfång är det viktigt att kontrollera friktionen mellan axeln och själva vindfånget. Vindfånget ska kunna vrida sig något när slaget stoppar.

Istället för att försöka lyfta utlösaren med risk att skada minuthjulet och lyftaren använder jag en stans mot axeln. Som synes har någon varit före mig som inte använt den metoden.

Sätter upp hjulet och svarvar plant och slipar fint.

Som följd av den brutala behandlingen med att försöka få loss utlösaren har även axeln böjts.

Fortsätter i svarven och riktar den böjda axeln.

Mer jobb i svarven för att fixa till det här. Förstår inte vad som hänt här men det är inte snyggt i alla fall!

Svarvar rent och plant.

Provar med visaren.

Reparerar gängan.

Nu hamnar minutvisaren i rätt position.

Nästa problem att ta sig an är det slitna gångpartiet. Man ser tydligt hur tandens hävyta är deformerad, dessutom oregelbundet.

En kombination av slitage och justering. Man kan ana märken av en fil.

Tandens hörn – övergångshörnet, skall vara skarpt och inte – som här avrundat.

Kraftiga slitage på hakstenen. Men istället för att byta sten har någon flyttat stenen i höjdled.

Rejäla märken av slitage.

Både in- och utgångsstenarna hade stort slitage.

Sätter in nya stenar. Testar med detta först. Hade jag haft ett nytt gånghjul hade jag naturligtvis bytt det, men jag letade hos leverantörer och på nätet men hittade inget. Om inte tandtopparna redan varit ”grejade” med hade jag kunnat polerat topparna. Då sätter man upp hjulet i svarven och sätter en fin polerskiva mot topparna. Med hjälp av delningsskivan flyttar man fram tand för tand och polerar topparna en efter en. Det skulle varit ett sista alternativ om inte klockan skulle gå bra och balansen svänga med bra amplitud. Men det visade sig senare att den ändå fungerade ok så jag lämnade hjulet så här.

Det är meningen att man ska kunna ta ut fjäderhuset när det övriga verket fortfarande sitter ihop. Man ser märken i verkbotten efter fjäderhuskärnan när man försökt få ut fjäderhuset. När jag själv försökte få in/ut fjäderhuset kände jag att det här går alldeles för trögt, varför?

Jo änden på fjäderhuskärnan var slarvigt avstucken från fabriken så en liten tapp stack ut ca 0,5 mm på undersidan. Man kan ana den efter att jag slipat och polerat änden. Med denna korrigeringen går det lätt och fint att sätta in och ta ut fjäderhuset, kärnan har marginal mot botten och poleringen gör att inga ytterligare märken skapas.

Uppenbarligen har reparatören inte förstått att axeln för visarväxelhjulet INTE är gängad utan inpressad. Inget är dock så skadat att det stoppar funktionen.

Funktionen för utlösning av slaget fungerade sådär. Antagligen berodde detta på  misshandlande delar som jag beskrivit ovan. Armen ska falla ner exakt på minut 00 och 30. Här vandrade utlösarmen sakta nedåt.

När armen till slut nådde botten på utlösarhjulet hade det gått flera minuter.

Sätter upp armen i skruvstycket och filar till formen.

Armen justerad så att den kan falla ned på rätt sätt.

Slitage på hävstiftshjulet för slaget.

Här jag bockat slagarmen lite så att den verkar på återstoden av de slitna tandtopparna.

Nu är alla delar på plats och injusterade så att slaget fungerar som det ska.

Bara det sista kvar, åt vilket håll ska den sitta?

Reparationen klar.

Källor:
https://clockdoc.org/gs/handler/getmedia.ashx?moid=49126&dt=2&g=1
https://www.watchprosite.com/independents/imhof-a-heritage-a-legacy/16.1630401.16572866/
https://www.mikrolisk.de/show.php?site=280
https://www.ecrater.com/p/15203647/arthur-imhof-clock-company-50-year?srsltid=AfmBOoq4_rJ5FsPWSXCMPR5vWQ5IbFNatsjy7PHe4ikpKhmTPaDqsq0_

Klicka för att komma åt 19410724.pdf

Lite om cylindergången – del 2

Publicerad den av
Svara

Illustration som fint visar cylinderns hävytor och dess vinklar.

Renovering av bordsur

Vid kontroll av balansen såg jag tydligt att en av cylindertapparna var väldigt sliten, cylinderns insida var också sliten. Eftersom som bordsuret har ett echappement blir balansens position statisk så endast ena halvan av tappen var sliten.


Balansen i svarven.

Här ser man hur den övre tappen var sliten.

Man kan ana ett mörkt streck både inuti och på utsidan av cylindern, även ett litet slitage på hävytan.

Ytterligare problem upptäcktes med gånghjulet och dess lagerhål som båda var spruckna.

