Etikettarkiv: uppdragsaxel

Alphonse Pavid 2527

Publicerad den av
Svara

För ett tag sedan gjorde jag iordning en vackert utförd fickurskronometer från mästerreglören Alphonse Pavid i Genève.
Urverket sitter i en enkel testboett, balansaxeln och uppdragsaxeln var båda avbrutna.

Så här såg kronometern ut när jag fick den i min hand.

Uppdragsaxeln avbruten.

Övre balanstappen avbruten.

Eric berättar lite mer om Pavid och kronometern i ett inlägg på Instagram som jag med Erics tillåtelse kopierat. Följ Eric på Instagram @chronometersbyeric:

Alphonse Pavid 2527. Jag besökte klockmässan i Furtwangen, Tyskland, i augusti förra året. Även om jag hittade några fina armbandsur, var utbudet som alltid litet när det gällde observatoriekronometrar.
Men på en bricka med gamla urverk och slumpmässiga klockdelar hittade jag denna Pavid i en testboett som jag inte kunde motstå. Den var i ett bedrövligt skick, men min urmakarvän @anders.andersson13 gjorde sitt bästa, och nu kan ingen se att den hittades bland skrot.
Jag hade en aning om att den kunde ha varit observatorieklassad. Efter att ha kontaktat Genèveobservatoriet bekräftades min aning. Kronometer 2527 fick ett första klass-certifikat 1907 med 167,3 poäng, men kvalificerade sig inte för den årliga tävlingen. Även om det inte var ett toppresultat var den ändå respektabel. I rapporten från Genèveobservatoriet från 1894 gjordes en grov jämförelse mellan Kew A och Genève. Så konstigt som det kan låta, motsvarade ett Genève-poäng på 0 = 68,3 Kew-poäng och ett Kew-betyg på 80 = 110,7 Genève-poäng. Det är svårt att göra korrekta jämförelser mellan observatorier eftersom många faktorer skiljer sig åt, men denna förenklade jämförelse ger poängen lite sammanhang. Jag tolkar detta också som att ett betyg på 0 representerade olika saker vid de två observatorierna, och att det var stor skillnad mellan ett Kew A-betyg på, låt oss säga, 90 och 95.

Pavid 2527 är vackert finisherad (LeCoultre råverk) med ett gångparti av högsta kvalitet och en ovanligt lång ruckvisare med en mycket liten skala (som jag aldrig sett förut). Verk av Pavid är mycket sällsynta. Han justerade personligen alla sina verk, inklusive denna, vilket begränsade hans produktion. Trots att han var en av de bästa i Genève i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, med många observatoriepriser och komplicerade klockor i bagaget, är han tyvärr kanske mest känd för att ha arbetat för Albert Potter.

I en större (om A. Potter) artikel av Hans Weil kan man läsa:
Jean-Louis Alphonse Pavid föddes den 17 juni 1853 i Yverdon, Schweiz, son till urmakaren Louis Pavid och Emma Henriette, född Gaillard. Han utbildades troligen till urmakare i sin fars verkstad. Man tror att han arbetade i flera år på företaget Albert H. Potter & Cie. i Genève, med början omkring 1876. Det var ungefär vid denna tid som han gifte sig med Mathilde Louise Durand, och bara ett år senare föddes deras son – paret fick totalt fem barn. Deras son, Louis-Alfonse Pavid (1877-1913), blev också urmakare. Han emigrerade senare och öppnade en urbutik i Durban, Sydafrika. Hans yngre bror, Louis-Joseph Pavid, bosatte sig i Kairo, Egypten, som juvelerare.
I mitten av 1880-talet etablerade Alphonse Pavid sin egen verksamhet i Genève under namnet A. PAVID – precisionsurmakare och kronometermakare. Enligt ett originaletui var hans första adress Grand Quai 4. Fritz Piguet & Bachmanns verkstad låg på Grand Quai 2, så Fritz Piguet och Alphonse Pavid kände varandra mycket väl. Senare flyttade Alphonse Pavid till Grand Quai 16. Som en framstående reglör vann Alphonse Pavid ett flertal priser vid kronometertävlingarna i Genève.

Renovering

Här följer lite om reparationen:

Undre tappen riktas.

