Le Coultre minutrepeter – del 2

Publicerad den av
Svara

Ett fickur med minutrepetition tillverkat av Le Coultre.

Om att tillverka reservdelar. Hur man kan göra och hur jag gjorde.
Till reparationen behövde jag tillverka två delar; surpris och frammatararm.
Båda är tillverkade av stål, och särskilt surprisen har en komplicerad form som behöver vara exakt tillverkad för att fungera på korrekt sätt.
Eftersom jag har en CNC-fräsmaskin funderade jag på om jag kunde fräsa ut formen på delarna. Om jag lyckades skulle jag kanske kunna spara lite tid och arbete.
MEN, jag måste ha en ritning!
Jag svarvar till en mässingsstång där jag klämmer fast surprisen, jag kan sedan sätta upp den i rundmatningsbordet. Då kan jag rotera den och använda ett USB-mikroskop tillsammans med koordinatbordet för att mäta vinklar och avstånd. Uppgifter som jag behöver för att kunna göra en ritning.

Delen uppsatt i rundmatningsbordet.

Så här kan det se ut när jag mäter. Jag sparar skärmdumpar och antecknar måtten.

Konturen av surprisen uppritad i mitt CAD-program.

3D-modell

Så här kan det se ut när programmet som styr fräsen arbetar. Här är det enkelt program för att fräsa tänder på bilden. G-koden som krävs för att fräsa den komplicerade formen på surprisen är flera hundra rader lång.

0,4 mm stålämne upplimmat på en mässingsbit.

Jag har färgat plåten med en tuschpenna för att kunna se mina ristar för kunna centrera lättare. Fräser med en pinnfräs med 0,5 mm diameter.

När jag mätt upp surprisen var det dags att överföra mina resultat till en ritning. Jag gjorde ritningen medvetet lite större för att det skulle finnas material för att kunna justera med filning om det skulle behövas. Bland mina fräsar hittade jag en ask med några 0,5 mm pinnfräsar som jag tänkte använda.
Jag använder gamla bladmått som material, särskilt äldre bladmått är tillverkade av riktigt härdbart stål. Jag limmar upp ämnet på en mässingsbit som jag fäster i skruvstycket. Börjar med att fräsa hålen, sedan konturen – jag ställer in 0,1 mm fräsdjup. Första varvet gick fint, nu är det bara 0,3 mm kvar. En bit in på andra varvet går pinnfräsen av, jag sätter i en ny och kör igen. Också den gick av…
Någonting var fel, kanske klarar inte maskinen av de små toleranserna som krävs.
Jag beslöt att avbryta fräsningen och gå över till plan B.

Jag hade nu ett ämne med rätt form som var till hälften fräst på djupet.

Rätt kontur.

Borrar ett antal hål runt delen, sedan är det bara att fila!

Hälften kvar.

Sista fjärdedelen ska filas ut.

Nästan klart.

Lite putsning kvar.

 

Ett första prov visar att hålen stämmer och att konturen behöver justeras.

Min nya del underst, originalet överst.

Gammal och ny – sida vid sida.

Fäster ihop båda för att fila bort överflödet.

Dags att härda och anlöpa.

En bild på minutstaffeln tillsammans med den gamla surprisen.

Den nytillverkade surprisen för jämförelse. Jag har sparat lite material på ”tå, häl och sula” för att kunna justera växlingen exakt när frammatararmen är klar.

 

Efter några timmars arbete är surprisen så färdig som den kan bli just nu.
Om man tänker sig att surprisen ser ut som fyra stövlar, så har jag filat klart formen på hela delen förutom själva foten. Tå, häl och sula har överflödigt material. Det är längden på sulan som ska anpassas så att frammatararmen kan flytta fram surprisen exakt på sekunden för minuterna 0 – 15 – 30 – 45. Mer om detta senare.
För att kunna justera den exakt behöver jag även tillverka frammatararmen.

Jag tar först bort röret och det lilla stiftet för fjädringen på armen, sedan limmar jag upp den på ett ämne – 0,6 mm tjockt. Sedan gör jag på samma sätt som med surprisen, filar efter konturen, borrar hålen för stift och rör. När jag skulle gänga hålet för röret visade det sig att man inte använt samma gänga som vi använder idag och har i våra gängsatser. Jag kunde inte använda det gamla röret utan fick även tillverka ett nytt med en gänga där jag hade både gängtapp och snitt. Den gamla var mer fingängad. Jag försökte räkna gängor per millimeter och även tum men fick inget bra tal – gängan är i linjer! En linje är lika med 2,26 mm. Du känner säkert igen att man anger urverkens storlek i linjer. Damverk brukar vara 7 3/4 eller 8 3/4, herrverk 10 1/2 eller 11 1/2 och fickur 17 eller 19 linjer. Verket som denna artikel handlar om är 19 linjer, men fanns även i 20 linjer. (Se förra inlägget, reservdelslistan.)

Här ser man det fingängade röret och det lilla stiftet för fjädringen.

Frammatararmen upplimmad på ett bladmåttsblad 0,60 mm. Jag använder superlim till detta. När delarna ska separeras lägger jag dem i aceton som löser upp limmet.

Ena halvan klar. Nu ska hålen borras för rör och stift samt de hål som underlättar vid filningen.

Ena halvans kontur klar.

Hålen borrade.

Håller delen i skruvstycket och filar bort materialet mellan hålen.

Formen växer fram.

Nästan klar.

Konturen är färdig. Ny och gammal för jämförelse.

Ny och gammal för jämförelse.

Efter härdning och anlöpning var det dags att polera funktionsytorna på armen. Det är viktigt att ytorna är plana och att hörnet är skarpt.

Polering av den plana sidan. Uppsatt i trefoten. Polerar på 3M-papper som jag limmat upp på en glasskiva.

Polering med diamantpasta.

Poleringen klar.

Poleringen klar.

Armen långdragen, filade en facett som polerades. Polerade röret. Hela armen klar för montering i klockan.

Gjort försänkningar för skruvarna som håller kvartsstaffeln.

De nya delarna på plats. Kontroll.

Nu börjar det tidskrävande och mödosamma arbetet med att justera surprisen.

”Mitt” verk tillhör den första generationen av minutrepetrar. Senare generationers mekanismer har en funktion som är till för att minimera risken för slitage av den typ som fanns i mitt verk. För att vara bra förberedd läste jag några olika böcker i ämnet minutrepeter – jag upptäckte då en första enkel lösning för att ”isolera” frammatararmen. Det var en excenterskruv som placerats så att den hindrar frammatararmens rörelse. Eftersom jag har facit på alla generationer av lösningar funderade jag på om jag också kunde göra något för att minimera slitaget.

Illustration som visar en enkel form av isolering av frammatararmen. En excenterskruv placerad vid P som begränsar frammatararmen C rörelse.

Jag upptäckte ett delvis dolt hål – ett hål för ett styrstift för en brygga. Hålet var inte helt ”fyllt” utan det kanske skulle användas till något.

Ett hål lämpligt för en egentillverkad isolator?

Slipar till ett lämpligt ämne av blåstål som passar fint i hålet.

En fjädring får agera hållare till stiftet.

Med lite filning och slipning passar stiftet på ett bra sätt under fjädringen.

Ett första test med frammatararmen på plats. Ytterligare lite slipning behövs för att säkerställa funktionen av armen.

Nu har jag tunnat ut stiftet så att armens rörelse är begränsad men växlingsfunktionen är korrekt. Jag har inte ändrat något i klockans konstruktion, skulle man vilja återställa klockan i originalskick är det bara att ta bort stiftet.

Min version av isolator.

Stiftet klart.

Stiftet kläms / hålls på plats av fjädringen.

Mitt stift isolerar frammatararmen så att den endast är i kontakt med surprisen under ca 2-3 minuter per kvart – totalt 10-12 minuter per timma istället för ständig kontakt. I de modernare konstruktionerna vilar frammatararmen på surprisen endast när slagmekanismen är aktiverad.

Så kan den moderna konstruktionen se ut. Repetitionen aktiveras av H, skruven vid 5 lyfter armen M som i sin tur trycker frammatararmen C mot surprisen. Illustrationen visar när funktionen är aktiv.

Se föregående inlägg för fler bilder på ett verk med modern konstruktion.

I nästa inlägg ska jag förklara lite mer ingående om funktionen samt hur jag går tillväga när jag justerar surprisen.

Referenser:
Komplizierte Taschenuhren in der Reparatur. Verlag Florian Stern. Sammanställning av nio olika handböcker om komplicerade ur publicerade mellan åren 1903-1965.
ISBN 978-3-941539-30-3
A guide to complicateted watches, Francois Lecoultre. ISBN 2-88175-001-X
The Theory of Horology, ”Wostepboken”, Reymondin m fl.
https://www.verkmastarna.se/search.html?SEARCH=1&Search_Text=slippap
https://www.verkmastarna.se/product.html/diamantpasta

 

 

Le Coultre minutrepeter – del 1

Publicerad den av
4

Ett fickur med minutrepetition tillverkat av Le Coultre.