Hur reparerar man detta på bästa sätt?
Som framgick i del 1 av detta inlägg går det ju att få bort den slitna tappen genom att ta bort tampongen. Det är en sak – att sedan passa in en ny tampong det är något annat. Den ska dels passa fint i cylindern, den ska ligga jämns med cylinderns kant när den är inpressad korrekt, sedan måste totala längden och tappens tjocklek anpassas.
Eftersom även gånghjulets tapp behövdes bytas beslöt jag att borra in tappar i båda när jag ändå hade alla grejer framme vid svarven.

Balansen centreras med hålskivan i svarven.

Tappen bortslipad, centrering och instick svarvas så att borret styr exakt i mitten.

Lite olja på hårdmetallborret.

Ett hål istället för tapp.

Svarvar till en passande tapp, pressar fast med lite Loctite. (Man ser tydligt slitaget på cylindern.)

Ny tapp på plats.

Tappändan polerad.

Tappen polerad och klar.

Gånghjulet tas om hand på samma sätt. Bortsvarvning och centrering av tapp.

Hålet borras.

Hålet borrat.

Ny tapp anpassad. Lägg märke till att jag svarvat en brottanvisning på vänstra sidan av den nya tappen. Om tappen skulle gå av oavsiktligt är det meningen att den ska gå av här. Därför gör jag alltid en brottanvisning först.

Ny tapp på plats, polerad och klar.

Gånghjulets tappar klara.

Byter ut de trasiga stenarna.

För balanstapparna gäller att hålet skall vara 1/6 större än tappens tjocklek. = 16%. 0,16+16%=0,18 mm.

Polering av cylindern och gånghjulständerna

Man ser på bilden ett mörkt spår på utsidan av cylindern.

Även insidan har spår av slitage. Svårt att få fina bilder men i mikroskopet syns det tydligt. Man ser även att hävytorna i cylindern är skadade.
För att polera dessa ytor använder jag klippta remsor av de diamantpapper jag beskrivit tidigare när jag jobbade med bearbetning av rubin. Det går ju även fint med smala remsor av slippapper. Remsorna fäster jag på en sticka. För insidan och hävytorna använder jag lite diamantpasta på en putspinne. På samma sätt gör jag även med funktionsytan på gånghjulständerna.

Nya ytor på cylinder och gånghjul.

Spiralen behöver riktas.

Spiralen justerad, det sista görs i verket. Prällningsstiftet syns klockan sex.

Klockan klar för leverans!

Källor – se del 1 och https://anderstestarblog.com/2025/03/30/victor-kullberg-4035-del-2/

Om tappinborrning har jag skrivit flera gånger i denna blogg. Sök i sökrutan.

Lite om cylindergången – del 1.

Publicerad den av
1

Ibland kommer man i kontakt med klockor med cylindergång. För det mesta säger jag nej på en gång eftersom jag vet att det innebär mycket jobb. Ofta blir reparationskostnaden orimligt hög i förhållande till klockans både ekonomiska- och bruks-värde. För det mesta är det bruksur av mindre hög kvalité, delarna är ofta slitna. Det finns dock undantag. Kända firmor som Patek Philippe och Breguet tex gjorde cylindergångar av mycket hög kvalité, ibland är cylindern tillverkad i rubin. Men sådana klockor ser man såklart inte så ofta. (Dessutom gör rubincylinder varken från eller till på klockans gångprecision – den är fortfarande låg.)

Fattning för rubincylinder.

Någon gång ser man fina bordsur med echappement med cylindergång.
Jag fick en förfrågan om jag kunde hjälpa till med just ett sådant bordsur. Kunden tog bort urverket från fodralet och skickade det till mig. Fördelen med ett verk med echappement är att det är lätt och skruva bort och ta isär och undersöka innan reparationen. Man kan kolla slitage noga i mikroskopet.

Så kan det se när man tittar noga i mikroskopet. Insidan och hävytan i cylindern slitna.

Lite om cylindergången

Cylindergången är en gammal gång som uppfanns och patenterades redan 1695 av den engelske urmakaren Thomas Tompion. Tompions elev Georg Graham utvecklade gången, det var först då (omkring 1725) som gången fick sitt genombrott och användes främst utanför England. 150 år senare fick gången den form som man oftast kommer i kontakt med nuförtiden, med gånghjul och cylinder i stål. Tidigare användes mässing för gånghjulet och ibland användes kopparpluggar med en ståltapp som tampong. (I gamla nummer av den Brittiska Horological Journal läser man ibland ”Repairing Foreign eller Swiss Watches, det refererar ofta till just klockor med cylindergång.) Den blev den mest använda gången i industriproducerade ur fram till cirka 1900.

Cylindergången är en vilande gång. Den består av gånghjul och cylinder. Cylindern består av: cylinderröret, två tamponger (stålpluggar i cylinderröret där tapparna är svarvade) samt en mässingsputs där balans och spiral fästs.
Det är viktigt att cylinderns- och gånghjulets funktionsytor är välpolerade och fina. Gången kräver också en bra oljning, den bör rengöras regelbundet för att dels inte slitas onödigt samt att den ska gå så bra som möjligt. Dock kan aldrig cylindergången jämföras med till exempel ett fickur med ankargång, gångresultatet kommer aldrig i närheten av den. Så räkna med flera minuters gångavvikelse per dygn.