Bestämde mig för att börja med balansen. Den övre balanstappen var avbruten men även den undre var skadad och böjd. Testade att rikta den i Seitz tappriktningsverktyg. Man sätter den i ett lämpligt hål, roterar balansen, genom att försiktigt trycka ner balansringen där den står som högst kan man undan för undan rikta tappen.

Efter en omgång i riktverktyget är tappen rak och fin igen.

Tappen rak.

Tappen ska få en lätt touch i rullbänken. Men hur ser balansaxeln ut?!
Definitivt inte av Pavids hand, någon med mycket slö stickel har ändå lyckats svarva en ny balansaxel!

Dåligt instick men ändå plant och fint nitad bot balansringen.

Spiral- och liverrulle satt trots allt med fin friktion trots alla ränder och dåligt svarvade hörn.

Övre balanstappen avbruten.

Jag beslöt mig för att testa att borra in en ny tapp – det är något av en specialité för mig, har tränat och gjort många gånger förr.

Hål!

Axeln var hård men det gick som vanligt fint att borra med ett 0,20 mm hårdmetallborr.

När hålet är klart svarvar jag en passande ny tapp i blåstål. Brukar svarva på så sätt att tappen precis går in i hålet, precis innan den bottnar gör jag den svagt konisk ca 2/1000, svarvar en brottanvisning, pressar in tappen och bryter av. Sedan anpassas form och längd.

Nya tappen på plats, formas trumpeten och tappen poleras ned till rätt dimension.

Nya tappen klar.

Liverrullen ska sättas på plats, en tumregel – när du placerat rullen rätt ska avståndet mellan rullen och balansaxelns tallrik vara lika med liverrullens tjocklek – som synes!

Liverrullen redo att pressas ned.

Är avståndet för litet kanske rullen sitter för löst, vrider sig eller lossnar – är avståndet för stort kanske rullen spricker om du med för mycket kraft försöker tvinga ner rullen.

Balansen färdigställd med liverrulle, säkerhetsrulle och spiral på plats.

Del av uppdragsaxeln.

Mäter upp uppdragsaxeln enligt DCN:s system.

Hittar en lämplig kandidat som efter lite tillpassning fungerade i verket!

Ny fungerande uppdragsaxel på plats.

Dags att plocka isär verket och se om det kan vara vara något mer som behöver åtgärdas innan rengöringen.

Övre haktappen skadad.

Verkets ståldelar är delvis skadade av rost. Jag tippar på att något sådant även hänt med den övre haktappen som hade en ”utväxt”.

I Rollifit tappoleringsverktyg.

Fixar till tappen i Rolloifitrullbänken. Detta var det enda jag kunde hitta som behövde fixas till. Bra betyg efter 120 år!
Man undrar hur det kommer sig att ett sådant här kvalitetsverk av absolut toppklass dyker upp i en skrothög…

Rengöring och ihopsättning

Verket rengjort.

Vackert polerade drivar.

Vacker polering.

Spärr och spärrfjäder är delvis dolda.

Har jag räknat rätt består haken av nio delar!

Spegelpolering!

Spiralen snyggt stiftad vid innerfästet.

Det svampformade ytterfästet måste kunna röra sig fritt under täckbrickan. Låt balansen svänga och dra undan för undan åt skruvarna. Spiralen kommer då att centrera sig själv.

Mycket speciell ruckvisare – extra lång!

Less is more.

Handsågad skruvskåra.

Enkelt och vackert.

Det enklaste är det vackraste! Och bästa!!

Visarfriktionen sitter i den ruggade ytan nära ”knoppen”

Perfekt polerad driv.

Tack för denna gång!

Ekegrèn / Koehn 70089 – del 2

Publicerad den av
1

Urtavlan på klockan är signerad med H. R. Ekegrèn, men klockan är tillverkad av Edouard Koehn – hur kommer detta sig?
Varför signerade Koehn sina klockor med Ekegrèn?
Vem var Ekegrèn?
Vem var Edouard Koehn?
Jag och Eric Leskinen ska försöka svara på några av dessa frågor i texten vi samarbetat om nedan.

Henri Robert Ekegrèn var en av de mest kända urmakarna i Genève på sin tid.

