Etikettarkiv: svarva

Fjäderhuskärna med twist

Publicerad den av
Svara

En kund undrade om jag kunde hjälpa till att reparera eller tillverka nya fjäderhuskärnor.

När jag fick kärnorna i min hand kunde jag konstatera att båda två var illa hanterade. Bestämde mig för att tillverka ett par nya.

Har man en bra svarv av modell större än urmakarsvarv är det inga större problem att göra en fjäderhuskärna. Har man dessutom möjlighet att fräsa är det ännu lättare. Är väl egentligen inte så mycket att skriva om, har man ovanstående hjälpmedel vet man hur man gör. Jag tänkte ändå visa hur jag brukar göra.

Kapar först till två ämnen att jobba med.

Det kan ibland vara svårt att hitta härdbart material att jobba med i större dimension. Då kan man göra själva kärnan i t. ex. mässing. Då blir det även enklare att härda.

Jag använder de gamla kärnorna som mallar och tar måtten från dem.

Jag kan även kopiera inställningarna från svarven när jag jobbar.

Ibland tar jag en bild på skalan, då blir den ännu lättare att kopiera.

Snabbt sätt att svarva i vinkel.

Jag använder en speciell metallmärkningspenna för att lättare se t. ex. ristar.

Svarvningen klar, kärnan passar.

Sätter upp frässpindeln i svarven för att kunna borra och fräsa.

För att hålla spärrhjulen på plats ska det vara ett borrat hål i fyrkantsdelen. För att snabbt hitta centrum på den runda axeln fräsen jag ett litet plan.

Nu är det lätt att pricka in borret i mitten av axeln.

Hål rakt igenom.

Fräser fyrkanten.

Fyrkant och hål klart.

Borrar ett hål för fjäderhaken. Det finns flera möjligheter att tillverka innerfästet. Detta tycker jag är snabbast och enklast. Man kan välja att behålla skruvens form eller att göra en fyrkantig stång som man gängar in och sedan filar fram formen på. Så klart kan man även först svarva bort material på ömse sidor om fästet som man sedan fräser fram. Allt handlar om tid och vad kunden är beredd att betala för.

Borrar och gängar hålen för fästet. Lagerytorna fint slipade. Dags för härdning.

Doppar i såpa för att minska glödskal.

Härdning och sedan anlöpning till blått – ca 300 grader.

Skruven ska bli fjäderfäste.

Slipar ner skruven. Sätter för säkerhets skull en svetsloppa för att den inte ska vrida sig.

Fett på de nya fjädrarna.

Allt klart.

Polerar änden på fyrkanten så ser det snyggt ut för kunden.

 

ImHof 948 – ett verk med slag

Publicerad den av
Svara

Kort historik

1888 började konstnären Frédéric Imhof, att tillverka urtavlor. Hans företag växte så småningom till ett familjeföretag – Imhof. Det blev känt för att producera eleganta och högkvalitativa konstnärliga bordsklockor och mekanismer. Hans son, Arthur Imhof, grundade Manufacture de Pendulettes d’Art Arthur Imhof S.A. 1924, integrerade urverksproduktion och expanderade företaget internationellt.

Företagets ursprung kan spåras tillbaka till Frédéric Imhof, en skicklig konstnär som började designa urtavlor för andra tillverkare.

Verksamheten expanderade, och Frédérics son, Arthur, tog så småningom över och drev dess tillväxt.

År 1924 grundade  Arthur Imhof formellt Manufacture de Pendulettes d’Art Arthur Imhof S.A. i La Chaux-de-Fonds, Schweiz.

Under Arthurs ledning expanderade företaget och produktionen ökade, man integrerade urverkstillverkningen och började exportera klockor globalt till marknader i Amerika, Asien och andra länder.

Bordsur på roterande sockel med fyra funktioner: tid, temperatur, luftfuktighet och lufttryck.

Imhof fokuserade på att skapa högkvalitativa konstnärliga bordsur även kallade stilur (Pendulettes d’Art) och mer prisvärda produkter såsom reseväckarur och vanliga väckarklockor. Man fick ett gott rykte för sina eleganta och konstnärliga klockor.
Företaget levererade urverk till mer prestigefyllda varumärken och tillhandahöll sina högkvalitativa 8-dagars urverk för klockor tillverkade av tillverkare som Boucheron, Bucherer, Cartier och Tiffany.
Företaget är känt för ett brett utbud av produkter, inklusive världsklockor från 1960-talet, dekorativa slagverk med automater och skrivbordsset i modern stil, ofta med invecklade detaljer som handemaljerade urtavlor och utarbetade förgyllda mässingsfodral.

Här ser vi grundaren Arthur Imhof i sällskap med Gerard Bauer, ordförande för FH, under firandet av Imhofs 50-årsjubilieum.

Reparationen

En kund hade lämnat in ett urverk som satt i ett stilur. Urtavlan var märkt med Bucherer och verket var av Imhofs fabrikat. Imhof är kända för sina väckarur, men de tillverkade även ur med olika komplikationer. Verket i detta ur med kaliber 948 är utrustat med en slagmekanism. Klockan slår hel- och halvslag.