Blev kontaktad av en person som försökte få hjälp med reparation av ett fickur med repetition. Jag frågade hur man sätter igång repetitionen – genom en skjutregel på sidan av boetten eller genom att trycka ned en knapp vid pendanten – dvs vid bygeln. Den senare är en äldre typ av repeterur där själva repetitionen aktiveras via en kedja som drar upp fjädern till mekanismen, gången på dessa ur är ofta spindelgång.
(Ett äldre inlägg om denna typ av ur kan du se här) Denna äldre typ brukar ha kvartsrepetition medan de modernare även kan ha minutrepetition.

Äldre typ av repeterur med kedja.

Äldre typ av repeterur med kedja.

Jag lovade att se vad som var fel med klockan och om det var något jag kunde ta mig an. Det visade sig vara ett fickur i guld med minutrepetition.

Ett första titt på det fina fickuret.

Verket kan avnjutas genom ett glas på baksidan. Kvalitet som synes!

När jag sköt skjutregeln åt sidan hände ingenting med repetitionen, när jag drog upp fjädern så svängde balansen. Alltid något!
Tavla och visare togs bort så att jag kunde se repetitionsmekanismen. Jag kunde se att oljan beckat så allt gick trögt, lite ny olja på de rätta ställena och vips – repetitionen startade! Timmar, kvartar och minuter slog lite segt mot slutet.

Men efter lite studier av verket upptäckte jag en hel del rostpartiklar. Det brukar betyda att något gått torrt och att stål har slitits.

Det fanns koncentrationer av partiklar på några speciella ställen. Det mesta hade hamnat på kanten av fjäderhuset.
Jag såg ganska snart vad som hade hänt – frammatararmen för surprisen samt själva surprisen hade kraftiga slitage.

Slitage på axeln för frammatararmen.

Jag ska senare förklara lite mer ingående hur själva mekanismen fungerar men det som ska hända är att frammatararmen ska föra fram surprisen exakt på sekunden, då måste övergångshörnen vara skarpa och inte – som nu – rundslitna. Filmen nedan beskriver hur lång tid växlingen tar.


För att ta bort ”minutröret” med alla olika kammar ska en låsring lossas som är trögad på centrumaxeln. Det var lättare sagt än gjort för den satt som berget. Fick ta i rejält för att få den att lossna. Till slut fick jag i alla fall bort den och kunde mer noggrant granska surprisens slitage.

Efter ytterligare granskning upptäckte jag att spiralen var delvis rostig.
Vad jag kunde se så var det mest ytrost som borde gå att ta bort. Men spiralen kan ju vara försvagad av rosten, så med otur kan den gå av eller inte fungera som den ska.

Jag har lite erfarenhet av sådana här minutrepeterverk med betoning på lite, när jag gjorde min praktik på Patek Philippe i Genève för 100 år sedan gjorde jag service på ett liknande ur samt ett ur med Grande Sonnerie och jag har även lagat andra ur med kvartsrepetition.

Eftersom min erfarenhet är begränsad frågade jag några vänner som jobbat/jobbar med ur med denna komplikation vad de skulle gjort i min situation?
BYT frammatararm och surpris blev svaret från båda!
OK, bara att ta reda på hur man beställer:
Ehh få se nu – del nr 234 och 242 borde funka. Bara att beställa!

Nja, skämt åsido så enkelt är det naturligtvis inte med ett antikt ur!

Vad gör man?
Skulle det kanske gå att forma om nya ytor, till exempel genom filning?
Eller, göra nytt?
Det kanske skulle gå att fila men om jag filar i de delar jag har – om något blir fel eller går snett – hur gör jag då? Ingen mall att fila efter existerar då, kan bli riktigt illa.

Efter att ha läst denna devis i en av mina böcker bestämde jag mig för att tillverka nytt. Kanske kunde jag utnyttja min CNC-fräsmaskin för att fräsa ut formen?

Jag bedömde att jag skulle kunna klara av att göra det som krävdes, det var dags att fundera på ett kostnadsförslag.
Hur lång tid skulle det ta att dels tillverka delarna, dels renovera själva klockan?
Att renovera själva fickuret utan komplikation räknade jag med en viss tid – denna tid antog jag blir ett fast pris, sedan funderade jag på själva minutrepetermekanismen med alla delar i fungerande skick också det ett fast pris, till sist gjorde jag ett rörligt pris på tillverkning av delar samt om det inte skulle fungera att få bort rosten från spiralen – då skulle jag bli tvungen att räkna in och göra en ny spiral. Totalt trodde jag – om inget oförutsett skulle inträffa – att tidsåtgången skulle bli ca 40 timmar – en veckas jobb.
Med detta som utgångspunkt gjorde jag ett kostnadsförslag som jag presenterade tillsammans med några förklarande bilder för kunden.
Efter några dagar hade kunden bestämt sig – jag vill gärna att du sätter igång med renoveringen!

Innan jag beskriver hur jag gick tillväga med renoveringen och tillverkningen av de delar som behövdes tänkte jag beskriva lite förenklat vad en minutrepeter är och hur den fungerar.

Mekanismen i viloläge på en modern minutrepeter med ”isolatörmekanism”. denna typ är den mest förekommande i nyproducerade ur.

Här är fjädern i mekanismen uppdragen, släpper man skjutregeln kommer verket att börja slå.

Hur mycket är klockan? Först slås timmar, sedan antal kvartar, sist minuterna.

Åtta

Åtta plus tre kvartar – 8.45

Åtta+45+6 minuter = 8.51 eller nio minuter i nio.

Minutstaffel samt dold bakom den finns surprisen, här i ”neutralt” läge.

Surprisen aktiv, redo först och främst för slaget 0 minuter.

Med denna bild vill jag visa nödvändigheten av en surpris. Vid 34 ser man fingret som bestämmer antalet minutslag. För att fingret ska kunna passera ända ner till sin lägsta position som är 14 minuter, behövs en anordning som ger fri passage förbi minut 0. Längden på minut 0 på staffeln är väldigt kort, skulle den haft korrekt längd skulle fingret stoppa på 0 och inte kunna passera ner till nivån för 14.

12 är timstaffeln, den matas fram av ett stift på undersidan av ”minutröret”. 9 är staffeln för kvartar.

Mekanismen för slaget av kvartar. 29 och 30 är hamrarna som slår slagen. Tre + tre tänder på 25 ger dubbelslagen.

I senare delar ska jag visa hur jag tillverkar delarna som behövs samt förklara lite mer hur den komplicerade mekanismen fungerar.

Referenser i detta inlägg:
The Theory of Horology, ”Wostepboken”.
Komplizierte Taschenuhen in der Reparatur, ISBN 978-3-941539-30-3

Eric Leskinen, hjälp med Le Coultre beställningsformulär
Miho Shirai och Clas-Henrik Pihl, råd och tips.

Samuel Marti, bordsur med perpetuell kalender

Publicerad den av
Svara

Min första riktiga arbetsplats var Magnussons Ur i Göteborg. Där jag enligt ryktet anställde mig själv. På en hylla stod ett bordsur med synligt gångparti och en spännande kalendermekanism som jag beundrade. Vid ett besök många år senare i samband med att familjen sålt fastigheten och vinden skulle tömmas på grejer, fick jag återigen syn på klockan som kallades stenklumpen. Vi kom överens om ett pris och klockan fick följa med – välbältad i bilen – hem till mig.

Jag kastade mig genast över klockan och tog isär allt. Det var främst kalendern som intresserade mig. Jag har tillverkat en kopia av en mekanism av Brocots konstruktion (mer om detta i ett framtida blogginlägg), kanske var detta en liknande?

Själva urverket är märkt med en medaljong med texten S. Marti et Cie. Medaille de Bronze.

Samuel Marti var mest känd som klocktillverkare i Paris under senare halvan av 1800-talet.
Samuel Marti föddes 1811 i Langenthal (kanton Bern) i Schweiz. När Samuel 1830 var 19 år flyttade han till Montbéliard i distriktet Doubs i Frankrike. I detta nordöstra hörn av Frankrike var många tillverkare av större ur var etablerade. 1832 startade han tillsammans med två kompanjoner – Boilloux och Mozer – företaget S. Marti & Cie, kompanjonerna drog sig ur, och 1841 blev Marti ensam ägare till företaget. Adressen i Montbéliard var Porte d’Héricourt.
1863 startade Marti & Cie ett samarbete i Paris med Japy Freres & Cie och A Roux & Cie (före detta Vincenti & Cie), syftet var att marknadsföra firmornas urverk och klockor.