Henrich Robert Ekegren (Henri Robert Ekegrèn) föddes i Köpenhamn 26 november 1823, han var son till urmakare Daniel Ekegren, f.1794 d 1877. Även H. R. Ekegrens farfar Nils Ekegren, f.1754-d.1826 var urmakare, verksam i Karlshamn.
Fadern Daniel flyttade till Köpenhamn och gifte sig med danskan Johanne (f. Groot). Daniel Ekegren jobbade hos kronometermakaren Urban Jürgensen i Köpenhamn.

Ekegrèn gick i lära hos Jules-Frédéric Jürgensen (Schweizisk/dansk kronometermakare), Henri Golay (Urmakare i Genève), Joseph-Thaddeus Winnerl (österrikisk kronometerfabrikör verksam i Paris) och Adolph Lange (gick i lära hos Winnerl, grundare av A. Lange & Söhne i Glashütte).

Som artonåring erhöll Ekegrèn 1841 ett bidrag från danske kungen för att gå i lära hos Jules Jürgensen i Le Locle. Henri-Robert talade fem språk – svenska, danska, tyska, engelska och franska.

1842-45 arbetade han i Köpenhamn hos Jules Jürgensens bror, kronometerfabrikör Louis Urban Jürgensen. Under denna tid lärde Ekegrèn känna Victor Kullberg, Sveriges kanske mest kände urmakare.

Anlände till Genève 1847. Arbetade först med Henri Golay, sedan i 10 år med Golay-Leresche.

1857 grundade han företaget Ekegren & Westermann tillsammans med sin affärspartner Ferdinand Westermann i Genève. De specialiserade sig på konstruktion av kronometrar. Ekegrèn anställde en ung man, Louis Chevalier, som hade gått på urmakarskolan i Genève. Chevalier stannade hos honom i trettiosju år.

1862 lämnade Westermann av hälsoskäl företaget, som har varit känt som H.R. Ekegrèn urhandel. Ekegrèn vann flera guldmedaljer på olika världsutställningar och Han var en berömd kronometertillverkare i Schweiz, och hans produkter var bland de bästa Genève-klockorna på den tiden.

Henri Robert Ekegrèn är mycket känd för kvaliteten på sitt arbete, såsom sina konstruktioner av specialkalibrar med fin finish, och har även specialiserat sig, förutom fickurskronometrar, på tillverkning av tunna och extra tunna klockor och kronografer. Hans talang ledde till att han deltog i ett flertal världsutställningar där han vann guldmedalj flera gånger, som i Paris 1867, i Wien 1873 (kuriosa: under utställningen i Wien delades 25572 medaljer ut) eller i Philadelphia 1876 (kuriosa: det var på denna utställning som Alexander Graham Bell först visade sin telefon och Heinz ketchup fick provsmakas av allmänheten för första gång.) samt Paris 1878.
Den första kronometertävlingen vid observatoriet i Geneve hölls 1872 och Henri Robert Ekegren kom att vinna flertalet av de tidiga tävlingarna. År 1875 fick han första seriepris för tillverkare för sina åtta inlämnade fickkronometrar efter att ha erhållit ett genomsnitt på 141 poäng. 1877 fick han återigen ett vid kronometertävlingen i Genève, denna gång för en fickkronometer som fick 191 poäng av 250. Den sistnämnda hade själv reglerats av Henri Robert Ekegrèn.
Framgångarna höll dock i sig och fram till 1891 var företaget Henri Robert Ekegrèn en flitig deltagare i kronometertävlingarna på observatoriet. Majoriteten av kronometrar reglerades av Henri Robert själv, men han kom även att ta hjälp av andra framstående Geneve-baserade reglörer, såsom Andreas Hillgren (möjligen med svenskt ursprung?), Alexis Favre och G.-M. Grandjean. Företaget vann flertalet priser, såväl för individuella kronometrar som för inlämnade kronometrars genomsnittspoäng – så kallade seriepriser. Ett bra exempel är den kronometer justerad av A. Hillgren som vann ett första pris och placerade sig på andra plats år 1882 med 208,3 poäng.

Ledamot av kommissionen för urmakarskolan i Genève (1866-1878).

1874 presenterade Ekegrèn en olja som han lär haft patent på. En kommitté experimenterade med den nya oljan 1888 vid Société des arts de Genève och fastställde till slut att den var den bästa som någonsin har producerats fram till den dagen.

