Om andersandersson13

Naturfotograf med fåglar och fjärilar som huvudintressen.

Ulysse Nardin – Ebauche Nardin 22/24

Publicerad den 19 februari, 2022 av andersandersson13

Svara

Fick ett vackert däcksur för reparation. Det lär ha använts i den svenska marinen.
Urverket är vackert utformat med noggrant tillverkade delar, verket har funnits i flera olika varianter. Jag har tidigare skrivit om en variant med centrumsekundvisare (kolla här). Verket som detta inlägg handlar om har gångreservsvisare.
Jag fick problem när jag skulle ta isär verket för gångreserven. Låsbrickan som sitter överst gick fint att lyfta av med ett par hävarmar, men när jag på samma sätt skulle lyfta av driven gick det inte. Provade att lyfta under, men det var för trångt, jag var rädd att skada drivens tänder. Provade att sätta ett par hävarmar under det stora hjulet och låta det trycka upp driven. Tog i som sjutton men det kändes inte bra, driven släppte inte. Funderade på om den kanske var gängad eftersom den satt så hårt. Frågade min vän Eric om han genom sina kontakter kunde ta reda på hur den var fastsatt så att jag inte skulle förstöra något. Efter ett tag fick jag svar! Den är trängd på axeln, och man ska genom att lyfta hjulet med hävarmar kunna få driven att släppa.
Tog fram ett par kraftiga hävarmar för att göra ett nytt försök. Satte en bit rodico över driven ifall den skulle sätta fart när den släppte. Sedan tog jag i rejält med hävarmarna!
Hjulet fjädrade rejält – plopp – driven var lös!
Det var tur jag satte rodicobiten över för hjulet fjädrade tillbaka och fick fart.
Tänk på att sätta ihop stoppverket på fjäderhuset rätt innan du driver på alla delar i gångreservsverket.
Inte så mycket att säga mer om verket än att det är fantastiskt välbyggt i superkvalité.
Klicka på småbilderna!

: Under tavlan ses verket för gångreservsindikatorn

: Låsbrickan är pressad på över hjulet som jag precis vänt på

: Denna driv är pressad på fjäderhuskärnan

: Driven sitter ordentligt fast. För att den inte ska fara all världens väg har jag tryckt fast rodico som stopp.

: Driven är lös!

: Fjäderhuskärnan sticker upp över tavelsidan.

: Löst fäste för fjädern. En fjäderbit med ett påtitat extra fäste. För att inte överböja fästet som annars lättare kan gå av. Ses bara i finare ur.

: Delar av det löpverket

: Delar av löpverket

: Perfekt polerad motstensbricka

: Vackert utformad hake

: Kompensationsbalans med breguetkurva

: Kompensationsbalans med breguetkurva

: Balansens undersida med liverrullen

: Vackert polerat minutrör

: Ihopsättning av gångreservsverket

: Först växelhjulet

: Sedan det stora stålhjulet

: Driven slås på med en mässingsstans

: Växelhjulen på plats

: Sista hjulet

: Låsbrickan drivs på med en mässingsstans

: Hela verket på plats

: Justeringsskruv för att ställa in avståndet på ruckstiften noggrant

: Tänk på att sätta ihop stoppverket korrekt innan du sätter ihop gångreservsverket

: Perfekt polering av minutrör och centrumhjul

: Låsbrickan på plats

: Visarställstiftet fästs med en skruv i boetten

: Vackert filad topp på sekundvisaren

: Visarcentrum

: Perfekta proportioner

: Klockan klar

: Klockan klar

: Klockan klar

: Klockan i sitt träfodral

: Klockan i sitt träfodral

: Förvaring i locket

: Klockan i sitt träfodral

Kundo electronic – fnurra på tråden

Publicerad den 20 november, 2021 av andersandersson13

Svara

Fick in ett trevligt Kundo bordsur för reparation. Ett nytt batteri hjälpte inte för att få igång klockan. Något var fel med antingen spolarna eller transistorn.
Mina tankar gick så här: ett bordsur som står stilla – spolarna kan ju knappast vara trasiga, det borde vara transistorn som gett upp. Men hur vet man det?

Det var ett tag sedan jag fick lära mig hur ett transistorstyrt verk fungerade, och hur man mäter upp en transistor.

Väldigt förenklat kan man säga att en transistor fungerar som två dioder. En diod kan bara släppa igenom ström åt ena hållet. Så för att kolla transistorn mäter du resistansen mellan kollektor och bas och mellan emitter och bas. Sedan polvänder du mätinstrumentet och gör om mätningen. Om transistorn är hel blir det 0 ohm på ena hållet och inget motstånd åt andra hållet. Ganska enkelt. (Se kopplingsschemat längst ner.)

För att komma åt spolarna och elektroniken krävs en del arbete, men det går att ta av det förgyllda höljet runt plastspolen. Sedan är det enkelt att mäta upp transistorn och spolarna med ett vanligt mätinstrument med ohmmätning. Jag tog bort transistorn från kretsen för att lättare mäta.
Då visade det sig att transistorn var hel, men en av spolarna hade ingen resistans.

Jag ska försöka förklara lite enkelt hur elektroniken fungerar i denna klocka.
I ena änden av den bågformade undre delen av pendeln sitter en magnet. När magneten rör sig igenom styrspolen induceras/bildas en ström (på samma sätt som en generator). Styrspolen är kopplad till transistorns bas och emitter – när en svag ström passerar här öppnar transistorn vägen fri för ström över emitter och kollektor vilket innebär att drivspolen får full kraft och skjuter iväg magneten åt motsatt håll samtidigt som induktionen upphör i styrspolen då stängs ”strömkranen” över drivspolen. Pendeln vänder – magneten passerar båda spolarna – eftersom transistorn även fungerar som en diod induceras ingen ström förrän pendeln åter vänt och passerar åt ”rätt” håll igenom spolen. Polariteten på strömpulsen beror på magnetens polaritet.
Genialt enkelt!
Batteriet varar länge eftersom drivspolen endast får en kort ”puff” vid varje hel svängning av pendeln.

När dessa klockor var ropet i början av 80-talet fanns det hela ”elektronikburkar” att köpa och enkelt byta. Efter en hel del letande efter en ny spole gav jag upp…
Började undersöka möjligheterna att själv linda om spolarna. Det visade sig också svårt att hitta isolerad koppartråd av rätt dimension men efter många om och men hittade jag en engelsk leverantör. Jag hittade även en väldigt bra artikel om hur många varv som krävdes och mycket annat.

Tänkte med hjälp av min CNC-maskin linda om spolarna. Då har man möjlighet att dels röra spolen i sidled så att det lindas jämnt, dels snurra den det antal varv som krävdes.
När jag fått trådrullen, byggde jag en enkel ställning för den. Satte kullager på axeln för att den skulle rulla lätt och fint. Träplattan skruvade jag sedan fast på ett fotostativ i rätt höjd.
I frässpindeln fäste jag ett rör där jag förde in en fuktig Wettexduk som spoltråden kunde passera. Jag fick då en jämn och fin friktion så att spolen lindades lagom tajt. Jag lödde fast spoltråden på en kopplingstråd, sedan var det dags att köra!
(Förmodligen var det här som den ”gamla” spolen hade gått sönder – i lödningen mellan spoltråd och ledningstråd.)

Spolen man lindar först är styrspolen – den lindas med 5000 varv.
Drivspolen skall lindas med 3000 varv.
Tråden jag använde var 0.063mm, 42 AWG Enamelled Copper Magnet Wire – Solderable (250g).

Jag lödde in komponenterna på ett experimentkort för att lätt kunna provköra och testa om jag gjort rätt. Det visade sig när jag väl fick igång klockan att den svängde för bra!
Pendeln slog i spolen. För att minska svängningen blev jag tvungen att byta ut motståndet över drivspolen till 6kΩ istället för 5,1 kΩ.
När jag jobbade med att ta loss komponenterna skadade jag plasten med lödkolven, jag valde därför att behålla mitt lilla kretskort på utsidan. Det blir också lättare att mäta upp det som behövs om kretsen sitter mer lättåtkomlig. Jag byggde in kretsen i en burk som jag placerade vid batteriet.

Källhänvisningar finns längst ner på denna sida. Även några filmer.

: Kundo electronic

: I den böjda stången längst ned på pendeln döljs magneten.

: Transistorn med den rödmarkerade kollektorn.

: Transistorn TF65y

: Byggde ett ställ till trådrullen. Svarvade två nav till trådrullen.

: Satte kullager så att den skulle rulla lätt.

: Satte kullager så att den skulle rulla lätt.

: Spolen

: Ett motstånd ligger parallellt över drivspolen.

: Övergången mellan spolen och den mer kraftiga kopplingstråden.

: Tråden tas bort.

: Satt upp alla delar i CNC-maskinen

: För att få lagom friktion när spoltråden lindades upp på spolrullen satte jag en bit fuktad Wettexduk i ett rör.

: De första varven spolas på.

: Lindas jämnt och fint.

: CNC-maskinen programmerad för att gå från sida till sida i en lagom fart och med lagom avstånd mellan varven.

: De båda spolarna lindade och anslutningarna klara.

: För att kolla om allt fungerade lödde jag in komponenterna på ett experimentkort.

: Koppling

: Enkelt test

: Transistor och motstånd.

: Den enkla mekanismen

: Pendeln i full sving

: Kopplingsschema

Källor:
Fantastisk bra artikel om hur allt fungerar:
https://sound-au.com/clocks/kundo.html

Belganet, ellära. Sök efter Mätningar på transistorkopplingar.

Brocott, leverantör av spoltråd mm.

Tack till Johan och Kurt för hjälp med projektet.

L. Leroy no 6511 – jakten på de försvunna stenarna

Publicerad den 27 juni, 2021 av andersandersson13

Eric sa: – Jag har en klocka som behöver ny balansaxel. Kan du hjälpa mig?
Jag sa: – Ja det kan jag säkert.
Eric sa: – Det är något konstigt med den. Det står 22 stenar graverat på verket men hur jag än räknar får jag det till 19 stenar, det fattas tre stenar. Var är dom?

När jag fick klockan i min hand kunde jag också strax konstatera att det stämmer nog att det är 19 stenar i verket. Vad jag kunde se och tänka mig var det: fem vid balansen, fyra vid haken, fyra vid gånghjulet, två var på resten av hjulen = 6 stycken. 5+4+4+6=19.
Det var också ingraverat ”five (5) adjustments” – fem justeringar. Fem justeringar, på en observatoriekronometer – det stämmer ju inte. Den är ju justerad i så många positioner det krävs för att kunna bli godkänd som observatoriekronometer, dessutom i kyla, rumstemperatur och värme. Den testas ju i sex positioner. Det är något som är konstigt här!

