Breitling ref 175

Publicerad den av
2

En kund hade lämnat in en Breitlingkronograf för reparation. Verket var Venus 170, vilket jag skrivit om tidigare (klicka här). Spiralen på detta verk hade många småfel som jag tänkte gå igenom mer noggrant.

Bilderna nedan är inscannade utdrag ur katalog 46 från Breitling.

Lite om Breitlings historia.

Breitling startades 1884 i Saint-Imier, Schweiz av Léon Breitling för tillverkning av ur med komplikationer, kronografer och mätinstrument.
1892 flyttades tillverkningen till La Chaux-de-Fonds och tar namnet G. Léon Breitling S.A., Manufacture de Montres Montbrillant. Man har nu 60 anställda.
1905 fick man patent på ett stoppur med tachymeterskala. Gaston Breitling tog över efter sin far 1914. Tillverkningen fokuseras mer mot kronografer, fortfarande fickur.
Samma år 1914 får man patent på ett läderfodral som gör att du kan bära stoppuret på armen. Det verkar som om man redan nu sätter namn på en del av sina modeller.
Kronografen ”Vitesse” tillverkas nu, den är populär bland polisen som använder den för att klocka fortkörare (vitesse = fart). Den har en urtavla med 30 sekunders skala.
Breitling tillverkar också en kronograf för bruk i kyrkan med namnet ”Unedue” – undrar när vi får se den i Breitlings nuvarande sortiment, kanske inte riktigt passar in.
På 1920-talet börjar man använda namnet Breitling på urtavlorna. I en katalog från 1923 har man 33 olika stoppur och fickurskronografer, varav en med kompass och två modeller av armband.
1927 avlider Gaston Breitling och tillverkningen fortsätter utan en officiell ledare. 1932 tar Gastons son Willy över ledningen. Tillverkningen inriktas mer mot flyget.
Man överger namnet ”Manufacture” (tillverkning) 1935, vilket innebär att man inte längre tillverkar alla delarna till klockan själv.
Man köper in billigare urverk genom Ebauches S.A., Venus, Valjoux, ETA, Fontainemelon, Le Landeron, Fleurier och Baumgartner.
1937 tar man fram en speciell klocka åt Lockheed som nu utvecklat tryckkabinen. 1940 börjar man utvecklingen av Chronomat som kommer i butik 1942.
1952 presenteras Navitimer, där man kan räkna ut sin position, bränsleförbrukning, färdriktning med mera.
1969 kommer modellen Chronomat-Chronomatic, en kronograf med automatuppdrag. Urverket utvecklades genom ett samarbete med Hamilton-Buren, själva kronografdelen utvecklades av Dubois & Dépraz och Heuer-Leonidas.
Är du intresserad av Breitlings modernare historia är det bara skriva Breitling på Google.
Breitling har tillverkat klockor med namnen: Aerotel, Chronomat, Montbrillant, Navitimer, Unedue och Vitesse.

Intressant att skalringen på ref 175 är här satt på två över tolv, det betyder att man kan använda skalan som GMT-ring. Det krävs dock en urmakare för att flytta ringen som inte är vridbar på detta ur som är vattentätt till 2 bar.

(Lite ny information som tillkommit efter att jag skrev detta inlägg. Efter att jag lagat denna klocka, såldes den på nätet. Personen som köpte den visade sig vara den kände Breitlingsamlaren – WatchFred – som ropade in klockan. Det var tydligen den sista klockan som saknades för att han skulle få en komplett samling! Modellen är mycket ovanlig. Klockan har vridbar ring! Något som jag inte vågade testa, jag visste helt enkelt inte att den skulle vara vridbar. Inte så konstigt kanske, man kan omöjligt veta allt! Men nu vet jag! Det är väl det som är så kul med klockor, man lär sig alltid något nytt.)

Här framgår vilka olika tavlor som är möjliga att beställa.

Det verkar som klockans urtavla är en blandning mellan 2 och 5.

Det verkar som klockans urtavla är en blandning mellan 2 och 5.

Förklaring till tavlans skalor.

Reservdelslista över Breitling kaliber 103 – Venus 170.

Om själva reparationen.

Lite om spiralriktning.

Så här såg det ut innan jag började greja med spiralen.

Man ser tydligt att något inne vid centrum är fel. Man kan ana att hela spiralen hänger ner – som ett paraply.  De yttersta varven ligger konstigt.
Jag bedömer dessa fel som mindre som ska vara fullt möjliga att åtgärda.
När man riktar spiraler ska man gå metodiskt tillväga och fundera noga innan man böjer eller gör något med spiralen.

 

När man ska rikta inne vid rullen får man endast jobba inom den röda cirkeln, kurvan ”k”. INGET ANNAT STÄLLE. Utseendet på detta innerfäste är ovanligt bra, ofta ser man att det inre varvet ligger närmare spiralrullen.

Det händer saker 180° mot det ställe där du riktar planet. På en perfekt stiftad spiral har du en liten rak bit innan böjen kommer och själva spiralen börjar, i detta fall är den raka biten i stort sett obefintlig. Då brukar jag trycka med en korntång inom den röda cirkeln, då böjs spiralen alldeles inne vid stiftningen. Just precis så var felet på denna spiral.

Att rikta rundlöpningen på en sådan här spiral kan ibland vara väldigt svårt. Då händer det mest saker 90° mot där du riktar. Det kan vara bra att ha bilden nedan i tankarna när du ska börja att rikta inne vid fästet.

Det är sällan man ser en perfekt stiftad spiral. En mjuk böj in mot fästpunkten, avståndet mellan rullen och området där spiralen börjar efter stiftningens kurva (k) skall vara ungefär ett spiralavstånd.

.

Man riktar tills spiralen löper runt och är plan. Kontrollera de innersta varven.

Klockan klar.

