Kategoriarkiv: Spiral

L. Leroy no 6511 – jakten på de försvunna stenarna

Publicerad den av
2

Eric sa: – Jag har en klocka som behöver ny balansaxel. Kan du hjälpa mig?
Jag sa: – Ja det kan jag säkert.
Eric sa: – Det är något konstigt med den. Det står 22 stenar graverat på verket men hur jag än räknar får jag det till 19 stenar, det fattas tre stenar. Var är dom?

När jag fick klockan i min hand kunde jag också strax konstatera att det stämmer nog att det är 19 stenar i verket. Vad jag kunde se och tänka mig var det: fem vid balansen, fyra vid haken, fyra vid gånghjulet, två var på resten av hjulen = 6 stycken. 5+4+4+6=19.
Det var också ingraverat ”five (5) adjustments” – fem justeringar. Fem justeringar, på en observatoriekronometer – det stämmer ju inte. Den är ju justerad i så många positioner det krävs för att kunna bli godkänd som observatoriekronometer, dessutom i kyla, rumstemperatur och värme. Den testas ju i sex positioner. Det är något som är konstigt här!

Jag kunde också konstatera att verket var oerhört välgjort, hade Guillaumebalans (klicka här om du läsa mer om denna typ av balans), jag kunde inte se några märken (som så ofta) efter klantiga urmakare, allt verkade vara i toppklass och toppenskick.
Det skulle bli ett nöje att få svarva en balansaxel och få igång detta fina urverk!
Stenarna får bli ett senare problem.
Här följer de olika stegen i renoveringen.
Jag börjar med att ta ur verket ur boetten och undersöka om det fanns fler fel eller defekter än den avbrutna balansaxeln.
Nej, allt såg fint ut (de extra stenarna hittade jag inte dolda under tavlan) det var dags att förbereda balansen, ta bort den avbrutna axeln och svarva en ny.

Lösgjorde balansen från kloven. Lyfte av spiralen med mina hävarmar av mässing. Ibland på så här fina klockor är det två separata liverrullar – så var det på denna.
Den lilla – eller säkerhetsrullen – kunde jag ta bort på samma sätt som jag brukar.
När jag skulle ta bort den stora rullen insåg jag snabbt att det skulle bli problem.
Varför?
Alla vanliga liverrullsavtagare är gjorda för balanser med plan undersida, men de flesta (som jag sett) Guillaumebalanser är inte plana under. Själva balansringen sitter i mitten av skänkeln. Hur får jag bort rullen? Jo, det var bara att tillverka ett verktyg!
Jag tycker själv att jag har det mesta i verktygsväg – men en sådan här liverrullsavtagare det hade jag inte!
Hur många gånger ska detta hända?
Det saknas alltid ett verktyg!
Tror inte att detta är det sista verktyget jag behöver tillverka!
Det var nu jag började inse att detta inte skulle gå…
När rullen var borta började jag betrakta axeln: kan jag överhuvud taget tillverka en axel så här fint???
Att svarva en axel är en sak men att göra den så här perfekt…
Nej det skulle antagligen behövas flera försök och frågan för mig var om jag skulle kunna göra en taskig kopia.
Kanske, kanske kunde jag borra in en tapp?
Har gjort det förut, ja det var bara att försöka och göra så gott man kan.

Mäter först den hela tappen – 0,07 mm. Det är en riktigt tunn tapp!
Men så brukar det vara i dessa kronometrar. Det raka partiet på tappen brukar vara kortare än på ett vanligt fickur. Eftersom lufterna i balansen skall vara extremt små, behöver det raka partiet på tappen endast vara så långt som balanshålet är djupt plus en liten marginal för luft.
Mitt tunnaste borr är 0,15 mm, så jag valde att använda det.
Nu sätter jag balansen i svarven, jag kontrollerar så att balansen snurrar runt och inte kastar. Om man får problem med att det kastar när man sätter upp i svarven kan man använda lyktan i tappinborrningsverktyget för att styra axeln. Då går det lätt att centrera. Nu tar fram mina nyslipade sticklar, jag har en stickel med särskilt vasst slipad vinkel som jag gillar att använda för just centrering. Jag filar tappändan plan med en safirfil, är det större tappar och axlar man jobbar med brukar det gå fint att svarva ett plan.
Nu gäller det att svarva en försänkning som gör att borret styr rätt, det kan man bara göra med en supervass spets på sin stickel. Man får kontrollera spetsen med en stark lupp eller i mikroskopet. När du har gjort försänkningen måste du kontrollera så att du verkligen svarvat hela vägen in i botten, det får inte sticka upp något längst inne i botten på centreringen.
Jag har ett tillbehör till svarven som är gjort för tappinborrning. Det består av en lykta med hål av olika storlekar, en centrerspets och en borrhållare. Jag kontrollerar så att borret sitter perfekt centrerat i borrhållaren med hjälp av en indikatorklocka med
1/1000-dels mm noggrannhet. Sedan trycker jag borret försiktigt mot centreringsförsänkningen på axeln och kollar en extra gång att borret centrerar fint mot axeln. Tar lite olja på borret och kör!
Med hårdmetallborret brukar det skära galant i även den hårdaste axel, så även i detta fall. Inga problem. Brukar borra in ungefär dubbla tapplängden.
Sedan tar jag fram ett lämpligt blåstål och svarvar en tapp. Jag brukar göra tappen sådan att den går in hela vägen till botten av hålet och helt rak. Det är väldigt lätt att en så här hård balansaxel spricker om jag skulle valt att göra tappen något konisk (som man brukar göra på grövre dimensioner), jag brukar polera den sista tusendelen för att den ska gå in fint. När jag är nöjd med tappen svarvar jag en anvisning så att jag kan bryta av tappen när den sitter fast i balansaxeln. Tar på Loctite för cylindriska låsningar – viktigt att välja rätt produkt – och fäster tappen i balansaxeln. Sedan bryter jag av tappen vid min anvisning.
Skönt – en ny tapp på plats!
Då ska tappens diameter och längd anpassas. Detta gör jag i rullbänken.
Börjar med tjockleken, väljer 0,12 mm i rullbänken, polerar ner, kontrollmäter, kontrollerar formen på tappen, minskar till 0,10 mm i rullbänken, kontrollerar osv.
När jag närmar 0,07 mm provar jag flera gånger tills tappen går in i hålet.
Har tagit bort motstenen i balanskloven, provar med balansen. Nu kontrollerar jag hur mycket av tappen som sticker ut. Använder hålskivan i rullbänken och kortar av tappen med hjälp av en safirfil. När det börjar närma sig, provar jag med en nyslipad skruvmejsel hur mycket av tappen som sticker ut. Det allra sista håller jag mejseln över tappen och lyfter balansen för att se om jag har luft. När jag ser att det finns luft slutar jag, kronometrar skall ha luft men inte mer. Ett vanligt fickur skall ha mer luft.
Skruvar fast motstenen och provar så att balansen fungerar. Sedan monterar jag liverrulle och spiral – klockan fungerar igen!