Ganska snart upptäckte jag att verket blivit utsatt för misshandel av en ”så kallad urmakare”. Jag upptäckte många fel och slitage, men även tidigare reparationer av någon med kunskap. På ovanstående bild ser man att hakstenen är flyttad uppåt parallellt med haken.

Här ser man att verket är ”rengjort” men inte tillräckligt.

Jag gjorde ett kostnadsförslag där jag försökte få med alla fel som jag hittade, tog extra höjd för dolda fel som jag vet brukar komma när jag tar isär mer. Detta är särskilt viktigt att tänka på om du ser att någon annan varit före dig som inte har ordentlig kunskap.
Kunden godkände kostnadsförslaget – dags att sätta igång.

Jag började med att ta bort den avbrutna skruven för fodralets baksida/klangskålen.

Borrar ur den avbrutna skruven.

När jag har ett hål i skruven går det fint att skruva bort den avbrutna biten.

När jag började att ta isär verket upptäckte jag denna bussning som satt löst.

Slagverkets delar. Stora hack i verkbottnen samt hjulet under utlösaren för slaget.

Verket isärtaget.

Gammal ingrodd olja.

Motstenen till vindfånget var lös.

Antagligen den lösa motstenen som orsakat den krokiga tappen.

Riktar tappen med mitt speciella verktyg.

Tappen är rak igen!

Vindfånget kommer att fungera. Som alltid med vindfång är det viktigt att kontrollera friktionen mellan axeln och själva vindfånget. Vindfånget ska kunna vrida sig något när slaget stoppar.

Istället för att försöka lyfta utlösaren med risk att skada minuthjulet och lyftaren använder jag en stans mot axeln. Som synes har någon varit före mig som inte använt den metoden.

Sätter upp hjulet och svarvar plant och slipar fint.

Som följd av den brutala behandlingen med att försöka få loss utlösaren har även axeln böjts.

Fortsätter i svarven och riktar den böjda axeln.

Mer jobb i svarven för att fixa till det här. Förstår inte vad som hänt här men det är inte snyggt i alla fall!

Svarvar rent och plant.

Provar med visaren.

Reparerar gängan.

Nu hamnar minutvisaren i rätt position.

Nästa problem att ta sig an är det slitna gångpartiet. Man ser tydligt hur tandens hävyta är deformerad, dessutom oregelbundet.

En kombination av slitage och justering. Man kan ana märken av en fil.

Tandens hörn – övergångshörnet, skall vara skarpt och inte – som här avrundat.

Kraftiga slitage på hakstenen. Men istället för att byta sten har någon flyttat stenen i höjdled.

Rejäla märken av slitage.

Både in- och utgångsstenarna hade stort slitage.

Sätter in nya stenar. Testar med detta först. Hade jag haft ett nytt gånghjul hade jag naturligtvis bytt det, men jag letade hos leverantörer och på nätet men hittade inget. Om inte tandtopparna redan varit ”grejade” med hade jag kunnat polerat topparna. Då sätter man upp hjulet i svarven och sätter en fin polerskiva mot topparna. Med hjälp av delningsskivan flyttar man fram tand för tand och polerar topparna en efter en. Det skulle varit ett sista alternativ om inte klockan skulle gå bra och balansen svänga med bra amplitud. Men det visade sig senare att den ändå fungerade ok så jag lämnade hjulet så här.

Det är meningen att man ska kunna ta ut fjäderhuset när det övriga verket fortfarande sitter ihop. Man ser märken i verkbotten efter fjäderhuskärnan när man försökt få ut fjäderhuset. När jag själv försökte få in/ut fjäderhuset kände jag att det här går alldeles för trögt, varför?

Jo änden på fjäderhuskärnan var slarvigt avstucken från fabriken så en liten tapp stack ut ca 0,5 mm på undersidan. Man kan ana den efter att jag slipat och polerat änden. Med denna korrigeringen går det lätt och fint att sätta in och ta ut fjäderhuset, kärnan har marginal mot botten och poleringen gör att inga ytterligare märken skapas.

Uppenbarligen har reparatören inte förstått att axeln för visarväxelhjulet INTE är gängad utan inpressad. Inget är dock så skadat att det stoppar funktionen.

Funktionen för utlösning av slaget fungerade sådär. Antagligen berodde detta på  misshandlande delar som jag beskrivit ovan. Armen ska falla ner exakt på minut 00 och 30. Här vandrade utlösarmen sakta nedåt.

När armen till slut nådde botten på utlösarhjulet hade det gått flera minuter.

Sätter upp armen i skruvstycket och filar till formen.

Armen justerad så att den kan falla ned på rätt sätt.

Slitage på hävstiftshjulet för slaget.

Här jag bockat slagarmen lite så att den verkar på återstoden av de slitna tandtopparna.

Nu är alla delar på plats och injusterade så att slaget fungerar som det ska.