Källor:
La montre de poche suisse à travers les vallées horlogères av Réal Bossé 2015.
Spiraler och balanser, Sandström 1963.
Watch adjustment, Jendritzki 1963.

Det finns hopp!

Publicerad den av
Svara

En kollega bad mig om hjälp med ett verk till ett Certina rättidsur med hoppande sekund. Klockan fungerade men den hoppade flera sekunder i taget.
Verket var snyggt tillverkat med en stor balans och breguetspiral. Har försökt att hitta någon information om verket men inte hittat något, inte ens vem som tillverkat det.
Har aldrig sett denna konstruktion tidigare på hoppande sekund.

Först tänkte jag göra det enkelt för mig och ”smida” ut det gamla, för korta fingret. Men det fungerade fortfarande inte. Det var bara att göra ett nytt finger.

Med det nya fingret på plats, anpassat till rätt längd fungerade klockan som tänkt. Sekundvisaren hoppade en gång per sekund.

Längst ned finns några videoklipp på hur det ser ut när klockan går.

Före reparationen:

Så här ska det fungera:

 

 

Jaccard-det är aldrig försent att ge upp! Eller?

Publicerad den av
1

Efter allt arbete med att svarva axlar och fixa till en haksten så fungerade äntligen klockan. Jag provade verket löst några dagar och den såg ut att gå både fint och hyfsat rätt. Det var dags att byta det skadade stenhålet i balanskloven.

Med stenen på plats var det åter dags att prova så att allt var som det skulle. I med balansen igen och klockan startade, men den stannade nästan med en gång!
Nej, inte mer fel nu…
Nu hade liverstenen hamnat på fel sida om gaffeln. Vad var fel?
Knivluften.
När balansstenen var bytt fanns inte längre det stora spelet i balansen som förmodligen ”förlät” gångfelet.

Vad är knivluft? Om du inte vet kommer här en liten förklaring.
Vi tittar på den översta skissen först – fig. 1.
De viktigaste punkterna är nr 4 som är själva kniven, nr 2 är säkerhetsrullen och nr 7 som är anslagsstiften.
För att kontrollera knivluften – luft eller spel – vrider du balansen så att liverstenen nr 5 kommer ur hakgaffeln så som bilden visar. Du försöker att flytta haken i sidled, då ska du känna/se en luft mellan anslagsstiftet nr 7 och säkerhetsrullen nr 2.
I fig. 2 syns detta tydligt – det är bara det att i detta fall och i Jaccards fall är lite för mycket luft. Dessutom var det ju problem med att ställa in gången som jag nämnde i förra inlägget, vilan var fel. Vilan med sin dragning gör att haken dras emot anslagsstiftet om gången är rätt inställd. Om vilan är liten eller om gånghjulstanden kanske till och med faller på hävytan då trycker kniven emot säkerhetsrullen. Då kommer kniven att hamna i den lilla urfräsningen nr 3 vilket gör att liverstenen nr 5 hamnar på fel sida om gaffeln – det vill säga på hornets utsida. Balansen blir helt blockerad – stopp.
Jag försökte att lösa problemet genom att sträcka kniven – fig. 3.

En annan viktig luft när man jobbar med gången är – hornluften. Du kontrollerar den genom att låta balansen hamna i sitt neutralläge, sedan vrider du balansen åt något håll samtidigt som du för haken från sida till sida. Genom att vrida balansen provar du luften mot liverstenen, tills du provar knivluft. Dvs tills liverstenen inte längre rör vid hakens horn.

Nästa problem, när kniven blev sträckt till korrekt längd och knivluften också var bra då hände det som jag försökt att illustrera i fig. 4. Då låste sig kniven i försänkningen nr 3. Då fick jag korta ner kniven tills blockeringen släppte – klockan startade!
Det var fortfarande ganska stor knivluft men klockan verkade fungera. Jag provade den i olika lägen i flera dagar utan att klockan stannade – skönt, allt fungerade. Dags att lämna klockan.

När jag lämnade den hade den stannat…
Samma fel som förut, balansen hade hoppat över. Fasen också. Den hade ju fungerat bra hos mig men när den fick röra på sig lite stannade den.
Dags att ge upp?
Jag föreslog för Eric att jag sätter balansen rätt och han sedan får ha den gående i sin samling och att inte bära eller använda klockan. Nej. Jag vill använda klockan blev svaret. Jag åkte hem och bröt ihop. 🙂

Hur skulle jag lösa detta? Haken är förmodligen utbytt vid något tidigare tillfälle och är ett nummer för liten. Tillverka en ny hake? Hitta en passande i skroten? Sträcka själva haken?  Byta till en större liverrulle? Hur hittar man en sådan med rätt storleksförhållande? Tillverka en ny liverrulle? Ganska krångliga och besvärliga lösningar. Finns det något enklare sätt?
Berättade för Eric om mina funderingar, han hade ett identiskt verk utan boett! Han hade även en klocka med ett liknande verk, bara att flytta över haken från något av dessa verk! Enkelt! Märkte ni det? ordet ”bara” igen…

Nej det gick inte heller, ingen passade. Jag hade funderat på en enkel lösning som gick ut på att trä över en ring på säkerhetsrullen som därmed skulle få större diameter. I alla fall värt att pröva. Svarvade till några små rullar i olika mått och började testa.

Så här såg min idé ut. Det verkar som om den fungerar – har ni hört den förut?
Men denna gången gjorde den verkligen det!
Bar den på mig några dagar, testade den i olika lägen, hade den i fickan i en vecka utan stopp! Var det verkligen sant att den fungerade?
Glömde att ta några bilder hur det såg ut i klockan, men filmade i alla fall.
Det är en riktigt bra funktion att kunna filma i slow-motion, du kan lätt kolla snabba förlopp, till exempel hur spiralen arbetar eller gången fungerar.
Det är inte lätt att se, men man kan i alla fall ana hur min ring skymtar och knivens luft.