Dags att plocka isär verket och göra rent. Efter rengöring: epilamisering, ihopsättning och oljning. Inga fler överraskningar, hittade heller inte de saknade stenarna eller någon rimlig förklaring på mysteriet. Kanske var det en förvirrad gravör som inte kunde räkna som gjorde denna, eller förväxling med en annan klocka?
Skulle denna klocka ha tillverkats idag skulle den med säkerhet kostat ett sexsiffrigt belopp, Eric köpte denna superklocka för några tusenlappar!

Eric nämner detta om Leroy 6511:
Den tävlade i första klassen på observatoriet Besançon år 1910. Reglaget utfördes av Maurice Quelos. Uret kom på plats 74 av 197 det året med 206,9 poäng som också innebar guldmedalj. Den kom också 6:a av 27 ur som klarade testningen i 1910-års tävling för torpedbåtskronometrar som hölls av Service Hydrographique, Paris  – Franska marinens hydrografiska tjänst. En tävling som ställdes som inköpskrav av franska marinen.
Urverket är samma som användes i observatoriekronometrar av Vacheron & Constantin, Paul Ditisheim (då under benämningen typ 2), Haas Neveux och Patek Philippe. Ingen vet exakt var råverket kom ifrån, men i Patek-museets dokument står det om en av Patekerna att de köpte verket från Wehrli freres, ”Wehrli Frères” som var reglörer verksamma i Geneve. Även Cortebert använde urverket.

Titta på detaljerna i bilderna och njut!

Balanskloven.


Klockan klar!


Kolla passningen och precisionen på visarväxelhjulet!
Det vilar på en tand på visarställhjulet, när jag med korntången rör hjulet glider det ner i sin position. Sånt som en nörd blir lycklig av att se!

H. L. Matile no 10790- en utmaning, del 1.

Publicerad den av
2

Eric bad mig att undersöka om jag kunde sätta in ett fint urverk i en boett. Han hade återigen kommit över ett fint urverk som slaktats på sin boett. Han hade med sig några visningsboetter som kanske kunde passa till verket.
Verket var ett observatorietestat kronometerverk dessutom utrustat med kronograf med 1/5-dels sekund. (Två begrepp som ofta förväxlas, kronometer och kronograf – här har vi båda.)
Passade på att ta några bilder av verket innan jag satte igång.
Klicka på småbilderna för att se större.

Börjar med att ta bort balansen så att ingen olycka sker med den. Kontrollerar om jag kan se något allvarligt fel. Verket fungerade när jag drog upp den lite, det enda jag fann var att nollställningen av kronografen gick lite trögt. Tippade på att det nog bara var smuts som gjorde att det gick trögt. Minutvisaren hade också en konstig och skev tapp. Min erfarenhet av så här gamla kronografer är minst sagt begränsad, jag visste helt enkelt inte hur det brukar se ut.
Men kvalitén på verket var ju någonting alldeles extra!
Sicken kvalité!

Mitt största bekymmer – hur var detta tänkt?

På bilden ovan ser man den avbrutna uppdragsaxeln samt under den en öppning med en arm med ett hål i. Här sker start – stopp – nollställning av kronografen.
Det krävs ganska stor kraft för att trycka fram kronografens funktioner. Jag visste inte hur kopplingen mellan denna öppning och tryckknappen hade sett ut från början. Tyckte att proportionerna inte stämde riktigt med vad jag var van vid från tidigare reparationer.
Skulle detta fungera även i den nya boetten?
Såg inga märken på verkets kant efter någon ytterligare konstruktion. Såg framför mig en krona med tryckknapp för kronografens funktioner, mellan verket och kronan ett rör som för över kraften från tryckknappen till kronografen, sedan någon form av tapp/axel som trycker mot start/stopparmen. Jag hade en oro för att den stora kraften som krävs för att mata fram kronografen skulle bli för ensidig belastning för kronan.
Framtiden får utvisa om min oro är berättigad.
Det var värt att försöka få detta att fungera – en utmaning som passade mig!

En av boetterna skulle fungera. Prov och kontroll.

Fastnade för en av boetterna. Den var tillräckligt tjock för att verket skulle passa i höjd, den var något för stor så att jag skulle bli tvungen att tillverka en verkring, då kunde jag kontrollera så att verket hamnade på rätt plats samt att jag fick lite extra utrymme mellan verk och boett om jag skulle behöva göra någon extra konstruktion för att få kronografen att fungera. Kronröret hade även det generösa mått för att få plats med extra rör etc,
Tog kontakt med Eric och berättade att jag trodde på projektet. Det borde gå att få det hela att fungera!

Nu var det dags att noggrant mäta upp boett och verk för att göra en ritning på verkringen och sedan tillverka ringen och få verket att fungera i boetten.

Ja det var många åtgärder och många delar som ska samverka för att det ska fungera.
Men nu är det mesta klart rörande boett, verkring och kronans funktioner.
I nästa del kommer jag beskriva reparationen av verket och hur det fungerar.