Henri Robert Ekegrèn sålde sin verksamhet till Edouard Koehn 1891, men han fortsatte att arbeta i detta företag till sin död. Till hans ära signerade Koehn de bästa klockorna med H.R. Ekegrèn. Företaget levererade även klockor till olika andra företag som Tiffany & Co.

Henri Robert Ekegrèn dog 1896 vid 72 års ålder.

En kronografmekanism som Ekegrèn fick patent på i USA 1869

Till vänster Henri Robert Ekegrèns / Eduard Koehns företag idag Bucherer, bredvid byggnaden av Holland America Line, senare Universal Genève och idag Chanel. Sedan följer byggnaden av Patek Philippe och Hotel de Paris idag en ny byggnad där Hermes håller till.

 

Så såg denna plats (Quai Général-Guisan 26) ut vid ett besök i Genève juni 2011.

EDOUARD KOEHN SR
1839 – 1908

Edouard (Eduard, Edward) Koehn föddes i Tyskland 1839, son till Karl Koehn, leverantör till hovet i hertigdömet Sachsen-Weimar-Eisenach. Från 1859 studerade han vid urmakarskolan i Genève. Efter utbildningen började han som anställd urmakare hos Patek Philippe 1861.

En av grundarna av Patek Philippe – Antoine Norbert de Patek led av anemi. Hans sjukdom förvärrades och 1875 kände sig Patek tvungen att utse en efterträdare för att förhindra att hans livsverk – Patek Philippe & Cie – utsattes för fara. Herrarna Cingria, Rouge och Koehn – tre anställda – tillförde kapital i företaget och blev delägare i företaget, som nu hade fem delägare. Detta skulle snart visa sig vara en framtidsinriktad lösning. Den 1 mars 1877 dog Antoine Norbert de Patek vid 65 års ålder. Sonen Léon var bara 20 år gammal och ville inte gå med i företaget. Han avstod från alla rättigheter mot ett årligt apanage på 10 000 franc och levde på denna livränta som en rentier tills han gick bort 1927.
Under sitt femtonåriga partnerskap gjorde Koehn många resor till Amerika och lyckades utse många företag som agenter av Patek-Philippes klockor. Koehns imponerande personlighet och hans tekniska kunskap skapade förtroende hos alla som han kom i kontakt med.

År 1891 slutade Edouard Koehn på Patek Philippe för att istället förvärva firman H.R. Ekegren. Edouard Koehn önskade nämligen ett mer personligt inflytande över urproduktionen än han kunde få på Patek Philippe. Efter förvärvet stannade Ekegren kvar som chef för tillverkningen. Den kvalitetsmedvetenhet som Edouard fått under de många åren på Patek Philippe kom att tydligt återspeglas i de produkter han designade och tillverkade själv. 1892 förbättrade han den retrograda visningen som uppfanns av Abraham-Louis Breguet i det schweiziska patentet nr. 4746.

Under företagets nya ledarskap fortsatte deltagandet i kronometertävlingarna, i alla fall ett par år. Mellan 1891 till 1894 deltog Edourd Koehn som företag i tävlingarna vid observatoriet i Geneve, både med ur justerade av Edouard själv och av Henri Robert Ekegren. För tävlingen 1894 justerades även företagets kronometrar av J. Golay-Audemars, senare känd som reglör för Patek Philippe, och L. Cattelain. Varför 1894 kom att bli slutet för företagets långa tradition av kronometertävlingar är svårt att svara på. Henri Robert dog 1896, alltså kort därefter, och kanske fanns där en koppling? Kanske slutade de när Henri Robert var för gammal för att själv deltaga?

År 1891 fick 24 ur från Edoaurd Koehn ett gångcertifikat från observatoriet i Genève. Av dessa fick 11 ett tillräckligt gott resultat för att kvala in till den årliga kronometertävlingen och vann således också antingen ett pris eller en utmärkelse. Samtliga 11 kronometrar hade justerats av antingen Edouard eller Henri Robert själva. De fem bästa kronometrarna det året hade en genomsnittspoäng på 209,66 poäng av 300 möjliga och företaget vann då ett tredje seriepris för tillverkare, strax bakom Patek Philippe och Alexis Favre, som vann första respektive andra seriepriserna.
Kronometer 70089 som detta inlägg handlar om justerades av Edouard Koehn och var en av företagets fem bästa kronometrar det året. Med 208,8 poäng fick det ett individuellt tredje pris från observatoriet och var företagets näst bästa.