Har lite fler bilder på verket och delarna. Allt är inte elände. 🙂

Detalj från boetten.

Så här skriver Eric om klockan:

Lipmann freres nr 1724

1904-1905 var ett unikt tävlingsår för observatoriet i Besançon. Det hölls nämligen två kronometertävlingar det året. Utöver den årliga tävlingen, Concours annuel, som endast var öppen för tillverkare med verksamhet i Besançon, så hölls en nationell tävling, Concours national, där tillverkare från hela Frankrike kunde delta. För den nationella tävlingen togs ett speciellt regelverk fram och ekonomiskt stöd för tävlingen och dess priser samlades in från ett stort antal sponsorer. Totalt deltog 127 kronometrar från 28 franska tillverkare i den nationella tävlingen, varav 56 erhöll ett gångcertfikat och 55 av dessa också ett pris. Trots den nationella tävlingen hölls också den årliga tävlingen och det uttrycktes en oro att den årliga tävlingen inte skulle få tillräckligt många deltagare. Oron var dock obefogad då Besançons urtillverkare lämnade in 103 kronometrar för tävlingen. Vissa kronometrar tävlade dock i båda tävlingarna. Av dessa 103 erhöll 93 ett gångcertifikat och 55 fick ett tillräckligt bra resultat, Mention très satisfaisante, för att delta i tävlingsdelen och få pris.

Lip (Lipmann frères) var en av de mest framgångsrika deltagarna i kronometertävlingarna på observatoriet och en sponsor av observatoriets tävlingar. De deltog i båda tävlingarna 1904-1905 med sin urverksserie 17xx som justerats av Alfred Jaccard. Alfred Jaccard är en av de mest kända reglörerna genom tiderna och under sin tid som reglör för Omega slog han många precisionsrekord. Samtliga urverk i 17xx-serien var 19 linjer i diameter (43 mm) och utrustade med Breguet-spiral med dubbla kurvor i palladiumlegering. I den nationella tävlingen vann följande serienummer priser: 1741, 1750, 1733, 1778, 1777, 1731, 1780 och 1794. För sina tre bästa kronometrar vann Lip det fjärde av fem seriepriser för tillverkare. Reglören Alfred Jaccard vann det tredje av fyra seriepriser för reglörer för sina tre bästa kronometrar. Två av kronometrarna han vann seriepriset för hade han justerat åt Lip. I den årliga tävlingen vann följande Lip-kronometrar priser: 1733, 1741, 1731, 1757, 1728, 1750, 13786, 1761, 1743, 1776 och 1724. Vissa av Lips kronometrar tävlade alltså i båda tävlingarna. I den årliga tävlingen vann Lip det första av tre seriepriser för tillverkare.

Mitt exemplar, Lip 1724, var en av kronometrarna som tävlade i den årliga tävlingen. I tävlingen fick den totalt 102 poäng och var då en av 55 kronometrar med Mention très satisfaisante som fick delta i tävlingsdelen. Av dessa 55 kom den på plats 48. Med sitt poängresultat vann också kronometern ett pris, nämligen ett enkelt omnämnande, Mention simple, som var det lägsta av de fem prisnivåerna.

Kronometern är ett utmärkt exempel på den typ av ur som Alfred Jaccard arbetade med under sin tid i Besançon.

Jaccard, ett hopplöst projekt! Eller?

Publicerad den av
2

Eric ser till att jag inte blir arbetslös. Fick ett fickur igen för renovering. Verket känner jag igen sedan förut.
Så här såg det ut när jag fick klockan.

Eric har satt lite Rodico i löpverket.

Med verket ute ur boetten kunde jag konstatera att balansaxeln var av. Eric hade satt lite Rodico som stopp i löpverket, när jag tagit bort hindret såg jag att löpverket kunde röra sig – hakstenarna såg konstigt uppböjda ut och var inte i ingrepp med gånghjulet. Nåväl tänkte jag, hakstenarna har säkert lossnat på grund av dålig shellack.
Jag beslöt mig för att svarva en ny balansaxel och att ställa in gången senare när balansen fungerade. Noterade att stenen i balanskloven var skadad.

När balansen var klar blev nästa moment att kolla vad som hänt med haken och hakstenarna. Det första jag lade märke till var att stenarna hade olika färg och form, de var uppböjda i en konstig vinkel. När haken var fri såg jag att även en tapp var avbruten. För att se hur gången fungerar måste jag ha en fungerande hake, alltså var det bara att svarva en ny hakbom!
Men det var något annat fel med haken (väl synligt om man är uppmärksam) som jag fortfarande inte sett – kan du se det jag inte såg?
På äldre ur är ofta hakbommen gängad och fastskruvad i haken, så också i detta fall. Har aldrig tidigare tillverkat en hakbom med gänga, så det skulle bli en ny utmaning. Valde att svarva i blåstål som är ett bra material med god hårdhet och som ger fina poleringar. Skulle mitt gamla gängsnitt hålla får att gänga i blåstål?
Bara att prova, det gick fint. Resten gick också bra, svarvade klart, anpassade tapparna i rullbänken, gängade fast i haken.

Nu skulle gången provas. Det var då jag upptäckte det jag inte tidigare lagt märke till.
Hakstenarna hade samma vinklar! Alltså två utgångsstenar!
Det var nu det började kännas riktigt hopplöst, vad var detta för klocka jag hade åtagit mig att fixa! Tog en låååång fika.
Tittade i ett par skrotade verk från gamla projekt och hittade en hake med välvda stenar precis som det ska vara. Stenen passade i spåret, bara att prova gången igen.

Ny ingångssten på plats, med rätt vinkel. Men något för lång, gången går inte igenom.