Jag kunde också konstatera att verket var oerhört välgjort, hade Guillaumebalans (klicka här om du läsa mer om denna typ av balans), jag kunde inte se några märken (som så ofta) efter klantiga urmakare, allt verkade vara i toppklass och toppenskick.
Det skulle bli ett nöje att få svarva en balansaxel och få igång detta fina urverk!
Stenarna får bli ett senare problem.
Här följer de olika stegen i renoveringen.
Jag börjar med att ta ur verket ur boetten och undersöka om det fanns fler fel eller defekter än den avbrutna balansaxeln.
Nej, allt såg fint ut (de extra stenarna hittade jag inte dolda under tavlan) det var dags att förbereda balansen, ta bort den avbrutna axeln och svarva en ny.

Lösgjorde balansen från kloven. Lyfte av spiralen med mina hävarmar av mässing. Ibland på så här fina klockor är det två separata liverrullar – så var det på denna.
Den lilla – eller säkerhetsrullen – kunde jag ta bort på samma sätt som jag brukar.
När jag skulle ta bort den stora rullen insåg jag snabbt att det skulle bli problem.
Varför?
Alla vanliga liverrullsavtagare är gjorda för balanser med plan undersida, men de flesta (som jag sett) Guillaumebalanser är inte plana under. Själva balansringen sitter i mitten av skänkeln. Hur får jag bort rullen? Jo, det var bara att tillverka ett verktyg!
Jag tycker själv att jag har det mesta i verktygsväg – men en sådan här liverrullsavtagare det hade jag inte!
Hur många gånger ska detta hända?
Det saknas alltid ett verktyg!
Tror inte att detta är det sista verktyget jag behöver tillverka!
Det var nu jag började inse att detta inte skulle gå…
När rullen var borta började jag betrakta axeln: kan jag överhuvud taget tillverka en axel så här fint???
Att svarva en axel är en sak men att göra den så här perfekt…
Nej det skulle antagligen behövas flera försök och frågan för mig var om jag skulle kunna göra en taskig kopia.
Kanske, kanske kunde jag borra in en tapp?
Har gjort det förut, ja det var bara att försöka och göra så gott man kan.

: Vipere-stämpeln.

: Vackra gravyrer.

: Två balanser i sidvy och genomskärning. Den övre är så som kompensationsbalanser brukar se ut, den undre Leroybalansen.

: Mina liverrullsavtagare, numera i uppdaterad version.

: Stansen för att slå bort rullarna med. Man slår på ”trumpeten” på axeln, dvs den rundade biten strax ovan tappen. Tappen går in i det större hålet och är på så vis skyddad.

: För plana balanser.

Mäter först den hela tappen – 0,07 mm. Det är en riktigt tunn tapp!
Men så brukar det vara i dessa kronometrar. Det raka partiet på tappen brukar vara kortare än på ett vanligt fickur. Eftersom lufterna i balansen skall vara extremt små, behöver det raka partiet på tappen endast vara så långt som balanshålet är djupt plus en liten marginal för luft.
Mitt tunnaste borr är 0,15 mm, så jag valde att använda det.
Nu sätter jag balansen i svarven, jag kontrollerar så att balansen snurrar runt och inte kastar. Om man får problem med att det kastar när man sätter upp i svarven kan man använda lyktan i tappinborrningsverktyget för att styra axeln. Då går det lätt att centrera. Nu tar fram mina nyslipade sticklar, jag har en stickel med särskilt vasst slipad vinkel som jag gillar att använda för just centrering. Jag filar tappändan plan med en safirfil, är det större tappar och axlar man jobbar med brukar det gå fint att svarva ett plan.
Nu gäller det att svarva en försänkning som gör att borret styr rätt, det kan man bara göra med en supervass spets på sin stickel. Man får kontrollera spetsen med en stark lupp eller i mikroskopet. När du har gjort försänkningen måste du kontrollera så att du verkligen svarvat hela vägen in i botten, det får inte sticka upp något längst inne i botten på centreringen.
Jag har ett tillbehör till svarven som är gjort för tappinborrning. Det består av en lykta med hål av olika storlekar, en centrerspets och en borrhållare. Jag kontrollerar så att borret sitter perfekt centrerat i borrhållaren med hjälp av en indikatorklocka med
1/1000-dels mm noggrannhet. Sedan trycker jag borret försiktigt mot centreringsförsänkningen på axeln och kollar en extra gång att borret centrerar fint mot axeln. Tar lite olja på borret och kör!
Med hårdmetallborret brukar det skära galant i även den hårdaste axel, så även i detta fall. Inga problem. Brukar borra in ungefär dubbla tapplängden.
Sedan tar jag fram ett lämpligt blåstål och svarvar en tapp. Jag brukar göra tappen sådan att den går in hela vägen till botten av hålet och helt rak. Det är väldigt lätt att en så här hård balansaxel spricker om jag skulle valt att göra tappen något konisk (som man brukar göra på grövre dimensioner), jag brukar polera den sista tusendelen för att den ska gå in fint. När jag är nöjd med tappen svarvar jag en anvisning så att jag kan bryta av tappen när den sitter fast i balansaxeln. Tar på Loctite för cylindriska låsningar – viktigt att välja rätt produkt – och fäster tappen i balansaxeln. Sedan bryter jag av tappen vid min anvisning.
Skönt – en ny tapp på plats!
Då ska tappens diameter och längd anpassas. Detta gör jag i rullbänken.
Börjar med tjockleken, väljer 0,12 mm i rullbänken, polerar ner, kontrollmäter, kontrollerar formen på tappen, minskar till 0,10 mm i rullbänken, kontrollerar osv.
När jag närmar 0,07 mm provar jag flera gånger tills tappen går in i hålet.
Har tagit bort motstenen i balanskloven, provar med balansen. Nu kontrollerar jag hur mycket av tappen som sticker ut. Använder hålskivan i rullbänken och kortar av tappen med hjälp av en safirfil. När det börjar närma sig, provar jag med en nyslipad skruvmejsel hur mycket av tappen som sticker ut. Det allra sista håller jag mejseln över tappen och lyfter balansen för att se om jag har luft. När jag ser att det finns luft slutar jag, kronometrar skall ha luft men inte mer. Ett vanligt fickur skall ha mer luft.
Skruvar fast motstenen och provar så att balansen fungerar. Sedan monterar jag liverrulle och spiral – klockan fungerar igen!

: Fick ta fram några av mina minsta borr – 0,15 mm.

: Kontrollmäter borret.

: Kontrollerar rundgången i borrhållaren.

: Diamantskivan i svarven.

: Mina diamantskivor tillsammans med en dispenser med fotogen. Jag tar fotogen på en trasa och håller emot skivan när jag slipar. Då fastnar inga sliprester i skivan samt skivan och stickeln kyls.

: Detalj av den fina skivan. På denna skiva har jag även slipat hakstenar i rubin.

: Man måste vara mycket noggrann när man centrerar så att man verkligen kommer in med stickeln i centrum. Det får inte bli en tutt som sticker upp i mitten så som bilden till vänster. Då kommer borret att gå snett och hålet hamnar inte i mitten.

: Förbereder tappänden för att kunna göra ett exakt instick genom att planslipa den.

: Med hjälp av en noggrant slipad och polerad stickel gör jag en försänkning exakt i mitten av axeln, kontrollerar noga så att jag verkligen hamnat i mitten och att försänkningen inte har någon utskickande topp i centrum, vilket lätt blir resultatet om inte stickelns spets är perfekt.

: Kontrollerar centreringen.

: Tar fram tappinborrningsverktyget till svarven och letar reda på ett lämpligt hål för min tapp.

: Hårdmetallborr 0,15 mm skall användas. Kommer borret att skära i den glashårda axeln???

: Borret skär hur bra som helst! Det är fantastiskt att jobba med skärande verktyg i hårdmetall – de fungerar så bra!

: Brukar borra in ungefär dubbla tapplängden.

: Har satt upp en liten LED-ficklampa för att få bästa möjliga ljus när jag arbetar.

: Hålet i axeln.

: Hålet i axeln.

: Hålet i axeln.

: Svarvar en tapp 0,15 mm som skall passa i hålet på balansaxeln.

: Tappen passar i hålet. Svarvar en liten brottanvisning så att jag lätt kan bryta av den svarvade tappen. Sätter lite Loctite – låslack på tappen och bryter av.

: Tappen sitter på plats!

: Har gjort tappen lite för lång.

: Dags för polering och anpassning av längd.

: Axeln skall nu poleras ned till 0,07 mm.

: Tappens längd måste anpassas.

: Nu är tjockleken rätt, men tappen är alldeles för lång.

: Kortar axeln med hjälp av en safirfil.

: Fortfarande lite kvar att ta ner.

: Nu kanske?

: Kontrollerar om axeln sticker upp ovanför hålet med en nyslipad skruvmejsel.

: Korrekt längd.

: Skruvmejseln fastnar inte längre på tappen.

: En kronometer skall ha så lite luft som möjligt i sid- och höjdluft.

: Provar i klockan med motstenen på plats – balansen snurrar på fint!

: Kontrollerar lufterna – så små som möjligt.

: Balansen helt klar!

: Så här ser den inborrade tappen ut i mikroskopet.

: Dags att sätta liverrullarna på plats.

: Stora rullen sätts fast.

: Säkerhetsrullen sätts fast.

: Säkerhetsrullen sätts fast.

: Spiralen på plats.

: Allt klart.

: Allt klart.

: Allt klart.

: Det svampformade ytterfästet gör det enkelt att centrera sprialen.

: Den styva haniballegeringen gör att spiralen inte hänger ner av ytterfästets vikt.

: Filmärken på en del skruvar. Märken när man justerat in tyngdpunkten på balansen.

: Filmärken på en del skruvar. Märken när man justerat in tyngdpunkten på balansen.

: Liverrulle och säkerhetsrulle. Liversten i safir.

: Liverrulle och säkerhetsrulle. Liversten i safir.

: Dags att se om klockan fungerar – ser bra ut!

: Dags att se om klockan fungerar – ser bra ut!

Dags att plocka isär verket och göra rent. Efter rengöring: epilamisering, ihopsättning och oljning. Inga fler överraskningar, hittade heller inte de saknade stenarna eller någon rimlig förklaring på mysteriet. Kanske var det en förvirrad gravör som inte kunde räkna som gjorde denna, eller förväxling med en annan klocka?
Skulle denna klocka ha tillverkats idag skulle den med säkerhet kostat ett sexsiffrigt belopp, Eric köpte denna superklocka för några tusenlappar!