Om cylindern saknas men gånghjulet finns kan man räkna ut cylinderns diameter genom att multiplicera gånghjulets (med 15 tänder) uppmätta diameter med konstanten 0,119. Tex gånghjulsdiameter 8,5 mm x 0,119 = cylinderdiameter 1,0115 mm.

Inte helt lätt i dagens läge att byta cylinder eller tampong!
Men ibland går det att hitta både cylindrar och tamponger i gamla urmakerier.

Vad kan man göra?

Om man studerar äldre litteratur och artiklar om hur man reparerar cylindergången läser man ofta att den vanligaste reparationen är att byta tampong eller tapp. Min erfarenhet av att byta tampong är dock att det inte är helt lätt. Den övre tampongen är längre än den undre och den brukar sitta hårdare på grund av sin större yta.

Om inte den övre tampongen lossar lätt kan man göra så här:
På balansringen är ett rör pånintat där spiralen ska sitta. Den övre delen av cylindern brukar vara dold under det röret.
Man kan knacka på den övre delen av cylindern i tex ett stansställ. Genom att man knackar sträcks materialet och tappen kan lossa lättare. Men eftersom röret döljer den delen av cylindern måste man först ta bort balansringen från cylindern. Innan du tar bort balansringen notera positionen på prällningsstiftet på balansringens kant gentemot öppningen i cylindern.
Jag rekommenderar att du svarvar ett verktyg för att separera cylindern från balansen. Svarva ett rör där ytterdiametern är något mindre än cylinderns ytterdiameter, borra ett lämpligt stort hål så att tappen går fritt. Anpassa sedan ytterdiametern så att du kan passa in den i ett lämplig hålstans. Använd sedan stansstället för att driva ut cylindern. Om den övre tappen ändå inte lossnar kan man försöka med den undre kortare tampongen som brukar sitta lösare. Om den lossnar kan det vara lättare att använda en vanlig cylindrisk stans för den övre. För att inte göra märken i cylindern bör man använda en hålplatta i mässing.

I mitt stansställ ingår detta ambos speciellt för att lossa svårflirtade tamponger.

Här passar cylindern perfekt!

I läge för hamring.

Man vrider cylindern i tre positioner och knackar.

Några knackningar i tre positioner räckte för att tappen skulle lossna.
Tappen lös.


En kort video som beskriver hur man kan lossa en hårt sittande tapp.

I ett gammalt sortiment hittade jag tamponger.

Färdiga tamponger.

Fler verktyg

Bland mina verktyg finns detta:
Med en tung fot av troligen zink.

Välanvända hål.

Verktyg för att rikta cylindergånghjul. D. R. G. M. registrerat år 1889.

I del 2 återkommer jag till min reparation.

 

Källor:

Årtal för DRGM.
DRGM står för ”Deutsches Reichs Gebrauchsmuster”. Det är en tysk beteckning för registrerade designer. Det användes i Tyskland från 1891 till 1945. Man ser beteckningen ofta på tyska verktyg.

För dig som vill veta det mesta om cylindergången rekommenderar jag:

A Treatise on Modern Horology in Theory and Practice, Claudius Saunier, jan. 1887
Den finns dels antikvariskt men också som PDF från några olika källor. Ibland måste du registrera dig för att kunna ladda ner den. Men det är gratis. En del av illustrationerna är tagna från planscherna längs bak i den boken.

Fler böcker som jag använt:
Watch and Clockmakers’ Handbook, Dictionary and Guide, Britten 1915
Die Hemmungen der Uhren, Dietzschold 1905
Lexikon der Uhrmacherkunst, Schulte 1902
Haandbog for Urmagere, Band 1, 1948
Vorlagen für das Uhrmachergewerbe, Dietzschold 1910

Valjoux 72 med inbyggd manual

Publicerad den av
1

Lars kom till mig med sin kronograf av märket Enicar. Klockan gick dåligt och timräknaren fungerade inte. Vad behövdes?

Men först lite om Enicar.
Det finns böcker och mycket skrivet om Enicar på internet. Enicar har blivit populär bland samlare och entusiaster. Vill du läsa mer finns länkar längst ner på sidan.

Del av omslaget till en reservdelskatalog från Enicar.

År 1913 startade Ariste Racine tillsammans med sin fru Emma Blatt företaget Enicar – han vände helt enkelt bokstäverna i sitt efternamn. I början höll man till i La Chaux de Fonds men redan 1919 hade företagit vuxit så mycket att man behövde mer plats. Då byggdes en ny fabrik i Lengnau. Från och med nu användes namnet Enicar på klockorna. Ariste Jr klev in i företaget 1934 han var precis som sin far en duktig affärsman. Man utvecklade flera egna verk men använde även urverk från AS och Valjoux – som i Lars klocka. Valjoux kaliber 72.