Marti ställde regelbundet ut klockor i Paris. Där fick de ett hedersomnämnande 1839, bronsmedalj 1860, silvermedalj 1889, samt flera guldmedaljer 1841, 1851, 1852 och 1900. Från 1867 till 1900 ingår bronsmedaljen från 1860 i Martis märkning på urverken.

Från 1870 är firman baserad på Rue Vieille-du-Temple i Paris med Emile Louis Japy som ledare för företaget.

Man fortsatte att samarbetet med ledning från Japy-familjen även sedan Samuel Marti avled 1869.
Sonen Samuel Augustus Marti tog över styret omkring 1890. Samuel Augustus son – André Samuel Jules Marti (1890-1958) gifte sig med dottern till Auguste Julien Japy – Jenny Alice Japy.

Martis verk utmärker sig genom att ha trappslag till skillnad mot andra franska verk som hade slagskiva.

Marti togs senare över av bilföretaget Peugeot.

Stämpeln A.1. tillskrivs också Marti.

Kalenderverket är märkt med C.R. eller möjligen G.R.
Jag har inte lyckats få fram mer information om denna märkning.
Den kan stå för C. A. Richard & Cie som tillverkade bland annat Richrd’s Chronosphere, men jag är inte säker.

Lite bilder från renoveringen:

Klockan klar!

Funktionen på den perpetuella kalendern:

Huvudframmatararmen rör sig en gång per dygn, på armen är tre frammatararmar fästa – undre för veckodag, mellerst för datum, överst för månad. Varje dag tar den med sig veckodaghjul och datumhjul som förs fram en tand.
Datumhjulet är i ingrepp med månadsframmatarhjulet. På månadsframmatarhjulet är ett finger fäst. Månadshjulet har 12 tänder med lika avstånd, det har även 11 stift med olika avstånd, dessutom är ett mindre hjul fastsatt på månadshjulet.
Vid månadsskifte för fingret på månadsframmatarhjulet fram månadshjulet olika långt beroende på vilket stift som står på tur. Har månaden 31 dagar förs hjulet fram 1/31-del dvs 11,6 grader så att månadsframmatararmen kan flytta månadshjulet en tand.
Vid en 30-dagarsmånad hamnar stiftet på månadshjulet 1/31 före avståndet på stiftet om det skulle varit en 31-dagarsmånad, då flyttas månadshjulet först 11,6 grader med fingrets hjälp så att månadsframmatararmen kan flytta månadshjulet en tand samtidigt som datumarmen flyttar fram datumhjulet två tänder – från 30 till 1. I februari finns inget stift, där sitter ett hjul istället. Vid 28 dagar flyttar datumarmen fram datumhjulet 3/31 – vid 29 dagar 2/31 – från 28 till 1 resp 29 till 1.

Det är viktigt att vinkeln på månadsframmatarfingret är rätt inställd så att månadshjulet är rätt positionerat när månadsframmatararmen kommer i position för att flytta fram månadshjulet.

Månfas. Förenklat är tiden mellan två fullmånar 29,5 dygn, eftersom det är två månar på månens urtavla behöver urtavlan 59 dygn på sig för att rotera ett varv. Månfasdelen matas fram en gång per dygn genom axeln för veckodag. Om man räknar så här får man en utväxling på 8,428571428571429 osv hur långt som helst – 59 dividerat med 7.
Utväxlingen mellan hjulen i mekanismen ger 118 dividerat med 14 – 8,428571428571429!

Några filmer på växlingen som sker snabbt!
Häng med!

Källor på nätet:
https://www.coleccionbbva.com/en/autor/samuel-marti-et-cie-2/
https://watch-wiki.org/index.php?title=S._Marti_%26_Cie
https://clockworks-horloges.com/300-histoire/307-france/

Tryckta källor:
Les Brocot, une dynastie d’horlogers, 1991. Editions Antoine Simonin.

Ekegrèn / Koehn 70089 – del 2

Publicerad den av
1

Urtavlan på klockan är signerad med H. R. Ekegrèn, men klockan är tillverkad av Edouard Koehn – hur kommer detta sig?
Varför signerade Koehn sina klockor med Ekegrèn?
Vem var Ekegrèn?
Vem var Edouard Koehn?
Jag och Eric Leskinen ska försöka svara på några av dessa frågor i texten vi samarbetat om nedan.

Henri Robert Ekegrèn var en av de mest kända urmakarna i Genève på sin tid.

Henrich Robert Ekegren (Henri Robert Ekegrèn) föddes i Köpenhamn 26 november 1823, han var son till urmakare Daniel Ekegren, f.1794 d 1877. Även H. R. Ekegrens farfar Nils Ekegren, f.1754-d.1826 var urmakare, verksam i Karlshamn.
Fadern Daniel flyttade till Köpenhamn och gifte sig med danskan Johanne (f. Groot). Daniel Ekegren jobbade hos kronometermakaren Urban Jürgensen i Köpenhamn.

Ekegrèn gick i lära hos Jules-Frédéric Jürgensen (Schweizisk/dansk kronometermakare), Henri Golay (Urmakare i Genève), Joseph-Thaddeus Winnerl (österrikisk kronometerfabrikör verksam i Paris) och Adolph Lange (gick i lära hos Winnerl, grundare av A. Lange & Söhne i Glashütte).

Som artonåring erhöll Ekegrèn 1841 ett bidrag från danske kungen för att gå i lära hos Jules Jürgensen i Le Locle. Henri-Robert talade fem språk – svenska, danska, tyska, engelska och franska.

1842-45 arbetade han i Köpenhamn hos Jules Jürgensens bror, kronometerfabrikör Louis Urban Jürgensen. Under denna tid lärde Ekegrèn känna Victor Kullberg, Sveriges kanske mest kände urmakare.

Anlände till Genève 1847. Arbetade först med Henri Golay, sedan i 10 år med Golay-Leresche.

1857 grundade han företaget Ekegren & Westermann tillsammans med sin affärspartner Ferdinand Westermann i Genève. De specialiserade sig på konstruktion av kronometrar. Ekegrèn anställde en ung man, Louis Chevalier, som hade gått på urmakarskolan i Genève. Chevalier stannade hos honom i trettiosju år.

1862 lämnade Westermann av hälsoskäl företaget, som har varit känt som H.R. Ekegrèn urhandel. Ekegrèn vann flera guldmedaljer på olika världsutställningar och Han var en berömd kronometertillverkare i Schweiz, och hans produkter var bland de bästa Genève-klockorna på den tiden.

Henri Robert Ekegrèn är mycket känd för kvaliteten på sitt arbete, såsom sina konstruktioner av specialkalibrar med fin finish, och har även specialiserat sig, förutom fickurskronometrar, på tillverkning av tunna och extra tunna klockor och kronografer. Hans talang ledde till att han deltog i ett flertal världsutställningar där han vann guldmedalj flera gånger, som i Paris 1867, i Wien 1873 (kuriosa: under utställningen i Wien delades 25572 medaljer ut) eller i Philadelphia 1876 (kuriosa: det var på denna utställning som Alexander Graham Bell först visade sin telefon och Heinz ketchup fick provsmakas av allmänheten för första gång.) samt Paris 1878.
Den första kronometertävlingen vid observatoriet i Geneve hölls 1872 och Henri Robert Ekegren kom att vinna flertalet av de tidiga tävlingarna. År 1875 fick han första seriepris för tillverkare för sina åtta inlämnade fickkronometrar efter att ha erhållit ett genomsnitt på 141 poäng. 1877 fick han återigen ett vid kronometertävlingen i Genève, denna gång för en fickkronometer som fick 191 poäng av 250. Den sistnämnda hade själv reglerats av Henri Robert Ekegrèn.
Framgångarna höll dock i sig och fram till 1891 var företaget Henri Robert Ekegrèn en flitig deltagare i kronometertävlingarna på observatoriet. Majoriteten av kronometrar reglerades av Henri Robert själv, men han kom även att ta hjälp av andra framstående Geneve-baserade reglörer, såsom Andreas Hillgren (möjligen med svenskt ursprung?), Alexis Favre och G.-M. Grandjean. Företaget vann flertalet priser, såväl för individuella kronometrar som för inlämnade kronometrars genomsnittspoäng – så kallade seriepriser. Ett bra exempel är den kronometer justerad av A. Hillgren som vann ett första pris och placerade sig på andra plats år 1882 med 208,3 poäng.

Ledamot av kommissionen för urmakarskolan i Genève (1866-1878).

1874 presenterade Ekegrèn en olja som han lär haft patent på. En kommitté experimenterade med den nya oljan 1888 vid Société des arts de Genève och fastställde till slut att den var den bästa som någonsin har producerats fram till den dagen.