Eric nämner detta om Leroy 6511:
Den tävlade i första klassen på observatoriet Besançon år 1910. Reglaget utfördes av Maurice Quelos. Uret kom på plats 74 av 197 det året med 206,9 poäng som också innebar guldmedalj. Den kom också 6:a av 27 ur som klarade testningen i 1910-års tävling för torpedbåtskronometrar som hölls av Service Hydrographique, Paris – Franska marinens hydrografiska tjänst. En tävling som ställdes som inköpskrav av franska marinen.
Urverket är samma som användes i observatoriekronometrar av Vacheron & Constantin, Paul Ditisheim (då under benämningen typ 2), Haas Neveux och Patek Philippe. Ingen vet exakt var råverket kom ifrån, men i Patek-museets dokument står det om en av Patekerna att de köpte verket från Wehrli freres, ”Wehrli Frères” som var reglörer verksamma i Geneve. Även Cortebert använde urverket.

Titta på detaljerna i bilderna och njut!

Balanskloven.

: Klockan klar! Silverboetten milt rengjord – ingen polering.

: Boetten före rengöringen.

: Klockan klar!

Klockan klar!

Kolla passningen och precisionen på visarväxelhjulet!
Det vilar på en tand på visarställhjulet, när jag med korntången rör hjulet glider det ner i sin position. Sånt som en nörd blir lycklig av att se!

Omega koaxial 2500 – problem vid oljning

Publicerad den 12 mars, 2021 av andersandersson13

När man satt ihop och lagat verket är det dags för oljning. I vanliga verk med ankargång brukar det inte vara några större problem, men på Omegas koaxialverk krävs det lite mer av dig som urmakare.
Omega har därför gjort flera olika verkhållare där man kan stega fram gången för att kunna olja tänder och stenar på korrekt sätt.
Verket som jag i alla fall kommer mest i kontakt med är kaliber 2500.
Jag har retat mig på att frammatningen sitter på höger sida av verkhållaren. Det innebär att du måste byta grepp varje gång du ska mata fram en tand. Jag håller oljegivaren i höger hand – oljar en tand – lägger ifrån mig oljegivaren – matar fram en tand – plockar upp oljegivaren igen – försöker sikta in den i rätt öppning – osv.

Jag vill mata fram med vänster hand och olja med höger utan att behöva byta arbetsställning varje gång. Det är tidskrävande att försöka pricka rätt efter varje greppbyte.

Så jag tillverkade helt enkelt en genomgående lättrad skruv!
Hur enkelt och bra som helst.
Några illustrationer på hur jag tänker samt en enkel skiss på skruven.
Retar du dig också på detta är det bara att tillverka en skruv eller ta kontakt med Verkmästarna så svarvar jag en till dig också!

H. L. Matile no 10790- en utmaning, del 3.

Publicerad den 9 februari, 2021 av andersandersson13

Svara

Del 3.

När själva verkdelen är klar är det dags för kronografen och uppdraget.
På slutet skriver Eric om Matiles intressanta historia och om testningen av detta verk med mera.

Alla delarna till visarställningen.

Alla delarna till kronografen.

Generellt när jag jobbar med kronografer brukar jag börja med att sätta pelarhjulet på plats. Därefter de delar som gör att pelarhjulet rör sig – spärr och start/stopparm t. ex. Erics kronograf är ju av en enkel sort men det krävs ändå att man sätter de olika delarna i rätt ordning annars blockerar de varandra och man får backa några steg. Allteftersom delarna hamnar på sina platser smörjer jag funktionsytorna som annars kan vara dolda. Höga tryck – fett, små rörelser utan större tryck får olja.
Bildserien nedan visar hur varje del hamnar på respektive plats.
Konstigt nog finns ingen svensk ordlista över urmakeritermer, delars namn etc, så en del namn har jag själv hittat på.

: Pelarhjulet på plats.

: Pelarhjulets spärrfjäder

: Start/stopparm

: Returfjäder för start/stopparm, fjäder för frammatiningsarm.

: Centrumaxel.

: Visarväxelhjul.

: Kronografvippa.

: Sekundräknarhjulet.

: Blockeringsarm för sekundräknarhjulet.

: Fjäder för kronografvippa.

: Nollställararm.

: Fjäder för nollställararm.

: Timhjulets support.

: Visarställarm.

: Arm för visarstllningen.

: Visarställhjul.

: Visarställhjul.

: Kloven för visarställhjul.

: Timhjul.

: Nollställning.

: Start.

Alla kronografens samt uppdragets delar på plats!

Här testar jag så att allt fungerar som det ska. Start – stopp – nollställning.

Pelarhjulet är ”hjärnan” i en kronograf. Hjulet har 18 tänder i botten. Varje tryck på knappen matar fram en tand. Här ser man hur nollställararmen vilar på en av kammarna. Armen för blockering av sekundräknaren saknas här. Kronografen går.

Kronografen stoppad. Nollställarmen vilar fortfarande på en kam. Användaren kan läsa av den uppmätta tiden. Kronografen har tre lägen: start – stopp – nollställning. Varje kam motsvarar två tryck på knappen och mellanrummet ett tryck. Hjulet har 18 tänder = 6 kammar x 2 + 6 mellanrum x1 = 18 tryck för ett varv på hjulet.

Här har nollställararmen fallit ned i en av öppningarna. Nu är sekundräknaren nollställd. Nästa tryck på knappen kommer att starta kronografen och lyfta nollställararmen upp på nästa kam.

Timelapsefilm med de olika funktionerna.

Verket monterat i boetten.

: Dags att sätta tavla och visare.

: Kollar så att det finns tillräckligt med plats mellan visarna.

: Nollad.

: Verket monterat i boetten.

: Glasbaksida.

Allt klart!

Här kommer Erics intressanta text om alla farbröder Matile och om detta ur specifikt:

Henri Louis Matile kronometerkronograf 10790

Henri-Louis Matile är ett namn som tycks ha gått i arv i minst fyra generationer. Henri-Louis Matile född år 1757, okänt dödsår, fick en son 1790 som han också döpte till Henri-Louis, tyvärr också med okänt dödsår. Henri-Louis född 1790 födde i sin tur en egen son år 1817 som också gavs samma namn och som dog 1893. Henri-Louis Matile född 1817 födde i sin tur en son år 1843 som traditionsenligt gavs samma namn och som dog 1925. Åtminstone de två senare var urmakare verksamma i schweiziska Le Locle under andra halvan av 1800-talet. När farfarn, som troligen inte var urmakare, fortfarande var vid liv tycks fadern ha kallat sin verksamhet ”H. L. Matile fils”. Efter farfarns död döptes verksamheten om till ”H. L. Matile” utan ”fils”, som alltså betyder son på franska. Exempel på detta går att se i resultaten från precisionstävlingarna på observatoriet i Neuchâtel från 1868 och 1869. År 1870 förekommer både namnen H.-L. Matile fils och H.-Louis Matile et fils i resultatlistan vilket tyder på att fadern och sonen arbetade ihop och att den yngsta Henri-Louis sannolikt gick i lärlingstjänst hos sin far. I observatoriets resultatlistor mellan 1877-1879 syns H.-L. Matile och H.-L. Matile fils (H.-L. Matile Son år 1877) som konkurrenter med olika serienummerserier, dock med viss överlappning. För ur gjorda runt 1870-1880 är det således mycket svårt, om inte omöjligt, att bedöma vilken H. L. Matile som var ansvarig och i vilken grad de då samarbetade. Som exempel hade de båda urverksamheter listade i Le Locle enligt adresslistan, Indicateur de La Chaux-de-Fonds et du Locle, från 1877-1878 (under kategorin fabricants et négociants). Sonens verksamhet med inriktning på komplicerade ur var listad på adressen ”de Couronne 316” och faderns verksamhet på ”Rue de France 287”. Troligen arbetade de mycket nära och det är möjligt att verksamheternas konsoliderades någon gång runt 1883. Efter 1882 finns nämligen endast faderns urverksamhet i adresslistan. Sonen sysslade också med politik och var prefekt i Boudry – som ligger sydväst om Neuchâtel vid Neuchâtelsjön – i adresslistan från 1883. Han tycks ha hållit denna position till minst 1902, då ytterligare en referens till honom som prefekt går att hitta.

Oavsett vilken eller vilka Henri-Louis Matile som låg bakom, var företaget H. L. Matile känt för sina komplicerade ur och kronometrar av mycket hög kvalitet. En stor del av produktionen gick på export till USA där importföretaget Mathey Brothers, Mathez & Co under en tid var generalagent.

Den amerikanska marknaden var onekligen mycket viktig för H. L. Matile och vid världens första officiella världsutställning i USA, Centennial International Exhibition 1876 i Philadelphia, valde företaget att storsatsa. Vid utställningen ställde företaget ut fem komplicerade ur och en fickkronometer, samtliga med gångcertifikat från det schweiziska observatoriet i Neuchâtel.

Värt att nämna är att även komplicerade ur från Charles Henry Meylan ställdes ut i samband med uren från H. L. Matile. C. H. Meylans komplicerade ur tillverkades nämligen av H. L. Matile då.
H. L. Matiles främsta och mest komplicerade utställningsur, troligen serienummer 10697, beskrivs i Joseph H. Wilsons bok ,”The masterpieces of the Centennial international exhibition”, som

”a piece of workmanship that presents the most extraordinary handiwork in the best known instance of its representation, it being certainly the most intricate watch ever exhibited in this country” och

”this watch may be ranked as one of the most remarkable exhibits in the Exhibition, combining within itself evidences of profound mechanical and mathematical knowledge, exact and experienced skill of hand and eye, and exceedingly great patience, industry and ingenuity.”

Uret i fråga tog två år att tillverka och hade minutrepeter, evighetskalender, 1/5-dels splitsekundkronograf, 1/5-dels hoppande sekund och månfasvisning. Trots alla komplikationer, var inte uret mycket större än ett vanligt fickur och som nämnts ovan hade det till och med ett gångcertifikat från observatoriet i Neuchâtel.
H. L. Matiles ur gjorde verkligen intryck i USA och det superkomplicerade uret beskrevs i den amerikanska dagstidningen Washington Times som ”perhaps the most wonderful watch in the world”. Den kände och humoristiske författaren Mark Twain (Samuel Langhorne Clemens) skriver i artikeln att uret, med alla sina funktioner, troligen vet mer än den genomsnittlige amerikanske väljaren och att uret är mer likt en människa än något ur han skådat tidigare. Twain spekulerar kring vad som skulle hända om kugghjul lades till eller togs bort från uret. Han konstaterar att om uret gavs ytterligare hjul så hade det nog lärt sig att både läsa och skriva och om hjul togs bort så hade det nog ändå varit mer intelligent än de som styr landet.