Koehn var mest känd för sina mycket tunna klockor.

Företaget levererade även klockor till Tiffany & Co. Företaget tillverkade kompasser för den brittiska armén under första världskriget.

Eduard Koehn dog 1908, hans son Eduard Koehn Jr tog över verksamheten och fortsatte att driva den till omkring 1933. Ledamot av kommissionen för urmakarskolan i Genève från oktober 1912. Enligt uppgift överlevde företaget Edouard Koehn lågkonjukturen på 30-talet och Edouard Koehn Jr. tog istället över ansvaret för Vacheron Constantins serviceavdelning.

Bilder från ihopsättningen av urverket.

Källor på nätet om Ekegrèn:
Utställningen i Paris 1867
Världsutställningen i Wien
Intressant läsning av E. Favre-Perret där han kritiserar hur de utländska tillverkarnas kronometrar jämfördes med de amerikanska på världsutställningen 1876 i Philadelphia.
Ytterligare läsning om Philadelphiautställningen 1876.
Patentritning och beskrivning 1869
Artikel i Tidskrift 2017, P. Borgelin
Släktforskarsida
Patent
Patent
Observatoriet i Genève
Artikel om Ekegrèn
https://bge-geneve.ch/iconographie/personne/henri-robert-ekegren
https://bge-geneve.ch/iconographie/oeuvre/icon-p-1947-362
https://watch-wiki.org/index.php?title=Ekegr%C3%A8n,_Henri_Robert
https://www.hautehorlogerie.org/en/watches-and-culture/encyclopaedia/famous-watchmakers/s/henri-robert-ekegren/
https://www.e-periodica.ch/digbib/view?pid=gen-001%3A2007%3A55%3A%3A406referrer=search#406

Källor på nätet om Koehn:
Koehn, Eduard – Watch-Wiki
Ed Koehn – Edouard Koehn | NAWCC Forums

Tryckta källor:
It’s about time. Paul M. Chamberlain, 1978. ISBN 0 9000470 81X
(Verkar vara denna bok som de flesta som skrivit om dessa båda urmakare använt som källa.)
Urmakare och klockor i Sverige och Finland. G. Pipping, E. Sidenbladh och E. Elfström. Norstedts förlag.

Ekegren / Koehn utan kronhjul – del 1

Publicerad den av
1

Eric hade med sig två klockor, båda såg risiga och smutsiga ut. Det ena verket var komplett, det andra saknade kronhjul. Skulle det vara möjligt att kronhjulet från det kompletta verket kunde passa i Ekegrenverket?

Ekegrenverket utan kronhjul och trasigt spärrhjul.

Ekegrenverket utan kronhjul och trasigt spärrhjul vid en första anblick.

Det var ganska lätt att lossa bryggan för kronhjulet och flytta över hjulet, det visade sig vid en snabbtitt att det nog skulle gå att använda med lite modifikationer.
Detta räckte för att jag kunde göra ett försök att reparera detta fina verk. Trots det risiga skicket kunde jag se att under all smuts och oxid fanns ett verk av yppersta kvalité.
Här följer en beskrivning av hur jag gick tillväga för att anpassa kron- och spärrhjul till Ekegrenverket.
I del två visar jag lite mer av verket och Eric berättar mer om Ekegren och Koehn.

När jag fått ordning på kronhjulet och spärrhjulet var det dags att ägna sig åt resten av verket. Uppdragsaxeln saknades också, så en ny skulle tillverkas. Och som vanligt dyker det upp problem som jag inte räknat med.

H. L. Matile no 10790- en utmaning, del 2.

Publicerad den av
Svara

Del 2

När allt var klart med att få verket att fungera i boetten var det dags ägna själva verket uppmärksamhet och få det att fungera.

När jag bestämde mig för att laga klockan hade jag upptäckt några smågrejer som jag tänkte kolla extra. Det var dels nollställningen av kronografen som inte fungerade till 100% och minutvisaren med sin konstiga tapp som jag tänkte börja med.