Henri Robert Ekegrèn sålde sin verksamhet till Edouard Koehn 1891, men han fortsatte att arbeta i detta företag till sin död. Till hans ära signerade Koehn de bästa klockorna med H.R. Ekegrèn. Företaget levererade även klockor till olika andra företag som Tiffany & Co.

Henri Robert Ekegrèn dog 1896 vid 72 års ålder.

En kronografmekanism som Ekegrèn fick patent på i USA 1869

Till vänster Henri Robert Ekegrèns / Eduard Koehns företag idag Bucherer, bredvid byggnaden av Holland America Line, senare Universal Genève och idag Chanel. Sedan följer byggnaden av Patek Philippe och Hotel de Paris idag en ny byggnad där Hermes håller till.

 

Så såg denna plats (Quai Général-Guisan 26) ut vid ett besök i Genève juni 2011.

EDOUARD KOEHN SR
1839 – 1908

Edouard (Eduard, Edward) Koehn föddes i Tyskland 1839, son till Karl Koehn, leverantör till hovet i hertigdömet Sachsen-Weimar-Eisenach. Från 1859 studerade han vid urmakarskolan i Genève. Efter utbildningen började han som anställd urmakare hos Patek Philippe 1861.

En av grundarna av Patek Philippe – Antoine Norbert de Patek led av anemi. Hans sjukdom förvärrades och 1875 kände sig Patek tvungen att utse en efterträdare för att förhindra att hans livsverk – Patek Philippe & Cie – utsattes för fara. Herrarna Cingria, Rouge och Koehn – tre anställda – tillförde kapital i företaget och blev delägare i företaget, som nu hade fem delägare. Detta skulle snart visa sig vara en framtidsinriktad lösning. Den 1 mars 1877 dog Antoine Norbert de Patek vid 65 års ålder. Sonen Léon var bara 20 år gammal och ville inte gå med i företaget. Han avstod från alla rättigheter mot ett årligt apanage på 10 000 franc och levde på denna livränta som en rentier tills han gick bort 1927.
Under sitt femtonåriga partnerskap gjorde Koehn många resor till Amerika och lyckades utse många företag som agenter av Patek-Philippes klockor. Koehns imponerande personlighet och hans tekniska kunskap skapade förtroende hos alla som han kom i kontakt med.

År 1891 slutade Edouard Koehn på Patek Philippe för att istället förvärva firman H.R. Ekegren. Edouard Koehn önskade nämligen ett mer personligt inflytande över urproduktionen än han kunde få på Patek Philippe. Efter förvärvet stannade Ekegren kvar som chef för tillverkningen. Den kvalitetsmedvetenhet som Edouard fått under de många åren på Patek Philippe kom att tydligt återspeglas i de produkter han designade och tillverkade själv. 1892 förbättrade han den retrograda visningen som uppfanns av Abraham-Louis Breguet i det schweiziska patentet nr. 4746.

Under företagets nya ledarskap fortsatte deltagandet i kronometertävlingarna, i alla fall ett par år. Mellan 1891 till 1894 deltog Edourd Koehn som företag i tävlingarna vid observatoriet i Geneve, både med ur justerade av Edouard själv och av Henri Robert Ekegren. För tävlingen 1894 justerades även företagets kronometrar av J. Golay-Audemars, senare känd som reglör för Patek Philippe, och L. Cattelain. Varför 1894 kom att bli slutet för företagets långa tradition av kronometertävlingar är svårt att svara på. Henri Robert dog 1896, alltså kort därefter, och kanske fanns där en koppling? Kanske slutade de när Henri Robert var för gammal för att själv deltaga?

År 1891 fick 24 ur från Edoaurd Koehn ett gångcertifikat från observatoriet i Genève. Av dessa fick 11 ett tillräckligt gott resultat för att kvala in till den årliga kronometertävlingen och vann således också antingen ett pris eller en utmärkelse. Samtliga 11 kronometrar hade justerats av antingen Edouard eller Henri Robert själva. De fem bästa kronometrarna det året hade en genomsnittspoäng på 209,66 poäng av 300 möjliga och företaget vann då ett tredje seriepris för tillverkare, strax bakom Patek Philippe och Alexis Favre, som vann första respektive andra seriepriserna.
Kronometer 70089 som detta inlägg handlar om justerades av Edouard Koehn och var en av företagets fem bästa kronometrar det året. Med 208,8 poäng fick det ett individuellt tredje pris från observatoriet och var företagets näst bästa.

Koehn var mest känd för sina mycket tunna klockor.

Företaget levererade även klockor till Tiffany & Co. Företaget tillverkade kompasser för den brittiska armén under första världskriget.

Eduard Koehn dog 1908, hans son Eduard Koehn Jr tog över verksamheten och fortsatte att driva den till omkring 1933. Ledamot av kommissionen för urmakarskolan i Genève från oktober 1912. Enligt uppgift överlevde företaget Edouard Koehn lågkonjukturen på 30-talet och Edouard Koehn Jr. tog istället över ansvaret för Vacheron Constantins serviceavdelning.

Bilder från ihopsättningen av urverket.

Källor på nätet om Ekegrèn:
Utställningen i Paris 1867
Världsutställningen i Wien
Intressant läsning av E. Favre-Perret där han kritiserar hur de utländska tillverkarnas kronometrar jämfördes med de amerikanska på världsutställningen 1876 i Philadelphia.
Ytterligare läsning om Philadelphiautställningen 1876.
Patentritning och beskrivning 1869
Artikel i Tidskrift 2017, P. Borgelin
Släktforskarsida
Patent
Patent
Observatoriet i Genève
Artikel om Ekegrèn
https://bge-geneve.ch/iconographie/personne/henri-robert-ekegren
https://bge-geneve.ch/iconographie/oeuvre/icon-p-1947-362
https://watch-wiki.org/index.php?title=Ekegr%C3%A8n,_Henri_Robert
https://www.hautehorlogerie.org/en/watches-and-culture/encyclopaedia/famous-watchmakers/s/henri-robert-ekegren/
https://www.e-periodica.ch/digbib/view?pid=gen-001%3A2007%3A55%3A%3A406referrer=search#406

Källor på nätet om Koehn:
Koehn, Eduard – Watch-Wiki
Ed Koehn – Edouard Koehn | NAWCC Forums

Tryckta källor:
It’s about time. Paul M. Chamberlain, 1978. ISBN 0 9000470 81X
(Verkar vara denna bok som de flesta som skrivit om dessa båda urmakare använt som källa.)
Urmakare och klockor i Sverige och Finland. G. Pipping, E. Sidenbladh och E. Elfström. Norstedts förlag.

Ekegren / Koehn utan kronhjul – del 1

Publicerad den av
1

Eric hade med sig två klockor, båda såg risiga och smutsiga ut. Det ena verket var komplett, det andra saknade kronhjul. Skulle det vara möjligt att kronhjulet från det kompletta verket kunde passa i Ekegrenverket?

Ekegrenverket utan kronhjul och trasigt spärrhjul.

Ekegrenverket utan kronhjul och trasigt spärrhjul vid en första anblick.

Det var ganska lätt att lossa bryggan för kronhjulet och flytta över hjulet, det visade sig vid en snabbtitt att det nog skulle gå att använda med lite modifikationer.
Detta räckte för att jag kunde göra ett försök att reparera detta fina verk. Trots det risiga skicket kunde jag se att under all smuts och oxid fanns ett verk av yppersta kvalité.
Här följer en beskrivning av hur jag gick tillväga för att anpassa kron- och spärrhjul till Ekegrenverket.
I del två visar jag lite mer av verket och Eric berättar mer om Ekegren och Koehn.

När jag fått ordning på kronhjulet och spärrhjulet var det dags att ägna sig åt resten av verket. Uppdragsaxeln saknades också, så en ny skulle tillverkas. Och som vanligt dyker det upp problem som jag inte räknat med.