Utöver tillverkningen av komplicerade ur lades också en stor vikt vid precision och vid observatoriecertifiering av ur. I nästan 20 år tävlade företaget på observatoriet i Neuchâtel. Första gången var 1868 och sista gången var 1883 och under dessa år vann företaget H. L. Matile många priser. Ett bra exempel på detta är år 1881, när H. L. Matile vann observatoriets stora pris för tillverkare. Priset innefattade utöver den stora äran också en prissumma på 200 franc, vilket då var en ansenlig summa. Det delades ut baserat på en tillverkares kronometrars genomsnittliga precision i testningsklasserna A, B och C, förutsatt att denna ställde upp med minst 12 kronometrar det året. Priset delades inte ut alla år med anledning av de strikta gränsvärdena. Många kronometrar, även sådana som med god marginal klarade kronometertestningen på observatoriet i övrigt, presterade inte väl nog för priset, vilket alltså påverkade företagets genomsnitt negativt. Majoriteten av tillverkare hade heller inte kapaciteten eller var intresserade av att ställa upp med fler än 12 kronometrar ett år.
År 1881 deltog företaget H. L. Matile med hela 31 kronometrar, vilket var klart flest av alla deltagare. Troligen bar fadern Henri-Louis Matile ansvaret för tillverkningen. Tillsammans med Borel & Courvoisier, vilka deltog med 12 kronometrar, kvalificerade de sig alltså för att tävla om det stora priset. Företagets 31 kronometrar uppvisade generellt mycket god precision, men i en av parametrarna som bedömdes, skillnaden mellan den högsta och lägsta uppmätta gången, översteg kronometrarnas snitt det tillåtna gränsvärdet och företaget borde således ha diskvalificerats från priset. Intressant är att även konkurrenten Borel & Courvoisiers kronometrar föll på samma parameter och att H. L. Matiles kronometrar föregående år, 1880, också gjorde det. Detta ledde till att observatoriets chef, Dr. Adolph Hirsch, diskuterade parametern i observatoriets årliga rapport. Han konstaterade dock att gränsvärdet inte borde ändras.

Trots parametern beslutade sig den ansvariga styrelsen för att Henri-Louis Matile skulle tilldelas observatoriets stora pris. Det ovanliga undantaget motiverades av att 9 av företagets 31 kronometrar var kronografer och att 10 av kronometrarna testades i testningsklassen B, observatoriets svåraste för fickkronometrar. Kronografer uppvisade i regel sämre resultat i tävlingarna och testningen i klass B varade i 6 veckor och urverken testades i värmeugn, kylskåp och i 5 olika positioner, något som med all säkerhet ökade skillnaden mellan ett urverks högsta och lägsta uppmätta gång. Det fanns inte heller några tvivel om att de 12 bäst presterande av de 31 kronometrarna skulle ha uppfyllt de krav som ställdes för priset. Hade H. L. Matile valt att endast ställa upp med sina tolv bästa hade de alltså troligen vunnit priset. Styrelsen ville inte straffa H. L. Matile för andra året i rad för att ha ställt upp med ett stort antal kronometrar i tävlingen.

En av kronometrarna H. L. Matile ställde upp med i tävlingen 1881 var serienummer 10790, en kronometerkronograf av bästa sort med 1/5-dels sekund. Baserat på en delvis bortfilad stämpel kan råverket troligen attribueras till LeCoultre, Borgeaud & Cie, men det är som ofta svårt att säga med säkerhet. Totalt klarade 29 kronometrar den mycket strikta testningen i klass B, som alltså också var en tävling, och nummer 10790 var en av 6 kronografer att klara testningen. Inte nog med att den klarade testningen, kronometern kom dessutom på tredje plats och var den bästa kronografen att testas det året. Placeringen i de olika tävlingsklasserna baserades på urets genomsnittliga gångvariation, alltså skillnaden i gångavvikelse, och ju lägre värde desto bättre. Med en genomsnittlig gångvariation på 0,28s kom alltså 10790 på tredje plats i klass B. Den bästa kronometern i klassen det året uppvisade en genomsnittlig gångvariation på 0,25s och den sämsta på 0,97s.

Trots den höga placeringen vann inte kronometern något av de priser som gavs till enskilda kronometrar. Faktum är att samtliga i topp tre inte gavs pris av olika anledningar. Endast kronometrar från kantonen Neuchâtel gavs priser, så en uteslöts på grund av detta. Många kronometrar, exempelvis nummer 10790, fick ej pris på grund av att de inte uppfyllde något av villkoren gällande gränsvärden för pris. Vad gäller kronometer 10790, som alltså generellt uppvisade absolut topprecision, berodde det på ett av positionstesterna. Enligt artikel 9 i testningsreglerna får prisvinnande ur ej uppvisa en skillnad i gång på över 5s mellan positionen där uret står upprätt med kronan uppåt och positionerna där uret står upprätt med kronan till vänster eller till höger. H. L. Matile 10790 uppvisade en skillnad mellan positionen där uret står upprätt med kronan uppåt och positionen där uret står upprätt med kronan till höger på 6,41s.

Reglören som bar ansvaret för H. L. Matiles samtliga kronometrar 1881, och många av konkurrenternas, var Fritz Borgstedt, också var verksam i Le Locle. Fritz Borgstedt var en av de mest produktiva reglörerna i slutet av 1800-talet och vann många observatoriepriser.
Borgstedt var son till en mjölnare och föddes 1826 i den tyska staden Werther i Nordrhein-Westfalen. Han lärde sig urmakeriyrket i tidig ålder hos en urmakare i sin hemstad och arbetade därefter som assistent till en hovurmakare i Detmold. Som assistent fick han vidareutbildning som urmakare och konstruerade på så vis en fickkronometer från grunden. Borgstedt flyttade till Schweiz redan 1851 i hopp om ytterligare urmakeriutbildning. I La Chaux-de-Fonds arbetade han under många år med tillverkning av högkvalitativa gångpartier. När arbetet i staden tröt flyttade Borgstedt istället till den närliggande staden Le Locle, där han fick arbete som reglör. Under sitt arbete med finjustering av ur var han en av de första att praktiskt applicera Edouard Philips teorier om balansspiraler och ändkurvor. Balansspiralen i kronometer 10790 har tätare innervarv istället för en innerkurva. Kanske är just detta ett exempel på sådan teori i praktik. Fritz Borgstedt dog den 13 november 1892 och hyllades i tysk urmakarpress för sina stora framgångar utomlands.

Idag är det relativt svårt att hitta information om företaget Henri-Louis Matile, personerna bakom och de ur som tillverkades. Trots framgångar på den amerikanska marknaden och vid observatoriet i Neuchâtel tycks H. L. Matile ha upphört någon gång runt 1890. Sista gången företaget nämndes i adresslistan Indicateur de La Chaux-de-Fonds et du Locle var 1889. Det går idag endast att spekulera i vad som hände. Som nämnts tidigare tillverkade företaget komplicerade ur för C. H. Meylan och kanske växte denna del av verksamheten sig så stor att detta blev företagets fokus? Kanske valde sonen att fokusera på sin politiska karriär när fadern blev till åren?

Källförteckning:

Allgemeines Journal der Uhrmacherkunst, band 17 1892, tillgänglig:
https://digital.slub-dresden.de/werkansicht/dlf/104945/446/0/

Bulletin de la Société des Sciences Naturelles de Neuchâtel, band 8, 9, 10, 11, 12, 13 och 14, tillgängliga: https://www.e-periodica.ch/digbib/volumes?UID=bsn-001

Dictionnaire des Horlogers, De Mabelly à Muzi:

http://fr.worldtempus.com/article/industrie-news/economie/dictionnaire-des-horlogers-de-mabelly-a-muzi-15634.html

Favre-Perret: Report on Horology, Philadelphia Exhibition 1876, tillgänglig:

http://www.watkinsr.id.au/Favre.pdf

Francis A. Walker. International Exhibition, 1876: Reports and awards. Groups I-XXXVI and collective exhibits, sidor 122-123 och 158.

Henri-Louis Matiles släktträd, tillgängligt: www.familysearch.org/tree/pedigree/landscape/MJR7-MQW

Indicateur de La Chaux-de-Fonds et du Locle, år 1877-1878, 1880-1882, 1883, 1889, tillgängliga:

https://doc.rero.ch/record/323375

Joseph M. Wilson. The masterpieces of the Centennial international exhibition, volym 3, sidor 245-248, tillgänglig: https://archive.org/details/masterpiecesofc03shin

L’Impartial, 1902, No 6490, XXIIme Annee.

Scientific American, June 2 1877, sida 342.

The Jewelers’ Circular and Horological Review, volym 15, 1884, sida XIV.

The Dalles weekly chronicle., December 29, 1900, PART 2, Image 3, tillgänlig:
https://oregonnews.uoregon.edu/lccn/2003260222/1900-12-29/ed-1/seq-3/

The Jewelers’ Circular and Horological Review, 1882, volym XIII, sidor 348, 361-363, tillgänglig:

https://archive.org/details/PO60176Vol13/mode/2up

H. L. Matile no 10790- en utmaning, del 2.

Publicerad den 23 januari, 2021 av andersandersson13

Svara

Del 2

När allt var klart med att få verket att fungera i boetten var det dags ägna själva verket uppmärksamhet och få det att fungera.

När jag bestämde mig för att laga klockan hade jag upptäckt några smågrejer som jag tänkte kolla extra. Det var dels nollställningen av kronografen som inte fungerade till 100% och minutvisaren med sin konstiga tapp som jag tänkte börja med.

: Nu över till nästa problem. Här ser man att axeln är delvis anlöpt. Det tyder på att någon glödgat/avhärdat för att kunna borra ett hål.

: Nu över till nästa problem. Här ser man att axeln är delvis anlöpt. Det tyder på att någon glödgat/avhärdat för att kunna borra ett hål.

: Hålet är ocentrerat.

: Den inborrade tappen sitter fast i visaren och inte i centrumaxeln.

: Sätter ihop alla delar vid centrumaxeln. Vill kontrollera alla lufter och höjder. Går något för trögt/lätt?

: Sätter ihop alla delar vid centrumaxeln.

: Hålet hade spruckit, antagligen när visaren tryckts fast. Man har försökt att tennlöda fast den inborrade tappen. Det fungerande inte så bra. När hålet sprack ”svällde” axeln något och nollställningen gick trögt.

: Mäter upp alla delarna.

: Mäter upp alla delarna.

: Min tanke är att slipa bort den spruckna biten. Sedan svarva en tapp på centrumaxeln istället för att göra ett hål. Sedan göra ett rör som ska passa på tappen.

