Etikettarkiv: breguetkurva

Chronomètre Lavina – tapptapp till hälften

Publicerad den av
Svara

Eric brukar vara exalterad när han gjort ett nytt fynd, men denna gång var det något extra!
Han hade fått tag på något så ovanligt som ett observatorietestat armbandsur där det som står på tavlan faktiskt stämmer.

Först lite om det ganska okända märket Lavina.
Fabrique d’Horlogerie Lavina grundades 1852 av Paul W. Brack och var baserat i Villeret och La Chaux-de-Fonds. Omkring 1910 registrerades Paul W. Bracks företag och varumärket Lavina i hans namn. Företaget producerade 15 och 19 linjers urverk och fick patent på en visarställningsmekanism som användes i alla urverk. 1916 köptes företaget av Dubois-Peseux och urverken såldes till en början under namnet ”Fabrique d’Horlogerie Lavina, Dubois-Peseux et Cie, Successeur de Paul Brack” och blev sedan ”Fabrique Lavina, Dubois-Peseux et Cie”. Därefter tillverkades urverk från 10½ till 20 linjer. Lavina arbetade också för företaget Gruen och var förmodligen också medlem i Alpina Gruen Gilde SA. Eftersom en bild av Lavinas fabrik användes i annonsen Alpina Green Guild. Denna bild av byggnaden har många likheter med fabriken av Manufacture d’Horlogerie Lavina.

Ibland visades dock byggnader större än i verkligheten. Denna fabrik står fortfarande på Rue Le Pontins i Villeret och har aldrig byggts ut. Den 14 juli 1937 döptes företaget om till Lavina SA.

Under andra världskriget tillverkades militärklockor tillsammans med märket Minerva, som också är baserat i Villeret, eftersom kapaciteten ensam inte räckte till för Wehrmachts behov. För att göra det lättare att importera klockor från Schweiz efter kriget registrerades märket ”Lavina” i USA. Emile Bourquin (1893-1986) arbetade för Lavina från 1909 och var produktionschef och firmatecknare fram till 1958. 1961 var J.A. Fiedler direktör. Från 1973 var ”Lavina Watch Case” en del av Holding Favre Leuba i Zug. 1986 etablerades även varumärket Lavina av Jaeger-LeCoultre och Saphir SA. Fabriken stängdes och företaget Vilesa, optiska läsare, tog över den tidigare Lavina urfabriken 1983.

Idag är Lavina AG baserad på Holbeinstrasse 25 i Zürich. 2009 flyttades företagets huvudkontor från Zug till Zürich. Syftet med företaget är design, utveckling, tillverkning, licensiering och försäljning av mekaniska och elektroniska klockor och klockor, solglasögon, parfym och andra lyxartiklar av alla slag, samt tillhandahållande av relaterade konsult-, lednings- och samordningsuppgifter.

I ovanstående annons/artikel från 1951 kan man läsa (fritt översatt):
”Vi ser från den rapport som upprättades av direktören för kantonobservatoriet i Neuchatel för 1950 att Manufacture d’Horlogerie Lavina S. A. i Villeret erhöll 3 certifikat i kategorin kronometrar som ska bäras som armbandsur. Detta resultat bör nämnas, för de tre aktuella kronometrarna utfördes av Lavina med egna grova urverk för serieproduktion. I själva verket var dessa urverk av 13″ kaliber 105 som för närvarande tillverkas av Lavinafabriken. För observatorietävlingarna är de olika urdelarna naturligtvis anpassade till kraven på hög precision, men vi vill insistera på denna punkt verket/kalibern förblir densamma. Det finns också något annat som bör betonas, eftersom vi talar om urdelar. De tre Lavina-kronograferna är försedda med Nivarox antimagnetiska spiraler och Glucydur-balanser, och dessa är de enda balanserna i denna kategori (naturligtvis inklusive de som Nivarox deponerat för olika tester) som inte är försedda med stålspiral och Guillaume-balans. När priset på de senare är känt måste det medges att Lavina ligger i framkant när det gäller resultat, för den observationsprecision som erhölls gjordes med hjälp av urdelar för serietillverkning, inklusive Nivarox-spiralen och Glucydur-balansen. De ansträngningar som Lavina har gjort i denna riktning är värda traditionerna i vår schweiziska urindustri och vi kan bara hoppas att denna fabrik kommer att få allt större framgångar i sina ansträngningar att uppnå precision.”

Något om verket och de saker som behövde åtgärdas.
Vid en första anblick av hela klockan och verket är det svårt att förstå att denna klocka är väldigt unik. Det enda som avslöjar är trycket på tavlan ”Chronomètre” men det kan ju stå på många tavlor och behöver inte betyda något.
Man ser att det är fler stenhål än vad som skulle varit standard om detta varit ett enkelt urverk. Även motstensbrickan och ruckarmen syns att det är något speciellt med – utförande och polering är riktigt vackert. Ni som läser mina inlägg här på bloggen kanske känner igen en Guillaumebalans vid det här laget. Har ju haft nöjet att laga ganska många klockor med sådana balanser. Finessen med Guillaumebalans är att den har extremt bra temperaturkompenserande egenskaper. Gångresultatet påverkas väldigt lite av temperaturskillnader som annars är ett stort problem om du vill ha ett ur som går rätt.

Enligt texten i annonsen ovan var de klockor som testades 1950 utrustade med Glycudurbalanser med Nivaroxspiral. I denna klocka har balansen blivit utbytt till Guillaumebalans, varför och när?