Jag valde att istället för att borra ett hål i centrumaxeln att svarva en tapp. Sedan tänkte jag mig ett rör med en tapp för visaren. Min tanke var att inte skada centrumaxeln mer. Om något skulle gå snett, hålet inte hamnade rätt eller att axeln skulle spricka (på samma sätt som hänt nu), var det bättre med ett rör som är lättare att göra nytt än en ny centrumaxel. Det går ju att laborera med hållfastheten på detta sätt. Om man sparar ännu mer av originalaxeln och gör röret tunnare, man kan ju till och med göra en brottanvisning för att den mer lättersatta delen ska gå sönder om en olycka är framme eller om det är en väldigt känslig och delikat del man repararerar. Så får man hoppas att framtidens användare är rädda om klockan.
Något som jag aldrig sett förut är att minutvisaren är överst, sedan kommer sekundräknaren och underst timvisaren.
En kommentar om den tidigare reparationen.
Man ser hur viktigt det är att vara noggrann när man borrar in en tapp. Om man inte centrerar borret blir hålet snett, om man dessutom inte gör tappen rätt som ska in i hålet t.ex. för konisk eller för stor spricker det lätt. Man får tänka efter så att man tar med så många parametrar som möjligt när man planerar sitt arbete. Om du till exempel borrar med ett hårdmetallborr i en glashård axel utan att anlöpa, då blir ju området vid hålet oerhört sprött och en presspassning skulle spräcka axeln.

Vidare med resten av renoveringen.

Efter rengöringen kontrollerar jag alltid delarna så att det verkligen är och ser rent ut. Kollar stenarnas funktionsytor efter oljerester  – använder en putspinne vid behov, kollar ställen där jag vet att det brukar vara svårt att rengöra och det ofta är smutsigt till exempel uppdrag, fjäderhus och liknande.  Därefter brukar jag epilamisera alla stenhål, gånghjul och hake och andra lagerställen samt vid uppdraget. Jag gör det för att vara säker på att olja och fett ligger kvar där jag vill att det ska vara.
Här följer en liten genomgång av alla vackra delar och sammansättningen av urverket. Kronografdelen tar jag sist.

I nästa del vänder jag på steken och koncentrerar mig på tavelsidan och kronografen.

H. L. Matile no 10790- en utmaning, del 1.

Publicerad den av
2

Eric bad mig att undersöka om jag kunde sätta in ett fint urverk i en boett. Han hade återigen kommit över ett fint urverk som slaktats på sin boett. Han hade med sig några visningsboetter som kanske kunde passa till verket.
Verket var ett observatorietestat kronometerverk dessutom utrustat med kronograf med 1/5-dels sekund. (Två begrepp som ofta förväxlas, kronometer och kronograf – här har vi båda.)
Passade på att ta några bilder av verket innan jag satte igång.
Klicka på småbilderna för att se större.

Börjar med att ta bort balansen så att ingen olycka sker med den. Kontrollerar om jag kan se något allvarligt fel. Verket fungerade när jag drog upp den lite, det enda jag fann var att nollställningen av kronografen gick lite trögt. Tippade på att det nog bara var smuts som gjorde att det gick trögt. Minutvisaren hade också en konstig och skev tapp. Min erfarenhet av så här gamla kronografer är minst sagt begränsad, jag visste helt enkelt inte hur det brukar se ut.
Men kvalitén på verket var ju någonting alldeles extra!
Sicken kvalité!

Mitt största bekymmer – hur var detta tänkt?

På bilden ovan ser man den avbrutna uppdragsaxeln samt under den en öppning med en arm med ett hål i. Här sker start – stopp – nollställning av kronografen.
Det krävs ganska stor kraft för att trycka fram kronografens funktioner. Jag visste inte hur kopplingen mellan denna öppning och tryckknappen hade sett ut från början. Tyckte att proportionerna inte stämde riktigt med vad jag var van vid från tidigare reparationer.
Skulle detta fungera även i den nya boetten?
Såg inga märken på verkets kant efter någon ytterligare konstruktion. Såg framför mig en krona med tryckknapp för kronografens funktioner, mellan verket och kronan ett rör som för över kraften från tryckknappen till kronografen, sedan någon form av tapp/axel som trycker mot start/stopparmen. Jag hade en oro för att den stora kraften som krävs för att mata fram kronografen skulle bli för ensidig belastning för kronan.
Framtiden får utvisa om min oro är berättigad.
Det var värt att försöka få detta att fungera – en utmaning som passade mig!