: Slipar bort med ett diamantbryne.

: Den spruckna delen bortslipad.

: Svarvar en tapp där visaren ska sitta.

: Provar att borra i axeln som är 0,7 mm med ett borr 0,40 mm. Ska se om det kan fungera.

: Borrar med 0,40 mm.

: Ungefär hälften av axeln kvar, tror att det ska vara tillräckligt starkt för att inte spricka eller deformeras.

: Svarvar ett tapp 0,400 mm. Sparar ca 3/10 och gör den sista biten ca 0,405, det ska vara tillräckligt för att röret ska sitta.

: Provar. Skall ta lite till innan jag sätter fast den för gott.

: Rör med tapp för visaren.

: Tar på lite Loctite och slår fast röret.

: Provar så att sekundräknarhjulet går fritt och fint. Röret är medvetet gjort lite för långt så att det blir luft mellan visarna.

: Centrumaxeln klar. Polerat mitt rör och har även tagit bort den gamla anlöpningsfärgen.

: Provar i verket så att nollställningen fungerar.

: Provar i verket så att nollställningen fungerar. Även med visarna på plats.

: Provar i verket så att nollställningen fungerar.

: Provar i verket så att nollställningen fungerar.

: Visarna har tillräckligt med luft emellan sig.

Jag valde att istället för att borra ett hål i centrumaxeln att svarva en tapp. Sedan tänkte jag mig ett rör med en tapp för visaren. Min tanke var att inte skada centrumaxeln mer. Om något skulle gå snett, hålet inte hamnade rätt eller att axeln skulle spricka (på samma sätt som hänt nu), var det bättre med ett rör som är lättare att göra nytt än en ny centrumaxel. Det går ju att laborera med hållfastheten på detta sätt. Om man sparar ännu mer av originalaxeln och gör röret tunnare, man kan ju till och med göra en brottanvisning för att den mer lättersatta delen ska gå sönder om en olycka är framme eller om det är en väldigt känslig och delikat del man repararerar. Så får man hoppas att framtidens användare är rädda om klockan.
Något som jag aldrig sett förut är att minutvisaren är överst, sedan kommer sekundräknaren och underst timvisaren.
En kommentar om den tidigare reparationen.
Man ser hur viktigt det är att vara noggrann när man borrar in en tapp. Om man inte centrerar borret blir hålet snett, om man dessutom inte gör tappen rätt som ska in i hålet t.ex. för konisk eller för stor spricker det lätt. Man får tänka efter så att man tar med så många parametrar som möjligt när man planerar sitt arbete. Om du till exempel borrar med ett hårdmetallborr i en glashård axel utan att anlöpa, då blir ju området vid hålet oerhört sprött och en presspassning skulle spräcka axeln.

Vidare med resten av renoveringen.

: Sekundräknarhjul har väldigt många och små tänder. De blir lätt skadade, så också på denna klocka. Om du tittar noga längst upp till vänster ser du en ”svullnad”, tänder har fått en tryck- eller stötskada.

: En kik i mikroskopet bekräftar. Tittar noga i mikroskopet på alla tänder, åtgärdar felen genom att skära rent med en stickel. Tidskrävande och svårt men värt all möda.

: Slipar med en fin diamantskiva en stickel (av ett avbrutet hårdmetallborr)så att jag kan skära bort graderna på hjulet. (Ofta ett vanligt fel när en kronograf inte fungerar som den ska. Kolla därför alltid sekundräknarhjulets tänder noga.)

: Vackra jeatonger för alla stenhål.

: Guldhjul.

: Ruckarmen och skalan.

: Vargtänder i uppdraget.

: En delvis bortfilad signatur avslöjar ändå att verkbotten, bryggor och klovar är tillverkade av L.B. & Co. Le Coultre & Cie. SA / Borgeaud & Co.

: Märken samt vackert perlage på undersidan av samtliga bryggor och klovar.

: Märken samt vackert perlage på undersidan av samtliga bryggor och klovar.

: Märkta skruvar. Jag skruvar tillbaka alla skruvar på sina respektive platser så går det snabbare att sätta ihop sedan.

: Perlage.

: Perfekt utformad och polerad skruv.

: Lös klove för uppdragsaxelns styrtapp.

: Lös brygga för gångpartiets lagerhål. Sekundhjulet placerat så här för att kunna driva kronografen.

: Innan rengöring.

: Notera att min korg för rengöring av balansen är inbuktad så att inte balanstappen kan sticka ut och bli skadad.

: Alla delar klara för tvätt. Har lagt några delar i plast för att undvika skav under resan till rengöringsmaskinen.

Efter rengöringen kontrollerar jag alltid delarna så att det verkligen är och ser rent ut. Kollar stenarnas funktionsytor efter oljerester – använder en putspinne vid behov, kollar ställen där jag vet att det brukar vara svårt att rengöra och det ofta är smutsigt till exempel uppdrag, fjäderhus och liknande. Därefter brukar jag epilamisera alla stenhål, gånghjul och hake och andra lagerställen samt vid uppdraget. Jag gör det för att vara säker på att olja och fett ligger kvar där jag vill att det ska vara.
Här följer en liten genomgång av alla vackra delar och sammansättningen av urverket. Kronografdelen tar jag sist.

: Verkbotten efter rengöring.

: Jeatong med gånghjulets motsten.

: Guldjeatong med gånghjulets motsten.

: Gånghjulet.

: Gånghjulet.

: Gånghjulstappen med sin oljefälla. Ovanligt långa och tunna tappar – men vanligt i fina kronometrar.

: Man funderar på hur mycket tid som spenderades på att fullända en hake och dess inställningar. Helt otroligt vackert arbete och detta är undersidan!

: Man funderar på hur mycket tid som spenderades på att fullända en hake och dess inställningar. Helt otroligt vackert arbete och detta är undersidan!

: Haken.

: Detalj av haken.

: Guldhjul.

: Guldhjul.

: Guldhjul.

: Gångpartiets brygga – undersida.

: Perlage.

: Cote de Geneve – geneveslipad brygga – ovansida.

: Centrumbryggans undersida.

: Den vackra centrumbryggan.

: Fjäderhusbryggan

: Fjäderhusbryggan – undersida.

: Fjäderhuset med vackert polerad kärna.

: Fjäderhuskärnan.

: Muffhjulet.

: Transmissionshjul.

: Kronhjulet.

: Balansen.

: Tunna balanstappar, oljefälla. spiralrullen vackert polerad. mjuka kurvknän på breguetkurvan, svampformad spiralstolpe. Spiralnörden ser att inne vid rullen är varven tätare.

: Tunna balanstappar, oljefälla. spiralrullen vackert polerad. mjuka kurvknän på breguetkurvan, svampformad spiralstolpe. Spiralnörden ser att inne vid rullen är varven tätare.

: Skänkeln placerad mitt på balansringen.

: Skruv med lång gänga – reglageskruv.

: Tvådelad liverrule blänker till vänster.

: Det vackra fjäderhuslocket med sitt intakta stoppverk.

: Fjäderfästet dolt längst till höger, avlastningbleck för fästet i mitten. Litet styrstift för locket kan skymtas till vänster.

: Komplett fjäderhus. Fjädern på plats, dags att börja sätta ihop verket efter rengöringen.

: Sekundhjulet sätts på plats först.

: Bryggan för alla lager till gångpartiet på plats med sina motstenar oljade och klara. Sekundhjul på plats.

: löpverk.

: Löpverk.

: Gånghjulet.

: Centrum.

: Alla hjul på plats.

: Alla hjul på plats.

: Alla hjul på plats. Uppdraget på plats.

: Gångparti.

: Gångparti.

: Balansklovens undersida.

: Balanskloven.

: Balans på plats.

: Verket ihopsatt.

I nästa del vänder jag på steken och koncentrerar mig på tavelsidan och kronografen.

H. L. Matile no 10790- en utmaning, del 1.

Publicerad den 17 januari, 2021 av andersandersson13

Eric bad mig att undersöka om jag kunde sätta in ett fint urverk i en boett. Han hade återigen kommit över ett fint urverk som slaktats på sin boett. Han hade med sig några visningsboetter som kanske kunde passa till verket.
Verket var ett observatorietestat kronometerverk dessutom utrustat med kronograf med 1/5-dels sekund. (Två begrepp som ofta förväxlas, kronometer och kronograf – här har vi båda.)
Passade på att ta några bilder av verket innan jag satte igång.
Klicka på småbilderna för att se större.

: Så här såg verket ut när jag först fick det.

: Så här såg verket ut när jag först fick det.

: Så här såg verket ut när jag först fick det.

: Så här såg verket ut när jag först fick det.

: Så här såg verket ut när jag först fick det.

: Så här såg verket ut när jag först fick det.

: Minutvisaren med sin skeva och konstiga tapp.

: Sekundräknarvisaren.

: Pelarhjulet i centrum.

: Frammatning med spärr, spärrfjäder för pelarhjulet.

: Hjulet nere till höger drivs av sekundhjulet, det är nu frikopplat från sekundräknarhjulet. När tidtagningen startas går de fintandade hjulen i ingrepp med varandra.

: Så här såg verket ut när jag först fick det.

: Detalj av fjäderhuskärnan.

: Hjärthjulet nollställt, men det gick lite trögt.

: Spiralen med tätare innervarv (istället för innerkurva) samt breguetkurva.

: Tvådelad liverrulle.

: Poleringen ska man inte klaga på! (Innan rengöring)

: Gångparti.

: Gångparti.

: Låsrör med stift för centrumaxeln.

Börjar med att ta bort balansen så att ingen olycka sker med den. Kontrollerar om jag kan se något allvarligt fel. Verket fungerade när jag drog upp den lite, det enda jag fann var att nollställningen av kronografen gick lite trögt. Tippade på att det nog bara var smuts som gjorde att det gick trögt. Minutvisaren hade också en konstig och skev tapp. Min erfarenhet av så här gamla kronografer är minst sagt begränsad, jag visste helt enkelt inte hur det brukar se ut.
Men kvalitén på verket var ju någonting alldeles extra!
Sicken kvalité!

Mitt största bekymmer – hur var detta tänkt?