Eric berättar följande om klockan:
Lavina nummer 63 var en av 6 Lavina-kronometrar att erhålla ett gångcertifikat för armbandsurverk i tävlingarna på observatoriet i Neuchatel mellan 1949 och 1952. Observatorietestningen var en del av marknadsföringen för Lavinas då nya 13-linjers urverk, kaliber 105. 1949 fick Lavina sitt första gångcertifikat med en kronometer med kaliber 105. Detta exemplar var utrustat med en Guillaume-balans och urverkets reglage utfördes av Lavinas kronometriavdelning. Året därefter, 1950, erhöll tre kronometrar utrustade med Glucydur-balans och Nivarox-spiral gångcertifikat. Reglage för dessa utfördes av Alfred Hofer fils från Saint-Imier i ett samarbete med företaget Nivarox, för vilka Alfred annars ofta arbetade som reglör. Som går att läsa på reklambladet om kalibern från 1950 var syftet att visa hur väl kaliber 105 presterade på observatoriet med samma typ av balanshjul och spiral som i Lavinas serieproducerade ur. 1951 fick Lavina och Alfred Hofer fils ytterligare ett gångcertifikat samt företagets enda observatoriepris. Efter 1951 upphörde samarbetet med Alfred och Nivarox och 1952 fick Lavina sitt sista gångcertifikat från observatoriet i Neuchatel. Denna gång var återigen Lavinas egna kronometriavdelning ansvariga för reglaget. Likt den kronometer som testades 1949, så användes nu en Guillaume-balans istället.
Lavina nummer 63 var en av de 3 tre kronometrarna med Glucydur-balans och Nivarox-spiral som testades och fick certifikat 1950. Med ett N-värde på 16,5 kom det på plats 41 av totalt 55 kronometrar som klarade den mycket krävande testningen för armbandsur på observatoriet 1950. I tävlingen ställdes Lavina-kronometrarna mot bland annat Omega 30mm, Zenith 135 och Peseux 260-kronometrar från ett flertal tillverkare, exempelvis Ulysse Nardin.
Efter samarbetet med Alfred Hofer fils omarbetades vissa kronometrar av Lavinas kronometriavdelning för omtestning på observatoriet, varav nummer 63 var en av dessa och som då också gavs en Guillaume-balans och stålspiral. Tyvärr nådde de omarbetade kronometerverken inga framgångar på observatoriet och de kom istället att boetteras i och säljas.

När jag tagit isär verket upptäckte jag två större problem. Det ena var en väldigt kort tapp på mellanhjulet det andra var en spräckt sten. En följd av den spräckta stenen var en skada på balanstappen.

Börjar med mellanhjulets tapp.
Man ser ibland hjul där urmakaren löst problemet med av en avbruten eller skadad tapp på samma sätt som var fallet med denna Lavina. Istället för att borra in en tapp har man svarvat en kort stump som ny tapp. Om jag råkar ut för att det inte finns ett nytt hjul att bara byta, brukar jag borra in en ny tapp. Med dagens fina borr i hårdmetall finns egentligen inget problem med att borra in en ny tapp.
Jag ville återställa hjulet så pass mycket att jag kunde pressa tillbaka stenhålet till sin ursprungliga position och göra en längre tapp så att hjulet återfick sin luft.
Det första man bör fundera på är hur sitter hjulet fast vid driven?
I detta fall var inte hjulet nitat utan fastpressat på axeln.
Hade hjulet varit nitat hade det varit lättare.
Principen är att svarva ned den befintliga axeln så att jag kan passa till ett ej genomborrat rör över axeln där jag kan svarva en ny tapp. I detta fall fick jag borra först med ett litet större borr eftersom jag inte kunde svarva ned den befintliga axeln alldeles intill hjulet, då hade hjulet lossat från axeln. Sedan ytterligare ett hål där jag anpassar axeln så att jag kan pressa fast röret med presspassning. Jag skulle också kunnat lämna den befintliga axeln orörd och pressat på ett grövre rör, men jag ville gärna tunna ner axeln så att den skulle likna den gamla axeln så mycket som möjligt. Nu kunde jag svarva ner röret till en tiondel över den gamla axelns mått. För att få fram avståndet mellan verkbottnen och bryggan använde jag ett gammalt fint verktyg. Det användes främst på cylinderurens tid, men det fungerar fint idag också. Om alla hjul ligger på samma nivå kan man ju också enkelt mäta ett annat hjul eller om hjulen ligger på olika nivå kanske man kan mäta nivåskillnaden med ett blad- eller skjutmått.

Det trasiga stenhålet var enkelt att byta. Den deformerade balanstappen var dessutom lite böjd. Jag skar bort den ”värsta” biten med en safirfil, sedan formade jag om tappänden – allt i rullbänken. Någon hade tryckt upp grader på undersidan av balanskloven, när jag tog bort dessa blev luften bra trots att axeln blivit något kortare.

Den sista åtgärden blev att justera tavlan som var ocentrerad, det var risk att tim- och sekundvisaren kunde ta i tavlan.

Leroy 4740 – vem tog besticken? Del 2.

Publicerad den av
Svara

Del 2.

I del 1 beskrev jag lite om hur jag tillverkade en saknad del av haken i en fin Leroykronometer.
Jag valde att fälla in en bit i den befintliga haken, ett rimligt alternativ både med hänseende till kunden och med min kunskap och de maskiner jag har tillgång till.
Med hjälp av min CNC-fräsmaskin kunde jag fräsa ut formen någorlunda snabbt, sedan formade jag resten för hand.