Spirograf – en apparat att räkna med

Publicerad den av
1

En gång i tiden var jag på kurs i Schweiz. En ledig dag begav jag mig till Bienne/Biel där jag visste att det det fanns en affär som sålde begagnade verktyg och reservdelar. Butiken finns fortfarande kvar – Horlogerie Herrli, Freiestrasse 24, Bienne.
Jag hittade en hel del smått och gott, bland annat en Spirograf. Var det var hade jag ingen aning om, men maskinen såg spännande ut – en ”bra ha sak” eller kanske måste ha sak. Jag hade mer eller mindre glömt bort den tills jag en dag öppnade en gammal låda där den låg. Jag blev nyfiken och försökte ta reda på lite mer om min apparat. Efter en hel del letande fann jag mycket mer information och några spännande sidospår – det mesta har med ur eller urmakeri att göra.

Det första man hittar när man söker på Spirograf är en geometrisk ritningsanordning som producerar matematiska rullningskurvor av sorten som är tekniskt känd som hypotrochoids och epitrochoids. Vi inom urmakeriet känner dem som tandformskurvor – hypocykloid och epicykloid. Den välkända leksaksversionen utvecklades av den brittiska ingenjören Denys Fisher och såldes först 1965.
Till slut hittade jag mer om just min apparat. Jag hittade en annons från Reno med deras Vibrograf och en artikel om Lepautes Vibrograf och Spirograf som ledde fram till denna artikel.

Jag börjar med ett första sidospår: Lepaute och Henry-Lepaute – en släkt av urmakare och ingenjörer.
Jean-André (1720-1789) och hans lillebror Jean-Baptiste (1727-1802) grundade en urmakardynasti. Lepaute var hovurmakare under den senare delen av 1700-talet. Lepaute tillverkade flera större ur, bland annat ett fasadur på École Militaire i Paris (vilket fortfarande fungerar).

Lepaute förfinade och utvecklade stiftgången som används i bland annat tornur. Han utvecklade urverk där alla hjulen sitter i det horisontella planet. Lepaute publicerade flera böcker bland annat tre upplagor av Traité d’Horlogerie och Description de plusieurs ouvrages d’horlogerie.

Nu hoppar jag vidare i Lepautefamiljen till Augustin Michel Adam Henry-Lepaute (–) han var förutom urmakare även specialist på fyrar!

Augustin Michel Adam Henry-Lepaute var urmakare och uppfinnare. Han grundade företaget som bar hans efternamn – Henry-Lepaute. Förutom urtillverkning var firman ledande inom tillverkning av fyrlinser. 1834 gifte sig Augustin Michel Adam Henry med sin kusin Anaïs Lepaute. Efter giftermålet tog han efternamnet Henry-Lepaute. Ibland försvinner bindestrecket, det kan vara förvirrande när man söker information.

Henry-Lepaute var hovurmakare hos de franska kungarna Louis-Philippe och
Napoleon III.

1825 startade Henry-Lepaute ett samarbete med Augustine Jean Fresnel (1788-1827).
Fresnel uppfann 1820 en genialisk fyrlins där han tagit bort onödigt material. Det gjorde att linsen blev tunnare och därmed lättare. Man kunde tillverka linsen i flera delar som sedan sattes samman till en lins. I centrum hade man en ”normal” lins – runtom satt ringformade prismaliknande linsringar. Denna linskonstruktion används än idag i fyrar, lanternor, trafikljus, dator- och tv-skärmar, platta förstoringsglas med mera.
Henry-Lepaute tillverkade loddrivna urverk för att rotera dessa fyrlinser.
1838 startades den första urfabriken för tillverkning av tornursverk och verk till fyrar. 1854 började även produktion av fyrlinser. Efter Augustins död 1885 drevs företaget vidare av sönerna Léon och Paul Henry-Lepaute. 1965 tillverkades den sista linsen vid Henry-Lepautes fabrik, då hade mer 1300 fyrar utrustats med Henry-Lepautes fyrljus.

Augustin Michel Adam Henry-Lepaute var elev hos Gustave Eiffel. Också de hade ett samarbete. Eiffel konstruerade flera av de fyrar som Henry-Lepaute tillverkade och byggde. Mer kända byggnader som Henry-Lepaute tillverkat och byggt är Eiffeltornet och Frihetsgudinnan.

Företaget finns fortfarande kvar!
Nu i mindre skala men de är fortfarande urmakare nu också med andra ben att stå på. Drivs av Michel Henry-Lepaute.

Idag när jag får en klocka för gångkontroll, tar det bara några sekunder så vet jag gångavvikelsen i klockans alla positioner, dessutom får jag reda på balansens amplitud, jag kan få en grafisk bild över ljuden i balans/hake/gånghjul.

Så har det naturligtvis inte alltid varit. Genom tiderna har det alltid varit komplicerat och framför allt mycket tidskrävande att reglera balans och spiral.
Tänkte skriva lite om hur man förr gick tillväga för att rucka en klocka och hur man räknade in spiralen.

Om man har en balans med spiral och håller fast spiralen med en tång på ett ställe där man tror att här ska den svänga rätt. Man sätter fart på balansen och räknar antal helsvängningar under en viss tid till exempel tio sekunder. På 10 sekunder skall en balans som har svängningstalet 18000, svänga 25 gånger. På detta sätt kan grovrucka en klocka eller snabbt grovt räkna in en spiral. Enkelt eller hur?
I praktiken inte helt lätt!
Ett annat sätt: du har ett fickur som du vet går rätt. Du placerar rättidsuret i ett rör på ett stadigt underlag nära ditt vänsteröra. Genom röret förstärks ljudet så att du hör klockans tick väl. Sedan håller du klockan som skall ruckas vid ditt högeröra och lyssnar på ticken. När klockornas tick överensstämmer med varandra startar du ett tidtagarur och väntar tills ticken åter överensstämmer. Om klockan som skall testas går nästan rätt får du nu vänta ganska lång tid. Genom en tabell får du reda på hur ticken överensstämmer. Till exempel om klockan går 42 sekunder fel per dygn tar det 6 minuter och 50 sekunder innan ticken överensstämmer. Då är det dags att rucka, lyssna, räkna och vänta. Har du tur tar det nu ännu längre tid innan ticken överensstämmer och då vet du åtminstone att du ruckat åt rätt håll!
Man kunde också jämföra mot ett rättidsur under en bestämd tid till exempel en timma, avvek testklockan till exempel 7 sekunder på en timma går klockan 2 minuter och 48 sekunder fel per dygn.
Att göra en dynamisk avvägning på den tiden måste ha varit oerhört tidskrävande!