På bilden ovan ser man den avbrutna uppdragsaxeln samt under den en öppning med en arm med ett hål i. Här sker start – stopp – nollställning av kronografen.
Det krävs ganska stor kraft för att trycka fram kronografens funktioner. Jag visste inte hur kopplingen mellan denna öppning och tryckknappen hade sett ut från början. Tyckte att proportionerna inte stämde riktigt med vad jag var van vid från tidigare reparationer.
Skulle detta fungera även i den nya boetten?
Såg inga märken på verkets kant efter någon ytterligare konstruktion. Såg framför mig en krona med tryckknapp för kronografens funktioner, mellan verket och kronan ett rör som för över kraften från tryckknappen till kronografen, sedan någon form av tapp/axel som trycker mot start/stopparmen. Jag hade en oro för att den stora kraften som krävs för att mata fram kronografen skulle bli för ensidig belastning för kronan.
Framtiden får utvisa om min oro är berättigad.
Det var värt att försöka få detta att fungera – en utmaning som passade mig!

En av boetterna skulle fungera. Prov och kontroll.

Fastnade för en av boetterna. Den var tillräckligt tjock för att verket skulle passa i höjd, den var något för stor så att jag skulle bli tvungen att tillverka en verkring, då kunde jag kontrollera så att verket hamnade på rätt plats samt att jag fick lite extra utrymme mellan verk och boett om jag skulle behöva göra någon extra konstruktion för att få kronografen att fungera. Kronröret hade även det generösa mått för att få plats med extra rör etc,
Tog kontakt med Eric och berättade att jag trodde på projektet. Det borde gå att få det hela att fungera!

Nu var det dags att noggrant mäta upp boett och verk för att göra en ritning på verkringen och sedan tillverka ringen och få verket att fungera i boetten.

: Svårt och tidskrävande. Uppmätning av verk och boett.

: Uppmätning av verket.

: Uppmätning av verket.

: I ritningsprogrammet har jag satt samman verk, verkring och boett.

: Boett, verkring och verk med hål och axel. Sammansatt av tre ritningar i datorn. Nu gäller det om mina mätningar stämmer i verkligheten.

: Min ritning.

: Fick göra verkringen i aluminium.

: Utsidan av verkringen klar.

: Inre delen svarvas.

: Inre delen svarvas.

: Verket provas i verkringen.

: Sticker av verkringen, fångar upp med ett verktyg så att den inte sticker iväg.

: Verkringen klar!

: Testar så att allt passar.

: Använder en kamera för att mäta in placeringen av hålen för uppdragsaxel och tryckknapp.

: Borrning.

: Hålet för uppdragsaxeln passar fint mot boetten! Verkringen fungerar.

: Verkringen klar med sina hål och urfräsning.

: Hål för tryckknapp.

: Hade missat att ge tavlan utrymme i verkringen.

: Provar försiktigt i boetten så att glasringarna inte tar i någonstans.

: Fräser ur ett spår för visarställningen i boett och verkring.

: Provar så att visarställningen fungerar.

: Hade endast dessa kronor med tryckknapp. Får duga.

: Fräser ur i glasringen för visarställningen.

: Fräser ur i glasringen för visarställningen.

: Allt får plats, glasringen passar. Visarställningen fungerar.

: Mäter upp den avbrutna axeln.

: Svarvning av uppdragsaxel.

: Filar fyrkanten, använder min modifierade filrulle i svarven.

: Provar.

: Axeln så gott som klar.

: Provar med hjulen så att allt fungerar.

: Jämför med den avbrutna axeln.

: Nu återstår gängning.

: Svarvade ett passande stift för hålet jag borrat i verkringen. Detta var ett test som visade sig fungera riktigt bra! Den tjockare delen är meningen att kronröret och tryckknappen ska verka emot.

: Gängan klar. Nu har har gjort ett rör som ska trycka mot det lilla stiftet du ser sticker ut från verkringen. Får börja med något för att se om det kan fungera.

: Nu gäller det! Testar om mina funderingar kan fungera…

: Svarvar en boetthals som ska styra kronan bättre.

: Kronan passar fint.

: De olika nya delarna.

: Boetthalsen på plats.

: Nu styr kronan fint. Stabilt och bra. Tryckknappen fungerar, kronografens funktioner funkar.

Ja det var många åtgärder och många delar som ska samverka för att det ska fungera.
Men nu är det mesta klart rörande boett, verkring och kronans funktioner.
I nästa del kommer jag beskriva reparationen av verket och hur det fungerar.

J E Kampe patent 1001278

Publicerad den 24 december, 2020 av andersandersson13

Svara

En rundlöpcirkel med svenskt påbrå.

Efter att jag först publicerade detta har jag fått fram ytterligare uppgifter om John. Delvis genom ytterligare efterforskningar via en släktforskningssida på nätet. Genom den sidan fick jag kontakt med Johns barnbarn Bob. Bob bor i Massachusetts och skrev om sina minnen av John. Bobs första bil – en Mercury från 1949 – ärvde han när John gått bort.
Jag har kompletterat med Bobs uppgifter i texten nedan.

En Mercury från nätet.

John E Kämpe var en av 1,2 miljoner svenskar som emigrerade till USA. John Edvin föddes i Bjuv strax utanför Malmö den 4 september 1879 och dog i USA 8 januari 1978.
J E Kämpe var son till urmakaren Anders Kempe (född i Tibbarp, Bjuv) och Gustafva Johannesdotter. Vid år 1900 års folkräkning (21 år gammal) finns han som boende i Blekinge tillsammans med 35 personer på samma adress (samtliga urmakeriarbetare). Det tog en sekund innan polletten ramlade ner – Halda!
Adressen anges till S. Öijavad N:o 2 Halda 145.
Henning Hammarlund – grundare av Halda – uppförde ett arbetarehem med matsalar och sovrum.
John måste alltså varit en av de urmakeriarbetare som tillverkade Halda fickur.
Man kan spekulera om John lärde yrket av sin far eller via den utbildning man hade internt på Haldafabriken. Jag vet inte när John började på Haldafabriken, men på tidiga bilder från fabriken ser man att de flesta arbetarna var barn. Den yngste arbetaren enligt folkräkningen 1900 var 14 år.

Några kommentarer till utdraget ur folkräkningslängden. Förutom Henning Hammarlund med fru och pigor bodde även urmakarna Carl Borgström (startade AB Urfabriken – ABU 1920) och Johan Gustav Blomqvist här. De senare anställdes för att kunna producera de första fickuren omkring 1890. År 1901 hade Haldafabriken totalt 58 arbetare. Vid denna tid utvecklades flera nya produkter och tillverkningen av taxametrar och telemetrar tog fart vid 1903.
Jag har skrivit lite om Halda i ett tidigare inlägg.

Det finns en uppgift i en husförslängd från Reslöv (nära Eslöv) att han var boende på Ängslotten no 31 och att han var inflyttad dit 24/11 1902. Vad jag fått fram så emigrerade han den 23/9 1903 till USA. Under resan träffade han sin blivande hustru Ellen Wilhelmina (född Seehausen från Skåne). De slog sig ner i Waltham, Massachusetts. där han jobbade på den kända urfabriken Waltham Watch Company. En adress jag fått fram där de bodde år 1920 är Newton Street nr 350. Bob berättar att just denna gata på sydsidan av staden Waltham var befolkad av många svenskar.

Efter en tid startade han ett eget företag specialiserat på verktyg. Från 1914 till 1931 tillverkade han urrelaterade verktyg och utrustning. I slutet av sin karriär sysslade han med urreparationer och tillverkning av stenar.
John och Ellen fick fyra barn – Olga (gift Swanson) (John bodde en tid hos Olga), Jennie (gift Andersen, enligt Bob en av Walthams största släkter) (Olga och Jennie var aktiva i Swedenborgkyrkan, de försökte bevara sitt svenska arv genom seder och bruk.), Helen och Herbert (Bobs far). Förutom Walthams urfabrik jobbade även John på Howard Clock Company. John hjälpte även sin son Herbert i hans bilverkstad.

J E Kampe fick patent på fyra verktyg, en speciell syftningslinjal för rundlöpcirkeln (848,831 år 1907); rundlöp- avvägnings-cirkel (1,001,1278 år 1911), en förbättrad version på rundlöpcirkeln (2,039,226 år 1935) samt patent på en speciell urmakarskruvmejsel. (1,361,335 år 1920).

Man tillverkade även en svarv med 50 mm dubbhöjd för 9 mm patroner.

Mitt verktyg har jag ärvt av en urmakare som i sin tur fått det från en urmakare ”Per i Hagen” som hade urverkstad i stadsdelen Hagen i Göteborg. Per hade jobbat i USA och hade detta verktyg med sig hem därifrån.

God Jul!

Källor:
http://www.lathes.co.uk/kampe/
https://patents.google.com/?inventor=John+E+Kampe
Statistiska Centralbyrån (SCB) – samlingspost, Utdrag ur födelse-, vigsel- och dödböcker 1860-1949, SE/RA/420401/01/H 1 AA/659 (1879)
Riksarkivet, Folkräkningar (Sveriges befolkning) 1900
Google maps
Carrosantigos
Halda – en svensk fickurfabrik. Sandström, Carlsson och Sjunnesson 1987.

Muntligt av Erik Hultkrantz
E-post december 2020 av Bob Kampe, Williamstown, Massachusetts

L. Leroy 19964 – fick nytt liv i uppdrag

Publicerad den 6 december, 2020 av andersandersson13

Vad har vi här?
Ett ganska enkelt armbandsur med fläckig, fyrkantig boett, där det satt ett äldre sladdrigt brunt läderarmband.
Det var något fel i visarställningen men det gick hjälpligt att dra upp fjädern.

Vid en närmare titt stod det L. Leroy & Cie på urtavlan. Lät bekant.

Lyfte av visarna och tog bort de två skruvarna som håller tavlan för att inspektera.

(Det jag först tyckte var ett gammalt tråkigt band visade sig vara originalbandet. Bandet är sytt direkt på klockan!)

Så här såg det ut under tavlan.
Det var inte så konstigt att det inte gick att ställa visarna!
Någon hade försökt att tillverka en ny visarställarm, men den såg mest ut som en prototyp. Dessutom blockerade en ny skruv rörelsen för armen.
Hur går man tillväga för att få till en fungerande visarställarm?
Det är ju inte direkt något vardagsarbete, man ser visarställarmar, man vet hur det ska fungera – när kronan dras ut skall muffhjulet skjutas fram mot visarställhjulet så att det går att ställa klockan, när kronan är intryckt ska armen kunna röra sig när kronan dras bakåt och ligga still när klockan dras. I detta verk ligger dessutom fjädringen i samma spår i muffhjulet – armen måste kunna röra sig fritt gentemot fjädern – i sina lägen.

Ett intressant problem som måste lösas!

Jag hade ingen hjälp av visarställarmen som satt i klockan.
Måste konstruera armen med hjälp av det som fanns kvar av originaldelar i verket.
Tog hjälp av CNC-fräsens koordinatsystem tillsammans med en USB-kamera. En kombination som jag aldrig jobbat med tidigare – modernt värre. Men väldigt smidigt.
Mäter upp med hjälp av datorn och CNC-maskinen. Tar en mängd olika viktiga mått.