Bara det sista kvar, åt vilket håll ska den sitta?

Reparationen klar.

Källor:
https://clockdoc.org/gs/handler/getmedia.ashx?moid=49126&dt=2&g=1
https://www.watchprosite.com/independents/imhof-a-heritage-a-legacy/16.1630401.16572866/
https://www.mikrolisk.de/show.php?site=280
https://www.ecrater.com/p/15203647/arthur-imhof-clock-company-50-year?srsltid=AfmBOoq4_rJ5FsPWSXCMPR5vWQ5IbFNatsjy7PHe4ikpKhmTPaDqsq0_

Klicka för att komma åt 19410724.pdf

Lite om cylindergången – del 2

Publicerad den av
Svara

Illustration som fint visar cylinderns hävytor och dess vinklar.

Renovering av bordsur

Vid kontroll av balansen såg jag tydligt att en av cylindertapparna var väldigt sliten, cylinderns insida var också sliten. Eftersom som bordsuret har ett echappement blir balansens position statisk så endast ena halvan av tappen var sliten.


Balansen i svarven.

Här ser man hur den övre tappen var sliten.

Man kan ana ett mörkt streck både inuti och på utsidan av cylindern, även ett litet slitage på hävytan.

Ytterligare problem upptäcktes med gånghjulet och dess lagerhål som båda var spruckna.

Hur reparerar man detta på bästa sätt?
Som framgick i del 1 av detta inlägg går det ju att få bort den slitna tappen genom att ta bort tampongen. Det är en sak – att sedan passa in en ny tampong det är något annat. Den ska dels passa fint i cylindern, den ska ligga jämns med cylinderns kant när den är inpressad korrekt, sedan måste totala längden och tappens tjocklek anpassas.
Eftersom även gånghjulets tapp behövdes bytas beslöt jag att borra in tappar i båda när jag ändå hade alla grejer framme vid svarven.

Balansen centreras med hålskivan i svarven.

Tappen bortslipad, centrering och instick svarvas så att borret styr exakt i mitten.

Lite olja på hårdmetallborret.

Ett hål istället för tapp.

Svarvar till en passande tapp, pressar fast med lite Loctite. (Man ser tydligt slitaget på cylindern.)

Ny tapp på plats.

Tappändan polerad.

Tappen polerad och klar.

Gånghjulet tas om hand på samma sätt. Bortsvarvning och centrering av tapp.

Hålet borras.

Hålet borrat.

Ny tapp anpassad. Lägg märke till att jag svarvat en brottanvisning på vänstra sidan av den nya tappen. Om tappen skulle gå av oavsiktligt är det meningen att den ska gå av här. Därför gör jag alltid en brottanvisning först.

Ny tapp på plats, polerad och klar.

Gånghjulets tappar klara.

Byter ut de trasiga stenarna.

För balanstapparna gäller att hålet skall vara 1/6 större än tappens tjocklek. = 16%. 0,16+16%=0,18 mm.

Polering av cylindern och gånghjulständerna

Man ser på bilden ett mörkt spår på utsidan av cylindern.

Även insidan har spår av slitage. Svårt att få fina bilder men i mikroskopet syns det tydligt. Man ser även att hävytorna i cylindern är skadade.
För att polera dessa ytor använder jag klippta remsor av de diamantpapper jag beskrivit tidigare när jag jobbade med bearbetning av rubin. Det går ju även fint med smala remsor av slippapper. Remsorna fäster jag på en sticka. För insidan och hävytorna använder jag lite diamantpasta på en putspinne. På samma sätt gör jag även med funktionsytan på gånghjulständerna.

Nya ytor på cylinder och gånghjul.

Spiralen behöver riktas.

Spiralen justerad, det sista görs i verket. Prällningsstiftet syns klockan sex.

Klockan klar för leverans!

Källor – se del 1 och https://anderstestarblog.com/2025/03/30/victor-kullberg-4035-del-2/

Om tappinborrning har jag skrivit flera gånger i denna blogg. Sök i sökrutan.

Föredrag

Publicerad den av
1

Under hösten 2024 blev jag inbjuden till Göteborgs Stadsmuseum att hålla ett föredrag om mitt yrke urmakare. Museet hade en mindre utställning i foajén under rubriken – Gesällskap. De yrken som presenterades var: bokbindare, urmakare och hattmakare.
I samband med utställningen hölls tre föredrag – ett för varje yrke.

Jag gjorde en Powerpointpresentation anpassad för både fackfolk och intresserad allmänhet. Hela föredraget spelades in, men tyvärr gick något snett så filmen blev inte så bra.

Nu i vår dök ett nytt tillfälle upp att visa mitt föredrag – Spring Craft i Trollhättan. Det är ett smidesevent där årets tema var ”Smeden och tiden”.
Vi spelade in alla föredrag som hölls under eventet, även mitt.
Eftersom jag själv är engagerad i Spring Craft hade jag möjligheten att i efterhand redigera filmerna och fixa till dem lite.