En tidig maskin använde sig av principen med överensstämmande tick som startade ett stoppur. En annan maskin använde sig av ett stroboskop med en blinkande lampa bakom en roterande skiva med ett hål längst ut mot skivans kant. När klockan gick exakt rätt tändes lampan precis när hålet var precis mitt för lampan, om klockan gick fel såg man hålet förskjutet åt ena eller andra hållet. Nästa typ av maskin är den som har använts ända fram till våra dagar med utskrift på en pappersremsa. Den använder också samma princip med överensstämmelse.
Då är det en vals som roterar med exakt hastighet, på valsen sitter en förhöjning som vid varje varje varv dyker upp på samma ställe. Klockans tick förstärks och omvandlas i apparaten till en mekanisk rörelse, om klockan går rätt hamnar varje prick i en rät linje, går klockan fel kommer linjen att luta.
Om valsen ska rotera med rätt hastighet krävs det någon form av styrning, de tidigaste apparaterna hade en stämgaffel som tidsreferens, men redan på 40-talet började man använda quartz för att styra testappareten.
Det är nu Spirografen uppfinns. (Omkring 1950)

Spirografen är en apparat för räkna in spiralen, det vill säga att anpassa spiralens längd till ett bestämt svängningstal exempelvis 18000 svängningar per dygn.
Man kunde helt enkelt räkna hur många svängningar balansen gjorde som i det första exemplet här ovan. Men det blev betydligt enklare med den speciella inräkningsapparaten där man hänger balansen med spiral ovanför en referensbalans som man jämför mot. Man flyttar då spiralen i en tång tills balansen svänger lika med referensbalansen, sedan klipper man av spiralen till exempel exakt ett eller ett halvt varv efter den så kallade inräkningspunkten. I en lite modernare inräkningsapparat använder man två rullar istället för en tång. Då räcker det att vrida på rullen så matas automatiskt spiralen inåt. Processen går lite snabbare.
Att göra detta jobb är ju en ganska tidskrävande process, så på en fabrik med massproduktion kan man förstå att det behövdes en snabbare metod.
För att Spirografen skulle fungera behövdes dels en testapparat – i detta fall, Henry-Lepautes Vibrograf samt en drivanordning för Spirografen.

Med hjälp av Spirografen kunde en snabb spiralinräknerska nu räkna in 60 spiraler i timman!
En normalsnabb kvinna kunde räkna in 45-50 per timma. Detta var ett kvinnligt yrke.
På franska ”Regleuse”, på svenska reglös.

Arbetsgång.
Spirografen kan både ge och ta emot impulser. Den håller balansen i rörelse under inräkningen, när operatören trycker på en knapp registrerar vibrografen hur balansen svänger i sekunder per dygn. När balansen svänger rätt stiftas ytterfästet, ruckkurvan böjs, spiralen och stiftet klipps av i ett handgrepp!
Noggrannheten på inräkningen hamnar på max 10 sekunders avvikelse på alla spiraler.
Man kunde spara Vibrografremsan för att kontrollera noggrannheten hos arbetarna.

Schematisk bild över impulssystemet.

Sista sidospåret:

Som jag förstår det hela så fortsatte företaget Reno att tillverka Henry-Lepautes Vibrograf och Spirograf.

Den ”nya” Renofabriken från 1958.

Interiör från Renofabriken 1958.

Reno utvecklades sedermera till Portescap Reno SA.

Incabloc känner ju de flesta till, utvecklades av Portescap. Man tillverkade även precisionsmotorer. En sådan motor använder Patek Philippe i sin ”Pendulette”. En solcell laddar upp ett batteri som i sin tur driver Portescapmotorn som drar upp fjädern i klockan.
Vibrograf och Spirograf tillverkas numera i modernare versioner av Greiner-Vibrograf som tog över Portescap 1987.

Den moderna versionen av Spirograf.

Så lite bilder:

Först den klassiska inräkningsapparaten, nästan alltid från Edouard Luthy, Bienne.
Min apparat köpte jag av Berta Hönig, hon arbetade i sin ungdom som reglös i Tyskland. Men hennes intresse för urmakeri var stort, så hon utbildade sig till urmakare. Detta var mycket ovanligt på den tiden. Efter kriget kom hon till Sverige och arbetade som urmakare hos bland annat Magnussons Ur i Göteborg.


Båda balanserna svänger i takt.

Båda balanserna svänger i takt.

Systemet med rullar.

Äntligen kommer jag till skott!
Här kommer bilderna på min Spirograf anpassad för Certina eller KF kaliber 23-35.
Du som har läst texten förstår säkert vad bilderna föreställer:


Övre stenhålet för balansen samt det rörliga spiralfästet.

Med en ratt på sidan vrider man så att gaffeln hamnar i rätt position för att hålla balansen igång.

Spiralhyllans olika rörliga delar.

Nu gäller det att hitta Henry-Lapaute vibrografen samt ”extraburken” så kan jag börja räkna in spiraler ”en masse”.

Spirografen måste nog placeras i facket för mina mindre bra verktygsinvesteringar!
Men helt klart en milstolpe i urindustrins utveckling!

Det finns mycket mer att läsa, detta som jag har skrivit är bara lite skum på ytan. Genom dessa källor kan du som är mer intresserad söka dig vidare.