Då kom nästa problem. Hakstenen var för lång! Gången gick inte igenom.
Hakstenen måste kortas in. På riktigt fina ur förr i tiden anpassades alltid hakstenen till hakens spår, den skulle bottna. (Se min artikel om Halda.)
Den ”nya” hakstenen var skadad på den inre icke verksamma delen, jag valde att slipa bort det mesta av det skadade området.
Hur slipar man en haksten?
Studerade lite i min litteratur men fann inte så mycket. Jag hade slipat en haksten en gång tidigare när jag var på Patek Philippe, den gången var det också en gammal fin välvd haksten som hade slitage på den verksamma ytan. Fick göra det jag trodde var rätt och så som jag kom ihåg det. Ett stort problem när man slipar hårda material som glas och rubin är att det det går ur flisor på ”släppkanten”. För att förhindra detta slipar man först en facett på släppkanten innan du slipar den plana ytan.
Man brukar använda en kopparskiva som man applicerar diamantpasta på, med en stålrulle pressar man in diamantkornen i den mjuka kopparen. Sedan slipar man först med grov diamantpasta, sedan svarvar man ren kopparytan och tar en finare pasta och så vidare. Jag provade den finaste av mina diamantskivor som jag slipar sticklar på, och det fungerade fint. Med tanke på att det var bakänden på stenen som skulle slipas bort var ytnoggrannheten inte viktig. Men jag ville ju inte att kanten skulle flisa sig. Höll en trasa med fotogen mot skivan samtidigt som jag slipade. Det gick väldigt bra, inga flisor och ytan blev fin. Den duger dock inte som verksam yta, då hade jag fått använda diamantpasta på kopparskiva som jag beskrev ovan.

När jag satte in haken i klockan såg jag det inte var möjligt att ställa in gången, hur jag än gjorde var det omöjligt att få det helt rätt. Gången hade nästan ingen vila, dessutom var det inte lika på båda sidor. Provade ändå med balansen – klockan gick, dessutom med riktigt fin svängning. Provade den på bänken några dagar innan jag tänkte ge mig på att göra resten, bara att byta balansstenen som var sprucken och sedan rengöring. Eller? (Jag brukar säga till kunder att ordet ”bara” inte finns, nu fick jag smaka på min egen medicin…)
Mer om detta i del 2.

Stage – lärling hos Patek Philippe

Publicerad den av
Svara

Denna artikel publicerades i TID-SKRIFT årg. 12 – 2020 som ges ut av De Gamla Urens Vänner i Sverige.
http://www.degauvis.se/index3.html    http://www.dguv-gbg.se/

Stage – lärling hos Patek Philippe.                Anders Andersson

Några år efter att jag slutat urmakarskolan fick jag tillfälle att åka till Patek Philippe i Genève för vidareutbildning – eller ”stagiere”. Bakgrunden var att under utbildningen i Borensberg skulle man göra ett specialarbete, mitt ämne blev Patek Philippe. Jag skrev till dem ett antal gånger med olika frågor jag hade. När vi i skolan senare gjorde en resa till Schweiz – med bland annat besök hos Patek Philippe – tackade jag för de uttömmande svaren jag fått via brev. Varför inte passa på att fråga om det fanns möjlighet att senare komma ner för mer utbildning eller arbete?
Så det gjorde jag!
1985 fick jag brev från Patek Philippe – jag var välkommen ner för en utbildning.Kursen var upplagd så att jag fick gå igenom både reparation och produktion. Service, guld-, gravyr- och emaljarbeten, boettering av nya klockor samt kontor och butik låg alla på prestigeadressen Rue du Rhône 41.

Rue du Rhône 41.

Butiken på Rue Du Rhône 41.

Mjukstartade första dagen med att byta ett antal balansaxlar. Efter ett par veckors jobb i serviceverkstaden fick jag flytta till själva fabriken som på den tiden
(1964-1998) låg vid ”Jonction”, Rue des Pêcheries 2.

Från skolresan 1983. Fabriken vid Jonction, Rue des Pêcheries 2.

Från skolresan 1983.


Nu fick jag göra mer spännande saker och fick reparera klockor som jag bara drömt om!
Hur var det med språket? Det är franska som gäller, ett språk jag inte behärskade. Som tur var fanns en(!) person i fabriken som kunde engelska. Om det körde ihop sig ordentligt fick han tillkallas som tolk. Annars fick man använda papper och penna och rita. Fick börja med att justera hela gångpartiet på det mycket tunna verket 177 – endast 1,75 mm. Grunden till detta verk tillverkades av Frederique Piguet men modifierades av Patek Philippe.

Skiss av mästerurmakaren Pierre Dominietto som försökte lära mig gångjustering i den högre skolan.

Skiss av mästerurmakaren Pierre Dominietto som försökte lära mig gångjustering i den högre skolan.


Det är mycket att tänka på när gången skall ställas in på detta verk.
I produktionen är alla delar ”råa”. Det är första gången dina delar monteras i urverket. När vi fick urverken var hela löpverket och uppdraget monterat. Jag skulle sätta in haken och hakbryggan, justera alla lufter och ställa in gången på världens tunnaste verk!
Först justeras höjdluften för haken in så att den rör sig korrekt. Sedan kontrolleras hakstenen så att gånghjulstanden hamnar mitt på stenen. Detta justeras genom att skjuta hakens axel upp eller ner. Därefter kontrolleras så att hakgaffel och säkerhetskniv hamnar på rätt ställe gentemot balansen. För att justera detta böjer man haken uppåt eller nedåt. Sedan är det hornluftens tur, ställs in på Pateks kaliber genom att fila bort material i anslagsytorna. Svettigt jobb för en nybörjare! (sedan rhodineras verket) Till sist justeras vila och fall genom att flytta hakstenarna.

Liverstenen sitter direkt i balansen.

Liverstenen sitter direkt i balansen.
En anekdot från den tiden: min bänkgranne som jobbade med detta dagligen – att justera och ställa in gångar – gjorde naturligtvis många, många fler än vad jag lyckades med. För att få stabilitet när han jobbade högg han fast överkäkens framtänder i bänken, det hade bildats ett riktigt bett i bänkkanten!
Det tog honom bara någon minut för att kontrollera och göra de nödvändiga justeringarna. Efter en veckas träning kom jag upp i 15-20 verk om dagen…

Hake i två nivåer.