Lars berättade att han köpt klockan som ny någon gång på 70-talet. Någon gång lämnades klockan in i Borås för reparation, troligen var det då KL skapade den inbyggda manualen!
Mer om den längre ner.

Stopp i löpverket ”de luxe”, del av pelarhjulet gått av och blockerar centrumhjulet. Inte så konstigt att klockan gick dåligt. När jag tagit av tavlan kunde jag också se att fjädern för timräknarens nollställararm var felmonterad.

Efter att jag och Lars kommit överens om vad som skulle göras med klockan var det dags att sätta igång med reparationen.
Verkmästarna i Göteborg hade alla reservdelar som behövdes.

Eftersom en av pelarna på pelarhjulet var avbrutna riktade jag min uppmärksamhet särskilt på det området.

Pelarhjulets skruv märkt med K L. Man ser även att en av pelarna är avbruten.

Hur var det då med manualen som rubriken antyder?

Så här ser andra upplagan av manualen från Valjoux ut från januari 1965. Här visar och förklarar man på ett enkelt sätt hur timräknarmekanismen för Valjoux 72 skall sättas ihop.

Jämför detta med en modern manual från ETA för den vanliga kalibern 2824-2. Här visas enbart uppdrag- och ställmekanismen på en A4-sida. Totalt omfattar manualen 24(!) sidor. (För kronografverket 7750 behövs 28 sidor.) Man ser att varje del har fått ett nummer som talar om i vilken ordning de olika delarna ska monteras. Finns även några symboler för hur de olika delarna ska smörjas.

Del av ETA-manualen med ordningsnumren på delarna.

Här är fourniturlistan – dellistan. Först vilken position delen har, sedan ett oändligt långt reservdelsnummer på några av delarna – några delar är endast märkta med ”Var” – utan delnummer. Det betyder att denna del finns i flera ”Var”ianter eller versioner, men man talar inte om vilka som finns. Sedan följer delarnas namn på olika språk. Jag inkluderar några PDF:er för jämförelse med äldre och nya manualer så kan ni jämföra.
Jag vet inte om dagens urmakare behöver all denna information med beskrivningar liknande byggsatsbeskrivningar, eller om man klarar sig lika bra med den äldre typen? Är man utbildad urmakare borde man ju veta i vilken ordning delarna ska sitta och monteras?

Men åter till K L och Valjoux 72. Hen har gått ett steg längre än både gamla och nya manualer och numreringar!
Detta kanske är framtiden för urmakeriet?

Så här ser verket ut på lite håll, men tittar man närmare ser det ut så här:


Här har delen/delarna, positionen och skruven fått en märkning!
Tänk så praktiskt. Ingen konst att sätta ihop en komplicerad mekanism! 🙂
Bara att gratulera K L som uppfann detta geniala system.
Tar tacksamt emot tips om vem den mystiske K L från Borås är!

Själva reparationen bjöd inte på några större överraskningar men det fanns två justeringar som behövdes. Båda gällde skruvar, skruv nr 3 samt en onumrerad tavelskruv.

När jag drog åt skruv nr 3 blockerade den rörelsen på kopplingsarmen. Den arm med ett hjul som driver sekundräknarhjulet. Det är ett ganska vanligt fel på skruvar med en ansats. För att justera den på ett enkelt sätt använder man en skruvfräsplatta.

Varje fräs har ett nummer som motsvarar hålets diameter.

Eftersom skruven blockerade armen fräser jag bort lite material på skallens undersida, ansatsen blir lite högre/längre. Om det är för mycket luft på armen fräser man bort lite material på ansatsen, gängan sitter då i hålet.

Nästa skruv som innebar problem var en av tavlans skruvar. Tavelskruven skruvas först ned mot verkbottnen, sedan skruvar man upp skruven som går in i ett spår i tavelpelaren. Tavlan dras då ned mot verkets tavelsida och ligger dikt an.

När skruven dragits åt låg den för nära kopplingsarmen.

Filade bort lite material på kanten av armen så att den går klar från skruven.

Verkmästarna hade en passande originalkrona.
Reparationen klar.

 

 

 

 

Valjouxsymbolen med ett R i Ebauchesskölden – R står för Raymond Frères SA.

PDF:er
Valjoux VAL23_72
Valjoux 72+72c+88+90 VAL72_72C
Se ETA Customer Service för de moderna manualerna:
https://shopb2b.eta.ch/en/technicaldocuments/index/pdf/id/1883/

https://shopb2b.eta.ch/en/technicaldocuments/index/pdf/id/2080/

Länkar:
Googla på: vintagewatchinc.com/enicar/
https://www.vintageenicar.com/for-sale-1
http://www.enicar.com/
https://sv.wikipedia.org/wiki/Enicar
http://www.verkmastarna.se

En tandlös uggla

Publicerad den av
Svara

Anders sökte upp mig med anledning av att han just röjt och tömt sitt föräldrahem. Bland alla saker fanns ett litet väggur i form av en uggla med rörliga ögon. Han berättade att den alltid suttit på väggen i hemmet men att han inte mindes att den någonsin fungerat. Som gosse hade jag själv en liknande klocka men drevs av ett lod och var dubbelt så stor. Jag minns att min klocka gick att beställa från ett välkänt postorderföretag.