: Med hjälp av koordinaterna jag fått fram konstruerar jag en ny visarställarm.

: Konstruktion pågår.

: Konstruktion pågår.

: Kronan ute.

: Med intryckt krona.

: Så här ska den se ut.

I mitt ritningsprogram kunde jag sedan lägga in de måttuppgifter jag hade, jag kan även lägga in mina verkbilder som bakgrund. Det gjorde att jag kunde testa om ritningen på visarställarmen fungerade mot verklighetens verk.

Innan jag började med armen tillverkade jag skruven för visarställarmen. Med ritningen som förebild började jag fila!
(Letade efter bilder på hur en visarställarm från Leroy kunnat se ut, men det var för mig omöjligt att hitta bilder på tavelsidan…
Fick bli min tolkning av hur den eventuellt hade sett ut.)
I de flesta moderna klockor har regeln två eller tre lägen. För att få dessa lägen exakt sitter det ett stift på regeln, stiftet tar i tirettfjädern som har två eller tre försänkningar som skapar de rätta lägena. Det är också viktigt att fjädringen är så stark att det krävs ett visst tryck för att ändra mellan tex uppdrag och visarställning – kronan får ju inte hoppa in när du ställer klockan. I denna Leroy var konstruktionen en annan. Här var det visarställarmen som skulle hålla kronan i position. Det gjorde jobbet mycket svårare, fick ju inte fila bort för mycket material, då skulle det inte fungera som tänkt.

: Bra underlag när du ska slipa smådelar. Champagnekork. Notera att korkens fibrer ligger åt olika håll i champagnekorken. Mjukt och hårt, kläm och känn.

: Börjar med att ta bort rost från regeln.

: Gammal rostig skruv, en ny måste tillverkas.

: Gängan för skruven var förstörd, fick gänga om.

: Ny gänga.

: Använder dessa smarta mätspetsar som skruvas fast på skjutmåttet.

: Mäter verkbottnens tjocklek.

: En skiss för skruven.

: Måtten förberedda.

: Skruvsvarvning

: Skruvsvarvning

: Snart klar.

: Fräser skruvskäran med en slitsfräs.

: Polerad och klar.

: Polerad och klar.

: Provning.

: Skallen sticker inte upp över kanten som den gamla skruven gjorde.

: Använder bladmått som ämne till visarställarmen.

: Hålet för skruven klart.

: Bara resten kvar!

: Visarställarmen växer fram.

: Visarställarmen växer fram.

: Visarställarmen växer fram.

: Visarställarmen växer fram.

: Visarställarmen växer fram.

: Nu börjar det likna något.

: Det svåraste momentet var att få regelns två lägen att fungera korrekt. I visarställäge måste kronan ha ett motstånd så att man måste trycka på den för att kronan ska glida in i uppdragsläget.

: Båda lägena fungerar!

: Allt verkar fungera som det ska.

: Får fixa till formen, tunna ut och lägga facetter.

: Får fixa till formen, tunna ut och lägga facetter.

: Får fixa till formen, tunna ut och lägga facetter.

: Får fixa till formen, tunna ut och lägga facetter.

: Långdrar på kork med en indiasten först, sista finishen blir med schellacksten.

: Långdrar på kork med en indiasten först, sista finishen blir med schellacksten.

: Armen klar.

: Armen klar.

Nästa moment blir att tillverka en ny uppdragsaxel för att ersätta den gamla och rostiga. Hålet för uppdragsaxeln var väldigt slitet, så mycket att ingreppet mellan transmissionshjul och kronhjul blev för stort så att det kuggade över. Det brukar vara en ganska stor operation att fixa till. Har skrivit lite om detta förut bland annat här. Fick en idé om att göra ett foder. Problemet med foder är att det måste bli stabilt, det får inte lossna. Det är ganska stora krafter när klockan dras upp. Ofta använder man bara ett finger när man drar, det gör att det blir ensidigt tryck mot en sida av verkbottnen. Är då axeln sliten som i denna klocka, verkar axeln som en fil. Det är även känsligt med ingreppen. Det är ju ofta inte bara själva hålet som är slitet utan även de andra delarna i uppdraget brukar också vara mer eller mindre slitna.
Svarvade ett stålrör med en fläns som jag delvis filade bort. Gjorde sedan ett par spår i verkbottnen där jag kunde vrida in mitt foder. Det blev som en slags bajonettfattning, gjorde flänsarna svagt kilformade så att de skulle kilas fast när jag vred in röret. Det visade sig bli mycket bra och stabilt!
Även när jag fräst bort överflödigt material satt röret stabilt, det gick inte att rubba. Fjäderhusbryggan trycker dessutom emot fodret vilket skapar ytterligare stabilitet.

: Uppdragsaxeln var rostig och i dåligt skick.

: Den rostiga axeln har orsakat ett stort slitage verkbottnen.

: Glappigt värre. Provar med alla uppdragshjulen om uppdraget ändå kunde fungera. Tyvärr var glappet så stort att ingreppet mellan trasmissionshjul och kronhjul var så stort att uppdraget hackade och tänderna rappade ur.

: Kom på att det borde sitta en skruv här för att hålla visarställarmen i rätt positiion när den blir belastad.

: Här kan man se hur någon försökt slå ihop hålet för att skruven skulle passa. Nu fanns varken skruv eller gängor i hålet kvar.

: Här ser man de märken som den slitna axeln skurit in i verkbottnen.

: Stort slitage.

: Ovalt hål.

: Mäter upp det slitna hålet till 1,2 mm.

: Axelns diameter är 1 mm. Har nu tänkt att ta bort slitaget genom att borra upp hålet. För att det ska bli helt runt krävs det att jag borrar med 1,4 mm.

: Svarvar en centreringsspets som jag senare ska sätta upp i fräsmaskinen.

: Provar spetsen i verket.

: Provar spetsen i verket.

: Uppsättning i fräsmaskinen.

: Uppsättning i fräsmaskinen.

: Riktar först in det övre hålet, sedan sänker jag ner spetsen ända ner i botten till hålet för styrtappen.

: När allt är centrerat är det bara att borra. Använder ett hårdmetallborr som inte böjer sig.

: Hålet klart.

: Hålet klart.

: Hålet klart.

: Använder nu min centrerspets till att svarva en ny uppdragsaxel.

: Provar. Nu måste jag komma på en lösning för en fodring av hålet.

: Så här löste jag problemet. Svarvade ett stålrör, sparade en fläns. Flänsen filade jag sedan bort till hälften ungefär.

: Öronen på röret är en slags bajonett.

: Fräser två spår i verkbottnen i motsvarande mått som öronen på mitt rör.

: Spåren är gjorda så att röret ska bli fastkilat.

: Jag trär in röret – insida och utåt – sedan vrider jag röret tills det är helt låst i verkbottnen.

: Fräser bort överflödigt material, kontrollerar med en mejsel om allt överstick är borta.

: Så, röret på plats. Överflödigt material är borta.

: Nu kan jag göra klart uppdragsaxeln..

: Nu kan jag göra klart uppdragsaxeln..

: Bara gängan kvar.

: Gängan fixad.

: Nytt och gammalt.

: Provar så att den nya axeln fungerar. Nu ska jag korta visarställarmen och göra en begränsningsskruv

: Fick gänga upp hålet.

: Ny skruv svarvad. Sätter upp i min hemmagjorda trefot där jag kan sätta svarvpatroner i en hållare.

: Slipar och polerar.

: Hela mekanismen färdig!

Efter allt arbete med att få ordning på uppdraget återstod nu bara att få igång själva urverket!
Efter rengöring och epilamisering satte jag ihop verket, fungerade det?
Naturligtvis inte! 🙂
Gången fungerade inte. Såg att det var bränd lack på en av hakstenarna, misstänkte att det var något fel här. Tog bort den brända schellacken, ställde in gången, satte dit ny fin schellack. Allt fungerade som det skulle!

: En liten signatur i verket.

: Alla delar rengjorda. Nu blänker det mesta igen!

: Epilamisering för att oljan ska ligga kvar där jag vill.

: Kanske inte den bästa metoden för att korta en för lång skruv – men den snabbaste!

: Mitt stödfoder för uppdragsaxeln på plats. Tror att jag är oskyldig till de flesta av dessa märken. Man undrar ju hur den så kallade urmakaren tänkte här? Men man ser det allt för ofta tyvärr.

: Verkbottnen.

: Skruvarna var märkta. Individuellt anpassade sin plats.

: Gånghjulet.

: Verket delvis monterat.

: Gott bett i poleringen på motstensbrickan!

: Förhoppningsvis kommer man aldrig mer ha problem med ett knäppande uppdrag.

: Ser misstänkt mörkt ut på undersidan av utgångsstenen.

: Säkerhetskniv i guld.

: Ser mörkt ut på utgångssidan.

: Haken vilar mot anslaget utan att hjultanden släppt från hävytan på hakstenen.

: Hakstenen måste skjutas inåt.

: Bra att hålla i.

: Man kan även se att någon slipat av hakstenen något. Kanske var något för bred. Hävytans längd blir något kortare.

: Balansen.

: Balansen med breguetkurva.

: Två små hack i balansringen brukar indikera att åt detta håll skall liverstenen sitta.

: Verket fungerar!

: Klockan går.

: Klockan funkar.

: Allt fungerar på tavelsidan.

: Allt fungerar på tavelsidan.

: Röret.

: Små stopp för ruckarmen.

: Balansparti.

: Spärrhjul och kronhjul, inget knäpp längre!

: Allt klart att sätta i boetten.

: Tavla och visare på plats.

: Detalj av tavlan i olika ljus.

: Detalj av tavlan i olika ljus.

: Boetten rengjord från oxid.

: Originalspänne i silver.

: Originalspänne i silver, original läderband.

: Klockan klar.

Härligt att jobba med fina kvalitetsur av bästa sort!
Tyckte att detta inlägg blev lite långt så det kommer mer om företaget Leroy och minst en Leroyklocka till i framtida inlägg!

Spirograf – en apparat att räkna med

Publicerad den 21 november, 2020 av andersandersson13

En gång i tiden var jag på kurs i Schweiz. En ledig dag begav jag mig till Bienne/Biel där jag visste att det det fanns en affär som sålde begagnade verktyg och reservdelar. Butiken finns fortfarande kvar – Horlogerie Herrli, Freiestrasse 24, Bienne.
Jag hittade en hel del smått och gott, bland annat en Spirograf. Var det var hade jag ingen aning om, men maskinen såg spännande ut – en ”bra ha sak” eller kanske måste ha sak. Jag hade mer eller mindre glömt bort den tills jag en dag öppnade en gammal låda där den låg. Jag blev nyfiken och försökte ta reda på lite mer om min apparat. Efter en hel del letande fann jag mycket mer information och några spännande sidospår – det mesta har med ur eller urmakeri att göra.