P. Gill & son, Aberdeen – tillverka en grahamhake

Publicerad den av
Svara

För cirka ett år sedan tillverkade jag en hake till ett golvur jag fått av en god vän. Bakgrunden är golvuret inte hade fungerat på många år, fodralet hade vält och var sprucket. Eje – som var urmakare hade låtit tillverka ett nytt gånghjul efter det hade inte klockan fungerat. Han hade skickat det gamla gånghjulet till urmakarskolan och bett dem tillverka ett nytt. Tydligen hade något blivit fel, det gamla hjulet hade han inte fått tillbaka.
Baserat på måttuppgifter i verket, haken och gånghjulet – gjorde jag en ritning över grahamgången. Det visade sig att så som delarna var nu kunde inte verket fungera. Testade att göra flera ritningar med ändrat centrumavstånd, nytt gånghjul till den gamla haken, men så som haken var tillverkad och det befintliga centrumavståndet skulle det inte heller fungera med ett nytt gånghjul. Vet inte hur klockan fungerat innan gånghjulet byttes, men enligt mina böcker hur en grahamgång skall vara konstruerad stämde inte måtten. Min lösning var att göra en ny hake till det nytillverkade gånghjulet, det skulle fungera även med centrumavståndet mellan gånghjul och hake.
Tänkte att detta kunde bli ett intressant arbete för mig och min CNC-maskin som jag precis börjat att lära mig.
Första utmaningen var att rita upp haken i CAD-programmet, sedan göra en fil till fräsningen i CAM-programmet, till sist fräsa ut hakens form med CNC-fräsen.
Nästa utmaning blev att tillverka paletterna. Valde en stång av Sandvik AP-20 som är ett fint stål som går lätt att härda och få hårt. Fräste ut ett platt ämne som jag sedan böjde mot mitt stålplan som visade sig ha en bra radie. Justerade formen så att den passade i spåret i den nya haken. Härdade och anlöpte paletterna. Provade hårdheten med mina hårdhetsfilar så att de blev riktigt hårda. Sista utmaningen blev att få rätt vinkel på hävytan. Tillverkade ett verktyg som passade i hålet för försättaren. Sedan kunde jag använda min diamantskiva och slipa in paletten. Nollställde gradskivan på mitt verktyg mot diamantskivan, flyttade sedan hela verktyget tills jag fick rätt vinkel. Sedan var det översyn av verket och laga fodralet som gällde.
Klockan har funkat i över ett år nu, så jag måste gjort rätt.

Stabilis 14689 – balans i bur, del 3

Publicerad den av
1

I denna sista del beskriver jag reparationen och de fel som jag blev tvungen att åtgärda.
Det första jag konstaterade var att det var något konstigt med balansen, det såg ut som att en tapp var avbruten. Konstruktionen tillät inte att enkelt lyfta ur balansen för att konstatera att så var fallet. Jag blev tvungen att plocka isär hela urverket för att se vad som var fel med balansaxeln och lära mig mer om hur verket var konstruerat. När allt var isär kunde jag se att balansaxeln var alldeles för kort. Någon hade slarvigt tillverkat en axel där speciellt den undre axeltappen var som en vevaxel, alla ytor var randiga och nitningen var hög och konstig. Jag måste svarva en ny balansaxel.
I ett ”vanligt” fickur kan man ta bort motstenarna och enkelt mäta hur lång balansaxeln skall vara. Här var den undre motstenen fast monterad i verkbottnen så det gick inte att mäta. Jag fick chansa lite på längden och öka på måtten något med den gamla axeln som förebild. Det undre hålet satt väldigt hårt och trögt, fick slipa till formen för att det skulle gå lätt att få bort. Det övre stenhålet var spräckt. När hålen var åtgärdade kunde jag anpassa balansaxelns mått tills den passade.
En del delar var rostiga, jag brukar vara försiktig när jag tar bort rost. Jag vill inte ändra på några ytor om jag inte måste. Därför brukar jag använda olika mejselformade verktyg i mässing eller nysilver för att ta bort löst sittande rost. På funktionsytor brukar jag använda ”snälla” slip- och polermedel.

Nu ska verket sättas ihop. Lägg märke till den märkliga ordningen att sätta ihop verket!
1. Hake och klove.
2. Gånghjul, sekundhjul och mellanhjul.
3. Balansen sätts i bryggan som därefter sätts i verket.
4. Centrumhjulet och fjäderhuset.
5. Resterande bryggor och klove.

I den moderna Leroyen som jag visade i förra inlägget har man tänkt igenom konstruktionen mer och gjort förbättringar så att det är lättare att arbeta med balansen.

Denna reparation var spännande och intressant, att få en inblick i den tekniska utvecklingen av problemet med att enkelt justera haltningen. Konstruktionen med den justerbara haltningen användes i några olika fickur med Stabilisverk samt i ett fåtal kronometrar från Longines. En spännande tanke är att undra varför Brun valde denna konstruktion framför den andra – som han också uppfann – den vi idag känner i alla moderna klockor. Skänker en tacksam tanke till Brun varje gång jag enkelt justerar haltningen med hans geniala uppfinning. Han fick själv aldrig uppleva det totala genomslag som hans konstruktion mycket senare fick.
Jag tänker på dagens konstruktion av haltningsmekanismen – det krävs en del efterforskningar för att se om det kan finnas kopplingar till Brun själv eller de företag som han var involverad i, till exempel Depollier eller Jurassienne. Har hittat liknande konstruktioner bland patent, till exempel gjorde en man som hette Richard Lange från Glashütte flera konstruktioner som liknade Bruns. Vem vet, jag kanske återkommer i frågan.

Stabilis 14689 – balans i bur, del 2

Publicerad den av
2

När jag öppnat båda boettlocken överraskades jag av ett vackert dekorerat urverk försett med en märklig konstruktion där en balansklove normalt brukar sitta.  Min första tanke var – en tourbillon – men jag upptäckte snart att den hjulliknande konstruktionen var fastskruvad i verkbottnen.  Jag tänkte förklara lite mer ingående några av de mer ovanliga finesser detta urverk har.

Balansbrygga
Jag börjar med buren eller den roterbara balansbryggan som Brun själv benämner den. Den hjulformade bryggan passar perfekt i en ursvarvning i verkbottnen, för att hålla fast bryggan är två skruvar placerade motstående. I ett D-format hål passar spiralens ytterfäste in. Om man lossar något på skruvarna kan bryggan roteras så att haltningen kan ställas in. Haltning mäts i millisekund (ms), en perfekt inställd haltning är 0 ms och man försöker få den i alla fall mindre än 1 ms. En modern testmaskin visar haltningen

direkt i ms, men även via det klassiska strecket på pappersremsan eller displayen kan man se haltningen. Testmaskinen visar två streck om klockan haltar, avståndet mellan strecken visar hur mycket klockan haltar. Är haltningen stor kan balansens amplitud eller svängning påverkas negativt, man vill alltid ha så liten haltning som möjligt. Testapparaten jämför den tid det tar mellan tick – en tänkt mittlinje – till tack och omvänt.

I Bruns patentansökan från 1904 skriver Brun att hans uppfinning ska göra det enkelt att justera positionen för ytterfästet – spiralstolpen. Andra fördelar var skydd för själva balansen, skydd för spiralen samt att man enkelt kunde inspektera spiral och gångparti. Han skriver även att konstruktionen i fig. 1 och 2 var den att föredra framför den som illustreras i fig. 3 och 4. Konstruktionen som Brun inte föredrog är i stora delar den som började användas mer allmänt på 50-talet och som nu är dominerande i dagens urverk.

Nackdelarna med den roterbara balansbryggan tycker jag överväger fördelarna. Man är van att snabbt kunna justera balans- och gångparti när urverket är ihopsatt genom att bara ta bort balanskloven. Här måste man ta bort centrumhjul och -brygga, samt ta bort kloven för gånghjulet för att få lös balansen. Även själva ordningen när sätter ihop verket kändes konstig. När haltningen var korrekt inställd enligt min testapparat och bryggskruvarna drogs åt flyttades kloven så att balansen kom åter i haltning. Att ställa in haltningen med mindre än 1 ms fel var mycket svårt.
Det moderna företaget Leroy har använt Bruns balansbrygga i kaliber L200 från 2015.


Balans
Detta urverk är utrustat med Guillaumebalans. Vid en första anblick ser den ut som en vanlig kompensationsbalans, man får titta efter extra noga. Balansen är

uppskuren en bit ut räknat från skänkeln – i detta fall en ”skruvbredd”. Men det som är det viktigaste, som man inte kan se med vanliga metoder är den speciella stållegeringen som ståldelen av balansen består av – den speciella Aniballegeringen som Guillaume uppfann. En kompensationsbalans kompenserar för temperatur-förändringar. Den är tillverkad av bimetall – stål och mässing. Stål och mässing har olika temperatur-koefficienter. I värme expanderar stål mindre än mässing, det gör att den fria änden av balansen rör sig inåt, balansens verksamma diameter minskar vilket gör att klockan fortar, detta kompenserar för den minskade elasticiteten i spiralen vid en värmeökning. En vanlig, rätt justerad kompensationsbalans kompenserar för värmeskillnader på ett mycket effektivt sätt. Men en Guillaumebalans gör det i det närmaste helt perfekt! Den kompenserar nämligen även för det så kallade sekundära felet. Att kunna kompensera för det sekundära felet är nyckeln till att få en kronometer att gå exakt. Vad är då det sekundära felet?
När man testar en kronometers gång gör man det i kyla, rums-temperatur och värme, det brukar vara vid +4C, +20C och +35C. En vanlig kompensationsbalans kompenserar inte linjärt, det blir en topp någonstans. Då måste man ha någon form av hjälpkompensation som tar bort den toppen = det sekundära felet. Innan Guillaume kom på aniballegeringen (anibal är en förkortning av Acier au NIckel pour BALanciers) gjordes många snillrika konstruktioner av balanser, där den svenske urmakaren Victor Kullberg särskilt utmärkte sig.