Alla faktafel i föredraget är givetvis mina egna!
Här är mitt föredrag (ca 60 minuter):

Ekegrèn / Koehn 70089 – del 2

Publicerad den av
1

Urtavlan på klockan är signerad med H. R. Ekegrèn, men klockan är tillverkad av Edouard Koehn – hur kommer detta sig?
Varför signerade Koehn sina klockor med Ekegrèn?
Vem var Ekegrèn?
Vem var Edouard Koehn?
Jag och Eric Leskinen ska försöka svara på några av dessa frågor i texten vi samarbetat om nedan.

Henri Robert Ekegrèn var en av de mest kända urmakarna i Genève på sin tid.

Henrich Robert Ekegren (Henri Robert Ekegrèn) föddes i Köpenhamn 26 november 1823, han var son till urmakare Daniel Ekegren, f.1794 d 1877. Även H. R. Ekegrens farfar Nils Ekegren, f.1754-d.1826 var urmakare, verksam i Karlshamn.
Fadern Daniel flyttade till Köpenhamn och gifte sig med danskan Johanne (f. Groot). Daniel Ekegren jobbade hos kronometermakaren Urban Jürgensen i Köpenhamn.

Ekegrèn gick i lära hos Jules-Frédéric Jürgensen (Schweizisk/dansk kronometermakare), Henri Golay (Urmakare i Genève), Joseph-Thaddeus Winnerl (österrikisk kronometerfabrikör verksam i Paris) och Adolph Lange (gick i lära hos Winnerl, grundare av A. Lange & Söhne i Glashütte).

Som artonåring erhöll Ekegrèn 1841 ett bidrag från danske kungen för att gå i lära hos Jules Jürgensen i Le Locle. Henri-Robert talade fem språk – svenska, danska, tyska, engelska och franska.

1842-45 arbetade han i Köpenhamn hos Jules Jürgensens bror, kronometerfabrikör Louis Urban Jürgensen. Under denna tid lärde Ekegrèn känna Victor Kullberg, Sveriges kanske mest kände urmakare.

Anlände till Genève 1847. Arbetade först med Henri Golay, sedan i 10 år med Golay-Leresche.

1857 grundade han företaget Ekegren & Westermann tillsammans med sin affärspartner Ferdinand Westermann i Genève. De specialiserade sig på konstruktion av kronometrar. Ekegrèn anställde en ung man, Louis Chevalier, som hade gått på urmakarskolan i Genève. Chevalier stannade hos honom i trettiosju år.

1862 lämnade Westermann av hälsoskäl företaget, som har varit känt som H.R. Ekegrèn urhandel. Ekegrèn vann flera guldmedaljer på olika världsutställningar och Han var en berömd kronometertillverkare i Schweiz, och hans produkter var bland de bästa Genève-klockorna på den tiden.

Henri Robert Ekegrèn är mycket känd för kvaliteten på sitt arbete, såsom sina konstruktioner av specialkalibrar med fin finish, och har även specialiserat sig, förutom fickurskronometrar, på tillverkning av tunna och extra tunna klockor och kronografer. Hans talang ledde till att han deltog i ett flertal världsutställningar där han vann guldmedalj flera gånger, som i Paris 1867, i Wien 1873 (kuriosa: under utställningen i Wien delades 25572 medaljer ut) eller i Philadelphia 1876 (kuriosa: det var på denna utställning som Alexander Graham Bell först visade sin telefon och Heinz ketchup fick provsmakas av allmänheten för första gång.) samt Paris 1878.
Den första kronometertävlingen vid observatoriet i Geneve hölls 1872 och Henri Robert Ekegren kom att vinna flertalet av de tidiga tävlingarna. År 1875 fick han första seriepris för tillverkare för sina åtta inlämnade fickkronometrar efter att ha erhållit ett genomsnitt på 141 poäng. 1877 fick han återigen ett vid kronometertävlingen i Genève, denna gång för en fickkronometer som fick 191 poäng av 250. Den sistnämnda hade själv reglerats av Henri Robert Ekegrèn.
Framgångarna höll dock i sig och fram till 1891 var företaget Henri Robert Ekegrèn en flitig deltagare i kronometertävlingarna på observatoriet. Majoriteten av kronometrar reglerades av Henri Robert själv, men han kom även att ta hjälp av andra framstående Geneve-baserade reglörer, såsom Andreas Hillgren (möjligen med svenskt ursprung?), Alexis Favre och G.-M. Grandjean. Företaget vann flertalet priser, såväl för individuella kronometrar som för inlämnade kronometrars genomsnittspoäng – så kallade seriepriser. Ett bra exempel är den kronometer justerad av A. Hillgren som vann ett första pris och placerade sig på andra plats år 1882 med 208,3 poäng.

Ledamot av kommissionen för urmakarskolan i Genève (1866-1878).

1874 presenterade Ekegrèn en olja som han lär haft patent på. En kommitté experimenterade med den nya oljan 1888 vid Société des arts de Genève och fastställde till slut att den var den bästa som någonsin har producerats fram till den dagen.