Hake i två nivåer.


Att vi alla kan göra misstag – även den bäste – fick jag erfara eller rättare sagt höra en dag när jag satt och trixade med gånginställning. Ett förfärligt ljud hördes, tänk dig att du drar en metallbit över ljudtungorna i en speldosa mycket snabbt, sedan det franska kraftuttrycket MERDE! Det blev helt tyst i rummet, jag vände mig om och jag såg M Dominietto slänga ner sitt arbete i bänklådan, han tog av sig rocken och försvann – i några dagar. Han höll nämligen på och jobbade med ett fickur med inbyggd speldosa. Istället för cylinder hade den en roterande plan skiva med en massa stift monterade som rörde vid ljudtungorna. Han hade gjort det fatala misstaget att inte släppa ner fjädern innan han tog isär verket!
Men klockan blev klar till slut och kan nu beskådas på Patek Philippe Museum.Nästa steg blev nu ur med komplikationer. Fick börja med att ta isär och sätta ihop den perpetuella kalendern på en klocka tre gånger. Sedan en kronograf – samma procedur. Därefter ett verk med båda delarna, kronograf och evig kalender.
Sedan fickur med kvarts- och minutrepetition.

Komplicerade ur, från skolresan 1983.


Till sist kom min läromästare Max Berney med ett fantastiskt fickur och visade mig. – det hade allt! Så kallad Grande Complication, det vill säga förutom allt ovanstående, kronograf evig kalender, minutrepetition även självslag. Man ställer in med en knapp på sidan då slår klockan varje heltimma av sig själv.

Interiör från verkstaden för komplicerade ur.

Från avdelningen komplicerade ur.

Jag trodde att han bara ville visa detta komplicerade mästerverk, men det visade sig att jag skulle reparera den.
Urverket var smart uppbyggt med moduler i olika våningar. Varje skruv med tillhörande del, tex en fjäder, lades ner i en plastask med en massa fack. En skruv med sin del i varje fack. Till slut hade jag fem plastlådor med 96 fack i varje full med delar. Alla delar inspekterades noga, mest för att upptäcka rost. Ofta får dessa mycket värdefulla klockor bara ligga i ett kassaskåp, till slut börjar de rosta. Så det blev mycket slipande och polerande under några dagar.
M Berney tillverkade snabbt några nya fjädringar till mig när några allt för rostiga fjädringar behövde ersättas. För att kontrollera att fjädringen blev korrekt satte han fjädern i en klove som han sedan höll mot bänken, knäppte med nageln mot fjädern för att höra om fjädern hade rätt ton. Innan han satte igång knäppte han ihop händerna och vred dem utåt tills det knakade samtidigt som ha sa: – Abra kadabra.

Sista tiden, en månad, tillbringade jag på reglageavdelningen under ledning av Maurice Dufour. Han var en mycket behaglig och lugn man. Rätt man på rätt plats kan man säga. Han lärde mig allt om hur en spiral skall riktas och hur ett bra reglage skall utföras.

En Gyromaxbalans som någon ödelagt vid en tidigare ”reparation”. Fastlimmade vikter, en vikt saknas.

En ödelagd Gyromaxbalans från en reparation på ett PP-ur.


Ibland stängdes butiken helt, då var det en viktig kung eller kund som ville strosa runt och shoppa i lugn och ro. Chefen bjöd ibland på fika om affärerna gått särskilt bra.

Pendulette les Dauphines

Pendulette les Dauphines.


Under tiden jag var hos PP färdigställdes ett specialbeställt bordsur till en kund. Det var tillverkat av 3125 gr guld,
1086 gr silver en 2,5 karats diamant var visarmutter.
Man kunde och kan troligen fortfarande gå in till Patek Philippe och be att de tillverkar just den klocka eller annat guldsmedsarbete man själv vill ha.

En glada tillverkad i guld vid Patek Philippes ateljé.

Rovfågel tillverkad i guldsmedsateljén hos PP.

Interiör från butiken på Rue du Rhône 41.

Interiör från butiken på Rue du Rhône.

Interiör från reparationsverkstaden. Svarvare och urmakare sida vid sida.

Svarvare och urmakare på rad. Serviceavdelningen på Rue du Rhône.


Jag ska heller inte glömma att nämna telefonmannen som kom en gång i veckan och hälsade artigt på alla i rummet innan han tog upp en trasa och rengjorde luren och putsade bakelittelefonen på alla avdelningar.Tiden gick fort och det blev så småningom dags att resa hem med många nya erfarenheter i bagaget. Efter några år ringde det en person från Patek Philippe och frågade om jag ville komma ner och bygga eviga kalendrar, men det är en annan historia.
Du hittar min blogg om urmakeri på:
anderstestarblog.wordpress.com 

Lite om utväxling

Publicerad den av
Svara

Har planerat ett tag att tillverka en hållare för 8 mm svarvpatroner. Till det behöver man en dragstång eller mutter för att kunna dra åt. Att hitta en passande gängtapp verkade omöjligt, så när jag skaffade en svarv med möjlighet till gängskärning kanske min plan kunde gå i lås. På maskinen finns en tabell med olika matningar och stigningar. Tyvärr fanns inte den udda stigningen med – 0,625 mm som Lorch har på sina svarvpatroner.

 

Översikt av olika 8 mm svarvpatroner

Tabell för olika matningar

Till svarven hör en uppsättning kugghjul med olika tandantal – undrar om någon kombination som inte fanns med i tabellen kunde fungera?

Hur räknar man ut utväxling?
Det var ett tag sedan jag sysslade med sådant.
Växellådan för matningen/gängskärningen består 4 kugghjul – två drivna och två drivande.