Källor:
Olika sidor på internet:
https://www.michelhenrylepaute.com/horlogerie-edifice/
https://www.aupresdenosracines.com/les-phares-des-horlogers-lepaute
https://www.ebay.com/itm/Rarissime-Chronocomparateur-vibrograf-1947-Lepaute-musee-collection-horlogerie-/283377592737
https://www.ecrater.com.au/p/28537950/vintage-1954-vibrograf-switzerland-1950s-swiss
https://www.hautehorlogerie.org/en/encyclopaedia/famous-watchmakers/s/augustin-michel-henry-lepaute/
https://en.wikipedia.org/wiki/Jean-Andr%C3%A9_Lepaute
https://peoplepill.com/people/henry-lepaute/https://fyr.org/wiki/index.php/Henry_Lepaute
https://fyr.org/wiki/index.php/Henry_Lepaute
https://mnm.webmuseo.com/ws/musee-national-marine/app/collection/expo/13
http://doc.rero.ch/record/323602/files/DAVOINE_1977-1.pdf
http://patrimoine.bourgognefranchecomte.fr/connaitre-le-patrimoine/les-ressources-documentaires/acces-aux-dossiers-dinventaire/etude/0ca0a931-fb1d-4121-94cb-4a03f0c686e1.html
https://peoplepill.com/people/henry-lepaute/
https://fr.wikipedia.org/wiki/Henry_Lepaute
https://www.urmakaren.se/wp-content/uploads/2015/09/UrNyheterna_1958_Nr4.pdf
https://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=&ved=2ahUKEwi38vS2yfDsAhXtk4sKHUSEAsg4ChAWMAN6BAgKEAI&url=https%3A%2F%2Fjournals.lib.unb.ca%2Findex.php%2Fihr%2Farticle%2Fdownload%2F26818%2F1882519577&usg=AOvVaw10tnXC2SfJSoQTMoPcvQmP
https://fr.wiktionary.org/wiki/r%C3%A9gleuse
Tryckta källor:
Watch Adjustment, H. Jendritzki
En ny tidskrönika från Göteborg, Magnussons Ur flera författare.

 

Breitling ref 175

Publicerad den av
2

En kund hade lämnat in en Breitlingkronograf för reparation. Verket var Venus 170, vilket jag skrivit om tidigare (klicka här). Spiralen på detta verk hade många småfel som jag tänkte gå igenom mer noggrant.

Bilderna nedan är inscannade utdrag ur katalog 46 från Breitling.

Lite om Breitlings historia.

Breitling startades 1884 i Saint-Imier, Schweiz av Léon Breitling för tillverkning av ur med komplikationer, kronografer och mätinstrument.
1892 flyttades tillverkningen till La Chaux-de-Fonds och tar namnet G. Léon Breitling S.A., Manufacture de Montres Montbrillant. Man har nu 60 anställda.
1905 fick man patent på ett stoppur med tachymeterskala. Gaston Breitling tog över efter sin far 1914. Tillverkningen fokuseras mer mot kronografer, fortfarande fickur.
Samma år 1914 får man patent på ett läderfodral som gör att du kan bära stoppuret på armen. Det verkar som om man redan nu sätter namn på en del av sina modeller.
Kronografen ”Vitesse” tillverkas nu, den är populär bland polisen som använder den för att klocka fortkörare (vitesse = fart). Den har en urtavla med 30 sekunders skala.
Breitling tillverkar också en kronograf för bruk i kyrkan med namnet ”Unedue” – undrar när vi får se den i Breitlings nuvarande sortiment, kanske inte riktigt passar in.
På 1920-talet börjar man använda namnet Breitling på urtavlorna. I en katalog från 1923 har man 33 olika stoppur och fickurskronografer, varav en med kompass och två modeller av armband.
1927 avlider Gaston Breitling och tillverkningen fortsätter utan en officiell ledare. 1932 tar Gastons son Willy över ledningen. Tillverkningen inriktas mer mot flyget.
Man överger namnet ”Manufacture” (tillverkning) 1935, vilket innebär att man inte längre tillverkar alla delarna till klockan själv.
Man köper in billigare urverk genom Ebauches S.A., Venus, Valjoux, ETA, Fontainemelon, Le Landeron, Fleurier och Baumgartner.
1937 tar man fram en speciell klocka åt Lockheed som nu utvecklat tryckkabinen. 1940 börjar man utvecklingen av Chronomat som kommer i butik 1942.
1952 presenteras Navitimer, där man kan räkna ut sin position, bränsleförbrukning, färdriktning med mera.
1969 kommer modellen Chronomat-Chronomatic, en kronograf med automatuppdrag. Urverket utvecklades genom ett samarbete med Hamilton-Buren, själva kronografdelen utvecklades av Dubois & Dépraz och Heuer-Leonidas.
Är du intresserad av Breitlings modernare historia är det bara skriva Breitling på Google.
Breitling har tillverkat klockor med namnen: Aerotel, Chronomat, Montbrillant, Navitimer, Unedue och Vitesse.

Intressant att skalringen på ref 175 är här satt på två över tolv, det betyder att man kan använda skalan som GMT-ring. Det krävs dock en urmakare för att flytta ringen som inte är vridbar på detta ur som är vattentätt till 2 bar.

(Lite ny information som tillkommit efter att jag skrev detta inlägg. Efter att jag lagat denna klocka, såldes den på nätet. Personen som köpte den visade sig vara den kände Breitlingsamlaren – WatchFred – som ropade in klockan. Det var tydligen den sista klockan som saknades för att han skulle få en komplett samling! Modellen är mycket ovanlig. Klockan har vridbar ring! Något som jag inte vågade testa, jag visste helt enkelt inte att den skulle vara vridbar. Inte så konstigt kanske, man kan omöjligt veta allt! Men nu vet jag! Det är väl det som är så kul med klockor, man lär sig alltid något nytt.)

Här framgår vilka olika tavlor som är möjliga att beställa.

Det verkar som klockans urtavla är en blandning mellan 2 och 5.

Det verkar som klockans urtavla är en blandning mellan 2 och 5.

Förklaring till tavlans skalor.

Reservdelslista över Breitling kaliber 103 – Venus 170.

Om själva reparationen.

Lite om spiralriktning.

Så här såg det ut innan jag började greja med spiralen.

Man ser tydligt att något inne vid centrum är fel. Man kan ana att hela spiralen hänger ner – som ett paraply.  De yttersta varven ligger konstigt.
Jag bedömer dessa fel som mindre som ska vara fullt möjliga att åtgärda.
När man riktar spiraler ska man gå metodiskt tillväga och fundera noga innan man böjer eller gör något med spiralen.

 

När man ska rikta inne vid rullen får man endast jobba inom den röda cirkeln, kurvan ”k”. INGET ANNAT STÄLLE. Utseendet på detta innerfäste är ovanligt bra, ofta ser man att det inre varvet ligger närmare spiralrullen.

Det händer saker 180° mot det ställe där du riktar planet. På en perfekt stiftad spiral har du en liten rak bit innan böjen kommer och själva spiralen börjar, i detta fall är den raka biten i stort sett obefintlig. Då brukar jag trycka med en korntång inom den röda cirkeln, då böjs spiralen alldeles inne vid stiftningen. Just precis så var felet på denna spiral.

Att rikta rundlöpningen på en sådan här spiral kan ibland vara väldigt svårt. Då händer det mest saker 90° mot där du riktar. Det kan vara bra att ha bilden nedan i tankarna när du ska börja att rikta inne vid fästet.

Det är sällan man ser en perfekt stiftad spiral. En mjuk böj in mot fästpunkten, avståndet mellan rullen och området där spiralen börjar efter stiftningens kurva (k) skall vara ungefär ett spiralavstånd.

.

Man riktar tills spiralen löper runt och är plan. Kontrollera de innersta varven.

Klockan klar.

Källor:
La montre de poche suisse à travers les vallées horlogères av Réal Bossé 2015.
Spiraler och balanser, Sandström 1963.
Watch adjustment, Jendritzki 1963.

Jaccard-det är aldrig försent att ge upp! Eller?

Publicerad den av
1

Efter allt arbete med att svarva axlar och fixa till en haksten så fungerade äntligen klockan. Jag provade verket löst några dagar och den såg ut att gå både fint och hyfsat rätt. Det var dags att byta det skadade stenhålet i balanskloven.

Med stenen på plats var det åter dags att prova så att allt var som det skulle. I med balansen igen och klockan startade, men den stannade nästan med en gång!
Nej, inte mer fel nu…
Nu hade liverstenen hamnat på fel sida om gaffeln. Vad var fel?
Knivluften.
När balansstenen var bytt fanns inte längre det stora spelet i balansen som förmodligen ”förlät” gångfelet.

Vad är knivluft? Om du inte vet kommer här en liten förklaring.
Vi tittar på den översta skissen först – fig. 1.
De viktigaste punkterna är nr 4 som är själva kniven, nr 2 är säkerhetsrullen och nr 7 som är anslagsstiften.
För att kontrollera knivluften – luft eller spel – vrider du balansen så att liverstenen nr 5 kommer ur hakgaffeln så som bilden visar. Du försöker att flytta haken i sidled, då ska du känna/se en luft mellan anslagsstiftet nr 7 och säkerhetsrullen nr 2.
I fig. 2 syns detta tydligt – det är bara det att i detta fall och i Jaccards fall är lite för mycket luft. Dessutom var det ju problem med att ställa in gången som jag nämnde i förra inlägget, vilan var fel. Vilan med sin dragning gör att haken dras emot anslagsstiftet om gången är rätt inställd. Om vilan är liten eller om gånghjulstanden kanske till och med faller på hävytan då trycker kniven emot säkerhetsrullen. Då kommer kniven att hamna i den lilla urfräsningen nr 3 vilket gör att liverstenen nr 5 hamnar på fel sida om gaffeln – det vill säga på hornets utsida. Balansen blir helt blockerad – stopp.
Jag försökte att lösa problemet genom att sträcka kniven – fig. 3.

En annan viktig luft när man jobbar med gången är – hornluften. Du kontrollerar den genom att låta balansen hamna i sitt neutralläge, sedan vrider du balansen åt något håll samtidigt som du för haken från sida till sida. Genom att vrida balansen provar du luften mot liverstenen, tills du provar knivluft. Dvs tills liverstenen inte längre rör vid hakens horn.

Nästa problem, när kniven blev sträckt till korrekt längd och knivluften också var bra då hände det som jag försökt att illustrera i fig. 4. Då låste sig kniven i försänkningen nr 3. Då fick jag korta ner kniven tills blockeringen släppte – klockan startade!
Det var fortfarande ganska stor knivluft men klockan verkade fungera. Jag provade den i olika lägen i flera dagar utan att klockan stannade – skönt, allt fungerade. Dags att lämna klockan.

När jag lämnade den hade den stannat…
Samma fel som förut, balansen hade hoppat över. Fasen också. Den hade ju fungerat bra hos mig men när den fick röra på sig lite stannade den.
Dags att ge upp?
Jag föreslog för Eric att jag sätter balansen rätt och han sedan får ha den gående i sin samling och att inte bära eller använda klockan. Nej. Jag vill använda klockan blev svaret. Jag åkte hem och bröt ihop. 🙂

Hur skulle jag lösa detta? Haken är förmodligen utbytt vid något tidigare tillfälle och är ett nummer för liten. Tillverka en ny hake? Hitta en passande i skroten? Sträcka själva haken?  Byta till en större liverrulle? Hur hittar man en sådan med rätt storleksförhållande? Tillverka en ny liverrulle? Ganska krångliga och besvärliga lösningar. Finns det något enklare sätt?
Berättade för Eric om mina funderingar, han hade ett identiskt verk utan boett! Han hade även en klocka med ett liknande verk, bara att flytta över haken från något av dessa verk! Enkelt! Märkte ni det? ordet ”bara” igen…

Nej det gick inte heller, ingen passade. Jag hade funderat på en enkel lösning som gick ut på att trä över en ring på säkerhetsrullen som därmed skulle få större diameter. I alla fall värt att pröva. Svarvade till några små rullar i olika mått och började testa.

Så här såg min idé ut. Det verkar som om den fungerar – har ni hört den förut?
Men denna gången gjorde den verkligen det!
Bar den på mig några dagar, testade den i olika lägen, hade den i fickan i en vecka utan stopp! Var det verkligen sant att den fungerade?
Glömde att ta några bilder hur det såg ut i klockan, men filmade i alla fall.
Det är en riktigt bra funktion att kunna filma i slow-motion, du kan lätt kolla snabba förlopp, till exempel hur spiralen arbetar eller gången fungerar.
Det är inte lätt att se, men man kan i alla fall ana hur min ring skymtar och knivens luft.

Har lite fler bilder på verket och delarna. Allt är inte elände. 🙂

Detalj från boetten.

Så här skriver Eric om klockan:

Lipmann freres nr 1724

1904-1905 var ett unikt tävlingsår för observatoriet i Besançon. Det hölls nämligen två kronometertävlingar det året. Utöver den årliga tävlingen, Concours annuel, som endast var öppen för tillverkare med verksamhet i Besançon, så hölls en nationell tävling, Concours national, där tillverkare från hela Frankrike kunde delta. För den nationella tävlingen togs ett speciellt regelverk fram och ekonomiskt stöd för tävlingen och dess priser samlades in från ett stort antal sponsorer. Totalt deltog 127 kronometrar från 28 franska tillverkare i den nationella tävlingen, varav 56 erhöll ett gångcertfikat och 55 av dessa också ett pris. Trots den nationella tävlingen hölls också den årliga tävlingen och det uttrycktes en oro att den årliga tävlingen inte skulle få tillräckligt många deltagare. Oron var dock obefogad då Besançons urtillverkare lämnade in 103 kronometrar för tävlingen. Vissa kronometrar tävlade dock i båda tävlingarna. Av dessa 103 erhöll 93 ett gångcertifikat och 55 fick ett tillräckligt bra resultat, Mention très satisfaisante, för att delta i tävlingsdelen och få pris.

Lip (Lipmann frères) var en av de mest framgångsrika deltagarna i kronometertävlingarna på observatoriet och en sponsor av observatoriets tävlingar. De deltog i båda tävlingarna 1904-1905 med sin urverksserie 17xx som justerats av Alfred Jaccard. Alfred Jaccard är en av de mest kända reglörerna genom tiderna och under sin tid som reglör för Omega slog han många precisionsrekord. Samtliga urverk i 17xx-serien var 19 linjer i diameter (43 mm) och utrustade med Breguet-spiral med dubbla kurvor i palladiumlegering. I den nationella tävlingen vann följande serienummer priser: 1741, 1750, 1733, 1778, 1777, 1731, 1780 och 1794. För sina tre bästa kronometrar vann Lip det fjärde av fem seriepriser för tillverkare. Reglören Alfred Jaccard vann det tredje av fyra seriepriser för reglörer för sina tre bästa kronometrar. Två av kronometrarna han vann seriepriset för hade han justerat åt Lip. I den årliga tävlingen vann följande Lip-kronometrar priser: 1733, 1741, 1731, 1757, 1728, 1750, 13786, 1761, 1743, 1776 och 1724. Vissa av Lips kronometrar tävlade alltså i båda tävlingarna. I den årliga tävlingen vann Lip det första av tre seriepriser för tillverkare.

Mitt exemplar, Lip 1724, var en av kronometrarna som tävlade i den årliga tävlingen. I tävlingen fick den totalt 102 poäng och var då en av 55 kronometrar med Mention très satisfaisante som fick delta i tävlingsdelen. Av dessa 55 kom den på plats 48. Med sitt poängresultat vann också kronometern ett pris, nämligen ett enkelt omnämnande, Mention simple, som var det lägsta av de fem prisnivåerna.

Kronometern är ett utmärkt exempel på den typ av ur som Alfred Jaccard arbetade med under sin tid i Besançon.

Movadofickur med lagerproblem

Publicerad den av
2

Lars hade bett mig se över ett Movadofickur. Vid en första snabbtitt verkade det ganska bra, förutom kronan som var sliten.
Efter lite närmare inspektion på verkstaden upptäckte jag att en lagersten var sprucken och spiralen såg konstig ut. Inga större problem så det var bara att sätta igång.

Letade först reda på en ny passande krona. Därefter tittade jag närmare på spiral och balans. Spiralen hade varvfel, breguetkurvan var inte plan samt formen var fel. Riktade först varvfelen – dvs avstånden mellan spiralvarven som inte var lika. Sedan gjorde jag kurvan plan, sist riktades kurvformen. Även ruckstiften justerades och riktades. Balanstapparna var lite slitna, de fick poleras i rullbänken.
Gaffeln på gånghaken hade märken av slitage, den fick poleras. Först fick jag dock ordna till min polerfil som är välanvänd och hade blivit sliten.
Sedan var det löpverkets tur, alla hjulen kontrollerades och tapparna inspekterades – centrumhjulet var rejält slitet. Det gick fint att polera bort alla märken men nu glappade hjulet lite väl mycket i hålet. Beslöt mig därför att sätta in en sten istället för det slitna mässingshålet.
En av stenarna i löpverket var sprucken. Tryckte sönder den med ett verktyg – öppnade fattningen – med det speciella verktyget – och satte in en ny sten av syntetisk rubin. Innan det fanns syntetiska lagerstenar använde man äkta rubin. Dessa stenar var mycket sköra och gick inte att pressa in, utan de sattes fast i en fattning. Med hjälp av svarv eller ett speciellt skärande verktyg gjordes fattningen. Man vek sedan över en kant – med hjälp av ett speciellt verktyg – över stenen. Jag brukar – om det finns möjlighet – att fatta in även den moderna stenen. Det ser snyggare ut och man förstör inte fattningen. Då mäter jag först öppningen och ser om det går att använda en standardiserad sten. Sedan pressar jag ner stenen med steninpressaren om det behövs annars viker jag bara över kanten med mitt verktyg.
En sten till balansen var lös, så den fattade jag om när jag ändå var i farten. Kronhjulet skars rent från grader så att det inte skulle skära in i verkbotten.
Allt klart för rengöring!