Min katalog från 1967-68.

På sidan 140 hittar man detta Väggur U 1476.

Jag tog mig an klockan, tänkte att den nog bara behövde en rengöring och lite olja för att fungera.
Tog ur verket ur fodralet och doppade det helt sonika i ultraljudsbadet utan att ta isär eller kolla speciellt noga. Lite olja och fett på de rätta ställena. En snabbtest av verket i skruvstycket visade att det tickade på fint.

OK, montering i fodralet och ytterligare test. Den tickade på fint.

Morgonen efter kollade jag hur den gått. Den hade stannat…
Rörde lite på pendeln och försökte starta den – inget hände. Hade jag glömt att dra upp den? Drog den några varv, fortfarande stopp.
Vad hade jag missat?

Ganska snart upptäckte jag detta!
Två tänder var böjda och skadade, de satt helt löst när jag kände på dem.
Jaha vad gör jag nu?
Slänga klockan?
Nej inte min stil.
Även om klockan helt saknar ekonomiskt värde hade den ett stort affektionsvärde för Anders.
Samtidigt hade jag ingen lust att göra en tandinfällning eller tillverka ett helt nytt hjul.
Räknade tänder och mätte upp hjulets diameter.
Ritade upp hjulet och ”kapade” ut en mindre sektor. Tänkte lägga de nya tänderna ovanpå det befintliga hjulet. Snabb och enkel lösning som ändå skulle fungera.

Så här ser det ut i mitt program för att styra CNC-fräsen.

Med hjälp av en pinnfräs med diameter 0,5 mm, kunde jag dels borra två hål för fastsättningen samt fräsa ut tändernas form.

Så här blev resultatet efter fräsningen.

Limmade fast de nya tänderna på hjulet.

Borrade två hål i hjulet.

Försänkte hålen på kammen med nya tänderna. Stack in två mässingsstift från insidan ut. Kapade av, filade rent och nitade fast.

Kanske inte mitt snyggaste jobb, men väl fungerande!

Istället för en timmas jobb blev det tre timmar, ändå ganska ok.
Det fick bli byteshandel istället för pengar.
Kul att se Anders nöjda min när han för första gången fick se klockan fungera igen!

Föredrag

Publicerad den av
1

Under hösten 2024 blev jag inbjuden till Göteborgs Stadsmuseum att hålla ett föredrag om mitt yrke urmakare. Museet hade en mindre utställning i foajén under rubriken – Gesällskap. De yrken som presenterades var: bokbindare, urmakare och hattmakare.
I samband med utställningen hölls tre föredrag – ett för varje yrke.

Jag gjorde en Powerpointpresentation anpassad för både fackfolk och intresserad allmänhet. Hela föredraget spelades in, men tyvärr gick något snett så filmen blev inte så bra.

Nu i vår dök ett nytt tillfälle upp att visa mitt föredrag – Spring Craft i Trollhättan. Det är ett smidesevent där årets tema var ”Smeden och tiden”.
Vi spelade in alla föredrag som hölls under eventet, även mitt.
Eftersom jag själv är engagerad i Spring Craft hade jag möjligheten att i efterhand redigera filmerna och fixa till dem lite.

Alla faktafel i föredraget är givetvis mina egna!
Här är mitt föredrag (ca 60 minuter):

Victor Kullberg 4035 – del 4

Publicerad den av
Svara

Tre rör

Med ett fungerande gång- och balansparti var det dags att renovera själva urverket. Löpverket består av fjäderhus, snäcka med kontraspärr, centrumhjul, mellanhjul, sekundhjul och gånghjul.

Löpverket, förutom fjäderhuset på sina platser.

Slitage på snäckhjulets övre axel.

Slitage på snäckhjulets undre axel.

Slitage på centrumhjulets övre axel.

Förvånande nog hade axlarna för snäck- och centrumhjul stora slitage. En kronometer av hög kvalité med så här stora slitage? Det ville jag gärna undersöka närmare. Vid kontroll av axlarnas hårdhet visade det sig att den endast var ca 45-50 HRC. Blåstål brukar ha en hårdhet runt 55-60 HRC.

Det finns tre olika skalor för att mäta ett ståls hårdhet – Brinell (HB), Vickers (HV) och Rockwell (HRC) samtliga metoder går ut på att man pressar ett hårt verktyg mot en slipad yta, sedan mäts intryckets storlek. Ett enklare, mindre noggrant, framför allt billigare sätt är att använda hårdhetsfilar. Det brukar vara sex olika filar i ett testset. Man börjar med filen för den lägsta hårdheten och pressar den emot stycket som ska provas.

Glider filen över ytan eller hugger den tag om du försöker röra filen något? Man testar sedan med filar för allt hårdare stål tills filen hugger tag i ytan.