Henri Robert Ekegrèn sålde sin verksamhet till Edouard Koehn 1891, men han fortsatte att arbeta i detta företag till sin död. Till hans ära signerade Koehn de bästa klockorna med H.R. Ekegrèn. Företaget levererade även klockor till olika andra företag som Tiffany & Co.

Henri Robert Ekegrèn dog 1896 vid 72 års ålder.

En kronografmekanism som Ekegrèn fick patent på i USA 1869

Till vänster Henri Robert Ekegrèns / Eduard Koehns företag idag Bucherer, bredvid byggnaden av Holland America Line, senare Universal Genève och idag Chanel. Sedan följer byggnaden av Patek Philippe och Hotel de Paris idag en ny byggnad där Hermes håller till.

 

Så såg denna plats (Quai Général-Guisan 26) ut vid ett besök i Genève juni 2011.

EDOUARD KOEHN SR
1839 – 1908

Edouard (Eduard, Edward) Koehn föddes i Tyskland 1839, son till Karl Koehn, leverantör till hovet i hertigdömet Sachsen-Weimar-Eisenach. Från 1859 studerade han vid urmakarskolan i Genève. Efter utbildningen började han som anställd urmakare hos Patek Philippe 1861.

En av grundarna av Patek Philippe – Antoine Norbert de Patek led av anemi. Hans sjukdom förvärrades och 1875 kände sig Patek tvungen att utse en efterträdare för att förhindra att hans livsverk – Patek Philippe & Cie – utsattes för fara. Herrarna Cingria, Rouge och Koehn – tre anställda – tillförde kapital i företaget och blev delägare i företaget, som nu hade fem delägare. Detta skulle snart visa sig vara en framtidsinriktad lösning. Den 1 mars 1877 dog Antoine Norbert de Patek vid 65 års ålder. Sonen Léon var bara 20 år gammal och ville inte gå med i företaget. Han avstod från alla rättigheter mot ett årligt apanage på 10 000 franc och levde på denna livränta som en rentier tills han gick bort 1927.
Under sitt femtonåriga partnerskap gjorde Koehn många resor till Amerika och lyckades utse många företag som agenter av Patek-Philippes klockor. Koehns imponerande personlighet och hans tekniska kunskap skapade förtroende hos alla som han kom i kontakt med.

År 1891 slutade Edouard Koehn på Patek Philippe för att istället förvärva firman H.R. Ekegren. Edouard Koehn önskade nämligen ett mer personligt inflytande över urproduktionen än han kunde få på Patek Philippe. Efter förvärvet stannade Ekegren kvar som chef för tillverkningen. Den kvalitetsmedvetenhet som Edouard fått under de många åren på Patek Philippe kom att tydligt återspeglas i de produkter han designade och tillverkade själv. 1892 förbättrade han den retrograda visningen som uppfanns av Abraham-Louis Breguet i det schweiziska patentet nr. 4746.

Under företagets nya ledarskap fortsatte deltagandet i kronometertävlingarna, i alla fall ett par år. Mellan 1891 till 1894 deltog Edourd Koehn som företag i tävlingarna vid observatoriet i Geneve, både med ur justerade av Edouard själv och av Henri Robert Ekegren. För tävlingen 1894 justerades även företagets kronometrar av J. Golay-Audemars, senare känd som reglör för Patek Philippe, och L. Cattelain. Varför 1894 kom att bli slutet för företagets långa tradition av kronometertävlingar är svårt att svara på. Henri Robert dog 1896, alltså kort därefter, och kanske fanns där en koppling? Kanske slutade de när Henri Robert var för gammal för att själv deltaga?

År 1891 fick 24 ur från Edoaurd Koehn ett gångcertifikat från observatoriet i Genève. Av dessa fick 11 ett tillräckligt gott resultat för att kvala in till den årliga kronometertävlingen och vann således också antingen ett pris eller en utmärkelse. Samtliga 11 kronometrar hade justerats av antingen Edouard eller Henri Robert själva. De fem bästa kronometrarna det året hade en genomsnittspoäng på 209,66 poäng av 300 möjliga och företaget vann då ett tredje seriepris för tillverkare, strax bakom Patek Philippe och Alexis Favre, som vann första respektive andra seriepriserna.
Kronometer 70089 som detta inlägg handlar om justerades av Edouard Koehn och var en av företagets fem bästa kronometrar det året. Med 208,8 poäng fick det ett individuellt tredje pris från observatoriet och var företagets näst bästa.

Koehn var mest känd för sina mycket tunna klockor.

Företaget levererade även klockor till Tiffany & Co. Företaget tillverkade kompasser för den brittiska armén under första världskriget.

Eduard Koehn dog 1908, hans son Eduard Koehn Jr tog över verksamheten och fortsatte att driva den till omkring 1933. Ledamot av kommissionen för urmakarskolan i Genève från oktober 1912. Enligt uppgift överlevde företaget Edouard Koehn lågkonjukturen på 30-talet och Edouard Koehn Jr. tog istället över ansvaret för Vacheron Constantins serviceavdelning.