Guillaume fick 1920 års nobelpris i fysik för sin forskning om legeringar mellan nickel och stål. Han upptäckte bland annat den märkliga legeringen invar som fått stor betydelse inom urmakeriet för den speciella egenskapen att den har ytterst liten värmeutvidgning.
För att en balans ska få kallas Guillaumebalans krävs kombinationen av en bimetallbalans med mässing och den speciella stållegeringen anibal tillsammans med en stålspiral. Så en Guillaumebalans är ett system som består av både spiral och balans tillsammans.

Uppdrag och visarställning
Edward Staehli beskriver systemet så här: genom en utåtgående rörelse av kronan påverka muffhjulet till en inåtgående rörelse som tillåter ingrepp med visarställhjulen. Genom en inåtgående rörelse av kronan till sin normala position tillåter ingrepp med uppdragshjulen.
Han skriver även: att i boettens pendant är en ställhylsa monterad som vanligt i denna typ av klockor.
På engelska brukar detta system kallas ”negative set eller American”. På svenska kanske negativ visarställning.

Delar i uppdraget

Del av mekanismen på tavelsidan

Del av mekanismen på verksidan

Källor:
The Theory of Horology, 1999.
Reymondin et al.
Lärobok i urmakeri, Sandström, 1983.
https://patents.google.com/patent/US824466A/en?oq=j+brun+824466
https://uhrforum.de/threads/only-watch-2015-leroy-chronometre-observatoire.223087/
https://patents.google.com/patent/US833489A/en?oq=staehli+833489

Stabilis 14689 – balans i bur, del 1

Publicerad den av
Svara

I två inlägg kommer jag att delvis publicera två artiklar som finns i TID-SKRIFT 2022. Det är en publikation som varje år sedan 2009 ges ut av De Gamla Urens Vänner i Sverige. Du hittar flera gamla nummer här. För att få TID-SKRIFT behöver du vara medlem i De Gamla Urens Vänner.
Jag kommer att i min del berätta lite mer om själva reparationen och fler detaljer om själva urverket än vad som fick plats i artikeln.
När jag öppnat båda boettlocken överraskades jag av ett vackert dekorerat urverk försett med en märklig konstruktion där en balansklove normalt brukar sitta.  Min första tanke var – en tourbillon – men jag upptäckte snart att den hjulliknande konstruktionen var fastskruvad i verkbottnen.  Jag tänkte förklara lite mer ingående några av de mer ovanliga finesser detta urverk har i del 2.

Men först ska Eric Leskinen berätta om detta intressanta ur.

Chatelain Leal (Stabilis) observatoriekronometer 14689 har Guillaumebalans,
Joseph Bruns roterande bur och Edward Staehlis uppdrags- och visarställmekanism med hylsa. Det erhöll ett Kew A-certifikat med 67,4 poäng av 100 möjliga år 1912. Reglör var troligen Léon Perrenoud.

Observatoriecertifiering av ur var dels en viktig kvalitetsgaranti, dels viktigt i marknadsföring.  Kew A-certifieringen på Kew-Teddington i Storbritannien var en av de högst ansedda, även bland schweiziska urtillverkare. Uren testades under 44 dagar uppdelat på 8 perioder på 5 dagar vardera och med mycket strikta maximalt tillåtna gränsvärden. Perioderna användes för att testa urverken i olika positioner och i olika temperaturer. De testade uren gavs poäng baserat på hur enhetlig gången var från dag till dag, samt mellan olika positioner och temperaturer. Inget ur uppnådde någonsin 100 poäng, vilket motsvarade en felfri gång, och ur på under 50 poäng uppnådde inte de tillåtna gränsvärdena. Värt att betona är att det alltså krävdes specialjusterade ur av hög kvalitet för att erhålla Kew A-certifiering.

Kew A-resultat av Chatelain & Leal (Stabilis) 14689

Kew A-testning varade i totalt 44 dagar över 8 perioder på 5 dagar vardera. 4 av perioderna (IV, V, VI och VII) föregicks av en vilodag. De testade uren erhöll poäng baserat på hur enhetlig gången var från dag till dag, samt mellan olika positioner och temperaturer.

Sammanfattning av Stabilis 14689s resultat i perioderna 1 till 8:
Mean daily rate (seconds):
Pendant up: -1,3
Pendant right: +1,9
Pendant left: +1,5
Dial up: -3,0
Dial down: +1,6

(a) Mean Variation of Rate (seconds): 0,76
(b) Mean Variation of Rate with change of Position (seconds): 1,85
(c) Mean Change for 1 degree Fahrenheit (seconds): 0,150
Extremes of daily Rate (seconds): 9,15

Beräkning av antalet poäng (marks):
Poäng erhållna för:
Variation: 24,8 (Maximalt 40)
Position: 32,6 (Maximalt 40)
Temperature: 10,0 (Maximalt 20)
Totalt: 67,4 (Maximalt 100)

50 poäng krävdes i praktiken för ett Kew A-certifikat. Ur med testvärden under 50 poäng uppnådde inte de tillåtna gränsvärdena.

Beräkning av poäng för Variation
40 – (a/2*40)
a = Mean Variation of Rate
40 – (0,76/2*40) = 24,8
Beräkning av poäng för Position
40 – (4*b)
b = Mean Variation of Rate with change of Position
40 – (4*1,85) = 32,6

Beräkning av poäng för Temperature
20 – ((c/0,3) x 20)
c = Mean Change for 1 degree Fahrenheit
20 – (0,150/0,3) x 20) = 10

Totala antalet poäng: 24,8 + 32,6 + 10 = 67,4

https://en.wikipedia.org/wiki/King%27s_Observatory#/media/File:The_King's_Observatory_in_winter.jpg:~:text=By%20AndyScott%20%2D%20Own%20work%2C%20CC%20BY%2DSA%204.0%2C%20https%3A//commons.wikimedia.org/w/index.php%3Fcurid%3D115554715

Kew eller The King’s Observatory

Joseph Brun och Stabilis
Joseph Brun var en schweizisk urmakare, reglör, uppfinnare och urverksdesigner från La Chaux-de-Fonds som tyvärr fallit i glömska. Med sina uppfinningar, exempelvis en lösning för att enkelt justera ett urverks haltning eller en tidig typ av stötsäkring för armbandsur, var han på många sätt före sin tid.

Efter mer eller mindre lyckade samarbeten med två andra urmakare under sent 1800-tal, först Antoine Inauen och senare Numa Perrenoud, så blev Joseph Brun år 1900 ensam chef för den urverksamhet och fabrik på adressen Rue de Puits 15 som han själv varit med och grundat. Joseph Brun var förmodligen en så kallad etablisseur, alltså någon som färdigställde och sålde klockor baserade på inköpta råverk och urkomponenter. Året därefter började Joseph att marknadsföra varumärket ”Observatus Stabilis” och erbjöd då precisionsur som justerats i alla lägen och temperaturer, med eller utan gångcertifikat, till förmånliga priser. Företagets ur såldes bland annat i USA, där han drev ett säljföretag, Staehli & Brun, tillsammans med en amerikan, Edward ”Ed” Staehli.
Joseph Brun kom under tidigt 1900-tal att patentera den uppfinning som också har kommit att förknippas med honom, nämligen Joseph Bruns roterande bur. Uppfinningen är en stålbur som balanshjulet och spiralfästet fästs i och som då agerar balansklove.

Buren, och alltså också spiralfästet, kan roteras för att på så vis korrigera haltningen. Utseendet på buren gör att den idag ofta misstas för en tourbillon. I någon mening kan kanske lösningen sägas vara föregångaren till moderna urverks rörliga spiralfästen. Den patenterade stålburen består också av en speciell ruckningsanordning / patentruckning.
Det schweiziska patentet för buren, CH27416, registrerades 1903-08-28 och det amerikanska patentet, US824466A, 1906-06-26. I resultat-listorna från kronometertävlingarna på observatoriet i Neuchâtel, där Stabilis-ur ibland deltog, användes bland annat benämningarna ”balancier Stabilis”, ”cage circulaire mobile” och ”cage circulaire pour Balancier” för att beskriva lösningen.

Joseph Bruns amerikanske affärs-partner Edward Staehli var också en uppfinnare i sin egen rätt och fick 1906 ett amerikanskt patent, US833489A, för en uppdrags- och visarställ-mekanism med hylsa.

Året därefter mönsterskyddade Joseph Brun också uppdrags- och visarställmekanismen i Schweiz, mönsterskydd nummer 14222. På engelska kallas lösningar där kronan och uppdragsaxeln är del av boetten, som i fallet med detta patent, för ”Negative setting”. Negative setting-urverk gav kunden möjlighet att själv välja urverk och boett efter eget tycke och smak hos urförsäljaren.

Joseph Brun må vara mest känd för sin roterande bur, men han designade också ett flertal urverk som han sedermera också mönsterskyddade. För företagets precisionsur och kronometrar med den roterande buren, såsom ur nummer 14689, användes främst modellerna i mönsterskydd 11839 från 1905. Om råverken som användes för urverken faktiskt också tillverkades av Joseph Bruns fabrik är svårt att svara på och det har tyvärr ej framgått av mina efterforskningar. Det var dock inte ovanligt för mindre företag att låta råverksspecialister tillverka råverk baserade på deras designer.

År 1908 grundades aktiebolaget ”Fabrique d’horlogerie Stabilis” i
La Chaux-de-Fonds, med syfte att förvärva och driva urfabriken som grundades av Joseph Brun i La Chaux-de-Fonds. Namnet på fabriken, Stabilis, var troligen inspirerat Joseph Bruns varumärke ”Observatus Stabilis”.

Aktiebolaget företräddes under bolagets första två år av styrelse-ledamöterna Paul-Zélim Perrenoud och Charles-Adolphe Perrenoud. Under fabrikens nya ledarskap fortsatte företagets fokus på tillverkning av precisionsur. Exempelvis deltog Stabilis-ur i kronometertävlingarna på observatoriet i Neuchâtel 1912, 1913 och 1920. Företaget Jules Bloch & frère, Fabrique Diamant i La Chaux-de-Fonds använde också Stabilis-urverk med den roterande buren i kronometertävlingarna på observatoriet i Neuchâtel mellan 1911–1913. Reglör för majoriteten av uren, både från Stabilis själva och från Fabrique Diamant, var Léon Perrenoud.

Tillsammans med flertalet släktingar och affärspartners öppnade Zélim och Charles Perrenoud också ett säljföretag, Chatelain Leal & Cie, med säte i London någon gång runt 1910 för att sälja Stabilis-ur utomlands. Namnet på säljbolaget kom från två av medgrundarna, Charles Gaston Chatelain från Storbritannien och Andre Leal från Frankrike. Bolagets huvudsakliga marknader var de engelskspråkiga länderna USA, Kanada och Storbritannien.

Vid det här laget var sannolikt Staehli & Brun nedlagt i USA och värt att nämna är att Stabilis-ur också såldes av Thomas Russel & Son i Storbritannien. Detta innebar att en intressant situation uppstod vid observatorietävlingarna i Kew-Teddington vissa år, där Stabilis-ur inlämnade av både Chatelain Leal & Cie och Thomas Russel & Son kom att tävla mot varandra.
Chatelain Leal & Cie använde ofta varumärket ”Dreadnought” på sina produkter och förpackningar. Varumärket innefattade utöver namnet också ett så kallat merlion, som bäst kan beskrivas som ett lejon med fiskkropp. För Stabilis-ur som såldes i Storbritannien tycks i huvudsak också boetter tillverkade där ha använts. Många av uren, exempelvis nummer 14689, hade boetter tillverkade av Dennison Watch Case Company Limited. Dennison kunde alltså leverera boetter med stöd för Staehlis uppdrags- och visarställmekanism.

År 1915 grundades aktie-bolaget, ”Record-Dreadnought Watch Co., S. A”, där Paul-Zélim och Charles Perrenoud var två av totalt sju ledamöter i styrelsen. Bolaget var verksamt inom tillverkning och handel av ur och hade sitt säte i La Chaux-de-Fonds och Tramelan-Dessus med säljkontor i London. Bildandet av aktiebolaget Record-Dreadnought Watch Co. innebar att bolagen Fabrique d’horlogerie Stabilis Société Anonyme (Z. Perrenoud & Cie, Fabrique Stabilis), Record Watch Co. och Chatelain Leal & Cie gick ihop. Det förklarar också varför det nya bolaget hade kontor både i La-Chaux-de-Fonds och i Tramelan-Dessus samt ett säljkontor i London.
Det nya bolaget, Record Dreadnought Watch Co., kanske bäst kunde beskrivas som ett holdingbolag där de individuella företagens respektive verksamheter i någon mening alltså fortsatte som tidigare. Värt att nämna är också att ägarskapet för varumärken och urverksdesigner som tidigare ägdes av företagen som gick samman istället togs över av det nybildade Record-Dreadnought Watch Co.
Någon gång efter detta tycks Joseph Brun ha öppnat en ny urfabrik, ”Fabrique d’ Horlogerie Jos. Brun” på adressen Rue de Crêt i La Chaux-de-Fonds. Fabriken samarbetade med företaget ”Manufacture Jurassienne de Machines S.A” och var troligen inriktad på tillverkning av armbandsurverk och komponenter för sådana. 1918 fick exempelvis Joseph ett mönsterskydd, 29853, för armbandsurverk. Någon gång 1920–1921 försattes Joseph Brun i personlig konkurs och de fastigheter han ägde på Rue du Crêt 5–7, exempelvis hans fabrik, erbjöds då till försäljning. Troligt var att Manufacture Jurassienne de Machines, senare namngivet Manufacture Jurassienne S. A, köpte Joseph Bruns tidigare fastigheter runt för att kunna fortsätta urverksamheten. Kanske fortsatte Joseph Brun sin karriär som anställd på detta företag.
Efter sin konkurs samarbetade Joseph Brun med amerikanen Edward Rush Duer från Mount Kisco utanför New York. Tillsammans patenterade de vad som troligen var den första stöt-säkringsanordningen för armbandsur.  Det amerikanska patentet för uppfinningen, US1418427A, beviljades 1922-06-06 och det schweiziska patentet, 99986, beviljades 1922-01-06. Patentet bar många likheter med dagens motsvarigheter.

Det amerikanska aktiebolaget Depollier Watch Company grundades år 1922 med syfte att tillverka och sälja ur baserade på urverk med den patenterade stötsäkringen. Kort efter bolagets grundande, och efter att patentet beviljats, erhöll följaktligen Depollier Watch Company ensamrätten till att tillverka urverk baserade på patentet. För sina ur använde Depollier först urverk tillverkade av Jurassia W. Co., det engelska namnet för Manufacture Jurassienne S. A, och som 1918 hade mönsterskyddats av Joseph Brun. Intressant är att Manufacture Jurassienne 1923 sökte ett nytt mönsterskydd för ett av urverken som Joseph Brun mönsterskyddat 1918. Om Manufacture Jurassienne köpte och tog över fastigheterna så innefattade affären troligen även rättigheterna till hans urverksdesigner och uppfinningar.

Mer om urverket i del 2.

Chronomètre Lavina – tapptapp till hälften

Publicerad den av
Svara

Eric brukar vara exalterad när han gjort ett nytt fynd, men denna gång var det något extra!
Han hade fått tag på något så ovanligt som ett observatorietestat armbandsur där det som står på tavlan faktiskt stämmer.

Först lite om det ganska okända märket Lavina.
Fabrique d’Horlogerie Lavina grundades 1852 av Paul W. Brack och var baserat i Villeret och La Chaux-de-Fonds. Omkring 1910 registrerades Paul W. Bracks företag och varumärket Lavina i hans namn. Företaget producerade 15 och 19 linjers urverk och fick patent på en visarställningsmekanism som användes i alla urverk. 1916 köptes företaget av Dubois-Peseux och urverken såldes till en början under namnet ”Fabrique d’Horlogerie Lavina, Dubois-Peseux et Cie, Successeur de Paul Brack” och blev sedan ”Fabrique Lavina, Dubois-Peseux et Cie”. Därefter tillverkades urverk från 10½ till 20 linjer. Lavina arbetade också för företaget Gruen och var förmodligen också medlem i Alpina Gruen Gilde SA. Eftersom en bild av Lavinas fabrik användes i annonsen Alpina Green Guild. Denna bild av byggnaden har många likheter med fabriken av Manufacture d’Horlogerie Lavina.

Ibland visades dock byggnader större än i verkligheten. Denna fabrik står fortfarande på Rue Le Pontins i Villeret och har aldrig byggts ut. Den 14 juli 1937 döptes företaget om till Lavina SA.