En av boetterna skulle fungera. Prov och kontroll.

Fastnade för en av boetterna. Den var tillräckligt tjock för att verket skulle passa i höjd, den var något för stor så att jag skulle bli tvungen att tillverka en verkring, då kunde jag kontrollera så att verket hamnade på rätt plats samt att jag fick lite extra utrymme mellan verk och boett om jag skulle behöva göra någon extra konstruktion för att få kronografen att fungera. Kronröret hade även det generösa mått för att få plats med extra rör etc,
Tog kontakt med Eric och berättade att jag trodde på projektet. Det borde gå att få det hela att fungera!

Nu var det dags att noggrant mäta upp boett och verk för att göra en ritning på verkringen och sedan tillverka ringen och få verket att fungera i boetten.

Ja det var många åtgärder och många delar som ska samverka för att det ska fungera.
Men nu är det mesta klart rörande boett, verkring och kronans funktioner.
I nästa del kommer jag beskriva reparationen av verket och hur det fungerar.

L. Leroy 19964 – fick nytt liv i uppdrag

Publicerad den av
2

Vad har vi här?
Ett ganska enkelt armbandsur med fläckig, fyrkantig boett, där det satt ett äldre sladdrigt brunt läderarmband.
Det var något fel i visarställningen men det gick hjälpligt att dra upp fjädern.

Vid en närmare titt stod det L. Leroy & Cie på urtavlan. Lät bekant.

Lyfte av visarna och tog bort de två skruvarna som håller tavlan för att inspektera.

(Det jag först tyckte var ett gammalt tråkigt band visade sig vara originalbandet. Bandet är sytt direkt på klockan!)

Så här såg det ut under tavlan.
Det var inte så konstigt att det inte gick att ställa visarna!
Någon hade försökt att tillverka en ny visarställarm, men den såg mest ut som en prototyp. Dessutom blockerade en ny skruv rörelsen för armen.
Hur går man tillväga för att få till en fungerande visarställarm?
Det är ju inte direkt något vardagsarbete, man ser visarställarmar, man vet hur det ska fungera – när kronan dras ut skall muffhjulet skjutas fram mot visarställhjulet så att det går att ställa klockan, när kronan är intryckt ska armen kunna röra sig när kronan dras bakåt och ligga still när klockan dras. I detta verk ligger dessutom fjädringen i samma spår i muffhjulet – armen måste kunna röra sig fritt gentemot fjädern – i sina lägen.

Ett intressant problem som måste lösas!

Jag hade ingen hjälp av visarställarmen som satt i klockan.
Måste konstruera armen med hjälp av det som fanns kvar av originaldelar i verket.
Tog hjälp av CNC-fräsens koordinatsystem tillsammans med en USB-kamera. En kombination som jag aldrig jobbat med tidigare – modernt värre. Men väldigt smidigt.
Mäter upp med hjälp av datorn och CNC-maskinen. Tar en mängd olika viktiga mått.

I mitt ritningsprogram kunde jag sedan lägga in de måttuppgifter jag hade, jag kan även lägga in mina verkbilder som bakgrund. Det gjorde att jag kunde testa om ritningen på visarställarmen fungerade mot verklighetens verk.

Innan jag började med armen tillverkade jag skruven för visarställarmen. Med ritningen som förebild började jag fila!
(Letade efter bilder på hur en visarställarm från Leroy kunnat se ut, men det var för mig omöjligt att hitta bilder på tavelsidan…
Fick bli min tolkning av hur den eventuellt hade sett ut.)
I de flesta moderna klockor har regeln två eller tre lägen. För att få dessa lägen exakt sitter det ett stift på regeln, stiftet tar i tirettfjädern som har två eller tre försänkningar som skapar de rätta lägena. Det är också viktigt att fjädringen är så stark att det krävs ett visst tryck för att ändra mellan tex uppdrag och visarställning – kronan får ju inte hoppa in när du ställer klockan. I denna Leroy var konstruktionen en annan. Här var det visarställarmen som skulle hålla kronan i position. Det gjorde jobbet mycket svårare, fick ju inte fila bort för mycket material, då skulle det inte fungera som tänkt.

Nästa moment blir att tillverka en ny uppdragsaxel för att ersätta den gamla och rostiga. Hålet för uppdragsaxeln var väldigt slitet, så mycket att ingreppet mellan transmissionshjul och kronhjul blev för stort så att det kuggade över. Det brukar vara en ganska stor operation att fixa till. Har skrivit lite om detta förut bland annat här. Fick en idé om att göra ett foder. Problemet med foder är att det måste bli stabilt, det får inte lossna. Det är ganska stora krafter när klockan dras upp. Ofta använder man bara ett finger när man drar, det gör att det blir ensidigt tryck mot en sida av verkbottnen. Är då axeln sliten som i denna klocka, verkar axeln som en fil. Det är även känsligt med ingreppen. Det är ju ofta inte bara själva hålet som är slitet utan även de andra delarna i uppdraget brukar också vara mer eller mindre slitna.
Svarvade ett stålrör med en fläns som jag delvis filade bort. Gjorde sedan ett par spår i verkbottnen där jag kunde vrida in mitt foder. Det blev som en slags bajonettfattning, gjorde flänsarna svagt kilformade så att de skulle kilas fast när jag vred in röret. Det visade sig bli mycket bra och stabilt!
Även när jag fräst bort överflödigt material satt röret stabilt, det gick inte att rubba. Fjäderhusbryggan trycker dessutom emot fodret vilket skapar ytterligare stabilitet.

Efter allt arbete med att få ordning på uppdraget återstod nu bara att få igång själva urverket!
Efter rengöring och epilamisering satte jag ihop verket, fungerade det?
Naturligtvis inte! 🙂
Gången fungerade inte. Såg att det var bränd lack på en av hakstenarna, misstänkte att det var något fel här. Tog bort den brända schellacken, ställde in gången, satte dit ny fin schellack. Allt fungerade som det skulle!

Härligt att jobba med fina kvalitetsur av bästa sort!
Tyckte att detta inlägg blev lite långt så det kommer mer om företaget Leroy och minst en Leroyklocka till i framtida inlägg!

Gübelin – ett fall för DCN

Publicerad den av
Svara

Bertil hade lämnat in en fin klocka för renovering. På urtavlan kunde man läsa Gübelin, Luzern. Boetten var i silver med emaljinslag. Gübelin startades  1854 i Luzern, de är kända för fina juveler och fina klockor. Denna klocka är perfekt på resan, stora siffror med lysmassa gör det lätt att se tiden när det är skumt. Du kan ställa den på nattduksbordet eftersom klockan har ett inbyggt ställ.

Kronan var borta, låset för stället var trasigt – i övrigt verkade klockan vara i fint skick. Eftersom uppdragsaxeln var avbruten försökte jag lista ut vilket urverk som satt i klockan, men där gick jag bet. Det går ju mycket lättare att hitta en ny axel om man vet vad verket heter. Alla delar fanns dock kvar av axeln vilket underlättar om man behöver nytillverka en axel. Förr i tiden fanns det firmor som specialiserat sig på att tillverka uppdragsaxlar och balansaxlar – en av de mest kända hette DCN. Med hjälp av deras katalog brukar man kunna hitta en passande axel. Jag brukar ta en liten papperslapp och skriva de mått som behövs i den ordning som används i boken. Då går det snabbt och lätt att leta – ibland – som i detta fall – hittar man lätt en passande axel. Sedan får man hoppas att axeln finns i lager. I andra fall kanske man får ändra på något mått för att det skall passa, annars får man tillverka en ny från grunden.

Bytte även fjäder i klockan. Någon gång i tiden hade fästet gått av, en urmakare tillverkade då ett nytt fäste istället för att byta fjädern. Man bröt av en liten bit av fjädern – det som skulle bli det nya fästet. Sedan värmde man änden och böjde ett U – i u-et satte man sedan in den avbrutna biten och vips var fjädern lagad!
En lagning som aldrig går sönder!
Fjädern i sig brukar ta slut innan, den blir utmattad. Har den tagits ur och isatts många gånger brukar den dessutom bli kanelbulleformad, det gör att den skaver mot lock och botten i fjäderhuset.

En trevlig och ovanlig klocka med fint urverk som efter renovering gick perfekt.

Klicka på småbilderna för att se större!