Bilder från ihopsättningen av urverket.

Källor på nätet om Ekegrèn:
Utställningen i Paris 1867
Världsutställningen i Wien
Intressant läsning av E. Favre-Perret där han kritiserar hur de utländska tillverkarnas kronometrar jämfördes med de amerikanska på världsutställningen 1876 i Philadelphia.
Ytterligare läsning om Philadelphiautställningen 1876.
Patentritning och beskrivning 1869
Artikel i Tidskrift 2017, P. Borgelin
Släktforskarsida
Patent
Patent
Observatoriet i Genève
Artikel om Ekegrèn
https://bge-geneve.ch/iconographie/personne/henri-robert-ekegren
https://bge-geneve.ch/iconographie/oeuvre/icon-p-1947-362
https://watch-wiki.org/index.php?title=Ekegr%C3%A8n,_Henri_Robert
https://www.hautehorlogerie.org/en/watches-and-culture/encyclopaedia/famous-watchmakers/s/henri-robert-ekegren/
https://www.e-periodica.ch/digbib/view?pid=gen-001%3A2007%3A55%3A%3A406referrer=search#406

Källor på nätet om Koehn:
Koehn, Eduard – Watch-Wiki
Ed Koehn – Edouard Koehn | NAWCC Forums

Tryckta källor:
It’s about time. Paul M. Chamberlain, 1978. ISBN 0 9000470 81X
(Verkar vara denna bok som de flesta som skrivit om dessa båda urmakare använt som källa.)
Urmakare och klockor i Sverige och Finland. G. Pipping, E. Sidenbladh och E. Elfström. Norstedts förlag.

Ekegren / Koehn utan kronhjul – del 1

Publicerad den av
1

Eric hade med sig två klockor, båda såg risiga och smutsiga ut. Det ena verket var komplett, det andra saknade kronhjul. Skulle det vara möjligt att kronhjulet från det kompletta verket kunde passa i Ekegrenverket?

Ekegrenverket utan kronhjul och trasigt spärrhjul.

Ekegrenverket utan kronhjul och trasigt spärrhjul vid en första anblick.

Det var ganska lätt att lossa bryggan för kronhjulet och flytta över hjulet, det visade sig vid en snabbtitt att det nog skulle gå att använda med lite modifikationer.
Detta räckte för att jag kunde göra ett försök att reparera detta fina verk. Trots det risiga skicket kunde jag se att under all smuts och oxid fanns ett verk av yppersta kvalité.
Här följer en beskrivning av hur jag gick tillväga för att anpassa kron- och spärrhjul till Ekegrenverket.
I del två visar jag lite mer av verket och Eric berättar mer om Ekegren och Koehn.

När jag fått ordning på kronhjulet och spärrhjulet var det dags att ägna sig åt resten av verket. Uppdragsaxeln saknades också, så en ny skulle tillverkas. Och som vanligt dyker det upp problem som jag inte räknat med.

Stabilis 14689 – balans i bur, del 3

Publicerad den av
1

I denna sista del beskriver jag reparationen och de fel som jag blev tvungen att åtgärda.
Det första jag konstaterade var att det var något konstigt med balansen, det såg ut som att en tapp var avbruten. Konstruktionen tillät inte att enkelt lyfta ur balansen för att konstatera att så var fallet. Jag blev tvungen att plocka isär hela urverket för att se vad som var fel med balansaxeln och lära mig mer om hur verket var konstruerat. När allt var isär kunde jag se att balansaxeln var alldeles för kort. Någon hade slarvigt tillverkat en axel där speciellt den undre axeltappen var som en vevaxel, alla ytor var randiga och nitningen var hög och konstig. Jag måste svarva en ny balansaxel.
I ett ”vanligt” fickur kan man ta bort motstenarna och enkelt mäta hur lång balansaxeln skall vara. Här var den undre motstenen fast monterad i verkbottnen så det gick inte att mäta. Jag fick chansa lite på längden och öka på måtten något med den gamla axeln som förebild. Det undre hålet satt väldigt hårt och trögt, fick slipa till formen för att det skulle gå lätt att få bort. Det övre stenhålet var spräckt. När hålen var åtgärdade kunde jag anpassa balansaxelns mått tills den passade.
En del delar var rostiga, jag brukar vara försiktig när jag tar bort rost. Jag vill inte ändra på några ytor om jag inte måste. Därför brukar jag använda olika mejselformade verktyg i mässing eller nysilver för att ta bort löst sittande rost. På funktionsytor brukar jag använda ”snälla” slip- och polermedel.

Nu ska verket sättas ihop. Lägg märke till den märkliga ordningen att sätta ihop verket!
1. Hake och klove.
2. Gånghjul, sekundhjul och mellanhjul.
3. Balansen sätts i bryggan som därefter sätts i verket.
4. Centrumhjulet och fjäderhuset.
5. Resterande bryggor och klove.