Eftersom slitaget var så stort måste något göras åt de slitna ytorna. Hade det varit ”normala” tappar hade man lätt kunnat åtgärda felet men dessa hjul har lite speciella axlar. Funderade på om det skulle gå att göra en helt ny axel till snäckhjulet men den tanken övergav jag ganska snart. Det är väldigt svårt att lossa axeln från snäckan utan att skada något. Eftersom slitaget var så stort och djupt gick det inte att enbart svarva bort den slitna ytan och polera den nya ytan. Då hade jag blivit tvungen att även svarva bort material från fyrkanten till uppdragsnyckeln. Jag valde att svarva bort så mycket som det gick av slitaget utan att förstöra fyrkanten, och tillverka ett rör som jag pressade ner över den rensvarvade ytan. Blåstålsröret kunde sedan anpassas för att passa i hålet i verket.

Jämförelse mellan axelns ytterdiameter och slitage/fyrkant.

Rensvarvning av den slitna ytan.

Här är röret som ska pressas på plats över den slitna ytan.

Röret redo att pressas på plats. Man ser att det fortfarande finns märken kvar på gamla axeln som inte gick att svarva bort utan att fyrkanten skulle skadats.

Röret på plats.

Röret har fått sin slutliga form och lagerytan har polerats.

Röret pressas på plats. Undersidan av snäckhjulet.

När röret pressats på polerades den nya ytan.

Röret till centrumhjulet svarvas.

Röret klart.

Röret på sin plats, polering återstår.

Anledningen till att jag valde att även tillverka ett rör istället för att bara sätta in en fodring i centrum, var den speciella formen av centrumlager. Den var svarvad direkt i verkbotten och var alltså ingen inpressad bussning, dessutom försänkt på andra sidan.

Efter ytterligare några mindre justeringar var det så dags att rengöra alla delar och sätta ihop verket. För att underlätta arbetet med verket har jag tillverkat två verkringar – en för tavelsidans verkbotten och en för den övre sidan. Vid ihopsättning är det enklast att sätta hjulen i den övre sidans botten. På tavelsidan finns en brygga över sekund- och mellanhjulen. Om man tar bort den underlättar det mycket när man ska passa in tapparna i hålen. Särskilt gånghjulet har en tunn och känslig tapp.

Ihopsättning av verket. Alla hjul på plats.

Tavelsidans botten på plats. Till sist läggs bryggan över hjulen på plats.

Bryggan och delarna till gångreservvisaren på plats.

Detalj av hjulen till gångreservvisaren.

När hela verket är ihopsatt lägger jag på den grå verkhållaren och vänder hela ”paketet” så att jag kan skruva i skruvarna för den övre bryggan.

Balans och fjäderhus återstår.

Använder Moebius syntetiska oljor HP-1300 och 9010, gången oljas inte. På ”stora” kronometrar tar man ibland en blyertspenna och drar över guldfjäderns spets för att minska friktionen. I samband med ihopsättningen av verket oljas även kedjan, jag brukar ta lite olja (HP-1300) på tum- och pekfinger (med fingertutor på) och dra och gnida in olja i alla skrymslen och vrår på kedjan. Sedan torkar jag bort eventuellt överflöd med en luddfri trasa. Som vanligt epilamiseras alla ytor för att hindra att oljan sprids.

Balansen

Impuls- och utlösarrulle med sina nya stenar.

Allt klart för montering i boetten.

Verket klart för montering i boetten.

Kontroll av visarens friktion mot minutröret – sitter visaren ordentligt fast?

Urtavlans baksida med hälsningar från emaljören.

Den kraftiga och vackra silverboetten. Klockan två syns uppdragshålet, klockan sex anas tillverkarens stämpel J O – James Oliver.

Kraftiga och vackra stämplar. Lejonet är England, huvudet London, stort D 1879.

Kraftiga och vackra stämplar. Boetten är även stämplad med J O som troligen är James Oliver som var verksam i Clerkenwell, London 1857-1891. Stämpeln kan anas på bilden ovan där hela boetten syns.

Verket monterat i boetten.

Jag tyckte att det skulle vara bra att tillverka en nyckel med lite längre skaft. För egen del tyckte jag att det var svårt att både ställa visarna och dra upp verket, eftersom baklock och glasring var i vägen. Jag fick en idé att fräsa ut en del i mässing och att fixa till ett stålämne till nyckel som jag redan hade.

Svarvning av radie med hjälp en radiefräs som svarvstål, svarven körs baklänges.

Ämnet har fått en fin polerad radie.

Djup gravering – Victor Kullberg 4035.

Ämnets form fräses ut i CNC-maskinen.

Inspirerades av formen på den nyckel som följde med reparationen.

Ämnet formas, borras och gängas i svarven.

Fräsen användes också för formning.

Den färdiga nyckeln med ny blånering och polering på fyrkantsdelen. Resten har formats med fil, fräs och svarv. Sedan slipad och polerad med olika grader av papper.

Jag tillverkade även ett etui för den fina kronometern. Köpte ett tyg i form av ett linne på loppis, 3D-printade ett basform i plast.

Insatsen anpassades till en klockförvaring i borstat Cubanoläder från Verkmästarna. Det blev snyggt och prydligt och framför allt en skyddad förvaring för den fina kronometern. I etuiet finns även en plats för de utbytta delarna.

Ingenjörsvetenskapsakademin gav 1962 ut denna medalj för att hedra 100-årsminnet av Kullbergs genombrott i Greenwich 1862 för hans gärningar inom urmakerivetenskapen.

Bronsmedaljen är graverad av Leo Holmgren 1962 (signerad ovanför högra axeln).

Stockholms urmakareämbete instiftade i samband med jubileet en prismedalj med Kullbergs bild på framsidan och Stockholms observatorium på baksidan – urmakeriets Nobelpris brukar den kallas.

Källor:

Böcker att läsa mer om kronometergången:
Der Chronometergang, Irk. A.
Die Feinstellung der Uhren, Giebel & Helwig
Die Hemmungen der Uhren, Dietzschold, C.
Mechanische Uhren mit Fachzeichnen, Lehotzky, Ludwig
The practical watch escapement, Daniels, G.
The Ship’s Chronometer, Whitney, Anthony E.

Lite om rubinbearbetning:
Die Edelsteine und Ihre Bearbeitung fur Uhrmacherei, Bijouterie und Industrie, Trincano, L.
På nätet finns: L’art de travailler les pierres précieuses à l’usage de l’horlogerie et de l’optique, enseigné en dix leçons… / par N. Dumontier https://watchlibrary.org/en/details/BNF_bpt6k939096d_3

Material inköpt på eBay, sökord:
Rubin: Red Diffusion Ruby Facet Certified AAA
Diamantsågklinga: Diamond Lapidary Saw Blade Cutting Stone Disc
Diamantpapper: Diamond lapping film

Victor Kullberg 4035 – del 3

Publicerad den av
Svara

Balanspartiet
För att kunna gå vidare med att ställa in gången och prova om mina stenar fungerade var det bäst att rikta klovarna samt svarva en ny chaton för balanshålet. Även en ny balansaxel behövdes med rätt längd.

Undersidan av den undre balanskloven.

Limmar upp kloven på en plan mässingsskiva. Tillverkar en tunn mässingsbit som jag sedan limmar fast på klovens undersida.

Nollar fräsen på högsta punkten, här ser man skillnaden mot lägsta punkten.

Nu har jag ett shims som är parallellt med undersidan.

Började med den undre kloven som var avfilad på undersidan. I bakkanten vid de två styrstiften anas oskadad förgyllning, vid stiftet närmast balansen var det filat mest. Beräknade att man filat bort två till tre tiondelar. Det var dessutom inte plant filat…
För att inte göra mer åverkan bestämde jag mig för att fräsa ut ett tunt mässingsshims som jag limmade fast på kloven över den mest skadade delen. Därefter limmade jag upp kloven på en plan mässingsbit som jag fäste i fräsmaskinen. Efter planfräsning och kontrollmätning blev fram- och baksida parallella.

Den övre balanskloven var mest böjd och inte så mycket filad på, så den riktades bara. Satte upp verkbottnen i schweizersvarven eller planskivan. Centrerade med en snabbgjord vobbelsticka.


Grovt centrerat.

Justerar i små steg. Trä emellan så att inget skadas.


Lite bättre.

Nu kanske?

Principen för vobbelstickan är enkel – en tunn spets är fäst i ena änden av en lång sticka. Spetsen sätts in i hålet som ska centreras, stickan får sedan vila på försättaren i svarven. Man roterar sakta chucken och noterar hur stickans ände höjer och sänker sig. Sedan knackar man på verkbottnen med en trähammare eller en trästicka så mycket man tror är lagom. Snurrar och provar igen, knackar lite till tills stickans ände står still, då flyttar man försättaren lite närmare och drar åt backarna lite mer. Provar igen och så vidare tills man är nöjd.
Hävstången gör att man får en hög precision i centreringen. Till exempel om man har en 300 mm lång sticka där försättaren står 50 mm från hålet och vobbelstickans ände rör sig 1 mm har man en ocentring av 0,2 mm. Flyttar man försättaren till 10 mm från hålet ger 1 mm rörelse en ocentrering av 0,034 mm. Så kan man laborera med längden på stickan och avståndet mellan hål och försättare.

Svarvar en ny chaton i mässing. Limmar fast den för säkerhets skull.

Svarvar upp hålet till lämplig storlek.

Hålet svarvas. Kontroll med tolk.

Svarvar en ny chaton i mässing som jag temporärt limmar fast i kloven. Skruvar fast balanskloven på den nu centrerade verkbottnen och svarvar upp hålet i den nya chatonen.

River upp det sista i steninpressaren.

Tillverkar en enkel håltolk av blåstål för att någorlunda kunna mäta hålet jag svarvar upp. Lämnar hålet en tiondel mindre än den sten jag valt. River sedan upp det sista i steninpressaren och pressar in den nya stenen. För att få stenen i rätt höjdposition gentemot motstenen håller jag – som en referns – en planslipad skruvmejsel över själva stenhålet. Uppskattar sedan avståndet som bör vara 0,03 mm för att få korrekt oljemängd till balanstappens smörjning.

Ny chaton med decentrerad sten i balanskloven.

Den nya balansaxeln i kombination med den ocentrerade chatonen provas i verket. Balansen står rakt och parallellt med verkbotten. Man ser även detantfjädern med den fastskruvade guldfjädern, vilskruv och vilsten. Man ser att guldfjäderns position är bra gentemot balansaxelns position för utlösarrullen.

Nästa steg i renoveringen var att ta bort den gamla balansaxeln och svarva en ny. Det är väl inte så mycket att säga om själva svarvningen av balansaxeln mer än att man måste vara extra noga med att få måttet för impulsrullen korrekt. För att kunna ställa in kronometergången måste impulsrullen gå att vrida på. Balansaxeln nitades och riktades på sedvanligt sätt. Nu kunde jag prova balansen i verket – balansringen låg parallell med verkbotten. Nu kunde jag gå vidare med att ställa in gången.

Detantfjädern (0,04 mm) tillverkad i ett stycke, med fastskruvad guldfjäder. Vilskruv på sin klove.

Kronometergången

Enkel skiss över kronometergången och dess olika delar. (Balansen ska stå i denna position för att inte halta.)

När stenarna var klara blev nästa steg att fästa dem i sina respektive rullar. Impulsstenen ska tangera impulsrullens diameter. Provar i mikrometern så jag får samma mått över stenen som över rullen.

Kontroll av stenens position, därefter montering på balansen. Stenens spets inklusive rulle ska ha samma mått som över rullens diameter utan sten.

Nu kontrollerar jag att ytan där detantfjädern vilar mot skruven är fin. Det kan slitas in märke i skruven efter många års gång. Det är bara en liten yta av skruven som vilar mot fjädern, skruven har en något konisk insvarvning för att minska skruvens vilyta. Gånghjulstanden ska vila 1/3 in på vilstenen, detta justeras genom att vrida på vilskruven.

Nu sätter jag balansen på plats och kontrollerar att det finns luft med lika avstånd mellan de två gånghjulständer som ligger närmast impulsrullen. I mitt fall var det dåligt med luft på den övre sidan. För att korrigera detta måste detanten flyttas lite närmare balansen. Detanten sitter fast med en skruv som löper i ett rektangulärt hål i verkbottnen. I bakkanten av foten för detanten finns ett hål där ett mässingsstift som går igenom verkbotten sitter. Genom att knacka på detantens bakkant böjs stiftet och vilstenen flyttar gånghjulstanden något. Man får knacka tills avståndet mellan de båda tänderna och impulsrullen är lika.

Kontrollerar avståndet mellan gånghjulstand och impulsrulle, ska vara lika för båda tänderna.

Förskjutning av detanten.
När luften för impulsrullen är rätt kontrollerar jag utlösarstenens position mot detanten och guldfjädern. Stenen ska lyfta guldfjädern så att gånghjulstanden kan falla emot impulsstenen. Efter impulsen när balansen byter håll ska utlösarstenen passera fritt från detantens spets och fjädra undan guldfjädern. När utlösarstenens funktion är riktig ska förhållandet mellan utlösning och impuls ställas in. Då lägger man lite kraft på gånghjulet och vrider fram balansen så att guldfjädern lyfter detanten tills vilstenen släpper gånghjulstanden. Har man satt stenarna någorlunda rätt faller gånghjulstanden mot impulsstenen. Det ska vara ett litet fall, hamnar tanden på fel sida eller är fallet för stort behöver man vrida på impulsrullen.

Justering av förhållandet mellan utlösarsten och impulssten. Jag vrider impulsrullen med hjälp av en mässingkorntång.

Till sist sätts spiralen på plats och haltningen ställs in. När balansen är i vila ska impulsstenen precis lyfta guldfjädern så gånghjulstanden går fri.



Om allt är rätt inställt bör verket sätta igång och ticka när du släpper balansen!
Detta var en enkel sammanfattning med det viktigaste man behöver veta för att ställa in kronometergången. För mer kunskap se källhänvisningarna nedan.

I sista och fjärde delen kommer jag att berätta mer om renoveringen av själva urverket och hur hela kronometern färdigställs.

Källor:

Der Chronmetergang, Irk, Alois
Die Feinstellung der Uhren, Giebel, K. & Helwig, A.
Die Hemmungen der Uhren, Dietzschold, C.
Fackritning för urmakare, Linnartz, C. J.
Mechanische Uhren mit Fachzeichnen, Lehotzky, Ludwig
The Marine Chronometer. Its History and Development, Gould, R. T.
The practical watch escapement, Daniels, G.
The Ship’s Chronometer, Whitney, Anthony E.