För att räkna ut utväxling med flera hjul och drivar använder man formeln

i = z * z / z’ * z’ produkten av drivande hjul divideras med produkten av drivna hjul (drivar).

Till svarven hör ett antal kugghjul med dessa tandantal:
30 – 35 – 40 – 50 – 55 – 60 – 65 – 70 – 75 – 100
Jag började helt enkelt med att testa några kombinationer.
Först provade jag kombinationen:
60 * 100 = 6000 / x = utväxlingen 0,625
x = 0,625 * 6000 = 3750
För att få reda på vilka hjul som kan passa kan man dela upp 3750 i minsta faktorer – primfaktorer.
Heltal som inte är primtal kan delas upp i två eller flera primtal vars produkt är talet själv. De kallas då primfaktorer. Orddelen prim kommer av ett latinskt ord som betyder först, främst.
Ex: 10 = 2·5. Talen 2 och 5 är primfaktorer.
Ex: 24 = 2·2·2·3. Talen 2 och 3 är primfaktorer.

3750 / 5 =
750 / 2 =
375 / 5 =
75 / 5 =
15 / 3 =
5 / 5 =
1
Mina primfaktorer är: 5 – 2 – 5 – 5 – 3 – 5
Då kan man multiplicera 5 * 2 = 10 * 5 = 50
vilka kombinationer finns kvar? jo
5 * 3 = 15 * 5 = 75
mitt i prick – första försöket!
75*50=3750 / 60*100=6000
3750/6000=0,625
Drivande hjul 75 & 50, drivna hjul 60 & 100

Några av kugghjulen till gängskärningen.

Mina kugghjul skulle räcka till!
Bara att sätta in i svarven och prova om jag hade räknat rätt!

Mitt första taffliga försök till gänga. Blev tillräckligt bra för att kontrollera att stigningen stämde. Nu ska jag köpa ett gängskär!

Källor:
http://ollevejde.se/matteord/index.htm
https://www.watchrepairtalk.com/topic/8865-watchmakers-lathe-collets/
Sven Sandström: Lärobok i urmakeri

Jag har blivit visare

Publicerad den av
4

På nästan alla moderna kronografer sitter särskilt centrumsekundräknarvisaren rejält fast. Varför man sätter dessa visare så hårt begriper jag inte. Jag har aldrig varit med om att kronografvisare lossar på grund av de sitter löst, man sätter ju fast dem hårt men inte så hårt som på fabriken. Däremot har jag varit med om att försöka ta bort visarna med den vanliga visaravtagaren med följd att visarputsen sitter kvar på axeln och visaren lossnar. Det kan fungera om visarna har varit borttagna förut men sällan annars.

Min lösning på detta problem.
Jag använder en korntång som heter 14a. Den har en skjutlåsning som gör att du kan hålla små saker med den, det finns några hål som du till exempel kan hålla en visare i. (Om en visare sitter för löst, välj ett lämpligt hål, lägg tången på högkant mot ett stålplan, knacka försiktigt med en hammare för att krympa hålet.) Längst ute i spetsen finns en fin käft formad som en avbitartång. Det är den delen jag använder för att ta bort visarna med.

Det gäller att få ett bra grepp om visarputsen så att inte tången kan glida upp och ta med sig visaren. Du kan med hjälp av käftarna skära in ett djupare spår i putsen genom att föra tången ut och in. Se till att tångens undersida är polerad så att du inte gör märken i minutvisaren. Du kan kontrollera med en lupp så att du verkligen fått märken som kan fungera. Jag brukar sätta verket i en verkhållare, sedan lägger jag ett skydd över tavlan. Nu gäller det att palla upp ett stöd för tången så att den blir parallell med tavlan eller något högre. Jag använder oftast de aluminiumringar som sitter runt nya fjädrar, de kommer i olika tjocklekar, du klippa och forma dem efter behov. Ibland har tavlan en nitad skalring som är hög runt tavlan, då använder jag halvor av dessa ringar.
För småvisarna räcket det oftast med tavelskyddet som uppallning – det går att lägga ett extra ibland. Sedan använder jag hävstångsprincipen och lyfter av visarna. Jag har faktiskt aldrig förstört en visare sedan jag började göra på detta sätt för kanske 30 år sedan!
Så det fungerar alldeles utmärkt, man får träna lite i början bara.

Lycka till!

 

Lösa ett brott

Publicerad den av
1

Fick in ett fint armbandsur för reparation. Gjorde en snabb undersökning och konstaterade att fjädern var av. Efter ytterligare inspektion konstaterade jag att även fjäderhuset blivit skadat när fjädern gick av. Hur löser man detta?
Det brukar gå fint att rikta böjda tänder men man vet ju aldrig.
Läs mer vid bilderna.

Borel & Courvoisier 53629

Publicerad den av
Svara

Ytterligare en observatorietestad fickurskronometer – denna gång en Borel & Courvoisier. Åter ett slaktat löst verk utan boett, en ny boett skulle tillpassas och verket renoveras.

En kort historik.
Företaget Borel & Courvoisier startades 1859 av svågrarna Jules Borel och Paul Courvoisier. Man startade sin produktion med tre verk – ett herr, ett dam och ett 14 linjers cylinderur. Man beställde råverk från franska Japy Frères samt från de schweiziska Robert & Cie, Mauler & Ducommun och Frotte Cholet. Finisheringen utfördes av verkstäder i La Sagne. Gångpartiet tillverkades av Bayards. Spiralen kom från Le Locle, balansen från Placemont, drivarna tillverkades i Mont-Saxonnex i Frankrike. Boetten tillverkades i La Neuveille och dekorerades i Fleurier, Le Locle och Genéve. Visarna kom från Le Locle och tavlan från Genève.

Ett exempelutdrag från Jules Jurgensen där man ser alla olika leverantörer av delar och arbetsmoment.