I den moderna Leroyen som jag visade i förra inlägget har man tänkt igenom konstruktionen mer och gjort förbättringar så att det är lättare att arbeta med balansen.

Denna reparation var spännande och intressant, att få en inblick i den tekniska utvecklingen av problemet med att enkelt justera haltningen. Konstruktionen med den justerbara haltningen användes i några olika fickur med Stabilisverk samt i ett fåtal kronometrar från Longines. En spännande tanke är att undra varför Brun valde denna konstruktion framför den andra – som han också uppfann – den vi idag känner i alla moderna klockor. Skänker en tacksam tanke till Brun varje gång jag enkelt justerar haltningen med hans geniala uppfinning. Han fick själv aldrig uppleva det totala genomslag som hans konstruktion mycket senare fick.
Jag tänker på dagens konstruktion av haltningsmekanismen – det krävs en del efterforskningar för att se om det kan finnas kopplingar till Brun själv eller de företag som han var involverad i, till exempel Depollier eller Jurassienne. Har hittat liknande konstruktioner bland patent, till exempel gjorde en man som hette Richard Lange från Glashütte flera konstruktioner som liknade Bruns. Vem vet, jag kanske återkommer i frågan.

Lite mer om tappinborrning

Publicerad den av
Svara

Har gjort två inborrningar av balanstappar på senare tid, tänkte berätta lite om hur jag tänkt och hur jag gjorde. Har skrivit om detta tidigare men det skadar inte att upprepa, en användbar metod som i alla fall jag har ett ökat behov av. Reservdelar tar slut, eller är väldigt dyra – det går förhållandevis snabbt och enkelt att borra in en tapp och det blir ekonomiskt både för mig och mina kunder.
En balanstapp brukar ta ca 3 timmar att göra klar, tappar till vanliga löpverkshjul går fortare.

Den första var ett bordsur – Jaeger Le Coultre cal 250 – en del kallar verket banjo. Kaliber 250 har stötsäkrad balans, det finns även en äldre typ – kaliber 210, den har fasta stenar för balansen.
På båda dessa kalibrar är det vanligt att balanstapparna slits mycket.
Alla mina balansaxlar till dessa verk hade tagit slut. Jag letade lite på internet men kunde inte hitta någon axel. Det är lätt att bli fast framför datorn istället för att jobba, särskilt när man som jag inte är så bra på hitta där. Något som jag kan rätt så bra är att borra in tappar, så istället för att lägga timmar på nätet och sedan vänta veckovis innan grejerna kommer, paket som fastnar i tullen etc etc så beslöt jag mig för att sätta mig vid svarven.
Med rätt utrustning går det relativt snabbt att sätta in en ny tapp.
Här följer lite om hur jag gick tillväga:


Nästa projekt var ett echappement där kunden själv försökt sig på att vara urmakare. Följden av detta var en avbruten balanstapp, förstörd liverrulle och en spiral i kaos. Jag tog till rejält när jag gjorde kostnadsförslaget som kunden accepterade. Inget drömjobb precis, men fullt genomförbart.

Man behöver bra och nyslipade sticklar. Hårdmetallsticklar fungerar bäst. Likaså behöver du bra hårdmetallborr av rätt storlek. Till svarven behöver du tillsatsen för tappinborrning.
Börjar med balanstappen.

Leroy 4740 – vem tog besticken? Del 2.

Publicerad den av
Svara

Del 2.

I del 1 beskrev jag lite om hur jag tillverkade en saknad del av haken i en fin Leroykronometer.
Jag valde att fälla in en bit i den befintliga haken, ett rimligt alternativ både med hänseende till kunden och med min kunskap och de maskiner jag har tillgång till.
Med hjälp av min CNC-fräsmaskin kunde jag fräsa ut formen någorlunda snabbt, sedan formade jag resten för hand.

I denna typ av fina ur är hakstenarna inslipade av en gångriktare. När jag satte tillbaka stenarna räckte det med att trycka in dem i botten och sedan fixera dem – gången är redan inställd. Detta i motsats till moderna ur där urmakaren måste flytta hakstenarna för att ställa in gången rätt. Nästa moment blir att justera in anslagen. Här fick jag fila av sidorna på min tillverkade del tills gången gick igenom – enkelt uttryckt tills gånghjul och hake tickade fram. Denna klocka har inga anslagsstift utan anslagen är en del av verkbottnen. När jag justerat anslaget så att gånghjulstanden faller in på vila 1, sedan kontrollerat så att det fanns även dragning till vila 2 – då var det dags att börja forma hornen på haken. Då filade jag hornets yta tills liverstenen kunde passera fritt med luft och säkerhet. När jag i detta skede drog upp verket för att ge kraft fram till gånghjulet och satte fart på balansen gav haken tillräcklig kraft för att balansen skulle röra på sig utan spiral. Nu justerade jag längden på säkerhetskniven. Då vrider man balansen så att liverstenen går fritt ifrån haken. Då ska kniven ta i den lilla rullen på liverrullen, det skall vara lagom luft mellan lilla rullen/kniven/anslaget. Du kan se bilder och hur jag ställer in gången i ett annat inlägg genom att klicka här.

När haken var klar och klockan gick var det dags att ägna sig åt resten av verket.
Det enda fel jag upptäckte var att en verkhållarskruv var utbytt och en ny tillverkas.

Efter rengöring, epilamisering och ihopsättning var det dags att kontrollera hur klockan gick. Försökte rucka klockan men när jag ruckat till maximal saktning gick klockan bra. Det ser ju konstigt ut att ruckarmen står helt snett ut från kloven (se näst sista bilden), men denna balans har ju två justerskruvar för ruckning så det ska gå fint att justera dem något. För att sakta ner balansen behövde jag skruva ut skruvarna något. Testade att vrida ett varv på först den ena skruven sedan den andra.
KATASTROF!
Skruvskallen gick av!
Hur är det möjligt?
Man vrider ju mycket försiktigt på dessa skruvar, men den gick bara av…
Kanske var den skadad på något sätt, amputerad på samma vis som haken, vet inte.
Nackhåren reser sig – vad göra?

Denna skruv är troligen tillverkad av guld, att göra en sådan med rätt vikt, gänga etc är svårt. Skulle det vara möjligt att på något sätt fästa skallen i den avbrutna biten? Testade att vrida den gängade biten av den avbrutna skruven men den gick inte att rubba. Kanske kunde jag förbinda de båda delarna med ett stift, men dimensionerna är ju så små!
Ett borr 0,15 mm visade sig göra jobbet. Borrade först ett hål i den gängade biten som satt kvar i balansen – det gick bra – hålet hamnade bra i mitten. Satte skruvskallen i svarven och borrade hålet. Fortsatte i svarven med att göra ett passande stift. Sedan var det ”bara” att trycka ihop alla delar med lite Loctite. Det lyckades!
Testade i balansvågen så att inte balansens tyngdpunkt förändrats, men den var bra.
Puh!

Ett roligt och intressant projekt där jag funderade många timmar på hur jag skulle lösa problemet på bästa sätt. Det hade varit spännande att få veta vad som hänt med det saknade ”besticket”…

Klicka på småbilderna!

H. L. Matile no 10790- en utmaning, del 2.

Publicerad den av
Svara

Del 2

När allt var klart med att få verket att fungera i boetten var det dags ägna själva verket uppmärksamhet och få det att fungera.

När jag bestämde mig för att laga klockan hade jag upptäckt några smågrejer som jag tänkte kolla extra. Det var dels nollställningen av kronografen som inte fungerade till 100% och minutvisaren med sin konstiga tapp som jag tänkte börja med.

Jag valde att istället för att borra ett hål i centrumaxeln att svarva en tapp. Sedan tänkte jag mig ett rör med en tapp för visaren. Min tanke var att inte skada centrumaxeln mer. Om något skulle gå snett, hålet inte hamnade rätt eller att axeln skulle spricka (på samma sätt som hänt nu), var det bättre med ett rör som är lättare att göra nytt än en ny centrumaxel. Det går ju att laborera med hållfastheten på detta sätt. Om man sparar ännu mer av originalaxeln och gör röret tunnare, man kan ju till och med göra en brottanvisning för att den mer lättersatta delen ska gå sönder om en olycka är framme eller om det är en väldigt känslig och delikat del man repararerar. Så får man hoppas att framtidens användare är rädda om klockan.
Något som jag aldrig sett förut är att minutvisaren är överst, sedan kommer sekundräknaren och underst timvisaren.
En kommentar om den tidigare reparationen.
Man ser hur viktigt det är att vara noggrann när man borrar in en tapp. Om man inte centrerar borret blir hålet snett, om man dessutom inte gör tappen rätt som ska in i hålet t.ex. för konisk eller för stor spricker det lätt. Man får tänka efter så att man tar med så många parametrar som möjligt när man planerar sitt arbete. Om du till exempel borrar med ett hårdmetallborr i en glashård axel utan att anlöpa, då blir ju området vid hålet oerhört sprött och en presspassning skulle spräcka axeln.

Vidare med resten av renoveringen.

Efter rengöringen kontrollerar jag alltid delarna så att det verkligen är och ser rent ut. Kollar stenarnas funktionsytor efter oljerester  – använder en putspinne vid behov, kollar ställen där jag vet att det brukar vara svårt att rengöra och det ofta är smutsigt till exempel uppdrag, fjäderhus och liknande.  Därefter brukar jag epilamisera alla stenhål, gånghjul och hake och andra lagerställen samt vid uppdraget. Jag gör det för att vara säker på att olja och fett ligger kvar där jag vill att det ska vara.
Här följer en liten genomgång av alla vackra delar och sammansättningen av urverket. Kronografdelen tar jag sist.

I nästa del vänder jag på steken och koncentrerar mig på tavelsidan och kronografen.