I denna typ av fina ur är hakstenarna inslipade av en gångriktare. När jag satte tillbaka stenarna räckte det med att trycka in dem i botten och sedan fixera dem – gången är redan inställd. Detta i motsats till moderna ur där urmakaren måste flytta hakstenarna för att ställa in gången rätt. Nästa moment blir att justera in anslagen. Här fick jag fila av sidorna på min tillverkade del tills gången gick igenom – enkelt uttryckt tills gånghjul och hake tickade fram. Denna klocka har inga anslagsstift utan anslagen är en del av verkbottnen. När jag justerat anslaget så att gånghjulstanden faller in på vila 1, sedan kontrollerat så att det fanns även dragning till vila 2 – då var det dags att börja forma hornen på haken. Då filade jag hornets yta tills liverstenen kunde passera fritt med luft och säkerhet. När jag i detta skede drog upp verket för att ge kraft fram till gånghjulet och satte fart på balansen gav haken tillräcklig kraft för att balansen skulle röra på sig utan spiral. Nu justerade jag längden på säkerhetskniven. Då vrider man balansen så att liverstenen går fritt ifrån haken. Då ska kniven ta i den lilla rullen på liverrullen, det skall vara lagom luft mellan lilla rullen/kniven/anslaget. Du kan se bilder och hur jag ställer in gången i ett annat inlägg genom att klicka här.

När haken var klar och klockan gick var det dags att ägna sig åt resten av verket.
Det enda fel jag upptäckte var att en verkhållarskruv var utbytt och en ny tillverkas.

Efter rengöring, epilamisering och ihopsättning var det dags att kontrollera hur klockan gick. Försökte rucka klockan men när jag ruckat till maximal saktning gick klockan bra. Det ser ju konstigt ut att ruckarmen står helt snett ut från kloven (se näst sista bilden), men denna balans har ju två justerskruvar för ruckning så det ska gå fint att justera dem något. För att sakta ner balansen behövde jag skruva ut skruvarna något. Testade att vrida ett varv på först den ena skruven sedan den andra.
KATASTROF!
Skruvskallen gick av!
Hur är det möjligt?
Man vrider ju mycket försiktigt på dessa skruvar, men den gick bara av…
Kanske var den skadad på något sätt, amputerad på samma vis som haken, vet inte.
Nackhåren reser sig – vad göra?

Denna skruv är troligen tillverkad av guld, att göra en sådan med rätt vikt, gänga etc är svårt. Skulle det vara möjligt att på något sätt fästa skallen i den avbrutna biten? Testade att vrida den gängade biten av den avbrutna skruven men den gick inte att rubba. Kanske kunde jag förbinda de båda delarna med ett stift, men dimensionerna är ju så små!
Ett borr 0,15 mm visade sig göra jobbet. Borrade först ett hål i den gängade biten som satt kvar i balansen – det gick bra – hålet hamnade bra i mitten. Satte skruvskallen i svarven och borrade hålet. Fortsatte i svarven med att göra ett passande stift. Sedan var det ”bara” att trycka ihop alla delar med lite Loctite. Det lyckades!
Testade i balansvågen så att inte balansens tyngdpunkt förändrats, men den var bra.
Puh!

Ett roligt och intressant projekt där jag funderade många timmar på hur jag skulle lösa problemet på bästa sätt. Det hade varit spännande att få veta vad som hänt med det saknade ”besticket”…

Klicka på småbilderna!

Det finns hopp!

Publicerad den av
Svara

En kollega bad mig om hjälp med ett verk till ett Certina rättidsur med hoppande sekund. Klockan fungerade men den hoppade flera sekunder i taget.
Verket var snyggt tillverkat med en stor balans och breguetspiral. Har försökt att hitta någon information om verket men inte hittat något, inte ens vem som tillverkat det.
Har aldrig sett denna konstruktion tidigare på hoppande sekund.

Först tänkte jag göra det enkelt för mig och ”smida” ut det gamla, för korta fingret. Men det fungerade fortfarande inte. Det var bara att göra ett nytt finger.

Med det nya fingret på plats, anpassat till rätt längd fungerade klockan som tänkt. Sekundvisaren hoppade en gång per sekund.

Längst ned finns några videoklipp på hur det ser ut när klockan går.

Före reparationen:

Så här ska det fungera:

 

 

Borel & Courvoisier 53629

Publicerad den av
Svara

Ytterligare en observatorietestad fickurskronometer – denna gång en Borel & Courvoisier. Åter ett slaktat löst verk utan boett, en ny boett skulle tillpassas och verket renoveras.

En kort historik.
Företaget Borel & Courvoisier startades 1859 av svågrarna Jules Borel och Paul Courvoisier. Man startade sin produktion med tre verk – ett herr, ett dam och ett 14 linjers cylinderur. Man beställde råverk från franska Japy Frères samt från de schweiziska Robert & Cie, Mauler & Ducommun och Frotte Cholet. Finisheringen utfördes av verkstäder i La Sagne. Gångpartiet tillverkades av Bayards. Spiralen kom från Le Locle, balansen från Placemont, drivarna tillverkades i Mont-Saxonnex i Frankrike. Boetten tillverkades i La Neuveille och dekorerades i Fleurier, Le Locle och Genéve. Visarna kom från Le Locle och tavlan från Genève.

Ett exempelutdrag från Jules Jurgensen där man ser alla olika leverantörer av delar och arbetsmoment.

Ihopsättningen och reglaget utfördes i Borel & Courvoisier’s ateljé i Neuchâtel. Denna mix av delar och olika tillverkare var typisk för den tiden (Så även i våra dagar). B & C använde också verk från bland annat Girard-Perregaux, Dubois & Leroy, Aubert Frères och Roskopf.