Ihopsättningen och reglaget utfördes i Borel & Courvoisier’s ateljé i Neuchâtel. Denna mix av delar och olika tillverkare var typisk för den tiden (Så även i våra dagar). B & C använde också verk från bland annat Girard-Perregaux, Dubois & Leroy, Aubert Frères och Roskopf.

Man startade tillverkningen i en liten ateljé i Neuchâtel, men företaget växte snabbt och en ny modern fabrik byggdes. De inriktade sig på att tillverka observatoriestestade klockor med hög precision för den Amerikanska marknaden. B & C vann första pris vid observatoriet i Neuchâtel1866.
Klockorna spreds över världen och fanns bland annat representerade i New York, London, La Plata, Hamburg, och Odessa. B & C fortsatte att kamma hem förstapriser vid observatoriet i Neuchâtel, 1870, 1875, 1876 och 1880.
Paul Courvoisier blev sjuk och Jules Borels son Ernest tar vid i styrelsen 1894. Jules Borel avlider 1898, då ändras namnet till Ernest Borel & Cie successeur de Borel-Courvoisier. 1910 registrerade man märket Union Watch. 1936 efter 67 år lämnade Ernest över till sin son Jean-Louis Borel. 1955 tillverkade man urverk för A. Schild, Fontainemelon och ETA. Man tillverkade flera armbandsur bland annat kultklockan Cocktail med en slags kalejdoskoptavla.

Så här skriver Eric om klockan och om testningen vid observatoriet i Neuchâtel:

Testningen av kronometerar påbörjades år 1860 på observatoriet i Neuchâtel. Den 20:e juni år 1866 introducerades ett nytt regelverk som tog bort begränsningen vad gäller gångtyp. Tidigare hade ankarverk testats separat från urverk med kronometergång (med vippa och detantfjäder) och under kortare period och mindre strikta gränsvärden. I regelverket bestämdes också att tre testkategorier skulle införas, nämligen:
– Kategorin för marinkronometrar
– Kategorin för fickkronometrar vilka testats i 30 dagar i två positioner och i värmeugn
– Kategorin för fickkronometrar vilka testats i 15 dagar i en position och vid rumstemperatur

För fickkronometrar i 30-dagarskategorin betyder det att följande 5 parametrar testades:
1. Den genomsnittliga dagliga gångavvikelsen
2. Den genomsnittliga dagliga gångvariationen
3. Skillnaden i gång mellan urverket liggandes och ståendes
4. Skillnaden i gång för varje grad Celcius i temperaturförändring
5. Skillnaden mellan den högsta och lägsta uppmätta gången

Testningen av fickkronometrar i 15-dagarskategorin innefattade ej parameter 3 och 4.

De första två kategorierna räknades som tävlingar där de bästa urverken tilldelades priser. I kategorin för marinkronometrar gavs den bästa ett pris och i 30-dagarskategorin för fickkronometrar gavs de fyra bästa priser.

Utöver ovannämnda kategorisering indelades också fickkronometrar i fyra (senare endast tre) klasser beroende på genomsnittlig gångvariation (oavsett kategori). Urverk som uppvisade en genomsnittling gångvariation på:
under 0,5s benämndes första klassens kronometrar
mellan 0,5s och 1s benämndes andra klassens kronometrar
mellan 1s och 2s benämndes tredje klassens kronometrar
över 2s benämndes fjärde klassens kronometrar

1866 års regelverk kom att nyttjas 1867 till 1872. Den 27:e december år 1872 kom regelverket att göras om igen (det nya togs i bruk år 1873). Nu introducerades en tredje klass för fickkronometrar, vilken innebar en testningsperiod på 44 dagar. Det är också denna längre testningskategori för fickkronometrar som starkast har kommit att förknippas med observatorietestning och observatorietävlingar, men då under benämningen första klassens kronometrar. Kategorisystemet som beskrevs ovan med kategorier som bestämde testningslängd och med indelning i olika klasser beroende på resultat kom med tiden att göras om till ett system där kategorierna istället benämndes klasser. Prissystemet kom dessutom att utökas från att endast premiera ett fåtal av de bästa urverken. I det senare klassystemet, som introducerades tidigt 1900-tal, definierade klasserna testningslängd och tillåtna gränsvärden, likt de tidigare kategorierna, och de deltagande bättre urverken kom att tilldelas exempelvis första-, andra- och tredjepriser beroende på resultat (guld, silver och brons på vissa observatorier – alla urverk tilldelades inte pris). I någon mening kan det väl sammanfattas med att de tidigare kategorierna blev klasser och de tidigare klasserna blev priser.

Borel & Courvoisier nummer 53629 är troligen byggt på ett råverk från Piguet Frères (L’Orient-de-l’Orbe) eller  Aubert Frères (Derrière-la-Côte). Urverkstypen benämns ofta Jürgensen-kaliber efter tillverkaren Jules Jürgensens omfattande användning av liknande urverk.

Nummer 53629 testades år 1872 enligt 1866 års regelverk. Urverket testades i 30-dagarskategorin för fickkronometrar och uppvisade under testningen en genomsnittlig gångvariation på 0,39s, vilket alltså innebar att den räknades till den första klassen.

Totalt testades 160 fickkronometrar år 1872, 108 i 30-dagarskategorin och 52 i 15-dagarskategorin. Av de 108 urverk som testades i 30-dagarskategorin kategorin kom Borel & Courvoisier 53629 på plats 36.