Verket sattes ihop och oljades – men verket gick väldigt dåligt…
Vad var fel?
Balansen svängde fint men helt plötsligt stannade den, jag kunde se att balansen stannade mot hakens horn. Felet låg någonstans i gångpartiet. Hur kontrollerar man gången?
Först tar jag bort balansen. Sedan kontrollerar jag gången. Tittar på hur gånghjulstanden faller mot vilytan på hakstenen – vila 1 – den skall vara ungefär en grad. Detta skall vara lika på båda stenarna. Sedan skall haken ha en liten fri väg innan den vilar mot anslagsstiftet – vila 2. Detta skall också vara lika på bägge sidor. Om det ser riktigt ut är gången OK.
Sedan sätts balansen tillbaka och hornluften kontrolleras. Man vrider då balansen så att liverstenen står mitt för hornet – då skall haken gå att röra litegrann. Också detta skall kontrolleras och vara lika på bägge sidor.
Sist kontrollerar jag knivluften. Då vrider jag balansen så att luften mellan den lilla rullen- säkerhetsrullen – på liverrullen och hakens säkerhetskniv kan kontrolleras. Den skall vara liten och samma på båda sidor. Här var felet! Alldeles för stor luft! Då är kniven för kort.
I detta fall bestod kniven av ett inpressat mässingsstift i haken. (Som det brukar.) Jag kunde med hjälp av en stans trycka kniven utåt mot hakgaffeln så att jag fick korrekt knivluft. Ibland går det att platta/sträcka kniven något, ibland får den bytas, ibland får hela haken bytas. Ett ovanligt fel som man undrar hur det uppstått? Hur har klockan gått innan? Detta justeras på fabriken, normalt behöver man som urmakare inte justera detta.

Nu gick klockan! Men hur? Bra men fel!
Plus 256 sekunder – över 4 minuter per dygn – lite väl mycket!
Fick ta fram mina reglagebrickor och tynga ner balansen något.
Några brickor senare gick klockan som den skulle – håller tiden fortfarande!

Som alltid när man lagar gamla klockor – överraskningar väntar!

 

Movado cal 375 – med spiralproblem.

Publicerad den av
Svara

Den här historien börjar 2014 då jag fick ett Movado armbandsur för renovering. Jag lade ner extra jobb på spiralen. Tog några bilder på den.
I september 2017 dök klockan upp igen nu med spiral i dåligt skick, minst sagt. Någon hade varit och pillat och förstört spiralen…
2015 fick jag in en likadan klocka för reparation som jag dokumenterade lite bättre, också den hade en dålig spiral!
Så detta inlägg blir dokumentation av två verk med liknande problem.
Läs mer nedan.

Så här såg spiralen och balansen ut efter reparationen i maj 2014.

Denna klocka gjorde jag en renovering på 2015. Breguetkurvan behövde justeras.
För att snabbt justera kurvan räknar jag ur kurvnumret och riktar efter en mall. (Se nästa galleri och på flera ställen i bloggen)

Så till klockan jag fick in nu i september. Jag vet inte riktigt vad som hänt med verket, helt klart är att något allvarligt har hänt med spiralen. Eftersom klockan renoverats ganska nyligen räknade jag med att det skulle räcka att fixa till spiralen för att klockan skulle fungera igen. Men är det överhuvud taget möjligt att rädda en så illa tilltygad spiral?
Om jag hade haft tillgång till en komplett balans hade jag givetvis bytt ut den tilltygade balansen. Ett annat alternativ hade varit att byta ut spiralen mot en ny, tiden för detta jobb – ja hur beräknar man det?
Jag räknade med att jag skulle kunna få till spiralen så pass bra att klockan skulle fungera tillräckligt bra med fyra – fem timmars jobb. Kunden accepterade detta.

Jag såg snabbt att spiralens varv klibbade ihop. Genom att pressa ihop spiralvarven på flera olika ställen såg jag att den klibbade ihop. Kanske var det detta problemet som någon försökt fixa??? Om spiralvarven klibbar går klockan alldeles för fort.
Det första man tänker på är att spiralen är magnetisk, så det provade jag först. Avmagnetisering. Det hjälpte inte. Nästa steg är att doppa balansen och spiralen i One-Dip för att lösa upp olja eller annat som kan ha fastnat i spiralen. Inte heller detta hjälpte. Sista utvägen var Aceton, det fungerade!

När spiralen var ren var det bara att sätta igång att rikta!
Det var många fel att justera, jag blev i alla fall något så när nöjd och klockan visade till slut rätt tid.

Longines cal 22A

Publicerad den av
Svara

Fick in ett Longines guldarmbandsur för kostnadsförlag. Klockan låg i ett etui från ett våra mest kända auktionshus. Utsidan såg fin ut, tavlan oskadad, allmänintrycket var en klocka i fint skick. När jag sedan öppnade boetten såg verket lika fint ut. Inte repigt, inga skadade skruvar etc. Men den gick inte. Konstaterade snabbt att spiralen såg hemsk ut. Eftersom resten såg så bra ut trodde jag att bara spiralen kunde redas ut så skulle nog klockan gå fint igen. Berättade för min kund att jag måste ta betalt för att reda ut spiralen så att jag kunde se om den var allvarligt skadad, annars kanske det inte skulle gå att göra iordning klockan överhuvud taget. En komplett balans till denna gamla klocka är inte lätt att få tag på. Kunden var med på detta och jag kunde sätta igång med reparationen.

Det gick fint och ganska enkelt att reda ut spiralen, att rikta den var inget problem. Nästa sak jag upptäckte var att något var konstigt med balansluften, motstenen på tavlesidan var konstig. Efter en del besvär gick även detta att fixa till. En del skruvar var felplacerade eller saknades så det fick jag också ordna. Sedan kom nästa fel som visade sig vara lika svårt – fjädern var fel. Rätt fjäder gick inte att få fram, jag var tvungen att hitta på en lösning.

Mer förklaringar finns under bilderna. Klicka för att få en stor bild!

En kaotisk spiral

Publicerad den av
Svara

Fick en kaotisk spiral att reda ut.
Går metodiskt tillväga. Börjar med att ta bort ytterfästet, sedan tar jag varje korsning och reder ut dem en efter en. För med en oljegivare ut varje korsning tills allt är utrett. Sedan omformar jag kurvan och justerar höjden. Sätter tillbaka ytterfästet och kontrollerar igen kurvans form.

En galen spiral

Publicerad den av
2

Carlos hade lekt urmakare på egen hand – spiralen hade blivit kvaddad.
Han hade hjälpt mig med en annan grej, så jag lovade att se om jag kunde reda ut trasslet.
Det blev hyfsat, klockan fungerar!