Man startade tillverkningen i en liten ateljé i Neuchâtel, men företaget växte snabbt och en ny modern fabrik byggdes. De inriktade sig på att tillverka observatoriestestade klockor med hög precision för den Amerikanska marknaden. B & C vann första pris vid observatoriet i Neuchâtel1866.
Klockorna spreds över världen och fanns bland annat representerade i New York, London, La Plata, Hamburg, och Odessa. B & C fortsatte att kamma hem förstapriser vid observatoriet i Neuchâtel, 1870, 1875, 1876 och 1880.
Paul Courvoisier blev sjuk och Jules Borels son Ernest tar vid i styrelsen 1894. Jules Borel avlider 1898, då ändras namnet till Ernest Borel & Cie successeur de Borel-Courvoisier. 1910 registrerade man märket Union Watch. 1936 efter 67 år lämnade Ernest över till sin son Jean-Louis Borel. 1955 tillverkade man urverk för A. Schild, Fontainemelon och ETA. Man tillverkade flera armbandsur bland annat kultklockan Cocktail med en slags kalejdoskoptavla.

Så här skriver Eric om klockan och om testningen vid observatoriet i Neuchâtel:

Testningen av kronometerar påbörjades år 1860 på observatoriet i Neuchâtel. Den 20:e juni år 1866 introducerades ett nytt regelverk som tog bort begränsningen vad gäller gångtyp. Tidigare hade ankarverk testats separat från urverk med kronometergång (med vippa och detantfjäder) och under kortare period och mindre strikta gränsvärden. I regelverket bestämdes också att tre testkategorier skulle införas, nämligen:
– Kategorin för marinkronometrar
– Kategorin för fickkronometrar vilka testats i 30 dagar i två positioner och i värmeugn
– Kategorin för fickkronometrar vilka testats i 15 dagar i en position och vid rumstemperatur

För fickkronometrar i 30-dagarskategorin betyder det att följande 5 parametrar testades:
1. Den genomsnittliga dagliga gångavvikelsen
2. Den genomsnittliga dagliga gångvariationen
3. Skillnaden i gång mellan urverket liggandes och ståendes
4. Skillnaden i gång för varje grad Celcius i temperaturförändring
5. Skillnaden mellan den högsta och lägsta uppmätta gången

Testningen av fickkronometrar i 15-dagarskategorin innefattade ej parameter 3 och 4.

De första två kategorierna räknades som tävlingar där de bästa urverken tilldelades priser. I kategorin för marinkronometrar gavs den bästa ett pris och i 30-dagarskategorin för fickkronometrar gavs de fyra bästa priser.

Utöver ovannämnda kategorisering indelades också fickkronometrar i fyra (senare endast tre) klasser beroende på genomsnittlig gångvariation (oavsett kategori). Urverk som uppvisade en genomsnittling gångvariation på:
under 0,5s benämndes första klassens kronometrar
mellan 0,5s och 1s benämndes andra klassens kronometrar
mellan 1s och 2s benämndes tredje klassens kronometrar
över 2s benämndes fjärde klassens kronometrar

1866 års regelverk kom att nyttjas 1867 till 1872. Den 27:e december år 1872 kom regelverket att göras om igen (det nya togs i bruk år 1873). Nu introducerades en tredje klass för fickkronometrar, vilken innebar en testningsperiod på 44 dagar. Det är också denna längre testningskategori för fickkronometrar som starkast har kommit att förknippas med observatorietestning och observatorietävlingar, men då under benämningen första klassens kronometrar. Kategorisystemet som beskrevs ovan med kategorier som bestämde testningslängd och med indelning i olika klasser beroende på resultat kom med tiden att göras om till ett system där kategorierna istället benämndes klasser. Prissystemet kom dessutom att utökas från att endast premiera ett fåtal av de bästa urverken. I det senare klassystemet, som introducerades tidigt 1900-tal, definierade klasserna testningslängd och tillåtna gränsvärden, likt de tidigare kategorierna, och de deltagande bättre urverken kom att tilldelas exempelvis första-, andra- och tredjepriser beroende på resultat (guld, silver och brons på vissa observatorier – alla urverk tilldelades inte pris). I någon mening kan det väl sammanfattas med att de tidigare kategorierna blev klasser och de tidigare klasserna blev priser.

Borel & Courvoisier nummer 53629 är troligen byggt på ett råverk från Piguet Frères (L’Orient-de-l’Orbe) eller  Aubert Frères (Derrière-la-Côte). Urverkstypen benämns ofta Jürgensen-kaliber efter tillverkaren Jules Jürgensens omfattande användning av liknande urverk.

Nummer 53629 testades år 1872 enligt 1866 års regelverk. Urverket testades i 30-dagarskategorin för fickkronometrar och uppvisade under testningen en genomsnittlig gångvariation på 0,39s, vilket alltså innebar att den räknades till den första klassen.

Totalt testades 160 fickkronometrar år 1872, 108 i 30-dagarskategorin och 52 i 15-dagarskategorin. Av de 108 urverk som testades i 30-dagarskategorin kategorin kom Borel & Courvoisier 53629 på plats 36.