Det första man hittar när man söker på Spirograf är en geometrisk ritningsanordning som producerar matematiska rullningskurvor av sorten som är tekniskt känd som hypotrochoids och epitrochoids. Vi inom urmakeriet känner dem som tandformskurvor – hypocykloid och epicykloid. Den välkända leksaksversionen utvecklades av den brittiska ingenjören Denys Fisher och såldes först 1965.
Till slut hittade jag mer om just min apparat. Jag hittade en annons från Reno med deras Vibrograf och en artikel om Lepautes Vibrograf och Spirograf som ledde fram till denna artikel.

Jag börjar med ett första sidospår: Lepaute och Henry-Lepaute – en släkt av urmakare och ingenjörer.
Jean-André (1720-1789) och hans lillebror Jean-Baptiste (1727-1802) grundade en urmakardynasti. Lepaute var hovurmakare under den senare delen av 1700-talet. Lepaute tillverkade flera större ur, bland annat ett fasadur på École Militaire i Paris (vilket fortfarande fungerar).

Lepaute förfinade och utvecklade stiftgången som används i bland annat tornur. Han utvecklade urverk där alla hjulen sitter i det horisontella planet. Lepaute publicerade flera böcker bland annat tre upplagor av Traité d’Horlogerie och Description de plusieurs ouvrages d’horlogerie.

Nu hoppar jag vidare i Lepautefamiljen till Augustin Michel Adam Henry-Lepaute (1800–1885) han var förutom urmakare även specialist på fyrar!

Augustin Michel Adam Henry-Lepaute var urmakare och uppfinnare. Han grundade företaget som bar hans efternamn – Henry-Lepaute. Förutom urtillverkning var firman ledande inom tillverkning av fyrlinser. 1834 gifte sig Augustin Michel Adam Henry med sin kusin Anaïs Lepaute. Efter giftermålet tog han efternamnet Henry-Lepaute. Ibland försvinner bindestrecket, det kan vara förvirrande när man söker information.

Henry-Lepaute var hovurmakare hos de franska kungarna Louis-Philippe och
Napoleon III.

1825 startade Henry-Lepaute ett samarbete med Augustine Jean Fresnel (1788-1827).
Fresnel uppfann 1820 en genialisk fyrlins där han tagit bort onödigt material. Det gjorde att linsen blev tunnare och därmed lättare. Man kunde tillverka linsen i flera delar som sedan sattes samman till en lins. I centrum hade man en ”normal” lins – runtom satt ringformade prismaliknande linsringar. Denna linskonstruktion används än idag i fyrar, lanternor, trafikljus, dator- och tv-skärmar, platta förstoringsglas med mera.
Henry-Lepaute tillverkade loddrivna urverk för att rotera dessa fyrlinser.
1838 startades den första urfabriken för tillverkning av tornursverk och verk till fyrar. 1854 började även produktion av fyrlinser. Efter Augustins död 1885 drevs företaget vidare av sönerna Léon och Paul Henry-Lepaute. 1965 tillverkades den sista linsen vid Henry-Lepautes fabrik, då hade mer 1300 fyrar utrustats med Henry-Lepautes fyrljus.

Augustin Michel Adam Henry-Lepaute var elev hos Gustave Eiffel. Också de hade ett samarbete. Eiffel konstruerade flera av de fyrar som Henry-Lepaute tillverkade och byggde. Mer kända byggnader som Henry-Lepaute tillverkat och byggt är Eiffeltornet och Frihetsgudinnan.

Företaget finns fortfarande kvar!
Nu i mindre skala men de är fortfarande urmakare nu också med andra ben att stå på. Drivs av Michel Henry-Lepaute.

Idag när jag får en klocka för gångkontroll, tar det bara några sekunder så vet jag gångavvikelsen i klockans alla positioner, dessutom får jag reda på balansens amplitud, jag kan få en grafisk bild över ljuden i balans/hake/gånghjul.

Så har det naturligtvis inte alltid varit. Genom tiderna har det alltid varit komplicerat och framför allt mycket tidskrävande att reglera balans och spiral.
Tänkte skriva lite om hur man förr gick tillväga för att rucka en klocka och hur man räknade in spiralen.

Om man har en balans med spiral och håller fast spiralen med en tång på ett ställe där man tror att här ska den svänga rätt. Man sätter fart på balansen och räknar antal helsvängningar under en viss tid till exempel tio sekunder. På 10 sekunder skall en balans som har svängningstalet 18000, svänga 25 gånger. På detta sätt kan grovrucka en klocka eller snabbt grovt räkna in en spiral. Enkelt eller hur?
I praktiken inte helt lätt!
Ett annat sätt: du har ett fickur som du vet går rätt. Du placerar rättidsuret i ett rör på ett stadigt underlag nära ditt vänsteröra. Genom röret förstärks ljudet så att du hör klockans tick väl. Sedan håller du klockan som skall ruckas vid ditt högeröra och lyssnar på ticken. När klockornas tick överensstämmer med varandra startar du ett tidtagarur och väntar tills ticken åter överensstämmer. Om klockan som skall testas går nästan rätt får du nu vänta ganska lång tid. Genom en tabell får du reda på hur ticken överensstämmer. Till exempel om klockan går 42 sekunder fel per dygn tar det 6 minuter och 50 sekunder innan ticken överensstämmer. Då är det dags att rucka, lyssna, räkna och vänta. Har du tur tar det nu ännu längre tid innan ticken överensstämmer och då vet du åtminstone att du ruckat åt rätt håll!
Man kunde också jämföra mot ett rättidsur under en bestämd tid till exempel en timma, avvek testklockan till exempel 7 sekunder på en timma går klockan 2 minuter och 48 sekunder fel per dygn.
Att göra en dynamisk avvägning på den tiden måste ha varit oerhört tidskrävande!

En tidig maskin använde sig av principen med överensstämmande tick som startade ett stoppur. En annan maskin använde sig av ett stroboskop med en blinkande lampa bakom en roterande skiva med ett hål längst ut mot skivans kant. När klockan gick exakt rätt tändes lampan precis när hålet var precis mitt för lampan, om klockan gick fel såg man hålet förskjutet åt ena eller andra hållet. Nästa typ av maskin är den som har använts ända fram till våra dagar med utskrift på en pappersremsa. Den använder också samma princip med överensstämmelse.
Då är det en vals som roterar med exakt hastighet, på valsen sitter en förhöjning som vid varje varje varv dyker upp på samma ställe. Klockans tick förstärks och omvandlas i apparaten till en mekanisk rörelse, om klockan går rätt hamnar varje prick i en rät linje, går klockan fel kommer linjen att luta.
Om valsen ska rotera med rätt hastighet krävs det någon form av styrning, de tidigaste apparaterna hade en stämgaffel som tidsreferens, men redan på 40-talet började man använda quartz för att styra testappareten.
Det är nu Spirografen uppfinns. (Omkring 1950)

Spirografen är en apparat för räkna in spiralen, det vill säga att anpassa spiralens längd till ett bestämt svängningstal exempelvis 18000 svängningar per dygn.
Man kunde helt enkelt räkna hur många svängningar balansen gjorde som i det första exemplet här ovan. Men det blev betydligt enklare med den speciella inräkningsapparaten där man hänger balansen med spiral ovanför en referensbalans som man jämför mot. Man flyttar då spiralen i en tång tills balansen svänger lika med referensbalansen, sedan klipper man av spiralen till exempel exakt ett eller ett halvt varv efter den så kallade inräkningspunkten. I en lite modernare inräkningsapparat använder man två rullar istället för en tång. Då räcker det att vrida på rullen så matas automatiskt spiralen inåt. Processen går lite snabbare.
Att göra detta jobb är ju en ganska tidskrävande process, så på en fabrik med massproduktion kan man förstå att det behövdes en snabbare metod.
För att Spirografen skulle fungera behövdes dels en testapparat – i detta fall, Henry-Lepautes Vibrograf samt en drivanordning för Spirografen.

Med hjälp av Spirografen kunde en snabb spiralinräknerska nu räkna in 60 spiraler i timman!
En normalsnabb kvinna kunde räkna in 45-50 per timma. Detta var ett kvinnligt yrke.
På franska ”Regleuse”, på svenska reglös.

Arbetsgång.
Spirografen kan både ge och ta emot impulser. Den håller balansen i rörelse under inräkningen, när operatören trycker på en knapp registrerar vibrografen hur balansen svänger i sekunder per dygn. När balansen svänger rätt stiftas ytterfästet, ruckkurvan böjs, spiralen och stiftet klipps av i ett handgrepp!
Noggrannheten på inräkningen hamnar på max 10 sekunders avvikelse på alla spiraler.
Man kunde spara Vibrografremsan för att kontrollera noggrannheten hos arbetarna.

Schematisk bild över impulssystemet.

Sista sidospåret:

Som jag förstår det hela så fortsatte företaget Reno att tillverka Henry-Lepautes Vibrograf och Spirograf.

Den ”nya” Renofabriken från 1958.

Interiör från Renofabriken 1958.

Reno utvecklades sedermera till Portescap Reno SA.

Incabloc känner ju de flesta till, utvecklades av Portescap. Man tillverkade även precisionsmotorer. En sådan motor använder Patek Philippe i sin ”Pendulette”. En solcell laddar upp ett batteri som i sin tur driver Portescapmotorn som drar upp fjädern i klockan.
Vibrograf och Spirograf tillverkas numera i modernare versioner av Greiner-Vibrograf som tog över Portescap 1987.

Den moderna versionen av Spirograf.

Så lite bilder:

Först den klassiska inräkningsapparaten, nästan alltid från Edouard Luthy, Bienne.
Min apparat köpte jag av Berta Hönig, hon arbetade i sin ungdom som reglös i Tyskland. Men hennes intresse för urmakeri var stort, så hon utbildade sig till urmakare. Detta var mycket ovanligt på den tiden. Efter kriget kom hon till Sverige och arbetade som urmakare hos bland annat Magnussons Ur i Göteborg.

: Klassiskt varumärke

: Vackert lås

Båda balanserna svänger i takt.

Systemet med rullar.

Äntligen kommer jag till skott!
Här kommer bilderna på min Spirograf anpassad för Certina eller KF kaliber 23-35.
Du som har läst texten förstår säkert vad bilderna föreställer: