Lite om cylindergången – del 1.

Publicerad den av
1

Ibland kommer man i kontakt med klockor med cylindergång. För det mesta säger jag nej på en gång eftersom jag vet att det innebär mycket jobb. Ofta blir reparationskostnaden orimligt hög i förhållande till klockans både ekonomiska- och bruks-värde. För det mesta är det bruksur av mindre hög kvalité, delarna är ofta slitna. Det finns dock undantag. Kända firmor som Patek Philippe och Breguet tex gjorde cylindergångar av mycket hög kvalité, ibland är cylindern tillverkad i rubin. Men sådana klockor ser man såklart inte så ofta. (Dessutom gör rubincylinder varken från eller till på klockans gångprecision – den är fortfarande låg.)

Fattning för rubincylinder.

Någon gång ser man fina bordsur med echappement med cylindergång.
Jag fick en förfrågan om jag kunde hjälpa till med just ett sådant bordsur. Kunden tog bort urverket från fodralet och skickade det till mig. Fördelen med ett verk med echappement är att det är lätt och skruva bort och ta isär och undersöka innan reparationen. Man kan kolla slitage noga i mikroskopet.

Så kan det se när man tittar noga i mikroskopet. Insidan och hävytan i cylindern slitna.

Lite om cylindergången

Cylindergången är en gammal gång som uppfanns och patenterades redan 1695 av den engelske urmakaren Thomas Tompion. Tompions elev Georg Graham utvecklade gången, det var först då (omkring 1725) som gången fick sitt genombrott och användes främst utanför England. 150 år senare fick gången den form som man oftast kommer i kontakt med nuförtiden, med gånghjul och cylinder i stål. Tidigare användes mässing för gånghjulet och ibland användes kopparpluggar med en ståltapp som tampong. (I gamla nummer av den Brittiska Horological Journal läser man ibland ”Repairing Foreign eller Swiss Watches, det refererar ofta till just klockor med cylindergång.) Den blev den mest använda gången i industriproducerade ur fram till cirka 1900.

Cylindergången är en vilande gång. Den består av gånghjul och cylinder. Cylindern består av: cylinderröret, två tamponger (stålpluggar i cylinderröret där tapparna är svarvade) samt en mässingsputs där balans och spiral fästs.
Det är viktigt att cylinderns- och gånghjulets funktionsytor är välpolerade och fina. Gången kräver också en bra oljning, den bör rengöras regelbundet för att dels inte slitas onödigt samt att den ska gå så bra som möjligt. Dock kan aldrig cylindergången jämföras med till exempel ett fickur med ankargång, gångresultatet kommer aldrig i närheten av den. Så räkna med flera minuters gångavvikelse per dygn.

Om cylindern saknas men gånghjulet finns kan man räkna ut cylinderns diameter genom att multiplicera gånghjulets (med 15 tänder) uppmätta diameter med konstanten 0,119. Tex gånghjulsdiameter 8,5 mm x 0,119 = cylinderdiameter 1,0115 mm.

Inte helt lätt i dagens läge att byta cylinder eller tampong!
Men ibland går det att hitta både cylindrar och tamponger i gamla urmakerier.

Vad kan man göra?

Om man studerar äldre litteratur och artiklar om hur man reparerar cylindergången läser man ofta att den vanligaste reparationen är att byta tampong eller tapp. Min erfarenhet av att byta tampong är dock att det inte är helt lätt. Den övre tampongen är längre än den undre och den brukar sitta hårdare på grund av sin större yta.

Om inte den övre tampongen lossar lätt kan man göra så här:
På balansringen är ett rör pånintat där spiralen ska sitta. Den övre delen av cylindern brukar vara dold under det röret.
Man kan knacka på den övre delen av cylindern i tex ett stansställ. Genom att man knackar sträcks materialet och tappen kan lossa lättare. Men eftersom röret döljer den delen av cylindern måste man först ta bort balansringen från cylindern. Innan du tar bort balansringen notera positionen på prällningsstiftet på balansringens kant gentemot öppningen i cylindern.
Jag rekommenderar att du svarvar ett verktyg för att separera cylindern från balansen. Svarva ett rör där ytterdiametern är något mindre än cylinderns ytterdiameter, borra ett lämpligt stort hål så att tappen går fritt. Anpassa sedan ytterdiametern så att du kan passa in den i ett lämplig hålstans. Använd sedan stansstället för att driva ut cylindern. Om den övre tappen ändå inte lossnar kan man försöka med den undre kortare tampongen som brukar sitta lösare. Om den lossnar kan det vara lättare att använda en vanlig cylindrisk stans för den övre. För att inte göra märken i cylindern bör man använda en hålplatta i mässing.

I mitt stansställ ingår detta ambos speciellt för att lossa svårflirtade tamponger.

Här passar cylindern perfekt!

I läge för hamring.

Man vrider cylindern i tre positioner och knackar.

Några knackningar i tre positioner räckte för att tappen skulle lossna.
Tappen lös.


En kort video som beskriver hur man kan lossa en hårt sittande tapp.

I ett gammalt sortiment hittade jag tamponger.

Färdiga tamponger.

Fler verktyg

Bland mina verktyg finns detta:
Med en tung fot av troligen zink.

Välanvända hål.

Verktyg för att rikta cylindergånghjul. D. R. G. M. registrerat år 1889.

I del 2 återkommer jag till min reparation.

 

Källor:

Årtal för DRGM.
DRGM står för ”Deutsches Reichs Gebrauchsmuster”. Det är en tysk beteckning för registrerade designer. Det användes i Tyskland från 1891 till 1945. Man ser beteckningen ofta på tyska verktyg.

För dig som vill veta det mesta om cylindergången rekommenderar jag:

A Treatise on Modern Horology in Theory and Practice, Claudius Saunier, jan. 1887
Den finns dels antikvariskt men också som PDF från några olika källor. Ibland måste du registrera dig för att kunna ladda ner den. Men det är gratis. En del av illustrationerna är tagna från planscherna längs bak i den boken.

Fler böcker som jag använt:
Watch and Clockmakers’ Handbook, Dictionary and Guide, Britten 1915
Die Hemmungen der Uhren, Dietzschold 1905
Lexikon der Uhrmacherkunst, Schulte 1902
Haandbog for Urmagere, Band 1, 1948
Vorlagen für das Uhrmachergewerbe, Dietzschold 1910

Valjoux 72 med inbyggd manual

Publicerad den av
1

Lars kom till mig med sin kronograf av märket Enicar. Klockan gick dåligt och timräknaren fungerade inte. Vad behövdes?

Men först lite om Enicar.
Det finns böcker och mycket skrivet om Enicar på internet. Enicar har blivit populär bland samlare och entusiaster. Vill du läsa mer finns länkar längst ner på sidan.

Del av omslaget till en reservdelskatalog från Enicar.

År 1913 startade Ariste Racine tillsammans med sin fru Emma Blatt företaget Enicar – han vände helt enkelt bokstäverna i sitt efternamn. I början höll man till i La Chaux de Fonds men redan 1919 hade företagit vuxit så mycket att man behövde mer plats. Då byggdes en ny fabrik i Lengnau. Från och med nu användes namnet Enicar på klockorna. Ariste Jr klev in i företaget 1934 han var precis som sin far en duktig affärsman. Man utvecklade flera egna verk men använde även urverk från AS och Valjoux – som i Lars klocka. Valjoux kaliber 72.

Lars berättade att han köpt klockan som ny någon gång på 70-talet. Någon gång lämnades klockan in i Borås för reparation, troligen var det då KL skapade den inbyggda manualen!
Mer om den längre ner.

Stopp i löpverket ”de luxe”, del av pelarhjulet gått av och blockerar centrumhjulet. Inte så konstigt att klockan gick dåligt. När jag tagit av tavlan kunde jag också se att fjädern för timräknarens nollställararm var felmonterad.

Efter att jag och Lars kommit överens om vad som skulle göras med klockan var det dags att sätta igång med reparationen.
Verkmästarna i Göteborg hade alla reservdelar som behövdes.

Eftersom en av pelarna på pelarhjulet var avbrutna riktade jag min uppmärksamhet särskilt på det området.

Pelarhjulets skruv märkt med K L. Man ser även att en av pelarna är avbruten.

Hur var det då med manualen som rubriken antyder?

Så här ser andra upplagan av manualen från Valjoux ut från januari 1965. Här visar och förklarar man på ett enkelt sätt hur timräknarmekanismen för Valjoux 72 skall sättas ihop.

Jämför detta med en modern manual från ETA för den vanliga kalibern 2824-2. Här visas enbart uppdrag- och ställmekanismen på en A4-sida. Totalt omfattar manualen 24(!) sidor. (För kronografverket 7750 behövs 28 sidor.) Man ser att varje del har fått ett nummer som talar om i vilken ordning de olika delarna ska monteras. Finns även några symboler för hur de olika delarna ska smörjas.

Del av ETA-manualen med ordningsnumren på delarna.

Här är fourniturlistan – dellistan. Först vilken position delen har, sedan ett oändligt långt reservdelsnummer på några av delarna – några delar är endast märkta med ”Var” – utan delnummer. Det betyder att denna del finns i flera ”Var”ianter eller versioner, men man talar inte om vilka som finns. Sedan följer delarnas namn på olika språk. Jag inkluderar några PDF:er för jämförelse med äldre och nya manualer så kan ni jämföra.
Jag vet inte om dagens urmakare behöver all denna information med beskrivningar liknande byggsatsbeskrivningar, eller om man klarar sig lika bra med den äldre typen? Är man utbildad urmakare borde man ju veta i vilken ordning delarna ska sitta och monteras?

Men åter till K L och Valjoux 72. Hen har gått ett steg längre än både gamla och nya manualer och numreringar!
Detta kanske är framtiden för urmakeriet?

Så här ser verket ut på lite håll, men tittar man närmare ser det ut så här:


Här har delen/delarna, positionen och skruven fått en märkning!
Tänk så praktiskt. Ingen konst att sätta ihop en komplicerad mekanism! 🙂
Bara att gratulera K L som uppfann detta geniala system.
Tar tacksamt emot tips om vem den mystiske K L från Borås är!

Själva reparationen bjöd inte på några större överraskningar men det fanns två justeringar som behövdes. Båda gällde skruvar, skruv nr 3 samt en onumrerad tavelskruv.

När jag drog åt skruv nr 3 blockerade den rörelsen på kopplingsarmen. Den arm med ett hjul som driver sekundräknarhjulet. Det är ett ganska vanligt fel på skruvar med en ansats. För att justera den på ett enkelt sätt använder man en skruvfräsplatta.

Varje fräs har ett nummer som motsvarar hålets diameter.

Eftersom skruven blockerade armen fräser jag bort lite material på skallens undersida, ansatsen blir lite högre/längre. Om det är för mycket luft på armen fräser man bort lite material på ansatsen, gängan sitter då i hålet.

Nästa skruv som innebar problem var en av tavlans skruvar. Tavelskruven skruvas först ned mot verkbottnen, sedan skruvar man upp skruven som går in i ett spår i tavelpelaren. Tavlan dras då ned mot verkets tavelsida och ligger dikt an.

När skruven dragits åt låg den för nära kopplingsarmen.

Filade bort lite material på kanten av armen så att den går klar från skruven.

Verkmästarna hade en passande originalkrona.
Reparationen klar.

 

 

 

 

Valjouxsymbolen med ett R i Ebauchesskölden – R står för Raymond Frères SA.

PDF:er
Valjoux VAL23_72
Valjoux 72+72c+88+90 VAL72_72C
Se ETA Customer Service för de moderna manualerna:
https://shopb2b.eta.ch/en/technicaldocuments/index/pdf/id/1883/

https://shopb2b.eta.ch/en/technicaldocuments/index/pdf/id/2080/

Länkar:
Googla på: vintagewatchinc.com/enicar/
https://www.vintageenicar.com/for-sale-1
http://www.enicar.com/
https://sv.wikipedia.org/wiki/Enicar
http://www.verkmastarna.se

En tandlös uggla

Publicerad den av
Svara

Anders sökte upp mig med anledning av att han just röjt och tömt sitt föräldrahem. Bland alla saker fanns ett litet väggur i form av en uggla med rörliga ögon. Han berättade att den alltid suttit på väggen i hemmet men att han inte mindes att den någonsin fungerat. Som gosse hade jag själv en liknande klocka men drevs av ett lod och var dubbelt så stor. Jag minns att min klocka gick att beställa från ett välkänt postorderföretag.

Min katalog från 1967-68.

På sidan 140 hittar man detta Väggur U 1476.

Jag tog mig an klockan, tänkte att den nog bara behövde en rengöring och lite olja för att fungera.
Tog ur verket ur fodralet och doppade det helt sonika i ultraljudsbadet utan att ta isär eller kolla speciellt noga. Lite olja och fett på de rätta ställena. En snabbtest av verket i skruvstycket visade att det tickade på fint.

OK, montering i fodralet och ytterligare test. Den tickade på fint.

Morgonen efter kollade jag hur den gått. Den hade stannat…
Rörde lite på pendeln och försökte starta den – inget hände. Hade jag glömt att dra upp den? Drog den några varv, fortfarande stopp.
Vad hade jag missat?

Ganska snart upptäckte jag detta!
Två tänder var böjda och skadade, de satt helt löst när jag kände på dem.
Jaha vad gör jag nu?
Slänga klockan?
Nej inte min stil.
Även om klockan helt saknar ekonomiskt värde hade den ett stort affektionsvärde för Anders.
Samtidigt hade jag ingen lust att göra en tandinfällning eller tillverka ett helt nytt hjul.
Räknade tänder och mätte upp hjulets diameter.
Ritade upp hjulet och ”kapade” ut en mindre sektor. Tänkte lägga de nya tänderna ovanpå det befintliga hjulet. Snabb och enkel lösning som ändå skulle fungera.

Så här ser det ut i mitt program för att styra CNC-fräsen.

Med hjälp av en pinnfräs med diameter 0,5 mm, kunde jag dels borra två hål för fastsättningen samt fräsa ut tändernas form.

Så här blev resultatet efter fräsningen.

Limmade fast de nya tänderna på hjulet.

Borrade två hål i hjulet.

Försänkte hålen på kammen med nya tänderna. Stack in två mässingsstift från insidan ut. Kapade av, filade rent och nitade fast.

Kanske inte mitt snyggaste jobb, men väl fungerande!

Istället för en timmas jobb blev det tre timmar, ändå ganska ok.
Det fick bli byteshandel istället för pengar.
Kul att se Anders nöjda min när han för första gången fick se klockan fungera igen!

Föredrag

Publicerad den av
1

Under hösten 2024 blev jag inbjuden till Göteborgs Stadsmuseum att hålla ett föredrag om mitt yrke urmakare. Museet hade en mindre utställning i foajén under rubriken – Gesällskap. De yrken som presenterades var: bokbindare, urmakare och hattmakare.
I samband med utställningen hölls tre föredrag – ett för varje yrke.

Jag gjorde en Powerpointpresentation anpassad för både fackfolk och intresserad allmänhet. Hela föredraget spelades in, men tyvärr gick något snett så filmen blev inte så bra.

Nu i vår dök ett nytt tillfälle upp att visa mitt föredrag – Spring Craft i Trollhättan. Det är ett smidesevent där årets tema var ”Smeden och tiden”.
Vi spelade in alla föredrag som hölls under eventet, även mitt.
Eftersom jag själv är engagerad i Spring Craft hade jag möjligheten att i efterhand redigera filmerna och fixa till dem lite.

Alla faktafel i föredraget är givetvis mina egna!
Här är mitt föredrag (ca 60 minuter):

Victor Kullberg 4035 – del 4

Publicerad den av
2

Tre rör

Med ett fungerande gång- och balansparti var det dags att renovera själva urverket. Löpverket består av fjäderhus, snäcka med kontraspärr, centrumhjul, mellanhjul, sekundhjul och gånghjul.

Löpverket, förutom fjäderhuset på sina platser.

Slitage på snäckhjulets övre axel.

Slitage på snäckhjulets undre axel.

Slitage på centrumhjulets övre axel.

Förvånande nog hade axlarna för snäck- och centrumhjul stora slitage. En kronometer av hög kvalité med så här stora slitage? Det ville jag gärna undersöka närmare. Vid kontroll av axlarnas hårdhet visade det sig att den endast var ca 45-50 HRC. Blåstål brukar ha en hårdhet runt 55-60 HRC.

Det finns tre olika skalor för att mäta ett ståls hårdhet – Brinell (HB), Vickers (HV) och Rockwell (HRC) samtliga metoder går ut på att man pressar ett hårt verktyg mot en slipad yta, sedan mäts intryckets storlek. Ett enklare, mindre noggrant, framför allt billigare sätt är att använda hårdhetsfilar. Det brukar vara sex olika filar i ett testset. Man börjar med filen för den lägsta hårdheten och pressar den emot stycket som ska provas.

Glider filen över ytan eller hugger den tag om du försöker röra filen något? Man testar sedan med filar för allt hårdare stål tills filen hugger tag i ytan.

Eftersom slitaget var så stort måste något göras åt de slitna ytorna. Hade det varit ”normala” tappar hade man lätt kunnat åtgärda felet men dessa hjul har lite speciella axlar. Funderade på om det skulle gå att göra en helt ny axel till snäckhjulet men den tanken övergav jag ganska snart. Det är väldigt svårt att lossa axeln från snäckan utan att skada något. Eftersom slitaget var så stort och djupt gick det inte att enbart svarva bort den slitna ytan och polera den nya ytan. Då hade jag blivit tvungen att även svarva bort material från fyrkanten till uppdragsnyckeln. Jag valde att svarva bort så mycket som det gick av slitaget utan att förstöra fyrkanten, och tillverka ett rör som jag pressade ner över den rensvarvade ytan. Blåstålsröret kunde sedan anpassas för att passa i hålet i verket.

Jämförelse mellan axelns ytterdiameter och slitage/fyrkant.

Rensvarvning av den slitna ytan.

Här är röret som ska pressas på plats över den slitna ytan.

Röret redo att pressas på plats. Man ser att det fortfarande finns märken kvar på gamla axeln som inte gick att svarva bort utan att fyrkanten skulle skadats.

Röret på plats.

Röret har fått sin slutliga form och lagerytan har polerats.

Röret pressas på plats. Undersidan av snäckhjulet.

När röret pressats på polerades den nya ytan.

Röret till centrumhjulet svarvas.

Röret klart.

Röret på sin plats, polering återstår.

Anledningen till att jag valde att även tillverka ett rör istället för att bara sätta in en fodring i centrum, var den speciella formen av centrumlager. Den var svarvad direkt i verkbotten och var alltså ingen inpressad bussning, dessutom försänkt på andra sidan.

Efter ytterligare några mindre justeringar var det så dags att rengöra alla delar och sätta ihop verket. För att underlätta arbetet med verket har jag tillverkat två verkringar – en för tavelsidans verkbotten och en för den övre sidan. Vid ihopsättning är det enklast att sätta hjulen i den övre sidans botten. På tavelsidan finns en brygga över sekund- och mellanhjulen. Om man tar bort den underlättar det mycket när man ska passa in tapparna i hålen. Särskilt gånghjulet har en tunn och känslig tapp.

Ihopsättning av verket. Alla hjul på plats.

Tavelsidans botten på plats. Till sist läggs bryggan över hjulen på plats.

Bryggan och delarna till gångreservvisaren på plats.

Detalj av hjulen till gångreservvisaren.

När hela verket är ihopsatt lägger jag på den grå verkhållaren och vänder hela ”paketet” så att jag kan skruva i skruvarna för den övre bryggan.

Balans och fjäderhus återstår.

Använder Moebius syntetiska oljor HP-1300 och 9010, gången oljas inte. På ”stora” kronometrar tar man ibland en blyertspenna och drar över guldfjäderns spets för att minska friktionen. I samband med ihopsättningen av verket oljas även kedjan, jag brukar ta lite olja (HP-1300) på tum- och pekfinger (med fingertutor på) och dra och gnida in olja i alla skrymslen och vrår på kedjan. Sedan torkar jag bort eventuellt överflöd med en luddfri trasa. Som vanligt epilamiseras alla ytor för att hindra att oljan sprids.

Balansen

Impuls- och utlösarrulle med sina nya stenar.

Allt klart för montering i boetten.

Verket klart för montering i boetten.

Kontroll av visarens friktion mot minutröret – sitter visaren ordentligt fast?

Urtavlans baksida med hälsningar från emaljören.

Den kraftiga och vackra silverboetten. Klockan två syns uppdragshålet, klockan sex anas tillverkarens stämpel J O – James Oliver.

Kraftiga och vackra stämplar. Lejonet är England, huvudet London, stort D 1879.

Kraftiga och vackra stämplar. Boetten är även stämplad med J O som troligen är James Oliver som var verksam i Clerkenwell, London 1857-1891. Stämpeln kan anas på bilden ovan där hela boetten syns.

Verket monterat i boetten.

Jag tyckte att det skulle vara bra att tillverka en nyckel med lite längre skaft. För egen del tyckte jag att det var svårt att både ställa visarna och dra upp verket, eftersom baklock och glasring var i vägen. Jag fick en idé att fräsa ut en del i mässing och att fixa till ett stålämne till nyckel som jag redan hade.

Svarvning av radie med hjälp en radiefräs som svarvstål, svarven körs baklänges.

Ämnet har fått en fin polerad radie.

Djup gravering – Victor Kullberg 4035.

Ämnets form fräses ut i CNC-maskinen.

Inspirerades av formen på den nyckel som följde med reparationen.

Ämnet formas, borras och gängas i svarven.

Fräsen användes också för formning.

Den färdiga nyckeln med ny blånering och polering på fyrkantsdelen. Resten har formats med fil, fräs och svarv. Sedan slipad och polerad med olika grader av papper.

Jag tillverkade även ett etui för den fina kronometern. Köpte ett tyg i form av ett linne på loppis, 3D-printade ett basform i plast.

Insatsen anpassades till en klockförvaring i borstat Cubanoläder från Verkmästarna. Det blev snyggt och prydligt och framför allt en skyddad förvaring för den fina kronometern. I etuiet finns även en plats för de utbytta delarna.

Ingenjörsvetenskapsakademin gav 1962 ut denna medalj för att hedra 100-årsminnet av Kullbergs genombrott i Greenwich 1862 för hans gärningar inom urmakerivetenskapen.

Bronsmedaljen är graverad av Leo Holmgren 1962 (signerad ovanför högra axeln).

Stockholms urmakareämbete instiftade i samband med jubileet en prismedalj med Kullbergs bild på framsidan och Stockholms observatorium på baksidan – urmakeriets Nobelpris brukar den kallas.

Källor:

Böcker att läsa mer om kronometergången:
Der Chronometergang, Irk. A.
Die Feinstellung der Uhren, Giebel & Helwig
Die Hemmungen der Uhren, Dietzschold, C.
Mechanische Uhren mit Fachzeichnen, Lehotzky, Ludwig
The practical watch escapement, Daniels, G.
The Ship’s Chronometer, Whitney, Anthony E.

Lite om rubinbearbetning:
Die Edelsteine und Ihre Bearbeitung fur Uhrmacherei, Bijouterie und Industrie, Trincano, L.
På nätet finns: L’art de travailler les pierres précieuses à l’usage de l’horlogerie et de l’optique, enseigné en dix leçons… / par N. Dumontier https://watchlibrary.org/en/details/BNF_bpt6k939096d_3

Material inköpt på eBay, sökord:
Rubin: Red Diffusion Ruby Facet Certified AAA
Diamantsågklinga: Diamond Lapidary Saw Blade Cutting Stone Disc
Diamantpapper: Diamond lapping film

Victor Kullberg 4035 – del 3

Publicerad den av
Svara

Balanspartiet
För att kunna gå vidare med att ställa in gången och prova om mina stenar fungerade var det bäst att rikta klovarna samt svarva en ny chaton för balanshålet. Även en ny balansaxel behövdes med rätt längd.

Undersidan av den undre balanskloven.

Limmar upp kloven på en plan mässingsskiva. Tillverkar en tunn mässingsbit som jag sedan limmar fast på klovens undersida.

Nollar fräsen på högsta punkten, här ser man skillnaden mot lägsta punkten.

Nu har jag ett shims som är parallellt med undersidan.

Började med den undre kloven som var avfilad på undersidan. I bakkanten vid de två styrstiften anas oskadad förgyllning, vid stiftet närmast balansen var det filat mest. Beräknade att man filat bort två till tre tiondelar. Det var dessutom inte plant filat…
För att inte göra mer åverkan bestämde jag mig för att fräsa ut ett tunt mässingsshims som jag limmade fast på kloven över den mest skadade delen. Därefter limmade jag upp kloven på en plan mässingsbit som jag fäste i fräsmaskinen. Efter planfräsning och kontrollmätning blev fram- och baksida parallella.

Den övre balanskloven var mest böjd och inte så mycket filad på, så den riktades bara. Satte upp verkbottnen i schweizersvarven eller planskivan. Centrerade med en snabbgjord vobbelsticka.


Grovt centrerat.

Justerar i små steg. Trä emellan så att inget skadas.


Lite bättre.

Nu kanske?

Principen för vobbelstickan är enkel – en tunn spets är fäst i ena änden av en lång sticka. Spetsen sätts in i hålet som ska centreras, stickan får sedan vila på försättaren i svarven. Man roterar sakta chucken och noterar hur stickans ände höjer och sänker sig. Sedan knackar man på verkbottnen med en trähammare eller en trästicka så mycket man tror är lagom. Snurrar och provar igen, knackar lite till tills stickans ände står still, då flyttar man försättaren lite närmare och drar åt backarna lite mer. Provar igen och så vidare tills man är nöjd.
Hävstången gör att man får en hög precision i centreringen. Till exempel om man har en 300 mm lång sticka där försättaren står 50 mm från hålet och vobbelstickans ände rör sig 1 mm har man en ocentring av 0,2 mm. Flyttar man försättaren till 10 mm från hålet ger 1 mm rörelse en ocentrering av 0,034 mm. Så kan man laborera med längden på stickan och avståndet mellan hål och försättare.

Svarvar en ny chaton i mässing. Limmar fast den för säkerhets skull.

Svarvar upp hålet till lämplig storlek.

Hålet svarvas. Kontroll med tolk.

Svarvar en ny chaton i mässing som jag temporärt limmar fast i kloven. Skruvar fast balanskloven på den nu centrerade verkbottnen och svarvar upp hålet i den nya chatonen.

River upp det sista i steninpressaren.

Tillverkar en enkel håltolk av blåstål för att någorlunda kunna mäta hålet jag svarvar upp. Lämnar hålet en tiondel mindre än den sten jag valt. River sedan upp det sista i steninpressaren och pressar in den nya stenen. För att få stenen i rätt höjdposition gentemot motstenen håller jag – som en referns – en planslipad skruvmejsel över själva stenhålet. Uppskattar sedan avståndet som bör vara 0,03 mm för att få korrekt oljemängd till balanstappens smörjning.

Ny chaton med decentrerad sten i balanskloven.

Den nya balansaxeln i kombination med den ocentrerade chatonen provas i verket. Balansen står rakt och parallellt med verkbotten. Man ser även detantfjädern med den fastskruvade guldfjädern, vilskruv och vilsten. Man ser att guldfjäderns position är bra gentemot balansaxelns position för utlösarrullen.

Nästa steg i renoveringen var att ta bort den gamla balansaxeln och svarva en ny. Det är väl inte så mycket att säga om själva svarvningen av balansaxeln mer än att man måste vara extra noga med att få måttet för impulsrullen korrekt. För att kunna ställa in kronometergången måste impulsrullen gå att vrida på. Balansaxeln nitades och riktades på sedvanligt sätt. Nu kunde jag prova balansen i verket – balansringen låg parallell med verkbotten. Nu kunde jag gå vidare med att ställa in gången.

Detantfjädern (0,04 mm) tillverkad i ett stycke, med fastskruvad guldfjäder. Vilskruv på sin klove.

Kronometergången

Enkel skiss över kronometergången och dess olika delar. (Balansen ska stå i denna position för att inte halta.)

När stenarna var klara blev nästa steg att fästa dem i sina respektive rullar. Impulsstenen ska tangera impulsrullens diameter. Provar i mikrometern så jag får samma mått över stenen som över rullen.

Kontroll av stenens position, därefter montering på balansen. Stenens spets inklusive rulle ska ha samma mått som över rullens diameter utan sten.

Nu kontrollerar jag att ytan där detantfjädern vilar mot skruven är fin. Det kan slitas in märke i skruven efter många års gång. Det är bara en liten yta av skruven som vilar mot fjädern, skruven har en något konisk insvarvning för att minska skruvens vilyta. Gånghjulstanden ska vila 1/3 in på vilstenen, detta justeras genom att vrida på vilskruven.

Nu sätter jag balansen på plats och kontrollerar att det finns luft med lika avstånd mellan de två gånghjulständer som ligger närmast impulsrullen. I mitt fall var det dåligt med luft på den övre sidan. För att korrigera detta måste detanten flyttas lite närmare balansen. Detanten sitter fast med en skruv som löper i ett rektangulärt hål i verkbottnen. I bakkanten av foten för detanten finns ett hål där ett mässingsstift som går igenom verkbotten sitter. Genom att knacka på detantens bakkant böjs stiftet och vilstenen flyttar gånghjulstanden något. Man får knacka tills avståndet mellan de båda tänderna och impulsrullen är lika.

Kontrollerar avståndet mellan gånghjulstand och impulsrulle, ska vara lika för båda tänderna.

Förskjutning av detanten.
När luften för impulsrullen är rätt kontrollerar jag utlösarstenens position mot detanten och guldfjädern. Stenen ska lyfta guldfjädern så att gånghjulstanden kan falla emot impulsstenen. Efter impulsen när balansen byter håll ska utlösarstenen passera fritt från detantens spets och fjädra undan guldfjädern. När utlösarstenens funktion är riktig ska förhållandet mellan utlösning och impuls ställas in. Då lägger man lite kraft på gånghjulet och vrider fram balansen så att guldfjädern lyfter detanten tills vilstenen släpper gånghjulstanden. Har man satt stenarna någorlunda rätt faller gånghjulstanden mot impulsstenen. Det ska vara ett litet fall, hamnar tanden på fel sida eller är fallet för stort behöver man vrida på impulsrullen.

Justering av förhållandet mellan utlösarsten och impulssten. Jag vrider impulsrullen med hjälp av en mässingkorntång.

Till sist sätts spiralen på plats och haltningen ställs in. När balansen är i vila ska impulsstenen precis lyfta guldfjädern så gånghjulstanden går fri.



Om allt är rätt inställt bör verket sätta igång och ticka när du släpper balansen!
Detta var en enkel sammanfattning med det viktigaste man behöver veta för att ställa in kronometergången. För mer kunskap se källhänvisningarna nedan.

I sista och fjärde delen kommer jag att berätta mer om renoveringen av själva urverket och hur hela kronometern färdigställs.

Källor:

Der Chronmetergang, Irk, Alois
Die Feinstellung der Uhren, Giebel, K. & Helwig, A.
Die Hemmungen der Uhren, Dietzschold, C.
Fackritning för urmakare, Linnartz, C. J.
Mechanische Uhren mit Fachzeichnen, Lehotzky, Ludwig
The Marine Chronometer. Its History and Development, Gould, R. T.
The practical watch escapement, Daniels, G.
The Ship’s Chronometer, Whitney, Anthony E.

Victor Kullberg 4035 – del 2

Publicerad den av
2

Victor Kullberg 4035, del 2.
Texten är delvis publicerad i Svensk Urmakeritidning Nr 1, mars 2025. Bloggdelen är kompletterad med fler bilder och utökad text med lite mer förklaringar till hur jag tillverkade stenarna till gången.

Inledning
Tänkte berätta om en renovering av en däckskronometer tillverkad 1882 av Victor Kullberg. Min kund hade ärvt kronometern av sin far som hade köpt den för länge sedan i London. Han berättade att den hade fungerat men att den nu stod helt still. Den hade också reparerats vid några tillfällen tidigare.

Besiktning av kronometern

Så här såg kronometern ut när jag först fick se den.

Kronometern har en kraftig silverboett. Urtavlan är ren och tydlig och har förutom de vanliga visarna även en gångreservvisare. När man trycker på knappen vid bygeln kan man öppna baklocket där man finner uppdragshålet. För att ställa visarna öppnar man framsidan, där kommer man även åt en spärr för att kunna fälla upp urverket.

Spärr under glasringen för att kunna fälla upp verket.

På bilden syns hur balansen ligger an mot verkbotten.

På bilden syns tydligt hur balansen ligger an mot verkbotten.

Här kan man se en halvcirkel där balansen legat emot verkbottnen och skavt.

Balansen lutade mycket åt ett håll – så mycket att den tog i verkbottnen. Jag kunde även se några andra märkliga saker.

Balanskloven var nedböjd.

Kullbergs stolthet – Maker to the admirality – var delvis bortslipat. Varför?…

Mycket som hänt på undersidan av kloven.

Balanskloven var nedåtböjd och förgyllningen var delvis bortslipad på ovansidan. När jag tog bort kloven syntes att någon filat ned framkanten så att kloven ytterligare skulle luta. Verket har kronometergång, kompensationsbalans med cylindrisk spiral. Balansaxeln såg ”hemmagjord” ut och var definitivt utbytt någon gång.

Impuls- och utlösarsten i dåligt skick. Här nedan följer några bilder för att illustrera hur två av gångens stenar var skadade.

Impulssten.

Notera även den slitna balanstappen. Trumpeten och tappen har fel form, ”hemmagjord” balansaxel.

Impulsstenen.

Skadad utlösarsten.

Detalj av den skadade utlösarstenen.

Skadad impulssten.

Vid en närmare granskning av impuls- och utlösarstenarna syntes att flisor gått ur stenarna, dessutom var de båda stålrullarna mycket repiga och delvis deformerade.
Detantfjäder, guldfjäder och vilsten såg fina ut. Den undre balanskloven var även den lutande och filad på.

Den undre balanskloven bar även den spår av nedfilning.

För att uttrycka sig milt hade någon eller några tyvärr gjort mindre bra ifrån sig. Skulle det vara möjligt att någonsin få denna kronometer i gångbart skick igen? Kände mig tveksam till det. Funderade på vad som hänt. Jag kan delvis förstå varför man böjer bryggorna – kanske hade någon gjort nya balanstappar på den gamla balansaxeln. Sedan har också den axeln gått sönder och man har gjort en ny axel efter den gamla för korta axeln. Men varför filar man av ovansidan?
Stenarna hade kanske gått sönder när man tagit bort rullarna eller när man försökt vrida på dem för att ställa in gången.
Provade att ta bort motstenen för balansen, det visade sig att det satt en lös chaton för balanshålet. När den lossade något ur sin fattning visade det sig att balansen faktiskt började röra på sig och den började ticka. Fick en idé att svarva en ny chaton där hålet satt ocentrerat så att balansen skulle bli planare.

Balansstenhålet var spräckt. Naturlig rubin.

Svarvade en ocentrerad ”testchaton” i mässing och pressade in en syntetisk rubin.

Det visade sig att min teori fungerade och verket tickade med denna lösning. Bara resten kvar – ny balansaxel, rikta upp klovarna och svarva en riktig chaton med schweizersvarven det trodde jag mig kunna men hur får man tag på nya stenar till gången? Det går inte att bara beställa, de måste tillverkas. Jag tillfrågade en person om han kunde hjälpa mig med det, det kunde han visserligen men han sa att jag skulle försöka själv först. Hur vet man att man inte kan om man inte har försökt? Efter diskussion med kunden kom vi överens om att han ville ha kronometern i ett fungerande skick med tillverkning av de delar som behövdes.

Renoveringen – tillverkning av nya stenar.
Vid några tillfällen har jag anpassat hakstenar om de varit för långa eller för höga. Det går fint att slipa dem på en fin diamantskiva som smörjs med fotogen. Man får vara försiktigt så att inte kanterna flisar sig, men det går att förebygga genom att först lägga en liten facett på den sida som ligger på ”utgångssidan”.
Var får man tag på syntetisk rubin? Vad kostar en sådan? Eller kan man använda en haksten eller en motsten som man slipar om?

Syntetisk rubin som den levererades till mig.

Efter lite efterforskning på nätet visade det sig att det gick att beställa rårubin från bland annat Indien och Thailand. Priset beror bland annat på vikt, klarhet, och storlek men stenen jag beställde hamnade på cirka 500: -.
Äkta rubin och safir består av korund – aluminiumoxid. Syntetisk rubin tillverkas av korund. Vid tillverkning av syntetisk rubin tillsätts även kromoxid för att få den röda färgen. (Tillsätter man järnoxid och titansyra får man syntetisk safir, andra tillsatser kan ge andra färger till exempel gul och blå.) Korund används även för tillverkning av smärgel till slippapper eller slipstenar.

Bild från: Die Edelsteine und Ihre Bearbeitung fur Uhrmacherei, Bijouterie und Industrie, Trincano, L.

Enkelt förklarat placeras aluminiumoxid- och kromoxidpulver överst i ett verkikalt rör. I toppen är en hammare monterad, den hamrar i en jämn takt. Hammaren slår på behållaren med pulvret. Hammarslagen gör att en liten mängd pulver faller i en jämn ström ner i en ugn där pulvret hettas upp till 1800–2000 °C. De små kornen blir då små vitglödande droppar. Dessa droppar faller sedan ner på en rost längst ner i röret och kyls ned. Vid avkylningen bildas kristaller. Den syntetiska rubinen byggs sedan långsamt upp i tunna skikt. Rårubinen blir ca 100-120 mm lång, ca 20 mm i diameter. När den säljs är den oftast halverad på längden.

Bearbetning
Diamant är det hårdaste naturmaterial som finns – den har hårdhet 10 Mohs. Rubin har hårdhet 9 Mohs. Mohs hårdhetsskala är en jämförande skala, till exempel är rubin dubbelt så hård som topas (8 Mohs) men diamant är fyra gånger så hård som rubin. Därför är diamant det mest lämpliga material för att bearbeta rubinen med. Det finns en uppsjö av olika verktyg med diamantbeläggning i olika finhetsgrader.

Byggde en enkel apparat för kunna såga upp rårubinen i skivor.

Min första ”skiva” av rårubin.

Med hjälp av kapskivan sågade jag en skiva av rubinstaven.
Nästa steg blev att dela skivan i mindre bitar, när jag fått en lämplig flisa var det dags att börja forma rubinbiten till en impulssten. En fördel med kronometergången är att stenarna har en ganska enkel form, funktionsytan är plan. Inga besvärliga vinklar som måste hållas. Impulsstenen har en rektangulär form som påminner lite om ankargångens haksten, men i stället för en plan hävyta har impulsstenen en radie.

Enkel hållare i mässing. Har fräst en liten vinkelrät kant som stenämnet vilar och styrs emot.

Jag klämde fast ämnet i en enkel hållare som jag tillverkat i mässing. Grovslipar fram en rektangulär form något större än måtten på min ritning. Slipningen gör jag i svarven på en fin diamantskiva som jag använder när jag slipar mina hårdmetallsticklar.

Lackar upp stenämnet i en mässingsbit. Man kan ana de olika stegvisa ansatserna i spåren.

Stenen har rätt bredd. Kanten polerad och klar.

Första steget. Anpassning av stenens bredd. Man ser tydligt att stenen inte är plan ännu.

För att slipa stenen till korrekt form med riktiga mått tillverkar jag ett enkelt verktyg. Det är en mässingsbit där jag fräser spår med olika djup. Impuls-stenen ska vara 0,8 mm bred, jag gör spår med 1,0 – 0,9 – 0,8 mm djup. Lackar fast ämnet i spåret med 1 mm djup och slipar sedan ner ena sidan, därefter vänder jag stenen så att jag får den nyslipade plana ytan nedåt och flyttar den till spåret med 0,9 mm djup. När den ytan är klar har jag två parallella ytor och en sten med 0,9 mm bredd. Lackar återigen upp stenämnet och slipar ner till 0,8 mm bredd som är det slutliga måttet.

Nu slipas och poleras planen för att stenen ska få rätt tjocklek.

Till sist gör jag radien på stenen.

Nu har jag en sten med korrekt bredd, nu formar jag tjockleken (0,3 mm) på samma stegvisa sätt. Avslutningsvis lägger jag en radie, anpassar längden och bryter kanterna.

Diamantpapper i olika grovlekar lägger jag på en glasskiva för att forma och till sist polera.

Första intrycket – ser bra ut!

Stenen med sin slutgiltiga form, till sist gör jag en liten kantbrytning. Tittar man noga ser man att små flisor gått ur kanterna. Se nedan.

Provar stenen i impulsrullen.

Nu skulle jag tillverka den mycket mindre utlösarstenen. Den skulle ha en kilform, dessutom några olika radier.

Originalstenens profil.

Den skadade impulsstenen. Notera att ytorna inte är parallella.

Min ritning av utlösarstenen.

Tillvägagångsättet för att göra utlösarstenen påminner om hur impulsstenen tillverkades. Här tillverkade jag några olika hållare i stål för att kunna slipa fram rätt radie. Slipade fram ett rektangulärt ämne först. Polerade den plana sidan först, sedan gjordes radien i bakkanten och så vidare.

Fräser några olika fördjupningar med olika djup i ett stålämne för att forma ovansidans radie.

Här ”skrotar” jag bort material med hjälp av en fin diamantskiva. Dränker in en tygbit fotogen för smörjning.

Ovansidans radie formad, stenens tjocklek rätt.

När man bearbetar hårda material som till exempel glas och rubin får man ofta problem med att det går ur flisor på ”släppsidan”. För att minska problemet kan man lägga en 45° facett. Sedan slipar fram till att facetten nästan försvunnit, med hela tiden minskande tryck. Man får fundera på vilket håll som är lämpligast att slipa ifrån. När man anser sig vara klar med formningen lägger man ytterligare en liten fin facett eller radie antingen med diamantpasta eller det finaste pappret. Se ovan på bilden av impulsstenen innan kanten är bruten. (Det är väldigt svårt att helt undvika att flisor går ur kanterna hur noga och försiktig man än är. Men med mycket övning går det bättre.)

Slutlig polering av ovansidan.

Kontroll av passformen i utlösarrullen.

Nu har jag två passande stenar i respektive rulle. Eftersom rullarna ganska illa hanterade justerade jag dem lite och polerade bort de värsta reporna.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det gick mycket lättare än jag trodde att forma rubinen. När jag lärt mig hur effektiva de olika diamantpappren var, hur fort de olika kornstorlekarna avverkade och så vidare kom jag snart underfund med hur jag skulle gå tillväga. För grovavverkning tycker jag att diamantskivan i svarven fungerade bäst, för att komma ner till mått använde jag 9 microns papper och för poleringen 3 mic och 1 mic. Köpte 200 mm rondeller utan lim som jag bara höll ned mot en glasskiva. Genom att jag lackade upp stenarna på en hållare tryckte hållaren ner pappret plant mot glaset. Det fungerade också att tejpa fast pappret. Väljer man papper med lim ger den en mer fjädrande yta som lättare böjer kanter och plan.

För att kunna gå vidare med att ställa in gången och prova om mina stenar fungerade var det bäst att rikta klovarna samt svarva en ny chaton för balanshålet. Även en ny balansaxel behövdes med rätt längd.
Mer om detta i del 3.

Källor:

Böcker att läsa mer om kronometergången:
Der Chronometergang, Irk. A.
Die Feinstellung der Uhren, Giebel & Helwig
Die Hemmungen der Uhren, Dietzschold, C.
Mechanische Uhren mit Fachzeichnen, Lehotzky, Ludwig
The practical watch escapement, Daniels, G.
The Ship’s Chronometer, Whitney, Anthony E.

Lite om rubinbearbetning:
Die Edelsteine und Ihre Bearbeitung fur Uhrmacherei, Bijouterie und Industrie, Trincano, L.
På nätet finns: L’art de travailler les pierres précieuses à l’usage de l’horlogerie et de l’optique, enseigné en dix leçons… / par N. Dumontier https://watchlibrary.org/en/details/BNF_bpt6k939096d_3

Material inköpt på eBay, sökord:
Rubin: Red Diffusion Ruby Facet Certified AAA
Diamantsågklinga: Diamond Lapidary Saw Blade Cutting Stone Disc
Diamantpapper: Diamond lapping film

Victor Kullberg 4035 – del 1.

Publicerad den av
Svara

Under 2024 gjorde jag en omfattande renovering av däckskronometer nr. 4035 från den svenskfödde kronometermakaren Victor Kullberg. Det var en intressant renovering med många olika moment i olika svårighetsgrader.

Jag har publicerat två artiklar i Svensk Urmakeritidning – Nr 1 mars 2025 om personen Victor Kullberg och om renoveringen av kronometern, men jag tänkte utveckla mig lite mer här i denna blogg.
(Du vet väl alla är välkomna som medlem i SUF – Sveriges Urmakareförbund, något som jag tycker alla med urmakeriintresse, företagare med anställd urmakare eller utbildade urmakare ska vara. För att urmakarskolan ska fungera och för att vårt yrke ska bevaras och blomstra även i framtiden krävs ett starkt urmakarförbund där gesällproven har en central betydelse. För att kvalitén på gesällproven ska garanteras bestäms och kontrolleras de av en yrkesnämnd som är tillsatt av Sveriges Urmakareförbund. Swisha 400:- till 123-0027532, ange din epost som referens. Du kommer att få tidningen samt inbjudan till öppet hus på urmakarskolan samt till middag på kvällen. I år 2025 går detta av stapeln i Motala lördagen den 5/4.)

Tänkte börja med att berätta lite om

Victor Kullberg

Bild från tidningen ”Svalan” från 1872, Victor var då 48 år.

Victor Kullberg föddes 1824 i Visby. Redan i ung ålder visade Victor fallenhet för teknik och lär ha byggt egna mekaniska leksaker. Han hade litet intresse av skolarbete och Victors farbror rekommenderade honom som sextonåring att gå i lära hos en urmakare i staden – Victor Söderberg.

Söderberg blev inspirerad av en skeppskronometer som bärgats vid en förlisning och tillverkade 1833 en egen kronometer – Nr 1.
1840 flyttar Söderberg sin verksamhet till Stockholm och startar där en kronometerfabrik på adressen Stortorget 7. Victor Kullberg följde med till Stockholm och lärde sig under ett år allt om tillverkning av kronometrar. (I Sverige – till skillnad från till exempel England tillverkade lärlingen alla delar till ett ur, och gjorde alla moment själv – så klart en väldigt bra skola. Senare, i England var Kullberg själv en sådan underleverantör till andra tillverkare som köpte in färdiga eller nästan färdiga komponenter till sina kronometrar och klockor.)

Efter nio år i Stockholm drog Victor Kullberg vidare, den här gången till den kände kronometermakaren Louis Urban Jürgensen i Köpenhamn. Kullberg stannade en kort tid i Köpenhamn innan han 1851 reste till London där han levde fram till sin död 1890.

Kullberg reste till London för att besöka världsutställningen 1851.

LONDON

Kullberg startar sin bana i London med att tillverka delar till kronometergången för andra kronometertillverkare. I sitt eget företag, tillverkar han som underleverantör delar till verk, senare tillverkades även fickur med kronuppdrag (till skillnad mot det i Storbritannien vanliga förekommande nyckeluppdraget) och skepps- och däckskronometrar.

Enkel skiss på en av Kullbergs lösningar på nyckellöst uppdrag. Bild från ”The Horological Journal” Nr 2 i mars 1863

Men det är för de många toppplaceringarna för sina kronometrar som Kullberg blivit mest känd. Han deltog från 1860 fram till sin död varje år vid kronometertävlingarna i Greenwich. De kronometrar som fick bäst resultat köptes in av Marinen.

Kullberg lyckades särskilt bra med att kompensera sina kronometrar för det sekundära felet. Det sekundära felet var dåtidens kronometermakares värsta fiende.

Enkel skiss för att förklara det sekundära felet.

I ett ur med stålspiral och med vanlig kompensationsbalans i stål/mässing kan man ha ett gångresultat liknande det i skiss ovan. Hur man än försker att ställa in balansens kompensationseffekt kommer man aldrig att få ett helt linjärt resultat. Det var inte förrän nobelpristagaren Guillaume uppfann – först ANIBAL i guillamebalansen, sedan olika legeringar av nickel och stål – invar och elinvar som det sekundära felet i princip eliminerades runt år 1900. Jag har skrivit flera gånger om Guillumebalanser här på bloggen – kolla här!

Kullberg jobbade mycket med att utveckla olika balanser för att på olika sätt kompensera för det sekundära felet. Bläddrar man igenom gamla årgångar av den brittiska tidningen ”Horological Journal” kan man se de mest otroliga konstruktioner av balanser.

Man kunde bland annat se balanser med kvicksilverfyllda glasrör, men för det mesta är det varianter av bimetallbalanser man ser. Helt plan balansring, balansringar med olika vinklar, korta bimetallarmar som är monterade på balansringen där begränsningsskruvar stoppar armarnas rörelse, pelare med vikter med mera.

Två av Kullbergs ”Flat Rim Balance” från ca 1860, med balansen till vänster tog Kullberg hem höga placeringar.

Flat Rim Balance av Kullberg.

Som en illustration på det arbete och forskning som Kullberg och de andra tillverkarna gjorde för att utveckla och förbättra balansen tänkte jag återge ett inlägg (som jag översatt efter eget huvud) som Kullberg publicerade i Horological Journal i december 1877:

KOMPENSATION FÖR EXTREMA TEMPERATUR.

SIR, Publiceringen av balanser i extrema temperaturer i novembernumret av HOROLOGICAL JOURNAL måste få många att känna vilken stor välsignelse tidningen är; för utan den, vilka medel skulle vi ha för att lätt ta reda på vad som pågår i den horologiska världen?
Varför, vi skulle behöva vänta på chanser att se eller höra om något nytt, eller uppfinna det som kanske redan hade uppfunnits och befunnits vara otillfredsställande. Det har länge förefallit mig som om Greenwich-försöken (som är inrättade för att förbättra kronometertillverkningen) skulle vara mycket mer användbara som stimulanser för förbättringar om kronometerfotografering och fotografierna, numrerade och distribuerade med listorna, så att läsarna inte bara skulle få reda på gångresultaten, utan på vilka sätt resultaten erhölls. Om myndigheterna vid Royal Observatory inte skulle åta sig detta, tror jag att HOROLOGICAL JOURNAL skulle vara nästa lämpliga medium. Det var, tror jag, genom Royal Observatory, såväl som genom Board of Longitude, som Earnshaws förbättringar gjordes kända, och kanske hade några av hans principer gått förlorade om inte hans idéer hade publicerats?
En kardinalpunkt i Earnshaws konstruktion var soliditet och en sund arbetsmetod; Detta tycks dock förbises av många konstruktörer av de moderna balanserna för extrema temperaturer, annars skulle de säkert skydda sig mot den komplicerade metoden att sammanfoga bimetallen med hjälp av skruvar, särskilt när dessa bimetaller agerar motsatta rörelser.
I Hartnups balanser sammanfogades bimetallerna med fyra skruvar nära hörnen, men i de två balanserna publicerade i novembernumret är bimetallerna endast sammanfogade med två skruvar i mitten; på så sätt måste bimetallen vid böjning i temperaturförändringar vid vissa temperaturer beröra kanterna (i skruvhålen. Min anm.), vilket förkortar den effektiva längden, och vid andra temperaturer kan det vara fritt fram till skruvarna, i vilket fall lamellen (bimetallen) är längre, eller om beröring vid alla temperaturer måste beröras på olika temperaturer och vanligt vid dessa temperaturer eller mindre kraftiga temperaturer. passar för tätt i spåren på vikterna.

I min Flat Rim balans (plan balansring), publicerad i HOROLOGICAL JOURNAL, 1862, var jag särskilt noggrann att undvika alla sådana störningar i laminatens fria verkan.

Först – Den del av den centrala lamellen som vilar på hylsan (Mässingshylsa där balansen fästs på balansaxeln med två skruvar. Min anm.) var endast gjord av stål, för att inte ha någon verkan vid temperaturförändringar; vilken belastningsvariabel som helst på fästskruvarna förhindrar alltså.

För det andra – Laminaten (bimetallen) var inte sammanfogad tillsammans med skruvar som i balansen i novembernumret är, men gjordes i ett stycke; detta åstadkommes lätt när sidolaminaten är gjorda i form av en plan balansring. Genom att göra sidlamellen cirkulär erhålls också större längd i proportion av halvcirkelns längd till dess korda. Längden på lamellerna i denna klass av balanser är en viktig punkt, och utan tillräcklig längd måste lamellerna göras för att ge den nödvändiga effekten, vilket ger störningar och brist på stabilitet. Om balanser med korta och ”envisa” lameller har korrigerat felet i ytterligheter har det med största sannolikhet varit för att fogarna har fungerat som kontroll för kyla, eftersom erfarenheter visar vilken längd och styrka av lamell som krävs för en korrekt kompensation i en helt fri balans.

För det tredje – Kompensationsvikterna fixerades också på solida stolpar, så att de inte på något sätt stör den fria verkan av laminatet; pelare som står på smala baser, fixerade med skruvar på den plana delen av ständigt böjande lameller är inte tillräckligt säkra.

Jag skickar härmed en bild (fig. 1) av min första Flat Rim balans, med pelare, som jag efter ett enda försök kasserade framför balansen med de solida stolparna.
Jag skickar också en skiss (fig. 2), som visar sättet att fixera pelarna, vilket antogs i denna balans. Ytan på pelaren som berörde lamellen gjordes ihålig, skruven för pelaren på undersidan av laminatet gjordes också ihålig så att den vid alla temperaturer inte kunde lämna någon del av pelarens bas, men detta visade sig inte vara tillräckligt snabbt.
Framgången för den vanliga kronometerbalansen beror till stor del på dess soliditet. Om framgång för balanser för ytterligheter önskas, måste det åstadkommas på samma sätt, och eftersom detta inte kan förstås alltför väl, inkräktar jag i ditt värdefulla utrymme med dessa anmärkningar.

Herr C. Frodshams medhjälpare, samt vad jag nyss sagt om bindningen av sammanfogade laminat, föreslår för mig en balansstil som jag ger en skiss av (fig. 3). Det är en Arnolds balans, helt enkelt. Genom att göra pelarna i ett stycke med lamellen, som var Arnolds mode, och tillåta ett litet utrymme mellan pelarna och de yttre ändarna av lamellen, skulle små skruvar i pelarnas bas vid de längsta ändarna av lamellen beröras underifrån av den lilla biten av fria lameller som sträcker sig från pelarens fixtur fixtur och därmed öka längden på pelaren, bildar en hjälpkompensation (auxiliary) som liknar Pooles test i kyla.

Dina, &c,

V. KULLBERG.

Dessa balanser var komplicerade att tillverka och de användes bara i några få kronometrar. Skänklarna hade ovansidan i mässing, undersidan i stål – medans balansringens översida var i stål och undersidan i mässing. 1872 använde Kullberg en ny konstruktion som han kallade ”Improved Ordinary Balance”. Denna typ av balans användes av flera andra kronometertillverkare.

Förbättrad ordinarie balans.

Kullbergs ”Low rim” låg balansring-balans. Presenterad på Parisutställningen 1867.

Den låga balansringen i genomskärning. Denna konstruktion böjer sig uppåt samtidigt som den rör sig inåt.

Citat från HJ januari 1875 om ”Low rim balans”:
Den här balansringen böjer sig uppåt samtidigt som den böjer sig inåt, och herr Kullberg sa att på grund av så stor längd på balansringen som löper, så att säga vid sidan av mittstången (balansskänkeln), erhölls en så riklig verkan för att få kronometern i fråga fortade en halv sekund mellan 30°F och 100°F, vilket nästan fick honom att tro att en solid balansring i samma form (i stället för en bimetall) skulle agera tillräckligt för att minska felet i extrema fall till nästan noll. 

Om du vill läsa mer om hur de olika balanserna fungerar kan du göra det i Borgelins artikel eller i ovan nämnda artikel i HJ jan 1875, se källhänvisningen längst ner på sidan.

OBSERVATORIETESTER

Kullberg annonserade ofta i Horological Journal.

Det skulle bli en lång artikel om man skulle rabbla upp alla priser som Kullberg fick. Det kan också ibland vara förvirrande och lätt att blanda ihop priser för olika utställningar med priser eller placeringar vid tester av kronometrars prestanda [1] . Men vid observatoriet i Greenwich låg det ofta Kullbergkronometrar i toppen:
Etta och tvåa 1862, tvåa 1863, etta 1864, etta 1872, etta (bäst resultat någonsin) och trea 1873, tvåa 1874, tvåa 1876, tvåa av 373 deltagare. Det var Kullberg som hade poängrekordet 9,1 fram till tävlingarna vid Greenwich upphörde 1914.

[1] I boken Urmakare och klockor i Sverige och Finland, G. Pipping 1995, nämns att ”år 1860, erövrade han silvermedalj vid kronometertävlingarna i Besançon”. Det är fel, 1860 hölls en utställning med syftet att främja urindustrin, det var alltså en medalj för en utställning. Tester av kronometrar i Besançon startade först 1885.

Skeppskronometer 2515 av Kullberg.

Fickursverk 4015 av Kullberg.

Men hur står sig Kullbergs kronometrar i en jämförelse utanför Storbritannien?

Vid det kungliga Greenwichobservatoriet testades mellan åren 1840–1914 skepps- och däckskronometrar av enbart brittiska tillverkare, med fokus på försäljning av kronometrar med de bästa resultaten till marinen. Man testade bara skeppskronometrar i en position – det vill säga – tavla upp. Testerna ändrades vid några tillfällen men i huvudsak kan man säga att kronometern placerades i ca 40°C under tre till sex veckor i en ugn, ett antal veckor i ett skjul utomhus utanför ett av kronometerrummets norra fönster (Man hade alltså inget speciellt kylrum utan det var utomhustemperaturen under det halvår som testet pågick som styrde.), flera veckor i kronometerrummet, i rumstemperatur, där man varje dag vred kronometern 90° för att upptäcka fel orakade av magnetism, totalt pågick testet ett halvår.

Vid det andra – också det kungliga – observatoriet i Storbritannien – Kew testade man även utländska tillverkares däckskronometrar och andra bärbara kronometrar, där prövades kronometrarna i olika positioner, samt i olika temperaturer. Regelbundna tester av bärbara kronometrar vid Kew startades 1884. Man testade även sparsamt skeppskronometrar, kronografer och polisens tidtagare för hastighetskontroll. 1885 placerade sig Kullberg på andra plats dock utan utländsk konkurrens.

Tanken från början med testerna vid Kew var att marknadsföra de brittiska urens höga kvalité och deras exakthet. Strax därefter blev britterna överkörda av framför allt schweizarna. När Paul Ditisheim började använda guillaumebalanser och tävla vid Kew 1903 var han helt dominerande. De var inte förrän de konservativa britterna själva började använda nymodigheten guillaumebalans som de fick höga placeringar. 1912 placerade sig firma Victor Kullberg tvåa (efter Ditisheim). Vid de ytterst få tillfällen där namnet Kullberg förekommer vid Kew placerade sig dock firman bra.

De enda jämförande testen med deltagare från olika länder i samma tävling – med Kullberg som deltagare – jag funnit skedde i samband med utställningen i Sydney 1879 och världsutställningen i Melbourne, Australien år 1880–1881. Utställningen i Sydney blev inte erkänd som världsutställning av ”Bureau of International Expositions”. Man valde att starta världsutställningen i Melbourne strax efter att utställningen i Sydney avslutats, så att utställningsobjekten kunde flyttas till Melbourne under vintern. I olika artiklar kan man läsa recensioner och kritik om hur testerna utfördes och hur man bedömde resultaten. Sammantaget kan man säga att deltagarna inte tyckte att resultaten var rättvisa.

Världsutställningen i Melbourne 1880–1881.

Under världsutställningen i Melbourne utfördes i alla fall tester på sedvanligt sätt vid observatoriet i samma stad. I klassen för fickurskronometrar ställde ett schweizisk kollektiv upp (Enligt Eric Leskinen var det troligen Charles-Adolf Montandon,
Haas-Privat & Cie och Patek Philippe & Cie.), American Watch Co, Waltham, en tysk tillverkare, fem brittiska tillverkare och en brittisk/schweizisk tillverkare upp. Bland de brittiska finner vi firma Victor Kullberg som ställde upp med tre fickurskronometrar som placerade sig 11, 20 och 37 av totalt 46 testade kronometrar. Kullberg ställde även upp som enda deltagare med tre skeppskronometrar. Alla Kullbergs kronometrar stod sig väl i den hårda konkurrensen.

Resultatet av tävlingen:
1. Schweiziska kollektivet
2. Daniel Buckney, London
3. American Watch Co, Waltham-Mass.
4. Nicole Nielsen & Co, London
5. C. Baume & Co, London och Genève
6. A. Lange & Söner, Glashütte
7. Kilpatrick & Co, London
8. English Watch Co, Birmingham
9. Victor Kullberg, London

Porträtt av Victor Kullberg strax före sin död 1890.

ÖVRIGT

Victor Kullberg var med i starten av British Horological Institute, och nämns i nästan varje nummer av Horological Journal (HJ) från 1860 och framåt. Kullberg deltog också ofta i olika utställningar där hans utställning alltid fick beröm för de vackert utförda arbeten som ställdes ut, han fick många priser för utställningar.

Kullberg blev även känd för en gasregulator som användes i flera observatorier (både Greenwich och Kew) och hos tillverkare av kronometrar för att reglera värmen i en ugn speciell för tester.

För att kunna testa en kronometer i värme placerades den i en gasdriven ugn. Man hade problem med att gastrycket varierade beroende på hur många som använde stadsgasen. Med Kullbergs uppfinning kunde värmen regleras ”med en noggrannhet som i en kronometerbalans”. Greenwich rapporterar en avvikelse av endast 3 grader per vecka.

En av Kullbergs ritningar på en bågdriven polerapparat för drivar. En läsare påpekade att fibrerna i trärullen måste gå åt andra hållet, inte på tvärs som illustrationen visar. (HJ mars 1873)

Kullberg var en man med många idéer. Några var mer lyckade än andra.
Här visar jag några olika idéer som Kullberg presenterat i Horological Journal.

Ibland hade man problem med att kronometerbalansen svängde för mycket. Här är Kullbergs lösning på det problemet. Två stift placerade på lagom avstånd till spiralen, så att när balansen vridit sig ett helt varv tar spiralen i dessa stift och bromsar ner svängningen.

En idé av Kullberg att göra hakpaletter.

En annan mer  komplex lösning på det nyckellösa uppdraget. ”The Horological Journal” nr 9 augusti 1869.

Nyckellöst uppdrag beskrivet i HJ september 1883.

Bland de mer lyckade kan nämnas det nyckellösa uppdraget för fickur med snäcka avbildat här ovan. Han konstruerade en elektrisk kontakt för kronometrar, den var tänkt för att noggrant kunna styra slavur.
Utveckling av en mekanism som låste gånghjulet när balansen togs bort. 1887 publicerade Kullberg en studie som blev mycket uppmärksammad om hur centrifugalkraften påverkar balansen. Han visade hur olika balansers tjocklek påverkade gångresultatet. Han gav även råd om hur en balans ska konstrueras för att påverkas så lite som möjligt av centrifugalkraften.

Detalj av det nyckellösa uppdraget i fickur 4015.

Efter Kullbergs död 1890 drevs företaget vidare av systersonen Pehr Johan Wennerström och Kullbergs söner – Carl-Victor och William. 1894 anställdes den svenske urmakaren Sanfrid Lundquist som drev företaget vidare fram till slutet år 1947. Man räknar med att firma Kullberg tillverkade ca 8000 ur varav ca 70% var kronometrar och resten fickur och andra ur.

Denna artikel är inte tänkt att vara en fullständig redovisning av firma Kullberg utan jag har försökt att skriva om några mindre kända fakta om Kullberg. För dig som blivit inspirerad och vill läsa mer om Victor Kullberg finns några utmärkta artiklar på svenska.
Se nedan.

KÄLLOR

Andersson A. Victor Kullberg 4035, lite om en omfattande renovering.
Svensk Urmakeri-Tidning Nr 1 mars 2025.
Andersson A. Victor Kullberg, kronometermakaren.
Svensk Urmakeri-Tidning Nr 1 mars 2025.
Borgelin, P. Victor Kullberg ”KRONOMETERKUNGEN”. TID-skrift Årg. 9 – 2017.
(Finns som PDF på nätet)
Ljungdahl C. Victor Kullberg, den svenske kronometermakaren. DAEDALUS 1992. (Finns som PDF på nätet)
Horological Journal, illustrationer och artiklar från 1858-1890.
Wikipedia

The Marine Chronometer, Gould
The Ship’s Chronometer, Whitney

Boktips

Publicerad den av
Svara

Så här i juletider kan det kanske passa med några boktips.
Pontus studerar på urmakarskolan, han gav mig idén att skriva lite om några bra böcker med urmakeri och klockor i fokus. Det blir ju så klart en personlig lista, men jag har försökt att få med böcker som kan intressera många och vara till nytta i det dagliga arbetet.

Internet och Youtube i all ära men en bok i handen att bläddra i är överlägsen tycker jag. En del av böckerna kan vara svåra att få tag på. I slutet av detta inlägg kommer några tips om var jag brukar söka efter böcker.

Tyvärr finns det inte så många böcker publicerade på svenska. Ska man läsa urmakeriböcker behöver man även ha kunskaper i engelska, tyska och franska. (Tur att det finns bra översättningsprogram.)
Man kan även behöva en välfylld plånbok, en del av böckerna nedan är ganska dyra.

När köpte du en bok om ditt yrke/intresse senast?
I vårt yrke blir man aldrig fullärd!

Jag har delat in  tipsen i tre grupper: urmakeri, urmakare och verktyg. Det blir några tips i varje genre med en kort presentation av varje bok. Till sist några personliga favoriter.

URMAKERI

Böcker på svenska:

Sandström, Sven. Lärobok i urmakeri eller Urlära. Är självklar i denna lista. Den innehåller främst baskunskaper av det man behöver veta som urmakare, men inte allt. Språket är inte alltid helt självklart och den kan ibland vara svår att förstå.
Och så saknar den – kanske det viktigaste – ett register!
Man får lägga mycket tid på att leta efter det man söker information om.

Formelsamling. Ibland ligger en formelsamling i en låda när man kollar äldre urmakerier. Den innehåller ett koncentrat av de formler man ibland behöver. Till exempel utväxling och modul. Det finns även information om skärvinklar på svarvstål, gängtabell, översättning av linjer till millimeter, former på breguetkurvor etc.
Ett litet trevligt häfte.

Böcker på danska:

Haandbog for Urmagere
Urlära på danska! Tre böcker med inte bara urlära utan även många praktiska tips. Har du tur får du med ritningar till ett sekundpendelur och ett separat register för alla tre banden.

Böcker på engelska, franska och tyska:

Watchmaking, Daniels, George. Lika självklar som Sandströms Urlära.
Innehåller mycket information om hur man går tillväga för att tillverka olika delar till främst bärbara ur. Mycket användbar och en stor källa till inspiration! Prisvärd.

Watchmaker’s Handbook, Saunier, Claudius. Första upplagan är från 1882 – mitt exemplar är ett nytryck från 1993. På bokens framsida kan man läsa: ”Denna bok är tänkt som en verkstadskompanjon för de som är engagerade i urmakeri och närliggande mekaniska områden.”
Den beskriver på ett bra sätt alla de olika moment som den tidens urmakare behövde. Det finns recept, anvisningar hur man polerar, svarvar, fräser etc, reparation av olika delar, tillverkar och slipar stenar mm. Längst bak finns en uppsjö av ritningar som bara de är väldigt intressanta.
Om du har ett gammalt verktyg som du vill veta hur man använder kommer du förmodligen att hitta det här. Späckad med olika arbetsmetoder för det mesta en urmakare kommer i kontakt med.

Lehrbuch der Uhrmacherkunst, Saunier.
Mina böcker är en faksimilutgåva från 1979. Sju band på tyska. Går på ett tyskt sätt noggrant igenom allt som är känt fram till sekelskiftet 1800 – 1900. Både teoretiskt och praktiskt.

The Theory of Horology, Reymondin mfl. Wostepboken. Modern bok på engelska som används som lärobok på urmakarskolor runt om i världen.
Går igenom det mesta du behöver veta som blivande urmakare.

Watch and Clockmakers’ handbook. Britten. Faksimil från 1915.
Påminner om Sauniers bok ovan. Är uppbyggd som ett uppslagsverk från A till Z.
Beskriver alla delar i ett urverk och många verktyg och arbetsmetoder. Rikligt med illustrationer.

Die Hemmungen der Uhren. Dietzschold.
Faksimilutgåva på tyska. Går igenom de vanligaste gångarna, hur man konstruerar dem och reparerar och ställer in. Många illustrationer och tabeller.

The Practical Watch Escapement. Daniels, George.
Denna bok har varit svår att få tag på fram till att man beslöt att återutge alla Daniels böcker. Denna bok går igenom de flesta gångar för bärbara ur inklusive koaxialgången. Allt vackert illustrerat. Prisvärd.
Watch adjustment. Jendritzki, H. Det finns nog ingen bok som jag använt så mycket som denna!
Den beskriver på ett ingående sätt allt om spiraler och balanser. Hur man riktar en spiral, böjer breguetkurva, hur man ställer in en kompensationsbalans, hur olika tester går till etc.

Wheel and pinion cutting in horology. Wild, J. Malcolm.
Innehåller allt du behöver veta om att fräsa hjul och drivar. Den går igenom olika maskiner, hur du själv tillverkar fräsar, uträkningar mm. Tekniker för reparationer av olika delar. Mycket användbar!

Böcker för dig som är intresserad av moderna konstruktionsmetoder och urlära med inriktning mot industri och konstruktion:

Uhrentechnik, Eisenegger, Kilian. Tysk bok från 2015. Innehåller det mesta man behöver veta om man ska tillverka en hel klocka – urverkskonstruktion och boettkonstruktion. Man får tillgång till olika dataprogram som underlättar konstruktion, simulering etc. Det finns även uppgifter om optimering, kostnadsberäkningar, materiallära, olika bearbetningsmetoder etc. Till och med läderband och länkar finns med. Ganska komplett!

Traité de Construction Horlogère, Vermot mfl. Standardverk på franska för urindustrin i tegelstensformat. Påminner mycket om ovanstående bok.
Går på ett metodiskt sätt igenom alla delar av ett urverk, hur de beräknas och konstrueras. Det finns finns bland mycket annat en tabell över vilket material du ska välja för en specifik del, stålsort, värmebehandling, hårdhet etc.

Komplicerade ur:

Théorie des montres compliquées. Aubry, Sylvain
En riktig tegelsten på franska. Beskrivningar och fina färgillustrationer på främst moderna konstruktioner av komplicerade ur. Det finns även kortare beskrivningar på historiska konstruktioner. Olika kalendermekanismer, olika repetermekanismer och alarm, tourbillon, kronografer, retrograd mm mm.
Flera mekanismer från t.ex. Patek Philippe, Rolex, Breguet, 
Ulysse Nardin, Gruebel & Forsey m fl. Varje komplikation får i allmänhet flera sidors förklaringar med många färgillustrationer där ”aktiva” delar i förklaringen färglagts med rött för att öka tydligheten.

A Guide to complicated Watches, Lecoultre, F.
En klassiker som getts ut i många upplagor.
Den går noggrant igenom funktionerna på bland annat kronografer, kalendrar och repeterur. Innehåller det mesta du behöver veta. Vackra illustrationer. Fullproppad med information.

Komplizierte Taschenuhren in der Reparatur, Stern, Michael.
En bok på tyska, full med information om komplicerade ur.
Boken är uppbyggd av flera olika äldre publikationer publicerade mellan 1903 till 1965. Den beskriver inte bara funktionerna hos olika komplicerade ur ut an även kapitel om hur du justerar och ställer in till exempel repeterur vid en reparation. Den enda bok som jag vet om som även innehåller lite information om konstruktion av repetermekanismer.
Går igenom mekanismer för väckning, slagverk och repetition, kalender och kronograf.

URMAKARE

Böcker på svenska:
Urmakare och klockor i Sverige och Finland. Pipping, Gunnar. Standardverk att slå upp namn på svenska och finska tillverkare, urmakare, urmakargesäller etc fram till ca 1900.
De flesta namn har en kort presentation om årtal och bostadsort, några mer kända urmakare får längre texter med mycket information.

Böcker på engelska:

It’s about time, Chamberlain, Paul M.
Denna bok är indelad i tre olika avsnitt:
Gångar, experiment och ovanliga ur, berömda urmakare.
Går igenom många vanliga och många ovanliga gångar som kanske inte var särskilt lyckade. ger en intressant bild av hur man kämpade med ta ta fram den optimala gången. Det finns beskrivning av några ovanliga urverk t. ex Breguets Sympatique. Sympatique är ett rättgående bordsur som har en hållare för ett fickur. Bordsuret drar upp och ställer fickuret på rätt tid samt justerar gången. Det finns många utförliga artiklar om de främsta urmakarna. Jag har upptäckt att många artiklar på t. ex internet  har hämtat sina uppgifter från denna bok. Rikt illustrerad.

VERKTYG

Horological Shop Tools 1700 to 1900. Crom, Theodore R.
Referensverk när det gäller urmakarverktyg. Består av flera kataloger från äldre tillverkare. Mängder av bilder, kommentarer och förklaringar av hur de olika verktygen används. En fantastisk källa till kunskap om verktyg.

Du finner även mycket information om verktyg i böckerna av Saunier och Britten som jag skrivit om ovan.

Till sist några personliga favoriter.

G. W. Linderoths Urfabrik. Lundin & Borgelin.
Intressant bok om en era i svensk urtillverkning. Åren runt det förra sekelskiftet fanns i Stockholm två tillverkare av tornur och andra större ur för offentliga miljöer – Linderoth och Tornberg. Många är de kyrkor, fabriker, skolor och järnvägsstationer som har eller hade en eller flera ur av dessa tillverkare. Linderoth var även en flitig utställare på utställningar världen runt.

Halda – en svensk fickurfabrik. Sandström m. fl.
Berättelsen om den svenska fickurfabriken Halda. Henning Hammarlund startade tillverkning av urverk och klockor i Svängsta. Man lyckades tillverka fickur av hög kvalité. Senare tillverkade man även Teleur – en tidmätare för telefonsamtal samt den världsberömda taxametern. Tack vare en av författarna (tillsammans med några vänner) – Sture Carlsson, som en gång i tiden arbetade på fabriken – räddades det mesta av urfabrikens maskiner som nu finns utställda i Haldamuseet i Svängsta.

Les derniers artisans de l’horlogerie. Carrera, Roland.
Två fascinerande häften skrivna på franska om ”De sista mästarna inom urmakeriet”. 
Carrera har intervjuat eller sammanställt artiklar av en mängd olika mästare var och en med sin specialitet. Ett axplock av olika mästare: fodralmakare, förgyllare, emaljör, boettmakare, tillverkare av gångar till tourbillonurverk, dekoratör av spärr- och kronhjul, skruvpolerare, rivaretillverkare mm. Reglös, en kvinna berättar att hon började som fjortonåring med att fila stift till de mer kunniga äldre kvinnliga kollegorna. Hon fick även sköta eldstaden och värma vatten till te till de frusna arbetarna. I början fick hon ingen lön, men ett mål mat om dagen. Efter några år när hon lärt sig att fila stift fick hon börja att själv stifta spiraler, senare böja ruckkurvor och Breguetspiraler. En av många otroliga berättelser från förr.

Quand nous étions horlogers. Oppliger, Simone.
Utgiven 1980. En fotobok från tiden när quartzuret kom och vände upp och ner på urindustrin. Det blev stora förändringar och nedläggningar av gamla industrier. Ger känsliga beskrivningar i text och bild av människorna som drabbades av dessa förändringar.

Klokkemakeren Rasmus Sørnes. Sørnes, Tor.
När läste du en bok om klockor på norska senast?
Har du någonsin hört talas om Sørnes?
Denna bok handlar om hur en självlärd urmakare byggde några av världens mest komplicerade ur!
Sörnes började med i princip två tomma händer. Han byggde själv de maskiner som behövdes för att tillverka delarna till klockorna. För att kunna göra astronomiska observationer behövs ett teleskop. Vad gör  man då? Jo slipar slipar linserna och bygger en kikare och ett litet observatorium!
I foten på en av de komplicerade klockorna är en hemmabyggd (såklart!) bandspelare inbyggd som förklarar de olika delarna i klockan.
En smått otrolig historia! Läs den! Åk till Inspiria i Sarpsborg och se verkstad och några av klockorna.

Några källor där man kan leta efter böcker:

Abebooks 

Book Simonin 

Furniturenmarkt

Verlag Historischer Uhrenbücher

Inskannade böcker på nätet:
Watclibrary 

Gironde No. 39411

Publicerad den av
Svara

Ett vanligt fickur i guld?
Nja inte riktigt.
Jag öppnar baklocket och läser på insidan:

CHRONOMÈTRE
No 39411
Bulletin de Réglage
de 1ère Classe
de l’Observatoire de Genève

Eric hade bett mig att göra en service på ett fickur i guld som vid en första anblick inte ser särskilt speciellt ut – men skenet bedrar!
Det är de små, små detaljerna som gör’et!
Detta urverk är fyllt med små små detaljer med finish av toppklass.

Jag bad Eric att skriva ner lite information klockans historia:

Louis Gironde, från Varennes-sur-Allier i Frankrike, var sist i ledet av de urmakare och företag som efterträdde Bernard Poitevin. Bernard var en känd schweizisk urmakare och etablissör från Le Locle, verksam ungefär mellan 1856 och 1881, specialiserad på komplicerade ur och kronometrar. Parisföretaget Bernard Poitevins efterträdare var i kronologisk ordning: Rizzoli & Deschamps från 1881 till 1883, Rizzoli och Deschamps gick sedan isär och Jean Rizzoli fortsatte ensam verksamheten fram tills 1892, då Louis Gironde tog över. Louis Gironde tog även över urmakaren Victor-Alexandre Lejeunes urgrossistverksamhet efter dennes död 1902. Lejeune var även känd för sitt arbete som reglör för kronometermakaren Theodore Leroy och som anställd vid företaget Oudin i Paris.
Likt företaget Bernard Poitevin och dess tidigare efterträdare, så fortsatte Gironde att fokusera på försäljning på den franska marknaden och fortsatte också att driva företagets pariskontor på 22 Rue Vivienne. Företagets urtillverkning var dock förlagd i Geneve och från företagets schweiziska ateljé importerades uren till Frankrike.

Under Girondes ledarskap fortsatte företaget att fokusera på komplicerade ur och kronometrar och kom att vinna guldmedaljer vid nationalutställningen i Geneve 1896 och vid världsutställningen i Paris 1900. Vad gäller kronometrar så var Gironde, till skillnad från de tidigare efterträdarna, en regelbunden deltagare vid kronometertävlingarna anordnande av observatoriet i Geneve. Mellan 1894 och 1904, så presterade 95 av företagets kronometrar som klarade testningen i första klassen tillräckligt väl för att också delta i de årliga tävlingarna. Av dessa så var den schweiziska superreglören Charles Batifolier ansvarig för reglaget av hela 83 stycken. Charles Batifolier var en av Schweiz mest framgångsrika reglörer och erhöll under sin aktiva tid fler än 1000 gångcertifikat i den mycket svåra första klassen på observatoriet i Geneve. Han arbetade med i princip alla namnkunniga urtillverkare i Geneve, så som Patek Philippe, Vacheron Constantin, Golay fils & Stahl och Louis Gallopin med flera.

Kronometer 39411 av Gironde var en av de som Charles Batifolier ansvarat för och tävlade på observatoriet i Geneve 1905. I tävlingen, så kom 39411 på plats 82 av 152 deltagare med 208,6 poäng och erhöll då prisnivån ”Mention Simple”, fritt översatt till ett enkelt omnämnande.

Råverket för kronometer 39411 är tillverkat av Husson Retor i Geneve och urverket är ett av 5 i serien 394xx som tävlade på observatoriet mellan 1900 och 1905.

 

Nu till renoveringen:

Verket fungerade och gick. Det var två saker som Eric önskade att jag skulle lägga lite extra tid på: den ena visaren var inte original, patentruckningen var lagad men såg inte så fin ut.
Jag började med patentruckningen.

Någon lagat den avbrutna fjädringen till patentruckningen. Skruven passar dåligt.

Fjädringen är hårdlödd.

Den lagade fjädern. Skruvens skalle för stor.

Med hjälp av Vallorbes putsfilar justerar jag formen på fjädern och lägger en ny facett runt kanten på fjädern.

Putsar bort svart oxid på kanterna.

Lackar upp fjädern på en mässingsskiva som jag fäster i trefoten. Slipar först ytan plan, till sist polering. Måste justera formen och lägga större facett på kanten så att märken försvinner.

Fjädern klar. Ny skruv tillpassad och polerad. En av skruvarna till motstensbrickan var ful, hittade en ny som jag anpassade och polerade änden på.

Patentruckningen och balanskloven klar.

Om man tittar noga på de första bilderna på svanhalsen ser man att den yttersta delen av den lagade fjädern inte är riktigt plan – den ligger inte an mot kloven på det sätt den bör göra. Själva lödningen är fint utförd, förmodligen utförd med ett guldlod.
Jag valde denna gång att lacka upp delen på en mässingsplatta, annars brukar jag använda snabblim. Men i och med att shellacken flyter när den är varm kan man justera delen enklare än med lim som biter ganska snabbt (även på de verktyg som du använder). Jag kunde justera planet på ett bra sätt även om fjädern inte var riktigt plan. Nu kunde jag slipa ner hela svanhalsen så att den blev helt plan, sedan var det lätt att polera den. Lite värme och fjädern lossnar, sedan tvätta ren i sprit.

Så här såg visarna ut. Timvisaren vackert formad, minutvisaren utbytt med oxiderad spets. Försökte hitta en snyggare utan resultat. Justerade formen och polerade istället av visaren.

Minutvisaren på plats. Blev rätt ok efter polering.

För att polera t. ex. en visare formar jag en putspinne.

Jag doppar pinnen i alkohol.

Alkoholen löser upp polerpastan som fastnar på pinnen. I detta fall vanlig röd krokuspasta till guld.

Brukar lägga visaren på ett hålplan.

Visarputsen är i mässing som inte är förgylld, den är tacksam att polera.

 

Några bilder från renoveringen av det vackert finisherade verket.

Så klart har en kronometer Guillaumebalans!

Så klart har en kronometer Guillaumebalans! Dubbla breguetkurvor.

Breguetkurva med ”långa” knän.

Balansaxeln var bytt tidigare. Liverrullen spräckt och fastsatt med shellack. Men allt verkade sitta där det skulle så jag lät den vara.

Om du vill läsa mer om vad en Guillaumebalans innebär har skrivit lite mer i ett tidigare inlägg.

Otroligt vackert! Man har verkligen lagt ner stor möda på utformning och finishering.

 

Undersidan är även den otrolig vacker med sina polerade och långdragna ytor.

Tunt och fint gånghjul.

Vackra poleringar.

Centrumhjul

Sekundhjul

Fjäderhuskärna med axel. Denna typ av konstruktion var vanlig i bättre kvalitetsurverk.

Fjädern läggs in i fjäderhuset. Stolpe för att avlasta fjäderfästet syns.

Fjädern på plats.

Både spärr- och kronhjul är finisherade med samma teknik – ”Diamantage” det avser den frostade/slipade plana ytan.

Spärr- och kronhjulets vargtänder, vackert polerade facetter.

Diamantage kallas denna typ av finishering. (För att röra till det lite finns det i modernt urmakeri också en metod som kallas ”diamantage”. Då menas att man använder en diamant som skärverktyg vid fräsning eller svarvning. Man får då en helt blank yta. Det är vanligt på blanka dekorationskanter på urtavlor.)

En kort beskrivning av hur man förr i tiden gjorde dessa två typer av finishering. Yrkesmannen hade då två olika maskiner.
Man polerar först tändernas facetter. Man pressar då en vertikalt monterad träskiva i 45° mot tänderna på hjulet som är horisontellt monterat i maskinen. Genom att vinkla den roterande skivan något skapas en slags gänga av sig själv. Denna gänga gör så att tänderna matas fram automatiskt. Sedan lägger man på ett slip-/polermaterial på träskivan. Genom att skjuta träskivan från sida till sida poleras alla kanter på tanden. Svårigheten ligger i att få en jämnbred facett på hela delen av tanden – lika på alla tänder.
När poleringen är klar vidtar ”diamantage” eller slipning av hjulets översida. Man använder då annan maskin med en horisontellt fast monterad roterande zinkskiva mot hjulet som monterats vertikalt på en rörlig axel. Man lackade upp hjulet på en skiva med hjälp av shellack.
Man jobbar från hjulets centrum och utåt. Beroende på skivans vinkel mot hjulet kan man få olika mönster. På ovanstående hjul och i de flesta fall har man skivan vinkelrätt mot hjulet men det förekommer även ett slags snigelmönster. (T.ex på moderna Minervaverk.) Slipskivan styrs med hjälp av en skruv som kontinureligt bibehåller rörelsen över ytan. I början används en smärgelpasta för att slipa bort eventuella ojämnheter, man får jobba försiktigt så att inte de polerade tänderna skadas. Till sist använder man en slipskiva med diamantpasta på för att få den rätta lystern. Man vill ha en matt yta som kontrasterar mot de polerade tänderna.

Bygeln som man fäller ut när man ska ställa visarna hade ovanligt nog förgylld spets. Det tror jag inte jag sett förut.

Märkning på verket.

Motstensbrickor.

Gånghjul, hake och balans har var sin motsten.

Alla brickorna på sina rätta platser.

Kronometer No 39411

Verket ihopsatt och klart.

Tavelsidan klar.

Klockan klar.

Klockan klar.

Källor: Les Derniers artisans de l’Horlogerie, vol II, Carrera, Roland. Ett av två häften i en serie från 1976. Carrera har intervjuat flera hantverkare som kanske är de sista av sitt slag. De hade olika tekniker som sitt yrke och var specialister på sitt område.