Urverken testade i 30 dagars-kategorin år 1872 för fickkronometrar klassificerades enligt följande:
Platserna 1 till 56 som första klassens kronometrar
Platserna 57 till 104 som andra klassens kronometrar
Platserna 105 till 108 som tredje klassens kronometrar

Av de totalt 160 fickkronometrar i båda kategorierna var 113 ankarverk, 31 hade kronometergång med vippa, 11 hade kronometergång med detantfjäder och 5 var tourbilloner. Bredden vad gäller gångtyper bland de 160 testade urverken ger en intressant insyn i eventuella prestandaskillnaden. I dokumentationen från 1872 års testning ges den genomsnittliga gångvariationen för alla gångtyper:
Kronometergång med vippa: 0,46s
Kronometergång med detantfjäder: 0,54s
Ankargång: 0,53s
Tourbilloner (alla gångtyper): 0,58s

Nu över till klockan och kortfattat om reparationen.
Jag hade fått ett urverk med tavla samt en visningsboett – jag skulle försöka få ihop detta till en fungerande klocka. Börjar med att noggrant mäta upp boett och verk för att se om verket skulle passa i boetten. Det såg ut som om det skulle fungera, fräste och filade bort en del material från boetten – verket passade.
Eftersom verket saknade uppdragsaxel blev det nästa steg – att anpassa en axel. Hittade en lämplig kandidat som jag svarvade till. Efter det svarvade jag ett rör som sattes in i boetten så att det skulle gå att ställa visarna. Efter det rengjordes verket och sattes igång. Man slås av det enorma arbete som lagts ner på alla detaljer och hur väl utformat allt är. Mer förklaringar vid bilderna. Varsågod och njut!

En liten videosnutt om hur stoppverket fungerar:

Chronomètre Officiel LIP 202438

Publicerad den av
3

Eric hade lyckats komma över ett löst LIP kronometerurverk. (Boetten hade förmodligen smälts ned av någon skändare för några futtiga kronor…) Han ville dels ha hjälp att sätta in verket i en boett samt försöka få igång urverket.

Erics LIP-verk

För jämförelse. Erics kronometerverk allra överst, under två verk med samma grundverk. Den ena klockan slaktades för att använda boetten till Erics kronometer. Notera att det står ”Chronomètre” på båda dessa urtavlor, dessa ur har dock aldrig testats som kronometrar. Kanske var det ändå klockor med en kvalité lite utöver det vanliga och som gick bättre än vardagsmodellerna från LIP. Bägge har i alla fall breguetspiral, den ena till och med i palladium.

Tänkte denna gång skriva om hur en kronometer definieras, lite om LIP samt förklara hur spiral och balans är konstruerade i just denna kronometer. Eric kompletterar med lite om hur testningen gick till. Till sist kommer en liten beskrivning om arbetet med verk och boett.

I det dagliga arbetet på verkstaden råkar man ibland på begreppet kronometer, kanske främst då en Rolex som behöver ses över. Att få in ett ur som är en officiellt certifierad kronometer som testats vid ett observatorium, dessutom en första klassens kronometer av det franska märket LIP hör definitivt inte till vanligheterna!

Lite om LIP.
Emmanuel Lipmann startade tillverkning av klockor 1867 i Besançon i Frankrike. Runt 1900 började man tillverka egenkonstruerade verk och 1908 registrerades namnet LIP. Fram till att det egentliga märket LIP lades ner 1976 (märket finns fortfarande) räknar man med att otroliga 10 miljoner klockor producerats vid fabriken. De flesta uren tillverkades för den franska marknaden. Man gjorde tidigt framgångsrika marknadsföringskampanjer.
Namnen Chronometre Lip och Chronometre de France registrerades i en period då gångnoggrannhet var ett viktigt säljargument. Ibland trycktes dessa namn på urtavlan för lura folk att tro att det var en kronometer man köpte. Men man tillverkade också många riktiga kronometrar som testades vid observatoriet i Besançon och som stämplades med huggormsstämpeln eller viperestämpeln (mer om den senare). Man vann flera priser för sina kronometrar. Nämnas bör också att en del kronometrar inte bär stämpeln
”Chronomètre ” på tavlan – leta efter huuggormsstämplen på verket.

För att sätta in LIP i ett sammanhang när det gäller testning, tävling och utdelande av medaljer för kronometrar vid observatoriet i Besançon kan man säga att sett till vunna guldmedaljer var de näst störst med 181 av totalt 598 utdelade guldmedaljer under perioden 1885-1913.

Hur förklarar man på ett enkelt sätt vad som är en kronometer?
Det går inte!
Ju mer man sätter sig in i ämnet desto mer förvirrad blir man.
Som du säkert kommer att märka när du läst detta inlägg är det ett virrvarr av observatorier, testprocedurer, siffror och formler, olika konstruktioner, reglörer, länder, tävlingar, medaljer med mera med mera…
Så det finns mycket att grotta ner sig i för den som är intresserad!
Här kommer jag bara att skriva om en bråkdel, annars blir det en hel roman.

I dagligt tal är en kronometer en klocka som går väldigt bra, håller tiden i stort sett perfekt. I England får en klocka endast kallas kronometer om den har kronometergång, i Tyskland, Frankrike, Schweiz och Italien har man kommit överens om att en klocka får kallas kronometer om den blivit godkänd i tester som utförts på ett officiellt sätt oavsett gångtyp.
Enkelt beskrivet finns det skeppskronometrar, fickur och armbandsur, men dessa kan i sin tur delas in i ytterligare kategorier.
I huvudsak kan man säga att det finns två typer av officiella tester dels vid ett observatorie dels vid en byrå. De viktigaste observatorierna är Besançon i Frankrike, Geneve och Neuchatel i Schweiz, Hamburg i Tyskland, Greenwich och National Physical Laboratory (Kew) i England och Milano i Italien. Av byråer kan nämnas det moderna och kanske mest kända i våra dagar – COSC, men även Poincon de Besançon kan nämnas. Det fanns byråer på flera ställen i Schweiz och Tyskland i de övriga länderna gjordes testerna vid de ovannämnda observatorierna (för att skapa ytterligare förvirring?).
Vad är det då som skiljer mellan de testerna vid ett observatorie och de gjorda vid en byrå?
Ett test vid ett observatorie är ett vetenskapligt test (med vetenskapliga metoder) som sker under en lång tidsperiod (tiden varierar, men kan vara upp till 60 dagar). Urverket prövas då i olika positioner samt i tre temperaturer. I ett protokoll införs sedan de olika mätvärdena och man räknar ut flera viktiga värden (till exempel om verket varit nedkylt till 4C i några dagar mäts skillnaden före och efter – hur väl den går tillbaka till värdet före mätningen samt det sekundära felet räknas fram).
Ett test vid en byrå är mycket enklare, det sker under en kort tidsperiod, man räknar fram enklare medelvärden. Testet är konstruerat så att de flesta uren skall klara testningen och är väl egentligen mest ett marknadsföringstricks, men det visar ju ändå att klockan har en hög gångnoggrannhet. Bland annat Rolex hade stor inverkan vid framtagandet av dessa test. Redan 1959 godkändes fler än 100000 klockor i Schweiz, hur många som godkänns idag kan man bara spekulera om. Så det är stor skillnad på kronometer och kronometer!
Ett vetenskapligt instrument eller ett någorlunda rättgående armbandsur.

Av ovanstående vet vi att det är noga att man skiljer på begreppet kronometer. Man kanske ska indela dem i observatoriekronometrar – som genomgått tester och godkänts vid ett observatorie och främst används till vetenskapliga studier och noggranna observationer främst vid positonsbestämning och officiellt certifierade kronometrar som godkänts av en byrå eller testinstitut efter ett enkelt test, främst avsedda för vanliga konsumenter med intresse för en mekanisk klocka som håller tiden bra.

Så till kronometern!
Balansen är en så kallad Guillaumebalans. Vid en första anblick ser den ut som en vanlig kompensationsbalans, man får titta efter extra noga. Skruvarna är större, tillverkade i guld, fyra av dem är i platina. Balansen är uppskuren en bit ut räknat från skänkeln – i detta fall två ”skruvbredder”. Men det som är det viktigaste, som man inte kan se med vanliga metoder är den speciella stållegeringen som ståldelen av balansen består av – den speciella Aniballegeringen som Guillaume uppfann. En kompensationsbalans kompenserar för temperaturförändringar. Den är tillverkad av bimetall – stål och mässing. Stål och mässing har olika temperturkoefficienter.
I värme expanderar stål mindre än mässing, det gör att den fria änden av balansen rör sig inåt, balansens verksamma diameter minskar vilket gör att klockan fortar, detta kompenserar för den minskade elasticiteten i spiralen vid en värmeökning. En vanlig, rätt justerad kompensationsbalans kompenserar för värmeskillnader på ett mycket effektivt sätt. Men en Guillaumebalans gör det i det närmaste helt perfekt! Den kompenserar nämligen även för det så kallade sekundära felet. Att kunna kompensera för det sekundära felet är nyckeln till att få en kronometer att gå exakt. Vad är då det sekundära felet?
När man testar en kronometers gång gör man det i kyla, rumstemperatur och värme, det brukar vara vid +4C, +20C och +35C. En vanlig kompensationsbalans kompenserar inte linjärt, det blir en topp någonstans. Då måste man ha någon form av hjälpkompensation som tar bort den toppen = det sekundära felet. Innan Guillaume kom på aniballegeringen (anibal är en förkortning av Acier au NIckel pour BALanciers) gjordes många snillrika konstruktioner av balanser, där den svenske urmakaren Victor Kullberg särskilt utmärkte sig.
Guillaume fick 1920 års nobelpris i fysik för sin forskning om legeringar mellan nickel och stål. Han upptäckte bland annat den märkliga legeringen invar som fått stor betydelse inom urmakeriet för den speciella egenskapen att den har ytterst liten värmeutvidgning.

För att en balans ska få kallas Guillaumebalans krävs kombinationen av en bimetallbalans med mässing och den speciella stållegeringen anibal tillsammans med en stålspiral. Så en Guillaumebalans är ett system som består av både spiral och balans tillsammans.

Något om spiralen.
Spiralen har något så ovanligt som två breguetkurvor!
En traditionell övre/yttre samt en inre kurva.
Idealiskt vore att spiralens inre fästpunkt skulle sitta exakt i centrum av balansaxeln. Men man är ju tvungen att klippa av det innersta av spiralen och fästa den i en spiralrulle, enkelt uttryckt kan man säga att den inre kurvan kompenserar för detta. Om man har både en inre kurva och en ytterkurva tar man helt bort det som kallas ”Caspari-effekten”, dvs ett fel som uppstår i förhållandet mellan spiralens inre och yttre fästpunkter – spiralrulle och ytterfäste. Man kan säga att man genom dessa två kurvor tar bort alla fel/nackdelar som spiralen har. Nackdelar? Den inre kurvan är på grund av sin ringa storlek mycket svår att böja till korrekt form – är formen fel blir istället gångfelet större. Så det krävs en mycket skicklig reglör för att få spiralen att fungera så bra som möjligt.
Fördelen med den vanliga breguetkurvan jämfört mot en planspiral är att breguetkurvan gör så att den plana/undre delen av spiralen rör sig koncentriskt när den arbetar. En planspiral rör sig excentriskt. En breguetspiral får därför inga tyngdpunkter eftersom spiralvarven alltid har förhållandevis samma avstånd sinsemellan. (Det gör det enkelt att kontrollera om kurvan har korrekt form, man vrider balansen så att spiralen drar ihop/utvidgar sig, sedan jämför man avstånden mellan varven, har spiralen rört sig excentriskt åt något håll är kurvformen fel och man får justera. Finns flera exempel på det här i min blogg.) Den plana spiralen är endast koncentrisk i vila, när balansen rör sig utvidgar den sig mer på ena sidan än den andra. Således väger spiralen mer på den sida som är mer utvidgad än den andra ihopdragna sidan. Det påverkar gången väldigt mycket. Man hittar bara dubbla kurvor i riktiga precionsur där man lägger ner mycket arbete och kostnader för att få klockan att gå så rätt som möjligt.
För att kunna böja en breguetkurva krävs att spiralen har två plan. Genom att göra två knän på spiralen får man fram dessa två plan. För att göra dessa knän är det enklaste och allra vanligaste sättet att man med ett verktyg trycker spiralen mot ett mjukt underlag. Man böjer då spiralen i höjdled. Det är lätt förstå att materialpåfrestningen blir stor vid dessa knän – sammanpressning och sträckning. Det gör att området vid knät blir oelastisk = negativ påverkan av spiralen. Om man (som på denna spiral) böjer spiralen sidledes blir övergången mjuk och fin, påfrestningarna blir inte lika stora och elasticiteten påverkas knappast. Man kan ibland se dessa kurvknän på finare ur, till exempel Patek Philippe.

Här syns tydligt skillnaden mellan planspiral och spiral med breguetkurva. Excentrisk resp koncencentrisk sammandragning/utvidgning.
De två undre raderna visar inre kurvor – kurva vid spiralrullen. De tre övre raderna visar ”vanliga” breguetkurvor där kurvan är uppböjd över den övriga spiralen – spiral i två plan.

Så här skriver Eric om sitt urverk och testningen i Besançon:
”Serienummerserien på ungefär 150 identiska urverk som innehåller nummer 202438, ~202385 till ~202535, testades som första klassens kronometrar på observatoriet i Besançon mellan 1910 och 1913. Av dessa vann 52 stycken guldmedalj. Nummer 202525 vann år 1912 ”Coupe Chronometrique” och kom då alltså på första plats av 232 testade urverk det året (med 259,4 Besançon-poäng av totalt 300 möjliga). Totalt testades 816 urverk från alla olika tillverkare mellan 1910 och 1913 på observatoriet i första klassen.

Testningen i första klassen, som alltså också var en tävling dit tillverkarna skickade sina bästa urverk, var 44 dagar lång över 8 perioder på 5-6 dagar vardera. Perioderna användes för att testa urverket i olika positioner och i olika temperaturer. Nedan detaljeras de olika perioderna:

och nedan de olika gränsvärdena för första klassen:

De testade urverken rangordnades efter resultat och ett poängsystem där ett urverk maximalt kunde få 300 poäng nyttjades (300 motsvarade en felfri gång och uppnåddes aldrig, men flera urverk nådde över 260).

Tillverkarna tilldelades också medaljer och priser efter urverkens poängresultat i den första klassen. Dessa utgjorde sedan en central del i tillverkarnas marknadsföring, då observatoriepriser var de bästa utmärkelserna urverk kunde få:

Det ur som vann, förutsatt att det också nådde över 250 poäng, gavs ”Coupe Chronometrique”.
Urverk med över 200 poäng gavs guldmedalj, urverk med över 175 poäng gavs silvermedalj och de över 150 poäng gavs bronsmedalj. Minst 100 poäng krävdes för ett certifikat utan pris.

Utöver den första klassen fanns också två andra klasser för fickur i Besançon, nämligen den andra och den tredje klassen. Klasserna var anpassade efter mer alldagliga fickur och testningslängden för den andra klassen var 31 dagar och för den tredje klassen 18 dagar. Den tredje klassen togs dock bort efter år 1913 och kom i någon mening att ersättas år 1931 av vad som kallades ”Poincon de Besançon”, men detta kommer inte att behandlas här.

Urverk som testades i någon av klasserna stämplades med en huggorms-stämpel, le poinçon à tête de vipère, som var ett bevis på observatoriets testning:

Huggormsstämpeln anger att det är en fransk kronometer.

Beroende på klassen som urverkets testats i placerades stämpeln olika:

Huggormsstämpelns placering anger kronometerns klass.

Värt att nämna är att testningssystemet på observatoriet i Besançon var skapat efter det som användes på det schweiziska observatoriet i Geneve och att systemen i stort var identiska (specifika skillnader kommer inte att behandlas här). I resultatlistor från Besançon finns urverkens poäng uträknade med tre metoder, nämligen Besançon-metoden (maximalt 300 poäng), den äldre Geneve-metoden (också maximalt 300 poäng, men med små skillnader i uträkningen av poäng) samt den nya Geneve-metoden (maximalt 1000 poäng). Att urverkens poäng fanns uträknade med de tre metoderna gjorde att det direkt gick att jämföra urverk testade i Besançon med de testade i Geneve. Gemensamma rekordlistor publicerades också, bland annat år 1910 där ett urverk från franska Leroy, nummer 7075, med 270,8 gamla Geneve-poäng, höll världsrekordet. Schweiziska Golay fils et Stahls nummer 30605 låg på andra plats med 270,1 poäng.

Vad gäller urverk 202438 från Lip, så vann det troligen silver- eller bronsmedalj år 1912. Dessa publicerades dock inte i den offentliga publikationen ”Bulletin Chronometrique” från observatoriet (endast guldmedaljörerna publicerades) och därför har inte urverkets exakta resultat kunnat hittas än.”

Man använde samma grundverk/konstruktion till många olika urverk av varierande kvalitet (se de översta bilderna). I detta fall har man förmodligen använt många standarddelar men utrustat verket med den speciella Guillaumebalansen. Det märks bland annat på att finishen på hjul, drivar och gångparti är av ordinär kvalité, olika typer av stenhål i verkbotten resp verksida. Man märker även att ytfinish och färg på mässingen skiljer på tavel- och verksida.
Därför köpte Eric in några vanliga LIP-fickur, tanken var att kronometerverket kunde passa i någon av boetterna eftersom grundverken var desamma.
Med lite modifikation passade verket i en av boetterna. Eftersom kronometerverket saknade uppdragsaxel och axeln från den slaktade klockan inte passade så bra var jag tvungen att fixa till en ny axel.

Hur går klockan nu efter reparationen?
Den går bra, men knappast som en första klassens observatoriekronometer!
Det är mycket som hänt med verket sedan den godkändes…

Vid bilderna finns mer förklaringar till reparationen. Klicka för att se större bilder.

I detta ämne finns mycket skrivet och det finns hur mycket som helst att läsa på nätet för den som söker. Dock finns inte så mycket på svenska.
Några tryckta källor:
Jendritski: Watch Adjustment, 1963
Leskininen: artiklar i Tid-Skrift Årgång 8 – 2016 och Årgång 10 – 2018.
Lundin & Borgelin: G.W.Linderoths Urfabrik, 2008
Sandström: Spiraler Balanser, 1963

Källor på nätet:

Klicka för att komma åt comptoir_lipmann.pdf

http://people.timezone.com/msandler/Articles/DownesLip/Lip.html

Movado cal 375 – med spiralproblem.

Publicerad den av
Svara

Den här historien börjar 2014 då jag fick ett Movado armbandsur för renovering. Jag lade ner extra jobb på spiralen. Tog några bilder på den.
I september 2017 dök klockan upp igen nu med spiral i dåligt skick, minst sagt. Någon hade varit och pillat och förstört spiralen…
2015 fick jag in en likadan klocka för reparation som jag dokumenterade lite bättre, också den hade en dålig spiral!
Så detta inlägg blir dokumentation av två verk med liknande problem.
Läs mer nedan.

Så här såg spiralen och balansen ut efter reparationen i maj 2014.

Denna klocka gjorde jag en renovering på 2015. Breguetkurvan behövde justeras.
För att snabbt justera kurvan räknar jag ur kurvnumret och riktar efter en mall. (Se nästa galleri och på flera ställen i bloggen)

Så till klockan jag fick in nu i september. Jag vet inte riktigt vad som hänt med verket, helt klart är att något allvarligt har hänt med spiralen. Eftersom klockan renoverats ganska nyligen räknade jag med att det skulle räcka att fixa till spiralen för att klockan skulle fungera igen. Men är det överhuvud taget möjligt att rädda en så illa tilltygad spiral?
Om jag hade haft tillgång till en komplett balans hade jag givetvis bytt ut den tilltygade balansen. Ett annat alternativ hade varit att byta ut spiralen mot en ny, tiden för detta jobb – ja hur beräknar man det?
Jag räknade med att jag skulle kunna få till spiralen så pass bra att klockan skulle fungera tillräckligt bra med fyra – fem timmars jobb. Kunden accepterade detta.

Jag såg snabbt att spiralens varv klibbade ihop. Genom att pressa ihop spiralvarven på flera olika ställen såg jag att den klibbade ihop. Kanske var det detta problemet som någon försökt fixa??? Om spiralvarven klibbar går klockan alldeles för fort.
Det första man tänker på är att spiralen är magnetisk, så det provade jag först. Avmagnetisering. Det hjälpte inte. Nästa steg är att doppa balansen och spiralen i One-Dip för att lösa upp olja eller annat som kan ha fastnat i spiralen. Inte heller detta hjälpte. Sista utvägen var Aceton, det fungerade!

När spiralen var ren var det bara att sätta igång att rikta!
Det var många fel att justera, jag blev i alla fall något så när nöjd och klockan visade till slut rätt tid.

Ett hundra urår

Publicerad den av
2

En speciell kund hade lämnat in ett gammalt armbandsur för renovering. Verket fungerade men var i behov av rengöring.
Jag beslöt mig för att ta en närmare titt på verket, ganska snart insåg jag att verket hade en hel rad fel – några smärre och en hel del allvarliga. Jag och kunden kom överens om att jag endast skulle åtgärda de mest allvarliga felen så att klockan bara fungerade och tickade.
Sådana jobb gör jag inte gärna – men som sagt detta var en speciell kund.

Man ser ganska snart att verket är något utöver det vanliga – det har många detaljer som man endast ser på verk av högsta kvalité. Det finns ingen direkt märkning av vem som tillverkat uret – verket är endast märkt med några olika siffror och nummer –
22915, 23184 och 7. Boetten har några stämplar. Min kund gjorde en del undersökningar angående dessa stämplar och kom fram till att verket är troligen ett Le Coultre cal 7 – 13 linjer. Klockan är importerad från Schweiz av firman Stockwell & Co. Stämpeln GS indikerar George Stockwell. U i en korsformad cirkel betyder London. B är årsstämpeln för 1917/1918. 925 står för silver. Vill du läsa mer om dessa stämplar – klicka här.

Det största felet i verket var att tänderna på fjäderhuset var skadade och böjda. Jag riktade upp tänderna och ”filade” till formen med välsmaskinen. Längst ner på denna sida finns en kort videosnutt när jag välsar. Hjulens tappar polerades. Tapparna på haken och gånghjulet var böjda, jag vågade inte rikta dem ifall de skulle gå av. Det är en hel del jobb att borra in nya tappar. Men när verket väl var ihopsatt och klart så svängde balansen fint och den gick förvånansvärt bra med tanke på de allvarliga felen i gången. Kunden var nöjd och glad att klockan fungerade igen!

Klicka på bilderna för att se större!


En Omega med problem – del 1. Spiralen.

Publicerad den av
1

En helt vanlig reparation?