Urverken testade i 30 dagars-kategorin år 1872 för fickkronometrar klassificerades enligt följande:
Platserna 1 till 56 som första klassens kronometrar
Platserna 57 till 104 som andra klassens kronometrar
Platserna 105 till 108 som tredje klassens kronometrar

Av de totalt 160 fickkronometrar i båda kategorierna var 113 ankarverk, 31 hade kronometergång med vippa, 11 hade kronometergång med detantfjäder och 5 var tourbilloner. Bredden vad gäller gångtyper bland de 160 testade urverken ger en intressant insyn i eventuella prestandaskillnaden. I dokumentationen från 1872 års testning ges den genomsnittliga gångvariationen för alla gångtyper:
Kronometergång med vippa: 0,46s
Kronometergång med detantfjäder: 0,54s
Ankargång: 0,53s
Tourbilloner (alla gångtyper): 0,58s

Nu över till klockan och kortfattat om reparationen.
Jag hade fått ett urverk med tavla samt en visningsboett – jag skulle försöka få ihop detta till en fungerande klocka. Börjar med att noggrant mäta upp boett och verk för att se om verket skulle passa i boetten. Det såg ut som om det skulle fungera, fräste och filade bort en del material från boetten – verket passade.
Eftersom verket saknade uppdragsaxel blev det nästa steg – att anpassa en axel. Hittade en lämplig kandidat som jag svarvade till. Efter det svarvade jag ett rör som sattes in i boetten så att det skulle gå att ställa visarna. Efter det rengjordes verket och sattes igång. Man slås av det enorma arbete som lagts ner på alla detaljer och hur väl utformat allt är. Mer förklaringar vid bilderna. Varsågod och njut!

En liten videosnutt om hur stoppverket fungerar:

Selza en kronograf med Venus 170-verk

Publicerad den av
3

Seppo lämnade in en kronograf för renovering. Plockade ur verket ur den slitna förnicklade mässingsboetten som lämnades in för omförnickling.
Verket var rejält smutsigt. Började att ta isär och leta fel.

Först lite om Vénus.
År 1924 startade J.-B. Berret och O. Schmitz – Venus S.A. Vénusfabriken låg i Schweiziska Tavannesdalen i den lilla staden Moutier.
Man hade då 25 anställda och producerade 38000 verk. 1927 tillverkades 146000 verk av 44 anställda i 6 olika kalibrar. Redan 1928 ansluter man till Ébauches S.A. under namnet Venus S.A. 1983, under en omstrukturering av Ébauches S.A., upphörde produktionen av urverk på denna plats.

Verket Vénus 170 tillverkades mellan 1940-1952. 12 1/2″ eller 28,2 mm.

Så till Seppos klocka.
Urtavlan var märkt med märket Selza (tillverkare av klockor och urdelar i Selzach och Biel, Schweiz, startat 1923). Överst syns pulsskala med bas 20 (räkna 20 pulsslag och du får antalet pulsslag per minut), under den finns Telemetreskala, den skalan mäter ljudets hastighet i luft (340 meter/sekund). Man använder den för att beräkna avstånd mellan tex en skytt och din position eller åskblixt och knall. Man startar tidtagningen när man observerar mynningsflamman och stoppar tidtagningen när man hör knallen – du läser av avståndet i kilometer på skalan. Därunder finns sekundräknaren med 5-dels sekunds noggrannhet. Minuträknaren räknar 45 minuter (Venus 170 fanns även med 30-minuters skala).

Urverket hade använts flitigt och bar tydliga spår av slitage. Som tur var gick det att köpa en del nya delar, jag hade även ett skrotverk där jag kunde ta några delar ifrån, annat fick justeras och poleras. Se bilderna med förklaringar.
Längst ner förklarar jag lite hur kronografen fungerar, där finns även en PDF-fil med en verkbeskrivning.

20180828-iPhone-0269 (2)
1. Start/stoppknapp. När du trycker in knappen matas pelarhjulet (2) fram en tand.
2. Pelarhjul. 16 tänder i botten för frammatning. 8 kammar lyfter och sänker kopplingsarmen (3) – tidtagning av/på. En kam på nollställararmen (8) förhindrar att nollställning sker under tidtagning.
3. Kopplingsarm. Armen styr vippan för kronografdriven (4), den kopplar in kronografdriven i ingrepp med centrumsekundhjulet (tidtagning startar) den lyfter även bort Blockeringsarmen (5) från centrumsekundhjulet så att det kan röra sig fritt.
4. Vippa för kronografdriv. När tidtagning startas vilar vippan mot en excenterskruv som begränsar ingreppet mot centrumsekundhjulet.
5. Blockeringsarm för centrumsekundhjul. Blockerar hjulet när tidtagningen stoppas så att det inte kan röra sig.
6. Nollställarknapp. Om pelarhjulet (2) står i position för stopp av tidtagning kan tryckknappen tryckas in, regeln för nollställarmen (8) släpper taget om nollställararmen – tidtagningen nollställs.
7. Nollställararm. Armen är fjäderbelastad, så när regeln för nollställararmen (8) släpper  taget om armen, faller den automatiskt ner mot centrumsekundhjulets och minuträknarhjulets hjärthjul. Armen trycker emot hjärthjulens högre delar och pressar dem mot sina lägsta delar och räknarna nollställs.
8. Regel för nollställararm. Ett litet stift häktar upp nollställararmen (7) när tidtagning pågår. Vid nollställning släpper stiftet greppet om nollställararmen (7).
9. Minuträknarhjul. Räknar 45 minuter per varv. På vänstersidan av hjulet ser man den pyramidformade minuträknarspärren. Man justerar spärrens position med en excenterskruv så att minuträknarhjulet inte rör sig när man startar tidtagningen från nollställd position.
10. Centrumsekundhjul eller sekundräknarhjul. På centrumsekundhjulet sitter ett finger som går i ingrepp med ett mellanhjul som matar fram minuträknarhjulet en gång per minut. Man startar tidtagningen och låter den gå, vid exakt en minut skall minuträknarhjulet flyttas fram en minut – inte före eller efter – man justerar detta genom att flytta fingret till rätt position. Mellanhjulet har en begränsning som går att justera med en excenterskruv – fingret får endast röra vid växelhjulet när växling skall ske. Inte före. (se ill. i bilderna)

PDF-fil med verkbeskrivning:
Venus 170