Under andra världskriget tillverkades militärklockor tillsammans med märket Minerva, som också är baserat i Villeret, eftersom kapaciteten ensam inte räckte till för Wehrmachts behov. För att göra det lättare att importera klockor från Schweiz efter kriget registrerades märket ”Lavina” i USA. Emile Bourquin (1893-1986) arbetade för Lavina från 1909 och var produktionschef och firmatecknare fram till 1958. 1961 var J.A. Fiedler direktör. Från 1973 var ”Lavina Watch Case” en del av Holding Favre Leuba i Zug. 1986 etablerades även varumärket Lavina av Jaeger-LeCoultre och Saphir SA. Fabriken stängdes och företaget Vilesa, optiska läsare, tog över den tidigare Lavina urfabriken 1983.

Idag är Lavina AG baserad på Holbeinstrasse 25 i Zürich. 2009 flyttades företagets huvudkontor från Zug till Zürich. Syftet med företaget är design, utveckling, tillverkning, licensiering och försäljning av mekaniska och elektroniska klockor och klockor, solglasögon, parfym och andra lyxartiklar av alla slag, samt tillhandahållande av relaterade konsult-, lednings- och samordningsuppgifter.

I ovanstående annons/artikel från 1951 kan man läsa (fritt översatt):
”Vi ser från den rapport som upprättades av direktören för kantonobservatoriet i Neuchatel för 1950 att Manufacture d’Horlogerie Lavina S. A. i Villeret erhöll 3 certifikat i kategorin kronometrar som ska bäras som armbandsur. Detta resultat bör nämnas, för de tre aktuella kronometrarna utfördes av Lavina med egna grova urverk för serieproduktion. I själva verket var dessa urverk av 13″ kaliber 105 som för närvarande tillverkas av Lavinafabriken. För observatorietävlingarna är de olika urdelarna naturligtvis anpassade till kraven på hög precision, men vi vill insistera på denna punkt verket/kalibern förblir densamma. Det finns också något annat som bör betonas, eftersom vi talar om urdelar. De tre Lavina-kronograferna är försedda med Nivarox antimagnetiska spiraler och Glucydur-balanser, och dessa är de enda balanserna i denna kategori (naturligtvis inklusive de som Nivarox deponerat för olika tester) som inte är försedda med stålspiral och Guillaume-balans. När priset på de senare är känt måste det medges att Lavina ligger i framkant när det gäller resultat, för den observationsprecision som erhölls gjordes med hjälp av urdelar för serietillverkning, inklusive Nivarox-spiralen och Glucydur-balansen. De ansträngningar som Lavina har gjort i denna riktning är värda traditionerna i vår schweiziska urindustri och vi kan bara hoppas att denna fabrik kommer att få allt större framgångar i sina ansträngningar att uppnå precision.”

Något om verket och de saker som behövde åtgärdas.
Vid en första anblick av hela klockan och verket är det svårt att förstå att denna klocka är väldigt unik. Det enda som avslöjar är trycket på tavlan ”Chronomètre” men det kan ju stå på många tavlor och behöver inte betyda något.
Man ser att det är fler stenhål än vad som skulle varit standard om detta varit ett enkelt urverk. Även motstensbrickan och ruckarmen syns att det är något speciellt med – utförande och polering är riktigt vackert. Ni som läser mina inlägg här på bloggen kanske känner igen en Guillaumebalans vid det här laget. Har ju haft nöjet att laga ganska många klockor med sådana balanser. Finessen med Guillaumebalans är att den har extremt bra temperaturkompenserande egenskaper. Gångresultatet påverkas väldigt lite av temperaturskillnader som annars är ett stort problem om du vill ha ett ur som går rätt.

Enligt texten i annonsen ovan var de klockor som testades 1950 utrustade med Glycudurbalanser med Nivaroxspiral. I denna klocka har balansen blivit utbytt till Guillaumebalans, varför och när?

Eric berättar följande om klockan:
Lavina nummer 63 var en av 6 Lavina-kronometrar att erhålla ett gångcertifikat för armbandsurverk i tävlingarna på observatoriet i Neuchatel mellan 1949 och 1952. Observatorietestningen var en del av marknadsföringen för Lavinas då nya 13-linjers urverk, kaliber 105. 1949 fick Lavina sitt första gångcertifikat med en kronometer med kaliber 105. Detta exemplar var utrustat med en Guillaume-balans och urverkets reglage utfördes av Lavinas kronometriavdelning. Året därefter, 1950, erhöll tre kronometrar utrustade med Glucydur-balans och Nivarox-spiral gångcertifikat. Reglage för dessa utfördes av Alfred Hofer fils från Saint-Imier i ett samarbete med företaget Nivarox, för vilka Alfred annars ofta arbetade som reglör. Som går att läsa på reklambladet om kalibern från 1950 var syftet att visa hur väl kaliber 105 presterade på observatoriet med samma typ av balanshjul och spiral som i Lavinas serieproducerade ur. 1951 fick Lavina och Alfred Hofer fils ytterligare ett gångcertifikat samt företagets enda observatoriepris. Efter 1951 upphörde samarbetet med Alfred och Nivarox och 1952 fick Lavina sitt sista gångcertifikat från observatoriet i Neuchatel. Denna gång var återigen Lavinas egna kronometriavdelning ansvariga för reglaget. Likt den kronometer som testades 1949, så användes nu en Guillaume-balans istället.
Lavina nummer 63 var en av de 3 tre kronometrarna med Glucydur-balans och Nivarox-spiral som testades och fick certifikat 1950. Med ett N-värde på 16,5 kom det på plats 41 av totalt 55 kronometrar som klarade den mycket krävande testningen för armbandsur på observatoriet 1950. I tävlingen ställdes Lavina-kronometrarna mot bland annat Omega 30mm, Zenith 135 och Peseux 260-kronometrar från ett flertal tillverkare, exempelvis Ulysse Nardin.
Efter samarbetet med Alfred Hofer fils omarbetades vissa kronometrar av Lavinas kronometriavdelning för omtestning på observatoriet, varav nummer 63 var en av dessa och som då också gavs en Guillaume-balans och stålspiral. Tyvärr nådde de omarbetade kronometerverken inga framgångar på observatoriet och de kom istället att boetteras i och säljas.

När jag tagit isär verket upptäckte jag två större problem. Det ena var en väldigt kort tapp på mellanhjulet det andra var en spräckt sten. En följd av den spräckta stenen var en skada på balanstappen.

Börjar med mellanhjulets tapp.
Man ser ibland hjul där urmakaren löst problemet med av en avbruten eller skadad tapp på samma sätt som var fallet med denna Lavina. Istället för att borra in en tapp har man svarvat en kort stump som ny tapp. Om jag råkar ut för att det inte finns ett nytt hjul att bara byta, brukar jag borra in en ny tapp. Med dagens fina borr i hårdmetall finns egentligen inget problem med att borra in en ny tapp.
Jag ville återställa hjulet så pass mycket att jag kunde pressa tillbaka stenhålet till sin ursprungliga position och göra en längre tapp så att hjulet återfick sin luft.
Det första man bör fundera på är hur sitter hjulet fast vid driven?
I detta fall var inte hjulet nitat utan fastpressat på axeln.
Hade hjulet varit nitat hade det varit lättare.
Principen är att svarva ned den befintliga axeln så att jag kan passa till ett ej genomborrat rör över axeln där jag kan svarva en ny tapp. I detta fall fick jag borra först med ett litet större borr eftersom jag inte kunde svarva ned den befintliga axeln alldeles intill hjulet, då hade hjulet lossat från axeln. Sedan ytterligare ett hål där jag anpassar axeln så att jag kan pressa fast röret med presspassning. Jag skulle också kunnat lämna den befintliga axeln orörd och pressat på ett grövre rör, men jag ville gärna tunna ner axeln så att den skulle likna den gamla axeln så mycket som möjligt. Nu kunde jag svarva ner röret till en tiondel över den gamla axelns mått. För att få fram avståndet mellan verkbottnen och bryggan använde jag ett gammalt fint verktyg. Det användes främst på cylinderurens tid, men det fungerar fint idag också. Om alla hjul ligger på samma nivå kan man ju också enkelt mäta ett annat hjul eller om hjulen ligger på olika nivå kanske man kan mäta nivåskillnaden med ett blad- eller skjutmått.

Det trasiga stenhålet var enkelt att byta. Den deformerade balanstappen var dessutom lite böjd. Jag skar bort den ”värsta” biten med en safirfil, sedan formade jag om tappänden – allt i rullbänken. Någon hade tryckt upp grader på undersidan av balanskloven, när jag tog bort dessa blev luften bra trots att axeln blivit något kortare.

Den sista åtgärden blev att justera tavlan som var ocentrerad, det var risk att tim- och sekundvisaren kunde ta i tavlan.